Bokrecension

Lyktsken
Författare: Michael Ondaatje Översättning: Andreas Vesterlund
Förlag: Natur&Kultur
Utgivningsdatum:2019.03.30
ISBN: 978-91-27-15930-3

En magisk upplevelse i barndomen kan lätt uppfattas annorlunda i fall man kommer i kontakt med den vid ett senare skede i livet. Det behöver inte innebära att objektet för ens fascination från barndomen försämras, men ofta får man som äldre en annan sorts insyn när det gäller vissa upplevelser. Att se om en film eller att läsa en bok som man läst i barndomen kan uppfattas mycket annorlunda, ibland förstår man kanske nya skämt som man inte kunde förstå när man var liten, eller så uppfattas ett visst objekt som mer platt, mer svartvitt, utan en gråzon. Mycket under barndomen uppfattas starkt och påverkar vår livssyn senare i livet. Detta kan nog gälla det mesta. Filmer, böcker, människor, föräldrar… Särskilt föräldrar när det gäller ”Lyktsken”.

Om det är någonting som Michael Ondaatje lyckas suveränt med så är det att skapa en kontrast mellan det som är upplevt under barndomen och ens uppfattning av den upplevelsen senare en livet. En sorts insyn, en personlig analys av en upplevelse man påverkats starkt av; och läsaren är hela tiden med i denna resa. Samtidigt tappar Ondaatje inte balansen mellan barndomens magi och de mer analyserande återupplevelserna. På sätt och vis är det nästan som att återuppleva sin egen barndom som vuxen. Känslan är i alla fall densamma.

För huvudkaraktären (Nathaniel) i ”Lyktsken” handlar dessa återupplevelser mycket om att försöka förstå det som helt enkelt inte gick att förstå i barndomen, en process där huvudkaraktären hanterar sina tankar och sina känslor till sin omgivning, och särskilt till sina föräldrar som lämnar London efter kriget för att åka till Singapore. De lämnar Nathaniel och hans syster Rachel i lägenheten tillsammans med en man som Nathaniel och hans syster börjar kalla för Nattfjärilen. Snart dyker det upp flera andra underliga karaktärer i Nathaniel och Rachels omgivning, och det är dessa karaktärer tillsammans med Nathaniels föräldrars ovanliga yrken som lämnar många frågor i Nathaniels huvud. Denna process – att försöka förstå sig själv, sin omgivning och sitt arv – får Nathaniel att framstå som en väldigt realistisk karaktär, lätt att känna igen sig i.

Förutom den uppenbara kontrasten mellan Nathaniels magiska barndom och de tankar han senare får i livet finns det även en stark kontrast mellan det lugna och det stormiga i romanen. Å ena sidan finns det inte mycket tydlig spänning på ytan, men djupt nere någonstans stormar det; för trots att kriget är över är det ändå inte över, i alla fall inte för många av oss. På det sättet har boken flera skikten och ju djupare man kommer ner desto mer stormigt blir det, för trots att striden är över har processen att komma över denna strid bara börjat. Detta gäller inte bara människor som hanterar individuella problem men också länder som hanterar nationella problem. Michael Ondaatje har i flera böcker varit suverän på att balansera mellan magi och realism men när det kommer till ”Lyktsken” är det just denna mänskliga bräcklighet, denna behandling av efterkrigets sår som får boken att stå ut.

Oktoberbarn
Författare: Linda Boström Knausgård
Utgivningsdatum: 2019.08.09
Förlag: Modernista
Inbunden: 978-91-7893-055-5
E-bok: 978-91-7893-056-2

Jag är arton år och går på en nästan folktom gata någonstans i centrala Sankt Petersburg. Plötsligt är det en yngre man som försöker fånga min uppmärksamhet. Han ser ut att vara en högskolestudent, i sin skrynkliga bruna tweedkavaj och med en svart pärm som han håller i den vänstra handen. Han frågar mig om inte jag vill skriva på hans protestlista angående elchockbehandlingar i den ryska psykiatriska vården. Jag blir förvånad. Fram tills det ögonblicket har jag endast associerat elbehandling med föråldrade mentalvårdsmetoder, med litteratur som ”Gökboet”. Ignorant och fördomsfullt nog tänker jag något i stil med ”Med tanke på alla andra brott mot mänskliga rättigheter är detta kanske inte så konstigt. I Sverige skulle liknande metoder inte användas”. Det är nästan skrattretande hur långt ifrån verkligheten min bild av ECT-behandlingar var på den tiden; därför blir jag ännu mer förvånad när jag kommer tillbaka till Sverige från min Rysslandsresa och får höra att ECT-behandlingar i Sverige är långt – väldigt långt – ifrån ovanliga. Då ställer jag frågan till mig själv – hur kommer det sig att det här har undkommit mig, hur kommer det sig att debatten inte nått mig, och om den inte nått mig, hur många andra har den inte heller nått i så fall?

Innan jag läst färdigt ”Oktoberbarn” är jag fortfarande inte medveten om att Sverige är det land i världen där det utförs flest ECT-behandlingar per capita vilket Linda Boström Knausgård upplyser om i sin bok (KMR – kommittén för mänskliga rättigheter kommer med samma statistikresultat). Det är den främsta anledningen till att ”Oktoberbarn” är en läsvärd bok, för att den kan bli ett betydelsefullt bidrag till att skapa en ännu mer omfattande debatt kring elbehandlingar. Betydelsen ligger inte endast i val av ämne, utan även i faktumet att boken i sig fungerar som ett motstånd, i och med att Boström Knausgård minns trots alla minnesförlust-biverkningar. Att minnas, och att skriva om den lilla flickan som inte var kommunist men som bestämde sig för att ha på sig oktoberbarnens pionjäruniform, att skriva om sin barndom, sin ungdom, sina barn, sina resor och andra minnen trots att biverkningarna försöker ta ifrån en de minnena, den friheten – det i sig ger boken styrka. Vare sig man är på för eller emot sidan i debatten kring ECT-behandlingar förtjänar den som fått behandlingen att få sin röst hörd, men hur enkelt är det att få ett liknande perspektiv angående den psykiatriska vården om den som fått behandlingen lider av minnesförlust?

Linda Boström Knausgård berättar i sin bok om hur ECT först börjande användas på grisar för att lugna dem innan de skulle slaktas. Nu används det på människor, ”de människor som inte kan tala för sig själva”, såsom hon beskriver det. Det behövs inget medgivande från de tvångsinlagda. Boström Knausgård beskriver platsen där hon behandlas som en fabrik, och trots att forskare fortfarande än oense vare sig ECT är en katastrof eller inte fortsätter behandlingarna att utföras.

Slutligen är det värt att nämna att ”Oktoberbarn” inte bara är ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar utan också ett fascinerande litterärt verk i och med Linda Boström Knausgårds mycket personliga, ärliga och mest av allt modiga beskrivningar av vad hon har gått igenom.