Foto: Sören Vilks
Titta en älg
Av Kristina Lugn
Regi och bearbetning Mellika Melouani Melani
Scenografi Martin Chocholusek
Ljus Mikael Kratt
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Anne-Charlotte Reinhold
Kompositör Mikael Karlsson
Koreografi Ossi Niskala
Medverkande Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Göran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Hanna Ekberg och kören Stockholm City Voices under dirigent Tindra Thor.
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Premiär, Dramaten Stora scenen, 17 oktober 2024
Det har gått fyra år sedan poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn mötte sin Mor döden. Lugn som vände motgång till medgång, nådde ut i media och blev folkkär. Titta en älg sattes ursprungligen upp 1999 för tre skådespelare på Teater Brunnsgatan 4 – den hon senare tog över efter Allan Edwall, och hennes dotter nu driver. Manuset var specialskrivet för Staffan Westerberg, Jane Friedmann och Anna Pettersson. Ensemblen gjorde tillsammans regin.
Kvällens bearbetning av regissör Melouani Melani – som läst allt av Lugn – ska ses som en hyllning till hela hennes dramatiska gärning (DN 16/9). Hon regisserade nyligen också Idlaflickorna vid Göteborgs stadsteater (2021) och var tidigare bl.a. konstnärlig ledare på Folkoperan. I kväll är (fler än) åtta skådespelare och en hel kör närvarande. Nyskriven musik av Mikael Karlsson framförs – kompositören aktuell med Melancholia, uppsatt på Kungliga Operan (2023), byggd på Lars von Triers film.
Under arbetet med Titta en älg säger Melouani Melani – att Lugns språkligt drivna texter – som hon jämför med Elfride Jelinek som hon också arbetat med – beskriver ”kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar” (DN 16/9). Kvinnor betraktar sig själva och strukturerna som snärjer dem. Centralt är kvinnorollen och viljan till självutplåning, menar hon. Samtidigt upplever Melouani Melani en ”dionysisk plattform”. I kväll ska även scener, roller, citat tas med ur andra verk. Kören ger röst åt de ”inlåsta och förvildade” som finns med verket När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna (1986) (DN 16/9).
Att Lugn främst skrev absurd teater, med drag av filosofen Sartres existentialism, är känt. Det reflekterande jaget står inför beslut, i en värld utan mening. Hon kunde utan och innan sin Samuel Beckett och Harold Pinter (dramatiker inom absurdism). Poeten Sonja Åkesson, som Lugn hörde som ung, öppnade också en helt ny värld för henne – med sin vardagliga socialrealism. Och i kväll ska Dramatens stora scen bli en tågperrong, precis som vid uruppförandet, avslöjar Lars Ring (SvD 13/9). Tågen går mot döden. Jag sätter mig ner förväntansfull i salongen. Ridån går upp.
Scenografin och ljudeffekter är mycket realistiska. Perrongen – som löper längs scenen – är försedd med klassisk belysning i böjd järnarmatur som senare riktas mot publiken. Nertill finns varningstexter att läsa. De som träder in bär moderna kläder. En väntkur i glas dyker senare upp med plötsligt irriterande lysrörsproblem. Tågvagnarna som anländer hörs ljudligt och har sidor av räfflad plåt.
Allra först presenterar sig en allvarligt sinnad gestalt i kavaj. Det är Stickan Ogebratt, som arbetar på Folkhälsoinstitutet – en förvirrad med något strukturerad karaktär gestaltad av den nyligen prisade Lotta Telje med sin tydliga komik. De lite torra tragikomiska formuleringar lockar till små skratt. Sedan ansluter sig andra gestalter. De bildar en liten skara som med lustigt prat far upp och ner kring perrongen.
Scen två tar plats i en vagn som rullar in. En man Harald och en kvinna Lillemor samtalar hemma i ett kök. De har två barn men är långt från lyckliga. Efter en stund hanterar kvinnan i morgonrock ett gevär. Gevärshanterandet upprepas, hon tar spjärn och försöker mödosamt skjuta sig med den långa pipan om och om igen – som en grotesk akrobat. Det tragikomiska slutar att roa – jag värjer mig. Kvinnan i den ljust rosa morgonrocken är en undfallande kvinna, tydligt gestaltad av Rebecka Hemse med van artikulering. Hon blir en i skaran vid perrongen.
Något sker här. Kanske är det – lite senare – när den inledande lugna mer stödjande musiken plötsligt ökas på och rytmiska trummor tar över. Eller om det är när den vackra kvinnokörens massa – i vita bröllopsklänningar vandrar mot oss i publiken, såsom körer gör i operaföreställningar, suggestivt. De sveper in på scenen när de inte ruvar som en zombieklunga mäktigt i kulisserna. Vartåt bär allt hän? Talandet övergår till operett eller musikal, filminslag? Demoniska och starka krafter kryper fram. Humorn lämnas därhän som annars gav lite andrum… Publiken kurar ihop sig. Ritualer med sång och suggestiv dans i Ofelia-liknande bröllops-extas tar över.
Av originalets tre roller – kanske alla Lugns alteregon – får man känna att den mer förtröstansfulla Karlsson (då Jane Friedmann) är nedtonad ikväll. De tre är: den strukturerade förvaltande Stickan Ogebratt som jobbat på Folkhälsoinstitutet (nu Lotta Telje), den unga mer känslostyrda Larsson (nu Sanna Sundqvist Ofelia-bestrukna gestalt) som är ”bröllopsresenär” – och sist Karlsson (nu lite stramare Ellen Jelinek) som är den ”dansanta småskollärarinnan”, den rara dalkullan med liten mössa (se Youtube). Karlsson vill ”gå genom natten” i sina ”flickkläder” och ”gå i barndom” för att ”det är en tröst” (texten). Hon är yrkeskvinnan som känner glädje över att ha ”lärt över tusen barn att skriva” och hon ”tycker mycket om sitt jobb”.
Karlsson speglar ju något av Lugns egen ambition – att skriva för de små (svaga) och stolt förvalta vårt svenska språk, tänker jag. Och självdestruktiviteten tog ju faktiskt inte över, även om Lugn skrev om döden och annat kraftfullt. Hon balanserade just det mörka via en genialiskt effektiv ordglädje. Just ikväll syns inte dessa små pauser, öarna, som bar henne.
Men Mikael Karlssons melankoliskt vackra musik – stödjer spelet – särskilt i början och slutet – och lugnar. Tonsättningen av raderna ”När jag var gift med Harald” – som Marie Rickardsson framför med sitt självklara sätt – är i sig själv vacker och blir sann. Anspelningar från Kvinnorna vid Svansjön och berättelser om Rune ur Stulna juveler känns igen. Synd är att musiken inte räcker som kitt för att hålla ihop lapptäcket av alla de små scenerna. Så trots skickliga välbalanserade skådespelarinsatser kommer inte karaktärerna nära och texterna förblir mest stumma. Att väva in så pass mycket mångbottnat material – dämpar tyvärr magin i delarna.
Kvar dröjer istället ett dionysiskt mörker, som skriker ut från avgrunden, ritualen som magnifikt tar plats och vill suggerera. Mängder av unga kvinnor i nyligen inköpta brudklänningar, försedda med gula prislappar, blir förlösta.
Det syns på premiärpubliken ikväll vilket ställning Stridsberg har som dramatiker och författare. Scengolvet ryms i mitten av en helt vitmålad lärosal för medicinare – utformad för att visa obduktioner. En av da Costas mördare var just läkare. Publiken leds upp till de höga läktarna – och ser därifrån ner på allt från sina kritvita sittkuddar. Tankarna går senare också till Colosseum, eftersom aktörerna smyger in likt stukade gladiatorer från portaler vid ena sidan. Allt bildar – till synes – en distans till aktörerna, men vi i publiken är också iscensatta. Kanske vill man anspela på den nyktra blicken hos naturvetaren, den säkra positionen – åtskild från objektet?
Ljuset är helt släckt och allt börjar svart – i högtalarna hörs en röst som beskriver ögonblicken strax före hon blir mördad ”vi var alltså ensamma i skogen, och det var för sent för att be om hjälp”. Därefter talar Kristina (Olsson) från läktarens översta rad. Hon befinner sig utanför tiden – i riket efter döden. I en intervju säger Stridsberg att perspektivet från dödsriket – förstärker ”dödens närvaro i nuet”. Därför laddas allt intensivt, blir nära. (Mina tankar går till Wim Wenders ängel i Himmel över Berlin).
Det finns en traumabehandling som heter ”Life spann integration”, som bygger på att man om och om igen berättar om det hemska som hänt – i en radda av händelser vid sidan om annat gott – för att ta udden av traumat. Kanske är det just det Stridsberg låter Kristina göra – från sin himmel. Somliga liv levs så, det är också att vara människa.
Premiärpubliken blir denna kväll visade in till Orionteaterns lilla ”bakficka”. Framför ett rått liknande stengolv i mindre format vid höga mörka träväggar – får vi sitta tillsammans i en liten fåradig båge fåtöljer. Under tiden spelar Jonas Nordberg diskret svartklädd på ett vackert instrument som vi senare får veta tillhör familjen luta. Hans musik sprider lågmält harmoni och stillhet i mörkret. Den uppmärksamme ser att han växlar lite då och då bland de stolar som är utplacerade på scenen.
En bit in i verket blir jag helt absorberad av den muskelkontroll och vackra precision o musikaliska lyhördhet som Kvarnström har. Med endast överkroppen – sittandes – lyckas han gestalta allt från just en stol. Nordbergs toner leder, Kvarnström följer och förstärker. Det sprider sig ett lugn – en arbetsro – som i ett bondkök mellan piga och husmor som rytmiskt kardar garn, vant tillsammans. Det är bara att njuta.
Originalets titel är Im Weissen Rössl och utspelar sig vid det vackert belägna värdshuset med samma namn i St. Wolfgang am Wolfgangsee i Österrike. Hit kommer man för rekreation. Gästerna syns ägna sig åt det ljuva livet, dricker champagne till lättsam musik och hissar sin habsburgska flagga. Det fridfulla livet pågår trots politiska spänningar som växande nationalism, kapprustning och depression. Nämnas bör att det Habsburgska riket, eller Habsburgska monarkin omfattade flera kungahus i stora delar av Europa, med centrum i Wien och ätten Habsburg från Österrike. Riket fungerade – med sin löst sammanhållna konstruktion – på ett sätt fredsbevarande. Grovt räknat varade det från 1526 till 1918. Dess slut – med skotten i Sarajevo – startade första världskriget. Officiellt namn vid tiden 1867 – 1918 var Österrike-Ungern.
Handlingen består klassiskt av flera förvecklingar som alla i slutänden klaras upp. Värdinnan Josepha (Ekblad) på hotell Vita hästen dissar först hovmästare Leopolds (Karlsson) uppvaktning. Istället vurmar hon för advokat dr Siedler (Roosmann) – en av stamgästerna. Han – dessvärre – har bara ögon för Ottilie (Büchel), dotter till en uppkomling och trikåfabrikör Giesecke (Jähkel) från Berlin. Giesecke har en affärsrival Sülzheimer som också är trikåfabrikör – som sänt sin son Sigismund att uppvakta just denna dotter Ottilie. Sülzheimer syfte är att få de två rivaliserande familjerna att enas. Men när Sigismund (Hamrin) anländer till hotellet förälskar han sig istället i den läspande Klärchen (Rombo), en gäst. Ottilie kärar ner sig i dr Siedler. Till slut övertalas Josepha av självaste kejsar Frans Josef (Ehrner) – som i hög person också anländer till hotellet – att ändra sig vad gäller Leopolds uppvaktning. Sigismund får sin Klärchen, Ottilie sin advokat dr Siedler. Dessutom ger fabrikör Gieseke till slut vika – tagen av allt – och ber sin nya svärsons – advokat att skapa en överenskommelse om fred med Sülzheimersfamiljen.