Way Out West

Thåström, Chelsea Wolfe och Ariel Pink klara för Way Out West 2018, berättar ett pressmeddelande:
Sveriges ohotat största rockstjärna heter Thåström. Med ett förflutet i ​bland annat Ebba Grön och Imperiet har han leverarat och överträffat sig själv i fyra decennier. En helt unik artist som nyligen vann årets rock på Grammisgalan för albumet Centralmassivet och sålde nästan 100 000 biljetter på höstturnén under 2017.

Vi är stolta att kunna välkomna Thåström till Way Out West 2018.

Idag kan vi också meddela att Chelsea Wolfe – ömsom viskningar, vrål och melodisk skönsång – och Ariel Pink – Beach Boys-drömmar, trams, psykedelia, Frank Zappa och kassettkultur – kommer till Göteborg i augusti och blir därmed årets två första namn till festivalens klubbprogram som går under namnet Stay Out West.

Redan klara artister till Way Out West 2018 är Kendrick Lamar, Arctic Monkeys, Lykke Li, Arcade Fire, Patti Smith, Fever Ray, Iggy Pop, St Vincent, Bonobo, Jorja Smith, Mura Masa, Brockhampton, J Hus, Noname, Sarah Klang och Grizzly Bear.

Thåström kallas ofta för vår enda riktiga rockstjärna. Oavsett om man håller med eller inte, så skulle Thåström antagligen vara på omslaget till varje handbok i hur man förblir angelägen som artist. Ständigt nyfiken, aldrig cynisk och med en konstnärlig integritet gjord av granit så har han fortsatt vara relevant i fyra decennier. De som har sett honom uppträda de senaste åren kan intyga att hungern är intakt. Konserterna brukar beskrivas som brutala och omskakande upplevelser. I motljus står en mörk och jagad Thåström som med sin ryckiga, nervösa energi tar ett krampaktigt grepp om mikrofonstativet för att sjunga varje ord med en inlevelse som Jeffrey Lee Pierce skulle vara stolt över.

Thåström har bakgrund i bland annat Ebba Grön och Imperiet men har sedan 80-talet släppt ett flertal hyllade soloskivor. Senaste albumet ”Centralmassivet” (2017) tilldelades nyligen en Grammis för Årets Rock och är inspelat i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin. Sommaren 2018 står Thåström och sjunger blues som ingen annan i Slottsskogen.

CHELSEA WOLFE
Att folkmusik kan vara något annat än ensamma själar med akustiska gitarrer visste vi redan, men få artister illustrerar det bättre än Chelsea Wolfe (US). Folkmusikens historia måste ständigt skrivas om. Med ömsom viskningar, vrål och melodisk skönsång låter Wolfe sin röst vara den skinande konstanten som ledsagar lyssnaren i ett föränderligt musikaliskt landskap. Black metal, goth, doom, drone metal och electronica – alla medel är tillåtna när Wolfe kastar besvärjelser mot sina inre demoner.

På sin senaste skiva Hiss Spun (2017) fördjupar Chelsea Wolfe sin romans med hård musik, denna gång främst med den blandning av doom metal och hardcore som brukar benämnas sludge metal. Och precis som förr, mitt i det bombastiska mörkret, står Chelsea Wolfe med sin corpse paint och sina popmelodier. Bli inte förvånad om du ser metalheads trängas med indiekids på första raden.

ARIEL PINK
Beach Boys-drömmar, trams, psykedelia, Frank Zappa och kassettkultur. Alla ska med när Ariel Pink (US) fortsätter sin halsbrytande balansgång mellan galenskap och briljans, mellan humor och uppriktighet. I slutändan lämnas vi med något så sällsynt som ett unikt och gränslöst artistskap, till synes helt befriat från marknadsanalys. Inget verkar omöjligt i LA-sonens svartrosa universum i vilket nihilism, populärkultur, narcissism, jakt på kärlek och självhat kläs i sockerskrud. Utspritt i den eklektiska röran gömmer sig några av samtidens märkligaste och finaste poplåtar. Lo-fi esteten Ariel Pink upptäcktes av kollegorna i Animal Collective 2003 och har sedan dess polariserat lyssnare och kritiker med sin minst sagt infallsrika musik och kontroversiella persona; geni eller clown?

Med sitt senaste album ”Dedicated to Bobby Jameson” hör vi Ariel Pink återvända till det mer direkta anslaget på hans tidiga, självinspelade alster i en hyllning till musikern Bobby Jameson. En bortglömd, obskyr 60-tals musiker, som länge antogs vara död, men vars livshistoria visade sig fungera som en utmärkt fond för Pinks eget berättande. Vad en kan förvänta sig när Ariel Pink tar sin musik till scenen är svårt att förutse. Och det är en alltför sällsynt känsla idag.