• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Operakritik: Riddar Blåskägg & Judith – empati över gränser med bot och healing

25 april, 2023 by Pernilla Wiechel

Riddar Blåskägg & Judith
Av Béla Bartók & Malin Bång.
Libretton Béla Balász & Mara Lee.
Regi Wouter van Looy
Scenografi, och kostym Marie Szersnovicz
Mask och peruk Therésia Frisk
Dirigent Marit Strindlund.
Videodesign Raimo Benedetti
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Föreställning som recenseras Folkoperan 23 april 2023
Medverkande Stina Ekblad, Julia Sporsén, Johan Schinkler, Alexandra Büchel, Helgi Reynisson, Emilia Utter, Folkoperans orkester

En urklassiker möter en urpremiär, så inleder programbladet presentationen av Folkoperans Riddar Blåskägg + Judith, där två verk satts samman för att tala med varandra. Att designen kommer beröra mig både mentalt och musikaliskt, blir tydligt. Spännande är det också att den experimentella och mycket aktiva kompositören Malin Bång (född 1974), som jag inte hört förr, har komponerat verket, Judith. En tydlig vink om vad kvällen kommer ge är att också att författaren Mara Lee (född 1972) står för texten, hon som ofta skriver om makt, sexualitet och femininitet.

Först möter oss vackra, samlade, distinkta Stina Ekblad. Hon gestaltar den äldre tillbakablickande Judith och är vår guide. Vi får veta hur kvällen fördelas mellan tre Judith, och snart räknar Ekblad med fast hand ner oss till vårt inre rike. Spelet kan börja.

Första akten, klassikern Riddar Blåskägg, är skriven av ungraren Béla Bartók 1911, ursprungligen till en operatävling. För en historisk och feministisk tolkning hänvisar jag varmt till avsnittet Ebba-Witt Brattström skrivit i programbladet. Librettot bygger på en berättelse från 1600-talet som även Bröderna Grimm gjorde en version av på 1800-talet. Handlingen centreras kring en annan människas vilja (Judith) att dela och förmodat bära en annan människas mörker (Riddar Blåskägg). Rykten har redan förmedlat att Blåskägg har flera hustrurs liv på sitt samvete. Ändå vill Judith inget hellre än stanna hos denne man och älska honom, framför sin annars tilltänkta trolovade. I sin blinda modiga kärlek tar hon sig fram i ett utforskande av sju (symboliska) rum i Blåskäggs borg. Men det visar sig vartefter vara ett omöjligt projekt och sagan har lite olika slut i skilda versioner. I denna version överlever hon, om än i mycket dålig form.

Sångarnas prestationer i första akten växer till ett successivt överväldigande intryck. Det är lågmält tajt, emellanåt primalt naket och det är erotiskt. Handlingen kastar oss direkt in i deras innerliga önskan att komma varandra närmare och ännu närmare. Judith är redan i hans borg, och hon vill veta allt om honom… Alla rummen – till sitt inre – ska han öppna. Men han värjer sig och svarar: ”Fråga inte, älska mig”. Det är en direkt och imponerande ärlig känslomässig ton när dialogen pågår. Med hjälp av Julia Sporséns och Johan Schinklers växelvisa ljusa energifyllda och mörka lite återhållna sångslingor mot varandra blir det vackert. Fastän de mer agerar med ett magnetiskt lite längre avstånd mellan sig blir laddningen så tydlig och når långt ut i bänkraderna. Schinklers sårbara rollgestalt – naken under röda rocken – med varmt mörka stämma blir nyanserad och realistisk och vacker mot Sporséns intensiva klara uppriktiga klang. Den effektiva och avskalade scenografin och precisa regin fångar det essentiella: Deras sökande, hans tvekan, hennes naiva vilja och hopp. Något tidlöst och allmängiltigt blir synligt.

Sista akten, då Judith gestaltas av Alexandra Büchel, i nykomponerade verket av Malin Bång – får vi se Judiths kamp. Hon lever sig igenom sitt mycket modiga men tyvärr dömda misstag, som verkligen kostat på, för att sedan bygga upp sig igen psykiskt. De två, även i första akten närvarande, men med masker dolda andarna – ”Mörkret 1 och Mörkret 2” (Emilia Utter och Helgi Reynison), blir nu synliga utan sin mask. Judith tycks få hjälp av dem. För i det här överraskande ljud-konst-verket lider Judith, lever ut, förfasas, når botten men vänder uppåt med en stilla nyfunnen styrka. Folkoperans fantastiska orkester spelar på mer än instrument för att ge ytterligare liv i ljudbilden. Vi ser en eld brinna, vatten falla från himlen, och Judith svävar tyngdlös filmad i rymden. Det enda som återstår är att välja livet, att förmå förhålla sig sundare, acceptera och gå vidare med bibehållet hopp. I Mara Lees text hörs Judith accepterande säga – med en existentialists krassa övertygelse:
– Jag väljer ljuset och skuggan, orden och livet.

Den tröstande raden att under gatstenen finns en strand hörs också svepa förbi.
Judith var bara väldigt kär och kanske en sådan kvinna som ”älskar för mycket”, kan man tänka. Jag minns boken från 1992 med samma titel. Tankar om medberoende, socialt arv, och gränslöshet dyker upp. Men plötsligt lämnar jag det feministiska om könsroller och makt och tankarna går en annan mer allmänmänsklig väg. Verket Judith erbjuder ett sällskap, chansen att ta del av en inre healing-resa. Judith är anfrätt av självtvivel, försöker ömsa skinn, bli stark och överleva något som varit henne övermäktigt. Riddar Blåskäggs mörker och fasansfulla gärningar drabbar henne när hon är kär och skör. Symboliserar det inte även öppna möten med ondska i andra former? Kanske en sådan sprakande healing-resa kommer lägligt för alla som följer, lider, ställer frågor, läser nyheterna, om Putins ondska? Vi är maktlösa, som Judith, lider av vad vi tar del av. Att våga se in i ett kompakt övermäktigt mörker kostar på.

Andra aktens frustande, väsande, tjutande toner och ljud… och eld av stilla vrede… den speglar det vi känner. Men vi tar oss upp. Starkare väljer vi sen orden, ljuset, livet …

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Dansrecension: Raised on Rythm – lagom läskigt, härligt pirrigt

31 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Raised on Rythm
Av Niki Tsappos
Medskapande dansare Damon Frost, Amalie Sasha Schranke, Yared Tilahun Cederlund, Rebecca Wolete
Koreografi Niki Tsappos
Musik Erik Hjärpe
Scenografi Emma Fallde och Tina Paulson
Kostym Ellen X
Ljus Jesper Larsson
Peruk och Mask Moa Hedberg
Ljud Björn Lönnroos
Urpremiär på Lejonkulan, Unga Dramaten, 31 mars 2023

Precis lagom läskigt, men mest härligt pirrigt är det att uppleva Unga Dramatens premiär för dansföreställning Raised on Rythm. Levande bevis är att klass 7 från Bagarmossen uppmärksamt sitter i publiken och klappar, knäpper, och stampar med när det påbjuds från scenen.
Koreografen Niki Tsappos, som också är dansare, var tillsammans med Martha Nabwire del i den första kvinnliga duon att vinna VM i Streetdance/hiphop, i Paris 2010. I filmerna på youtube från tillfället känns de två tjejerna som förebilder i sina joggingklädda nyskapande rörelser som snarare förmedlar kroppsglädje än försöker förföra. Men nu är Tsappos också verksam som pedagog och domare och sprider dans vidare ut i världen.

I föreställningen har hon låtit dansteamet om två unga kvinnor och två män också vara medskapare. På ett sätt känns det som att bli inbjuden till en del av en danskultur i en by, endast sedd på film från mörkaste Afrika. Men lika mycket är nutidskulturen närvarande i den moderna sköna musiken.
Mitt på scenen möts man av en äldre herre i prästliknande blå skrud och fin vit liten hatt som vänligt räcker fram kuddar till oss som blir ombedda att sprida ut oss runt scenen. Han är som en ciceron genom föreställningen och talar en tydlig och varm engelska, lätt att förstå. Vi uppmanas att ge uttryck för vad vi gillar och inte gillar och det är tillåtet att ge ljud ifrån sig.

Första scenen, som kanske gestaltar en slags födelse, sker i lugnare tempo där de två kvinnliga dansarna sakta reser sig upp i rörelser till mer stilla musik. Ett stort svart band håller dem samman som bildar ett smart redskap att studsa mot, slingra som ormar och slänga som hopprep. Extra spännande blir det sedan när den skrämmande vålnaden kommer som plötsligt bjuds in – han som kallas”it” – och kvinnorna från var sida låter det svarta bandet bli som ett skydd högt över scenen.

Hans entré som sker sakta ur mörkaste dimman blir som tagen ur en skräckfilm och han framstår lite som en medicinman med mask och slingriga lite skrämmande rytmiska rörelser. Emellanåt är det bara delar i den snirkliga dekorationen på masken som glimmar till i sitt fluorescerande material genom mörkret.

Vartefter framgår det att denna skrämmande ”it” har en nyckelroll i hela föreställningen. Han förvandlas vartefter till en varm personlighet och tar till och med humoristiskt fram en kam för att snygga till sig efter att masken tagits av. Och han har många fler talanger än att skrämmas.

De många scenerna, inkluderat den pedagogiska dansen på rytm-rutor där antalet prickar visar på taktslagen, ger en levande upplevelse av vad rytm kan vara. Under oss vibrerar också sittplatserna av högtalarnas placeringar så vi tar del av allt delvis genom kroppen. Och visst är det kul att få svara med egna fingrar och knäppa när det uppmanas till delaktighet från scenen. Budskap når fram.
En eloge måste också ges till de fina dräkterna som dansarna har. Det är underbart att bära med sig samtliga scener där kroppens rörelser accentueras under långhåriga glitterkostymer som suggestivt håller fram det mäktiga i dansens kraft.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansrecension, Unga Dramaten

Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

29 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Beautiful Souls
Av Tana Maneva
Medverkande Tana Maneva, Maria Rostotsky, Elise Sjöberg, Simon Edman, Max Lapitsky, David Mörner och Lina Lundberg.
Kompositör, live elektronik Rikard Borggård
Videoanimation Lena Rammi
Ljusdesign Emil Olsson
Kostym Youlian Tabakov, Tana Maneva, Edvard Tarletski
Scenografi Youlian Tabakov
Regiassistent Alice Ilmenska
Scen Teater Giljotin
Nypremiär: 28 mars 2023

(foto Axel Ekbom)

Performanceartisten Tana Maneva är född i Bulgarien och utbildad vid National Academy for Theatre and Film Arts i Sofia. I en intervju i bulgarisk TV (hämtad från Giljotins hemsida) presenterar hon sina verk som en mix av teater, performance med inslag av japansk buthodans (anm: kroppsnära arkaisk dans). Sedan ett antal år ingår hon i Teater Giljotins speciella scenkonstlaboratorium och har vid teatern redan framfört ett tjugotal verk. Tre som kan nämnas är Strange Development, Concealed Party och Emergency Exit. Att det jobbas på bra i scenkonstlaboratoriet framgår av att kvällens verk även ska tävla utomlands i en teaterfestival efter några få visningar på hemmascenen.
Kvällens ensemble är densamma som i Stange Development från 2019, som nu också blivit film med hjälp av produktionsbolaget Blick. Kulturbloggens recensent beskrev verket som en blandkonstnärlig upplevelse, lämpig att avnjutas på plats, och att det gav något alldeles extra som stannade kvar långt efteråt. I programbladet preciseras att kvällens verk hämtat inspiration från Hegels koncept om moralisk överlägsenhet, allas vår strävan efter perfektion och vikten av att bygga en persona. Verket berör det vackra kontra det fula, skapande och destruktivitet. Informationen sammantaget väcker starkt mitt intresse…


Efter de nära två – bitvis för publiken kroppsligt sinnligt hissnande genomlevda – timmarna utan paus – noterar jag följande:
Samtliga artister visar upp ett imponerande kunnande i dans, timing, mim och fysisk artikulation. De är samspelta men var en har sitt eget utarbetade starka uttryck. Visuellt är teamet rikt sammansatt av intressanta mustiga divergenta rollgestalter. Allt från äldre uttrycksfull skinntorr till ung och fotomodellik, från lång ung svärmorsdröm till kortare skirt mognare energiknippe, från skallig med starkt expanderande uttryck till tjusig vän kvinnogestalt, vig med lockigt prinsesshår.

Musiken är levande och markerar på ett intressant o precist sätt allt från drastiska scenbyten från krig till fred – till små lågmälda talande förflyttningar av föremål på ett enkelt bord. Den stora skärmen i bakgrunden blir smart integrerad i helheten och är ömsom en tongivande fond var emot karaktärerna blir tydligare, och bär ömsom de filmsekvenser som för handlingen framåt. Ljuset används utöver det vanlig för visuella effekter och här märks att det drar mer åt konstverk än teater.

Aktörerna agerar och krackelerar – fenomen dyker upp, tar form, förstås och bryts ner. I ett pärlband av scener adresseras mina sinnen snarare än huvud.

Efteråt dröjer sig nog i mitt (kropps)minne främst catwalken kvar – utförd som ett glidande band av excentriska suktande modelejon utan skamkänslor, en samling expansiva egon… Jag blev minst sagt generad, pinsamt speglad, kiknade i teaterstolen. Kvardröjande är också den plågsamma vistelsen i ett badrum, där jag kände mig själv doppad med kläder på i karet, rakad på bara bröstet och kämpande i ett mycket tungt lyft. Och känslan av den skira perfekta dansande kvinnokroppen med hopp om logik som rättesnöre … som total krackelerar. Ett litet trauma jag också bär med mig är nog även de upprepade missade linjerna vid sminkning av rödaste maffiga läppstiftet – vid sidan om oron för kemtvättskostnader för vitaste klänningar drypande av rödvin. Ett sinnligt minne lär också ljudet och synen bli av smaskande bara fötter och nakna ben i rödklibbig golvsörja.
Jag tänker att det jag just sett är något som en filosof en gång kallat negativiteten. Det som gör oss verkliga. Det som alltid döljs med hjälp av oavbruten stimulans och längtan efter fulländning – i en evig positivitet. Verket Beautiful Souls synar naket själva kampen, kanske tvivlen som alltid föregår beslut, oron i allas existens och den ständigt tippande inre kampen i alltings övergångar mellan disharmoni och harmoni.

Det går inte att gå ut från teatermörkret utan att på många sätt vara sinnligt drabbad. Äntligen får vi pusselbiten serverad och synlig, den rymd som vi inte visste att vi saknat. Med hjälp av blod, krackeleringar, galna imploderade ögon, skakande lemmar och utspillt rödvin – växer den fram och ger oss plats. Vi får syn på det falska som tvingar oss till enbart lycka och lydnad i trång förpackning. Inget mer ljug om vacker yta kan sedan äga oss. Zombielivet adjö!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Bokrecension: Argentinsk socialpsykologi. Enrique Pichon – Rivière, operativ grupp och förändring i praktiken av Adamson o Sapia – verklighetsnära om individens kris i globaliseringen

14 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Verk Argentinsk socialpsykologi. Enrique PichonRivière, operativ grupp och förändring i praktiken Författare Gladys Adamson, Pablo Sapia
Översättare Sören Lander (2020)
Förlag Era Naciente SRB – serien Para Principiantes (For beginners)

Hur effektfull och verklighetsnära är dagens psykiatri? Kan en mix av socialpsykiatri, aktionsforskning och psykoanalys ge något bättre? Det frågade sig den kontroversielle argentinska pionjären inom socialpsykologi, psykiatrikern och psykoanalytikern Enrique Pichon-Riviere (1907-1977). Framgångsrikt lyckades han reformera psykiatrin i Argentina på 50- och 60-talet, vilket sedan spred sig till hela Latinamerika. Hans teoretisk-praktiska metoder tog hänsyn till människors individuella referensramar och behov av sociala nätverk. Han uppfann sitt eget konceptuella, referentiella och operativa schema (ECRO), en metod implicerbar via särskilt bildade så kallade operativa grupper. Han var också mannen som grundlade Argentinas psykoanalytiska sällskap och vägrade patologisera individers svar på vad han menade var en bristfällig miljö.

Under pandemin översattes boken till svenska av gruppsykoterapeuten Sören Lander, men är ursprungligen skriven av Adamson och Sapia – lärljungar till Pichon-Riviére. Till formen är den en i en serie fackböcker ”for beginners”. Baksidestexten framhåller att hans tänkande kan vara ett stöd i vår globaliserade era där det som naturligt binder oss samman har försvunnit. Individen är i kris, menade Pichon-Riviére, och såg ett ökande behov av att ständigt omskapa sociala nätverk. Argentina har i dag ett tiotal undervisningsinstitutioner som förmedlar just hans socialpsykologiska synsätt. Teorin om ECRO praktiseras av flera verksamma än i dag.

Gruppsykoterapeuten Sören Lander, som översatt boken, beskriver på hemsidan, www.pichon.se, hur han först kom i kontakt med Pichon-Riviére:

”Första gången jag överhuvudtaget hörde namnet var under en föreläsning i klinisk psykologi på psykologutbildningen i Göte­borg 1985. Den som nämnde honom var Mats Mogren, på den tiden an­svarig för klinisk psykologi-delen på PEG (de två sista åren av psykolog­utbildningen). Mats hade tillsammans med andra psykologstudenter i mitten av 1970-talet startat Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI). Inspi­ratörer och medgrundare var de argentinska psykoanalytikerna Angel och Dora Fiasché, vilka bägge var tidigare disciplar till Pichon-Rivière. Det var på det här sättet den argentinska psykoanalysen med sin mer socialpsykologiskt influerade filosofi kom till Sverige.”

Pichon-Riviére var själv invandrare, som så många i landet, och kom till Argentina med sin familj från det fransktalande Schweiz. Den mångkulturella miljön var hans vardag. Men med sin klassbakgrund och utbildning kunde han uträtta mycket. Som psykiatriker såg han ensamma och övergivna patienter på avdelningarna där han arbetade. Med utgångspunkt i positiva minnen från barndomen bland landsbygdsbefolkningen i Argentina började han fundera. Det han kom fram till var inte helt okontroversiellt. Han kom att spela fotboll med sina patienter, besöka bordeller, dricka en hel del… och älska tango och stökiga stadskvarter.

Den till formatet lite större boken – som består av rikt illustrerade 192 sidor och nio kapitel i serieform – presenteras hans liv och verk ur olika aspekter. Här finns såväl historiken bakom metoderna och hans biografi. Boken ger definitioner av begreppen men berättar även om verklig praktik och ger vidare referenser. Pichon-Rivière beskrev den argentinska socialpsykologin med egna ord som ”vetenskapen om interaktioner som syftar till samhällsförändring”. Karaktäristiskt för hans modell är också att den tvingar fram ständig teoretisk förnyelse. Det som i dag kalas aktionsforskning, vars syfte är att genomföra en förändring på en viss geografisk plats bland en viss grupp människor i tid och rum, skulle jag säga ligger nära. Syftet var att skapa ett mer jämlikt samhälle. Och precis som Freud sa att drömmar ”är kungsvägen till det omedvetna” talade han för att vardagslivet är nyckeln till vår förändring. Sören Lander beskriver den operativa psykoanalysens särdrag så här:

”Den används i vanliga mänskliga vardagssituationer och i olika slags aktiviteter, göromål eller institutioner där människor är verksamma (i konkreta situationer såsom undervisning, arbete, lek, fritid etc); vidare i de normala krissituationer som människan nödvändigtvis går igenom (förändring av boendeort, civilstånd, arbete, faders- eller moderskap; närståendes död; normala utvecklingskriser etc)”. (hämtat från www.pichon.se)

Jag kan varmt rekommendera boken som är tillgänglig och inramande, men ändå omfattande. Den presenterar Pichon-Riviéres gärning översiktligt. Här beskrivs konkret om hur individen kan få stöd i ett mångkulturellt samhälle, inte minst i sökandet efter mening. Även om tiden utspelar sig kring då socialpsykologin var ung i Argentina, blir de målande exemplen på konkreta aktioner en påminnelse om något – i verklig mening sunt. De utgör en tydlig kontrast till det kontaktlösa digital-samhälle vi byggt upp idag. Pichon-Riviére sätter särskilt behovet av social kontakt i centrum. Samma idéer hade förmodligen i dag stannat som en skrivbordsprodukt på ett universitet. Kanske hade de blivit kortlivade och kvävts av institutioner hukande under New Public Management, och korttänkta kostnadskalkyler. Boken är en ögonöppnare som sätter fokus på mänskliga grundläggande behov. Den är också en efterlängtad översättning från spanskan som många socialarbetare, psykoterapeuter, socialpsykologer väntat på.

Utöver boken ovan har Sören Lander även översatt tre andra böcker som beskriver delar av Pichon-Riviéres livsverk. Samtliga gavs ut under pandemin och går också att beställa via www.pichon.se. En omfattar en lång närintervju med honom kring konst och vansinne (2022), en är en antologi med texter (2021) sammanställd av Lander, som (återger även föreläsningar), en presenterar hans Förbindelseteori (2022).

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina – visuellt vacker med nerv och förlåtande komik

3 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto Christopher Backholm

Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina
Manus Tone Schunnesson
Regi Ragna Wei
Koreografi Lidia Wos
Musik Cristopher Langcaster
Ljuddesign Maz-Måns Wikman
Ljusdesign Marta Khomenko
Medverkande Emma Broomé, Martin Luuk, Freddy Åsblom, Rafael Pettersson, Karin Li Körsbärsdal och Nadja Rosenberg
Premiär på Orionteatern 2 mars 2023, samproduktion med Riksteatern.

Tone Schunnesson och Ragna Wei gjorde nyss en hyllad tolkning av Charlotte Brontës Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg. Här fick ”den galna kvinnan på vinden” kliva ner på scenen och ta stor plats. Nu är de aktuella i en tolkning av Lev Tolstoys ikoniska realistiska roman Anna Karenina. Här är det Annas psyke och de drivkrafter som tillskrevs hennes gestalt i romanen som zoomas in av duon. Romanen, som ursprungligen gavs som följetong i tidskriften Ryske Budbäraren 1873 -1877, översattes till svenska 1885. Därefter har den satts upp och även filmats flera gånger, varav Linus Tunströms starka version på Uppsala stadsteater är en.

Inför kvällen läser jag att Schunnesson (pressmeddelande) frågade sig vad som gör texten så evig, konflikterna så dagsaktuella, då som nu:
– Passionen, såklart, och att förlora sig själv i åtrå. Konsekvenserna av att dyrka romantisk kärlek som en slags gud, svarar hon på sin egen fråga.

Handlingen i korta drag kretsar kring den vackra Anna Karenina som tillhör den högre societeten i kejsardömets Ryssland på 1870-talet. Hon lever i ett glädjelöst äktenskap med karriäristen Karenin i Sankt Petersburg. Paret har en son. Men så möter hon en elegant greve, Vronskij. Först stretar hon emot men passionen driver henne in i ett förhållande. Även han, som bara tänkt sig en parentes i tillvaron, rycks med och satsar allt på deras kärlek. De får en dotter, som dock föds medan Anna ännu inte är skild från sin tidigare man. Det blir trassligt. Allt kulminerar i Anna Kareninas självmord. Bland annat saknar hon svårt sin son från första äktenskapet som hon inte får träffa.

Flera sidohistorier i romanen har Schunnessons valt bort till förmån för Annas perspektiv. Språkbruket är härligt omvandlat till nutid och textmassor minimerade. Vid sidan om paret Karenin/Karenina finns ursprungligen en parallellberättelse där Tolstoys alterego Levin beskrivs. Han lever i ett betydligt lyckligare äktenskap med sin fru Kitty. Regissören Ragna Wei säger att de i sin version (pressmeddelande) ”fokuserar vi på trekantrelationen mellan Anna, älskaren Vronskij och maken Karenin, som alla upplever att underlaget för deras sätt att leva rycks bort när passionen uppstår mellan Anna och Vronksij. Anna vill uppleva gränslöshet, frihet, total samhörighet. När det drabbar får det kosta allt, känner hon, men har ingen aning om vad det faktiskt kommer att kosta”.

Föreställningen inleds av att en arbetare står och slår hårt och olycksbådande mot ett städ – eller en räls – med en hammare så att järnet ekar och skär igenom hela lokalen. På den annars tomma scenen agerar skådespelarna mot en fond av några flyttbara höga speglar. Vi ser oss själva i publiken, då och då vilket också utnyttjas i handlingen. Emellanåt skjuts som en pil stolar över golvet, eller kanske ett bord, glatt mot den polerade dansvänliga golvytan.

Scenerna byts som i en stiliserad mim- eller dansföreställning effektivt som iscensatta stillbilder. Koreografin – både i danserna och i tal-scenerna – är imponerande. Allt sker till den främst levande musiken från en enda cello högt upp i lokalen. Enkla stråklastare markerar det utrymme skådespelarna har att agera i på den annars mörka scenen.

Anna Kareninas magnifika 1800-tals-klänning är i hela första akten svart, värdig med inslag av glitter. I akt två byts den ut till en festligare helt i guld. Hon har aktning och är beundrad, vilket framgår av de komplimanger hon får av medspelarna vid pjäsens början. Emma Broomés Anna har en varm dialekt som ger henne en folkligare framtoning än vad man tänker sig en societetsdam borde ha. Hennes person kommer närmare, kanske är hon som en nutida kvinna, vem som helst. En elogé till hur levande hon gestaltar Anna. Med mikrofonen nära läpparna hör vi hennes häftiga andning som ökar nerven föreställningen igenom.

Äkta mannen Karenins gestalt blir i Martin Luuks klockrena tragikomiska tolkning en tydlig karaktär som bär och utlöser flera skratt. Sympatierna för hans gestalt växer under föreställningens gång. När han förlåter och beskriver relationstriangeln han hamnat i som en ”triangel av ljus” – framstår han som vis och blir en motvikt till all fokuserad destruktiv åtrå. Han är till en början den torre maken uppslukad av sin egen karriär. Hur Anna glömts bort i äktenskapet blir initialt inte svårt att fatta. Däremot blir älskaren Vronskij tydligare i andra akten, där Freddy Åsblom får fler repliker – och inte enbart fungerar som en visuellt skön ung man – som svarar an på huvudkaraktären Annas utspel. Men den passionerade dansen de utför i första akten vibrerar förföriskt. Över lag är koreografin väldigt njutbar och särskilt händernas rörelser så väl uttänkta och talande i flera scener.

I pjäsen hörs repliker som ”du fanns inte, sedan blev du förälskad”. Anna Karenina själv säger sig vilja bli ”född ur en åtrå” och önskar nästan in i slutet helst att förbli sin ”älskares älskarinna” istället för att gifta om sig till ännu ett tråkigt äktenskap. Ur all nerv och puls är det främst det njutbart visuella som stannar kvar. Den poetiska, vackra gestaltningen och medmänskliga komiken är där. Schunnessons manus i Weis regi blir en omsorg om samtliga gestalter i dramat.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 10
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Fubar Betyg 3 Premiär på Netflix 25 maj … Läs mer om Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Filmrecension: Natten till den 12:e

Natten till den 12:e Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Natten till den 12:e

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

Den lilla sjöjungfrun Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Med anledning av Warner Bros. … Läs mer om 100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Isabelle Huppert gästspelar som Maria Stuart på Bergmanfestivalen

Inom ramen för Bergmanfestivalen gästas … Läs mer om Isabelle Huppert gästspelar som Maria Stuart på Bergmanfestivalen

Filmrecension: BlackBerry – underbar nostalgi och nittiotalets hajp

BlackBerry Betyg 4 Svensk biopremiär 16 … Läs mer om Filmrecension: BlackBerry – underbar nostalgi och nittiotalets hajp

Recension av tv-serie: Royalteen: Prinsessan Margrethe

Royalteen: Prinsessan Margrethe Betyg … Läs mer om Recension av tv-serie: Royalteen: Prinsessan Margrethe

Filmrecension: Fader och soldat

Fader och soldat Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Fader och soldat

I september komer biografin Elon Musk

Fri Tanke ger ut biografin Elon Musk av … Läs mer om I september komer biografin Elon Musk

Tredje säsongen av Ture Sventon kommer i vinter

Nästa vinter kommer den tredje säsongen … Läs mer om Tredje säsongen av Ture Sventon kommer i vinter

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in