¨
Krediteras Is this It?
It Pays to Belong
Dokumentärfilm av Björn Fävremark och John Boisen
Betyg 4
Premiär på Way Out West, sedan begränsad bio i Stockholm, Göteborg och Malmö
Det känns lika logiskt som passande att årets upplaga av Way Out West, som meddelade tidigare att årets festival är helt slutsåld, smygstartar med en musikdokumentär i samarbete med Film i Väst där det tar en titt på den musikscen som föregick festivalen och kanske även inspirerade den. Att det dessutom är festivalens filmprogram som fyller 15 år gör det lite extra speciellt. Men oaktat om det är där en ser filmen, eller på de begränsade biovisningarna i de större städerna, eller på SVT PLAY (30 augusti) eller SVT2 (fredag 4 september 20:00) under K Special, så är det en väldigt varm, humoristisk, personlig och djupdykande titt på ett band som alltid gått sin egen väg och gjort saker på sina villkor och hur ovillkorligt de har omdefinierat sig själva och vad en livespelning är och bör vara i deras format – och hur det mottas av fans och folk som köpt biljetter men inte alltid fått vad de förväntat sig.
Genom intervjuer med popkritiker som Hanna Fahl, Andres Lokko och Fredrik Strage målas personliga åsikter upp om bandet, men också mer långtgående porträtt av bandet men också tiden och kontexten en hel scen växte fram i 2000-talets tidiga Göteborg. HDK Valands konstskola var lika mycket en scen för tankar och idéer som fester och musikframträdanden. Service började som en klubb där olika mindre band kunde möta en publik som vill ha någonting annat än typ U2 men tillsist blev en så stark grogrund för stadens musikaliska framväxt att det växte och blev en musiklabel där Embassy var något av frontfigurer och fadersgestalter. Dåtidens förutsättningar och möjligheter blir också en språngbräda för diskussioner om moderna politiska nedmonteringar av desamma; mindre replokaler och klubbar för nya band att växa upp i och formas kring, mindre pengar och möjligheter att leva på verken. Filmen säger inget av detta rakt ut utan låter tittaren själv bjudas in till reflektion kring vad som varit och vad som är och hur det går baklänges.
Filmen är nominerad till Way Out West Best Music Documentary, vilket inte alls känns konstigt då den så ledigt rör sig mellan det personliga, allmänna och samtidiga historiska som nutida. Liksom bandet själv blir filmen en gränsöverskridande konstbit som exempelvis visar bandet som tittar på och väljer ut fragment med intervjuerna. Regissörerna har tidigare gjort film om exempelvis Håkan Hellström och trion Teddybears men lyckas här ändå att frigöra sig från mallar och styltighet utan låter formen följa bandet och dess starka personligheter och både dess historia och nutid. Att två kapitel fokuserar på London, varav en på grund av hur dess underground musikscen från egentligen 90-talet och framåt även inspirerat den svenska, och en del Paris men också låta det blandas med pubar, festivalspelning som visar sig vara en privatfest med typ två pers och mer lugnande glansiga skärgårdsbilder gör det lika vibrerande som underhållande porträtt som är lika splittrat men sammanhållande och känslomässigt älskvärt och personligt skrattframkallande.
Det egentliga enda minuset jag kan komma att tänka på är att det som beskrivs som av filmskaparna själva är hur de faktiskt har blivit påverkade av dem. Då filmen redan har samma pulserande indie-blod som bandet och dess livsstil vore det inte så dåligt med ytterligare avant gardistiskt breaking the fourth wall-ingång där regissörerna kanske filmar sig själva och samtalar mellan varandra om vad bandet betytt för dem och varför det varit så viktigt att göra denna filmen. Nu lyser det inte riktigt igenom tyvärr. Dock är det inget stort minus men en smal decimal från högre betyg och omdöme. Nästan perfekt passar å andra sidan ändå filmen och bandets anda alldeles perfekt. Det måste få skava lite, precis som Embassys liveframträdanden och musik i helhet.