Pernilla Wiechel

Utan dig är jag tyngdlös. Det engelska citatet, som inleder Jessica Silversagas personliga, drömska utställning, passar bäst. Motiven tycks trevande sukta efter form och stabilitet hos betraktaren. Det är lite krävande. Hon är maskrosbarnet som missat rättigheten till en egen barndom. I sitt fotograferande söker hon sig nu vidare. Syftet att uttalat väcka tankar kring maskrosbarn är hennes eget, uppbackat av Fotografiska.

De iscensatta motiven tycks beskriva tillstånd som ”strax före”, ”ännu inte”, ”tyngdlös dimma”, eller ”ensam skogsälvslek”. Modellernas ansikten är dolda i skuggan, bakom tunna vingar, eller bara utanför skärpan. Kvinnokroppen i sängen där ett flor, en tunn slöja gör konturerna blygt dolda är talande. Som betraktare känner man sig plötsligt burdus som en slags förövare. Ett eventuellt initiativ till sex skulle enbart bli som ett övergrepp. Silversaga tycks peka på delar i en personlighet som inte fått utvecklas, sådant som inte fått stöd. Att inte bo i sin egen kropp riktigt. Att inte våga ta plats.

Triptyken med kvinnan som sträcker ett flor över ansiktet är som barnet omgivet av en fosterhinna. Hon ber om att bli sedd för att födas. Utan hjälp kommer hon inte fram. Även om Silversagas informationstexter pekar med hela handen så står verken stabilt för sig själva. Övervägande är det en sammantagen skör och därför problematisk lätthet hos kvinnorna som dröjer sig kvar hos mig. I metoo#-tider ger motiven perspektiv. Vem blir jag framför en hopplöst konturlös älva? Vilken kärlekspartner har tålamod att locka fram en inre form, en bas, som ännu inte finns ute i ljuset?

Jag ser bilder av hår som tycks falla in i omgivningen. Ansikten som enbart bländas av ljus. En kropp utan kraft som hejdlöst faller över en gren. Det är en stark utställning om kanske det man i familjeterapi kallar ”tapetflickor”. De som väljer att inte sticka ut från det omgivande bakgrundsmönstret. Allt för att slippa vara, agera och ta konfrontationer. Min önskan blir därför att vargen, den som modellen bär på i en av Silversagas bilder, slutligen lånar ut sin kraft och fruktbara vrede. Då kan hon bryta sin konturlöshet och möta upp med en egen form i sin omvärld.

Frilansande journalist: Pernilla Wiechel

Framtiden börjar här, ArkDes, 21 mars – 4 aug 2019

ArkDes utställning Framtiden börjar här är byggd av 80 spektakulära, tankeväckande och klassiskt utställda objekt. Temat är hur potentialen, som finns i design och teknologi, formar våra livsförhållanden och framtida värld. Verken känns påkostade och utställningen sker i ett samarbete med Victoria and Albert Museum i London. Stora orange varningsskyltar syns fästa vid de vita väggarna. Med korta meningar som ställer frågor om etik och hållbarhet, är skyltarna pedagogiska och effektivt provocerande. I utställningsfoldern påminner den franska filosofen Paul Virilio oss om att den som skapar skeppet också skapar dess undergång. Föremål är materia, naturresurser blir skrot.

Utställningen presenteras i fyra delar: Jag, Samhället, Planeten, Livet efter. Men det finns faktiskt ett femte rum! Betvivlar du att teknologins materiella muskler ska vara svaret på allt, ställs här – i en abrovink – själva huvudfrågan: Hur tar vi hand om knoppen/etiken hos den/dem som håller i spakarna? Längst in på några få kvadratmeter ryms nämligen temat demokrati. Det lilla urvalet av objekt här är verkligen tankeväckande. Att design och teknologi kan få människor att komma samman, diskutera, bilda nationslösa, sociala och mentala nätverk, blir uppenbart.

Den rosa, stickade mössan Pussyhat, som samlade kvinnor och män världen över, med Trumps sexism som avstamp, finns här. En superhjältedräkt som dåvarande borgmästaren i Antanas Mockus i Bogota tog på sig, är också med. Röd, försedd med bokstaven C – som i “citizen” – på magen, gick Mockus ut bland medborgarna för att hedra dem. Här finns en oberoende räddningstjänst Cell411 som går att kontakta utan att polisen får veta det. Appen presenteras också här som ger digitalt medborgarskap utan nationsgränser. Vid en skylt beskrivs också kampanj-startar-stationen 38 Degrees, som kopplar riskkapitalister samman med idealister. Ett historiskt perspektiv ger också sjalen som samlade kvinnorättskämparna i England när det begav sig. Två verk formulerar också demokratifarorna med falska nyheter och ett folkomröstningar som aldrig följs. Nu, liksom i framtiden, utgör de faror att vaka över, sådant som undergräver tilliten i ett samhälle.

På vägen ut går jag ett extra varv runt de låga borden och glasboxarna med de så kallade intelligenta apparaterna. Här syns försöken att med dagens identifierade behov lösa framtidens samhälle. Går det? I en glaskupa syns ett löftesgivande artificiellt blad som kan ta hand om fotosyntesen. Strax bredvid finns en skärm som scannar skogens potential digitalt. De verken – tillsammans med presentationen av valvet i Svalbard som globalt bevarar alla våra frön – sprider dock hopp. Svårare är att ta ställning till de elektroniska musklerna som skapats till äldre, och DNA-koder ur hårstrån som trollar fram efterlysta ansikten (här av fången Chelsea Manning).

Ett verk erbjuder möjligheten att sinnligt uppleva hur det är att leka Gud. Den stora avlånga sandlådan, med ett uppifrån projicerat skogsmotiv, låter oss egenmäktigt förändra naturen efter behag.

För den med lite tålamod, kan utställningen nog utgöra en god bas för diskussioner såväl i grundskoleklasser som mellan vuxna med klimat- och globaliseringsångest.

Frilansande journalist Pernilla Wiechel