Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

by

Titel: En bok om hösten

Text, bild och form: Lena Sjöberg

Utgivningsdatum: 2025-08-29

Förlag: rabén&sjögren

ISBN: 9789129747676

Det är dags att recensera den här guldpärlan innan det blir vinter. Vilket höstmys! En bok om hösten fick jag i min koreanska brevlåda denna morgon, tillsammans med choklad och svenskt kaffe. Direkt öppnade jag boken och började läsa.

Trots att En bok om hösten är en barnbok är den så pass mysig att den även blir rolig att läsa som vuxen. Det är en aning pinsamt att erkänna, men mycket av den fakta som ingår i boken lärde jag mig först nu. En bok om hösten är dock inte tung med fakta. Det är en lagom balans mellan fakta, stämning och dikter. Man får lära sig om de fina svamparna som dyker upp i skogen varje höst, om djuren som byter färg på sin päls, och om fåglarna som flyger i väg söderut. Man får även följa med till parken och stranden, bland annat. Dikterna är också riktigt stämningsfyllda. Jag tänker mig att särskilt om man har barn kan det vara mysigt att läsa högt för dem, framför en brasa, eller möjligen hemma, medan man är invirade i yllefiltar. Även för de som inte har barn kan det vara mysigt att sätta sig i en fåtölj och läsa En bok om hösten, dricka varm choklad, kanske tända ljus.

Illustrationerna i den här boken är underbara. Jag har lust att titta på dem om och om igen. Varje sida är en ny stämning. Denna bok är även färgglad, men i stället för att sticka i ögonen är färgerna en aning dämpade. Det påminner lite om oktobermörkret, kanske även början av november. 

Jag uppskattar särskilt detaljerna i boken. Just därför kan man hitta någonting nytt varje gång man läser om boken. Samtidigt är det inte för många detaljer heller. Bakgrunderna i illustrationerna är relativt minimalistiska, med fokus för detaljerna – såsom djur, löv och svamp – i förgrunden.

Allt som allt får En bok om hösten mig att vilja ta mig ut och titta noggrant på hur naturen omkring mig byter kläder, hälsa farväl till fjärilarna, och ta en kopp kaffe på en brygga, medan jag tittar på hösthavet.

Förledd: charm och mognad

by

Titel: Förledd 

Författare: Elin Olausson

Utgivningsdatum: 2025-08-26

Förlag: Ravenheart förlag

ISBN: 9789198915815

Förledd – den andra delen i Elin Olaussons Bruket-trilogi är överlag skarpare skriven än den första delen, Gnistregn. Det finns fortfarande vissa bitar i boken som skulle kunna förbättras, men generellt har kvalitén på Olaussons skildringar förbättrats. Olausson verkar mer bekväm med sin egen stil, i jämförelse med den första boken i trilogin. Prosan i sig har trappat upp i charm. 

Mitt största problem är fortfarande dialogen, som är stel, men med tanke på att även de flesta karaktärerna i boken är socialt klumpiga går den biten att förlåta. Trots det är det vissa delar av både dialogen och de inre monologerna som framstår som en aning överdramatiska. I stort sett har dialogen dock blivit skarpare, och även med mer humor.

Den andra delen i trilogin är fortfarande mycket slowburn, vilket får mig att oroa mig en aning för att den sista delen kommer att ha för mycket handling istället. Hittills håller Olausson tempot. Det långsamma i handlingen till och med bidrar till en särskild stämning i boken. Det nordiska stilla mörkret, med mytiska väsen i skogen. Att boken är lite långsam är därför i sig inte ett problem, men det kan bli lite av ett problem i framtiden om författaren väljer att packa in mycket mer handling i den sista delen.

I likhet med Gnistregn är de blyga karaktärerna och deras relationer mycket charmiga, till och med charmigare i Förledd i jämförelse med den första boken. Som läsare blir jag mer orolig för hur det ska gå för karaktärerna. På så vis är Förledd skildringsmässigt mer spännande än Gnistregn.

En sak som kan vara värd att uppmärksamma är hur Olausson använder sig av de mytiska elementen i sina skildringar. Bruket-trilogin är nästan närmare magisk realism än fantasy. Kanske inte fullständigt, men sättet det vardagliga och det stillsamma förs ihop med myt och folktro skapar en fascinerande dynamik. Trots att folktron inte är en självklar del av miljön – vilket ändå innebär att vi inte riktigt är i magisk realism-territorium – introduceras den inte heller som någonting storslaget. Det mytiska kommer från utanför det vardagliga, men integreras så smidigt att det till slut känns helt naturligt i miljön. Det ska bli intressant att se hur författaren för ihop alla huvudkaraktärernas berättelser med det mytiska.

Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

by

Titel: Kvinnorna på Weyward Cottage (Weyward)

Författare: Emilia Hart

Översättare: Hanna Svensson

Utgivningsdatum: 2025-04-10

Förlag: Printz Publishing 

ISBN: 9789181050004

Jag behöver balans!

Jag planerade inte att anknyta denna recension till min senaste recension om David Nicholls Du är här där jag diskuterade hur författaren handlingsmässigt hade perfekt förhållit sig till filmkurvan, även kallad Freytags pyramid. Den boken följde filmkurvan perfekt – den här boken har motsatt problem. Jag diskuterade i recensionen hur jag hellre hade sett en film med den sortens handling. Jag vill inte läsa böcker som lika gärna kunde ha varit filmmanus, och säkert även lyckas bättre som filmmanus. Ge mig Kate Winslet i rollen som Marnie i Du är här.

Det visar sig att även denna recension riskerar att till stor del handla om kurvor, men från ett annat perspektiv. Kvinnorna på Weyward Cottage vars originaltitel är Weyward lider av ett annorlunda kurvproblem, rent känslomässigt. Handlingsmässigt händer det mycket i romanen. Mitt problem är på det emotionella planet, som i och för sig anknyter till det handlingsmässiga också.

Om Du är här hade varit bra som film, hade Kvinnorna på Weyward Cottage varit bra som en trappa man faller nerför – tekniskt sett variation, men bara neråt. Jag har svårt att acceptera detta som mysig höstläsning, trots att jag sett boken marknadsföras på just det sättet. Jag menar här inte att jag har problem med traumatiska skeenden i en handling, men när det enda som sker i en handling är trauma, mer trauma, och mer trauma – då börjar jag sakna balans och dynamik. Det finns en anledning till att jag föredrar Mysterious Skin framför Lilya 4-Ever bland filmer. Båda filmerna behandlar svår trauma i yngre personers liv, men medan Mysterious Skin ger andrum gör Lilya 4-Ever inte det.

Jag tänker inte vara teknisk här. Jag tror knappt på att det finns en perfekt kurva för hur en bokhandling ska vara. Det vet jag inte så mycket om. Dessutom tror jag inte heller att jag är fullständigt objektiv när jag säger att en handling som faller nerför en trappa är dålig. Lilya 4-Ever uppskattas av en del personer. Trots det väljer jag att påstå att denna roman saknar dynamik och balans, en dynamik och balans som till och med den oerhört traumatiska romanen Ett litet liv av Hanya Yanigahara lyckades få med i sin bok. Det finns till och med en del i boken som heter ”de lyckliga åren”. Kvinnorna på Weyward Cottage får inga lyckliga år, i generationer.

Nå, det fanns ett par ljusa stunder i romanen. Den var inte fullständigt dyster. Dessvärre räckte inte de stunderna för att denna bok skulle räcka till som mysig höstläsning. Även de delar av boken som skulle framstå som mer känsloingivande, var egentligen inte tillräckligt utforskade för att väcka någon känsla inom mig. Ett exempel är djuren som har rollen av medhjälpare (familiars) i boken. Författaren beskrev aldrig djuren tillräckligt djupt eller detaljrikt – de saknar personlighet, karaktär, någon form av närvaro. Djuren är där, men de tillför aldrig någon känsla. De kunde lika gärna ha varit lampor i någons lägenhet. De är inte mer än interiör. Inte ens traumat karaktärerna upplever är särskilt verklighetstroget. Visserligen är allting som händer i boken inte otroligt, men eftersom det är klyscha på klyscha på klyscha blir det en miss även där.

”Du är här” av David Nicholls: en bok som ville vara film.

by

Titel: Du är här (You Are Here)

Författare: David Nicholls

Översättare: Cecilia Falk

Utgivningsdatum: 2024-09-19

Förlag: Printz Publishing 

ISBN: 9789177719335

Premissen till den här boken är riktigt bra: två ensamma människor, relativt bekväma i att vara obekväma, ute på en äventyrlig vandring genom den vackra brittiska miljön. Den skygga geografiläraren Michael och den socialt klumpiga frilansredaktören Marnie har båda pausat sina liv från djupa relationer. Kyliga och sarkastiska, och samtidigt sårbara och bräckliga, ger sig Michael och Marnie ut på en oförutsägbar vandring.

Problemet är kanske att vandringen – och egentligen hela berättelsen – är fullständigt förutsägbar. Nja, egentligen anser jag att förutsägbarhet inte behöver vara ett problem. Det finns berättelser och genrer som tenderar att vara förutsägbara, vilket vissa läsare anser kan vara någonting negativt medan andra inte ser något stort problem med det. Jag tillhör nog ändå dem som inte brukar ta illa upp vid förutsägbarhet i den ena eller den andra formen. Det är exempelvis förutsägbart att man – troligtvis – kommer att få reda på vem mördaren är i slutet av en deckare. Ett av få undantag är den koreanska filmen Memories of Murder, där vi aldrig får reda på vem mördaren är – vilket gör den så minnesvärd. Den större delen av alla deckare slutar dock med att vi faktiskt får reda på vem gärningsmannen är. Det blir som en sorts belöning för att ha läst ut boken. Sedan kan det bli lite tråkigt om det är alltför förutsägbart – när man redan från början av deckaren vet vem mördaren är. Då kan det kännas som att man inte riktigt förtjänat belöningen.

I en modern romance är det ofta en del faktorer som är förutsägbara. En central sådan faktor är att de två huvudkaraktärerna – och det är fortfarande vanligt att en av dem är en kvinna och den andra en man – blir ihop, eller åtminstone är på väg att bli ihop. I vissa fall kanske de till och med flyttar ihop eller gifter sig. Hursomhelst lyckas paret övervinna alla möjliga hinder för att sedan bli tillsammans. Det är en sorts romance-belöning som läsaren får. Eftersom Du är här är en romance är det alltså inte särskilt konstigt att man som läsare förväntar sig att Michael och Marnie ska bli ihop. Är det förutsägbart? Ja. Är det negativt? Nej. Det behöver inte vara negativt. Många väljer nog också just den här sortens berättelser för att det finns någonting säkert i det hela. I deckaren kommer gärningsmannen till slut att bli påkommen, och i romance kommer paret till slut att bli tillsammans. Med andra ord är det inte förutsägbarheten i Du är här som framstår som ett stort problem, inte egentligen.

Vad är då problemet? För det är väl förhoppningsvis redan tydligt att jag hittade ett problem med denna bok? Innan jag går över till vad jag fann problematiskt på riktigt vill jag först säga ett par snälla saker om boken. Premissen var som sagt bra. Karaktärerna var en aning stela på ett charmigt sätt. Jag tror dessutom att många säkert skulle kunna känna igen sig i Michael och Marnie, särskilt efter Covid.

Innan jag går över till min negativa kritik vill jag också nämna att jag aldrig läst David Nicholls En dag och därför inte hade någonting att jämföra med.

Mitt problem med den här boken har med förutsägbarhet att göra – och samtidigt inte. Som sagt finner jag inte något fel i vissa former av förutsägbarhet. Du är här hade dock en förutsägbarhet, och en skildringsform, som snarare påminde om en film än en roman. Och visst kan böcker och filmer dela en liknande handling. Du är här påminde mig dock inte bara handlingsmässigt utan även på alla andra plan – karaktärerna, språket – om en film. Det är ibland svårt att lyckas föra över en berättelse från bokform till duk. Jag tänker på Svindlande höjder och hur underligt det egentligen är att den andra hälften av boken aldrig ens tas upp i någon av filmerna. Vissa böcker lyckas inte så väl när de adapteras till film. Vissa böcker passar kanske helt enkelt inte som film. Då borde väl också motsatsen ha en gnutta sanning i sig – att vissa filmer inte passar som böcker. För mig var Du är här en sådan bok, alltså egentligen ett färdigt filmmanus som lika gärna inte behövde ha släppts i bokform. Den förhåller sig helt perfekt till Freytags pyramid (introduktion, utlösande händelse, stigande handling, vändpunkt, fallande handling, upplösning) och bidrar egentligen inte med särskilt mycket mer. Jag vill inte säga rakt ut att Du är här var dålig. Det jag däremot verkligen har lust att säga är: David Nicholls, kanske är det dags att börja skriva filmmanus istället.

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

by

Titel: Tre äpplen föll från himlen

Författare: Narine Abgarjan

Översättare: Lina Bysell

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024-09-18

ISBN:  978-91-89814-40-0

”Tre äpplen föll från himlen: ett till den som berättade, ett till den som lyssnade, och ett till den som förstod.” Så avslutas många armeniska sagor – med en välsignelse som påminner oss om att berättelser är något som delas, inte bara konsumeras. I samma anda har Bokförlaget Tranan, med Lina Bysell som översättare från ryska (den armeniska författaren Narine Abgarjan skriver sina romaner på ryska), förra året gett ut denna lågmälda och eleganta roman.

Abgarjans Tre äpplen föll från himlen känns som en förlängning av den armeniska sagotraditionen: en stillsam, stundvis tragisk, stundvis hjärtevärmande skildring av det sköra livet i en undangömd by i de armeniska bergen.

Romanen kretsar kring platsen Maran och människorna som är förankrade där. Byn, liksom många andra platser vid världens ytterkanter, har avlägsnats från liv och rörelse – och ändå fortsätter den att existera. Eller kanske är det just tack vare sin lilla, ihärdiga befolkning. Invånarna i Maran är åldrande, de har överlevt världskrig, jordbävningar och personliga katastrofer. Än lever byn, mot alla odds.

På ytan sker både mycket och ingenting i berättelsen. Ibland brinner världen, ibland inte – men karaktärerna lever vidare. Vad som än händer, skildras det med en varm blick: en sorts ömsinthet inför människorna och den värld som formar dem. Maran må vara bortglömd av omvärlden, men i sig rymmer den en hel värld – ibland grym, ibland solidarisk, alltid levande.

Jag har funderat på vad som gör en historiskt och lokalt förankrad berättelse ’bra’. Bra är förstås ett subjektivt ord – här menar jag snarare trovärdig, verklig. Det jag tänker på är det engelska begreppet verisimilitude – känslan av att en text är sann inom sina egna ramar, även om den inte strikt följer verkligheten. Tre äpplen föll från himlen balanserar mellan vardaglighet och en personlig, lätt lekfull ton. Kanske beror detta på att Abgarjan också skrivit barnböcker. Det finns även ett svagt, nästan omärkligt stråk av magisk realism – inte i form av övernaturliga händelser, men i en öppenhet inför miraklernas möjlighet.

Och blir det trovärdigt? Ja. Abgarjan lyckas skildra en hel by av olika karaktärer utan att det blir spretigt. Visst, jag fäste mig mer vid vissa personer än andra, och några partier kändes mer levande än andra – men som helhet håller romanen en jämn och fin nivå. Det är en berättelse som stannar kvar, just för att den inte påstår sig vara större än vad den är, men ändå rymmer så mycket.