Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Filmrecension: Alice och borgmästaren – kunde blivit bra men blev väldigt seg

by

Alice och borgmästaren
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Nicolas Pariser

Alice är en ung kvinna som studerat humanistiska ämnen och en del filosofi. En dag får hon ett jobb i kansliet hos borgmästaren i Lyon. Det visar sig att hon fått en högst udda jobb: hon ska vara filosof till borgmästaren som hamnat i en slags existentiell kris. Borgmästaren som alltid varit en driftig och handlingskraftig socialist har börjat tappa gnistan, han har inga idéer längre. Gå i terapi vill han inte så lösningen blir att rekrytera en filosof.

För mig låter det som ett spännande upplägg. Det skulle kunna bli en jättebra film. Och den är engagerande i omkring tjugo minuter. Sedan tappar den för mycket fokus. Den virrar hit och dit mellan olika frågeställningar. Den försöker helt enkelt skildra för mycket och för många olika frågor och teman.

Vissa delar av filmen skulle kunna blivit jätteintressant, som diskussionen kring vad vänsterrörelsen blir om eller när dess företrädare tappar kontakten med det vanliga folket. Ett annat tema som flaggades var det digitala samhället i förhållande till att bevara gammalt hantverk. Ett annat tema var anspråkslösheten i motsats till den maktkamp som ofta uppstår på politiska arbetsplatser som borgmästarens kansli. Ett återkommande tema var konflikten eller mötet mellan de intellektuella akademikerna och de handlingsinriktade maktmänniskorna som politiker.

Ett skäl till att filmen inte heller lämnade några bestående intryck var att den inte förmedlade hur huvudkaraktärerna kände. Ville borgmästaren verkligen bli president eller inte?

För många frågor hände i luften och berördes för lättsamt. På så sätt blev filmen aldrig berörande utan istället väldigt seg.

Anledningen till att den inte fick ännu sämre betyg var dels de första tjugo minuterna och att den emellanåt nuddade vid intressanta frågor.

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

by

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen “less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.

Bokrecension: Inte ett ord av Harlan Coben

by

Inte ett ord
Författare: Harlan Coben
Utgivningsdatum 2020-01-07
Förlag Bookmark Förlag
Översättare Svante Skoglund
Originaltitel: Run Away
ISBN 9789189007437

Harland Coben kan konsten att sy ihop en spännande och rafflande thriller. Alla hans senaste romaner har toppat New York Times bästsäljarlista och totalt har Cobens böcker sålts i över 70 miljoner exemplar och publicerats på 43 språk. Han är den enda författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allan Poe Award, Anthony Award och Shamus Award. Han är även verksam som manusförfattare till tv-serier. Harlan Cobens bok The Stranger (Främlingen) blir Netflix-serie under 2020.

I “Inte ett ord” får vi följa Simon Greene, en oerhört privilegierad överklassman, som bor i New York med sin fru och tre barn. Utåt sett är familjen mycket lyckad och har allt de kan önska. Simon arbetar som ekonomisk rådgivare åt välbärgade och hans fru Ingrid är en duktig barnläkare. Men de har drabbats av en stor tragedi. Paige, deras äldsta dotter har fastnat i drogträsket och lämnat familjen.

Att en familj har det bra ekonomiskt behöver inte vara samma sak som att familjen har det bra känslomässigt. Men familjen Greene är en bra familj där föräldrarna ställer på sina barn. Ändå kunde äldsta dottern hamna i drogträsket. Boken är bra bland annat för att den visar på hur hjälplös omgivningen är när en ung människa blir beroende av droger och romanen skildrar också alla tankar som far runt i Simons huvud. Kunde han gjort något på annat sätt när Paige växte upp för att förhindra att hon blev missbrukare? Varför kunde hon hamna där? Det är frågor som alla som vet mer om missbrukare och har en nära anhörig som fastnat i missbruk känner igen. Det finns många fördomar i samhället om att den som blir missbrukare kommer från trasig bakgrund. Att något måste varit fel med uppväxten. Alla filmer och böcker som visar på att det inte är så enkelt är välkomna.

Nu är denna deckare mer än ett inlägg i debatten kring missbruk. Det är en mycket spännande deckare med oväntade vändningar. Vissa delar kan jag tycka är överdrivna. Några karaktärer känns överdrivna. Men å andra sidan så finns det oändligt många olika typer av människor.

Deckaren startar med att Simon en dag upptäcker sin drogberoende
sjunga i Central Park, för att tigga. Paige är en skugga av sitt forna jag. Simon försöker närma sig henne för att få henne att komma med till behandlingshem men Paiges droghandlande pojkvän Aaron kommer emellan och hindrar Simon från att få kontakt med Paige. Simon blir rasande och försöker slå ner Aaron, vilket människor runt om spelar in med sina mobiler och postar på Youtube. Människor tolkar det som att Simon, en kostymklädd aktiemäklare attackerar en stackars hemlös man.

Några veckor senare dyker en polisman upp på Simons jobb och Aaron är mördad och Paige är försvunnen. Polisen misstänker att antingen har Paige eller Simon mördat Aaron. Simon börjar söka efter sin dotter och det sätter igång många farliga personer.

På bokförlagets hemsida står om boken:
“Inte ett ord’ förvandlar vardagliga samtidsproblem till ingredienser i en fängslande bladvändare. Levande karaktärer, farliga hemligheter och oförutsägbara vändningar bäddar för en klassisk Coben-upplevelse.

Det är en lättläst och spännande thriller som sätter igång en hel del tankar om vad man är redo att göra som förälder, om missbrukare och den kärlek som binder oss samman. En välskriven deckare som jag gillar, trots att huvudpersonen Simon, kommer från en välbärgad miljö som jag inte kan associera till, men ändå kan jag känna igen hans tankar och känslor, som Harlan Coben skildrar trovärdigt.

Bokrecension: First Contact av Johannes Heldén

by

First Contact
Författare Johannes Heldén
Utgivningsdatum 2019-04-12
Förlag Albert Bonniers Förlag
Medarbetare Heldén, Johannes (form)
ISBN 9789100174477

En omtumlande, fascinerande resa ut i universum och in i vårt innersta. En tunn poesibok som spänner över det oändliga.

Handlingen i detta enastående diktverk beskrivs av bokförlaget:
Ett kraschat, övervuxet rymdskepp på en okänd planet, i ett avlägset stjärnsystem. Den enda överlevande försöker förstå sin nya tillvaro. Med fragment från framtiden byggs ett arkiv upp över den förunderliga nya världen och resan dit, samt sorgen över en förlorad hemplanet och dess arter. Johannes Heldéns nya bok skildrar det okända och ifrågasätter det givna – vår plats i världsalltet.

Denna diktsamling tar med mig på en vandring genom tid och rum och den får mig att undersöka de existentiella frågorna och den manar fram känslor och tankar ur mitt undermedvetna, eller kanske vad Carl Gustav Jung kallar det kollektiva undermedvetna.

Denna diktsamling går inte att bara läsa en gång och sedan är det klart. Den är mycket mer än så. Den har texten utplacerad inte på traditionellt sätt utan på olika ställen på sidan och en del längst ner och en del ord är överstrukna. Detta är en diktsamling att återvända till, att sjunka in i och låta den tala till mig på olika nivåer. En diktsamling där jag alltid kommer att hitta nya detaljer.

Bokrecension: Hon som måste dö av David Lagercrantz

by

Hon som måste dö
av David Lagercrantz
Serie Millennium (del 6)
Utgivningsdatum 2019-08-22
Förlag Norstedts
ISBN 9789113073743

Detta är den stora avslutande finalromanen i Millenium-serien om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander.

Nja. Tja. Jag erkänner: den här deckaren var jag tvungen att tvinga mig själv att läsa klart. Är det som tröttnat på en viss form av deckare eller är har det gått slentrian i hur dessa skrivs? Jag vet inte.

Det är som alltid i Milleniumdeckarna en komplicerad snårig krånglig historia med många olika ingredienser som ska fogas samman: Politiska skandaler och maktspel på hög nivå med DNA-forskning, Himalayaexpeditioner och det organiserade näthatet som vill så splittring, och vars rötter spåras till en rysk trollfabrik. Det är bara det att sådant här har redan skildrats i till exempel tv-serier som Homeland.

Handlingen beskrivs i korthet på bokshopens hemsidan:
En hemlös man hittas i en park i Stockholm. Det ser inte ut att vara annat än ett tragiskt dödsfall. Men rättsläkaren Fredrika Nyman anar att något inte stämmer, och kontaktar Mikael Blomkvist.
Blomkvist blir motvilligt intresserad. Den hemlöse har flera gånger hörts muttra om Johannes Forsell, Sveriges försvarsminister. Var det bara nojor, svammel? Eller kan det finnas en riktig koppling till regeringen?Mikael ber Lisbeth Salander om hjälp. Men efter Holger Palmgrens begravning har hon lämnat landet och går inte att nå.
Vad ingen vet är Lisbeth befinner sig i Moskva för att en gång för alla göra upp med sin syster Camilla. Hon har bestämt sig: Hon ska inte längre vara den som jagas. Hon ska jaga själv.

Jag har svårt att riktigt engagera mig. En sak som stör mitt läsande är detta grottande i detaljer kring vapen och krytering och programmering. Jag har också svårt att engagera mig i karaktärerna som är, enligt mitt tycke, väldigt ensidigt skildrade.

Däremot råder det ingen tvekan om att David Lagercrantz är en skickligt skribent. Men för min del var det som en skoluppgift att läsa klart denna kriminalroman. Tyvärr. Men det finns säkert andra uppfattningar om det och som tur är finns det läsare för alla.