Litteratur och konst

Sista dagen av John Grisham

Svenska
Antal sidor
484
Utgivningsdatum 2020-11-13
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Kjell Waltman
Originaltitel The Reckoning
ISBN 9789100181338

John Grisham är en mästare på att skapa spänning. Trots att han vänder en hel del på hur en spänningsroman berättas och trots att den innehåller en hel del beskrivningar av förhandlingar mellan jurister och det inte är särskilt mycket action håller Grisham igång spänningen rakt igenom hela romanen.

Den börjar med att vi får följa romanens mördare. Handlingen utspelar sig i slutet av 1940-talet och i centrum står Pete Banning som är den lilla amerikanska stadens älsklingsson, en krigsveteran nyss hemkommen från andra världskriget, bonde, familjefar och trogen medlem i den lokala kyrkan. En kylig oktobermorgon 1946 går han upp tidigt, åker in till staden och begår ett chockerande brott. Han skjuter iskallt ihjäl staden metodistpastor Dexter Bell.

När Pete Banning grips svarar han till den som frågar: “Jag har inga kommentarer” och hur än hans advokat försöker lirka ur honom något som möjligtvis kan förklara hans handlingar vägrar han att berätta mer. Hans barn, hans syster och hans advokat försöker få honom att berätta varför han kallblodigt sköt ihjäl pastorn. Men han vägrar. Ett sådant mord har naturligtvis dödsdom som straffpåföljd. Men guvernören som skulle kunna benåda honom erbjöd honom livstid istället för dödsstraff om han bara berättar varför.

Grisham kan som få beskriva det amerikanska rättssystemen och hur korrupt och rasistiskt det är. Många i den lilla staden ifrågasatte om en vit man som var krigsveteran verkligen skulle kunna dömas till döden. Det brukade endast vara fattiga svarta som dömdes till döden.

Romanen innehåller också ett långt avsnitt från andra världskriget då Pete Banning som soldat i den amerikanska armén blev tillfångatagen av japanska styrkor på Filippinerna. Det är vidrigt att läsa om hur den ockuperande makten Japan lät sina krigsfångar både svälta, plågas och torteras. Då de amerikanska styrkorna hade gett upp ansågs de vara de allra mest föraktliga varelser eftersom de gav upp. Det var så omanligt och fegt, menade japanerna.

Jag erkänner att mittdelen av denna roman, som utspelade sig i Filippinerna var den som jag tyckte sämst om, eller det var den enda som kunde kännas seg. Det är nog för att jag både sett på film och läst i andra böcker liknande vidriga berättelser om vad människa kan ta sig till i krig.

Men som helhet är denna roman verkligen engagerande och spännande, det gick inte att sluta läsa. Grisham visar än en gång vilken mästare han är på att berätta en spännande historia. Och den har en hel del att berätta om hur det är att vara människa.

Tritonus
Författare: Kjell Westö
Utgivningsdatum 2020-08-14
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100182182

Tritonus är Kjell Westös åttonde roman och den har belönats med Svenska Yles litteraturpris 2020.

I centrum för berättelsen står två medelålders män som båda håller på med musik, men den ena, Thomas Brander, är ett internationellt namn inom klassisk musik medan den andra, Reidar Lindell, driver ett hobbyband med covermusik från pop, rock och country. Dessa två män råkar bli grannar. De får någon slags vänskapsrelation fast både är rätt trasiga och släpper egentligen inte in den andre på riktigt.

Bokförlaget sammanfattar utgångspunkten för romanen:
Stjärndirigenten Thomas Brander har låtit bygga en överdådig villa ute i skärgården. I Casa Tritonus ska han koppla av från de tärande arbetsresorna, men självbilden är inte vad den varit, och efter en rad motgångar i yrkes- och kärlekslivet kan det dyrköpta palatset inte lugna nerverna. En alltför utåtriktad och nyfiken granne blir också ett hot mot sinnesfriden.
Till slut finner Brander och grannen, skolkuratorn och amatörmusikern Reidar Lindell, ändå en gemensam ton i umgänget, och en kärv vänskap uppstår mellan dem. Med Lindell följer också invånarna i Ravais och deras inbördes relationer, som till slut blir också Branders angelägenhet. Ute i skärgården kan man inte fly in i anonymiteten, här delar man varandras glädje och sorg. Här sitter man i samma båt också när den läcker.

Första halvan av romanen sög in mig. Romanen är fascinerande och stark. Kjell Westö kan skriva om musik på ett initierat vis. För att vara ärlig: lite för kunnigt. Då jag inte känner till musik på den nivån som Westö skriver om skummar jag över avsnitt som beskriver musikens gångar i detalj.

En berättarteknisk metod som fungerar väldigt bra i denna roman är att vartannat avsnitt berättar utifrån Branders synvinkel och tankar och vartannat efter Lindells synvinkel. Jag känner att jag kommer båda nära, det är emellanåt så att jag kan nästan känna mig som dem och inser hur de lurar sig själv, ljuger för sig själva, blundar för att vägra se sig själva. Dessa delar är mästerliga. Hade det inte varit för alltför mycket gråtande i musikaliska detaljer hade romanen varit en av de bästa jag läst på länge, men den är ändå väldigt bra – och för den som har mer kunnande inom musik eller större intresse lär musikfokuset tvärtom höja kvaliteten.

Om romanens titel:
Tritonus är den musikaliska termen för det dissonanta djävulsintervallet, och romanen Tritonus pendlar mellan harmoni och dissonans, i sökandet efter svaren på några akuta frågor: hur kan vi leva tillsammans, med alla våra olikheter, i en tid som vår? Finns det försoning och botgörelse, innan allt är försent?

Fakta om bokförlaget om Kjell Westö:
Kjell Westö, född år 1961 i Helsingfors, är en av Finlands främsta författare. Han är mest känd för sina episka romaner som utspelar sig i Helsingfors, men har även skrivit noveller, poesi, essäer och krönikor.

Westö debuterade som poet år 1986 och gav tre år senare ut sitt första prosaverk, Utslag och andra noveller, som blev en kritikerframgång och nominerades för Finlandiapriset. Westö gav prov på det som skulle bli hans starka sidor också i fortsättningen: en säker känsla för replikföring, miljöer och stämningar.

Splendor
Författare Stefan Lindberg
Utgivningsdatum 2020-03-10
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100182038

Stefan Lindberg är en duktig författare som använder språkets rytm för att förmedla karaktärernas tankar och känslor. Det är spännande. Jag skulle tro att hans sätt att använda språket är ett starkt skäl till att denna roman nominerats till Augustpriset 2020. Samtidigt gör sättet han använder språket att jag nästan tappar andan när jag läser och känner hur huvudpersonen rusar genom livet för att slippa känna sina känslor. Vilket både är skickligt men samtidigt lätt blir för mycket, för tydligt.

Först blev jag helt fångad av romanen, språket och sättet att berätta. Jag läste och läste och ville inte lägga undan boken. Men efter ett tag, en bit in i romanen, blev det för mycket, för rörigt och rent av obehagligt på ett sätt som inte kändes bra.

Bokförlaget skriver om boken:
En majkväll 2017 stöter författaren Stefan Lindberg ihop med Mathias Splendor Johansson på en uteservering i Stockholm. Han har ett förflutet i en sekt – Paradiset – med megalomana ambitioner; man har använt en sinnesvidgande drog för att få själar, minne och framtid att flyta samman, och det visar sig snart att Splendor har kännedom om en förträngd händelse i Stefans förflutna.
Splendor är en roman som spränger autofiktionens gränser och försätter läsaren i ett tillstånd av absolut och hallucinatorisk närvaro. På en gång mysteriespel och kärleksberättelse pekar romanen ut en ny riktning i Stefan Lindbergs författarskap. Och återkopplar till dess rötter.

Stefan Lindberg skriver som om det är en sann berättelse eftersom han själv är en av huvudkaraktärerna. Men jag uppfattar berättelsen också som fantasi, eller en form av sammanblandning av verklighet, drömmar och fantasi.  Författaren Linda Boström Knausgård dyker upp i ett par kapitel. Hon och Stefan Lindberg hade haft ett förhållande tidigare och i romanen berättas hur hon mår psykiskt dåligt. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns obehagligt. Hur sann är beskrivningen? Jag vet ju inte. Det spelar kanske ingen roll men det är också problemet med denna roman, det som gör att den inte riktigt talar till mig. Hur mycket är sant och vad är ren roman? Det kanske egentligen inte är så viktigt att veta men när verkliga personer pekas ut är jag tveksam. Allt författande bygger i och för sig på någon form av verklighet eller reella upplevelser. Men hur mycket får någon använda en före detta kärlekspartner i sin roman? Hur nödvändigt är det ens för att forma berättelsen?

Kanske är det andra saker som förstärker mitt obehag när jag läser romanen. Jag fick faktiskt tvinga mig själv att läsa klart den. En sak som störde var just det som samtidigt är så skickligt: hur orden i korta meningar så starkt förmedlar en känsla av karaktären – vilket gav mig andtäppa. Det kändes som att jag inte hann med honom.

Men som sagt, andra tycker annorlunda än jag eftersom boken nominerats till Augustpriset.