Titel: Franska revolutionens rebell
Författare: Gunilla Thorgren
Utgivningsdatum: 2024.03.01
Hur skriver man en biografi? Det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Hur skriver man en bra biografi? En bok kan trots allt inte vara hur lång som helst. Någonstans måste skribenten göra valet att lyfta fram vissa detaljer och att radera andra. Valet av vem skribenten väljer att skriva en biografi om är också väsentligt.
Gunilla Thorgren har gjort ett imponerande val i att lyfta fram den franska dramatikern, aktivisten och feministen Olympe de Gouges (1748–1793), som kämpade för kvinnors och slavars rättigheter. Hon är mest känd för sitt verk Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter (1791), där hon ifrågasatte revolutionens brist på jämlikhet för kvinnor.
Thorgren har gjort valet att dra ut Olympe ur historiens skuggor. Att på så vis väcka intresse för någon som annars är bortglömd är alltid ett modigt val. Man skulle kunna säga att det rentav är sympatiskt av Thorgren att synliggöra Olympe – en annars märkligt frånvarande gestalt i historieskrivningen. Valet att inkludera Olympe i det historiska minnet är en fin gest, som även kan väcka läsarens intresse för vidare undersökning.
Olympe är definitivt en märklig historisk gestalt. Hon var självlärd men deltog i Upplysningens salonger. Hon var aktiv med att skriva politiska pamfletter, pjäser och opinionsbildande texter om kvinnoförtryck, dödsstraff och slaveri. Allra viktigast: hon var förträffligt medveten om klass och kön, och hur äktenskapet var en ofrihetsinstitution för kvinnor – någonting som får Thorgren att placera henne i boxen ”före sin tid”. Genom att följa Olympe i både den privata och den offentliga sfären – från uppväxt till avrättning – skapar Thorgren en mångfacetterad bild av henne.
Med sin berättarteknik har detta populärhistoriska verk makten att fängsla sina läsare och tillgängliggöra historia för en bredare publik. Med sin berättarteknik skapar Thorgren inlevelse. Franska revolutionens rebell saknar den typ av analytisk fördjupning en vetenskapshistoriker skulle använda sig av, men kompenserar för detta genom att rama in Olympe emotionellt starkt – något som kan vara inspirerande för nyfikna läsare.
Hur kommer det sig i så fall att den här biografin gör mig så obekväm? Delvis är det Thorgrens sätt att ständigt tolka Olympe lite väl fritt och spekulativt, särskilt i ett samtidsperspektiv. Att tolka Olympe ur ett samtidsperspektiv är inte fel i sig. Att arbeta med samtida paralleller är egentligen oundvikligt, men när Olympe blir en ”70-talsfeminist i fel århundrade” – och likartade uttryck – skaver det en aning. Levde Olympe egentligen i fel århundrade? Behövde kanske inte 1700-talet också en kvinnlig rebell? Att Olympe var radikal och banbrytande – behöver det innebära att hon var före sin tid, eller till och med att hon tillhör vår samtid?
Thorgrens sätt att tolka det förflutna mindre och använda det mer för att bekräfta samtida värderingar är en aning obekvämt. Den tydliga ideologiska linjen är inte negativ i sig, men att Olympe ”påminner mer om 1970-talets feminister. Men mycket modigare. Kanske var hennes mod mer likt alla de unga kvinnor i Iran som nu, 2023, kräver rätten till liv och frihet. De som fängslas, våldtas och dödas.” – det blir en aning alltför överdriven skildring, som dessutom är bristfällig gällande kontexten, både kring det samhälle Olympe levde i och den situation de iranska kvinnorna 2023 befann sig i. (De iranska kvinnorna nämns endast en enda gång i hela boken, och författaren väljer bara att jämföra de två situationerna utan att förklara varför de är lika.) Denna sorts jämförelse, som saknar all analys, blir slarvig. Det feministiska perspektivet dominerar; all annan kontext försvinner.
Franska revolutionens rebell behövde inte vara en vetenskaplig uppsats, men det hade inte skadat boken om den haft en tydligare källkritisk förankring, en mer analytisk komplexitet och en respekt för det historiska ”annorlunda” i sin samtid – utan att försöka placera det i en annan tid.
