När Håkan Hellström gör två kvällar i Avicii Arena är det förstås lätt att falla in i recensentens reflexer: jämföra, värdera, väga låtval mot varandra. Men andra kvällen hamnade jag någon annanstans. Mer i betraktarens roll. Mindre domare, mer deltagare.
För allt var i princip likadant.
Samma entré. Samma låtar. Samma gästartist. Till och med samma dramaturgi i kvällen. Den inledande popurladdningen i Magiskt men tragiskt som driver vidare in i Go for glory, där gitarrerna plötsligt får en råare kant och blåset går på högvarv. Hellström snurrar runt på scenen som han gjort i över två decennier. Det är ett välbekant nummer vid det här laget – tryggt, varmt och väldigt mycket Håkan.
När bandet kliver in i den soulfärgade Evergreen min vän evergreen är det återigen tydligt att konserten är ett lagarbete. Blåset, körerna och pianot bygger tillsammans upp det där stora, lite svävande ljudet som fyller arenan.
Och även i kväll dyker gästen upp igen: Staffan Hellstrand. De två river av en mer rockdriven version av Lilla fågel blåinnan Hellstrand nästan tar över mikrofonen i Hellströms egen En vän med en bil. Det är lika charmigt andra kvällen.
Men just där ligger också det lilla problemet.
Setlistan är nämligen exakt densamma som kvällen innan. Samma låtar, samma ordning. Och det är tydligen ingen slump. Enligt en röst nära Hellström har man tittat på statistiken och konstaterat att det inte är särskilt många som går på flera spelningar under samma turné. De flesta ser en kväll – och då spelar det förstås mindre roll om setlistan förändras.
Det är säkert sant.
Men för oss som ändå dyker upp igen känns det lite… slött. Samma sak hände förra året på Ullevi, där flera kvällar också körde identiska låtlistor. Man kan förstå logiken bakom beslutet, men en del av magin med livemusik är ju just att kvällen är unik. Att något händer som inte händer nästa gång.
Samtidigt är det märkligt hur lite det egentligen spelar roll när man väl står där igen.
Man upptäcker nya saker. En körstämma som försvann i ljudet kvällen innan. En detalj i blåset. Hur publiken rör sig i vågor över ståplats. Man kan också välja en annan plats i arenan och få en helt ny vinkel på allt. Första kvällen nära scenen, andra lite längre bak där man ser hur hela rummet rör sig.
Och ibland är det just upprepningen som blir intressant. Samma show, men en ny kväll. En ny publikenergi. Samma låtar, men inte riktigt samma känsla.
Det var också en sak som faktiskt blev annorlunda. Kvällens förband, trubaduren William Sundman Sääf, tvingades ställa in sent efter att ha tappat rösten. Så även den mest minutiöst planerade konsertkväll kan spricka lite i kanten.
Kanske är det därför man går igen.
Inte bara för låtarna, utan för möjligheten att något ska hända. För att få den där lilla kicken som ibland uppstår när musik spelas live och allt plötsligt känns lite mer intensivt än vanligt.
Att gå på konsert är på något sätt att leva lite snabbare.
Och ibland räcker det för att man ska vilja göra det igen – redan nästa kväll.
Detta vad min 25:e gång jag såg Håkan live. Framför mig vid scenkanten står Anton, som har sett alla konserter denna turné så bara där klämmer han tio konserter, också jagande den där kicken som första Håkans spelning skapade.
