Litteratur och konst

Kulturhuset Stadsteaterns Internationella litteraturpris 2019 tilldelas norska författaren Ingvild H. Rishøis novellsamling Vinternoveller i översättning av Nils Sundberg och Stephen Farran-Lee.
Ett pressmeddelande:
Motiveringen lyder:
”I sina omskakande Vinternoveller gestaltar Ingvild H. Rishøi med saklig empati den stress som fattigdom och utsatthet orsakar. Författarens idiom, en hårsmån från vardagsspråket men alldeles eget, eskorteras här smidigt från norska till svenska av översättarna Nils Sundberg respektive Stephen Farran-Lee.”

– Ha ha, jeg var på vei ut av t-banen da jeg fikk telefon fra Sverige, og jeg begynte å gråte! Av glede, altså. Etter en stund sa juryleder Ingemar Fasth: “Men nå får du snart en gammel gubbe til å gråte også!” og da klarte jeg å slutte å gråte. Det føles som en stor ære. Sverige er jo på en måte Norges storesøster. Og du vet, storesøster er oftest opptatt med sitt – hun har jo alt hun trenger inne på rommet. Men noen ganger kikker hun ut. Og hvis hun da oppdager det lillesøster har drevet med, og sier høyt at denne gangen var det bra – da blir lillesøster ekstremt stolt, säger författaren Ingvild H. Rishøi om tillkännagivandet.

– En enormt stor ära så klart! Utöver att priset lyfter fram Ingvilds fantastiska bok ser jag det som en hyllning till novellkonsten och till den översatta litteraturen i stort – till den ofta väldigt kollektiva process som det är att överföra ett litterärt verk till ett nytt språk och en ny kulturell kontext, säger översättaren, Nils Sundberg.

Ingvild H. Rishøi, (f. 1978), debuterade 2007 med La stå. Hon har sedan dess givit ut ytterligare två novell­samlingar, av vilka Vinternoveller är den senaste. Rishøis texter har översatts till bland annat danska, tyska och engelska, och novellen ”Vi kan ikke hjelpe alle” är numera obligatorisk läsning för en stor del av Norges gymnasieelever. Den publicerades på svenska 2013 i tidskriften Granta #1 Gränser.
Rishøi innehar en framträdande position på den litterära scenen i hemlandet och har mottagit en rad fina litterära utmärkesler, bl a Bragepriset (för Vinternoveller), Sultpriset och P. O. Enquists pris.

Nils Sundberg, född 1978 i Göteborg, arbetar som frilansande redaktör och översättare från framför allt norska. Sedan 2018 driver han tillsammans med Ingemar Nilsson Flo förlag, som ger ut spetslitteratur från länderna kring Nordsjön. Förlaget ligger bland annat bakom den svenska utgåvan av Vinternoveller, som nu alltså belönats med Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris. Nils har tidigare arbetat som journalist och musiker, och under 2018 släpptes hans första egna översättning – den ikoniske norske författaren Tor Ulvens roman Avlösning.

Stephen Farran-Lee, född 1962 i Stockholm, är en av Sveriges mest framstående förläggare. Sedan 2000 har han arbetat på Norstedts förlag (2000-2008), Albert Bonniers förlag (2008-2014) och Natur & Kultur (2014-). Tidigare har han även verkat som kritiker, producent och programledare på Sveriges Radio och SVT, samt som redaktör och ansvarig utgivare på Bonniers Litterära Magasin. Utöver tre egna publicerade verk ligger Stephen bakom tidigare översättningar av bland andra Merlin Holland, Patrick McCabe och Eoin McNamee.

Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris tilldelas ett framstående skönlitterärt verk i berömvärd svensk översättning. Det är ett unikt litterärt pris som premierar författare såväl som översättare. Prissumman är 150 000 kr och delas lika mellan författare och översättare.

Juryn består av Maria Schottenius (DN), Claes Wahlin (Aftonbladet), Madelaine Levy (SvD), Jens Liljestrand (Expressen), Marta Ronne (UNT) och Fredrik Lind (Kulturhuset Stadsteatern).
Ordförande Ingemar Fasth (Konstnärlig ledare/Litteraturscenen, Kulturhuset Stadsteatern), sekreterare Hanna Karlsson (verkställande producent, Kulturhuset Stadsteatern).

Prisceremonin äger rum den 19 november i Stockholm.

Gina Dirawi romandebuterar. Ett pressmeddelande berättar:
I mars 2020 ger Norstedts ut Gina Dirawis debutroman Paradiset ligger under mammas fötter, en frispråkig, knivskarp och rolig berättelse om livsviktig vänskap, komplicerad frigörelse och världens stora orättvisor.

Svenska folket känner henne som programledare, artist, komiker, låtskrivare och skådespelare.
Nu debuterar Gina Dirawi som skönlitterär författare med en roman som utspelar sig både i Norrland och i ett palestinskt flyktingläger i Beirut.
– Jag började skriva boken i en tid i mitt liv där jag kände mig kvävd. Jag tyckte att världen jag verkade i hade för många regler, var för endimensionell och ängslig, och att jag som människa inte fick plats. Så jag valde att skapa en egen värld där jag fick umgås med människor jag kände igen mig i, säger Gina Dirawi.

Huvudpersonerna Mila, Mona och Nour tvingas bära världen på sina axlar och ta strid mot fördomar och förväntningar – och någonstans på vägen börjar de hitta sig själva. Gatukonst, feminism, psykisk ohälsa och kulturkrockar är några teman som vi möter i boken.
– Det här är en historia om vänskap och kvinnor som vill forma sina egna liv. Boken speglar hur mycket de får kämpa för att hitta sig själva i en värld där man ständigt motarbetar dem som inte vill leva enligt den endimensionella schablonbild som tilldelas. De bryter mot reglerna, villigt och motvilligt, men inser snabbt att priset är högt. För vad brukar världen göra med kvinnor som vill ha mer än det som serveras?

Paradiset ligger under mammas fötter släpps den 19 mars men det går redan nu att förhandsbeställa ett signerat exemplar hos Adlibris. Gina Dirawi, född 1990 i Sundsvall, är prisbelönt programledare, komiker, skådespelare och artist. Paradiset ligger under mammas fötter är hennes debut som romanförfattare.

Stockholms Internationella Poesifestival arrangeras i år på Konstakademien den 15 och 16 november.

Ett pressmeddelande:
Några av vår tids mest intressanta poeter kommer till Sverige för att i fängslande uppläsningar och inspirerande samtal undersöka människans största längtan: att hitta hem.

Raúl Zurita, från Chile brukar kallas för de försvunna och de torterades poet, det tysta skrikets förmedlare. I år har 10TAL äran att presentera denna makalösa diktare tillsammans med flera andra av samtidens lysande poeter under Stockholms Internationella Poesifestival 2019. Den ryska poeten Maria Stepanova är en annan av vår tids starkaste röster, hos henne är traumat av ett förlorat hem centralt, liksom hos den kurdiske poeten Golan Haji från Syrien vars flykt präglat hans poetiska språk och Carolyn Forché från USA, som ständigt återkommer till teman som emigration och förlust, medan poeten Kayo Chingonyi, från England och född i Zambia, hämtar inspiration från sitt arv för att uttrycka känslor av frånvaro och brist på hemmahörande.
Ofta slutar sökandet efter ett hem i tragedi. Raúl Zurita har ägnat årtionden åt att bära vittne om det moderna Chiles lidande. Som aktiv motståndare till diktatorn Pinochet blev han fängslad och torterad, och oförtrutet har han fortsatt att behandla den smärta som föds ur krigens många efterdyningar. 2016 skapade han en installation bestående av havsvatten och poesi vid Kochi-Muziris-biennalen i Kerala, Indien. Verket tillägnades Galip Kurdi, bror till Aylan Kurdi vars döda kropp på en strand blev en symbol för omänsklighetens djupaste avgrund. Båda barnen drunknade i Medelhavet under familjens flykt från Syrien, men Galips kropp återfanns aldrig. Samtidigt som man vadar i knähögt vatten kan man läsa dikten »I smärtans hav« på väggarna runtomkring.

Poeten Golan Haji tvingades fly från Syrien och bor och verkar idag i Paris, i exil. Som kurd är han uppvuxen med ett förbjudet modersmål och anser sig inte ha något språk som helt är hans eget. Migrationen har till stor del påverkat hans poesi – att ständigt dras upp med rötterna är en våldsam upplevelse. Nya platser med nya språk har ytterligare medfört att Haji aldrig känt sig hemma i något språk, endast i skrivandets tystnad. Skrivandet som handling, när poesins dåtid och framtid blandas med Syriens förödande nutid, beskriver han som en kollapsad byggnad i vilken man kan se himlen, men som inte erbjuder något skydd.

Jag var mitt hus
Jag dricker min andedräkts vatten
Och sitter på mina drömmar

(Ur »Ett annat hus«, av Golan Haji)

Sorgen över ett förlorat hem och kampen för att skapa ett nytt, sträcker sig över flera generationer. Hur tidigare generationers trauma upplevs av de efterlevande – så kallat efterhandsminne, eller postmemory – är centralt i Maria Stepanovas poesi. I hemlandet Ryssland har den turbulenta historien präglat många generationer, vilket är ständigt närvarande hos Stepanova. Genom att tala med andras röster försöker hon hitta ett nytt poetisk uttryck, där hon blandar folksagor och bibliska verser med popsånger och leker med minnen och förväntningar.

Carolyn Forché, har bevittnat, dokumenterat och skrivit om några av nittonhundratalets mest förödande händelser. I sitt skrivande har hon ägnat mycket åt vad hon kallar »vittnespoesi«. Hon återkommer till teman som emigration, förlust, människor som lämnar eller tvingas bort från sitt hem. Hennes poesi motiverar läsarna att korsa ideologiska, nationella och personliga gränser, på jakt efter ett hem utanför historiska fördomar och påtvingad smärta.

I Kayo Chingonyis poesi möts litteraturens klassiska former och moderna uttryck som hip hop. Chingonyi, som är uppvuxen i England, föddes i Zambia. I debutboken Kumukanda utgår han från en traditionell mandomsrit, där unga män från Luvalestammen måste lämna sina hem och leva ensamma för en tid, för att ge uttryck för känslor av frånvaro och brist på hemmahörande. Chingonyi har hyllats för sina scenframträdanden som leder orden tillbaka till ritualen, där rytmen blir andedräkten hos någon som ber en bön om ett nytt hem.