Alla foton: Peter Birgerstam
Bilder Way Out West fredagen 2026
Way Out West
RAGHD – en ny upptäckt på Höjden
Det här är en av anledningarna till att jag älskar festivaler.
Att gå på de tidiga spelningarna. Att vandra bort från de största scenerna och se artister man kanske knappt hört talas om. Ibland blir det en halvtimme man snabbt glömmer.
Och ibland hittar man något man vill följa.
RAGHD på Höjden är det senare.
Hon står på en scen som passar henne perfekt. Höjden känns redan som en egen liten festival inne i festivalen, och RAGHD fyller den med en självklar energi. Det är rap, klubb, alternativ pop och R&B, men framför allt låter det som RAGHD. Hon har lyckats bygga ett eget musikaliskt universum där genrerna får flyta ihop utan att någon riktigt behöver bestämma vad det är.
Det finns en nerv i framförandet. Något rastlöst och samtidigt väldigt kontrollerat. Hon kan vara hård och självsäker ena sekunden och betydligt mer sårbar nästa. Det är den kombinationen som gör att spelningen aldrig bara blir ett snyggt klubbset.
Det finns något att säga.
Och något att känna.
Jag kommer hit för att upptäcka.
Jag går härifrån med en artist jag vill se igen.
RAGHD är fortfarande en sådan där artist som man kan stå relativt nära och känna att man är med om något innan det riktigt har blivit stort. Men det är svårt att föreställa sig att det kommer att förbli så särskilt länge. Hon har redan spelat på stora festivaler och byggt upp ett eget uttryck, och det märks att hon har ambitionen att ta det betydligt längre.
Det är kanske det finaste med festivaler.
Man kommer för de stora namnen.
Men man går hem och pratar om de man inte visste att man skulle hitta.
Jag kommer att följa henne.
4/5
Way Out West 2026 – Wilco exponerar osannolik oberäknelighet
4
Äger en cd från sent 90-tal med denna amerikanska sextett. De brukar räknas till alt-country scenen, fast vittförgrenade influenser gör att soundet spretar kraftigt. Är mer regel än undantag att melodier, åtminstone live, sticker iväg i fullständigt oväntade riktningar. Knappt en enda komposition höll sig inom den ram som skissades upp, utan ändrade istället form och energinivå på ett minst sagt fängslande vis. Detta var en av få akter som jag mest såg fram emot eftersom jag inte bevistat någon av deras konserter.. Och det verkar dessutom som om låtskrivaren Jeff Tweedy och hans vänner var vår fotografs favoriter, lyckades infria vad han förespeglade sig. Bandet har gett ut böcker, producerat filmer och är djupt respekterade i branschen. Bandet vars katalog innehåller tretton fullängdare emanerar ur Uncle Tupelo. Om akten före (Saint Etienne) genomgående symboliserar glamour och drömmar om hedonistisk livsföring, representerar Wilco något helt annat. En jordnära dimension där det medhårsstrykande plötsligt övergår i otyglat taggiga partier och jambetonat fritt hållet ensemblespel.
Förutom omnämnde sångaren på i första hand akustisk gitarr har man en rytmsektion bestående av trumslagare Glenn Kotche och på basgitarr John Stirratt. På klaviaturer syns Mikael Jorgensen medan gitarristerna heter Pat Sansone (även keyboard) samt Nels Cline. Sättningen har varit intakt i över tjugo år. Finns all anledning att återkomma till Clines betydelse för soundet, eftersom gitarristen var den instrumentalist som mest präglade en konsert under WOW med sina inlägg, av de akter jag lyssnade på. Vill påstå att denne äventyrlige expressionist ohotad toppar en sådan lista. Att hävda att hans fuzziga spel med svajarm, pedaler och slide banar väg för en i högsta grad eklektisk estetik är inte någon överdrift, något samtliga ur publiken sannolikt håller med om. Det har refererats till Teenage Fanclub fast själva lyfter de fram vindlande gitarrock a´la Television, specifikt album av John Cale och eran 1969-1974. I det sammanhanget kan onekligen deras egensiiniga sound ibland anknyta till The Byrds. Och när Wilco manglade i framvällande långa sekvenser kunde de erinra om Greatful Dead och deras improviserade utflykter. Kommer nog droppa fler referenser.
Deras set på sextiofem minuter i Linné börjar med Handshake Drugs följd av Annihilation. Inledande försynta takter övergår i röj och vidare till behaglig lunk. På min debut som skrivande lyssnare av Wilco-konsert slås jag omgående av anmärkningsvärt gnistrande licks från omnämnd gitarrist. Vilket kreativt handlag med stor rörelsefrihet! Jeff Tweedy urskiljer sug inte alls på motsvarande sätt vokalt, även om hans röst är en central del av bandets idiom. Han gör inte anspråk på att fånga oss som ikoniska stjärnor – Bowie, Bono, Bruce eller Don Henley för att ta ett lovordat exempel med beröring till alt-country. Mikael Jorgensen tillför diskret sina bidrag till melodiers fylliga atmosfär, vilket ibland bryter av mot deras spetsiga utvikningar. Rytmsektion höll låg profil till att börja med, trädde fram ur anonymiteten efterhand. Oklart varför, tycker man det är jättekul att Glenn Kotche i ett par furiösa attacker á la trummisen i The Muppet Show som freakar ut, förhindrar oss från att njuta av tjusig ballad. En gimmick hos Wilco man måste acceptera, helt enkelt vänja sig vid.
När intensiteten tonas med hörs rötterna och de kan i fragment påminna om till exempel Jayhawks. På ett annat ställe associeras till soundet på Old Ways av Neil Young. Njuter av hur gitarrers stämmor flätas in i varann, tänker på att knappt några andra band i denna bland-genre spelar på festivalen. Eftersom tillgång till- förlitlig låtlista finns kan fyllas på med titlar som Hummingbird, If I Ever Was A child och Bird Without A Tail / Base Of My Skull. Sist nämnda titel blir till en skönt sanslös orgie i expansiva faser där Cline drar med sig övriga i underhållande upptåg med distade figurer. Snacka om att fjärma sig från country-vibe för att istället kliva in i annan genre, tänk J. Mascis eller Tom Verlaine. Tweedys mellansnack är nästan obefintligt. Men han tackar för responsen, presenterar ett par låtar och säger att det är trevligt att vara tillbaka. I oväntat liten utsträckning är melodierna harmoniskt uppbyggda, skiftar snarare form i drastiska vändningar. Fruktbara kontraster tycks vara deras signum live. Vad som startar som mjuka ballader byter skepnad totalt. Man vet inte var man har dem, därför spännande att hänga med i deras svårgreppbara berg och dalbana-turer.
Fans jublar åt intro på en hit jag inte har någon relation till. Här blir feature på pedal steel och orgel som omväxling. Vi fascineras av Via Chicago, Everyone Hides, Jesus Etc, och snirklande sällsamma Impossible Germany. Cline firar ånyo triumfer, även om petiga bedömare skulle anmärkt på överflödet av toner. Vässas fingerfärdigt i ackordföljder. Noterar att många byten av instrument sker. Ett taggigt kantigt alster på upploppet har döpts till I´m The Man Who Loves You vars strängbändande excesser får det att svänga till stötigt komp och orgel (ytterligare klaviaturinstrument). Ett minimalistiskt beat alstras, vilket glädjer oss. Finalens medryckande Spiders (Kidsmoke) förlängs med nynnande allsång och publikens handklapp. En spännande upplevelse som gjorde mig exalterad och gav mersmak. Osäker på om Wilco alltid låter på liknande vis eller om detta gig var ett särfall.
All vår bevakning från Way Out West 2026
Lorde – Way Out West när pop blir teater, klubb och ren magi
Det finns konserter man ser.
Och så finns det konserter man upplever.
Lorde på Way Out West tillhör den senare kategorin.
Redan från de första minuterna känns det som att Slottsskogen har förvandlats till något annat. En scen, ja – men också en teatersalong, ett dansgolv och ett drömland på samma gång. Lorde står inte bara där och sjunger sina låtar. Hon spelar huvudrollen i en föreställning som är lika mycket visuellt drama som konsert.
Och den är fullständigt gripande.
Det är svårt att inte bli tårögd.
Lorde har alltid haft förmågan att göra det stora personligt, men live växer känslorna till något nästan överväldigande. De stora popögonblicken får finnas sida vid sida med de allra sköraste. Ena stunden står man mitt i en enorm festivalpublik. Nästa känns det som att Lorde sjunger direkt till var och en.
Samtidigt finns klubbkänslan där hela tiden.
Beatsen driver konserten framåt. Basen känns i kroppen. Ljusen exploderar över publiken och de snygga scenografiska lösningarna gör att varje låt får sin egen värld. Det är stort utan att bli opersonligt, spektakulärt utan att bli tomt.
Snarare tvärtom.
Allt det visuella förstärker känslorna.
Scenografin är makalöst snygg och effekterna används med en precision som gör att konserten aldrig känns som en samling påkostade tricks. Det finns en tanke bakom varje bild. Varje rörelse. Varje ljusförändring.
Det är popmusik som vågar vara teater.
Och teater som vågar vara popmusik.
När publiken sjunger med blir det nästan absurt stort. När Lorde drar ner tempot blir samma publik plötsligt alldeles tyst. Kontrasten är en del av magin.
Det är också därför konserten fungerar så fantastiskt bra på en festival. Lorde lyckas göra den enorma scenen intim och den intima känslan enorm.
Hon behöver inte skrika för att äga publiken.
Hon bara gör det.
Det här är en artist som har vuxit upp framför våra ögon och som nu står på toppen av sitt uttryck. Allt känns genomtänkt, men ingenting känns mekaniskt. Allt är stort, men det finns hela tiden något mänskligt mitt i spektaklet.
Och när konserten når sina största ögonblick är det svårt att värja sig.
Tårarna kommer.
Det är vackert. Det är mäktigt. Det är dansant. Det är sorgligt. Det är euforiskt.
Framför allt är det Lorde.
En konsert som lyckas vara både klubbnatt och teaterföreställning, både gigantisk festivalspektakel och något väldigt personligt.
Way Out West har haft många stora konserter.
Men det här är en av dem man kommer att prata om när festivalen är över.
5/5 – en årets hittills bästa konsertupplevelse.
Skribent: Lea Johansson Maliniemi
Veronica Maggio – Way Out West
Veronica Maggio är ett proffs. Det vet man redan innan hon kliver upp på scenen.
Hon levererar. Alltid. Låtarna sitter, publiken är med och den där särskilda Maggio-känslan infinner sig nästan omedelbart. Det är snyggt, välrepeterat och effektivt – precis som det ska vara när en av Sveriges mest etablerade popartister spelar på Way Out West.
Men frågan är vad som händer härnäst.
För någonstans känns det som att Veronica Maggio har gått lite i stå. Hon är fortfarande väldigt bra på det hon gör, men utvecklingen pekar inte direkt framåt. Det är mer förvaltning än förnyelse.
Det är förstås svårt att klaga på ett koncept som fortfarande fungerar. När Jag kommer, Måndagsbarn eller någon av de andra stora låtarna kommer behöver Maggio knappt göra något för att få publiken med sig. Hon har byggt en katalog som nästan spelar sig själv.
Men just därför blir avsaknaden av överraskningar tydligare.
Man vill se nästa steg. Något som skakar om den välpolerade popmaskinen. Något som visar att Veronica Maggio fortfarande vill någonstans, inte bara fortsätta vara väldigt bra på att vara Veronica Maggio.
Det här är en trygg och stabil spelning från en artist som kan sitt hantverk utan och innan.
Men efter så många år på toppen hade man önskat lite mer framåtrörelse.
Tre plus för ett proffs som levererar – men som behöver hitta en ny riktning för att det inte ska börja kännas som att hon står och trampar på samma ställe.
Tre stjärnor
Skribent: Lea Johansson Maliniemi