Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Bonnier Bookery – ett förlagsprojekt för den digitala läsaren/lyssnaren

by Leave a Comment

Nya läsarbeteenden har skapat efterfrågan efter litteratur anpassat för den digitala läsaren och lyssnarna. Bonniers ligger bakom Bonnier Bookery som är ett förlagsprojekt där tanken är att släppa litteratur som är mer lätt-tillgänglig och inte svår att ta till sig, framför allt släpps romanerna som ljudböcker och eböcker.

De första titlarna lanserades i början av året med bland annat Johan Theorin som gör comeback sedan fem år, här i helt ny genre; ett mörkt relationsdrama om utsatta kvinnor i porrbranschen, samt en spänningsroman av Katarina Wennstam. I februari släpptes kortromaner inom tema Terror i Sverige med tre romaner av Malin Persson Giolito, Jonas Bonnier, och Anna Jansson.

För författarna har det varit en kreativ utmaning att skriva för digitala läsaren och lyssnaren. Att få fler människor att läsa och att få fler att ta till sig litteratur – är ett bra uppdrag. Litteratur öppnar nya världar för läsaren – eller lyssnaren. Att den som skriver för den digitala läsaren/lyssnaren kan behöva hitta nya dramaturgiska sätt, nya sätt att använda språket och formulera sig, det är nog möjligt. En motsvarighet är inom film och tv-serier där streaming-tjänster som Netflix och HBO satt igång en stormflod av produktion av tv-serier och detta har förändrat dramaturgin för tv-serier.

Många tv-serier släpps i sin helhet, med alla säsonger på en gång och tittaren kan ägna en helg åt att en hel säsong. De klassiska cliffhanger-sluten i varje avsnitt, något spännande som gör att tittaren måste se nästa avsnitt, behövs inte längre. Det har många tv-serier mått bra av. Skildringar av karaktärer fördjupas i bra tv-serier. Där kan vi tydligt se hur manusförfattare och regissörer av tv-serier har förändrat sitt dramaturgiska berättande efter nutidens format.

Hur ska litteraturen förändras efter den digitala marknaden? Jag är inte helt säker på att kortromaner är det bästa svaret. Jag har bara läst en av de tre kortromaner med tema terror som släpptes i februari, Anna Jansson För dem jag älskar. Kanske är temat för stort och komplicerat för att fungerar i kortformatet. Den berättelsen är alldeles för ytlig och för fylld av klichéer och den hinner inte heller bli spännande. Karaktärerna är så ytligt skissade. Men jag har inte läst de övriga så den kritiken gäller bara den kortromanen. Jag tänker att kortroman mycket väl ska kunna fungera eftersom det finns många mycket bra noveller genom hela litteraturhistorien. Kanske det är temat terror som inte fungerar så bra i kortroman eller att Anna Janssons karaktärer inte fungerar i det formatet.

Johan Theorins bok “Swedish Love” fick jag tillgång till som ljudbok. Jag är inte van vid att lyssna på ljudböcker och det fungerade inte tekniskt för mig. Jag fick ljudboken via wetransfer där jag fick ladda ned den och då öppnade den sig automatiskt så jag kunde lyssna. Det var bara det att sedan fanns ljudboken ingenstans på min ipad och inte i mobilen heller. Jag var tvungen att öppna mailet igen och hämta boken via wetransfer varje gång jag ville lyssna på den. Och efter en vecka fungerade inte wetransfer längre, för sådana tjänster fungerar ju bara en kort tid. Det var synd för det jag hann höra fångade in mig, jag hade gärna lyssnat på hela. Jag vet, jag är alltså inte tekniknörd. Och jag fick inte ljudboken att lägga sig nånstans i mobilen så jag kunde lyssna när jag åkte buss eller pendeltåg. Jag tycker att tekniken måste vara lätt att ta till sig. Jag är inte tekniskt handikappad heller, jag ligger väl lite över genomsnittsnivån i datatekniskt kunnande.

De tre kortromanerna med tema terror:
Jonas Bonnier – Stockholm Odenplan
Omskakande thriller om den högtidliga invigningen av pendeltågsstationen mitt i stan – Stockholm Odenplan. En samtidsroman med samma känsla för karaktärer och detaljer som i Helikopterrånet. Uppläsare Gerhard Hoberstorfer.

Malin Persson Giolito – Processen
I skuggan av det stora terrorattentatet har livet nästan börjat återgå till det normala. Youssuf pluggar till nästa juridiktenta på Uppsala bibliotek när två poliser styr sina steg mot honom. Hans namn har dykt upp i utredningen av attentatet. En drabbande berättelse om hur ett ögonblicks verk kan skapa oåterkallelig tragedi. Uppläsare Anja Lundqvist.

Anna Jansson – För den jag älskar
När kärleken ställs på sin spets. Dramat som skakar Gotland hade ingen kunnat föreställa sig – och dess svallvågor slår in över hela Sverige. Vad är vi beredda att göra för dem vi älskar? Uppläsare Gunilla Nyroos.

För dem jag älskar
Författare: Anna Jansson
Utgiven: 2018-02
ISBN: 9789188704023
Förlag: Bonnier Bookery

Litteraturkritik: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall – en berättelse jag knappt kan slita mig ifrån

by Leave a Comment

Låt oss hoppas på det bästa
Författare: Carolina Setterwall
Utgiven: 2018-03
ISBN: 9789100172275
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Kanske någon vill kategorisera det här som en berättelse om sorg. Men jag tycker att det snarare är en oerhört berörande skildring av en ung kvinna som försöker springa bort från sorgen på alla sätt hon kan komma på.

Det är en öppen och ärlig berättelse av en kvinna som förlorade sin sambo, sitt barns far, när babyn var några månader. Det är en sann berättelse av Carolina Setterwall, eller i varje fall bygger den på hennes verkliga upplevelser.

För mig är det en skildring av någon som försöker slippa möta sorgen och en berättelse av en kvinna som alltid vill och anstränger sig för att vara duktig på alla områden. Något jag tror många kvinnor kan känna igen sig i. Carolina Setterwall berättar utan att bädda in, utan att försköna.

Hennes sambo och fadern till hennes son Ivan dog när sonen bara var några månader. Bonniers förlag blev intresserade redan när hon hade skrivit inledningskapitel och gav henne stöd under skrivprocessen. Det är fascinerande att ett förlag kan ha engagerade medarbetare så en bok blir antagen innan den ens är halvskriven. Det gör mig imponerad.

Boken beskrivs så här på förlagets hemsida:
Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. I stället säger jag att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan snart. Du protesterar inte. Med blicken fäst vid din dator låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.

En morgon finner Carolina sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. Låt oss hoppas på det bästa är en gastkramande uppgörelse, inte bara med döden utan också med livet: med kärleken och föräldraskapet och den moderna relationen och dess inneboende förväntningar.

Varje sorg är unik och samtidigt finns det gemensamma upplevelser som de flesta som drabbats av plötslig och oväntad sorg då en nära och älskad ung människa går ur tiden. Carolina Setterwall beskriver en del situationer som jag känner igen så väl. Jag förlorade vår yngste son när han var 21 år. Det finns också stora skillnader förstås. Den som förlorar ett barn återvänder aldrig till ett vanligt liv, även om det ser ut så på ytan. För den som förlorat ett barn har tryggheten i livet försvunnit. Vi vet att allt aldrig blir bra igen. Därför finns det förstås delar i Carolina Setterwalls sorgbearbetning som inte alls stämmer inte på hur mitt liv är och mina upplevelser. Men det finns mycket jag känner igen.

Hon berättar hur efter begravningen försvinner många av de som ställde upp i början och allt blir rätt tyst och tomt. Ändå verkar carolina ha haft många både släktingar och vänner som ställer upp mycket på henne.

Hon beskriver ärligt och utan pekpinnar hur grinig och bitter den sörjande kan vara emellanåt. Jag beundrar hennes ärlighet och att hon inte målar allt i rosa. Hon beskriver sitt och sambons liv innan tragedin inträffade och visar att allt inte var rosenrött.

Skulden som, jag tror, alla som förlorar någon plötsligt, alltid känner, beskriver hon så starkt och hur alla försöker sopa dessa tankar under mattan. Det finns alltid något den överlevande tänker på och funderar: kunde jag gjort på ett annat sätt, om jag hade valt si och så istället hade döden inte inträffat. Dessa känslor finns nog alltid, i olika grad, och behöver bearbetas och mötas.

Det finns så mycket där vi alla reagerar olika. Carolina Setterwall bad sina vänner att slänga sambons kläder direkt efter att han dött. Hon ville inte se dem. För mig och många andra föräldrar som förlorat barn är kläderna och deras doft av det förlorade barnet oftast något vi vill ha kvar för alltid. Carolina Setterwall flyttade ganska snabbt från lägenheten också, hon ville inte bli påmind om sambon hela tiden. För mig är det tvärtom, jag vet inte om jag någonsin vill flytta från den lägenhet vi har där vi har ett rum som var vår förlorade sons. Det finns inget som är rätt eller fel. Varje sorg är unik. Men när jag läser Carolina Setterwalls berättelser känner jag igen något från andra sörjande som förlorat en sambo. Många av dem uttrycker samma fråga: “När ska jag bli som vanligt igen?” Den frågan har jag aldrig hört någon förälder som förlorat ett barn ställa. För det är så uppenbart att livet aldrig kan bli som vanligt igen. Men jag tänker att det är den attityden som styr i det västerländska samhället där vi ska vara unga, vackra, lyckliga och framgångsrika och där sorg och saknad inte får synas eller finnas till, ett västerländskt samhälle där döden inte ska synas och ingen ska tro att döden finns.

Berättelsen handlar inte bara om att förlora sin sambo utan är en träffande beskrivning av nutidsmänniskan. Jag tänker att romanen lika mycket skildrar människor i dagens Sverige oavsett om de drabbats av något oväntat dödsfall. Det är nästan bokens största styrka. Hon skildrar hur vi så ofta drömmer om hur det ska bli när vi flyttat in i den nya lägenheten, eller när vi förlovat oss, eller när vi återgått till jobbet efter föräldraledighet, när vi gjort än det ena, än det andra. Men verkligheten blir aldrig som i våra drömmar.

Det är bra flyt och det är en roman/berättelse jag knappt kan slita mig ifrån. Jag dras in i det och tycker jag är med där och känner alla personer. Det är inte lyrisk skönlitteratur av allra högsta klass men Carolina Setterwall har ett bra språk och djup i handlingen där jag som läsare inte får allt skrivet rent ut utan jag får tänka och känna själv. Framför allt känna och minnas och gräva i mitt eget liv och mina upplevelser.

Bokrecension: Genom snön – Varlam Sjalamov

by Leave a Comment


Genom snön. Berättelser från Kolyma 1
Författare: Varlam Sjalamov
Utgiven: 2018
ISBN: 9789187891625
Förlag: Ersatz

Uppför den georgiska delen av Kaukasus ringlar sig vägar och tunnlar som under kriget byggdes av tyska krigsfångar. De används inte längre, men vid tidpunkten ersatte de, vad jag gissar, enklare stigar eller för tyngre militärfordon oframkomliga vägar. Det finns inga säkra siffror, men vi kan anta att det inte var få som försmäktade till följd av de omänskliga förhållandena. Idag är dessa tunnel- och vägsystem ett kilometerlångt minnesmärke över vad gratis arbetskraft kan åstadkomma.

(Foto: Privat)

Jag återvänder ständigt till den ryska litteraturen utan att riktigt förstå varför. Kanske är det dess annorlundahet, kanske något annat. Det finns hur som helst något anmärkningsvärt med den, om man nu väljer att tala om rysk litteratur som något enhetligt. Påfallande ofta återkommer författarna till den ryska själen eller det ryska lynnet. Jag kan inte annat än sluta mig till att det måste finnas något som särskiljer ryssen från andra. Men som Varlam Sjalamov påpekar, är människokännedomen till ringa nytta om vi inte förmår ändra på oss. Vad skillnad gör det om kunskap inte förvandlas till insikt? Det går inte att tala om att vi lärt oss något av Förintelsen, av den Stora terrorn, av Kambodja, av Abu Ghurayb, av Guantanamo om vi inte konkretiserar den; vetskap utan handling är att vika undan, att svika.

”Var och en som följer spåret, också den minste, också den svagaste, måste trampa på ett stycke orörd snö och inte i någon annans fotspår. Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Genom snön visar sig vara en djup, kall, smutsig snö. Det är så nära ett fångläger vi med hjälp av skönlitteraturen kan komma och det vore närmast oetiskt att bedöma boken utifrån den värdeskala som annars är kutym vid ett recenserande. Den rör oss bortom och ovanför det.

Sjalamov dömdes till läger tre gånger och tre gånger överlevde han. Dessa läger härbärgerade fångar som åt fosterlandet tvingades bygga vägar, bryta guld, avverka skog. Tributen han betalade i form av en nedbruten kropp tog med tiden död på honom, men han uthärdade det som inte går att uthärda. Hans arv – det författade – vi har att vårda är ovärderligt.

Kolyma är under större delen av året en otillgänglig, mörk och oändligt kall plats. Med Sverige som världskartans centrum ligger det så långt österut man kan komma. Miljontals människor dog under Stalin här och i liknande läger. Antingen av svält, sjukdom, framför en bödels pipa eller genom att fången helt enkelt bar hand på sig själv. Ofta hade de dömts utifrån artikel 58. Denna artikel fastslog att de var folkets fiender och dessa fiender var uppenbarligen otaliga. Att trotsa förbudet mot att slakta ett får gav 10 års lägertid. En korrigering av sina brister tar som bekant lång tid. Utan fårköttet väntade svältdöden, men ofta slutade det ändå på samma vis. Många blev liksom Sjalamov dömda för så kallade kontrarevolutionära- tendenser eller handlingar. Fantasirikedomen hos NKVD hade nått oanade höjder. Kanske hade de utvecklat sinnrika tankeläsningsmetoder? Om inte annat är gammal ohederlig tortyr ett säkert sätt att avtvinga vad erkännanden man nu behöver.

Jag tänker mig ofta att ondskan är godtycklig; att den frodas i miljöer där ett maktförhållande är så skevt att en illgärning kan gå närmast obemärkt förbi. Men liksom under Förintelsen finns här åtminstone två mekanismer verksamma: En strikt materiell-ekonomisk och en ideologisk. Råvaror behövdes för att bygga upp landet och hinder i form av människor elimineras enkelt om kategorierna är både vida och många. Det fanns utomordentligt genom- och uttänkta planer i bakgrunden som möjliggjorde enskilda handlingar. Som Hanna Krall konstaterat: människan gjorde detta mot människan.

Sjalamov står inte psykologen Dostojevskij efter i sin förmåga att skärskåda själen. Hans iakttagelser, de otaliga detaljerna, gör texten levande. De smutsiga kläder, maten som äts ur rostiga kärl, löss, barackmentaliteten, varande skörbjuggssår, smulor som äts från golvet, svält, omöjlig kyla. Tillsammans formas en av de mer klarsynta och samtidigt gripande skildringarna av lägret som både verklighet och symbol.

Ett återkommande tema i krigsskildringar är att en förbehållslös vänskap formas till följd av de umbäranden soldaterna genomlider tillsammans. Sjalamov skulle invända att lidandet inte varit stort nog. Under tillräckligt miserabla förhållanden kan ingen genuin vänskap formas och förmodligen är det så. Likgiltigheten tar vid och man planerar inte längre än till dagens slut. Han frågar sig vad som får människan att överlevda det hästen dör av. Självbevarelsedriften förblir dold för den rationella tanken, vetenskapen. Vad är denna drift om vi nu accepterar denna terminologi. Förmågan att glömma? Kapaciteten att strypa näringstillförseln till det som är hoppet? Jag vet inte.

Under läsningen sticker det ibland till i bröstet och jag intalar mig att jag åtminstone för ett ögonblick förstått denna andra verklighet. Jag ger termometern i köket en öm blick – inga spottloskor fryser här till is i flykten – och jag kokar en skål gröt med rikliga mängder mjölk.

Nästa bok Västra stranden ges ut hösten -19 och går allt enligt planerna kommer sedan en bok om året. Vi kan se fram emot (om det nu är rätt ord) fler berättelser från Kolyma, en essä om den kriminella världen och självbiografiska texter.

Omröstning om Frostenson bakom avhopp från Svenska Akademien? Den måste förändras – i grunden

by 2 Comments

Det har varit turbulent kring Svenska Akademien ett bra tag nu. Fredag 6 april 2018 satte stormen igång med full fart igen då tre av dess ledamöter hoppade av: Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund.
Sedan tidigare har Kerstin Ekman och Lotta Lotass lämnat Svenska Akademien som därmed när detta skrivs har tretton ledamöter (det ska vara arton ledamöter). Men detta självgoda institution ståtar med en hemsida som inte nämner något av detta och inte bjuder på någon pressbild på sitt arbete. Undermåligt. Ur led är Svenska Akademien. Den måste förändras i grunden.

I samband med #metoo-rörelsen i Sverige kom det anklagelser från minst arton kvinnor att de blivit sexuellt antastade och i en del fall våldtagna av en så kallad kulturpersonlighet som står nära Svenska Akademien. Från Dagens Nyheter och Expressen:
Arton kvinnor anklagar en central person i svenskt kulturliv för sexuella trakasserier och övergrepp.
Mannen har nära band till Svenska Akademien, och flera av händelserna ska ha ägt rum i lägenheter som ägs av Akademien: en i Stockholm, en i Paris.
Mannens beteende har varit känt bland många i kulturvärlden sedan 1980-talet.

Klas Östergren var den första av de tre som hoppade av den 6 april som meddelade sitt beslut, via ett mail till Svenska Dagbladet där han skrev: Svenska Akademien har sedan lång tid haft allvarliga problem och nu försökt att lösa dem på ett vis som sätter obskyra hänsyn före dess egna stadgar och som innebär ett svek mot dess grundare och dess högre beskyddare samt inte mint uppgifter att företräda snille och smak. Därför har jag valt att inte längre delta i dess verksamhet. I´m leaving the table, I´m out ot the game.

Stilfullt av Klas Östergren att i sitt mail om sitt avhopp citera Leonard Cohen. En applåd till Östergren för detta.

Kjell Espmark skrev i sitt avskedsmail till bland annat Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter: Integriteten är Svenska Akademiens livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet – då kan jag inte längre delta i arbetet.

Peter Englund som var ständig sekreterare för Svenska Akademien 2009–2015 och därefter ledamot skriver: Beslut har fattats som jag varken tror på eller kan försvara, och jag har därför bestämt mig för att inte längre delta i Svenska Akademiens arbete.

Klas Östergren har stol nummer 11, Kjell Espmark har stol nummer 16 och Peter Englund har stol nummer 10.
Stolar som redan stod tomma är stol nummer 1 för Lotta Lotass och stol nummer 15 för Kerstin Ekman. Lotta Lotass valdes in i Svenska Akademien 2009. Hon har berättar om sitt avhopp i Borås Tidning när hon berättade att många blev besvikna när hon fick platsen, istället för en jurist som brukade ha den stolen. Hon sade också i intervjun att hon tyckte att hon passade inte in i sammanhanget.

Kerstin Ekman var en av de rakryggade som lämnade akademien i samband med dess fega beslut att inte agera och reagera när författaren Salman Rushdie fick en dödsdom av Irans härskare ayatollad Khomeini på grund av romanen Satansverserna. Lars Gyllensten och Werner Aspenström lämnade också Akademien på grund av Rushdieaffären. De båda har avlidit.

Knut Ahnlund, som avled 2012, hann avgå från Svenska Akademien tre gånger.

Det är egentligen inte möjligt att avgå ur Svenska Akademien. Ledamöterna sitter på livstid och även om deras stolar nu kommer att stå tomma kommer de troligen inte att väljas in någon annan på deras platser. Detta kan eventuellt vara på gång att ändras. Dagens Nyheter rapporterar att Akademiens ständige sekreterare Sara Danius bekräftar att Svenska Akademien ändrar i sina stadgar vilket tillåter ledamöter att självmant lämna sina uppdrag. Själv väljer hon att sitta kvar som ständig sekreterare och enligt uppgifter till DN kallas hon nu till möte med kungen.

Att tre ledamöter hoppar av samma dag måste bero på samma sak. Svenska Dagbladet skriver att en omröstning om Katarina Frostenson misstänks ligga bakom avhoppen. Anders Olsson som för tillfället har positionen som direktör i Akademien säger till TT att han gissar att avhoppen har koppling till en omröstning om en eventuellt uteslutning ur Akademien om Katarina Frostenson, som är gift med den kulturpersonlighet som misstänks ha begått sexuella trakasserier och också misstänks för att ha läckt ut blivande Nobelpristagare i litteratur. Expressen skrev:
Kulturprofilen har anklagats för sexuella trakasserier och övergrepp.
Nu vittnar flera personer för Dagens Nyheter att han i förväg ska ha spridit uppgifter om Nobelpristagaren i Litteratur.
– Den jäveln, säger Peter Englund, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien till Dagens Nyheter.

Förmodligen har inte alla vindar blåst klart i den här affären. Leif GW Persson ger sig in i bråket på Svenska Akademien – och lägger skulden för krisen på ledamoten Katarina Frostenson, berättar Expressen.
– Frostenson måste bort. Jag tycker att hon inte tar sitt förnuft till fånga. Det här handlar ju 99 procent om henne, säger han.
Det skulle kunna få de tre avhopparna att återvända, menar han, och Svenska Akademien att räddas.

För övrigt är det väldigt oproffsigt att en institution som Svenska Akademien på sin hemsida helt tiger om allt som inträffat och inte ens har några pressbilder tillgängliga. De har uppenbarligen inte ens minsta minimun av servicekänsla gentemot övriga världen, de är helt klart sig själva nog, alldeles för mycket. Det är kanske dags att helt stuva om och skapa en ny form av Svenska Akademien.

Grattis Jacqueline Woodson till Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2018

by Leave a Comment

Jacqueline Woodson. Foto: Marty Umans.

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2018 går till den amerikanska författaren Jacqueline Woodson.

Ett pressmeddelande berättar:
Jacqueline Woodson är en amerikansk författare, född 1963 och bosatt i Brooklyn. Hennes författarskap omfattar drygt trettio titlar; från romaner till lyrik och bilderböcker. Jacqueline Woodson skriver ofta om ungdomar i gränslandet mellan barndom och vuxenliv. En av hennes mest hyllade böcker är den flerfaldigt prisbelönade självbiografin Brown Girl Dreaming (2014).

Juryns motivering lyder:
”Jacqueline Woodson låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp.”

Mästerliga personbeskrivningar och djup förståelse för ungas tankar och känslor är hennes signum. Böckerna är skrivna i jagform och perspektivet är oftast kvinnligt. Rasism, segregation, ekonomiska orättvisor, social utsatthet, fördomar och sexuell identitet är återkommande teman. Hon skriver framförallt för ungdomar men även för vuxna och barn. Hennes böcker har översatts till ett tiotal språk och i januari i år utnämndes hon till nationell läsambassadör i USA (National Ambassador for Young People’s Literature), ett uppdrag på två år.

“It’s important to hold up mirrors for kids to see their experience is legitimate. Too often those mirrors aren’t there for them.” /Jacqueline Woodson

Jacqueline Woodson debuterade som författare 1990 med Last Summer with Maizon, första delen i en trilogi om vänskapen mellan två flickor. Samma år utkom The Dear One, en berättelse om tonårsgraviditet. After Tupac and D Foster (2008)är en berättelse om meningen med allt, frihet och insikter om att allt inte är som det ser ut på ytan. Kärlek i form av den drabbande passionen skildras i If you Come Softly (1998). I Beneath a Meth Moon (2012) måste den femtonåriga huvudpersonen konfronteras med sina mörka minnen för att gå vidare och bli fri från sitt drogmissbruk.

Självbiografin Brown Girl Dreaming (2014) har bland annat belönats med det prestigefyllda litteraturpriset National Book Award. I diktform skildrar hon sin egen uppväxt, i först South Carolina och sedan New York, men synliggör också den afroamerikanska historien. Hon växte upp under 1960- och 70-talen, en tid som i USA präglades av medborgarrättsmanifestationer, polisbrutalitet och våld. De detaljerade miljö- och karaktärsbeskrivningarna tydliggör klyftorna i samhället och visar skillnaden mellan olika grupper.

Hennes senaste roman Another Brooklyn utkom 2016 (nominerad till National Book Award) och skildrar både fascinationen och utmaningen i att som ung tjej växa upp i 1970-talets Brooklyn.