Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Bokrecension: Bränn alla mina brev – Alex Schulman

by

Bränn alla mina brev
Författare: Alex Schulman
Utgiven: 2018-11
Formgivare: Sigge Eklund
ISBN: 9789188745149
Förlag: Bookmark Förlag

Alex Schulman slog igenom med boken om sin pappa, Skynda att älska (2009), därefter kom boken om frun Amanda (Att vara med henne…2011). År 2016 kom så boken om mamman, Glöm mig. I den senaste, Bränn alla mina brev, är det mormor och morfar som står i centrum. Fortsätter Schulman i samma spår fast med andra familjemedlemmar? Inte riktigt. Bränn alla mina brev är en annan typ av bok. Trogna Schulman-läsare kommer att känna igen sig, samtidigt som de får en helt ny bokupplevelse.

Istället för att sätta en familjemedlem och relationen till denne i fokus, är huvudmotivet i den här boken en känsla: vrede. Alex har aldrig höjt rösten mot sina barn, aldrig betett sig aggressivt. Ändå märker han små antydningar till att barnen är rädda för honom. Han har en underliggande irritation och ilska som förstör tillvaron och relationerna både till frun och barnen. Vreden är ett arv från morfadern, den store författaren och översättaren, Sven Stolpe. Detta är premissen för romanen..

År 1932 hade Alex mormor Karin en kärleksaffär med Olof Lagercrantz, sedermera chefredaktör på Dagens Nyheter. Hon ville skilja sig från Sven Stolpe men han vägrade. Istället kontrollerar han henne genom hot om våld och en aldrig sinande vrede som kom att prägla de kommande 60 åren av äktenskapet. Sven Stolpes och Olof Lagercrantz livslånga fejd är känd sedan tidigare då den utspelades över kultursidorna. De gav nedslående recensioner av varandras böcker, eller helt enkelt skrev böcker om hur usel den andre var. Först nu ges den fulla förståelsen för deras ömsesidiga hat.

Bokens tre delar utspelar sig i olika tidsperioder om vartannat. Episoden från 1932 bygger till stora delar på Olof Lagercrantz dagboksanteckningar från den tiden, tillsammans med författarens egna tolkningar och fantiserande. Schulman är tydlig med att det är en roman och att den inte bör uppfattas på annat sätt. I och med att författaren av förklarliga skäl inte var med vid den tiden är det på ett sätt det mest romanaktiga han skrivit. Tidigare böcker har alla varit självupplevda. Tyvärr märks det, då den här delen inte är lika stark som de andra två. På något sätt lyser det igenom texten, kanske är det ovanan att beskriva något från en förfluten tid.

Schulman är dock fortfarande mästerlig i skildringen av barndomen. I den här boken är det 1988 (som en hyllning till podcastkollegan Sigge Eklunds bok Det är 1988 och har precis börjat snöa”) och ett besök hemma hos mormor och morfar. Här får Sven och Karin Stolpes karaktärer utvecklas på riktigt med barnets blick på dem. Även om en del scener känns som efterhandskontruktioner för att passa in i berättelsen, så är det ändå här Schulman som vanligt briljerar.

Den tredje delen utspelar sig i nutid och är ett metafiktivt inslag där Schulman söker information om Sven Stolpe. Han djupdyker i bibliotekens arkiv och läser igenom samtliga av Sven Stolpes skönlitterära böcker. Schulmans analys av dessa böcker är en av höjdpunkterna i läsningen.

Jag köper inte helt premissen att vreden skulle överföras mellan generationerna. Historien är så pass intressant att den hade kunnat berättas ändå. Kanske hade Bränn alla mina brev tjänat på att berättas som en rak historia om mormor och morfar (och Olof Lagercrantz). Intrycket blir istället lite splittrat.

Kirsty Mitchells Wonderland – sorgen i ljus och mörker på Fotografiska

by

Kirsty Mitchell, Wonderland, Fotografiska

Mitchells utställning Wonderland består av bilder skapade i ett försök att hela sig mitt i sorgen efter en mor. Genom sin tidigare karriär inom modedesign och kostymtillverkning når hennes bilder verkliga höjder. Endast sju månader efter beskedet om hjärntumören gick Mitchells mor bort. Som ett sätt att överleva chocken påbörjade Mitchell en fem år lång sorgeresa med kameran som redskap. Wonderland är också en bok med 74 bilder och dagboksanteckningar därtill. Mitchellsmor var mamman som alltid berättade spännande fantastiska sagor. Hon var en engagerad lärare i engelska. När hon nu gick bort alldeles för fort och utan en tillräckligt värdig begravning, bestämde sig Mitchell att göra dessa fotografier också som en hyllning till sin mor. De sagolika och suggestiva bilderna vittnar om en rik inre värld som förmodligen blev möjlig i och med dessa många sagor hon fick höra som liten.

Det känslomässiga spektrum som visas upp i Wonderland är omfattande.
”She is a tree of life for them” är en bildtext till en av fotografen Salgados bilder från Afrika som jag såg i Rom för ett tiotal år sedan. Mitchells hyllning till sin mor får mig att tänka på de orden. Framför bilderna – som rymmer allt ifrån mörker till ljus och romantik – blir man överväldigad och förundrad. En mor är ju ofta den som presenterar livets ramar varinom du kan vistas känslomässigt. Hon ger stöd till att våga uppleva livets alla nyanser. Utan en mors tillit och ro vågar ett barn inte vistas i själens utmarker.

Mitchell vågar och gestaltar därför allt från mörka dödsdrottningen till ljuva godis-fen. De underjordiska rötterna som i en av bilderna slingrar sig är snarare en urkraft än ett hot som sagoväsendet gömmer sig bland. Med naturromantik, mytologiska anspelningar låter hon oss försvinna in i livets magiska världar. De mängder av vackra ordnade bladverk blir också som en myllrande naturdekor bakom den rymdlika modellen hon valt ut som naturväsen. Ornamenten tycks också fungera som något som repetitivt
binder upp sorgen efter en saknad mor.


Kirsty Mitchell,
Fotografiska, Wonderland,
7 dec 2018 – 3 mars 2019.

Mattias Klum och Iris Alexandrov i konstnärligt samarbete på Konserthuset Stockholm

by

Mattias Klum, en av Sveriges internationellt mest kända fotografer och filmare,  vill tillsammans med konstnären tillika hans partner Iris Alexandrov väcka engagemang för jordens överlevnad.

Tillsammans utgör de konstnärsduon Alexandrov Klum. Med ett öppet sinne och intuitionen som vägvisare möter deras två traditioner – den dokumentära och den iscensättande – varandra och skapar nya uttrycksformer.

Den 11 och 13 april 2019 presenterar de en performance med titeln Vågorna som kommer iscensättas med alla musiker i Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset. Här finns mer information om Vågorna.

Milles skulpturer ställs ut på Sofiero i Helsingborg

by

Människa och Pegasus av Carl Milles. Foto: Yanan Li.

En av höjdpunkterna i Sofieros program för säsongen 2019 är utställningen Carl Milles – drömmare och skulptör. Ett flertal verk från Millesgården ställs ut i slottet och Orangeriet i vår.

Ett pressmeddelande berättar:
Carl Milles (1875–1955) är Sveriges främsta internationella skulptör och hans skapelser finns representerade över hela världen. Till våren kommer delar av hans verk och skisser att visas på Sofiero i Helsingborg. Utställningen Carl Milles – drömmare och skulptör arrangeras i samarbete med Millesgården och pågår mellan 10 maj och 22 september.

– Vi är oerhört hedrade över att ha fått låna så många kända nyckelverk från Millesgården! Carl Milles har en lokal förankring här i nordvästra Skåne i och med Sjöfartsgudinnan som ståtar vid hamnen i Helsingborg och Margaretamedaljongen som finns på Sofiero sedan tidigare, säger Anna Schibli, programchef på Sofiero.

Utställningen spänner över hela Milles yrkesverksamma liv, från de tidiga åren som lärling i Paris, framgången i Sverige med flera offentliga uppdrag, uppförandet av Millesgården på Lidingö i Stockholm till tiden i USA och den internationella karriären.

Några av de verk som kommer att finnas på plats är Vingarna, Kampen för tillvaron, tidigaste skissen till Poseidon, skissen till Sjöfartsmonumentet, De svävande, Europa och tjuren, Dansande menad, Människa och pegasus, Skridskoprinsessa med flera.

Bokrecension: Lägesrapport från Aniara – ett måste som komplement till filmen

by

Lägesrapport från Aniara
Författare: Bengt Gustafsson, Anna Hallberg och Kuba Rose
Utgiven: 2019-01
Formgivare: Johanna Lundberg
ISBN: 9789163995279
Förlag: 2066 Publishing

Om du sett eller tänker se filmen Aniara är den här boken ett oumbärligt komplement. Harry Martinson Aniara är ett underbart diktepos som tål att läsas om och om igen och att betraktas ur många synvinklar.

Harry Martinson skissar med Aniara på några få sidor skissar fram vår tids svåraste utmaningar, som krigen och klimathotet, samt vilka frågor mänskligheten borde ställa sig: Vad händer om vi låter hopplösheten styra? Vad kan vi lära oss av historien? Vad betyder det att vi befinner oss på en planet som till synes planlöst svävar genom rymden?

Lägesrapport från Aniara är en samling av tre essäer som bidrar med tre olika vinklar på hur man kan förstå både Aniara och världen.

Fotografen Kuba Rose som jobbade som stillbildsfotograf på Pella Kågermans och Hugo Liljas långfilm om Aniara har bidraget med en bildessä. Han säger:
– Att läsa Aniara är ett sätt att försöka förstå världen. Filmer är ofta storslagna och sagolika men jag vill något annat med mina bilder. Förhoppningsvis kan de vrida åskådarens blick från rymden till vardagen, som inte nödvändigtvis är varken spännande eller magisk, men där människans verkliga problem och möjligheter finns.

Den berömda astronomen Bengt Gustafsson skriver i sin essä om människans kanske viktigaste beståndsdel: hoppet. Utifrån Aniara tänker han både svindlande fritt och ljuvligt strukturerat om sådant som astronomins syn på rymden och filosofins syn på hopplöshet.

Poeten och litteraturkritikern Anna Hallbergs essä är som en samling vackra tankefragment. Bland annat skriver hon om hur Aniara ständigt muteras till nya versioner, “som en kod, en algoritm, ett virus” och att texten egentligen inte är så bra som den skulle kunna vara, eftersom den “drar åt det pekorala” men att den annars inte skulle vara så älskad.

Bokens tre medverkande:
Bengt Gustafsson är professor emeritus vid Uppsala universitet och medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Han har belönats med H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band (2017) för betydande insatser som astrofysiker. Bengt Gustafsson har också länge varit engagerad i Harry Martinson-sällskapet.

Anna Hallberg är poet, frilansskribent och kritiker på Dagens Nyheter. Hon har bland annat tilldelats Aftonbladets litteraturpris, Samfundet De Nios vinterpris samt varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Kuba Rose är fotograf och debuterade med boken Becoming Somebody som utkom 2016. I boken porträtteras svenska skådespelare och hur de går in i sina roller. Den fick mycket goda recensioner och omskrevs bland annat i Dagens Nyheter av Leif Zern: “I Kuba Roses fotografier får jag syn på en teater som hela tiden befinner sig i rörelse, en teater där ingenting är och där allt blir.”