• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Teaterkritik: The Dresser – Hollas ansikte bär och ger styrka bortom mellanmjölkens horisont

9 mars, 2025 by Pernilla Wiechel

Foto Ben van Duin

The Dresser
Av & med Karina Holla
Dramaturgi Jeroen Kriek
Scenografi Theun Mosk
Kostym Mattijs van Bergen
Musik Rikard Borggård
Teater Giljotin – gästspel med premiär 1 mars 2025, recensionsdag 8 mars
Foto Ben van Duin

Den i Amsterdam baserade, flerfalt prisade mimskådespelaren Karina Holla gör ett återbesök – som ett led på sin turné – på Teater Giljotin. I sina två senaste föreställningar Warrior Women och Darger spelade hon för utsålda hus i Nederländerna och Sverige. The Dresser hade premiär i oktober 2023 och den första turnén i Nederländerna har fått ett varmt mottagande. Kvällens föreställning ges på engelska.

En röd stor bur – som blir hennes scenrum – är det första man ser. Klänningar, kavajer – med var sin karaktär – hänger uppsatta på galgar i taket. Holla träder in värdigt, stilla i en vit – liknande sidenpyjamas. Kragen upptill ger ändå pondus till det mjuka materialet, och hennes lite stabila men också känsliga gestalt. Hennes öppna ansikte med rödmålade läpparna och pigga vakna ögon blir belyst och spelet kan börja. Hon inger respekt. Titeln The Dresser flaggar för att livet bakom scenen är det som ska visas, och nog blir det allvar från första stund.

Jag är inte i Sverige, är det första jag tänker. Det spektrumet av uttryck, som direkt uppstår har inget med vår lilla jantelag eller lagom-tillvaro att göra. Sakta tar hennes erfarenhet plats på scenen – färgat av ett långt teaterliv. Associationerna går till Louise Bourgeois – som också använt sig av en bur som ett galler i sin konst. Hon är också kvinnan som gjort kraftfulla verk i hög ålder. Lite senare flyger Bourgeoises namn också över Hollas läppar – när hon på tydlig engelska både skämtar och lite skrämmer oss.
”Again, and again and again…” säger hon och beskriver att även om det så är endast tre personer i publiken – och ”bara en skrattar på rätt ställe” – så vill hon ge allt. Men hennes humoristiska argument för att dö, för att på så sätt verkligen ”understryka att hon levt” och existerat – hör vi också.


Hon rör sig lugnt och medvetet, med en mimartists alla väl formade gester. De små knotiga händerna blir följda i minsta rörelse. ”I wanted a prince to come and make me free” säger hon. Vi får höra hur han som i en saga sedan kommer och landar på fönsterkarmen. I en liten gest bara lutar hon sig – därefter något bakåt – andas … och ”blir fri” – i en av pjäsens subtila ögonblick. Nog blir hon fri, men inte som hon tänkt sig .. och prinsen går till och med och dör får vi höra.

Då och då hämtar hon vatten hos sin ljus- och ljudtekniker utanför buren – och visar stolt på att hon är människa bakom allt agerande. Han som lägger alla kläderna i hennes armar i slutet av pjäsen.

Vid ett fotografi av Salgado föreställande en afrikansk mammas ståtliga kropp, fanns en gång en bildtext: ”She is a tree of life to them”. De orden som drabbade mig då, dyker nu upp. Den bottnande tydliga speglingen som Holla bjuder på är precis som sådan nödvändig näring för ett litet barn. Vi bärs av autenciteten. Luften blir stilla, allvarlig eller lättsam och klar i hennes makt – hennes skicklighet.
I småpratet som följer i foajén efteråt viskas namn på våra stjärnor som Margareta Krok, Ernst Hugo Järegård och även Edit Piaf. Det är den 8:e mars och det känns värdigt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Teater Giljotin, Teaterkritik

Danskritik: En kopp kaffe – vitalt, djärvt, varmt

22 februari, 2025 by Pernilla Wiechel


Foto: Kungliga Operan/Håkan Larsson

MCGREGOR/EK
Infra
Koncept, regi och koreografi Wayne McGregor
Musik Max Richter
Scenografi Julian Opie
Kostym Moritz JungeL
Ljus Lucy Carter
Ljudansvarig Chris Ekers
Medverkande Kungliga Baletten och Kungliga Hovkapellet

En kopp kaffe
Koreografi Mats Ek
Musik Anders Hillborg
Dirigent Nir Kabaretti
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman
Ljusdesign Erik Berglund
Konsertmästare Tale Olsson
Cellosolister Kati Raitinen /Erik Wahlgren
Medverkande Gilian Lisa Drake, Nicolas Le Riche, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
Speltid 35 minuter
Kungliga Operan – föreställning som recenseras 21 februari 2025

Är det så att konstnärer får ett lite sannare och djärvare uttryck när de blir äldre? Efter detta vitala, hjärtevärmande, samtidsvakna och överraskande verk – svarar man ”ja!”. Mats Ek blir 80 år i april – och Marie- Louise Ekman som själv fyllt 80 i höstas – gör med En kopp kaffe helt enkelt scenkonsthistoria. Väntat var det, men också extra välkommet och härligt. Mig veterligen har de inte arbetat ihop tidigare, och synd vore om de skulle sluta nu. Jag ser fortfarande framför mig Ekmans gigantiska profiler vid bakre väggen som förhöjs i olika belysningar. De når långt ut i den helt fullsatta salongen och ger en stor rymd att dansa framför. Men först något om kvällens helhet, för vad är egentligen dans?
Att Kungliga Operan valt att lägga verket Infra, av den brittiska koreografen McGregor före paus – gör den mer till en fond – en kontrast till den senare. Det uppstår en pedagogisk lektion i danshistoria. Infra visar de äldre klassiska, stränga, uppåtsträvande könsrolls-stereotypa rörelserna – som övats vid stång framför spegeln i hundra år. Sedan tar Eks koreografi vid som en färgrik fläkt från framtiden. Här syns en mer tillåtande människosyn och hopp om förändring. Hur har dans genom åren lockat sin publik, undrar man? Vilka rörelser sågs som spännande?


Men tyvärr upplevs mer skillnader mellan verken. Samverkan mellan musiken och dansen fungerar bättre efter paus – här ger de färgglada vida kläderna, och rörelserna, ett personligt svängrum åt dansarna – som man gärna själv kliver in i. Så är det inte i Infra. I Infra känns det som att musiken, dansen och scenografin ha kommit till i var sin ensam konstnärs-kammare. Eks koreografi bildar tillammans med kapell, solister och scenografi, en tajmad helhet, medan det före paus är mera stumt. Där Hillborgs musik skapar stämning och dramatiskt stöd, ligger tyvärr Richters musik som en autistisk massa – vacker kanske i sig själv – men varför para den med dans?
Det finns en (ganska lång) film på Kungliga Operans hemsida, där Marie-Louise Ekman och Mats Ek intervjuas. Annars är söndagsintervjun i P1 – där Mats Ek intervjuas av Martin Wicklin mycket bra. Hans berättelse blir också ett tidsdokument över svensk kulturhistoria, med mamma Birgit Cullberg (Cullbergbaletten), bror Niklas – också dansare, och syster Malin (skådespelerska).
Med mig hem (efter En kopp kaffe) tar jag de många vardagliga, – ofta jämlika – livsnära scenerna med det äldre paret, scenen när det är mannen som matar spädbarnet och blir rullad av kvinnan, kastrullen som symbol för kökets maktordning – som sedan övergår till en slags mans-hjälm som hindrar sikten socialt – de många scenerna där paret tycks ”stå i bredd” (jmf Ebba Witt – Brattström). Sann och rörande är också scenen när dansarna – som unga glupska flickor – undersöker – mannens nakna vackra kropp.

Arkiverad under: Dans, Dans recension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Kungliga Operan, Mats Ek

Teaterkritik: Pappa Pellerins dotter – omsorgsfull helhet, lagom doser spänning och fint barnperspektiv

3 februari, 2025 by Pernilla Wiechel


Foto Christopher Backholm

Pappa Pellerins dotter
Av Maria Gripe
Bearbetning och regi Sara Giese
Scenografi Johan Engberg
Ljus Martha Khomenko
Musik/Ljud: Stefan Johansson
Kostym Elin Hallberg
Mask Anna Olofson
Koreografi Tove Sahlin
Dramaturg Marie Persson Hedenius
I rollerna Beri Gerwise, Emelie Florén, Emma Mehonic, Tove Sahlin, Ana Stanišić
Familjeföreställning från åtta år
Premiär på Orionteatern 1 februari 2025 (sedd dagen efter premiären)

Maria Gripe skrev boken om Loella 1963, där ett tema var hur en faderlös flickas starka identitet som skogsflicka utmanades i mötet med staden. Boken blev också TV-serie i Sverige som visades 1974. Flera verk av Maria Gripe rörde sig kring (natur)mystik, gränsland och fantasivärldar, såsom Glasblåsarens barn och Tordyveln Flyger i skymningen.

Handlingen i Pappa Pellerins dotter följer i korthet Loella – också kallad Lopp-Loella – som bor ensam i en liten stuga i skogen med två små tvillingbröder. Mamman arbetar på sjön i långa perioder och pappan vet Loella ingenting om. Ändå har hon det ganska bra i skogen. Där finns också tant Adina, och skogsmannen Fredrik som hjälper henne. Framför huset står en fågelskrämma som Loella kallar Pappa Pellerin. Han fungerar även som ett skydd mot ovälkomna besökare men också som en slags brevlåda. Fågelskrämman blir också något Loella väver sina fantasier kring – och önskningar om – den okända pappan. En dag sker det dramatiska att mamman väljer att inte komma hem alls. Hon ska arbeta en tid i Amerika. Loella får lämna sitt välbekanta liv i skogen och förs till ett barnhem i den stora främmande staden. Otryggheten gör att fantasierna – och särskilt de om pappan – blir allt starkare och viktigare för Loella. Med sig har hon tant Adinas ord som säger att ”det finns en mening med allt”. Med tiden får hon nya vänner i staden, men Loella slutar aldrig att söka efter sin far.


I Gieses regi kryddas berättelsen med spänning i precis lagom doser för en ung publik. Skogsflickan Loella framstår i Gerwises gestalt som en trovärdigt kavat flicka, smått människoskygg, men utrustad med en stark tillförsikt att klara sig själv i världen. En särskild eloge vill jag ge alla medverkande för ett underbart artikulerat kroppsspråk som tas om hand i Sahlins – för lokalen så väl anpassade och tydliga – koreografi. Sammantaget är det en njutning att uppleva hur Orionteaterns stora sal med sin dynamik och resonans bjuds på till fullo.

Det börjar med att vi leds in i lokalen av fjärran fågelljud. Väl på plats ser vi ut över lilla realistiska stugan i skogen högt uppe på en kulle i bakre delen av scengolvet. Fågelskrämman med hatt står strax nedanför. Engbergs höga träskärmar – vissa på hjul – som liknar byggställningar ger värme till scenrummet. De får en estetisk roll men även ett smart praktiskt syfte. De många scener som sedan följer bygger genialiskt på mimteater. Särskilt bra är bilscenen där handhållna ficklampor är billyktor och ljud ger karosskrammel till klungan av resenärer. Pedagogiskt målar Johansson med verkliga ljud. Härligt samverkar också allt i scenen då flickorna handlar glass i affären hos underbart agerande Sahlin. Fyndigt utförda rörelser – men även ljud från kassaapparaters olika plingande – gör allt så levande. Dynamisk blir också kvällsscenen i hamnen – som utspelas både på en högre våning i lokalen – men avslutas med en pytteliten radiostyrd bil. Ljud kommer framifrån men också bakom publiken. Det blir svindlande för sinnena. Alldeles lagom trollbinds den unga publiken och mycket upplevs ur huvudpersonens perspektiv.

I minnet stannar den riviga lite äldre och stadsvana barnhemssysterns karaktär som är så väl fångad. Men även det komiska minspelet hos Loellas mammas väninna – som de små brorsorna bor hos – när Loella knackar på. Lärarinnans trovärdiga välvilja – och hur hon ser Loellas situation – kryper också in under skinnet. De medverkande har flera roller, och det är endast Gerwise som förblir Loella föreställningen igenom. Föräldrar som själva vuxit upp på 60-talet, kommer också notera extra Hallbergs tidstrogna klänningar i glada färger. Tillsammans med frimärkshobbyn o andra tidsmarkörer kan föreställningen skapa samtal med barn: Hur var det på mammas tid?
Jag hoppas att många barn får uppleva Loellas resa i Orionteaterns omsorgsfullt bearbetade uppsättning. Och visst värmer och berör den även vuxna – särskilt sällskapet som det inkända barnperspektivet ger.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Maria Gripe, Orionteatern, Pappa Pellerings dotter, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Titta en älg i Ofelia-bestruken bröllopsextas

18 oktober, 2024 by Pernilla Wiechel


Foto: Sören Vilks

Titta en älg
Av Kristina Lugn
Regi och bearbetning Mellika Melouani Melani
Scenografi Martin Chocholusek
Ljus Mikael Kratt
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Anne-Charlotte Reinhold
Kompositör Mikael Karlsson
Koreografi Ossi Niskala
Medverkande Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Göran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Hanna Ekberg och kören Stockholm City Voices under dirigent Tindra Thor.
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Premiär, Dramaten Stora scenen, 17 oktober 2024

Det har gått fyra år sedan poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn mötte sin Mor döden. Lugn som vände motgång till medgång, nådde ut i media och blev folkkär. Titta en älg sattes ursprungligen upp 1999 för tre skådespelare på Teater Brunnsgatan 4 – den hon senare tog över efter Allan Edwall, och hennes dotter nu driver. Manuset var specialskrivet för Staffan Westerberg, Jane Friedmann och Anna Pettersson. Ensemblen gjorde tillsammans regin.
Kvällens bearbetning av regissör Melouani Melani – som läst allt av Lugn – ska ses som en hyllning till hela hennes dramatiska gärning (DN 16/9). Hon regisserade nyligen också Idlaflickorna vid Göteborgs stadsteater (2021) och var tidigare bl.a. konstnärlig ledare på Folkoperan. I kväll är (fler än) åtta skådespelare och en hel kör närvarande. Nyskriven musik av Mikael Karlsson framförs – kompositören aktuell med Melancholia, uppsatt på Kungliga Operan (2023), byggd på Lars von Triers film.

Under arbetet med Titta en älg säger Melouani Melani – att Lugns språkligt drivna texter – som hon jämför med Elfride Jelinek som hon också arbetat med – beskriver ”kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar” (DN 16/9). Kvinnor betraktar sig själva och strukturerna som snärjer dem. Centralt är kvinnorollen och viljan till självutplåning, menar hon. Samtidigt upplever Melouani Melani en ”dionysisk plattform”. I kväll ska även scener, roller, citat tas med ur andra verk. Kören ger röst åt de ”inlåsta och förvildade” som finns med verket När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna (1986) (DN 16/9).

Att Lugn främst skrev absurd teater, med drag av filosofen Sartres existentialism, är känt. Det reflekterande jaget står inför beslut, i en värld utan mening. Hon kunde utan och innan sin Samuel Beckett och Harold Pinter (dramatiker inom absurdism). Poeten Sonja Åkesson, som Lugn hörde som ung, öppnade också en helt ny värld för henne – med sin vardagliga socialrealism. Och i kväll ska Dramatens stora scen bli en tågperrong, precis som vid uruppförandet, avslöjar Lars Ring (SvD 13/9). Tågen går mot döden. Jag sätter mig ner förväntansfull i salongen. Ridån går upp.

Scenografin och ljudeffekter är mycket realistiska. Perrongen – som löper längs scenen – är försedd med klassisk belysning i böjd järnarmatur som senare riktas mot publiken. Nertill finns varningstexter att läsa. De som träder in bär moderna kläder. En väntkur i glas dyker senare upp med plötsligt irriterande lysrörsproblem. Tågvagnarna som anländer hörs ljudligt och har sidor av räfflad plåt.

Allra först presenterar sig en allvarligt sinnad gestalt i kavaj. Det är Stickan Ogebratt, som arbetar på Folkhälsoinstitutet – en förvirrad med något strukturerad karaktär gestaltad av den nyligen prisade Lotta Telje med sin tydliga komik. De lite torra tragikomiska formuleringar lockar till små skratt. Sedan ansluter sig andra gestalter. De bildar en liten skara som med lustigt prat far upp och ner kring perrongen.

Scen två tar plats i en vagn som rullar in. En man Harald och en kvinna Lillemor samtalar hemma i ett kök. De har två barn men är långt från lyckliga. Efter en stund hanterar kvinnan i morgonrock ett gevär. Gevärshanterandet upprepas, hon tar spjärn och försöker mödosamt skjuta sig med den långa pipan om och om igen – som en grotesk akrobat. Det tragikomiska slutar att roa – jag värjer mig. Kvinnan i den ljust rosa morgonrocken är en undfallande kvinna, tydligt gestaltad av Rebecka Hemse med van artikulering. Hon blir en i skaran vid perrongen.

Något sker här. Kanske är det – lite senare – när den inledande lugna mer stödjande musiken plötsligt ökas på och rytmiska trummor tar över. Eller om det är när den vackra kvinnokörens massa – i vita bröllopsklänningar vandrar mot oss i publiken, såsom körer gör i operaföreställningar, suggestivt. De sveper in på scenen när de inte ruvar som en zombieklunga mäktigt i kulisserna. Vartåt bär allt hän? Talandet övergår till operett eller musikal, filminslag? Demoniska och starka krafter kryper fram. Humorn lämnas därhän som annars gav lite andrum… Publiken kurar ihop sig. Ritualer med sång och suggestiv dans i Ofelia-liknande bröllops-extas tar över.

Av originalets tre roller – kanske alla Lugns alteregon – får man känna att den mer förtröstansfulla Karlsson (då Jane Friedmann) är nedtonad ikväll. De tre är: den strukturerade förvaltande Stickan Ogebratt som jobbat på Folkhälsoinstitutet (nu Lotta Telje), den unga mer känslostyrda Larsson (nu Sanna Sundqvist Ofelia-bestrukna gestalt) som är ”bröllopsresenär” – och sist Karlsson (nu lite stramare Ellen Jelinek) som är den ”dansanta småskollärarinnan”, den rara dalkullan med liten mössa (se Youtube). Karlsson vill ”gå genom natten” i sina ”flickkläder” och ”gå i barndom” för att ”det är en tröst” (texten). Hon är yrkeskvinnan som känner glädje över att ha ”lärt över tusen barn att skriva” och hon ”tycker mycket om sitt jobb”.
Karlsson speglar ju något av Lugns egen ambition – att skriva för de små (svaga) och stolt förvalta vårt svenska språk, tänker jag. Och självdestruktiviteten tog ju faktiskt inte över, även om Lugn skrev om döden och annat kraftfullt. Hon balanserade just det mörka via en genialiskt effektiv ordglädje. Just ikväll syns inte dessa små pauser, öarna, som bar henne.
Men Mikael Karlssons melankoliskt vackra musik – stödjer spelet – särskilt i början och slutet – och lugnar. Tonsättningen av raderna ”När jag var gift med Harald” – som Marie Rickardsson framför med sitt självklara sätt – är i sig själv vacker och blir sann. Anspelningar från Kvinnorna vid Svansjön och berättelser om Rune ur Stulna juveler känns igen. Synd är att musiken inte räcker som kitt för att hålla ihop lapptäcket av alla de små scenerna. Så trots skickliga välbalanserade skådespelarinsatser kommer inte karaktärerna nära och texterna förblir mest stumma. Att väva in så pass mycket mångbottnat material – dämpar tyvärr magin i delarna.

Kvar dröjer istället ett dionysiskt mörker, som skriker ut från avgrunden, ritualen som magnifikt tar plats och vill suggerera. Mängder av unga kvinnor i nyligen inköpta brudklänningar, försedda med gula prislappar, blir förlösta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Jan Schaman – en charmig, mänsklig föreställning som ger hopp

6 april, 2024 by Pernilla Wiechel

Jan Schaman – Nu vänder det
Av Richard Turpin
Regi och dramaturgi Henrik Dahl
Scenrum Magnus Möllerstedt, Magnus Lindberg
Ljud och musik Magnus Lindberg och Dror Feiler
Ljus Assar Firus Norrman, Jonatan Winbo
Kostym Ulrika van Gelder
Mask Cais Marie Björnlod
Med Richard Turpin och Hugo Bernhardt Hjelm
Premiär Teater Tribunalen 5 april 2024

Teater Tribunalen uppstod 1995 och är inrymd i den gamla biografen Lido på Hornsgatan. Den bildades av skådespelare, varav Henrik Dahl och Richard Turpin fortfarande är kvar. Teatern är känd för sin socialistiska agenda. De vill blottlägga, kritisera och döma den politiska och ekonomiska makten och inspirera till engagemang och aktion (programförklaringen). Adekvata frågor ska ställas till publiken om dess verklighet. Ofta sker det med satir och burlesk twist, har jag erfarit. På mycket kort tid, förstår jag, har de nu repeterat och låtit sin karaktär Parapsykologie Dr Jan Schaman få uppstå i kvällens enaktare. Det känns minst sagt värmande att Teater Tribunalen känt sitt kall och vill göra en insats.

Med sig denna gång har Jan Schaman (Rickard Turpin) en assistent (Hugo Bernhardt Hjelm) som debuterar som skådespelare. Schamanen har haft flera föreställningar genom åren. Sist uppges han ha hållit en antiliberal seans där han med hypnos, meditation och ”för den tiden modern apparatur” försökte driva ut liberalismen ”ur det kollektiva undermedvetna”. Att apparatur är viktigt, flaggar för vad som dyker upp under kvällen. Denna gång är uppsåtet att befria oss från ”pessimism och reaktionära tendenser” och visa resultatet av en ”omfattande optimismforskning”.

Upprymd av förväntan läser jag raderna:
Jag förklarar er härmed som historiska subjekt
Ansvariga för ert arbete med tiden
Övervinn era rädslor
Betrakta världen sådan den är
Var ser ni möjligheterna?
De finns

Vi möts i foajén av en dammigt vitklädd ung herre (Hjelm) i svart fluga som pinglar med en bjällra. Med hög stämma hälsar han oss välkomna. Insläppta i det enorma underjordiska scenrummet – där rör och annat är synliga på de grå avskalade väggarna – tar vi plats på en stabil läktare.

På den stora scenen finns redan all spännande rekvisita synlig. Vi ser en lakansklädd permobil närmast – som tycks dra en ställning där en svart kappa försedd med bjällor är uppspänd. Längre bak ett vitt tipi-tält med något som liknar en måne. I mitten ett högt jakttorn med sladdtrassel. Rakt fram en metallcirkel med vev, till vänster en teknik-ö med bl.a. en gammal overheadapparat. Till höger några tegelstenar som formar en mur. De är högst analoga och påtagliga maskiner som visar sig alla ha sina speciella ljud. Under kvällens gång uppsnappar jag namn som: bourgeoisin -skiljare, spökskrivare, progressor.

Med beundransvärt hög stämma börjar den flugförsedde yngre mannen, energirikt och tydligt spelad av Hjelm, att tala. Högaktningsfullt presenterar och välkomnar han själva Parapsykologie doktorn fram på scenen. På skärm belyst som i skuggteater ser vi så först Jan Schaman med fjädrar i pannbandet. Förväntningarna stegras. Så börjar han tala. Av de kloka formuleringar som ageteras ut hör jag ”poesin till makten!”, ”drömmar är vår paroll!” . Men han anar en ”skepticism” i den ”förståndsvarierade” publiken och bjuder på frön till hopp.

Vid ett tillfälle uppmanas vi blunda när en dikt läses upp. Vi hör berättelsen om en far som ”lagar skor i mörker” och ett barn som inte vill gå upp om morgonen… Senare utgår Jan Schaman utgår från dikten och säger stärkande att vi såklart inte ska arbeta i mörker, då blir inga skor gjorda på ett bra sätt – och han uppmanar oss att gå ut i ljuset och se. Den goda tiden brådskar inte, säger han, och oron kommer vika inför möjligheten.

Jag fäster mig också vid bönen i kyrkan som gestaltas där ord som ”låt oss arbeta tillsammans” och ”slippa påvar” hörs.

Någon gång i föreställningen utdelas en skyddande besvärjelse, en välsignelse till publiken. Jan Schaman kallar oss härmed ”starka subjekt” i vår tid – ”kapabla att se världen som den är” så vi ”kan göra skillnad”.

En replik Jan Schaman har tycks säga att strider i världen finns för att vi känner ”mer livsnerv” då. Själv förespråkar han en värld utan sådan aggressiv dualism. Fram för mångfald och gemenskap, hör jag i orden ”multipolär värld” – istället för ”en bipolär”.

Omöjligt är det att återge enaktarens alla spirituella visdomar. Men kvar stannar de konkreta redskapen till hjälp. Skramlande maskiner med sina syften, odlade ljusa framtidssjälar i form av en drivbänk med fjärdar, armar som bygger med tegelstenar och drastiskt slänger läror i eldar. De sprider hopp, trygghet och bildar en kontrast till AI och stress efter perfektionism – all denna hanterbarhet och mänskliga proportioner.

Vi får genom Parapsykologie Dr Jan Schaman sällskap och en tro om att konstigare än så är det inte. Hugg i, gräv där du står, arbeta tillsammans, se och agera.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 15
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

One to One: John & Yoko Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Uppskjuten tid Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

The Legend of Ochi Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

I höst, 2025, släpper[ingenting] ett … Läs mer om Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Anders Boson Jazz … Läs mer om Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Titel: Tre äpplen föll från … Läs mer om Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

8/5 2025 Kungsbacka Teater Hade … Läs mer om Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in