Dans

Filmrecension: Cunningham ger en läskigt tydlig bild av tradition, praktik och historik av koreograf och dansare

6 april, 2020 by Lotta Altner

Cunningham
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 april 2020
Manus och regi Alla Kovgan
Filmfotograf Mkrtich Malkhasyan
Regi och koreografi Jennifer Goggans
Redigerare Alla KOvgan, Andrew Bird
Koreografisk regiassistent Robert Swintons
Producent Helge Albers, Ilann Gerard, Alla Kovgan
Kostymör/designer Jeffrey Wirsing
Originalmusik av Volker Bertelmann

I dokumentärfilmen om dansaren och koreografen Cunningham får vi möta en av Amerikas största. Han är en mytomspunnen man som det har spekulerats mycket om, och då inte enbart i danskretsar. Kanske var det att Merce strävade efter att vara lika äkta mot sig själv privat som på scen och därmed inte stack under stolen om sin homosexuella identitet. Att våga vara sig själv är idag mer på modet än någonsin, men är man född strax efter första världskriget 1919 (dog 90 år gammal) kan man utan att tveka säga att han var en man före sin tid. Själv menar Cunningham att dans för honom är ,”Allt stort och litet kan gå ihop och blir en helhet genom det vi känner” (fritt översatt)

I filmen har man ett spännande upplägg i sin dokumentation kring koreografen, dansaren och personen Cunningham. Man börjar ofta med att visa ursprungsdansen, med noteringar och kommentarer i kanten. Samtidigt blandar man färger, filmformat och ljusperspektiv utan att tveka, vilket gör att det tar en stund innan man förstår upplägget. Men när man väl hänger med i sammanhangen är det informativt och spännande att följa berättandet. Det underlättar mycket om man kan lite om dans och om Cunningham innan man ser, eftersom tonen i dokumentären kräver att man är en inbiten kulturnörd. Ibland upplever jag att man gjort det lite väl komplicerat för den ovana åskådare, men det tror jag är ett medvetet val.

Gång på gång i filmen frågar intervjuare koreografen själv hur han ser på sin konstform. Varje gång betonas att han skapar och gör kroppsuttryck som det enbart är upp till andra att tolka om de vill. Han vill tänja på kroppens gränser och upplever att alla rörelser är möjliga och att det är det som inspirerar honom. Cunningham vill inte bli pålagd några etiketter eller konventioner på sin dans eller sin koreografi. Han blir mycket irriterad och upplevs förolämpad och jag kan förstå honom. Gång på gång i filmen uttalar man dock att hans dans är den moderna danskonstens grundpelare och att den kan ses som avantgarde. Dessa uttalanden gör inte dansaren mer bekväm i sina fortsatta konkretiseranden. Istället upprepar han ”I have nothing to say and I´m saying it – that is poetry as I need it”.

Filmen påvisar på en fint sätt hur Cunninghams danstraditioner fått leva vidare. Det ser man tydligt i hur dansare återger scenbilder från tidigare filmer och noteringar av koreografen själv. Genom att få se ursprungsfilmerna och sedan dagsfärska scenbilder av andra dansare idag, förs hans traditioner vidare. Många uppsättningar kommer att leva kvar och inte glömmas bort. Arvet förs vidare och har stor betydelse för dansens historia. Oavsett om koreografen själv eller vi vill sätta ord på det som händer i hans dans, finns det många danstraditioner som vilar på Cunninghams val av rörelsemönster. Jag hade dock önskat att dokumentären hade kunnat ge koreografen, dansaren, konstnären och musikpedagogen Martha Graham (1894-1991) någon typ av benämning, med tanke på hur Cunningham fick inspiration, uppbackning och skolning från denna kända kollega. Men det känns som om det inte har någon betydelse för dem.

Jag vet inte om det gör mig mer glad eller mindre ledsen, att jag har väldigt svårt för koreografens återspeglande personlighet i dokumentären. I mina ögon verkar han dock enbart vara sig själv på gott och ont. Får man verkligen tycka att en homosexuell dansare som inte längre lever var mycket obehaglig? Är det politiskt korrekt? Får man kritisera en icke levande själ? Jag vet inte. Jag tänker dock tillämpa hans dansmetoder i mitt skrivandet. Jag tänker tänja på mina gränser lite och försöka vara genuint ärlig mot min natur så långt det känns medmänskligt utan slag under bältet. Jag ser i dokumenten, framförallt på hans kvinnliga dansare att han inte verkar ha varit en lätt man att samarbeta med. Snarare skulle jag vilja påstå att det var rädsla i luften och ett förtryck gentemot den kvinnliga kroppen. Kvinnan och kvinnligheten upplevs som ointressant dessutom på något vis. Ständigt lyfts och bärs kvinnor hit och dit. Det är alltid män eller Cunningham själv som är huvudrollen i alla huvudnummer. När jag dessutom hör hans manliga medarbetare/älskare prata om dans, dansarna och gemenskapen i danssällskapet, blir jag illa berörd. Det lyser igenom med hånfulla skratt och jargonger, vilka stjärnor och genier de själva tyckte att de var. Det ger mig lätta sura uppstötningar från magtrakten. Fast faktum är ju att en god konstnär inte behöver innebär en fantastiska personligheter som man tycker om. Det är viktigt att skilja det ena från det andra. På så vis sticker man i dokumentären inte under stolen med att dansaren troligtvis inte var ”en dans på rosor”.

Huvud dansare Ashley Chen, Brandon Collwes, Dylan Crossman, Julie Cunningham, Jennifer Goggans, Lindsey Jones, Corinthians Kresge, Daniel Madoff, Rashaun Mitchell, Marcin Munnerlyn, Silas Reiner, Glen Rumsey, Jamie Scott, Melissa Toogood.

Teaterkritik: Kollision på Soppteatern är en gott-och-blandad påse

8 mars, 2020 by Lotta Altner

Kollision
Regiöga Fredrik Meyer
Soppteater/öppen bar på Under Fontänen, Kulturhuset Stadsteatern
Premiär den 7 mars 2020

Kollision är en gott och blandad påse, där man försöker ge olika bitar av skratt och allvar. Vissa bitar är klockrena, andra hade jag valt bort

Kollision är en dansföreställning med inslag av teater, musik och sång. Det är också en föreställning om förutfattade meningar kring professioner, kulturer, framgångar och vänskaper. Dessutom är det ett försök till parodier och ironi om det som en publik utsätts för och aktörerna låtsas vara med om i samma stund. Man skämtar exempelvis om dansföreställningar när man sitter där som dansare och om dålig sångröst medan man sjunger lite falsk.

Dansarna ritar inledningsvis bilder med krita på en vägg bakom sig, förklarar därmed sina morgonrutiner och hur deras morgnar därmed varierar. Bilderna och dansen går mycket bra ihop och det är en berättarform som fungerar gynnsamt. Ett koncept som jag gärna hade sett mer av genom hela föreställningen. Att kasta sig in i vanliga skådespelar roller var jag inte helt förberedd på att de skulle. Jag påminns tydligt under föreställningen om att regi och koreografi inte är samma sak och att man inte kan förvänta sig det heller. Ett regiöga känns inte som tillräckligt.

Dans behöver inte bäras upp av någon annan profession än sin egen. Jag känner att jag längtar efter att vilja ge dem mer utrymme på scenen för mer kroppslig rörelse, som det bemästrar på ett helt annan nivå. Idag känns det som om musklerna och farten stoppas på för få kvadratmeter. Det är som guldfisken som simmar rak in i akvarieglaset gång på gång, men sedan måste ge upp och vända eftersom det inte finns mer plats att få. Varför har man valt platt agerande framför avancerad dans, frågar jag mig.

Rekvisitan utnyttjas maximalt i föreställningen och är inte bara fyndig, utan genomtänkt med starka syften. Varje liten vinkel eller användningsområde nyttjas för att skapa nya miljöer . Framförallt är jag enormt imponerad av hur ett draperi kan skapa så många känsloyttringar och funktioner med aktörerna på scen. En skodans förekommer exempelvis bakom ett förhänge och en hel historia i pantomimversion ger härliga bilder till vår fantasi. Det går att skratta åt det gulliga, men också det makabra i den påtvingade tvåsamheten. För vad är det för fel att känna trygghet med en hamster eller en död mormor?

Att olikheter kan bidra till utveckling och inte enbart är ett hinder, är ett gott syfte som jag upplever att föreställningen i klarspråk förmedlar. Lika barn behöver inte leka bäst, så länge man öppnar upp för ett gemensamt äventyr. Bara man mötas och respektera några grundläggande platåer att stå på, är man i hamn. När Jangfeldt och Rydman ger sig ut i salongen och vill inkludera publiken i sina samtal, blir det en större öppenhet kring dialogerna och en inkluderande gemenskap. Vänskapen kan vara så befriande enkel. Publiken reagerar mestadels med förtröstan när konventionerna mellan scen och publik bryts. Ibland räcker det dessutom med att höra vad som sägs bakom ens rygg.

Det är däremot alltid uppfriskande och uppmuntrande att se smart, klatschig och genomtänkt dans, speciellt när det är två jämna och professionella dansare på scen. Båda går från explosivt samarbete, till långsamma rytmer var och en för sig. Ofta lyckas de sammanfläta budskapen och humor till funktionell rörelse framåt, även om det ibland är något ojämnt. Fläckvist haltar handlingen i genuinitet och språket går från högtravande till ”coola” uttryck. Publiken skrattar dock mestadels och med lättsamheten rycks vi ändå med utav. Det är ju inte fult att bara ha lite kul.

Av och med Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman

Mello! – publiksuccé!

7 mars, 2020 by Martin Moberg

(Hela ensemblen sjunger, till stående ovationer från publiken, ABBA:s “Waterloo” som vann ESC i Brighton, 1974 – foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Denna lördagkväll är det final i den svenska Melodifestivalen, och senare i mitten på maj är det tänkt att Eurovision Song Contest (ESC) ska hållas i Rotterdam, Nederländerna. Men man behöver nödvändigtvis inte bege sig vare till Stockholm eller Rotterdam för att få uppleva musikalisk glädje i sann melloanda och det med liveband som numera fattas i mellosammanhang.

Det räcker faktiskt att som undertecknad gjorde idag på eftermiddagen, tillsammans med ett drygt 100-tal andra sätta sig till rätta i Ronneby folkteater och där få se och lyssna till elever som går på Ronneby Kulturskola. För de bjöd med bravur, ackompanjerat av en orkester på scen, på det bästa och värsta från Melodifestivalen och Eurovision.

Det var både hits och floppar svenska och andra länders bidrag från både då och nu vi fick se och höra. Det framfördes musikaliska nummer på såväl spanska (Eres tú) som portugisiska och så vi fick se finska monstermasker på scen till de mycket välbekanta tonerna av Lordis ESC-bidrag från 2006. Kulturskolans hyllning till melodifestivalen har redan blivit en publiksuccé.

Gårdagens föreställning blev slutsåld, fick jag veta av Ronneby Kulturskola, eftermiddagens nästintill bara enstaka platser var lediga och kvällens är också den slutsåld. Och när man sitter där, taktfast med hela publiken applåderande till refrängerna i “Satellit“, “Guld och gröna skogar”, “Håll om mig”, “Hard Rock Hallelujah” och sist men inte minst “Waterloo” så förstår jag varför. SVT borde ta kontakt med Ronneby Kulturskola för så här ska Mello vara.

Fascinerande dansverk med kvinnlig kvintett – Feardom på 3e våningen

3 mars, 2020 by Mats Hallberg

Av Camilla Ekelöf

På scen och medskapare: Johanna Byström, Lisa Agby, Julie Dariosecq/ Moa Sobelius, Caroline Rauf och Adriana Aburto Essén.

Ljudkomposition/ musik: Adriana Aburto Essén och Frangie

Kostymdesign och scenografi: Karin Dahlström

Ljusdesign: Håkan Larsson och Malin Arnesson

Med stöd av Rum för Dans, Riksteaterns Produktionsresidens, Dans 2019 och Teater Halland

Gästspel på 3e våningen Sockerbruket i Göteborg 27-29/2 2020 (i samarbete med ONYX kulturproduktion)

Har bara gett mig på att recensera dansverk några få gånger. Koreografer har då varit namn som Peter Svenzon, Benke Rydman samt Benedikte Esperi. Sist nämnde mångsysslare satte för ett par år sedan upp ett platsspecifikt verk betitlat Mo(r)d. Koreografen och hennes meddansare fick fram sällsynt djupa känsloregister, för kringvandrande publik i rum/ korridorer, som fram till förra seklets början utgjort kvinnofängelse. Resulterade i magisk konst, vars like jag tvivlar på kommer upprepas för mitt vidkommande. Minns att Esperi lycksaligt kommenterade recensionen (hävdade att texten gjorde henne fullkomlig rättvisa)., “Medger” att den förmådde verbalisera vad jag upplevde. Till saken hör att jag vid tidpunkten ådragit mig sömnproblem och därmed mental utmattning, vilket dränerade mig på energi. Efter kort tids sjukskrivning från slitsamt nattarbete, klev jag rakt in i detta rörelsebaserade, exceptionella konstverk.

Även om Feardom inte var lika genomträngande, har kulturskribenten i mig lust att förmedla tankar, om vad som inträffade på 3e våningen en timma i slutet av förra veckan. Camilla Ekelöf har undersökt “utsatthet, fruktan och den innersta avgrunden”. Hon har gjort produktioner som visats på flera av landets största teatrar och operahus. Enligt de nycklar till förklaringar vi tillhandahålls, förkroppsligas oönskade tillstånd genom surrealistiska förvrängningar. Mycket av vad jag ser har drag av katharsis. Knyckiga mönster som upprepas, förmodligen som besvärjelser.

Skeendet börjar i den spatiösa scenens bakre regioner med armrörelser, sprider sig till fingrarna. Fem svartklädda kvinnor i yngre medelålder illustrerar tematiken. Förvånas över i hur få sekvenser kvintetten agerar samfällt. Ska poängteras att de utför några originella formationer mot slutet, ett slut som mest indikerar en pågående process. Individuellt eller parvis åskådliggörs merparten av budskapet. I åtskilliga moment intar en av medskaparna en icke-dansande roll, eller görs till betraktare. Märkligt att iaktta!

Oförutsägbar spännande koreografi väver samman street med fridans, stänk av balett med performance. Trots ett helt igenom kvinnligt team, ges allmängiltiga erfarenheter. Verket lämnar mig inte lika dyster som förutspåtts, efter referenser till dystopi, misslyckanden och faror. Ett hastigt uppdykande inslag av hambo, visar på en lustig, hoppfull motvikt. I övrigt råder en kreativ brottning. Bristande självförtroende och rädsla, mixas med kampmoment jämte inslag av hoppfullt motstånd.

Det sepiafärgade ljuset runtom sprider paradoxalt en varm, sensuell stämning. Ljudlandskapet är raffinerat skiktat. Mer än tacksamt pumpande beats förekommer. Strupar väser och stönar, bildar en slags underström. Och en av dansarna till och med sjunger stående på bänk. Feardom kompletteras, ovanligt nog, av ett oral dimension. Caroline Rauf fungerar delvis som mikrofonförsedd berättare. Efterhand överlämnas mikrofonen till andra. Påpekandet att obehaget för att tala offentligt, inger större ångest än döden hos många, blev en komisk ingång i vad som kom att utspelas. Tejpremsor över munnar anspelar näppeligen på den rädslan, snarare på diktaturers förnekande av individens frihet.

Genom ett filter av kvinnlig identitet förmedlas tankeväckande scenkonst. Känd kontext styr koreografin, vilket avsevärt underlättar förståelsen, gör vad jag ser intressantare.. Likaså att duktiga dansare ägnar sig åt mer än enbart rörelsebaserade uttryck. Tog till mig ett estetiskt helgjutet verk, med delvis annorlunda förlopp än jag föreställt mig.

obs På Internationella kvinnodagen kan Feardom ses på Frölunda Kulturhus

Teaterkritik: Bye Bye bror – starkt och självutlämnande om våld och machoideal i förorten

10 januari, 2020 by Petter Stjernstedt

Bye Bye bror
Riksteatern och Teater Fryshuset
Regi, manus och scenografi: Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg
Medverkande: Robin Stegmar och Alexander Abdallah

Bye bye bror är ett rop på hjälp och en desperat jakt efter mening och hopp i en kall och våldsam värld. Två grabbar, ett scengolv. Och en vardag fylld av kriminalitet , droger och parra. Den ständiga stressen att inte leverera eller att när en minst anar det få en pistolmynning upptryckt i nyllet. Den enda utvägen är kniven mot strupen eller hjälp utifrån som kan hjälpa dig att bryta cirkeln av destruktiva handlingar. Det är unika erfarenheter men med en gemensam nämnare – Maskuliniteten och masochismen som bränsle till elden.

Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg ger oss uppföljaren till Klipp Han som spelades på Dramaten under 2017/2018. Efter flera intervjuer med kriminella personer bosatta i utsatta områden har Emil och Ulf omvandlat erfarenheterna till teater. Bye Bye Bror är självutlämnande och stark om en av vår tids stora utmaningar, om våldet på gatorna och unga vilsna män som samhället lämnat därhän. Berättat av människor vi sällan hör uttala sig. Personer som faktiskt upplevt våldet och kan förklara hur en kan hamna där. Nyanserat och direkt närmar de sig ämnet.

I gestaltningen av männens kamp används dansen som en försonande akt. Här i den subtila tillåts männen att vara fysiska och omfamnande. Det hudnära kompletterar och ramar in deras livskrönikor. Och det känns närmast dokumentärt när männen skruvar sig och hummar fram smärtsamma sanningar på scen . Som att de talar från hjärtat och inte läser direkt från manuskript. Efter år av eskalerande våld i kriminella miljöer har de lyckats ta sig vidare och funnit en ny plats i samhället. Men med bristande tillit till andra människor och svårigheter med att anpassa sig till det nya blir vardagen en fortsatt kamp. En av männen berättar hur hans räddning blir domen som fälls över honom, straffet för att han planerat ett brutalt mord och vars direkta konsekvenser blir finkan. Där och då bryts kopplingen till de kriminella gängen och han får hjälp av samhället att ta sig vidare och hitta ett nytt sammanhang.

Med monologerna tränger sig regissörerna djupare ner i pudelns kärna som är manligheten och dess oförmåga att se komplexiteten i saker. Likhetstecken dras mellan SD, Grekland, klimatförnekelse och machoideal. Man tar ett helhetsgrepp runt problematiken, men så fort vi lämnar det nära tappas pjäsens nerv bort. Likaså är det nakna som bortblåst.

Historien om machomän som aldrig gråter är relevant, men har hörts skanderas på scen många gånger förut. Det har inte männens öden, om våldet på gatorna och det omöjliga i att bryta cirkeln. Häri ligger pjäsens styrka. Det är också dumdristigt hur pjäsförfattarna väljer oss vana teaterbesökare som åskådare. Istället borde Bye Bye Bror rikta sin uppmärksamhet mot de yngre, skolans elever och kriminella i fängelse som ångrar sina livsval. Credd till regissörerna som lyckas nyansera debatten och se bortom siffrorna och statistiken om ett ökat våld i samhället, hur de sätter ord på vad som det fakto sker där ute. Bye Bye Bror lägger ansvaret inte som politiker enbart på polis utan på mannen som grupp och på aktörer som skola, social omsorg och fritidsgårdar. Tillsammans kan vi skapa en förändring och se till att hjälpa vilsna män att hitta en ny tillvaro. Och förändringen börjar med dig.

Petter Stjernstedt

Dans

Footer

Om oss