Bokrecension

Feministfällan
Författare: Nina Åkestam
Utgiven: 2018-11-01
ISBN: 9789188671677

Det är något mellan mig och den feministiska debatten som skaver. Jag har försökt sätta fingret på vad, men tröttnat. En som tack och lov inte tröttnat är författaren Nina Åkestam, vars bok Feministfällan nyligen kom ut på Mondail förlag. Boken gör upp med en rad “fällor” som gör feminismen till en mycket tråkigare ideologi än vad den behöver vara.

En fälla är Självklarhetsfällan. Allt är feminism och feminism säljer. Företag som HM kan släppa t-shirts med feministiska slogans utan att ställas till svars för hur kvinnorna har det som tillverkar plaggen. Denna fälla ger vid handen att feminismen kan bäras som en accessoar av vem som helst, då vi redan nått målet. Sanningen är emellertid, enligt Åkestam, att feminismen verkligen behöver stärka och flytta fram sina positioner.

I Självklarhetsfällan ryms också idén om att man kan vara för lite eller mycket feminism. Vad som läggs i begreppet jämställdhet skiljer sig helt klart från person till person. Men feminismen är inget smörgåsbord att mumsa från när det passar. Att påstå saker som att jämställdheten gått för långt och ändå kalla sig feminist är en omöjlig ekvation. Är samhället jämställt? Om svaret är nej måste vi fortsätta. Att Nina Åkestam efterlyser en feminism som ger resultat är uppfriskande. Jag får lust att starta en studiecirkel, skriva en motion och ställa mig på barrikaderna.

En annan fälla är Populistfällan, som lurar med löften om att känslor och instinkter väger tyngre än fakta och kunskap. Människor söker snabba svartvita svar på stora komplexa frågor. Också vad gäller jämställdhet. Det leder inte sällan till förslag som kan “kännas rätt i magen” men som vid närmare eftertanke inte är speciellt effektiva. Förslaget om porrfilter i förskolan är ett sådant, som Åkestam tar upp. Det känns förstås bra att barn inte porrsurfar. Men hur många fyraåringar lämnas ensamma framför datorn för att kolla på porr? Kanske vore det i stället bättre att lägga energi på något som inte låter så pang på, men som får större resultat när det kommer till att våra barn ska växa upp fria från osunda könsnormer.

Populistfällan har en nära granne i Känslofällan. Vad arg hen är! Får feminister ofta höra. Åkestam vrider och vänder på känsloaspekterna. Å ena sidan är det rätt att vara arg. Hur skulle vi kunna vara annat? Samtidigt har ilskan ofta riktats fel och alltför hårt. Inte minst mot andra feminister. Åkestam nämner bland annat den kritikerstorm som debattören Kajsa Ekis Ekman fick motta när hon anklagades för att vara emot transpersoner och därefter portades som talare vid en kvinnokonferens. Författaren jämför dagens hätska klimat med tidigt 00-tal, då hon själv, omedveten om dess innebörd, använde ordet “transa”. Istället för arga mail fick hon konkreta tips på hur om i framtiden skulle kunna uttrycka sig annorlunda. Mer kärlek och omtanke är vad som behövs, lyder kontentan. Och jag delar hennes längtan.

Åkestams kanske största bidrag är att hon inte duckar för de svåra frågorna. Ta den om kulturell appropriering, något som diskuterats mycket under senare tid. I boken tas upp hur en bloggare blivit hårt ifrågasatt när hon gått till en salong för personer med afrohår och fått håret flätat, trots att hon enligt kritikerna inte “hörde hemma” i denna miljö. Det var en frisyr hon kunde plocka poäng på eller göra sig lustig över, kunde man läsa i olika kommentarsfält på Internet. Var gränsen går för kulturell appropriering vet jag vet inte, men som Åkestam skriver är denna och andra områden inom postkolonial teori inte anpassade för förklaringar på individnivå. Dessa analyser lämpar sig bäst som redskap för att förstå maktbalanser och system. Inte för att mobba enskilda bloggare.

Det kan heller inte vara fel att prata om att olika uttryck för patriarkalt förtryck och ojämställdhet behöver bekämpas på olika sätt. Hedersrelaterat våld, menar Åkestam, är till exempel inte detsamma som andra typer av kvinnoförtryck och kan därför inte hanteras och diskuteras som om så var fallet. Ganska självklart, kan tyckas, men trots det har frågan blivit ett slagträ som svingats fram och tillbaka mellan olika läger.

Jag plöjer boken i jakt på en väg ut från vad jag upplevt vara feminismens tråkiga korrekthet, svårnavigerade terräng och brist på lösningar. Gång på gång pekar Åkestam på det nödvändiga i att fokusera på våra handlingar. Endast då kan feminismen göras mer tillgänglig och engagerande. Bara vagt nämns olika åtgärder som behövs, och vad annat vore möjligt på 125 sidor. Utan att nämna vidare många konkreta förslag lyckas Åkestam formulera sig sakligt och inspirerande. Det är dags att kavla upp ärmarna och sluta sura, tänker jag uppfodrande för mig själv.

För feminismen är inte en vag fantasi eller drömvärld. Många av de åtgärder som krävs ligger inom konkreta områden som arbetsmarknadspolitik, familjepolitik, lag och ordning. Sådant som jag bryr mig om!

Det finns också mer eller mindre effektiva metoder, något som Åkestam lyfter. Genom att få feminismen att handla om idéer snarare än om enskilda personer blir rörelsen starkare. #Metoo är ett exempel på hur en kör av röster stämde upp mot sexismen inom en rad olika branscher. Det var inte hur de enskilda stämmorna lät var och en för sig som stod i fokus, utan kraften i rörelsen. Hur vi kommer minnas #Metoo kommer, tror jag, i hög grad att avgöras av om vi låter idéerna eller personerna få stå i fokus för det fortsatta arbetet. Att binda upp viktiga frågor vid enskilda individer gör feminismen känslig och svår att engagera sig i, medan ett mindre sexistiskt samhälle är en politisk målsättning vi alla bör jobba mot. Tillsammans, om än på olika sätt.

Feministfällan är julklappen du ska köpa till kompisen, partnern, chefen, föräldern men kanske framför allt till tonåringen som just nu ligger i de feministiska startgroparna och är redo att ta över världen.

Malin Hanson