Pernilla Wiechel

/

Lebohang Kganye – Le Sale ka Kgotso

Fotografiska 6 mars 2026 – 18 okt. 2026

Lebohang Kganye, från Johannesburg i Sydafrika, har under senaste tiden väckt ett stort internationellt intresse. Hon ville egentligen bli journalist – men kom inte in på utbildningen – blev förälskad i att fotografera – via en workshoputbildning. Som ung intresserade hon sig för teater och numer kombineras de båda intressena i hennes verk. Kganye säger sig i stort drivas av en vilja att berätta historier (storytelling). Fotografering är för henne inte enbart dokumentation och hon förhåller sig fritt till den traditionen. För henne kan fotografier även vara ett medel för att föreställa sig saker, att fantisera.

Utställningen – som är specialgjord för Fotografiska – består konkret av flera sceniska rum i mänskligt format – möjliga att kroppsligen interagera med. Fotografierna på möbler och rummens invånare osv – i svartvitt – är stärkta av kartong, som scenografier vid en teater. Scenerna tar plats i hem som ryms i bostäder kallade RDP Housing. Förkortningen står för Reconstruction Development Program vilket var en satsning som gjordes efter apartheid för att ge gratis bostäder (ofta med fyra rum) till den svarta befolkningen. RDP Housing har blivit en symbol för demokratin, vilket gör att själva utställningen också blir en hyllning till Sydafrikas nu 30 år av demokrati.

I Fotografiskas intervju med Kganye avslöjas att hon i ett tidigare projekt återgivit mycket personligt om sig själv och sin mamma. Den gången utgick hon från familjealbum – lät sig fyllas av inspiration – och projektet fick först efteråt sitt koncept. Hon iklädde sig samma kläder som mamman hade på de äldre bilderna och fotograferade sig som en tvilling bredvid henne – vid samma platser hon besökt.

Den aktuella utställningen Le Sale ka Kgotso, däremot, föregicks av en längre researchperiod där hon undersökte migration ur olika aspekter. Hon tog reda på ofrivillig påtvingad migration, frivillig migration (för att hitta bättre möjligheter för familjen) men såg också på sin egen familjs migrationshistoria.

Av intervjun framgår också att hennes arbeten ofta centreras kring allmän muntlig tradition av storytelling, att man genom generationer överför berättelser. I denna utställning har hon särskilt blandat in mytologi – som hon hört när hon växt upp i staden – berättelser hon beskriver som ”ganska bisarra”. Hon låter de mångåriga berättelserna ta plats mitt i RDP-bostäderna, i de moderna hemmen. Det kan röra sig om svart magi, berättelser från fastrar, mor- och farmödrar. I ateljén hemma i Sydafrika arbetar de lite som i ett kollektiv. Hennes syster, som sysslat med manusskrivande och animation, är hennes assistent.

Medvetet syftar hon till att göra verken denna gång interaktiva, att besökarens kropp kan ställas mitt i dem – och menar att det är en viktig del av utställningen.

Under intervjun framhåller hon att muntligt berättade historier ofta avviker från officiella berättelserna om livet vilket ger dem ett särskilt värde. Hon vill också slå ett slag för föreställandet i sig själv. Hon ser det som ett sätt att överleva, att föreställa sig en kanske bättre framtid osv. Alternativa historier menar hon behövs, de som inte har blivit skrivna ännu. Förmågan att föreställa sig och skapa en idealbild av sig själv, till exempel, är något som är viktigt.

Slutligen kan hon medge att även hon kan ses som en muntlig historie-förmedlare, vid sidan om rollen som fotograf och performance-konstnär. Men hon framhåller att berättelserna – självfallet bara har tolkats utifrån hennes egna erfarenheter – med en förståelse grundad i varifrån hon själv kommer. I och med att hon inte ”var där när det utspelade sig” – så föreställer hon sig det. Allt silas genom en förmåga att föreställa sig –( imagination) – understryker hon.

När jag vandrat runt i den mycket väl genomförda utställningen med sina scener, invävda i små korta berättelser, ett antal ”nu”, slår det mig hur kommunikativt allt är. Hemmiljöerna med motsättningar mellan folkliga traditioner och nuets modernitet blir väldigt levande.

Stockholm har på senare tid – med blandat resultat – ställt ut aktuella och internationella konstnärer från Afrika. Jag tänker bland annat på Liljevalchs We see us och nu Moderna museets Nisabas hus. Måleriets nya berättelser. Men i den post-postmoderna, globala kulturella informations-tid vi lever i nu, krävs hjälp för att greppa verks specifika kulturella och historiska kontext – för att alls förstå dem. Därför är Lebohang Kganye – kanske lite strama – konstnärligt genomtänkta, pedagogiskt presenterade, kommunikativa projekt särskilt lyckat.  Och trots specialbeställd känns den förankrad och personlig – vid sidan om historiska fakta man får sig till livs. Smidigt har kontexten givits. Betraktaren förstår koderna i verken och kan ta till sig dramaturgin. Jag blir berörd och uppfattar en varm humor och känner mig för en stund geografiskt förflyttad. Verken blir synliga i sin komplexa mening.

En avsiktlig detalj i sammanhanget är att titeln Le Sale ka Kgotso anges ungefär betyda ”lev i frid” på språket sesotho.  Det är en avskedsfras man i Sydafrika säger när man lämnar någons hem. Men när frasen uttalas som ”Le sale le Kgotso” betyder den i stället en besvärjelse som enligt myten väcker en “tokoloshe”. En sådan är en farlig ande från xhosa- och zulu-mytologin som anses kunna orsaka sjukdom, kaos och andlig oro.

Lebohang Kganye vill – som förlagt denna lilla möjlighet till felsägning i titeln – peka på hur ord – precis som familjesituationer och historier – kan vara dubbelbottnade.