Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Dracula – myt och verklighet av Katarina Harrison Lindbergh

by

Dracula -myt och verklighet
Utgivningsdatum 2020
Förlag Historiska media
Författare Katarina Harrison Lindbergh
ISBN 978 91 7789 344 8

”Dracula – myt och verklighet” är en historisk resa genom tid och rum, liv och död och givetvis myt och verklighet som gäller Dracula, men egentligen inte bara Dracula utan i stort sett vampyrens västerländska – främst – historia i sin helhet. Boken behandlar först och främst relationen mellan den Dracula vi känner till idag med vojvoden Vlad III, hur en mytisk figur kopplades ihop så starkt med Valakiets (numera en del av Rumänien) vojvod, eller Vlad Pålspetsaren såsom han även blir kallad för; men handlingen stannar inte där. Steg för steg går Katarina Harrison Lindbergh igenom den myt som formades kring Dracula och vampyren, och dess relation till verkligheten. I kontrast till vad som många möjligtvis hade hoppats på är det mycket mer myt än verklighet i framställningen av Dracula och vampyren, och banden mellan den Dracula vi föreställer oss idag verkar inte ha helt tydliga eller ens starka band till Vlad III. 

Av all kritik tonårsbokserien ”Twilight” har fått sedan böckerna kom ut i början av 00-talet, har kritiken ”vampyrerna i Twilight är inte riktiga vampyrer” alltid fått mig att undra vad som är en riktigt vampyr, eftersom det verkar finnas så många som verkar ha dessa detaljer fullständigt klara för sig själva. Någonting som Katarina Harrison Lindbergh går igenom i ”Dracula – myt och verklighet” är hur den bild av vampyren som vi har idag har formats genom tiderna, hur det som är självklart idag inte har varit det under en stor del av historien, hur bilden av vampyrer och Dracula stegvis blev den bild vi har av dessa mytiska varelser idag.  Så är det sjävklart med de flesta myter, men att se resan från en möjligtvis sadistisk (enligt hans fienders källor i alla fall) vojvod som försvarade sitt land i 1400-talets Europa till en bloddrickande sofistikerad  mystisk figur som kan förvandlas till fladdermus är mycket lärorikt. Det var även mycket lärorikt att läsa om vampyrens relation till andra monster, främst varulvar och zombies. På sätt och vis är banden mellan vampyren, varulven och zombien starkare än banden mellan Vald III och vampyren Dracula. Att bloddrickande genom historien exempelvis inte varit en central del av vampyrens karaktär var någonting nytt för mig. På tal om just bloddieten så är den på sätt och vis mindre verklighet än myt, åtminstone när det gäller vissa djur. Det finns bland annat fåglar och fladdermöss som livnär sig på blod, varav de sistnämnda blev kallade för vampyrfladdermöss efter vampyrmyten, inte tvärtom. Allt som allt är denna historiska resa mycket lärorik, relativt lättläst och samtidigt mycket välformulerad och dessutom mycket nyanserad när det kommer till innehållet. 

Denna bok har fått mig att fundera mycket på alla de andra vampyrberättelser och myter jag kommit i kontakt med under mitt liv, den har fått mig att vilja ta reda på mer om exempelvis Lamia inom grekisk mytologi, en figur som också ofta blir relaterad till vampyren. Denna bok har också fått mig att vilja lära mig mer om ”vampyrer” (eller snarare varelser som har vissa likheter med den västerländska vampyren) ur kulturer bortom västvärlden. Detta är absolut ingen kritik mot ”Dracula – myt och verklighet” eftersom boken ändå har sitt största fokus på just Dracula, men det är allmänt synd att vampyrliknande varelser ur kulturer i andra delar av världen sällan fokuseras på; exempelvis Yara-ma-yha-who, Brahmapurusha, Langsuyar, Penanggalan eller Jiangshi. Men det får snarare bli min – och andra läsares – uppgift att ta reda mer om dessa varelser. Detta är någonting jag stark uppmanar läsarna till att göra, för har man kommit så pass långt som att läsa en bok om Dracula kan man ta sig tiden att läsa om fler mytiska varelser ur andra delar av världen, för att… tja, varför inte? 

Filmrecension: Tottori – sommaren vi blev superhjältar

by

Tottori – sommaren vi blev superhjältar
Betyg 3
Svensk premiär 19 mars 2021
Regi Silje Salomonsen & Arild Ostin Ommundsen
Invigningsfilm på barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF mars 2021

Historien börjar med att Billie vägrar klä på sig när pappa vill och slutar med en betydligt mognare Billie. När systrarna Vega och Billie går på tur med sin äventyrslystna pappa händer en olycka. Färden blir helt plötsligt mer än äventyrlig när pappan ramlar ner i en skreva och inte kan komma upp. Mamman som mår dåligt vilar upp sig på sjukhuset och kunde inte följa med. Ensamma skall systrarna hitta tillbaka genom vildmarken och skaffa hjälp. En färd som tar flera dagar.
Med magi och tro på sin egen förmåga hjälper 5-åriga Billie sin syster att klara alla svårigheter. Med mammans ledord i huvudet ”Antingen är man en som lägger sig ner och ger upp eller också är man en superhjälte” kämpar de tillsammans i den vilda naturen. Tillsammans blir flickorna superhjältar och klarar alla strapatser.

Storayster Vega ( Vega Ostin) är berättaren och den eftertänksamma medan Billie (Bille Ostin) är galen och påhittig och typiskt 5-årig oförvägen. Det är lätt att ett charmigt blont litet yrväder tar hela scenen men den eftertänksamma Vega klarar sig bra som motvikt. Båda flickorna imponerar med sin naturlighet. Dessutom fungerar de svenska rösterna mycket bra.

Filmen känns äkta med syskonkärlek och syskonbråk varvat med varandra. När den ena ger upp stöttar den andra. Skönt att dialogen är så naturlig eftersom den ofta är krystad i barnfilmer. Som vuxen uppskattar man lillasysters logik:
Har man ingen karta, så ritar man än eftersom det är bättre att ha en karta än vara utan. Att skicka flaskpost i älven är också en bra idé. Eller att ha kalsongerna på huvudet för att torka dem.

Att man väver in udda personer och personer med psykiska problem är bra. Här blir de så normalt att man inte märker det. Det här är en film som vuxna kan ha lika mycket behållning av som barnen. Dock kunde filmen ha varit lite mer dramatiskt spännande för att fånga barns intresse hela vägen.

Sällskapet för ofrivilliga drömmare av José Eduardo Agualusa

by

Sällskapet för ofrivilliga drömmare
Utgivningsdatum 2020-10-22
Förlag Tranan
Översättare Irene Anderberg
ISBN 9789189175044

”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” är definitivt den färgrikaste romanen jag läst i år, kanske även den färgrikaste romanen jag läst under de senaste åren. Faktum är att om man rotar bland böckerna i mina bokhyllor finns det nog inte en roman som man skulle kunna klart och tydligt peka på och säga”den här är färgrikare”; och även om en sådan roman skulle finnas bland böckerna i mina hyllor skiljer sig dess färgrika nyanser från ”Sällskapet för ofrivilliga drömmare”. De färger som denna roman bjuder på är inte bara starka som i iögonfallande, utan snarare är färgerna djupa, på samma sätt som ett mörkblått hav skulle kunna vara en solig eftermiddag (eller någonting i den stilen). Av någon anledning var det just det jag föreställde mig att jag hade i bakgrunden under hela läsningen — ett djupt blått glänsande hav. 

Alla är vi nog ofrivilliga drömmare på sätt och vis. Jag kan i alla fall inte komma på någon jag känner som kan kontrollera eller manipulera sina egna drömmar. Det så kallade ”sällskapet för ofrivilliga drömmare” läsaren får möta på är dock en speciell sorts ofrivilliga drömmare. I och för sig är det möjligt att alla vi är en så att säga ”speciell” sort, i och med att alla dessa drömmar som vi drömmer lika gärna skulle vara ungefär så pass olika som individer kan vara olika. I romanen får läsaren hursomhelst möta på ett antal (ett mindre sällskap) av ofrivilliga drömmare, alla dessa drömmare med distinkta skillnader i det de drömmer. Vi har bland annat huvudkaraktären Daniel Bechimor som drömmer om verkliga människor han än inte mött och om händelser som ännu inte har ägt rum, ex-militären och hotellägaren Hossi som dyker upp i andras drömmar, konstnären Moira som förvandlar sina drömmar till konst och Daniels dotter Karinguiri som drömmer om en rättvis och demokratisk framtid för Angola. 

”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” är inte bara en färgrik och vackert skriven roman (ibland blev jag till och med tvungen att stanna mitt i berättelsen för att få lite tid att smälta i mig skönheten i de ordval författaren valt), det är också en viktig samhällskommentar på verklighet, politik, hierarkierna i världen och framförallt drömmar. Och inte bara det! Jag tror att ”Sällskapet för ofrivilliga drömmare” kan påminna många av oss hur viktigt det är att drömma. Drömmar må inte bara vara fragment som dyker upp i våra huvuden när vi sover, drömmar kan lika gärna vara en sorts hoppfulla fragranser i vår vardag. 

Bokrecension: Pojken från skogen av Harlan Coben – några kvällars underhållning i alla fall

by

Pojken från skogen
Författare Harlan Coben
Utgivningsdatum 2021-01-04
Förlag Bookmark Förlag
Översättare Peter Samuelsson
Originaltitel The Boy From The Woods
Medarbetare Timrén, Anders (form)
ISBN 9789189087866

Harlan Coben är en rutinerad författare av spänningsromaner. Hans böcker har sålts i över 70 miljoner exemplar och översatts till 43 språk. Han skriver också manus till tv-serier och hans bok The Stranger (Främlingen) är aktuell på Netflix. Men den som kan hantverket att snickra böcker kan ibland också använda lite får många klyschor och klichéer. För min del placerar jag inte denna nya Coben-roman bland hans bästa verk. Karaktärerna är överdrivna och svåra att se som verkliga människor. Men det är absolut en lättläst, relativt spännande berättelse och inte helt förutsägbar.

Den har egentligen minst tre olika teman – och det rörigt men jag ser också att den på det sättet kan utvecklas till en tv-serie, där det är en fördel med flera teman. Berättelsen lämnar också några lösa trådar så jag skulle inte bli förvånad om det kommer fler romaner med samma huvudkaraktärer.

Den ena huvudkaraktären är Wilde, en man som hittades som pojke i skogen på USA:s östkust. Då han hittades hade han överlevt ensam utan mänsklig kontakt och han har inget minne av var han kommer ifrån. Han får namnet Wilde. Romanen skildrar honom 30 år senare då han har lämnat ett framgångsrik karriär inom det militära och bosatt sig i skogen och har bara några få kontakter med människor i samhället. Han är en slags superhjälte, han är skicklig både kroppsligt fysiskt och tekniskt med IT. Så jag har svårt att tro på den karaktären, men det skulle inte förvåna mig om Wilde ger upphov till fler böcker och en tv-serie med flera säsonger.

Då Wilde hittades i skogen blev han fosterbarn i en familj och gick i skola. Hans bästa kompis i skolan var David som i tjugoårsåldern dog i en trafikolycka. Davids mamma är en berömd advokat, Hester Crimstein. Denna medelålders rakt-på-sak jurist är romanens andra hjälte eller huvudkaraktär. Hester och Wilde är i och för sig en rätt rolig duo.

Själva deckarnöten i berättelsen är flera. Framför allt kretsar det kring några tonåringar där en stenrik ung man, Crash, leder mobbningen av en skolkamrat, Naomi, som står längst ner i rang och hackas på av alla. En dag försvinner hon spårlöst. Lite senare försvinner också Crash.

Samtidigt pågår en politisk hätsk debatt kring Rusty, en man som är på väg att försöka bli landets president. Rusty har samlat både höger- och vänsterextremister medan de som står i mitten verkar hata honom. Rusty har några motståndare som försöker hitta skandaler kring Rusty för att hindra hans framgång inom politiken. Harlan Coben lyfter fram frågor kring om det är rätt att begå ett brott för att förhindra andra brott.

Då jag i mina studier läser väldigt mycket tungrodd akademisk litteratur är det rätt skönt med något lättläst med flyt. Pojken från skogen är underhållande att läsa och den har en del överraskande vändningar men samtidigt använder författaren alltför tydliga klichéer och människorna är mer typer än människor. Men ok, det var några kvällars underhållning i alla fall.

Passionerade och omskakande memoarer av exceptionell a & r – Ingen går hel ur det här av Kjell Andersson

by

Omslagsfoto Viktor Engström

Ingen går hel ur det här

Kjell Andersson

Utgiven 2021 – 02 – 08

ISBN: 978-91-0- 0181550

Albert Bonniers Förlag

En fransk undersökning hävdar att vi blir livslångt färgade av musiken vi exponeras för i fjortonårs- åldern. På den tiden satt jag förhållandevis regelbundet i pojkrummet hos den närmast boende klasskamraten. Blev då tipsad om den fusion och symfoniska rock som gällde tidigt 70-tal, eftersom han hade koll, låg före i utvecklingen. Tipsen matades in i mig extra kraftfullt genom att min guide synkade stereoljudet med ihärdigt spel på trumset. Min poäng är att jag minns ingen svensk musik, inriktning han i princip vidmakthållit. En konsekvens av den “försummelsen”, är att jag tvivlar på om han vet vilken status Kjell Andersson haft, vad han betytt under fyrtio år hos svenska EMI i egenskap av artist & repertoarman. Inte för inte kallad ett slags geni av Sven – Bertil Taube.

Själv var jag innan fyra dygns uppslukande bokläsning, hyfsat förtrogen med mannens bedrifter. Äger ett ansenligt antal produktioner Andersson i mer eller mindre utsträckning påverkat och / eller initierat, inklusive booklet-boxar med Totta respektive Eldkvarn. Våra favoriter överensstämmer ganska ofta. Flera av artisterna/ grupperna han samarbetat med har jag recenserat, i några fall träffat och till och med intervjuat. Första egna “proddandet” han rapporterar om är med den av honom omtyckte och benämnde icke-entreprenören Magnus Lindberg och hans Röda läppar. Fem år senare blir han ensam producent för smått legendariska Historier från en väg (den och föregående vinyl finns förstås i min samling).

Den imposante makthavaren som erhållit fyra Grammisar, varav ett personligt hederspris, inser i backspegeln hur lyckligt lottad han varit i sin passionerade gärning. Att ha hittat popmusikens kärna under minst fyra tillfällen, bedöms enligt hans utsago vara helt osannolikt. Dessa perioder definieras av Ulf Lundells blomstringstid från sent 70-tal, avlöst av Gyllene Tider, i slutet på 80-talet tar Eldkvarn och Wilmer X vid samt slutligen en kvinnlig våg manifesterad av Rebecka Törnqvist och Lisa Ekdahl. Utan att se sig som avgörande faktor nämns i samma kontext, de kommersiella megaframgångar Roxette skördade, jämte duons succéartade alster var för sig.

Memoarerna är lika rafflande som kittlande, marinerade i både kreativa bedrifter och en förgörande svärta som plågat författaren livet igenom. Den förödande, destruktiva relationen till styvpappan känns igen från far -son förhållandet Karl Ove Knausgård skildrat. Och Kjell Anderssons biologiska far har suttit på Hall. (vilka vidriga brott han dömts för avslöjas i slutet av boken.) Kjell präglas av sitt ofördelaktiga bagage lika mycket som sitt enormt estetiska sinnelag. Han vittnar om utanförskap, konflikter, sorg och frustration. Övervikt, latent ilska jämte en depression runt millennieskiftet får konsekvenser. Han brottas med problematik kring igenkännbar psykologi, huruvida orimliga krav ställs på omgivningen, inser att en vilja till upprättelse driver honom.

De aldrig skickade svarsmejlen till Ulf Lundell och deras irreparabla schismer säger mycket om hur duon kom alltför nära varandra. Att inte se den man anlitat i ögonen, tyder på såväl narcissism som divalater. Finns fler exempel på tvister med artistegon eller bara situationer där parterna glidit isär, men Lundells beteende är det mest extrema alla kategorier. Med tanke på att Kjell Andersson påstår att han inte fungerar med människor – släpa omkring på en demonisk svart hund är metaforen – måste han rimligen ha kompenserat genom att ha haft landets främsta musiköra. Energin går nästan att ta på i boken. Idéer flödar och nya koalitioner får musik-Sverige att ropa bingo. Läsaren får intryck av att värderandet av verk och människor (inklusive berättaren själv) sker helt ofiltrerat, vilket är memoarernas största tillgång.

Boken är indelad kronologiskt i sex schematiska rubriker, kapitel på temat uppgång och fall. Den tid som föregår anställningen på EMI – som inleds med befattningen produktionsassistent till Bengt Palmers – redovisas i kursiva avsnitt kallade livslinjer. Upplägget resulterar i en fruktbar kombination av anekdoter från uppväxtens Södertälje och framåt och noggrann redogörelse för ett vittomfattande yrkesliv. Kjell poängterar att hågkomster är vanskliga. Att minnesbilder kan skilja sig åt bevisar han gång på gång. Innehållet adresseras i första hand till styvsonen Viktor. Kjell skriver om vad som föregick EMI. Jobb på reklambyrå och ett kort tag i trendig skivaffär. Försöken att bemästra instrument fick ett abrupt slut.

pressfoto Marie Smeds-Remberger

Tidsperspektivet är något förvirrande. När EMI blir uppköpta av Warner och kollegor vädrar sitt missnöje med den “osmidige buffeln”, avvecklas anställningen i samråd med Kjell. Då ägnar han merparten av tiden till att skriva Ingen går hel ur det här (titeln inspirerad av låt skriven av Plura som passande nog skriver förordet). Boken skrivs klart 2014 , så långt återges skivbolagsmannens minnen. Men definitiv punkt sätts i december i fjol, vilket avspeglas i de få färska kommentarer som lagts till.

Layouten är läsvänlig. Vad gäller det visuella är jag förvånad. De oskarpa, pluttiga fotografierna i svartvitt är av undermålig kvalitet, tyvärr. Jämfört med fabulösa bildmaterialet i praktverket Den stora landsvägen (formgivning K.A och hans kompanjon Pär Wickholm), är skillnaden som natt och dag.

Kjell berättar om och värderar vad han åstadkommit på ett förunderligt vibrerande språk. På ett mirakulöst sätt undviks slitna formuleringar Inga upprepningar förekommer. Istället detaljerade beskrivningar med stort nyhetsvärde, av en konstform i stånd att nå avsevärt längre än ord förmår. Stilen är anmärkningsvärd i sin koncisa omsorgsfullhet; brutalt osminkad och krass men ändå ömsint.

Ska inflikas att Kjell under nästan hela karriären jobbat med låtskrivare, vars håg ligger i att uttrycka sig på svenska. För honom är självutlämnande texter med trovärdigt sjungande låtskrivare och klämmiga sånger tillkomna genom duktigt hantverk ingen motsättning; bara olika skolor. Erfarenheten från oräkneliga timmar i studio, fokuserat lyssnande under process och diskussioner med involverade såväl framför som bakom mixerbord, levandegörs med pregnant, målande språk. Kanske har samlivet med Bodil Malmsten härvidlag främjat hans vägvinnande stil, kanske har Kjell alltid behärskat de verbala verktygen. Alla händelser återges i presens, vilket ger nerv även om det någon gång kan framstå som onaturligt sökt.

Vi får reda på vad sysslan a& r innebär, när det lämpar sig att kliva in och producera och hur mycket resurser som spenderas på omslag och dylikt. Devisen är att det inte finns genvägar till fulländning! Ikonen i branschen panorerar över sitt inflytande, utdelar ros och ris. Undrar hur många av de som någon gång kan förefalla uthängda, som innan texten lämnats för tryckning fått ta del av omdömen och formuleringar? Somliga har lämnat jordelivet, vilket i en grandios epilog blir till den vackraste musikerhyllning jag läst. Epilogens inramning med en kavalkad av betydande artister, som i drömsekvenser framträder på en pub på Söder efter intim konsert med Basse Wickman, berör ofantligt, talar om vilka djupa känslosträngar livemusik i lyckliga stunder kan förmedla. Snacka om att ge den hängivne läsaren rysningar.

Kjell upprörs över skivbolags profithunger och den nivellering som uppstått senaste decenniet. Utgjutelsen om “cancersvulsten” Mello är lätt att instämma i, inbjuder till befriande skratt. Han beväras av tinnitus, humörsvängningar och konstaterandet att tiden sprungit ifrån honom.

Är man lite mer än normalt intresserad av svensk populärmusik med ambitioner att göra avtryck, är bladvändaren ett måste, även om du blir snuvad på konfekten i fallet Philemon Arthur & the Dung. Bokens underrubrik är “Mitt liv i den svenska musiken”. Kjell skriver att han varit sparsam offentligt med adjektiv på alster han haft ansvar för. I memoarerna håller han däremot inte igen, utan bombarderar läsaren oavbrutet med skoningslösa analyser. Kärlen till närstående, givande resor till Paris, New York och Irland och stunder av magisk musik är hela tiden väsentliga inslag som balanserar bitterheten. Vem som ger honom New York-resa i 50-års present och agerar resesällskap, är en av ett otal fängslande och kärleksfulla anekdoter.

Vad rankas högst? Pugh och John Holms debutplattor (bägge på Metronome), medan Thåström och Håkan Hellström är de artister han mest imponerats av på andra bolag. Främsta upplevelser live hämtas från ungdomen: Jimi Hendrix, Stones, CSNY samt The Band. Verkar som att enda utmanare sedan dess varit Rebecka Törnqvist på Vattenfestivalen. Den idag tämligen bortglömde Magnus Johanssons första skiva (Grammisbelönad) betraktas av K.A som ett svar på frågan vad han uträttade på sin position. Produktionen han är mest stolt över heter Vita lögner/ Svarta ballader (2012), Dan Andersson tolkad av Magnus Lindberg och Basse Wickman. Andra verk som är däruppe och nosar är Stulna Kyssar med Annelie Rydé, Jag är hip med Svante Thureson och hyllningsboxen Den flygande holländaren. Johan Lindström betecknas som ett spontanistiskt geni, medan epitetet bästa sångare i landet delas mellan Totta Näslund och Freddie Wadling ( recensenten håller med). Retoriskt frågar författaren vilka andra än möjligen Dylan, som gjort samma storstilade comeback som Eldkvarn, gång på gång efter att ha varit uträknade (sju av mina favoritalbum är listade).