
Havet är en metafor för livet.
Och Yaeger inleder Way Out West med att kasta loss.
På Linnéscenen, som en av festivalens första akter, kliver hon in i sin egen värld. Bokstavligen. Hon bärs in på scenen i en kista – en del av det sjörövartema som snart visar sig vara betydligt mer än en kul scenografisk detalj.
Det är ett märkligt sätt att öppna en festival.
Och väldigt mycket Yaeger.
För medan Way Out West långsamt vaknar till liv runt omkring har Yaeger redan seglat iväg. Hon befinner sig på sin egen ö, med havet som fond och sjörövarestetiken som karta.
Musiken följer samma logik. Elektroniska beats, glittrande syntar och popmelodier blandas till något som är svårt att placera i ett enda fack. Det finns en tydlig klubbkänsla, men också något teatraliskt och nästan drömlikt. Ena stunden vill kroppen dansa, nästa känns det som att man befinner sig mitt i en saga.
Det är också det som gör Yaeger så intressant live. Hon nöjer sig inte med att framföra låtarna. Hon bygger en värld runt dem.
Och publiken får följa med.
Kistan blir en del av berättelsen. Sjörövarna en del av berättelsen. Havet en del av berättelsen. Allt hör ihop, och det gör att konserten känns mer som en föreställning än en traditionell festivalspelning.
Det hade kunnat bli för mycket.
Men Yaeger har en sådan självklarhet i sitt uttryck att det fungerar. Hon vågar vara teatralisk, konstig och lekfull utan att be om ursäkt för det.
Kanske är det precis så man ska öppna Way Out West.
Inte genom att försiktigt känna av publiken.
Utan genom att komma in i en kista, hissa segel och bestämma att festivalen för en stund tillhör dig.
Yaeger har sin egen ö.
Vi andra får vara skeppsbrutna på den.
4/5