https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2026/04/unnamed-11.jpg
JA!
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 april 2026
Regi Nadav Lapid
En absurd skildring av att leva ytligt som granne med krigstillstånd. Skildrat på ett ironiskt sätt som säkert tilltalar en del, men som för mig del känns som att jag sett bättre beskrivningar och skildringar av detta många gånger. Det räcker egentligen att läsa på första sidan för Sveriges Televisions Nyheter på SVT.se där massaker av terrorister kan skildras samtidigt som Hamas-demonstranter skildras och allt det blandad huller om buller med Melodifestivalen eller andra underhållningsprogram. Tragik och våld hand i hand med underhållning och komedi. Det är den värld vi lever i nu och egentligen mänskligheten alltid levt i. Att överleva med sitt vardagsliv fast delar av världen står i brand.
Det där med att en del lever i krig och dagligen måste skydda sig från bomber medan andra, inte långt därifrån, roar sig med vild sex, droger, alkohol och underhållning och snygga kläder. Tja det är inget nytt och det har skildrats på många olika sätt i både litteratur och film. Denna filmen tar avstamp från Israel dagen efter den 7 oktober då terrororganisationen Hamas dödade många israel på en musikfestivaler och tog många som gisslan också. Denna attack satte igång Israels jakt på Hamas, som gömmer sig framför allt i Gaza.
I marknadsföringen för denna film står det att filmen handlar om att säga “Ja” – att böja sig för makten, eliten och nationalismen:
JA! är en rasande uppgörelse med medlöperiet – hur både vanliga människor och konstnärer väljer underkastelse i stället för motstånd. JA! är en film som vägrar vara bekväm och som använder absurd humor för att provocera både åt höger och vänster.
Nja. Jag tycker inte den provocerar både åt höger och vänster. Någon kritik av Hamas är svår att hitta, till exempel. Frågan om Israel, Gaza och Hamas är mer komplicerad än vad som skildras i denna film.
Huvudpersonen vi får följa kallas Y, och han är en osäker jazzmusiker, och hans fru Jasmine är dansare. De ger sin konst, sin själ och sina kroppar till de som betalar mest, och skänker nöje och tröst till sitt blödande land. Y får så småningom uppdraget att komponera en ny, brutal och triumfatorisk israelisk nationalsång som ska hylla “segern” mitt i kriget.
Nadiv Lapid har sagt att han hoppas filmen “skakar om folks själar” och han beskriver JA! som sin mest konfrontativa film hittills. Regissören menar att det inte alls bara handlar om Israel utan om en >global tendens till vulgaritet och nationalism – där konst, känslor och tvivel trängs undan till förmån för makt och pengar. Jag både håller med och inte. För det första är frågan mycket mer komplicerad än att skildra Israel som helt oprovocerade i sina attacker i jakten på Hamas. Visst kan säkert många av oss se att underhållningsbranschen och/eller kulturen böjer sig för makten och pengarna, men det mycket motstånd också bland kulturfolk gentemot makten. Mycket värre än att alla som har monopol på makt och våld, som vakter, poliser och åklagare ofta, ofta springer ärenden åt makthavare och de mest välbärgade utan att överhuvudtaget reflektera över situationen för de utsatta. Så för mig haltar filmen. När den dessutom är väl absurd, väl överdriven och rörig och huvudpersonerna rejält utflippade har jag svårt att se filmen som seriös.
Om regissören:
Regissören Nadav Lapid (född 1975 i Tel Aviv, numera bosatt i Paris) är känd för Synonyms som vann Guldbjörnen i Berlin 2019 och Ahed’s Knee belönad med juryns pris i Cannes 2021 – båda starkt kritiska mot israelisk nationalism, identitet och makt.