Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivnytt

Lyssna: Marigold – “Revolution”

by Leave a Comment

Borlängebandet Marigold är tillbaka med nya singeln “Revolution”.

Marigold är indiebandet från Borlänge som under de senaste åren har hörts i P3 och P4, synts på TV4, Kanal 5, Spotify HQ Sthlm, under SXSW i Austin, på Peace & Love-festivalen (fem gånger) samt på flera av Stockholms mer välrenommerade scener.
Efter att ha jobbat mot ett mer organiskt sound efter influenser av band som ABBA och Fleetwood Mac, rivstartar nu Marigold 2018 men nya singeln, “Revolution”. Låten, som är skriven och producerad tillsammans med Åke Olofsson från Den Svenska Björnstammen, släpps den 9/2. Såhär säger bandet själva om den nya singeln:

”Pepsi hånades för sin “Live for Now”-kampanj. Ett slag i ansiktet på den som på liv och död kämpat för sina grundläggande rättigheter. Samtidigt har mänskligheten med betoning på män genom historien uppvisat en aldrig sinande ström av våldsromantik. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger verkligheten illustrerar motsatsen. Våld föder våld och vi kommer att välja Pepsi den dagen det blir nödvändigt”.

OM MARIGOLD
Marigold bildades som band i Borlänge 2010, och består i dagsläget av Daniel Wallsten, Johan Nordin och Viktor Olsson. Utöver att ha synts i TV samt gästat en av landets största festivaler ett flertal gånger, har de också hunnit släppa tre kritikerrosade album, därtill kvalat in på musikguiden i P3:s “Årets bästa låtar 2015” med singeln “Allt kommer bli bra”. Fullängds albumet med samma titel blev även belönad med 5 stjärnor av tidningen Gaffa.

Skivrecension: Gentleman – New Day Dawn

by Leave a Comment

gentleman-new-day-dawn

Artist: Gentleman
Titel: New Day Dawn
Betyg: 4

Gentlemans nya studioalbum ”New Day Dawn” första låt “The Journey” ger en väldigt nostalgisk känsla, den påminner nästan om klassiska Bob Marley -låtar. Den andra låten ”Road Of Life” är också väldigt lik klassiska Bob Marley låtar, vilket självklart är bra eftersom gammeldags reggae ofta är bättre än ny reggae.

“Walk Away” är väldigt olik de två första låtarna eftersom den har mycket mörkare uppbyggnad.

”New Day Dawn” är en väldigt upplyftande låt, den har väldigt snabbt tempo, en sak som klassiska reggae låtar aldrig har. ”You Remember” handlar om att man ska komma ihåg hur det var förr i tiden, Att inte använda teknologin fel. I ”In My Arms” sjunger Gentleman om att han aldrig ska låta sin tjej gå. Låten gör en väldigt glad. ”Where Is The Love” har ett techno liknande ”beat”, det gör så att låten känns väldigt ny. ”Interlude” är som ett mellanspel i albumet, den orkestrala låten är inget man sätter på repeat.

I ”Memories” sjunger Gentleman om att han skulle vilja ha tillbaka sin gamla tjej. Det är en väldigt lugn låt.
”Wings To Fly” är en låt som handlar om orättvisa i världen och att aldrig ge upp. ”Another Drama” handlar om krig och hur hemskt det är. Sången låter som en gammaldags reggae låt. ”Humanity’s Glory” är en av de bästa låtarna på skivan. Den handlar om livets mening. ”I Keep Going” handlar om att fortsätta vad som än händer. ”Closer To The Light” handlar om att det finns något gott i allting. Den är också en av de bästa på skivan.

”Push Come To Shove” har ett ganska högt tempo och en väldigt stark bastrumma. ”Heart Of Rub-A-Dub” har en väldigt syntig karaktär, den enda låten på skivan där man märker att en synt är inblandad. ”Homesick” handlar om att man ska ta ansvar för sina misstag. Den har ett väldigt långsamt tempo. Den är även den sista låten på skivan.

Om Bob Marley hade levt nu så hade han antagligen gillat skivan.

Text: Joel Åhlberg

Skivrecension: Rihanna — Unapologetic

by Leave a Comment

.

Namn: Rihanna
Titel: Unapologetic
Betyg: 4

Rihanna är fortfarande ingen good girl.

Det är lätt att ägna en halv recension över hur Chris Brown hänger som en “obehaglig skugga” över Rihannas nya album och hur hon förlåter hans misshandel alldeles för lätt. Eller hur hon arrogant hon var under 777-turnén och Sverigebesöket häromkvällen. Men jag tror att de flesta redan vet att 24-åringen aldrig har varit någon good girl.

Jag kommer i håg när Rihanna som nykläckt uppträdde med Pon de Replay i något sammanhang på TV. Hon var 17 år, osäker i blicken med ostadig röst, en hel del kvar att lära. Men den där unga, bräckliga rösten och hennes känsla för rytm var helt klart något som lockade. Det tog inte lång tid innan Barbadostonåringen var en av de största och till och med Beyonce började hämta inspiration genom att föryngra och smutsa ner rösten Irreplaceble (se videon nedan).

Unapologetic är lika spretig som de flesta andra popplattor som skrivs av en hög olika låtskrivare. Skivan har flera höjdpunkter med klubblåtar som bastunga Numb gästad av Eminem och explosiva David Guetta-producerade Right Now och pianoballaden Stay gästad av Mikko Ekko, där Rihanna nästan får lite Adele-känsla över sig. När första singeln Diamonds kom ut, trodde man kanske att nästa skiva skulle bli lite mer ”snäll”. Men som tur är har den som hennes andra album, flera sexiga låtar.

Rihanna har kanske inte alla hästar i stallet, men hon är en av världens mest framgångsrika popartister. Kanske samlar hon ihop hästarna en dag och blir mer av en förebild. Tills dess kommer vi troligen fortsätta att attraheras av hennes operfekta jag och släppa loss på dansgolvet till hennes hits.

Bästa spår: Numb, Stay

Text: Martina Cederqvist
Foto: Terry Richardsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tips: Bad Religion – Fuck You

by Leave a Comment

Den 21 januari släpper Bad Religion sitt sextonde studioalbum True North.

I ett pressmail berättas:

I en värld med ökande ojämlikheter, förtryck och fördumning är Bad Religion, med sin politiskt laddade punk, lika relevanta som någonsin. På det nya albumet “True North” återgår bandet till rötterna i sin låtskrivarprocess och levererar ett avskalat album, utan att offra sin konceptuella densitet. Som producenter står Bad Religion själva tillsammans med Joe Barresi (som tidigare arbetat med bl.a. Queens of the Stone Age, Pennywise och Every Time I Die).

Första singeln “Fuck You” släpptes tidigare i veckan. Titeln förklarar bandets sångare Greg Graffin i ett pressmeddelande lät som den perfekta Bad Religion-låten. ”Om något band ska ha en låt med denna titel, då ska det vara vi.”.

Nya album med Ulf Lundell, Lars Demian, Coheed and Cumbria och Van Morrison

by 1 Comment

OJ vilken skivhöst det är. Så många, många bra och intressanta album släpps. Vi hinner inte recensera alla. Tyvärr.

Så jag bakar in fyra nya bra album i ett musiktips här:

Ulf Lundell har släppt dubbelalbumet “Rent förbannat” som fått bra kritik, med betyg 3,1 i snitt just nu hos Kritiker.se. FAst enligt mig är det den svenska Jantelagen som skorrar igenom här. För albumet, som är ett dubbel-album är fräscht och starkt. Ulf Lundell sätter fingret på det svenska samhället, med bra texter och full fart.
DN skriver i sin recension:
Rockräven i Österlenexil må vara inne på sina ”sexti” men är långtifrån förkolnad än. Fyra år efter förra studioskivan ”Omaha” har han axlat artistrollen på nytt, grinig men är vid så pass god vigör att det är svårt att se nya dubbelplattan ”Rent förbannat” ens som en början på det farväl han tidigare signalerat från scen.

En annan skön rockräv som släppt nytt med bra samhällsskildrande texter är Lars Demian som släppt “Svenne tills du dör”.
Här kan du lyssna på första singeln därifrån.
Här kan Kulturbloggen intervjuat denna spännande musiker och artist.

En annan av artistvärldens gamla rävar som släppt nytt album är Van Morrison med albumet “Born To Sing: No Plan B” som också fått bra kritik.
Men också i hans fall tycker jag mig se en återhållsamhet i betygen, just för att han redan släppt så mycket bra tidigare. Han har fått en hel del betyg 3 men är absolut värd mer för det här albumet.
EXpressen som ger betyg 3 skriver:
På “End of the rainbow” och inte minst “Goin’ down to Monte Carlo” visar han att de 67-åriga stämbanden fortfarande är patinerade med guld och beströdda med ängladamm.
DN gav betyg.

DN:s recension bekräftar det jag menar, att en artist som skapat stora album och klassiska hits måste överträffa sig själv för att duga.
För visserligen har jazzinfluenserna integrerats på ett sätt som tvingar Morrison ut ur den tomgångsrock som präglat de senare albumen, men sångerna pendlar mellan det skissartade (och alltför långdragna) och det alltför formelbundna (och förutsägbara). Så trots att albumet är hans kanske bästa på tjugo år tjänar det mest som en påminnelse om ett fantastiskt förflutet.

Ibland blir jag förundrad över den svenska musikkritikerkåren. Hittills har ingen recenserat det fantastiska nya albumet “The Afterman: Ascension” med Coheed and Cumbria. Bandets album är mer än fantastisk progressiv hårdrock, det är en sammanhållande berättelse, en slags rockopera.

Bandet har släppt serx studioalbum där var och en är ett kapitel i en längre berättelse. Berättelsen är skriven av Sanchez, som också skriver bandets texter. Den handlar om det gifta paret Coheed och Cambrias liv och död och deras sons kamp för hämnd.