Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Hyresgästen av Freida McFadden – perfekt thriller för lediga sommardagar

by

Hyresgästen av Freida McFadden

Titel Hyresgästen
Författare Freida McFadden
I översättning av Jessica Hallén
Ges ut på svenska från slutet av juli 2026
ISBN för den svenska utgåvan 9789181088922

Jag kunde inte slita mig från boken. Bara måste läsa och läsa. Jag sögs in i den skrämmande rysaren. Kommer du ihåg Hembiträdet? Det var Freida McFaddens debutbok som gjorde stor succé. Hembiträdet fick stor uppmärksamhet och blev filmatiserad.

Hyresgästen följer samma idé, samma koncept: någon drabbas av något jobbigt, något hemskt som blir värre och värre och till sist blir det en stor krasch då allt avslöjas och det visar sig vara helt oväntat. Freida McFadden har här hittat ett koncept som hon ofta följer i nästan varenda thriller hon får utgiven. Som läsare kan jag tycka att det är lite för uppenbart, för kommersiellt att hela tiden följa samma förpackning av berättelserna, man Freida McFadden gör det bra, mycket bra. Det är inte litteratur av Nobelpris-kvalitet men det är välgjorda spänningsromaner.

Huvudpersonen i Hyresgästen heter Blake Porter och han befinner sig på toppen av sin karriär när han från en dag till en annan blir avskedad från sitt jobb som vice vd på en marknadsföringsbyrå. Hans ekonomi kraschar och han har inte råd att betala bolånet på det nya radhuset han köpt tillsammans med sin fästmö, och börjar desperat söka lösningar för att få ekonomin att gå ihop. Hans flickvän föreslår att de ska hyra ut ett rum.

Relationen med flickvännen Krista är i stort sett det enda som fortfarande är bra i hans liv. Egentligen vill han inte ha någon hyresgäst i huset där han bor med sin älskade Krista men samtidigt behöver de få in pengarna. En lång rad skumma personer svarar på annonsen om att hyra ett rum. Den ena lustigare eller otäckare efter den andra. Allra värst är nog kvinnan som säger sig kunna se in i framtiden som säger att Blake kommer att mörda sin flickvän. Otäckt.

Men till slut kommer Whitney, en ung kvinna som vill hyra rummet. Whitney verkar helt normal och trevlig. Hon är både vacker och charmig och verkar jordnära. Kanske för vacker? Men Blake stålsätter sig. Han tänker aldrig vara otrogen.

Det är något som händer däremot. Den ena otäcka saker efter den andra händer. Fruktflugorna som ofta håller till i köket förökar sig i raketfart och en obehaglig lukt av förruttnelse breder ut sig i hans hem, hur mycket Blake än städar. På natten väcks han av märkliga ljud. Men flickvännen hör inte dessa ljud. Börjar han bli tokig? Har det blivit för mycket för honom att förlora jobbet som var hans stolthet?

Jag lovar dig: det går inte att slita sig. Författaren fångar in mitt intresse totalt. Och upplösningen är oväntad och överraskande. Skickligt ihopsatt. Dramatiskt och spännande och lite tankeväckande också.

Vill du ha spänning och en thriller som är lättläst och samtidigt överraskande är Hyresgästen ett bra val, speciellt för lediga sommardagar.

Freida McFadden heter Sara Cohen på riktigt. Hon är en amerikansk författare och läkare (specialiserad på hjärnsjukdomar) som i många år höll sin identitet hemlig. Anledning till pseudonym: Ville skilja författarskapet åt från sitt arbete inom sjukvården

Bakgrund om författaren från bokförlaget:
FREIDA MCFADDEN är en bästsäljande amerikansk thrillerförfattare. Hennes Hembiträdet-serie har gjort stor TikTok-succé, nått förstaplatsen på Amazon, legat 70 veckor i rad på New York Times bestsellerlista och sålt i över 10 miljoner exemplar världen över. Hyresgästen är hennes nya fristående thriller.

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

by

Titel: Modern tid

Illustratör: Fabian Göranson

Utgivningsdatum: 2025-09-26

Förlag: rabén&sjögren 

ISBN: 9789129749915

När jag recenserar böcker för lite yngre läsare försöker jag alltid så gott jag kan föreställa mig själv vara en yngre läsare. Ibland är det lite lättare, ibland lite svårare. Samtidigt försöker jag ta med mitt eget perspektiv, för ibland är det faktiskt väldigt underhållande att även som vuxen läsa böcker som är avsedda för yngre läsare. När det gäller böcker som handlar om historia blir det lite extra intressant att se hur jag kommer att uppfatta boken, med tanke på att min egen utbildning är inom historia. Samtidigt handlar det inte alltid om ens ålder, utan också om hur väl man känner till ett visst ämne. Svensk modern historia är inte min nisch, därför är på sätt och vis även jag en yngre läsare. 

Här börjar jag min resa in i det okända. Just i den här bokens fall har jag funderat mycket på det där med att lära sig, med tanke på att det är just det som framstår som syftet i Modern tid. Hur lär man sig bäst egentligen?

Ofta har jag märkt att när man lär sig något på ett lite roligare sätt så minns man bättre. Sen beror det kanske på vad man menar med ´roligt´. En så kallad torr uppsats kan väl fortfarande vara rolig om man har ett intresse för ett ämne. Men det kanske man vet lite bättre om sig själv som vuxen, vad man tycker är intressant och inte. När man är lite mindre kan det vara svårare att veta. Allting är så nytt. Ska man ta upp boken om fjärilar eller om vikingatiden? 

Det verkar för mig som att två faktorer (åtminstone) kan spela stor roll när det kommer till vad man börjar dras till. Förutom den oförklarliga instinkten att ta upp boken om fjärilarna (eller vad det nu är man instinktivt dras till), om nu en sådan instinkt finns. Det första är att läsaren på något sätt kan relatera eller i alla fall närma sig ämnet utan att det känns alltför främmande. Det andra är mediet, eller sättet hur någonting introduceras på till läsaren. Det första och det andra hänger egentligen ihop. Det kan också vara värt att nämna att dessa två faktorer kan variera mycket beroende på individen. 

Jag tyckte nog lika illa som jag tyckte om Modern tid. Jag ska försöka förklara varför, i relation till faktorerna jag nämnde i det förra stycket. Såsom jag uppfattat det försöker Modern tid att nå ut till så pass många läsare som möjligt, alltså närma sig läsarna, få dem att kunna relatera till bokens innehåll. Tonen är neutral, inte torr men inte heller särksilt humoristisk. Texterna i boken är varken långa eller korta. Berättarrösten är saklig. Illustrationerna är realistiska. Den uppfyller på så vis båda faktorerna, men ändå… 

Modern tid är som ett par jeans som skulle passa om inte alla storlekar så i alla fall ett par olika storlekar. Visst är det skönt att hitta liknande jeans? Det tyckte i alla fall de fyra tjejkompisarna i Ann Brashares bok Systrar i jeans. Problemet med jeans som passar alla storleksmässigt är att sådana jeans tyvärr egentligen inte passar någon helt perfekt. De sitter ok på alla, men det var aldrig meningen att de skulle sys för specifika kroppsmått. Samma gäller Modern tid. Och detta kan vara något bra och någonting mindre bra samtidigt, beroende på hur man ser det, och i vilket sammanhang vi pratar om den här boken i. Att läsa Modern tid i ett klassrum för en stor grupp barn tror jag är en perfekt idé, men som god natt saga kan man alltid välja någonting med lite mer personlig karaktär, kanske till och med någonting mer udda. Och då menar jag både i ton och illustration. 

Trots bristen på det mer personliga var någonting jag absolut uppskattade i Modern tid att man fick följa olika familjer in i deras vardag. Det är definitivt ett sätt att komma närmare läsaren. Vi får reda på vilka alla de olika karaktärerna i de olika familjerna är, hur det står till för dem, var de bor i Sverige, och till och med deras personliga intressen. Alla upplever inte en och samma tid på samma sätt, det finns enorma skillnader, inte bara mellan klasser och familjer men också mellan individer. Jag uppskattar när böcker som tar upp historieämnet är tydliga med hur annorlunda det kan vara. Perfekt för klassrummet! Ändå skulle jag välja någonting med mer personlig karaktär och lite mer humor om jag som min god natt saga. 

För att återkomma till min fråga kring vare sig en bok, eller i det här fallet just den här boken, är bra för att lära sig någonting? Ja, det tror jag. Jag tror att alla kan lära sig åtminstone någonting. Däremot tror jag att ett riktigt brinnande intresse för någonting ofta kommer just från de där udda pärlorna vi ibland hittar i bokhandlarna, för att de berör oss på ett mer personligt plan. De är inte ett par jeans som ser bekväma ut, de är de perfekta jeansen som bara vi kan ha på oss. Därför går det avsluntingvis att säga attModern tid är bra i vissa syften, mindre bra i andra.

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

by

Titel: Svinen

Författare: John Ajvide Lindqvist

Utgivningsdatum: 2025-09-09

Förlag: Ordfront

ISBN: 9789177755029

Visst är vi alla svin. Ibland i alla fall. John Ajvide Lindqvist påminner oss om detta i sin roman ”Svinen”. Visst kunde han egentligen ha kommit fram till denna poäng i en kortare novell, men längd spelar kanske inte alltid mycket roll. Ibland behöver man uttrycka sig i kortare former, ibland i lite längre. Just i Svinens fall tror jag däremot att kortare form hade passat bättre, dels för att de repetitiva delarna inte bidrog med särskilt mycket, och delvis också för att boken var ett experiment, och börjar man experimentera kan man alltid börja lite sakta och sedan utveckla det vid ett annat tillfälle. Nå ja.

Premissen är ganska enkel: dansbandet Tropicos turnébuss blir kapad av två grisbönder, efter en spelning på en invigning av en galleria. Kaparna är en bror och en syster som ska vara bandets största fans, eller som det sägs i boken ”biggest fänns”. Bussen körs till syskonens förfallna svinfarm där otäcka saker börjar hända.

”Svinen” är hursomhelst Lindqvists experiment på en sorts svensk version av ”hillbilly”-skräck, och jag tror tyvärr inte riktigt att han lyckats tillräckligt väl, men att däremot säga att ”Svinen” är en helt värdelös roman vore att ta i lite väl mycket. Jag satt nyss framför datorn och funderade på att skriva en lite mer negativ recension, men kom på att det vore lite för enkelt att bara säga att den här romanen var dålig. Den kunde i och för sig ha varit bättre utvecklad. Bra idé, sämre genomförande – som även är titeln till denna recension – det tror jag man kan säga om hela verket. Faktum är att jag genom att skriva den här recensionen försöker ge ”Svinen” en andra chans, vare sig romanen förtjänar det eller inte (det får du som läsare avgöra. Läxa alltså.).

Idén att vi alla egentligen är svin är definitivt en intressant idé, som kan vara värd att utforska, särskilt i en värld där både det ena och det andra verkar gå mer eller mindre fel kan man lätt hamna i en mer misantropisk tillvaro. Skräck kan bli den perfekta genren för att utforska liknande teman. Skräck som kontrasterar det prydiga, rena och sofistikerade mot det lantliga, smutsiga och vulgära och sedan leder läsaren till att förstå att det egentligen aldrig fanns någon kontrast, att det ena inte är så olika det andra – detta kan vara ett bra sätt att förtydliga hur vi alla kanske är svin. Eller i alla fall tänka till om vilka de verkliga svinen är.

Vad gick då fel, om allting som nämnts i det tidigare stycket är komplimanger till romanen? Jo, längden. Jag tror verkligen att det var längden som stökade till det hela. Om och om upprepas det hur fula, osofistikerade, lantliga och allmänt hemska ”skurkarna” är. Så pass mycket upprepas detta att man själv som läsare börjar tro att det läskigaste som finns på den här planeten är en ful kvinna. Dessutom bryter hon på svenska. När man sedan väl kommit till vändpunkten som ska få en att tänka till, ja, vid det laget har skildringen av ful outbildad lantlig kvinna upprepats så pass många gånger att effekten av vändpunkten inte riktigt finns där. Denna sorts kontrast som finns där för att slutligen motbevisa sig är en fascinerande effekt, som dock inte riktigt funkade i den här romanen. Jag undrar om det kanske hade kunnat fungera på film, men även där är jag osäker på om skiftningen mot slutet hade kunnat vara effektiv.

”Svinen” är grotesk allt som allt. På svinfarmen får vi se snusk och fett, grafiskt våld och all sorts annat äckel. Det är inte meningen att den här boken ska vara sofistikerad på något sätt. Och visst blir det långtradigt, särskilt om man inte längre orkar med ännu en beskrivning av hur fula syskonen är, särskilt systern. Man får kanske själv avgöra om man tycker den sortens skräck passar ens smak. Men det är ändå ganska intressant att ”Svinen” kommit ut för inte så länge sedan, under en tid då en trend inom skräck (i alla fall på film) har varit att vara någorlunda mer sofistikerad, artistisk och till och med filosofisk. Under de senaste åren har ”body horror”-genren växt, men vi har även fått uppleva filmer som i sin stil är annorlunda från tidigare skräckfilmer. Då jämför jag alltså filmer som ”Midsommar” (Ari Aster, 2019) med ”SAW” (James Wan, 2004). På YouTube har Contrapoints en essä om just hur filmkritiker har hyllat filmer som ”Midsommar” mycket mer än de hyllade filmer som ”SAW”. Men att gå tillbaka till en smutsigare och grotesk version av skräck är egentligen ett ganska intressant val av John Ajvide Lindqvist, som tidigare snarare har skrivit skräck som är lite mer elegant. En sak kan man i alla fall säga om John Ajvide Lindqvist: han följer inte strömmen.

Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

by

Ett Jazzliv – Om saxofonisten Bernt Rosengren

Stefan Wistrand

Utgivningsdatum: 26-03-26

ISBN 9 789188 693372

Först några upplysningar. Upptäckte nyligen att bok om Bernt Rosengren (1937-2023) släppts på ett förlag som i flera decennier varit baserade i Göteborg. Hör till saken att jag tidigare skrivit utförliga texter om biografer på Lars Gullin och Georg Riedel, utgivna på samma förlag. Tog kontakt med Bo Ejeby och erhöll ett recensionsex av den rikligt illustrerade boken vars sidantal uppgår till cirka 275. Visste att bild av en vän (f.d radiojournalist och flitig konsertbesökare) skulle ingå, men vid mitt besök på kontoret avslöjades inte den glada överraskning som väntade för egen del. Musikern, låtskrivaren, arrangören och bandledaren Bernt Rosengren har samma status i Jazz-Sverige med omnejd som ovanstående namn. Listan av dignitärer kan fyllas på med andra som fått sina biografier skrivna och som jag i flera fall läst. Syftar exempelvis på Jan Johansson, Arne Domnérus, Bengt Hallberg och Monica Zetterlund. I mina bokhyllor står dessutom ett par antologier och omfattande översiktsverk om jazz.

Kände inte till författaren. Stefan Wistrand är 74 år, bosatt i Eskilstuna och musikforskare. Har på sitt cv en bok om en av Rosengrens instrumentkollegor på 60-talet, nämligen Börje Fredriksson vars värdefulla musik återlanserats i omgångar. Wistrand som tilldelats kulturpris av sin kommun har därtill varit utövare av frihetlig jazz och spelat med Memento Mori. Ett Jazzliv kommer ha release-program både i Eskilstuna och Stockholm. I egenskap av jazzlyssnare har jag känt till föremålet för biografin i drygt femtio år. Jag har haft dubbel-lp:n Notes From Underground som idag ses på till lika delar som spräcklig kult och en milstolpe inom experimentell jazz. Minns att jag berördes av en dokumentär om Rosengren som visades 1973 på SVT. Utöver inblickar i skapandet problematiserades meriterade musikers möjligheter att försörja sig. Skivor i hans namn som finns i lägenheten inskränker sig numera till fem. Tillkommer skivor med Nannie Porres, Maffy Falay, Sevda, Lars Gullin, Herr T med flera. Har hört Rosengren live i egen grupp minst fem gånger. Vidare i eget eller andras storband, förmodligen på Skeppsholmen och en gång på ett rökigt Lilla Maria på Söder.

foto Leif Wivatt från Nefertiti (sista konserten)

Ett Jazzliv markerar med sin underrubrik saxofonisten Bernt Rosengren att tonvikten i levnadsteckningen ligger på den mycket respekterade och framgångsrike musikern (huvudinstrument tenorsax) och vad han åstadkom, även om läsaren får givande inblickar i livet som det tedde sig, som det brukar heta, från vaggan till graven. Boken bygger självklart på diger research. Författaren har haft tillgång till pressklipp, åtskilliga intervjuer och recensioner. Egna bedömningar förekommer förstås, vore konstigt annars. Och allra sist har han valt att lyfta fram personliga favoriter ur Rosengrens katalog. I det föregående kapitlet intervjuas medlemmarna i den så kallade Solsidekvartetten efter sin ledares bortgång, vilket ger biografin ytterligare en välgörande dimension. Wistrand använder i övrigt kontinuerligt källorna för att visa hur skivor, konserter och olika projekt togs emot. Boken igenom speglas kritikers olika värderingar, intentioner och utfall. Läsaren övertygas om varför nedlagt arbete från musikforskaren äger sitt berättigande, hur beundrande medmusiker stimulerades och om förmågan att förtrolla lyssnare live och på skiva.

Vi får en alldeles utmärkt bild av vilket avtryck den produktive musikanten satt, hur förhållandevis mångsidig han var. Verkar ha haft lätt att lära, inte tagit särskilt många lektioner och tycks ha varit en fena på att arra för olika sättningar. Första instrumentet i barndomen var dragspel. Komposition behärskades också. I likhet med andra exceptionella träblåsare hittade han redan i unga år sitt betagande, igenkännbara sound. Otaliga gånger blev Bernt i omröstningar utsedd till den främste på sitt instrument, några gånger också i europeisk kontext. Förutom prestigefyllda priser fick han motta Gyllene Skivan hela fem gånger. Stipendier blev ett väl välkommet tillskott för familjen utöver ekonomiska tryggheten som statlig konstnärslön genererade. Apropå periodvis riktigt kärva tider togs brödjobb, exempelvis kortare sejourer i dansorkestrar. Dessutom anställning som bårbärare på sjukhus och musiklärare fast Bernt medger att han inte var någon vidare pedagog. Att hålla igång storbandet var ett kostsamt projekt som behövde finansieras med bidrag.

foto Leif Wivatt

Sättet att förena teknik med känsla och personligt uttryck har haft få motsvarigheter i landet – ”Dompan” , Lars Gullin, Nisse Sandström, Börje Fredriksson och Krister Andersson (enligt Bernt) är några med jämförbar aura och kollegor han följaktligen framgångsrikt samarbetade med. Redogörs för viktiga internationella samarbetspartners: Don Cherry, Doug Raney, Maffy Falay, Krzysztof Komeda. Förebilder/ Inspirationskällor: Enligt initierade bedömare bör både John Coltrane och Ornette Coleman nämnas tillsammans med Sonny Rollins, Dexter Gordon och Charlie Parker. Hans innerliga spel sista decennierna hade motsvarigheter i soundet man identifierar hos Lester Young och Ben Webster. Bortsett från en period från sent sextiotal och fram till mitten på 70-talet centrerad kring pianolös kvartett, var det främst hardbop som gällde, fast också tonsättningar på Taube och turkiska tongångar. Boken går mycket åskådligt igenom olika faser och inriktningar

Vill påstå att boken också lyckas visa på hur privatpersonen bakom yrkesrollen var, vilket framkommer extra tydligt i gruppintervjun med herrar Backenroth, Gustavsson och Stark. Han drog sig inte för att argumentera för sina åsikter, fast under uppskattningsvis sista decennierna övergick den timide mannen till att tala med auktoritet genom sitt magnifika musicerande. Minns från när jag fick träffa honom tillsammans med Christina Von Bülow att han gladdes åt publikens bifall, i den konsert på Nefertiti som blev hans sista. Basisten Hans Backenroth som också fungerade som producent på flera utgåvor betonar hans ärlighet. Utifrån läsningen vill jag lägga till anspråkslös, ödmjuk och självständig. Framkommer att Rosengren föredrog att spela i motsatsen till snofsiga ställen. Antagligen blev kontakten med åhörare varmare under enklare förhållanden.

Omslag sista skivan inspelad live 2019

Hade för avsikt att börja recensionen i en annan ände, lyfta fram en stor tillgång man absolut inte får bortse ifrån. Innehållet kan ses som ett angeläget budskap, mängder av matnyttig info förmedlas utan att det blir korvstoppning. Hur dessa fakta och funderingar framställs är helt avgörande för oss recensenter. Syftar på författarens språk, vars lediga stilnivå medför att jag haft stor behållning av att följa kronologin – från ett slags genombrott i ungdomsorkester i Newport och Jazz Club 57 till Solsidekvartettens segertåg. Är mäkta imponerad över hur naturligt Wistrand formulerar sig, undviker att betunga läsningen med mer än nödvändig musikteori. Knappt någon akademisk jargong existerar. Vidare undviks blommiga metaforer (förvisso ingår sådana fraser i citat från ”smakdomare”) och genrens talspråkliga karaktäristiska idiom förekommer bara i pyttesmå doser i redovisade porträtt/ intervjuer. Arkivarien Roger Bergner tackas. Han är också med vid intervjun med Solsidekvartettens medlemmar. I övrigt framgår inte om någon läst manus förutom Bo Ejeby själv. Att berätta någons liv utifrån pressklipp och research kräver en varierad vokabulär, kunnighet i meningsbyggnad och utvecklad känsla för stil(nivå). Faktorer vilka behärskas galant av Wistrand. Och jag tippar att han medvetet låtit bli att skriva på samma passionerade vis som musikälskarna Lennart Persson, Mats Olsson eller Ingmar Glanzelius; vilka roades av att fastslå sina subjektiva sanningar.

I vanlig ordning skrivs för ymnigt om läsupplevelsen. Har ni läst ända hit har ni haft överseende. Kom mig inte för att anteckna under uppslukande läsning. Vore märkligt om jag inte avslutningsvis tar upp den sensationella omständigheten att undertecknad överraskades av att ha inkluderats bland citerade liverecensenter. Finns ett rörande skäl till detta. Utan min vetskap blev jag den sista personen som recenserade en konsert med Bernt Rosengren. I cirka sju meningar (sid. 220) anges mitt sammanfattande omdöme om en oförglömlig spelning vars ballader var extra minnesvärda. Texten i sin helhet finns att läsa på nätet under rubriken ”legendar levererar örongodis”. När jag läst färdigt historien om Bernt Rosengren och värderingen av dennes verksamhet, blir jag på det klara med i vilken hög grad integriteten vägledde honom.

En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

by

Titel: En bok om hösten

Text, bild och form: Lena Sjöberg

Utgivningsdatum: 2025-08-29

Förlag: rabén&sjögren

ISBN: 9789129747676

Det är dags att recensera den här guldpärlan innan det blir vinter. Vilket höstmys! En bok om hösten fick jag i min koreanska brevlåda denna morgon, tillsammans med choklad och svenskt kaffe. Direkt öppnade jag boken och började läsa.

Trots att En bok om hösten är en barnbok är den så pass mysig att den även blir rolig att läsa som vuxen. Det är en aning pinsamt att erkänna, men mycket av den fakta som ingår i boken lärde jag mig först nu. En bok om hösten är dock inte tung med fakta. Det är en lagom balans mellan fakta, stämning och dikter. Man får lära sig om de fina svamparna som dyker upp i skogen varje höst, om djuren som byter färg på sin päls, och om fåglarna som flyger i väg söderut. Man får även följa med till parken och stranden, bland annat. Dikterna är också riktigt stämningsfyllda. Jag tänker mig att särskilt om man har barn kan det vara mysigt att läsa högt för dem, framför en brasa, eller möjligen hemma, medan man är invirade i yllefiltar. Även för de som inte har barn kan det vara mysigt att sätta sig i en fåtölj och läsa En bok om hösten, dricka varm choklad, kanske tända ljus.

Illustrationerna i den här boken är underbara. Jag har lust att titta på dem om och om igen. Varje sida är en ny stämning. Denna bok är även färgglad, men i stället för att sticka i ögonen är färgerna en aning dämpade. Det påminner lite om oktobermörkret, kanske även början av november. 

Jag uppskattar särskilt detaljerna i boken. Just därför kan man hitta någonting nytt varje gång man läser om boken. Samtidigt är det inte för många detaljer heller. Bakgrunderna i illustrationerna är relativt minimalistiska, med fokus för detaljerna – såsom djur, löv och svamp – i förgrunden.

Allt som allt får En bok om hösten mig att vilja ta mig ut och titta noggrant på hur naturen omkring mig byter kläder, hälsa farväl till fjärilarna, och ta en kopp kaffe på en brygga, medan jag tittar på hösthavet.