Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

by

Ett Jazzliv – Om saxofonisten Bernt Rosengren

Stefan Wistrand

Utgivningsdatum: 26-03-26

ISBN 9 789188 693372

Först några upplysningar. Upptäckte nyligen att bok om Bernt Rosengren (1937-2023) släppts på ett förlag som i flera decennier varit baserade i Göteborg. Hör till saken att jag tidigare skrivit utförliga texter om biografer på Lars Gullin och Georg Riedel, utgivna på samma förlag. Tog kontakt med Bo Ejeby och erhöll ett recensionsex av den rikligt illustrerade boken vars sidantal uppgår till cirka 275. Visste att bild av en vän (f.d radiojournalist och flitig konsertbesökare) skulle ingå, men vid mitt besök på kontoret avslöjades inte den glada överraskning som väntade för egen del. Musikern, låtskrivaren, arrangören och bandledaren Bernt Rosengren har samma status i Jazz-Sverige med omnejd som ovanstående namn. Listan av dignitärer kan fyllas på med andra som fått sina biografier skrivna och som jag i flera fall läst. Syftar exempelvis på Jan Johansson, Arne Domnérus, Bengt Hallberg och Monica Zetterlund. I mina bokhyllor står dessutom ett par antologier och omfattande översiktsverk om jazz.

Kände inte till författaren. Stefan Wistrand är 74 år, bosatt i Eskilstuna och musikforskare. Har på sitt cv en bok om en av Rosengrens instrumentkollegor på 60-talet, nämligen Börje Fredriksson vars värdefulla musik återlanserats i omgångar. Wistrand som tilldelats kulturpris av sin kommun har därtill varit utövare av frihetlig jazz och spelat med Memento Mori. Ett Jazzliv kommer ha release-program både i Eskilstuna och Stockholm. I egenskap av jazzlyssnare har jag känt till föremålet för biografin i drygt femtio år. Jag har haft dubbel-lp:n Notes From Underground som idag ses på till lika delar som spräcklig kult och en milstolpe inom experimentell jazz. Minns att jag berördes av en dokumentär om Rosengren som visades 1973 på SVT. Utöver inblickar i skapandet problematiserades meriterade musikers möjligheter att försörja sig. Skivor i hans namn som finns i lägenheten inskränker sig numera till fem. Tillkommer skivor med Nannie Porres, Maffy Falay, Sevda, Lars Gullin, Herr T med flera. Har hört Rosengren live i egen grupp minst fem gånger. Vidare i eget eller andras storband, förmodligen på Skeppsholmen och en gång på ett rökigt Lilla Maria på Söder.

foto Leif Wivatt från Nefertiti (sista konserten)

Ett Jazzliv markerar med sin underrubrik saxofonisten Bernt Rosengren att tonvikten i levnadsteckningen ligger på den mycket respekterade och framgångsrike musikern (huvudinstrument tenorsax) och vad han åstadkom, även om läsaren får givande inblickar i livet som det tedde sig, som det brukar heta, från vaggan till graven. Boken bygger självklart på diger research. Författaren har haft tillgång till pressklipp, åtskilliga intervjuer och recensioner. Egna bedömningar förekommer förstås, vore konstigt annars. Och allra sist har han valt att lyfta fram personliga favoriter ur Rosengrens katalog. I det föregående kapitlet intervjuas medlemmarna i den så kallade Solsidekvartetten efter sin ledares bortgång, vilket ger biografin ytterligare en välgörande dimension. Wistrand använder i övrigt kontinuerligt källorna för att visa hur skivor, konserter och olika projekt togs emot. Boken igenom speglas kritikers olika värderingar, intentioner och utfall. Läsaren övertygas om varför nedlagt arbete från musikforskaren äger sitt berättigande, hur beundrande medmusiker stimulerades och om förmågan att förtrolla lyssnare live och på skiva.

Vi får en alldeles utmärkt bild av vilket avtryck den produktive musikanten satt, hur förhållandevis mångsidig han var. Verkar ha haft lätt att lära, inte tagit särskilt många lektioner och tycks ha varit en fena på att arra för olika sättningar. Första instrumentet i barndomen var dragspel. Komposition behärskades också. I likhet med andra exceptionella träblåsare hittade han redan i unga år sitt betagande, igenkännbara sound. Otaliga gånger blev Bernt i omröstningar utsedd till den främste på sitt instrument, några gånger också i europeisk kontext. Förutom prestigefyllda priser fick han motta Gyllene Skivan hela fem gånger. Stipendier blev ett väl välkommet tillskott för familjen utöver ekonomiska tryggheten som statlig konstnärslön genererade. Apropå periodvis riktigt kärva tider togs brödjobb, exempelvis kortare sejourer i dansorkestrar. Dessutom anställning som bårbärare på sjukhus och musiklärare fast Bernt medger att han inte var någon vidare pedagog. Att hålla igång storbandet var ett kostsamt projekt som behövde finansieras med bidrag.

foto Leif Wivatt

Sättet att förena teknik med känsla och personligt uttryck har haft få motsvarigheter i landet – ”Dompan” , Lars Gullin, Nisse Sandström, Börje Fredriksson och Krister Andersson (enligt Bernt) är några med jämförbar aura och kollegor han följaktligen framgångsrikt samarbetade med. Redogörs för viktiga internationella samarbetspartners: Don Cherry, Doug Raney, Maffy Falay, Krzysztof Komeda. Förebilder/ Inspirationskällor: Enligt initierade bedömare bör både John Coltrane och Ornette Coleman nämnas tillsammans med Sonny Rollins, Dexter Gordon och Charlie Parker. Hans innerliga spel sista decennierna hade motsvarigheter i soundet man identifierar hos Lester Young och Ben Webster. Bortsett från en period från sent sextiotal och fram till mitten på 70-talet centrerad kring pianolös kvartett, var det främst hardbop som gällde, fast också tonsättningar på Taube och turkiska tongångar. Boken går mycket åskådligt igenom olika faser och inriktningar

Vill påstå att boken också lyckas visa på hur privatpersonen bakom yrkesrollen var, vilket framkommer extra tydligt i gruppintervjun med herrar Backenroth, Gustavsson och Stark. Han drog sig inte för att argumentera för sina åsikter, fast under uppskattningsvis sista decennierna övergick den timide mannen till att tala med auktoritet genom sitt magnifika musicerande. Minns från när jag fick träffa honom tillsammans med Christina Von Bülow att han gladdes åt publikens bifall, i den konsert på Nefertiti som blev hans sista. Basisten Hans Backenroth som också fungerade som producent på flera utgåvor betonar hans ärlighet. Utifrån läsningen vill jag lägga till anspråkslös, ödmjuk och självständig. Framkommer att Rosengren föredrog att spela i motsatsen till snofsiga ställen. Antagligen blev kontakten med åhörare varmare under enklare förhållanden.

Omslag sista skivan inspelad live 2019

Hade för avsikt att börja recensionen i en annan ände, lyfta fram en stor tillgång man absolut inte får bortse ifrån. Innehållet kan ses som ett angeläget budskap, mängder av matnyttig info förmedlas utan att det blir korvstoppning. Hur dessa fakta och funderingar framställs är helt avgörande för oss recensenter. Syftar på författarens språk, vars lediga stilnivå medför att jag haft stor behållning av att följa kronologin – från ett slags genombrott i ungdomsorkester i Newport och Jazz Club 57 till Solsidekvartettens segertåg. Är mäkta imponerad över hur naturligt Wistrand formulerar sig, undviker att betunga läsningen med mer än nödvändig musikteori. Knappt någon akademisk jargong existerar. Vidare undviks blommiga metaforer (förvisso ingår sådana fraser i citat från ”smakdomare”) och genrens talspråkliga karaktäristiska idiom förekommer bara i pyttesmå doser i redovisade porträtt/ intervjuer. Arkivarien Roger Bergner tackas. Han är också med vid intervjun med Solsidekvartettens medlemmar. I övrigt framgår inte om någon läst manus förutom Bo Ejeby själv. Att berätta någons liv utifrån pressklipp och research kräver en varierad vokabulär, kunnighet i meningsbyggnad och utvecklad känsla för stil(nivå). Faktorer vilka behärskas galant av Wistrand. Och jag tippar att han medvetet låtit bli att skriva på samma passionerade vis som musikälskarna Lennart Persson, Mats Olsson eller Ingmar Glanzelius; vilka roades av att fastslå sina subjektiva sanningar.

I vanlig ordning skrivs för ymnigt om läsupplevelsen. Har ni läst ända hit har ni haft överseende. Kom mig inte för att anteckna under uppslukande läsning. Vore märkligt om jag inte avslutningsvis tar upp den sensationella omständigheten att undertecknad överraskades av att ha inkluderats bland citerade liverecensenter. Finns ett rörande skäl till detta. Utan min vetskap blev jag den sista personen som recenserade en konsert med Bernt Rosengren. I cirka sju meningar (sid. 220) anges mitt sammanfattande omdöme om en oförglömlig spelning vars ballader var extra minnesvärda. Texten i sin helhet finns att läsa på nätet under rubriken ”legendar levererar örongodis”. När jag läst färdigt historien om Bernt Rosengren och värderingen av dennes verksamhet, blir jag på det klara med i vilken hög grad integriteten vägledde honom.

En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

by

Titel: En bok om hösten

Text, bild och form: Lena Sjöberg

Utgivningsdatum: 2025-08-29

Förlag: rabén&sjögren

ISBN: 9789129747676

Det är dags att recensera den här guldpärlan innan det blir vinter. Vilket höstmys! En bok om hösten fick jag i min koreanska brevlåda denna morgon, tillsammans med choklad och svenskt kaffe. Direkt öppnade jag boken och började läsa.

Trots att En bok om hösten är en barnbok är den så pass mysig att den även blir rolig att läsa som vuxen. Det är en aning pinsamt att erkänna, men mycket av den fakta som ingår i boken lärde jag mig först nu. En bok om hösten är dock inte tung med fakta. Det är en lagom balans mellan fakta, stämning och dikter. Man får lära sig om de fina svamparna som dyker upp i skogen varje höst, om djuren som byter färg på sin päls, och om fåglarna som flyger i väg söderut. Man får även följa med till parken och stranden, bland annat. Dikterna är också riktigt stämningsfyllda. Jag tänker mig att särskilt om man har barn kan det vara mysigt att läsa högt för dem, framför en brasa, eller möjligen hemma, medan man är invirade i yllefiltar. Även för de som inte har barn kan det vara mysigt att sätta sig i en fåtölj och läsa En bok om hösten, dricka varm choklad, kanske tända ljus.

Illustrationerna i den här boken är underbara. Jag har lust att titta på dem om och om igen. Varje sida är en ny stämning. Denna bok är även färgglad, men i stället för att sticka i ögonen är färgerna en aning dämpade. Det påminner lite om oktobermörkret, kanske även början av november. 

Jag uppskattar särskilt detaljerna i boken. Just därför kan man hitta någonting nytt varje gång man läser om boken. Samtidigt är det inte för många detaljer heller. Bakgrunderna i illustrationerna är relativt minimalistiska, med fokus för detaljerna – såsom djur, löv och svamp – i förgrunden.

Allt som allt får En bok om hösten mig att vilja ta mig ut och titta noggrant på hur naturen omkring mig byter kläder, hälsa farväl till fjärilarna, och ta en kopp kaffe på en brygga, medan jag tittar på hösthavet.

Förledd: charm och mognad

by

Titel: Förledd 

Författare: Elin Olausson

Utgivningsdatum: 2025-08-26

Förlag: Ravenheart förlag

ISBN: 9789198915815

Förledd – den andra delen i Elin Olaussons Bruket-trilogi är överlag skarpare skriven än den första delen, Gnistregn. Det finns fortfarande vissa bitar i boken som skulle kunna förbättras, men generellt har kvalitén på Olaussons skildringar förbättrats. Olausson verkar mer bekväm med sin egen stil, i jämförelse med den första boken i trilogin. Prosan i sig har trappat upp i charm. 

Mitt största problem är fortfarande dialogen, som är stel, men med tanke på att även de flesta karaktärerna i boken är socialt klumpiga går den biten att förlåta. Trots det är det vissa delar av både dialogen och de inre monologerna som framstår som en aning överdramatiska. I stort sett har dialogen dock blivit skarpare, och även med mer humor.

Den andra delen i trilogin är fortfarande mycket slowburn, vilket får mig att oroa mig en aning för att den sista delen kommer att ha för mycket handling istället. Hittills håller Olausson tempot. Det långsamma i handlingen till och med bidrar till en särskild stämning i boken. Det nordiska stilla mörkret, med mytiska väsen i skogen. Att boken är lite långsam är därför i sig inte ett problem, men det kan bli lite av ett problem i framtiden om författaren väljer att packa in mycket mer handling i den sista delen.

I likhet med Gnistregn är de blyga karaktärerna och deras relationer mycket charmiga, till och med charmigare i Förledd i jämförelse med den första boken. Som läsare blir jag mer orolig för hur det ska gå för karaktärerna. På så vis är Förledd skildringsmässigt mer spännande än Gnistregn.

En sak som kan vara värd att uppmärksamma är hur Olausson använder sig av de mytiska elementen i sina skildringar. Bruket-trilogin är nästan närmare magisk realism än fantasy. Kanske inte fullständigt, men sättet det vardagliga och det stillsamma förs ihop med myt och folktro skapar en fascinerande dynamik. Trots att folktron inte är en självklar del av miljön – vilket ändå innebär att vi inte riktigt är i magisk realism-territorium – introduceras den inte heller som någonting storslaget. Det mytiska kommer från utanför det vardagliga, men integreras så smidigt att det till slut känns helt naturligt i miljön. Det ska bli intressant att se hur författaren för ihop alla huvudkaraktärernas berättelser med det mytiska.

Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

by

Titel: Kvinnorna på Weyward Cottage (Weyward)

Författare: Emilia Hart

Översättare: Hanna Svensson

Utgivningsdatum: 2025-04-10

Förlag: Printz Publishing 

ISBN: 9789181050004

Jag behöver balans!

Jag planerade inte att anknyta denna recension till min senaste recension om David Nicholls Du är här där jag diskuterade hur författaren handlingsmässigt hade perfekt förhållit sig till filmkurvan, även kallad Freytags pyramid. Den boken följde filmkurvan perfekt – den här boken har motsatt problem. Jag diskuterade i recensionen hur jag hellre hade sett en film med den sortens handling. Jag vill inte läsa böcker som lika gärna kunde ha varit filmmanus, och säkert även lyckas bättre som filmmanus. Ge mig Kate Winslet i rollen som Marnie i Du är här.

Det visar sig att även denna recension riskerar att till stor del handla om kurvor, men från ett annat perspektiv. Kvinnorna på Weyward Cottage vars originaltitel är Weyward lider av ett annorlunda kurvproblem, rent känslomässigt. Handlingsmässigt händer det mycket i romanen. Mitt problem är på det emotionella planet, som i och för sig anknyter till det handlingsmässiga också.

Om Du är här hade varit bra som film, hade Kvinnorna på Weyward Cottage varit bra som en trappa man faller nerför – tekniskt sett variation, men bara neråt. Jag har svårt att acceptera detta som mysig höstläsning, trots att jag sett boken marknadsföras på just det sättet. Jag menar här inte att jag har problem med traumatiska skeenden i en handling, men när det enda som sker i en handling är trauma, mer trauma, och mer trauma – då börjar jag sakna balans och dynamik. Det finns en anledning till att jag föredrar Mysterious Skin framför Lilya 4-Ever bland filmer. Båda filmerna behandlar svår trauma i yngre personers liv, men medan Mysterious Skin ger andrum gör Lilya 4-Ever inte det.

Jag tänker inte vara teknisk här. Jag tror knappt på att det finns en perfekt kurva för hur en bokhandling ska vara. Det vet jag inte så mycket om. Dessutom tror jag inte heller att jag är fullständigt objektiv när jag säger att en handling som faller nerför en trappa är dålig. Lilya 4-Ever uppskattas av en del personer. Trots det väljer jag att påstå att denna roman saknar dynamik och balans, en dynamik och balans som till och med den oerhört traumatiska romanen Ett litet liv av Hanya Yanigahara lyckades få med i sin bok. Det finns till och med en del i boken som heter ”de lyckliga åren”. Kvinnorna på Weyward Cottage får inga lyckliga år, i generationer.

Nå, det fanns ett par ljusa stunder i romanen. Den var inte fullständigt dyster. Dessvärre räckte inte de stunderna för att denna bok skulle räcka till som mysig höstläsning. Även de delar av boken som skulle framstå som mer känsloingivande, var egentligen inte tillräckligt utforskade för att väcka någon känsla inom mig. Ett exempel är djuren som har rollen av medhjälpare (familiars) i boken. Författaren beskrev aldrig djuren tillräckligt djupt eller detaljrikt – de saknar personlighet, karaktär, någon form av närvaro. Djuren är där, men de tillför aldrig någon känsla. De kunde lika gärna ha varit lampor i någons lägenhet. De är inte mer än interiör. Inte ens traumat karaktärerna upplever är särskilt verklighetstroget. Visserligen är allting som händer i boken inte otroligt, men eftersom det är klyscha på klyscha på klyscha blir det en miss även där.

”Du är här” av David Nicholls: en bok som ville vara film.

by

Titel: Du är här (You Are Here)

Författare: David Nicholls

Översättare: Cecilia Falk

Utgivningsdatum: 2024-09-19

Förlag: Printz Publishing 

ISBN: 9789177719335

Premissen till den här boken är riktigt bra: två ensamma människor, relativt bekväma i att vara obekväma, ute på en äventyrlig vandring genom den vackra brittiska miljön. Den skygga geografiläraren Michael och den socialt klumpiga frilansredaktören Marnie har båda pausat sina liv från djupa relationer. Kyliga och sarkastiska, och samtidigt sårbara och bräckliga, ger sig Michael och Marnie ut på en oförutsägbar vandring.

Problemet är kanske att vandringen – och egentligen hela berättelsen – är fullständigt förutsägbar. Nja, egentligen anser jag att förutsägbarhet inte behöver vara ett problem. Det finns berättelser och genrer som tenderar att vara förutsägbara, vilket vissa läsare anser kan vara någonting negativt medan andra inte ser något stort problem med det. Jag tillhör nog ändå dem som inte brukar ta illa upp vid förutsägbarhet i den ena eller den andra formen. Det är exempelvis förutsägbart att man – troligtvis – kommer att få reda på vem mördaren är i slutet av en deckare. Ett av få undantag är den koreanska filmen Memories of Murder, där vi aldrig får reda på vem mördaren är – vilket gör den så minnesvärd. Den större delen av alla deckare slutar dock med att vi faktiskt får reda på vem gärningsmannen är. Det blir som en sorts belöning för att ha läst ut boken. Sedan kan det bli lite tråkigt om det är alltför förutsägbart – när man redan från början av deckaren vet vem mördaren är. Då kan det kännas som att man inte riktigt förtjänat belöningen.

I en modern romance är det ofta en del faktorer som är förutsägbara. En central sådan faktor är att de två huvudkaraktärerna – och det är fortfarande vanligt att en av dem är en kvinna och den andra en man – blir ihop, eller åtminstone är på väg att bli ihop. I vissa fall kanske de till och med flyttar ihop eller gifter sig. Hursomhelst lyckas paret övervinna alla möjliga hinder för att sedan bli tillsammans. Det är en sorts romance-belöning som läsaren får. Eftersom Du är här är en romance är det alltså inte särskilt konstigt att man som läsare förväntar sig att Michael och Marnie ska bli ihop. Är det förutsägbart? Ja. Är det negativt? Nej. Det behöver inte vara negativt. Många väljer nog också just den här sortens berättelser för att det finns någonting säkert i det hela. I deckaren kommer gärningsmannen till slut att bli påkommen, och i romance kommer paret till slut att bli tillsammans. Med andra ord är det inte förutsägbarheten i Du är här som framstår som ett stort problem, inte egentligen.

Vad är då problemet? För det är väl förhoppningsvis redan tydligt att jag hittade ett problem med denna bok? Innan jag går över till vad jag fann problematiskt på riktigt vill jag först säga ett par snälla saker om boken. Premissen var som sagt bra. Karaktärerna var en aning stela på ett charmigt sätt. Jag tror dessutom att många säkert skulle kunna känna igen sig i Michael och Marnie, särskilt efter Covid.

Innan jag går över till min negativa kritik vill jag också nämna att jag aldrig läst David Nicholls En dag och därför inte hade någonting att jämföra med.

Mitt problem med den här boken har med förutsägbarhet att göra – och samtidigt inte. Som sagt finner jag inte något fel i vissa former av förutsägbarhet. Du är här hade dock en förutsägbarhet, och en skildringsform, som snarare påminde om en film än en roman. Och visst kan böcker och filmer dela en liknande handling. Du är här påminde mig dock inte bara handlingsmässigt utan även på alla andra plan – karaktärerna, språket – om en film. Det är ibland svårt att lyckas föra över en berättelse från bokform till duk. Jag tänker på Svindlande höjder och hur underligt det egentligen är att den andra hälften av boken aldrig ens tas upp i någon av filmerna. Vissa böcker lyckas inte så väl när de adapteras till film. Vissa böcker passar kanske helt enkelt inte som film. Då borde väl också motsatsen ha en gnutta sanning i sig – att vissa filmer inte passar som böcker. För mig var Du är här en sådan bok, alltså egentligen ett färdigt filmmanus som lika gärna inte behövde ha släppts i bokform. Den förhåller sig helt perfekt till Freytags pyramid (introduktion, utlösande händelse, stigande handling, vändpunkt, fallande handling, upplösning) och bidrar egentligen inte med särskilt mycket mer. Jag vill inte säga rakt ut att Du är här var dålig. Det jag däremot verkligen har lust att säga är: David Nicholls, kanske är det dags att börja skriva filmmanus istället.