Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Way Out West

The Cure, Cardi B, Stormzy m.fl. till Way Out West 2019

by

Cardi B gör sitt första Sverigebesök någonsin. Ikoniska The Cure. Grimegiganten Stormzy. Detta och 17 (!) ytterligare högkvalitativa namn är klara för Way Out West som äger rum i vackra Slottsskogen och runtom centrala delar av Göteborg 8-10 augusti.

Ett pressmeddelande berättar:
CARDI B
Cardi B är bäst. 26-åringen från Bronx är coolheten personifierad och levererade på sitt debutalbum – trots skyhöga förväntningar – en stenhård, kompromisslös hip-hop klassiker och blev den första kvinnliga solorapparen att toppa Billboard-listan sedan Ms. Lauryn Hill. Under 2019 väntas uppföljaren. Första Sverigebesket någonsin blir på Way Out West

THE CURE
Sisådär trettio miljoner sålda skivor är en indikation så god som någon på det här ikoniska bandets storhet. En singeldiskografi som som få band kan mäta sig med är en annan. Inför Way Out West-spelningen lär gruppen dessutom släppa sitt första album på ett decennium – deras fjortonde sedan starten 1976. The Cure må just ha valts in i Rock and Roll Hall of Fame men för många av oss har Robert Smith med anhang alltid hört hemma i rockens allra heligaste rum

Stormzy. En världsstjärna. Han har rösten, karisman, den opinionsbildande övertygelsen och förmågan att få med sig folket. Ja, allt det där som brukar omge de allra största.

Seinabo Sey. Det glödde från första sekund om Seinabos musik, men på scenen utvecklades detta till en formidabel eldsvåda. Album nummer två – personliga och genomvackra ”I’m A Dream” – landade i höstas, bara veckor innan hon tog sig an mäktiga Ericsson Globe för sin största headlinespelning någonsin.

James Blake. Den mest förföriska manliga falsetten sedan Prince eller åtminstone Justin Timberlake. Från tidiga alstrer fyllda med mestadels svårmod till det souligaste och mest innerliga vi hört på purfärska albumet Assume Form.

Mitski. En av nittiotalisterna som på kort tid förvandlat amerikansk indierock till någonting mindre mansdominerat. Referenser för äldre personer: Pixies och Liz Phair + Björk och David Bowie. Typ.

Jon Hopkins (live). Där krispiga technobeats, ensliga pianoballader, andäktiga arrangemang, livsfilosofisk begrundan och himlavalvets allomfattande vidunderlighet möts, där finner vi Jon Hopkins.

Earl Sweatshirt. Att hiphopen och jazzen på senare tid idkat alltmer intimt umgänge har gjort båda gott. I fallet Earl Sweatshirt utmynnade det i en av förra årets i särklass bästa plattor i Some Rap Songs.

Zara Larsson. Sveriges största internationella skrytämne. Och med all rätt. Zara har sedan länge sprängt kategorin ”bra för att vara svensk” i småbitar och istället tagit plats bland de allra största namnen i sin värld. Rakryggad kan hon stå jämsides med Rihanna, Kate Perry, Taylor Swift och Lorde.

The Blaze. Efter några rejält uppskrivna singel- och EP-släpp gav The Blaze förra året ut debutalbumet Dancehall. Nuff said, nästan. Musik och framträdanden lika poetiska som emotionella skildringar av ungdom, kärlek, vänskap, samhörighet, identitet, rörelse. Du blir berörd av att se dem. Och du har dem på näthinnan långt efter att musiken tystnat.

Jungle. Med ett sound inspirerat av sjuttiotalets soul och funk – där starka refränger, melodier och falsettsång står i fokus – och en slick estetik är Jungle här för att stanna.

Rex Orange County. Grayshott är en by i södra England som inte har massor att ståta med i populärkulturens tjänst men med i runda slängar 2 400 invånare torde det ändå anses klart godkänt att dels ha frambringat den ryktbare skådespelaren Colin Firth, dels det melodiska multistreamande pophoppet Rex Orange County.

Honey Dijon. Född och uppvuxen i housens hemstad – Chicago – har Honey Dijon tveklöst fingrarna mot dansmusikens pulsåder. Via mentorskap från legendaren Derrick Carter, residentgig på NYC-klubbar och DJande världen över har Honey Dijon karvat ur sin egen nisch som genreöverskridande konnässör.

CupcakKe. Utan censur avhandlar hon grafiskt allt ifrån sina sexuella äventyr till övergrepp och rasism i ett fläckfritt flöde av precisa och inte sällan humoristiska betraktelser. CupcakKe är en vår samtids bästa och mest angelägna rappare.

Way Out West: Mura Masa bjöd in till regndans i Linnétältet

by

20180811
Photo: Hilda Arneback

Mura Masa på Way Out West
11 augusti 2018
Betyg 3

Brittiska Mura Masa (Alexander Crossan) är bara tjugotvå år gammal men har redan varit med och – som Way Out West beskriver det – ”dikterat samtidens popmusik” i flera år. Vilket jag emellertid skulle göra en invändning mot, eftersom det sista Mura Masa är för mig är en popartist.

Nej, Mura Masa är för mig snarare en samtida kompositör med en laptop som sitt notpapper; där elektroniska beats och rungande basgångar gästas av korta, klassiska pianostycken. Tillsammans med artister som Flume har denna musik länge berört mig och varit återkommande bland mina mest spelade på Spotify. Därför var jag oerhört förväntansfull inför konserten denna nyckfulla lördag, beträffande väderleken.

I Slottsskogen väller det ned från himlen och tillsammans med tusentals andra har jag tagit min tillflykt till det stora, blå cirkustält som kallas för Linné. Väl där inne, i mitten där det är alldeles fuktigt, kan jag se hällregnet strila ned mot de stackare där ute som inte fått plats. Men de förlorar snart min uppmärksamhet.

Snart kliver Mura Masa på scenen och inleder starkt, med sig har han Bonzai som gästsjunger på alla låtar och vevar upp publiken. ”Alright Sweden, quit fuckin’ about. I want to se you all completely lose your shit!” Och det funkar. Hon blir snabbt åtlydd.

Vi dras snabbt med i starka basgångar och catchig lyrik och det är som mäktigast när helt instrumentella låtar som Lotus Eater och Hell, från det första albumet, Soundtrack To A Death, spelas. Då är det precis vad jag har hoppats på. Men – och detta är tyvärr ett ganska stort men – bjuds det på för lite i den vägen. Istället får vi höra mer mainstreamade låtar som inte har samma melodiska kvalitet och djupa undertoner. Kanske är det för att Mura Masa vill nå ut till den stora massan, men vad som vinns i catchighet och kändisskap förloras tyvärr i kvalitet. Som ett exempel på det spelas den alternativa versionen av Lovesick, där A$AP Rocky gästar, istället för den ursprungliga som jag gillar mer. Kanske är det därför Way Out West beskriver honom som en popartist, vilket han inte är.

Jag hade hoppats på mer av de melodiska låtarna från de första två albumen, men tyvärr spelas ingen av mina favoriter; Are U There, When U Need Me, Shibuya eller Cloud Claps. Trots detta är jag inte helt missnöjd, jag hade bara hoppats på en annan utveckling efter Lotus Eater och Hell. Om Mura Masa inte hade dragits så mycket åt pop, trap och mainstream hade konserten enkelt kunnat hoppa upp två snäpp på betygsskalan.

Foto: Hilda Arneback

Way Out West: Kendrick Lamar – New Kung Fu Kenny gjorde TKO med Slottsskogen

by

Kendrick Lamar på Way Out West
10 aug 2018
Betyg 5

När Way Out West landade Kendrick Lamar till den här sommarens festival var det nog många som helt bestämde sig för att gå. Att festivalen lyckats få hit Kendrick höjde den återigen till den status den hade för några år sedan, när artister som Kanye West och Prince gästade. Och att det är just denna konsert som är dragplåster märks direkt; redan fyrtio minuter innan konserten drar igång är det packat och förväntansfullt framför festivalens största scen, Flamingo.

Det är tätt inklämd jag står och svettas hiphop-svett inför denna världsartists stundande entré i Slottsskogen i Göteborg och tillsammans med de som står runt mig gissar jag på vilken låt han kommer börja med. ELEMENT.? Swimming Pools? Jag gissar på DNA. Snart sätts mäktiga animationer igång på den stora skärmen och när DNA. sedan spelas som första låt sätts ribban direkt; extas.

Det är en världsstjärna med positiv energi som har gått upp på scen och publiken är helt galen. Ständiga moshpits avlöser varandra och alla tycks kunna varenda låt. Som den väl utformade produkt denna megakändis är, är allt väl genomtänkt – hur han rör sig på scenen, ljuset, ljudet och inte minst – animationerna bakom honom på skärmen. Allting berättar en historia och inspirerad av sjuttiotalsfilmer med Bruce Lee i huvudrollen får vi följa vår protagonist och hjälte; den excentriske New Kung Fu Kenny på väg mot dimhöljda mål i Chinatown-noir och fjärran östern-miljöer, med sin perfektionerade kampsport och vässade tunga som enda följeslagare. Det och de tusentals skrikande personerna framför scenen som hejar på honom, förstås.

Det är en väl avvägd blandning låtar från hans tre senaste album som spelas och vår hjälte klädd i fängelseliknande kläder ser inte alls pliktskyldig ut uppe på scenen. Nej, hiphopens kanske största artist – som spelat på världsarenans största scener – ser glad ut över att befinna sig i Göteborg denna fredag och vi gör alla vårt bästa för att få honom att vara det. Ett uppskruvat tempo präglar hela konserten och det är en inkluderande stämning i publiken, där främlingar bondar över låttexterna och höjer händerna tillsammans.

Framförandet av HUMBLE. blir kvällens kanske mäktigaste, efter bara ett par ord stängs musiken av och Kendrick slutar sjunga, istället rappar publiken hela låten åt honom, med bara några få ledord som inspiration. Sedan körs låten en gång till, denna gång av rap-poeten själv.

Sammantaget och i efterhand finns det inte mycket annat att konstatera än att denna konsert blev en megahit, och att huvudakten blivit precis det alla hoppades på. New Kung Fu Kenny fick in en snurrspark bakom allas vår gard till slut och resultatet blev en musikalisk, lyrisk TKO.