Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturpolitik

Miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten

by

Den nya miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten. Men vem kunde ana att den största kärnkraftsdebatten på åratal skulle sättas igång av en svensk musikvideoregissör…?

I början av maj hade tv-serien Chernobyl premiär på HBO. Sen dess har ett avsnitt i veckan släppts och nu finns alla fem avsnitten ute. Serien är regisserad av en svensk: Johan Renck. Låter namnet bekant? Kanske för att han på 1990-talet gjorde musik tillsammans med bland andra E-Type. Senare gick han vidare som soloartist, under namnet Stakka Bo. Därefter är det inte lika självklart att gemene man haft koll på honom. Johan Renck började regissera musikvideor – först sina egna, för att spara pengar. Men sen åt fler och fler artister. Både svenska som Kent och Cardigans och internationella som David Bowie, Madonna och Beyoncé (Renck bor sedan länge i USA). När Bowie gjorde sin sista video, kort innan han dog, var det Renck som fick förtroendet att regissera den.

Johan Renck har ett bolag tillsammans med Jonas Åkerlund och de tillhör våra absolut mest kända svenskättade musikvideoregissörer. Även Åkerlund har regisserat åt Madonna, Lady Gaga, Metallica, Roxette och många fler. Såklart har de också gjort en hel del reklamfilm, vanlig film och tv-serier. Bland annat har Renck regisserat avsnitt till “Breaking Bad” och “Vikings”. 2008 släppte han den egna långfilmen “Downloading Nancy”. Han har gått en lång väg från tiden som Stakka Bo, helt enkelt.
Arbetet med Chernobyl har påverkat honom starkt, säger han i intervjuer.
– Det jag gör från och med nu måste ha ett syfte. Stimulera till något slags tanke. Bära på en mening (DN, 190606).

Renck blev alltså tillfrågad att regissera serien Chernobyl vars manus skrivits av Crag Mazins. Hans tidigare meriter är främst manuset till “Baksmällan 2”, vilket kritiker gärna lyfter upp. Och visst är det skillnad på “dagen efter” och en kärnkraftsolycka. Men nu står vi här, med succésiffror och världshyllningar. Det finns flera anledningar att se serien:

1. Det är ett bra sätt att ge sig själv tid för reflektion över svåra frågor. Den väcker frågor om tillväxt, demokrati och faran med lögner och mörkläggning. Serien har ett tempo som gör att man hinner med att reflektera. I kölvattnet av serien har bland annat SVT Halland gjort en reportageserie om kärnkraftverket Ringhals, och Vattenfall går ut i sina kanaler och bemöter frågor med anledning av serien. Bland mycket annat.

2. Serien har blivit den högst rankade tv-serien på IMDb någonsin. Den kommer före Game of Thrones, Breaking Bad, Band of Brothers och många andra. Den har i skrivande stund 9,7 av 10 poäng.

3. Johan Renck är en regissör som förstår sig på musik, och mörker. Det märks i serien. Bland annat har skådespelaren Stellan Skarsgård, som medverkar i serien, sagt till Expressen: “Han är fantastisk. Du vet, i normala fall är det två eller tre regissörer som jobbar med en tv-serie som den här, men han tog allt och bar det på axlarna med enorm energi och lust. Sedan har han satt ihop något som är väldigt musikaliskt på något sätt. Han har gjort ett fantastiskt jobb” (Expressen, 190606).

Allt är dock inte frid och fröjd. De senaste dagarna har det dykt upp stark kritik från den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, som vann Nobelpriset i litteratur 2015.
Hon är kritisk till att serien till stora delar bygger på hennes bok ”Bön för Tjernobyl” men att hennes namn inte nämns. Renck, såväl som manusförfattaren Crag Mazin har hämtat inspiration ur denna bok, men också andra böcker från bland andra ukrainska Jurij Sjtjerbак och ryska Grigorij Medvedev. HBO har under processen köpt rättigheterna till boken ”Bön för Tjernobyl”, men nämner inte detta i vare sig för- eller eftertexterna. Nu har dock Johan Renck själv gått ut och svarat att HBO genast kommer att lägga till hennes namn.

Att ta sig an Chernobyl och debatten kring den är att kasta sig in i en härlig mix av högt och lågt, fin- och fulkultur, katastrofer och succéer, nobelprisförfattare och musikvideoregissörer. En salig blandning – som i slutändan blir kultur när den är som allra bäst: Nämligen underhållning som berör.

PS. Ni som vill åka till Chernobyl bör nog skynda er – turistbyråerna rapporterar att det börjar bli fullbokat nu efter serien. DS.

Tips! Några av Johan Rencks bästa musikvideor:
● Lana Del Rey – “Blue Velvet”
● The Knife – “Pass This On”
● Kent – “Kärleken Väntar”
● Fever Ray – “Seven”
● Stakka Bo – “Here We Go”
● David Bowie – “Lazarus”

Osynliga i fokus på Folkets bio i sommar

by

De osynliga är den svenska titeln på en fransk film som har premiär på Folkets bio den 23 augusti. Filmen handlar om en grupp som ofta är osynlig i samhället: hemlösa kvinnor.
Filmen handlar om socialarbetare och hemlösa kvinnor på ett kommunalt center i Frankrike som tvingas stängas av besparingsskäl. De utsatta kvinnorna förlorar den enda trygghet de har i tillvaron. Filmen som regisseras av Louis-Julien Petit har en lång rad amatörskådespelare med egna erfarenheter av hemlöshet i rollerna.

Folkets bio står som så ofta för att distribuera filmer som sticker ut i mängden. De osynliga är en av flera filmer som Folkets bio visar i sommar som lyfter fram grupper som annars syns väldigt sällan i film eller i medier överhuvudtaget. Först ut på svenska biodukar i sommar av dessa är Rött kort i regi av Soheil Beiiraghi som går upp på svenska biografer 28 juni.

Filmen handlar om några iranska kvinnliga fotbollsspelare i landslaget. Laget har lyckats ta sig till VM-final men när de ska checka in på flygplanet på väg till finalen stoppas lagets stjärna, Afrooz. Hon får inte gå ombord på planet, hon får inte lämna landet eftersom hennes man inte ger henne tillstånd till det. I Iran får gifta kvinnor varken resa från Iran eller ta ett jobb utan att deras man godkänt det.
Det är skrämmande att kvinnor är så ofria i Iran och i flera andra länder. Men detta talas det sällan om, heller. I mina ögon är det ett fruktansvärt kvinnoförtryck att kvinnor ägs av sina män. Visserligen finns det förstås många män i Iran som inte hindrar sina fruar att resa – men att det ens är möjligt och att det aldrig hörs något om detta från svenska och andra europeiska kvinnokämpar är för mig obegripligt.

Den tredje filmen som lyfter upp en ofta osynlig grupp i film är Josefin & Florin, i regi av Ellen Fiske och Joanna Karlberg. Den har inte premiär förrän den 20 september, men med förhoppning att sommaren blir lång räknar jag in den bland sommarfilmerna.

Filmen bygger på verkliga förhållanden och berättar om den 22-årige rumänske tiggaren Florin som träffar den 38-åriga svenska singelmamman Josefin utanför mataffären. De blir förälskade och gifter sig efter åtta månader och flyttar ihop i den lilla byn Oskarström.
Florin och Josefin kommer från två mycket olika kulturer och de har en ålderskillnad på 16 år – trots stor kärlek utsätts deras förhållande för många utmaningar av olika slag. När såg vi en film om romer på svenska biografer senast?

Vilken verklighet och vilka grupper i samhället skildras i film oftast? Det är definitivt medelklassen och de rikaste som är i fokus allra mest. Förut var det dessutom att vara medelklass, eller överklass och heterosexuell som var normen. När det gäller att annan sexuell läggning än hetero har det hänt en del inom filmvärlden men förövrigt är det fortfarande de välbeställdas liv som är i centrum. Jag rekommenderar Folkets bios sommarutbud.

Författaren Christell Andersson berättar om sin bok “Från knytnävsslag till egen identitet”

by

Från knytnävsslag till egen identitet är en verklighetsbaserad berättelse, utgiven på Vaktel förlag. Författaren berättar här själv om boken:

Christell Andersson heter jag, född och uppvuxen i Göteborg. Min första passion idag är skrivandet. Skulle jag beskriva mig med ett ord hade det varit överlevare. I största delen av mitt liv har jag levt i våld i nära relation trettio år på en skör tråd. Trettio år där jag haft ett utåtriktat liv på jobbet och ett helt annat där hemma. Men mitt tuffaste jobb var där hemma, där jag jobbade dygnet runt för att hålla mig och mina barn vid liv. Men hjälp av min dåvarande chef lyckades jag till slut ta mig ur med livet i behåll.

Mitt skrivande blev en sorts meditation och något av en handbok för mig själv där jag tar upp varje steg i den sjuka värld jag levt i. Alla känslor som uppstår, ångesten och hur omgivningen reagerar med rädsla. Men också hur stor betydelse en liten seger har för att ta mig framåt. Jag vill vara en inspiration till alla de kvinnor som känner igen sig i min berättelse och visa att inget är omöjligt.

Hoppet och viljan att vara kvar här på jorden ska spegla sig. Om du känner igen dig, håll fast vid livet och ge aldrig upp och till dig som aldrig blivit utsatt hoppas jag att kunna nå fram att någon lärt sig något nytt utifrån min historia. Jag vet att jag är ute på djupt vatten men det är mitt eget val, ingen ska få tysta mig.
Det här är en bok som borde läsas av alla. I synnerhet beslutsfattare.

Detta är min personliga berättelse om tiden i helvetet och hur jag hittade nyckeln till att ta mig ut. Det är en omskakande och på samma gång hoppingivande bok. Jag skriver för att berätta om hur det kan se ut, för att stärka och ge råd till andra i samma situation. Samtidigt är jag kritisk till samhällets fortfarande bristande stöd. Var är till exempel stödet för den som tagit sig ur denna terror? Hur ska de få möjligheten till en nystart?

”Vad gör man när man står där ensam, barskrapad, ingenstans att bo, om man inte kan få en lägenhet i sitt eget namn? När Kronofogden och skuldsaneringsenheten fullkomligt struntar i vad du har varit med om …” Jag trodde aldrig att eftervåldet skulle kräva så mycket av mig. Att det plötsligt skulle göra så ont att andas att min kropp skulle ge vika för all smärta den har utsatts för under så lång tid.
Men jag hittade min inre styrka tack vare mina barn och mina vänner. I dag kämpar jag med min psykiska ohälsa, tar en dag i sänder mitt liv är ganska svajigt men jag jobbar och håller på och bygger upp mitt liv igen, och jag har börjat att föreläsa om våld i nära relation.

När jag står där uppe och delar med mig av min personliga berättelse känns det som en befrielse, jag känner inte skuld och skam längre den är inte min att bära den skickar jag tillbaka till förövaren.
All styrka till alla er där ute som kämpar! tillsammans blir vi en kraft att räkna med.

Christell Andersson

Youtube-premiären gör musikvideon het igen

by

Laleh pressbild

Dags att bänka sig framför en musikvideo som om det vore 1984.

Taylor Swift, Laleh och Sabatons musikvideopremiärer bjuder in till en berättelse om vad musikvideon har kommit att bli idag. De entusiastiska pratar om att formatet äntligen har hittat ett sätt att skapa den rätta hajpen som ger ekonomisk vinst. Var beredd att bekanta dig med begreppet FOMO: “Fear Of Missing Out” och hur det kan påverka dig som musiklyssnare/tittare.

Att skapa en musikvideo har aldrig varit något för fegisar. Det har alltid varit osäkert exakt vad det kommer att ge – (mer försäljning?). Förutsättningarna för detta harunder de snart sextio år som formatet funnits gått upp och ner.

Under MTV-eran gjorde alla artister videor. Vissa lyckades få dem spelade på MTV. Det viktiga var att få “heavy rotation”, det vill säga att ens video visades regelbundet. Det här var närmast en garanti för framgång och god skivförsäljning. Men alla nådde inte fram. MTV var ett nålsöga. Mycket har hänt sedan dess. Det har varit uppgångar och nedgångar. Lyckade och misslyckade försök. Olika sajter och plattformar har försökt ta över kronan efter MTV.

YouTube och Vevo är de som lyckats bäst. Nu finns alla musikvideor tillgängliga för publiken på ett enkelt sätt. Återigen gör “alla” artister videor. Det är enkelt: bara filma, klippa och ladda upp. Även för publiken har det blivit stor skillnad. Vi slipper sedan mitten på 10-talet att sitta framför tv:n och vänta i timmar på vår favoritvideo. Men vi människor är komplicerade varelser. Lika mycket som vi älskar friheten och tillgängligheten – lika mycket längtar vi efter den där speciella känslan av att få vänta på något. Vara med om något stort och omvälvande.

Låtg oss gå tillbaka till 1984. “Thriller” med Michael Jackson var på väg att lanseras. Över hela (väst)världen satt fans med kuddar i famnen i sina tv-soffor och väntade. Många minns det som om det vore igår.

“När den fjorton minuter långa musikvideon hade premiär på MTV år 1984 fastslogs Michael Jacksons position i historien. Han blev musikens största pionjär inom musikvideos. Det menar Sony Music som samband med videons 35-årsjubileum förra året skriver om artisten i ett pressmeddelande.

Det hålls en privat förhandsvisningen av videon: ”Kändiseliten var alla på plats på Crest-teatern under visningen: Diana Ross, Warren Beatty, Prince och Eddie Murphy. Fjorton minuter in i akten var publiken på tårna, applåderande och jublande ”Encore! Encore!” och Eddie Murphy utbrast, “Show the goddamn thing again!”, skriver Vanity Fair om premiären.
Förra året lanserades “YouTube Premieres”. Detta är det nya sättet att hajpa en video innan den släpps. Artisten lägger upp en videopremiär i verktyget som sen får en egen länk och sida kopplad till sig. Länken kan artisten dela med sina fans. Fansen kan klicka in sig och vänta på att videon ska starta. När det är två minuter kvar börjar nedräkningen på skärmen. Under tiden kan du chatta med andra fans och dela hajp-känslan sinsemellan. Ibland ansluter artisten själv till chattrummet och svarar på frågor.

Såhär beskrivs det hela av Global Head of Music på YouTube, Lyor Cohen:
“I video-on-demand-eran – där allting under solen finns tillgängligt – ger YouTube Premieres oss något som vi har saknat: Spänning! Den där känslan av att vår favoritartist står på en scen när gardinen dras undan och vi får se någonting vi aldrig sett förut”.

För några veckor sedan släpptes videon till Taylor Swifts “ME!” feat. Brendon Urie of Panic! At The Disco på detta sätt.

De första 24 timmarna var det 65,2 miljoner människor som klickade på klippet. Videon blev den mest visade musikvideon av en kvinnlig soloartist under de första 24 timmarna. (Den koreanska gruppen BTS har rekordet för den mest visade videon på YouTube under 24 timmar med totalt 77 miljoner streams för videon till låten “Boy with Luv”).

“Det här blir det nya sättet att släppa musik och skapa spänning”, säger Lyor Cohen, som i 39 år arbetat inom musikindustrin. Enligt Cohen lider branschen av posttraumatisk stress efter de många kriserna. Det har varit svårt att veta hur man ska lyckas återskapa känslan av att samlas kring något speciellt.

Alla älskade inte Michael Jackson på 1980-talet ( Det är dessutom extra jobbigt att skriva om honom nu på grund av alla anklagelser). Alla vill heller inte titta på Taylor Swift-videor utan föredrar att surfa runt bland enklare indie-videor på YouTube. Men många har svårt att motstå hajpen. Det kallas “FOMO”, som står för “Fear of Missing Out” och är just det: en stark rädsla av att missa något viktigt. Som releasen av “Thriller” 1983 och nu, långt senare, releasen av “ME!” och andra videor. Enligt Cohen, som arbetar med funktionen med YouTube-premiärer, har de aldrig fått så många telefonsamtal som efter Swift-succén. Nu vill alla göra premiärer enligt den modellen.

Men är FOMO-hets något positivt? Tero Marjamäki, pressansvarig på Sveriges Annonsörer, bloggade i februari i år om att “FOMO-hetsen måste försvinna”. På “Just Like Me – en blogg om hur internet & sociala medier kan påverka vår hälsa – och vad vi kan göra åt det” finns ett inlägg om FOMO:

“Har du FOMO vill du ha konstant koll. Just för att du är van vid det. Den kontrollen kan handla om vad andra gör. Och vad du missar”, skriver Magnus som är modefotograf och driver bloggen.

Alltså för en ung, osäker individ kan det vara förödande att känna pressen att hänga med. Men för en peppad och taggad musikbranschperson á Lyor Cohen är FOMO inte så farligt. Ska man lyckas tjäna stora pengar på musik får man ägna mindre tid åt att analysera psykologiska bieffekter och mer tid åt att analysera ekonomiska mekanismer i en digital värld. I alla fall om man tänker kortsiktigt.

Nu ska ingen tro att modellen att släppa videos på det här viset är gratis – Swift-videon kostade ett sjusiffrigt belopp att producera. Men man beräknar att få igen det. Kanske..

Den första inkomsten blir via de annonser som videon själv genererar, och sen via streaming och försäljning – men ingen vet helt säkert. Det spekuleras även i att det kanske blir färre som betalar/streamar en låt när de redan sett den gratis på YouTube.

Enligt en artikel i Billboard kostar en musikvideo i USA idag någonstans mellan $2,500 (för en indie-artist) och $700,000 eller mer (för superstjärnor som Swift, Ariana Grande eller Drake). Det är inte alltid det betalar sig.
“Pengarna du tjänar på visuellt innehåll stämmer inte överens med de pengar du lägger in i det,” säger John Fleckenstein, från RCA Records. “Det finns en intäktsgenerering för det, men det är inte som att: ” Vi borde göra fem videor så att vi kan tjäna jättemycket pengar”.

Ingen kan veta något med säkerhet. Men å andra sidan har musikbranschen väl aldrig gått runt med hjälp av fegisar.
Så har de svenska artisterna hängt med i utvecklingen? Vad gäller nedräkning via YouTube är Laleh ett exempel på musiker som beprövat metoden. Laleh är visserligen bosatt i USA och kanske mer influerad av det som sker där än av det som sker på svensk marki. Även Sabaton (som satsar stort på att slå utomlands) har testat nedräkning. Bandets video till singeln “Bismarck” har i nuläget över sex miljoner visningar. Men man behöver inte vara en tränad filmskapare för att se att den inte var gratis att producera. Å andra sidan: pengar in, pengar ut – det viktiga är väl att musiken når fansen…?

Det finns inga gränser för hur mycket branschpersoner som Lyor Cohen hyllar den nya eran av YouTube-premiärer. Så här säger han till Billboard:

“Vi började i en ljudvärld, vi gick över till en audiovisuell värld, och jag tror vi har kommit till det ögonblick då vi hamnat i en visuell-audio-värld”.

Är det en visuell-audio-värld vi lever i? Där har vi nog temat för nästa krönika…

Text:
Sofie Tedenstad Svebring

Digital konsumtion av underhållning

by

Appar och digitaltjänster har förändrat sättet vi konsumerar nöjes-och underhållningsprodukter. Numera streamar vi filmer och tv-serier hos välkända streamingtjänster som Netflix och HBO Nordic för bara ett par tior i månaden. Och samtidigt har musiktjänster som Spotify helt och hållet satt CD-skivor ur spel.

Film-och musikstreaming och appar har hittat en naturlig plats i ett samhälle där vi använder digitaltjänster i många viktiga sammanhang. När svenska banker gick samman och skapade appen Mobilt BankID revolutionerade de fullkomligt betalningar på nätet och skapade ett nytt sätt för kunder att legitimera sig. Med den här appen kan du legitimera dig snabbt och enkelt i många olika sammanhang och göra snabba betalningar med Swish.

Sverige har länge legat i framkant när det kommer till teknikutveckling och är förmodligen ett av de mest digitaliserade länderna i världen. Vårt avlånga land är dessutom en ledande kraft inom spel -och casinoutveckling, så det är kanske inte särskilt konstigt att det är just svenska spelbolag som slagit samman spelappar med Mobilt BankID.

Genom att kombinera spelappar med Mobilt BankID har svenska spelbolag gjort spel på nätet mer lättanvänt och tillgängligt än någonsin tidigare. Eftersom spelare legitimerar sig via BankID-appen kan dem få direkt tillgång till de bolag som listas på plattformar som www.casinoutankonto.nu. Den ökade tillgängligheten har gjort att konsumenter känner sig tryggare och hjälpt till att tvätta bort en del av det stigma som länge följt den digitala spelindustrin. På många sätt är den svenska spelbranschen därför ett ypperligt exempel på hur nya digitala innovationer kan förändra sätter vi konsumerar underhållning på.

Ett större utbud och en personlig användarupplevelse
Streamingappar och andra underhållningsformer på nätet, har inte bara gjort musik, spel och film mer tillgängligt än tidigare, de har även breddat utbudet avsevärt.

Nu är vi inte längre begränsade till det lokala utbudet, utan kan välja fritt bland allt som vår värld har att erbjuda. Du behöver inte längre vänta på att skivbutiken ska få in albumet du gått och sett fram emot – så fort det är släppt kan du streama albumet direkt på Spotify och Apple Music. Och när du lyssnat färdigt på skivan tar smarta algoritmer fram förslag på andra artister och låtar i samma anda, så att du kan göra nya musikupptäckter. I filmbranschen funkar det mer eller mindre på samma sätt, men filmindustrin har ett litet övertag eftersom människor fortfarande tycker om att se film på bio.

Personligt app-och webbinnehåll har gjort en enorm skillnad i sättet vi konsumerar film, musik och spel på. Och samtidigt får vi nys om nya trender snabbare än någonsin tidigare. En musikvideo behöver inte spelas på MTV i veckor för att bli världskänd. Gillar folk vad de ser blir innehållet viralt över natt och sprider sig som en löpeld över sociala medier. Digitaliseringen av vårt samhälle har alltså fullkomligt förändrat sättet vi konsumerar underhållning på.