Av Maria Maunsbach
Regi: Nina Haber
Scenografi & kostymdesign: Anders Östergren
Ljusdesign: Bella Oldenqvist
Maskdesign: Suz Åberg
Kompositör: Ellen Olaison
Skådespelare: Malin Morgan, Tove Wiréen, Ludvig Stynsberg, Ana Stanisic, Daniel Adolfsson (understudy)
Premiär 15/11 2025 på Lilla scen Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 3/1 2026
Har inte tidigare tagit del av verk från Maria Maunsbach, däremot läst några av hennes likasinnade kollegor. Eftersom jag inte kände till författaren, kulturskribenten, dramatikern och före detta programledaren född för trettiofem år sedan i Skåne tog mig för att göra lite research. Kikade på hemsida och läste ett par recensioner. Sedan debuten 2018 har Maunsbach som fått såväl kulturstipendium som författarpris varit produktiv. Efter fyra romaner sätts nu hennes andra pjäs upp i Göteborg.
Hennes frispråkiga skildringar av uppdiktade personer kan antas utgå från författarens fatabur. Tristess kontra och lycka tycks vara ett centralt motiv. Lästa recensioner ger sken av att njutning i form av god mat och bra sex är en sådan stark drivkraft att det påminner om det lilla barnets begär efter omedelbar behovstillfredsställelse. Hennes intima prosa beskrivs som köttslig i sitt utforskande av skam och kvinnlig identitet. I programbladet till En jättehärlig dag upplyses om att hon haft framgång både kommersiellt och hos kritiker, att hon skriver spalt i SvD, driver debutantscen i Malmö, haft humorklubb och vunnit SM i Poetry Slam. Apropå sist nämnda underhållande evenemang kan inflikas att jag utgjort jurygrupp på åtskilliga tävlingar inklusive ett par SM och en handfull inbjudna slampoeter framträdde på mitt 50-års kalas.
Ska sägas att jag såg enaktaren vars längd uppgår till halvannan timme föreställningen efter urpremiären. Läktaren var då nästan fullsatt. Tror inte jag tidigare sett scenkonst där regisysslan skötts av Nina Haber, möjligen sådant hon utfört i samarbete. Däremot bevittnat vad hon gjort på scen ett antal gånger, oftast på Folkteatern. Skrattat åt hennes aktioner och repliker i Gruppen, fick nya perspektiv i monolog som spelades på Trixter och recenserat en handfull av uppsättningar hon medverkat i på Folkteatern. Hon verkar ha förkärlek för utflippade scener, att bre på genom att ta fram det otyglade, förevisa hur absurt livet kan vara.
Pjäsen handlar om hållfastheten i två väninnors relationer. De gestaltas av Malin Morgan och Tove Wiréen, två garvade skådespelare varav jag sett den förstnämnda åtskilliga gånger på scener i Göteborg. Snappat upp att pjäsen berömts av båda manlig och kvinnliga kritiker. För egen del behöver jag anstränga mig för att få till en recension . Har ett kluvet förhållande till En jättehärlig dag vars fantasifulla skapelse har både fåniga och fyndiga delar i sig.
Originellt nog utspelas berättelsen på ett interaktivt museum där Mette och Mary går på guidad konstutställning. Eftersom endast väninnorna med sitt tillval extra upplevelse guidas av den strikte kostymklädde guiden, blir presentationen av sex installationer/ konstverk under titeln Den lilla, lilla människan samtidigt en introspektiv resa. Vi får en rad anmärkningsvärda anekdoter vilka format deras genuina vänskap. Om dessa och spektakulära installationerna engagerar eller bara känns tramsiga (ett ord som faktiskt förekommer i presentationen) beror på rådande humör. Beundransvärt dock hur manusförfattaren lyckats kopplat bort vår polariserande samtid, knappt några omvärldsmarkörer dyker upp. Idén till storyn härrör från när Mausbach med väninna lyckades bli portade på livstid från Vasamuseet. Författaren bearbetade den uppseendeväckande händelsen genom att bli sin egen curator.
Scenografin går som synes i vitt och bortsett från de konstverk man stöter på i rundvandringen finns knappt någon rekvisita. Baktill i mitten har en scen byggts, flankeras av två dörrar vilka skyltar med personalutrymme respektive toalett. I konsthallen ledsagas Mette och Mary av guiden och möter sex verk, ofta i skepnad av provokativ performance för att besökaren ska skåda bråddjup inom sig själv. Mimskådespelaren Ana Stanisic och Daniel Adolfsson turas om att förkroppsliga verken. Adolfssons Eros 2.0 är roligast medan mimskådespelaren i sin tillbedjande dyrkan av Maradona plus tvetydig modersgestalt i folkdräkt, flätor och falukorv runt halsen hämningslöst accentuerar pjäsens hysteriska dimension.
Hysterikan i olika varianter får en renässans, visas upp för att konfrontera besökare, få dem att reflektera över sig själva. Allt kulminerar i komiskt drastisk knorr med det sista verket. Hur ska inte avslöjas här. Ett av konstnärernas verk är så subtilt att det inte upptäcks, utan guiden (Ludvig Stynsberg i en dråpligt tillknäppt roll konstant på väg att implodera) behöver berätta, vilket får Mary att filosofera. Hon kan känna sig som ett konstverk ingen lägger märke till. Vidare kan väninnorna inte låta bli att testa gränser och av någon oförklarlig anledning symboliserar rävsvansar förbjuden lockelse.
Finns inget att anmärka på vad beträffar rollprestationer, tvärtom. Ska betonas att Morgan och Wiréen i högre grad berättar om sig själva och varann än gestaltar, vilket i längden blir en smula tradigt. Möjligen är jag inte rätt målgrupp. Medan huvudrollsinnehavarna kan agera naturligt bortsett från ett tillfälle när de visar att de en gången tappade tålamodet med varandra, är Stynsberg, ny i yrket, en stor behållning med motsatt manér. I sin tvåsamhet är kvinnorna beroende av sin slitstarka vänskap där Morgan agerar attraktiv manslukerska och Wiréen författarens runda alter ego.