• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Dokumenterande eldsjäl redovisar berikande tillvaro uppfylld av livemusik – Min resa i jazzens tecken av Jan Backenroth

16 maj, 2023 by Mats Hallberg

Min resa i jazzens tecken

Jan Backenroth

utgiven mars 2023

ISBN 978-91-89480-28-5

Vulkan

Verket med undertiteln Från Värmland och Skaraborg ut i världen kvalar definitivt in i kategorin cofee table bok, når nästan lika högt stående i bokhyllan som Allt som håller oss vid liv (fotobok om Peter Le Marc). En fantastisk förmån att ha tillgång till ett recensionsexemplar vars innehåll lustfyllt slukats tre senaste dygnen. Det är en dyrgrip som beroende på hundratals unika bilder betingar ett ansenligt belopp att införskaffa. Intygar att summan är en investering väl värd att göra om du delar passionen för konserter och musik med improvisatoriska inslag.

Kan avslöja direkt att jag känner författaren. Vi pratade med varandra första gången sommaren 1990 då vi satt på den buss som tog oss till och från North Sea Jazzfestival i Haag. På grund av efternamnet tillfrågades Jan om han var släkt med jazzbasisten Hans Backenroth. Visade sig att jag samtalade med hans tolv år äldre bror. Många år senare fördjupades vänskapen genom att vi sågs på festivaler och konserter. Finns ett foto på mig i boken och författaren har generöst bidragit flera gånger med bilder till mina recensioner, vilket indikerar att vi åtskilliga gånger bevistat samma konsert.. Och som av en märklig trevlig slump har jag parallellt fått god kontakt med nämnde renommerade musiker jämte författarens syster (pensionerad professor i psykologi och lika hängiven konsertbesökare).

Jan Backenroth kommer från Karlstad, bor i skrivande stund i Skövde, har studerat i Göteborg och Uppsala. I förbigående nämns yrkesbeteckningen skolpsykolog. Praktverket behandlar författarens väg in i jazzen via pianolektioner i barndomen, intensivt lyssnande i tonåren på pop och särskilt de rockiga strömningar som kom att kallas progressive eller jazzrock. Sökte till kurser (bland annat på Ingesund) där han lärde sig grunderna inom slagverk och för trumslagare, färdigheter som kom till användning i Skövde Storband, R-elvan och i en ytterligare lokal latinbaserad, beatorienterad grupp. Och läsaren får en rad animerade skildringar av hur passionen för jazzig musik tog honom ut i världen. Till festivaler i Frankrike, Schweiz, Polen och Holland, till Leningrad med R-elvan, till Japan med broder Hans och Sweet Jazz Trio (släppt ett stort antal skivor för den japanska marknaden) samt till New York och London där de mest framstående av landets akter representerade svensk jazz.

Planeringsstadiets fokus fullföljdes, fast med ansenlig utvikning. Jag känner igen dragningskraften till livemusik även om vad som liknar en slags besatthet jämte förmågan att realisera spännande idéer avgjort är av mer avancerad natur i författarens fall. Praktverket tyngdpunkt är dokumentationen av föreningen Jazz i Skaraborg, en under drygt tjugo år livaktig och välfungerande förening där författaren innehade en nyckelroll. I motsats till bokens första del och bonuskapitel om att vara konsertpublik, redogörs för varje arrangemang, varje konsert som JIS fixade på ideell basis. Återkommande gäster ges utrymme att förmedla sina minnesbilder. Mycket klokt initiativ! Genom sparade pärmar, verksamhetsberättelser, kompletterande info från andra ledamöter ur styrelsen och inte minst ett helt unikt eget bildmaterial har den noggranna dokumentation kunnat bli av.

(foto från Unity 2019 Jan Backenroth – Bernt Rosengren (1935-maj 2023) – Hans Backenroth – Erik Weisglass – Johan Borgström

Bildmaterialet måste ses som en otroligt attraktiv dimension av Min resa i jazzens tecken. Han har så gott som aldrig nekats ta bilder av världsstjärnor och sig själv. Vad kan framgångsmanövrarna bero på? Förklaringar kan nog sökas i förvärvade insikter under studier i psykologi såväl som under perioden som fotograferande recensent i lokaltidningen, samt genuint intresse för och kunskap om sina motiv. Vidare finns ju numera i samband med stora konserter exklusiva företeelsen Meet and greet. Samlingen (digitaliserad?) torde vara en av de mest exklusiva i landet. De fantastiska fotografierna, ofta i småttig collageform, utgör halva nöjet av att ta in bokens berättelser, gynnar och kompletterar läsningen på ett magnifikt sätt. Förnimmer kraften i den kommunikation som uppstår via ljuv livemusik. Föga förvånande får vi reda på att musiker haft användning för hans bilder som promotion och till skivor.

Chick Corea poserar tillsammans med författaren

Två och ett halvt års inspirerande slit har resulterat i en guldgruva för oss likasinnade. Vacker layout, påkostad papperskvalitet och en tillräckligt generös stilstorlek så att jag slipper läsglasögon. Boken på 344 sidor innehåller index jämte en komplett förteckning över genomförda konserter hos föreningen Jazz i Skaraborg (enormt imponerande lista). Förordet är skrivet av ingen mindre än klaviaturspelaren, kompositören och professorn Lars Jansson kunde höras så sent som härom månaden i soloframträdande interfolierat av tänkvärd och underhållande storytelling.

Vissa bildtexter förekommer i rutor på ljusbrun botten. Ibland är info om fotografier inbakad i texten, andra gånger samlad på ett uppslag. Några gånger överensstämmer inte hänvisningar med bilders placering, men det är en randanmärkning. Om man ska vara petig hittas en del korrekturmissar. Förtar inte läsupplevelsen eller skymmer sikten, men antar att författarens grämer sig.

Sisters In Jazz feat. Caecilie Norby Ystad Jazzfestival 2019 (jag recenserade konserten))

Fakta, händelser och anekdoter återges med alldeles lagom varierade ordföljder utan att det blir tillkrånglat. Den som försökt sig på liknande dokumentation vet vilken utmaning det är att undvika torrt redovisande, samma slags meningsbyggnad. Författaren bemödar sig om att få fram essensen ur känslor och situationer, inkluderar det oförutsedda som behöver lösas. Jazz i Skaraborg verkar ha haft ytterst få missöden utöver Maffy Falays misstag, ovanligt nog inga samarbetssvårigheter sinsemellan och få rejäla besvikelser. I många år utgjorde Skaraborgs Jazzdagar krönet på ett framgångsrikt verksamhetsår. Som så ofta är fallet tvingades föreningen förlita sig på en liten kärna, hade önskat avlastning genom fler volontärer. Vidare upplyses om hur nya regler för konsertverksamhetens finansiering när länet upphörde, slog undan benen på JiS när man inte förmådde bilda lokalavdelningar.

Som påpekats gör läsningen mig upprymd, vilket förstärkts av underbara bildmaterialet. Väljer högst avsiktligt detta adjektiv för att belysa en språklig egenhet, ett mönster som förvånar en smula med tanke på att Skövdes kanske mest framstående musikresenär en period var recensent. Omdömet ”underbar” förekommer lite väl ofta. Vissa gånger hade texten stilistiskt kunnat bearbetas med synonymlexikon eller omformuleringar. Iakttagelsen är sannolikt en yrkesskada utifrån min horisont och inget att hänga upp sig på.

Sweet Jazz Trio: Mats Larsson – Lasse Törnqvist – Hans Backenroth

Jan Backenroths förankring i en värld inriktad på meningsfulla toner framgår med oavvislig patos. Och hela tiden parallellt med jazzen har favoriter inom närliggande genrer funnits. Regelbundet besöks Göteborgs-området, Stockholm och Jazzfestivalen i Ystad. Hur han kunnat tillgodogöra sig och smälta alla intryck övergår mitt förstånd, även om jag också blivit naturligt ”hög” på festivaler. Hur allt i musikväg hunnits med är en annan gåta. Glimtvis antyds uppkommen stress. Förutsätter att intresset för tv-sport är tinga.

Fyra av hans främsta hjältar har också tillhört mina favoriter. Närmare bestämt rör det sig om Chick Corea, John McLaughlin, Wayne Shorter och Joe Zawinul (vilka jag också sett på scener fast i motsats till författaren endast enstaka gånger och aldrig träffat). Fyra visionära hörnpelare inom vad som kom att utvecklas till en ledande strömning på det frisinnade 70-talet, upphov till epokgörande fusion i Mahavishnu Orchestra, Return to Forever och Weather Report. Noterar i intervju att skribenten lyfter fram konsert vi båda var på som topp 3. Nämligen denna:

Arkiverad under: Bokrecension

Smått exotisk och okonventionell guidebok med extern blick – Lilla Valparaiso av Olav Furmarola Unsgaard

29 april, 2023 by Mats Hallberg

Omslagsteckning Kajsa Bergström Feiff

Lilla Valparaiso – Nätter och dagar i Göteborg

Olav Furmarola Unsgaard

Utgiven 17/4 – 2023

ISBN 978-91-89401-43-3

Bokförlaget Korpen

Författaren uppväxt i huvudstaden bor sedan drygt tjugo år tillbaka i Göteborg .Ända sedan Lasse Dahlquist valser fängslade honom i barndomen har dragningen till Västkusten funnits. Han är frilansjournalist, förlagsredaktör, programansvarig på Göteborgs Litteraturhus samt ordförande för tidskriften Ord & Bild. Olav Furmarola Unsgaard som medverkat i flera antologier känner jag främst i egenskap av moderator på litterära evenemang på Pustervik eller i Litteraturhuset. I den rollen anmärkningsvärt koncis, avhåller sig i motsats till det legendariska ABF-par som figurerar i boken från invecklade frågeställningar. 49-åringen kan betraktas som en katalysator och entreprenör i det alternativa kretslopp som konstituerar en radikal idégemenskap., vilkas aktivism redovisas ett par gånger.

I 102 platsrelaterade nedslag skildras den stad Furmarola Unsggard lärt känna genom sina vanor och sin verksamhet, sina intressen och ett till synes slumpmässigt botaniserande i det udda (läs exotiska). I den fysiskt sett tunna volymen odlas en lakonisk hållning snarlik den i intervjurollen. Kulturentreprenören tycks ha samlat på sig fascinerande företeelser och människor under årens lopp, vilka nu med skärpa satts på pränt. Det är en konst få förunnade att med ett par formuleringar definiera en trend, eller ett tillstånd. Och förmågan att kärnfullt porträttera personer ger läsaren en ymnig dos av läsvärda minirapporter. Betraktelserna är inte publicerade kronologiskt utan alfabetiskt efter varje rubriks begynnelsebokstav.

Undertiteln ska ses som en hommage till Claes Hylinger. Stil och upplägg påminner stundtals om läromästaren Hylinger ( den lustläsarcirkel jag deltog i bjöd på 90-talet honom på Kometen för givande samtal om en av dennes romaner). Att denna minst sagt annorlunda variant av korta Göteborgiana-kapitel fått en sådan märklig rubrik, beror på en vän till författaren. Efter att ha läst manus framhölls flera likheter med Chiles näst största stad: belägen på Västkusten, stor hamn, betydande universitet, snarlik topografi etc.

foto på författaren: Anders Rabbas Olofsson (från författarens fb-sida)

Vi delges märgfulla beskrivningar från exempelvis stadens trafiknät, svartklubbar (varav några jag förmodligen besökt), krogar med ingrodd atmosfär, volontärarbete, frapperande många specialistaffärer inom detaljhandeln, klassiska institutioner inom indie-rörelsen, IKEA Bäckebol, Göteborgs Roddförening, interiör från Stadsbibliotekets lekrum och tipsas om idealisk pulkabacke. Nedslagen formas genomgående utifrån egna iakttagelser, ofta förstärkta av uppgifter i media eller forskning. Bildspråket är drastiskt målande, ringar träffar in fenomen.

Författaren speglar både det okonventionella och det vardagsnära, fokuserar på vad som bryter mönstret eller bara förtjänar att lyftas fram. Han vars skärpta blick gynnas av att vara utifrån kommande, någon som gradvis etablerar sig i staden Göteborg, via yrkets vägnar och som småbarnsförälder, har genomgående referenspunkter som avviker från mina.. Jag som i motsats till författaren bott, jobbat, studerat och roat mig i Göteborg och dess närhet hela mitt liv, minus tre terminer på annan ort. Att legendariska krogen Klara, skivbutiken Blenda, bokmässor, Åke Edwardsons miljöbeskrivningar i deckarna om Erik Winther, naturen på Lilla Amundön, lokalpatriotiska taxichaffisar, Spårvägsmuseet och Hagabion/ Kino dokumenteras framstår som självklarheter. Dock, lejonparten av kapitlen tar fram det oväntade. Somligt i ett enorm disparat urval får mig att häpna.

Att Gårdsten kommit med på ett hörn beror förstås på Eja Hetekivi Olsson och det genombrott hon fick med sitt alter ego i böckerna om Mirja. Till saken hör att jag höll föredrag om Ingenbarnsland i författarens närvaro när Stig Sjödin-ris delades ut och mitt manus publicerades av LO-tidningen / Arbetet.

Inte sällan bjuds på underhållande läsning. Några gånger skymtar tendenser till sociologiska studier, vilket märks bland annat i sidan om Hagabadet jämte den om cykelsträckan Linnéplatsen – Hovåsbadet (cykla på Säröleden är favoritsyssla också hos mig). Klassanalysen utifrån ett nu och då firar triumfer på sidan 27, genom att ta sikte på köer föranledda av åtråvärt bröd från Franska bageriet vilka relateras till berömda Brödupproret 1917. En annan beröringspunkt är Seriehörnan som nu lever vidare i ny regi efter att ägaren dog för några år sedan. Den genomsympatiske mannen kände jag då vi båda jobbat många år inom samma arbetsplats på Posten.

Vid boksläppet på Pustervik när Olav Furmarola Unsgaard signerade, upplystes om att intentionen varit att hålla en positiv grundton. Befogade kritiken mot ABF Göteborg och deras skrotande av lika populär som högklassig programverksamhet utgör undantaget som bekräftar regeln. Som en mycket trevlig bonusläsning innehåller Lilla Valparaiso också de tre verser Patti Smith lade ut på instagram, efter sin senaste vistelse på Hotell Eggers (där jag för övrigt firade min 50-års dag) i samband med WOW 2018.

Arkiverad under: Bokrecension

Bokrecension: Ökenstjärna av Michael Connelly

13 april, 2023 by Rosemari Södergren

Ökenstjärna
Författare Michael Connelly
Serie Ballard & Bosch (del 5)
Inläsare Magnus Roosmann
Utgivningsdatum 2023-03-13
Förlag Norstedts
Översättare Patrik Hammarsten
Originaltitel Desert Star
ISBN 9789113122274

Ballard och Bosch möts igen. Att låta Harry Bosch tampas med och samarbeta med den yngre kollegan Renée Ballard är en bra utveckling av Bosch-serien. Som alltid är det fart i berättelsen. Michael Connelly kan sy ihop en kriminalroman. Den är spännande och lätt att läsa – även om tyvärr får jag en färdig bild av Bosch i huvudet numera sedan böckerna filmatiserats. Ok, Titus Welliver är bra i rollen som Bosch men det var inte så jag tänkte mig honom. Numer är det Titus Welliver som ger mina inre bilder av Bosch.

Renée Ballard har slutat på Los Angeles poliskår på grund av kvinnofientligheten, sedeslösheten och all byråkrati. Men när polischefen erbjuder henne att bygga upp en egen grupp för att ta itu med kalla fall tackar hon ja. Hon får i stort fria händer att välja medarbetare. Hon väljer förstås att Bosch ska ingå i hennes team.

I denna deckare tar gruppen framför allt hand om två kalla fall. Det ena har plågat Harry Bosch länge. Han har i flera år ägnat sig åt detta gäckande fall: mordet på en hel familj som begicks av en psykopat som fortfarande är på fri fot. Ballard erbjuder Bosch att hjälpa honom med fallet om han jobbar med hennes team med andra kalla fall.

Det andra fallet är ett fall de måste lösa. Den politiker som sett till att de får resurser att skapa teamet har ett privat krav: hans syster mördades och fallet är inte löst. Det fallet måste lösas om gruppen ska få fortsätta jobba med fler kalla fall. När de närmar sig lösningen visar den sig komma väldigt nära makthavare på högre nivå och också poliser.

Som alltid är det fart i berättelsen. Jag tycker i och för sig inte att det är den allra bäst i Bosch-serien. Delvis kan jag tycka att Bosch någon gång borde kunna utvecklas och bli något mindre solospelare. Det är lite mycket att allt går i kända fotspår. Jag anar också att författaren är på väg att så småningom låta oss ta farväl att Bosch. Men vi får se. Det kommer nog minst en deckare till med Bosch och Ballard.

Fakta om Connelly:
Michael Connelly är en av de mest framgångsrika kriminalförfattarna i världen. Hans titlar har sålt i över 74 miljoner exemplar och han har publicerats i 43 länder. Connelly är en före detta kriminalreporter och har vunnit många priser både för sina reportage och sina romaner. Han är exekutiv producent för succéserien Bosch, som baseras på hans storsäljande deckarserie om Harry Bosch. Connelly bor i Kalifornien och Florida.

Utmärkelser:
Edgar Award för bästa deckardebut (Svart eko), 1992
Anthony Award för bästa deckare (Poeten), 1997
Anthony Award för bästa deckare (Blodspår), 1999
Macavity Award för bästa deckare (Blodspår), 1999
Nero Wolfe Awards, 1997
Maltese Falcon (Japanskt litterärt pris)
.38 Caliber (franskt litterärt pris)

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Humor lättar upp tungt vägande samtidsanalys som roadtrip – Det lilla landet som ångrade sig av Mustafa Panshiri & Jens Ganman

13 april, 2023 by Mats Hallberg

Målning av John George Brown (1868)

Det lilla landet som ångrade sig

Mustafa Panshiri/ Jens Ganman

Utgiven 13/3 2023

ISBN 978-91-8002278-1

Mondial

Föreläsaren och X-polisen Mustafa Panshiri har utsetts till Årets folkbildare. Ett lysande exempel på vad han uträttat är den dubbelverkande handbok jag slukade, vars titel är Sju råd till Mustafa (så blir du lagom svensk i världens mest extrema land). Hans vapendragare (eller omvänt) Jens Ganman blev av tidningen Fokus Årets svensk. Ett beslut som fick åtskilliga godhetssignalerande att sätta kaffet i vrångstrupen, av vilka några överskred anständighetens gränser i sina fördömanden. Minns jag rätt titulerar sig Ganman författare, journalist och aktivist. Duon släpps än så länge inte in i den mediala värmen, även om de kort intervjuades i tv4 om nya boken, vars release faktiskt ägde rum med inflytelserika opponenter i Kulturhuset (finns att se på Youtube liksom presentation av boken i Hotspot). Att jag i princip är den ende som ägnat mig åt att seriöst recensera Älskade Public Service (Ganman/ Flam 2022), säger generande mycket om klimatet i så kallad MSM.

Det lilla landet som ångrade sig är den talande titeln på uppföljaren till Det lilla landet som kunde från 2017 som jag tidigare i år lånade på bibliotek. Genom intervjuer och observationer undersöks hur Sverige utvecklats, i kölvattnet av immigrationens konsekvenser, Granskningen från 2017 tillhör den bästa sakprosan jag någonsin läst. Uppföljaren över cirka tjugo kapitel på drygt 200 sidor är mycket läsbart utformad och knappt några tryckfel upptäcktes.. Den består av uppsökande reportage vars sista punkt sattes så sent som i början av det här året.

Tar tacksamt till mig stilistisk stringens och formuleringsglädje. Det lite omaka paret förenade i samma grundsyn förekommer tämligen ofta tillsammans eller var för sig som gäster i poddar. Mustafa kom med sin familj från Afghanistan som 11-åring och växte upp i ett välbeställt område utanför Stockholm, utbildade sig till polis. Jens har eller har haft sin bas i Östersund, jobbat på SVT och framför allt på lokalradion, har präglats av ett arbetarklassperspektiv, möjligen med liknande vinkel som den ”besvikne sossen” Tage Danielsson. Satirikern Ganman väcker avsevärd munterhet och respons med sina pajdiagram och kommenterande saklig vrede, kombinerat med totalt ohämmad Egget/ Mosebacke Monarki-liknande humor på olika sociala plattformar.

Roliga repliker inklusive dråpliga redogörelser för varandras beteenden och humör, går som en röd tråd genom kapitlen. Har den som inte för ordet godkänt, eller har gemensamt beslut tagits om att låta trycka ”dagboksanteckningarna” utan att de checkas och lita på den andres omdöme? Oundvikliga, kittlande spekulationer. För att vara helt uppriktig är det en riskabel metod, även om skillnader skildras mycket underhållande. ”Älsklingar dödas” inte, snarare exploateras. Tvivlar på att förlaget använt sig av redaktör.

Ibland påminner författarparet om hur jag recenserar, tillåter sig associera på ett sätt som roar en själv. Poängen är att när det divideras om vilken parfym som ska inhandlas är det lika banalt som ovidkommande.. Förvisso bevisas samtidigt att yrket behärskas, eftersom berättandet fixas med lätt hand. Men min syn på bonusstoffet förblir dock ambivalent. Med det sagt erbjuds emellanåt lätt skruvade samtal och kul episoder. Besöket på Urkult resulterar i komiskt hållen redogörelse. I ett resonemang om kulturell appropriering refereras till Xeno Mania av Ale Möller, vars musik jag, kuriöst nog, recenserat både live och på skiva. Vidare, I egenskap av idog teaterrecensent noteras lite avundsjukt fallenheten för målande beskrivningar. Där ligger man i lä.

foto: Sepehr Nosrati

Tror att extra mottaglighet föreligger av minst två skäl. Dels en sedan barnsben utvecklad allergi mot hyckleri, dels mina turbulenta erfarenheter av att vara fackligt förtroendevald. Ett par av de ledande inom woke-anfrätta skygglapps-rörelsen ”socio-ekonomiska faktorer” skulle rimligen känna igen mig. Har en handfull gånger samtalat med trevlige Karl-Petter Thorwaldsson, under hans tid som ordförande för ABF respektive LO. För cirka tio år sedan kunde någon från Regeringskansliet ringa den dåvarande redaktören (er recensent), toppar inom arbetarrörelsen intervjuades och (S)-märkta politiker guidades på min stora arbetsplats.

Fast statusen skiftade under åren jag ville engagera mig fackligt, kom kraschen tämligen abrupt. Vände mig nämligen till Arbetet (dåvarande LO-tidningen) för att arbetsplatsens utbredda problem med arbetsmiljön skulle genomlysas. Hade blivit publicerad ett antal gånger på LO-tidningens kultursidor, intervjuade i den vevan Lars Norén när han tillträdde som konstnärlig ledare på Folkteatern och tilldelades ABF-Göteborgs kulturpris. Hör till saken att jag vid den tidpunkten fått krönika om missförhållanden publicerad i regional facktidning, varvid det en morgon brast för ansvarig chef som gick till verbal motattack. Ynkligt nog vågade ingen facklig kollega stötta. Poängen är att makt exercerades allra mest från vad som skulle föreställa facklig gemenskap. Blev aldrig avtackad för att ha varit en facklig kämpe, istället skedde raka motsatsen när samtliga förtroendeuppdrag upphörde. En skandal där arbetarrörelsen mest påminde om en maffiaboss utfärdandes oåterkallelig dom.

Tillbaka till Det lilla landet som ångrade sig vars uppdelning i ett före och efter apokalypsen fungerar som genialisk metafor. Alluderar förstås på överraskande utgången av valet till riksdagen. Duons deltagande i valvaka äger rum hos exceptionellt framgångsrikt lokalt parti i Hagfors. Att regeringens motståndare – i den politiska, mediala och kulturella sfären – antydde stöveltramp i förlängningen och mer eller mindre explicit anspelade på fascistisk statskupp (ledarskribenter på AB banade väg) speglar den upprörande polarisering boken blottlägger.

Ett tredje skäl till att deras roadtrip etsar sig fast, bottnar i mitt facebookflöde. Har kvar på tok för många godhetsknarkande fb-vänner, vilkas inlägg rörande läget i Sverige måste betecknas som vettlösa., som bisarra uttryck för det goda hatet. Så länge problem inte dryftas, slipper de anstränga sig att hitta lösningar. Förfärande många i sina bubblor har inte ångrat sig. Har denna priviligierade skara någonsin reflekterat över de som kommit från ej kompatibla kulturer, som vägrar vilja integreras? En central frågeställning som snuddas vid i boken.

Titeln Det lilla landet som ångrade sig bygger på uttalanden från såväl socialdemokrater som regeringen samt en majoritet av befolkningen, mäkta orolig över eskalerande våldsbrottsutveckling (bombdåd, gängens avrättningar, anlagda bilbränder, förnedringsrån, bedrägerier, utpressning etc). Panshiri & Ganmans analyser tillför nödvändigt förnuft, något det fortfarande råder skriande brist på . De visar prov på ryggrad och en trovärdighet som pinsamt viftas bort, tecken på förnekelsefas hos arroganta relativister med förment rätt värdegrund (Jens Ganman kampanjar mot dylika symboliska floskler).

Från Zeitgeist i Göteborg 6/4 foto: Helene Bergman

Att med några meningar på kornet kunna sammanfatta prekära tillstånd, är en kvalitetsmarkör hos författarna. Ett varumärke de fenomenalt förmår utnyttja. Apropå en närmast mytomspunnen professor i kriminologi som under Rikskonferensen på Folk & försvar senast, oemotsagd hävdade en icke korrekt uppgift: ” alltid när han säger den där klassiska besvärjelsen : ”vi vet inte!” låter han munter. Lättad. Fyrtio års forskning på svensk kriminalitet och ingen vet ett skit. Ett verkligt konststycke. >Jerzy är lite som Manuel I Fawlty Towers, säger Mustafa…”

Man undrar över urvalsprocessen vad beträffar resmål. Ett axplock av intervjuobjekt: afrikansk väckelsepredikant vars mission är att försöka omvända homosexuella, Skärpta Emmie på kanalen Riks ägd av SD, Karin och Bert-Ola vilka leder en privat variant av Gated Community i jämtska fjällvärlden sponsrad av mångmiljardär, personen på Västkusten som producerar smaskiga ”Guldtands podcast”, skottskadad kvotflykting som lyckades bli en self-made man i Lycksele och den kontroversielle muslimske influencer som på Förortsgalan utsågs till Årets Folkbildare. Således en märklig mix av människor med intressanta levnadsberättelser.

Slutligen ska självfallet nämnas att Jens & Mustafa under påsken gästade föreläsnings- och samtalsserien Zeitgeist i Göteborg ( var vid det evenemanget jag erhöll recensionsex). De gjorde god reklam för sin bok, tog emot många publikfrågor och signerade efteråt. Moderatorn Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson uppehöll sig kring bokens avslutande avsnitt. Kontrasterande utblickar om blixtvisiter i Finland – betraktas av Jens som ett reserv-Sverige för vuxna – respektive Frankrike. Hastiga, delvis provokativa, fältstudier bedrivs i ländernas värsta no-go zoner. Finska förorten visar sig vara ofattbart harmlös medan motsvarigheten i Marseille framstår som enbart motbjudande läskig. Där har myndigheterna kapitulerat. Dumdristigt att vandra runt på gängs territorium (utan livvakter?). Hur nära är våra särskilt utsatta områden samma point of no return? Kontentan är att författarna till Det lilla landet som ångrade sig skaffade sig oerhört viktigt jämförelsematerial.

Ni som orkat ända hit har för länge sedan insett bokens förtjänster. Åtskilligt av innehållet bör behandlas av alla som gör anspråk på att syssla med nationell samtidsanalys. Till reportagen adderas svartvita foton, forskningsrön, läsefrukter samt hänvisningar till Seinfeld och annan populärkultur.

Arkiverad under: Bokrecension

Bokrecension: Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters av Jan Guillou – lättläst, underhållande, tankeväckande

7 april, 2023 by Rosemari Södergren

Eventuellt uppsåt : att döda ortens gangsters
Författare Jan Guillou
Serie Firma Hamilton & Ponti (del 2)
Utgivningsdatum 2023-03-29
Förlag Piratförlaget
ISBN 9789164208606

En lättläst, underhållande och tankeväckande återkomst av journalistveteranen Erik Ponti och hans gamle vän, underrättelseofficeren Carl Hamilton. Det har blivit pensionärer, har krämpor och tar sig fram med käpp. Efter att ha lyckats hjälpa en orättvist behandlad äldre dam i förra boken har de fått smak på att hjälpa människor som är utsatta och i synnerhet brinner deras hjältemod för att ge stöd åt äldre som blivit lurade av bedragare per telefon.

Det visar sig vara både lätt och svårt. Olyckliga omständigheter blir på sätt och vis en stor hjälp på traven. Putins Ryssland anfaller Ukraina förändras förutsättningarna radikalt. Carl Hamilton återinkallas i tjänst och plötsligt får de två vännerna tillgång till hisnande militära resurser. Inom kort har de utvecklat en form av elektronisk krigföring som skulle kunna förinta hela den organiserade brottsligheten.

Med tre avslutade romanserier och över 13 miljoner sålda böcker enbart i Sverige är Jan Guillou
utan tvekan en känd och läst författare. Under fem decennier har han underhållit många läsare. Han behärskar konsten att skriva så det blir flyt i texten. När jag börjar läsa något av Jan Guillou går det snabbt att läsa och det går knappt att lägga undan boken. På ett sätt är hans böcker inte sådana som jag behöver tänka och reflektera över varje stycke men samtidigt sätter berättelsen och framför Erik Pontis alla åsikter fart på mitt reflekterande. Det finns massor att argumentera för och emot Pontis åsikter, som uppenbart är Jan Guillous alter ego. Ibland är det väldigt roligt att läsa dessa utvikningar i texten som är i klass med Klas Östergren, ibland tolkar jag det som att Jan Guillou driver med sig själv genom Erik Ponti. Ibland skulle jag vilja diskutera med honom och ifrågasätta en del.

Erik Pontis funderingar över tillvaron upplever jag som en spegling av Jan Guillou. Erik Ponti är fixerad vid sina uppfattningar, ibland väl underbyggda men ibland tagna i luften. Som när Ponti påstår att Sverige under en period under covid-19-pandemin hade lägre antal smittade än våra skandinaviska grannländer. Där har ju både Guillou och Ponti helt fel. Orsaken till att Sverige under en kort tid hade färre registrerade smittade berodde på att Sverige inte testade människor alls i samma hög grad som våra grannländer. Jag kan inte låta bli att undra hur hjärntvättade journalisterna på Aftonbladet var under pandemin, där den redaktionen verkligen var husbondens röst, det vill säga en megafon åt den socialdemokratiska statsministern och Folkhälsomyndigheten.

Ponti får liksom Guillou tusentals hatmail från högerextrema troll som irriterar sig på att han ständigt skriver om att muslimer aldrig blir rättvist behandlade i Sverige. Jag har lite svårt att hålla med Guillou/Ponti om att muslimer särbehandlas i Sverige. Ponti tar upp några sådana fall och det är oftast personer som misstänkts vara terrorister. Där finns det svårigheter i och med att det de åtalas för är hemligstämplat och det är alltid riskfyllt i ett samhälle med hemliga anklagelser. Jag ifrågasätter inte att det förekommit situationer där några blivit felbehandlade och feldömda. Men det händer andra än muslimer också. Ponti/Guillou hade blivit mer trovärdig om han någon gång erkände att det finns problem med islamisters ideologi.

Jag har märkt att det oftare är män än kvinnor som inte kan se att det finns ett hot mot kvinnor från islams läror. Det finns ännu inget land som styrs av islam där kvinnor har samma rättigheter som män. Se Iran, se Saudiarabien. Ponti säger också att det inte krävs mod att driva med muslimer. Hmm, det finns många som inte vågar framföra någon kritik offentligt mot vad islam står för. Har han aldrig hört talas om självmordsbombare eller om attackerna 11 september 2001 mot World Trade Center-tornen i USA? Totalt dog 2.762 av de cirka 17.400 människorna som befann sig i World Trade Center under attacken. Samtliga 265 flygplanspassagerare dog. Så av och till är Ponti/Guillou väldigt provocerande.

Ett av benen för denna bok är Pontis tankar, det vill säga Guillous åsikter om allt möjligt, som författarkollegor, SÄPO, Lars Vilks rondellhundar, Putin, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Liberalerna, andra journalister som han gärna häcklar om de har andra åsikter om han själv med mera, med mera. Ett annat ben som boken stödjer sig på är handlingen, framför allt projektet att jaga digitala rånare. En fråga berättelsen ställer: Helgar ändamålet vilka medel som helst? Det är en riktig skröna Jan Guillou berättar om detta projekt. Men jag tänker inte avslöja hur detta projekt går till, det vore att förstöra en del av läsningen.

Att Erik Ponti är Jan Guillou är tydligt, men vem är Hamilton? Är han Guillous drömbild av sig, den han vill vara eller ville vara när han var ung? Hamilton är vältränad och klarar allt, en manlighets-symbol för vissa. Jan Guillou/Erik Ponti har en del typiska sådana intressen som att döda oskyldiga djur. Hur ska jakt annars beskrivas än en uppvisning av sin manlighet – att för nöjes skull skjuta ihjäl hjortar eller rentjurar eller rävar eller afrikanska djur?

Sverige är ett av världens mest åldersdiskriminerande länder. Det är bokens starkaste ben. Ponti och Hamilton må vara upp i åren men de visar tydligt att de är intressanta människor och kan få saker utförda trots krämpor. Människor som kommit i ålder är minst lika intressanta som yngre människor. Det finns många fina detaljer kring livet som äldre som när Ponti som plockar vårprimörer åt sin fru som kommer hem till huset på landet på helgerna och skildringen av umgänget med vänner och reflektioner kring livet.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Jan Guillou

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 192
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Fubar Betyg 3 Premiär på Netflix 25 maj … Läs mer om Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Filmrecension: Natten till den 12:e

Natten till den 12:e Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Natten till den 12:e

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

Den lilla sjöjungfrun Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Med anledning av Warner Bros. … Läs mer om 100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Isabelle Huppert gästspelar som Maria Stuart på Bergmanfestivalen

Inom ramen för Bergmanfestivalen gästas … Läs mer om Isabelle Huppert gästspelar som Maria Stuart på Bergmanfestivalen

Filmrecension: BlackBerry – underbar nostalgi och nittiotalets hajp

BlackBerry Betyg 4 Svensk biopremiär 16 … Läs mer om Filmrecension: BlackBerry – underbar nostalgi och nittiotalets hajp

Recension av tv-serie: Royalteen: Prinsessan Margrethe

Royalteen: Prinsessan Margrethe Betyg … Läs mer om Recension av tv-serie: Royalteen: Prinsessan Margrethe

Filmrecension: Fader och soldat

Fader och soldat Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Fader och soldat

I september komer biografin Elon Musk

Fri Tanke ger ut biografin Elon Musk av … Läs mer om I september komer biografin Elon Musk

Tredje säsongen av Ture Sventon kommer i vinter

Nästa vinter kommer den tredje säsongen … Läs mer om Tredje säsongen av Ture Sventon kommer i vinter

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in