19/3 -20/3 2024
Stora Teatern i Göteborg
Denna originellt interaktiva show på halvannan timme av Benke Rydman inför två så gott som fullsatta salonger, lanseras med kategorierna humor och dans. Den är skriven i samarbete Martin Luuk vars livsfilosofi från Glen Killing gängets torra humor och romandebuten Gud har för mycket tid (som jag läst) känns igen i Master of Dance. Rydman är dansare och koreograf i världsklass, också regissör som gjort smärre roller på scen och film. Var en av medgrundarna till Streetdance-gruppen Bounce och blivit något av en ikon genom sin innovativa estetik Banbrytande danskompaniet upplöstes efter att ha sålt ut Globen x 5. Har sett två av deras verk, inklusive en lika hisnande som spektakulär uppsättning av Gökboet. Senaste decenniet har jag här recenserat två påkostade produktioner han varit hjärnan bakom på GöteborgsOperan. Syftar på musikalen Oliver jämte radikala bearbetningen av baletten Eldfågeln. Andra scener han jobbat på har varit bland andra Stadsteatern i Stockholm, Dansens Hus, Göta Lejon, Gröna Lund och i Oslo. Bounce turnerade i Europa.
Föreställningen går ut på att vi kommer få följa med i tillkomsten av ett verk. Utan att låta någon annan stå på scen går vår guide igenom processen, från ax till limpa. Att involvera publiken blir ett tacksamt grepp för att berätta om hur det går till på auditions, repetitioner och vilka förberedelser Benke brukar vidta på premiärdagen. Visst kan upplägget tyckas krystat, men dansambassadören förvaltar idén med bravur. Till sin hjälp har paret förutom oss endast lite rekvisita, ljud- och ljusansvariga, pumpande dansmusik i högtalarna och en backdrop. Det är vad Benke har att förhålla sig till när han med bländande kroppsrörelser demonstrerar en unik begåvning.
Antagligen första gången han från scen ingående redogör för sina erfarenheter i branschen, vilka pedagogiskt omvandlas till råd. Leks sålunda med tanken att publiken består av aspirerande danselever. I öppningsscenen introduceras en speakerröst som återkommer i omgångar. Den kommenterar Benke Rydmans förehavanden och förmedlar vad som påstås vara hans tankar. Inspelade rösten kompletterar smart all den information Benke Rydman levererar på scen. Anmärkningsvärt att han aldrig tappar bort sig, trots inslagen av oförutsägbarhet. Några av åskådarna på första raden dras in i handlingen som assistenter. Vidare utförs uppmaningar som publiken ombeds att föreslå, vilket genererar skratt och förtrolighet i salongen. Varje gång knyts dock säcken ihop, ett bevis på ofantlig rutin för en hip hop-dressad karismatisk man som ser betydligt yngre ut än sina fyrtionio år. Även om yrket slitit på kroppen kan förmodas att hårda träningen haft en hälsosam effekt.
Enda negativa för egen del är att jag sitter på vänstra sidan på andra balkong, med delvis skymd sikt och emellanåt drabbad av svindelkänslor. Kanske ett halvdussin gånger bryter emellertid de extatiska sekvenser ut då man glömmer tid och rum, försätts i lyckotillstånd av att studera hur en mästare koreograferar sig själv. Hänger mig åt blixtrande moves till Michael Jackson och Stevie Wonder, Stravinskij och Judas Priest, funk och hip hop. Ett underbart fyrverkeri av street dance bryter ut i mittcirkeln omgärdad av nedsänkta Led-lysrör. En helt fantastisk exposé över stilar och uttryck under några minuter gör den blandade publiken salig, ”brings the house down” när den avslutas till larmig rock & roll.
Vi får lära oss mycket matnyttigt. Om vikten av förberedelser och att kunna sticka ut. Benke river ner applåder genom att visa sin ”signature move” (vi varnas om att lektionerna kommer innehålla många engelska termer), hans butterfly twist. Hans audition för Michael Jackson gjorde däremot inte avtryck, på grund av att den saknade ett personligt avtryck. Kollegor det refereras till är främst Alexander Ekman, Mats Ek och Per Jonsson. För det mesta sker det med glimten i ögat. Kontrasten till hur det berättas om Per Jonssons självmord dagen före premiär blir därför desto starkare, väldigt gripande redogörelse från en då ganska färsk dansare i ensemblen.
Man måste enligt ”Master of Dance” släppa kontrollen för att det ska bli konst. Det verkar vara den tumregel han vill att vi ska lägga på minnet, när vi rusiga av glädje över nyss upplevd stand up och dansuppvisning vandrar ut på Avenyn i kvällskylan. Jag beger mig till nyrenoverade Ljunggrens Bar & Bistro där livemusik med Johanna Hjort & David Bäck befinner sig i slutfasen.
OBS Upptäcker nu sent omsider att föreställningen är på turné och att premiären i Stockholm redan recenserats i Kulturbloggen. Miss av mig och lokala arrangören! Se denna text som min redovisning, mina intryck av föreställningen 20 mars på Stora Teatern Här länk till vad som skrevs och fotades från premiären:
https://kulturbloggen.com/?p=164251