Av Svein Tindberg (översättning Sofia Fredén)
Bearbetning: Johan Gry
Regi, scenografi och kostymdesign: Johan Gry
Registöd: Fredrik Evers
Ljusdesign: Coppelia Bondesson
Maskdesign: Ingela Collin
Ljuddesign: Tommy Carlsson
Medverkande: Johan Gry
Premiär lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/11 2025
Spelas till och med 3/1 2026
Får en dèjá vu-upplevelse av denna monolog pågående i cirka åttio minuter. Känns som om jag sett Johan Gry i enmansföreställning tidigare utan att kunna erinra mig när så skulle ha skett. Har beskådat skådespelaren som ingått i Stadsteaterns fasta ensemble sedan 1996 i fler än tjugo roller, varav åtskilliga recenserats. För en bredare publik blev mannen vars far ingick i kärnan av Hem till byn-aktörer, ett känt ansikte i och med tv-serien om kommissarie Winter. Trots att han är några år yngre än undertecknad tillhör Gry tack och lov den gamla stammen av skådespelare vad gäller diktion och pauser, vilket resulterat i att han flitigt anlitats i egenskap av uppläsare, bland annat i radio. Han har skrivit och regisserat dramatik, inte minst för Radioteatern och undervisat på Högskolan på scen och musik. Han brukar vara med i eller arrangera sammankomster såsom samtal och seminarier på Stadsteatern.
Abrahams barn tycks ha varit hans skötebarn även om ursprungligt manus hämtats från Norge. Lusten att sätta tänderna i Svein Tindbergs patosfyllda religionshistoria från 2011 verkar ha grott länge. Noterar att den 72-årige norrmannen gjort ytterligare tre monologer utifrån aspekter på kristen tro, botaniserat i förhållandet tro-vetenskap och medverkat som uppläsare i livsåskådningsprogram i norskt tv. Hans föreställning skapades för Det Norske Teatret i Oslo och har spelats över trehundra gånger.
Hans ”föreläsning” och Grys bearbetning handlar om tron på de heliga skrifter som i Mellanöstern skiljer judendom och kristendom åt och hur dessa läror i sin tur skiljer sig från islam. Betoningen ligger dock på vad som förenar när berättaren guidas runt i exempelvis Jerusalem. Monologen går från att redovisa gemensamt ursprung till att peka på hur skillnader utvecklades, för att i ett konkluderande resonemang framhålla likheter. Om Tindberg eller den lika vetgirige förkunnaren Gry gjort dessa resor, eller om det endast är rollfiguren som gjort dem, ivrande efter att sprida sin inhämtade kunskap, svävar publiken i ovisshet om. Man blir heller inte riktigt klar över vilka, föreläsaren i ljus kostym som tar upp böckerna han docerar om ur en brun lärarportfölj, det är tänkt att han vänder sig till. Smart att låta osäkerhetsfaktorer löpa parallellt med de handfasta upplysningar vi bombarderas med. Det påtalas visserligen att Gry förvaltar berättelsen utifrån personliga erfarenheter.
Att Tanach (judarnas heliga skriftsamling, hebreisk bibel), Nya testamentet och koranen är nedtecknade berättelser, myter och sägner som inte ska förväxlas med sanning eller vetenskap, blir uppenbart när viktiga figurer åldersbestäms. Hur betraktelsen kring Abrahams barn hänger ihop utgör själva startpunkten. Ekumenisk strävan finns ju i praktiserad kristendom. Abrahams barn speglar en utvidgad variant bortom religioners skiljelinjer. Lovvärt och säkerligen till viss del trovärdigt. Tyvärr är ju historien fullproppad med krigiska erövringar och bestialitet i religioners namn.
Är en konst att kunna engagera oss som inte tror på någon av de tre religionerna. Mannen som regisserat sig själv och står för scenografin i vinrött med projiceringar i form av kartor och dylikt, bygger sitt koncept på ett vitalt inkluderande tilltal. Repliker levereras tydligt med espri. Hans röst känns igen oavsett om den är upphetsad eller eftertänksamt fastslår en utsaga. Krångliga begrepp och dito resonemang undviks, till förmån för det konkreta, oväntade sammanträffanden.
Att han under premiären tvingade sufflören till räddningsaktioner ett par gånger hade ingen negativ påverkan. Publiken tas med på en resa där historieberättande blandas med reflektion och till och med humor. Roligast blir det när guides knaggliga engelska imiteras. Ljuddesignen antyder emellanåt myllret av folk och vi får flera anekdoter om hur olika grupper lever tätt sammanpackade, exempel på till synes olösliga konflikter. Klagomuren och dess beteckningar blir en startpunkt för vår föreläsare som i sin betraktelse belyser eviga frågan om en förlåtande eller straffande Gud. Minns inte att han tog upp extrema riktningar inom kristendomen: Jehovas vittnen, mormoner, leastadianer, Schartau etc. Vidare spekuleras över vad som är sanning, tradition eller myt.
Har nu gått nästan fyra dagar sedan premiär, vilket återigen är ett tecken på förödande skrivkramp. Snappade upp att recensent i GP menade att insatsen var modig. Gry lämnar oss med en rapsodisk nulägesbeskrivning medveten om att minerad mark beträds. Mitt i monologen poängteras vådan av brist på kommunikation och hur Gud i bibeln straffade människor för Babels torn genom att ge dem olika språk. Att olika kulturer inte förmått kommunicera sägs ha orsakat inte bara förvirring utan kaos och krig. Gry introducerar sin orientering i samtiden genom att hävda det självklara, nämligen att religion använts av makthavare i alla tider, ett sätt att fostra och tukta medborgare och uppväxande släktet också historiskt sett i vårt land. Korstågen nämns.
På väg ner till premiären träffar jag en judisk dramatiker som har en diametralt motsatt syn på kriget i Gaza och vad som föranledde det jämfört med en prisad aktivist med judiskt påbrå som satt framför mig. Gry uttalar sig med avsikt att inte göra endera sidan upprörd och lyckas så där. Antisemitism fördöms för att i nästa andetag likställas med islamofobi. Då ska man ha i bakhuvudet att han regisserade och var en av manusförfattarna till Jihadisten som spelades under en våg av islamistisk terror i Europa, inklusive attentatet på Drottninggatan. De som skildrades då förvarades INTE, men målet var att de IS-anslutna trots sina illdåd inte skulle ses som avhumaniserade monster. En av de som anonymiserats ovan hade säkerligen önskat att Gry skulle tala om folkmord , medan den andre torde ha varit förkrossad över att Hamas massaker 7/10 exkluderades i harangen jämte enorma eskaleringen av hatbrott. Trots att Trump och SD för en gångs skull inte hamnar i blickfånget som hatobjekt, sipprar tendentiös hållning igenom. Istället fördömdes i generella termer perverterad terror. Hade varit befogat med en vidgad analys av vilken religiös ideologi som hotar feministisk, liberal västerländsk demokrati och sprider skräck. Hur den sänt budskap som renderade i förhöjt säkerhetsläge, också på Stadsteatern.