Bye Bye bror
Riksteatern och Teater Fryshuset
Regi, manus och scenografi: Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg
Medverkande: Robin Stegmar och Alexander Abdallah
Bye bye bror är ett rop på hjälp och en desperat jakt efter mening och hopp i en kall och våldsam värld. Två grabbar, ett scengolv. Och en vardag fylld av kriminalitet , droger och parra. Den ständiga stressen att inte leverera eller att när en minst anar det få en pistolmynning upptryckt i nyllet. Den enda utvägen är kniven mot strupen eller hjälp utifrån som kan hjälpa dig att bryta cirkeln av destruktiva handlingar. Det är unika erfarenheter men med en gemensam nämnare – Maskuliniteten och masochismen som bränsle till elden.
Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg ger oss uppföljaren till Klipp Han som spelades på Dramaten under 2017/2018. Efter flera intervjuer med kriminella personer bosatta i utsatta områden har Emil och Ulf omvandlat erfarenheterna till teater. Bye Bye Bror är självutlämnande och stark om en av vår tids stora utmaningar, om våldet på gatorna och unga vilsna män som samhället lämnat därhän. Berättat av människor vi sällan hör uttala sig. Personer som faktiskt upplevt våldet och kan förklara hur en kan hamna där. Nyanserat och direkt närmar de sig ämnet.
I gestaltningen av männens kamp används dansen som en försonande akt. Här i den subtila tillåts männen att vara fysiska och omfamnande. Det hudnära kompletterar och ramar in deras livskrönikor. Och det känns närmast dokumentärt när männen skruvar sig och hummar fram smärtsamma sanningar på scen . Som att de talar från hjärtat och inte läser direkt från manuskript. Efter år av eskalerande våld i kriminella miljöer har de lyckats ta sig vidare och funnit en ny plats i samhället. Men med bristande tillit till andra människor och svårigheter med att anpassa sig till det nya blir vardagen en fortsatt kamp. En av männen berättar hur hans räddning blir domen som fälls över honom, straffet för att han planerat ett brutalt mord och vars direkta konsekvenser blir finkan. Där och då bryts kopplingen till de kriminella gängen och han får hjälp av samhället att ta sig vidare och hitta ett nytt sammanhang.
Med monologerna tränger sig regissörerna djupare ner i pudelns kärna som är manligheten och dess oförmåga att se komplexiteten i saker. Likhetstecken dras mellan SD, Grekland, klimatförnekelse och machoideal. Man tar ett helhetsgrepp runt problematiken, men så fort vi lämnar det nära tappas pjäsens nerv bort. Likaså är det nakna som bortblåst.
Historien om machomän som aldrig gråter är relevant, men har hörts skanderas på scen många gånger förut. Det har inte männens öden, om våldet på gatorna och det omöjliga i att bryta cirkeln. Häri ligger pjäsens styrka. Det är också dumdristigt hur pjäsförfattarna väljer oss vana teaterbesökare som åskådare. Istället borde Bye Bye Bror rikta sin uppmärksamhet mot de yngre, skolans elever och kriminella i fängelse som ångrar sina livsval. Credd till regissörerna som lyckas nyansera debatten och se bortom siffrorna och statistiken om ett ökat våld i samhället, hur de sätter ord på vad som det fakto sker där ute. Bye Bye Bror lägger ansvaret inte som politiker enbart på polis utan på mannen som grupp och på aktörer som skola, social omsorg och fritidsgårdar. Tillsammans kan vi skapa en förändring och se till att hjälpa vilsna män att hitta en ny tillvaro. Och förändringen börjar med dig.
Petter Stjernstedt
Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
