Den Fule
utan titel
5
Inspelad i Studio Epidemin Göteborg av Henrik Cederblom
Producenter: Den Fule
Kakafon Records
Releasedatum: 18/9 2026
Göteborgsbaserade Folkrockgruppen Den Fule bildades första halvan av 90-talet och erhöll en Grammis för sin debut. Då skulle de nog betecknas i termer av modernt klingande folkmusik, medan de numera bör ses som ett folkrockigt band vars sound ibland kan påminna om Kebnekajse, även om sättningen skiljer sig åt. Framgångsrika debuten följdes upp av Skalv året efter. Sedan kom en samlings-cd. Efter att ha varit inaktiva i tolv år släpptes två album med några års mellanrum. Minns att jag såg dem under decenniet en onsdagskväll framför Gunnebo slott. Då var de en kvintett. När man nu för andra gången efter längre uppehåll återupptagit verksamheten består bandet av fyra originalmedlemmar. För inte länge sedan erövrade de publiken på Utopia i ett tajt gig fyllt till bredden av spelglädje, troligen med huvudsakligen föreliggande material.
Den Fule som fantasilöst nog inte lyckades komma på en titel till denna sensationellt lyckade kollektion av låtar, består av Henrik Cederblom, Sten Källman, Christian Jormin samt Stefan Bergman. Fyra välkända musiker på Västkusten som inte sällan spelat i varandras band. Några av dem har mest ägnat sig åt World Music medan lika mycket varit inne på jazz, visa, blues och till och med förekommit i en rockig kontext. För cirka femton år skrevs ett miniporträtt i LO – tidningen / Arbetet på Jormin som ingick i serien ”Groovearbetare” (kan läsas på nätet). Under 2000-talet har han primärt varit pianist och jag har recenserat hans utsökta pianotrio både live och på skiva. Henrik Cederblom debuterade i eget namn 2019, ett album han inhöstade en fullpoängare för här. Han är verksam som producent i den studion där detta magnifika album utan titel är inspelat. Man kan ofta höra honom live tillsammans med prominenta visartister och också i teaterproduktioner. Han behärskar ett flertal stränginstrument och fiol. Stefan Bergman associerar jag först och främst till just Den Fule och i andra hand till Simbi. Sten Källman förknippar jag med Filarfolket, kören Amanda, Bäsk, Cederblom ovan nämnda debut och andra svängiga tongångar. Har säkert i hastigheten glömt vissa meriter, men rundmålning ger ändå en fingervisning om vad var och en uträttat.
Med tanke på hur det lät på Utopia härom året borde jag inte vara förvånad. Måste ändå säga att man verkligen fått till soundet i studion, när detaljer slipats på och fler instrument/ ljudkällor tillförts. Vilken är då sättningen? Elastiska rytmsektionen består av Christian Jormin på trummor och percussion som därtill spelar tramporgel och synt medan Stefan Bergman utöver att vara gruppens distinkte elbasist också kompletterar med percussion. Sten Källman står för allt blås: tenor- och sopransaxofon och bistår även han med rytmpålägg i form av percussion. Dessutom hörs i bakgrunden hans mässande röst i Min bästa vän. Multiinstrumentalisten Henrik Cederblom anges spela gitarr, mandolin, lap steel samt percussion. Ska framhållas att samtliga är lika viktiga beståndsdelar, får lika mycket utrymme.
Den Fule inleder genom att dra in lyssnaren i ett släpigt beat signerat deras lysande basist. Låter överraskande rått och rockigt om minne blått med distad gitarrton och energiskt pulserande rytmer. I Radikal vals styr basen skeendet medan låtskrivaren Källman garnerar melodin. Vill påstå att soundet är starkt påverkat av Fela Kuti och hans ikoniska afrobeat. Definitivt en suggestiv fullträff! Rika arvet från nordisk folkmusik utgör utgångspunkt för Hav vördnad för odalmannen, vars eftertänksamma ballad gör susen. Hör ett udda ljud vars källa jag inte förmår identifiera. Finalnumret som kort och gott fått heta Lysande (H. Cederblom) präglas av en vacker, raffinerad slinga vars klang är förförisk. Samtliga tio låtar är tillverkade och arrade internt bortsett från en traditionell folkmelodi från Östergötland.
Njuter av ett strålande sammanvävt samspel, fräcka features och högklassiga låtar. Endast någon enstaka gång kan man komma dragandes med en marginell anmärkning om att de upprepar sig, vilket händer så pass sällan att högsta betyget är berättigat. Var och ens idéer har sannerligen omsatts i handling med bästa möjliga utfall. Även om det blir uppenbart att det grävs i musikalisk mark där andra plöjt före dem, praktiseras ändå en egen stil. Ibland uppstår stor skönhet även om övergripande känslan är att det svänger som attan. Med ett tyngre sound slår de oss med häpnad. Faller för mixen av bärkraftiga melodier och spännande rytmer. Tvivlar på att de någonsin låtit lika rockigt röjiga. I introt till Min bästa vän introducerar man med Jormin som anförare heavy folk. Kul! Inspelningen är en ren njutning att ta del av i de utmärkta hörlurar jag använder när jag lyssnar och antecknar.