Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Nyårskonsert – Ett ”känslogym” med mänsklig service.

by

Nyårskonsert – Ett ”känslogym” med mänsklig service. Kungliga operan 31 dec 2019

Hon räcker vänligt över biljetten och bemödar sig om att ge mig en personlig blick över den mörkbruna ekdisken. Jag ser ut i den enorma foajén, ut över väggarnas guldornament som tycks hänga som dekorationer i en stor gräddtårta. Sällskap iklädda ytterrockar står i små klungor. Det kunde lika gärna vara 1800-tal. De vänder och vrider på sig för att lokalisera våningsplan och nummer på dörrar. En vänlig kvinna i övre medelåldern är biljettkontrollant och står något steg upp på den pampiga trappan. En röd matta löper längs med de många stegen. Hon småpratar med herrskapet före mig. Hon välkomnar alla. Det köas på klassiskt vis, och många är de som ger mig service denna kväll. Operahuset visar sig vara fullt av personal i mörka kläder. Jag tycker det känns som en raritet i vårt digitala, effektiviserade tidevarv. Här är jag i alla fall – helt solo, tämligen nyskild – och lapar glupskt i mig all mänsklig värme som en frusen kattunge. 

En skulptur gjord av skira champagnefärgade balettkjolar – mycket lik en sensuell gran – lyser i ena hörnet. Allt vackert klassiskt, traditionellt är väldigt passande denna sista dagen på året så här. Med kappan över armen hoppar jag över garderoben och intar min plats. Den tunnhåriga smale mannen bredvid i stolen sitter stelt och ser mest rakt fram hela kvällen. Han har har ett stramt skinn som blottar beniga kindkotor. Det yngre paret på andra sidan, som samtalar med finsk brytning, är högtidligt klädda. Kanske fryser hon lite i sin laxrosa, tunna, korta stretch-spetsklänning. Men några bänkrader ner ser jag mannen som får mig att haja till.  Visst var det han som undrade vad han (svordom) fick för sina skattepengar? Jag har tappat bort hans namn. Med funderingar kring skatteutdelning och skattesubventioner börjar min nyårskväll.

Programmet anges ta två timmar och en kvart med paus. Men det blir extranummer. Blomsterarrangemangen och belysningen på scenen är balanserade och smakfullt gjorda. De 16 programpunkterna presenteras jämlikt av radarparet där båda är hovsångare, Elin Rombo och Karl-Magnus Fredriksson. Ett roligt inslag är att Rombo emellanåt ”mansplainar” när Fredriksson vill få henne att svara på frågor och följa hans linje. Hon pratar bara på med det hon har lust att säga. De blir precis lagom trivsamt. Att den lekfulle dirigenten Tobias Ringborg, i stycket ”Meditation”, av Massenet, visar sig vara en väldigt känslig violinist, höjer ju också kvällens helhetsintryck.

Att lyssna på opera är att gymma känslorna. Det föreslår konferenciern Fredriksson och myntar kvällens term ”känslogym”. Jag associerar det till den nutida striden – den mellan artificiell intelligens och det sviktande levande mänskliga sinnet. Jag håller med Fredriksson. Såklart behöver folket mera ”känslogym”. Opera som en gärning för att behålla demokratin. 
Birgitta Svendén som är både chef och vd på operan, håller senare under kvällen ett tal till publiken. Vi får veta att Kungliga operan har fler besökare än någonsin. Hon läser också en rad ur värdegrunden. Måttot är att ”beröra med stark känsla”. Trots lite säljsnack och käcka uppmaningar till oss som är där, känns det lite som om jag är en del av ett stort familjemöte. Vi tycker samma sak hon och jag. Det är fint att beröra och fint att vara försedd med känslor.

De många yngre sångarna – som lite mer kollektivt under kvällen bjuder på mer lekfulla levande inslag – presenteras som ”framtidens sångare”. De sjunger verk av Donizetti, Mozart, Verdi. Deras sångförmåga går knappt att skilja från de två uppburna hovsångarna. Men man hör inte så noga för de sjunger mest i grupp. 

Att kvällens speciellt inbjudna gäst Kim Hyojong, från Sydkorea, får två egna solo är självklart.  Hans sånginsats visar sig stark, ljus och klar och dröjer kvar i sinnet hela vägen hem. Det blir spontant kraftiga applåder. När första sången ”Ah mes amis” ur verket Regementets dotter av Donizetti, breder ut sig över bänkraderna, är ribban satt redan före paus. 

Men programmets mest värmande inslag, som gör mig så stolt, utförs ändå hovsångerskan Elin Rombo. När hon väl får ta ton i det sjätte inslaget, vill säga. Väldigt lekfullt och levande bjuder hon på två sånger av Bellini. Då någon så fritt gör gestaltandet till sitt eget, leker med sin rösts uttryck så ledigt, genom att så väl känna till sina styrkor – ja då är det bara att tacka för att du är där på plats de unika minuter sången varar. Det var länge sedan jag hörde något så nyanserat, överraskande och personligt, modigt.
Jag vill också nämna att jag som kvinna såklart blir extra glad över valet av sång, och de tre damerna – som ur verket Carmen av Bizet så kraftfullt sjöng ”Les triangels des sistres tintaient”. Johanna Rudström, bärande mezzosopran fick här sällskap av Lovisa Sandenskog och Kine Sandtrö.  
Och visst var det passande att låta även detta nyårsprogram få innehålla något mer folkligt örhänge, en sång som är känd kanske från en musikal eller en popartist. Med fin närvaro fick vi mot slutet lyssna till hovsångaren Fredriksson själv, då han framförde ”My Way” av Rivau/Francois/ Anka. En existentiell tanke for ut över bänkraderna, som sa att man alltid är ensam och måste följa sin väg i livet. Vi får ta oss över till nästa decennium för egen maskin, och göra det på vårt eget sätt.

Frilansskribent: Pernilla Wiechel

Dirigent: Tobias Ringborg
Sopran, hovsångerska: Elin Rombo
Baryton, hovsångare: Karl-Magnus Fredriksson
Mezzosopran: Johanna Rudström
Tenor, gästsångare från Sydkorea: Hyojong Kim
Vd och operachef:Birgitta Svendén
Ljus: Niclas Molin
Producent operahögskolan: Marit Wixell
Producent Kungliga operan: Tove Asplind
Medverkande:Kungliga hovkapellet med konsertmästare Tale Olsson
Studenter från operahögskolan


Teaterkritik: Woyzeck på Malmö Dockteater

by

Woyzeck
Manus fritt efter Georg Büchner: Erik Holmström
I rollerna: Gustav Berg , Cecilia Borssén , Emma Mehonic , Robert Olofsson
Regi och scenografi: Erik Holmström
Dramaturg: Tom Silkeberg
Malmö Dockteater ger rykande aktuell Woyzeck. 6 april till 16 maj.

Den nyliberala normen – om individen och dess ”frihet” att välja och styra sitt liv – är i centrum när Malmö Dockteater tillsammans med Helsingborgs stadsteater sätter upp Woyzeck. Omtumlad och omsorgsfullt speglad i vår turbulenta samtid stapplar publiken ut från teaterlokalen. Föreställningen utan paus bjuder på ett så raffinerat och fängslande skådespeleri att tiden försvinner. Extravagant är också att få se dockor gestalta artificiell intelligens lika skrämmande som företeelsen är i sig själv.

Framförallt har teatersällskap i Tyskland älskat att spela Woyzeck som är skriven av den tyske filosofen, revolutionären och författaren Georg Büchner. Manuset, som från början var fragmentariskt och ofärdigt, handlar ursprungligen om en utsatt ung soldat mitt i livet. Men det är som gjort att uppdateras till önskvärd nutid.

”Livet är en kyrkogård av missade möjligheter och Woyzeck står mitt i det!” . Så spånar skådespelarna när de sitter vid det gemensamma bordet. Genom att vi får se spelet bakom kulisserna, en slags skapande brainstorming, växer handlingen fram. Deras experimentella skapandeprocess, där de testar det mesta, utgör själva pjäsen. Kanske tiden är uppbruten? Kanske Woyzeck är växlande man eller kvinna? Kanske ska han pussa sin flickvän innerligt? Kanske någon i publiken somnar, eller blir kär i en av oss skådespelare? Scenerna avlöser varandra i ett rungande färskt, snillrikt, nu.

Människan mår inte bra av dalt! Du gör dig själv till ett offer! Kanske är det så chefen orerar när Woyzeck blir uppsagd? Chefen uppmanar Woyzeck att konversera, le och tänka positivt. Han kan ju nu istället se sig själv som sin egen chef….

Framåt slutet i pjäsen står det ganska klart att själva det mänskliga i oss redan har blivit en handelsvara. Det är vår personlighet som blivit eftertraktat stoff. En av robotarna vill köpa det av oss, detta unika som de själva ännu inte har. Vår roll som människor i samtiden kan därmed, alldeles strax, ses som överspelad och utkonkurrerad.

Förmodligen är versionen som uppförs i Malmö precis lika fängslande som den i Helsingborg (med mer scendekor och kostymer). Med ett rungande aktuellt manus som detta – och skådespelare som ger allt – saknas inget. Nämnas bör att Erik Holmström, som står för regi och scenografi, vann Thaliapriset år 2018. Det gör inte föreställningen sämre.

Manus fritt efter Georg Büchner: Erik Holmström
I rollerna: Gustav Berg , Cecilia Borssén , Emma Mehonic , Robert Olofsson
Regi och scenografi: Erik Holmström
Dramaturg: Tom Silkeberg. 6 april till 16 maj.

Sagan om ett maskrosbarn. Jessica Silversaga 12 april – 3 juni på Fotografiska

by

Utan dig är jag tyngdlös. Det engelska citatet, som inleder Jessica Silversagas personliga, drömska utställning, passar bäst. Motiven tycks trevande sukta efter form och stabilitet hos betraktaren. Det är lite krävande. Hon är maskrosbarnet som missat rättigheten till en egen barndom. I sitt fotograferande söker hon sig nu vidare. Syftet att uttalat väcka tankar kring maskrosbarn är hennes eget, uppbackat av Fotografiska.

De iscensatta motiven tycks beskriva tillstånd som ”strax före”, ”ännu inte”, ”tyngdlös dimma”, eller ”ensam skogsälvslek”. Modellernas ansikten är dolda i skuggan, bakom tunna vingar, eller bara utanför skärpan. Kvinnokroppen i sängen där ett flor, en tunn slöja gör konturerna blygt dolda är talande. Som betraktare känner man sig plötsligt burdus som en slags förövare. Ett eventuellt initiativ till sex skulle enbart bli som ett övergrepp. Silversaga tycks peka på delar i en personlighet som inte fått utvecklas, sådant som inte fått stöd. Att inte bo i sin egen kropp riktigt. Att inte våga ta plats.

Triptyken med kvinnan som sträcker ett flor över ansiktet är som barnet omgivet av en fosterhinna. Hon ber om att bli sedd för att födas. Utan hjälp kommer hon inte fram. Även om Silversagas informationstexter pekar med hela handen så står verken stabilt för sig själva. Övervägande är det en sammantagen skör och därför problematisk lätthet hos kvinnorna som dröjer sig kvar hos mig. I metoo#-tider ger motiven perspektiv. Vem blir jag framför en hopplöst konturlös älva? Vilken kärlekspartner har tålamod att locka fram en inre form, en bas, som ännu inte finns ute i ljuset?

Jag ser bilder av hår som tycks falla in i omgivningen. Ansikten som enbart bländas av ljus. En kropp utan kraft som hejdlöst faller över en gren. Det är en stark utställning om kanske det man i familjeterapi kallar ”tapetflickor”. De som väljer att inte sticka ut från det omgivande bakgrundsmönstret. Allt för att slippa vara, agera och ta konfrontationer. Min önskan blir därför att vargen, den som modellen bär på i en av Silversagas bilder, slutligen lånar ut sin kraft och fruktbara vrede. Då kan hon bryta sin konturlöshet och möta upp med en egen form i sin omvärld.

Frilansande journalist: Pernilla Wiechel

Framtiden börjar här

by

Framtiden börjar här, ArkDes, 21 mars – 4 aug 2019


ArkDes utställning Framtiden börjar här är byggd av 80 spektakulära, tankeväckande och klassiskt utställda objekt. Temat är hur potentialen, som finns i design och teknologi, formar våra livsförhållanden och framtida värld. Verken känns påkostade och utställningen sker i ett samarbete med Victoria and Albert Museum i London. Stora orange varningsskyltar syns fästa vid de vita väggarna. Med korta meningar som ställer frågor om etik och hållbarhet, är skyltarna pedagogiska och effektivt provocerande. I utställningsfoldern påminner den franska filosofen Paul Virilio oss om att den som skapar skeppet också skapar dess undergång. Föremål är materia, naturresurser blir skrot.


Utställningen presenteras i fyra delar: Jag, Samhället, Planeten, Livet efter. Men det finns faktiskt ett femte rum! Betvivlar du att teknologins materiella muskler ska vara svaret på allt, ställs här – i en abrovink – själva huvudfrågan: Hur tar vi hand om knoppen/etiken hos den/dem som håller i spakarna? Längst in på några få kvadratmeter ryms nämligen temat demokrati. Det lilla urvalet av objekt här är verkligen tankeväckande. Att design och teknologi kan få människor att komma samman, diskutera, bilda nationslösa, sociala och mentala nätverk, blir uppenbart.

Den rosa, stickade mössan Pussyhat, som samlade kvinnor och män världen över, med Trumps sexism som avstamp, finns här. En superhjältedräkt som dåvarande borgmästaren i Antanas Mockus i Bogota tog på sig, är också med. Röd, försedd med bokstaven C – som i “citizen” – på magen, gick Mockus ut bland medborgarna för att hedra dem. Här finns en oberoende räddningstjänst Cell411 som går att kontakta utan att polisen får veta det. Appen presenteras också här som ger digitalt medborgarskap utan nationsgränser. Vid en skylt beskrivs också kampanj-startar-stationen 38 Degrees, som kopplar riskkapitalister samman med idealister. Ett historiskt perspektiv ger också sjalen som samlade kvinnorättskämparna i England när det begav sig. Två verk formulerar också demokratifarorna med falska nyheter och ett folkomröstningar som aldrig följs. Nu, liksom i framtiden, utgör de faror att vaka över, sådant som undergräver tilliten i ett samhälle.

På vägen ut går jag ett extra varv runt de låga borden och glasboxarna med de så kallade intelligenta apparaterna. Här syns försöken att med dagens identifierade behov lösa framtidens samhälle. Går det? I en glaskupa syns ett löftesgivande artificiellt blad som kan ta hand om fotosyntesen. Strax bredvid finns en skärm som scannar skogens potential digitalt. De verken – tillsammans med presentationen av valvet i Svalbard som globalt bevarar alla våra frön – sprider dock hopp. Svårare är att ta ställning till de elektroniska musklerna som skapats till äldre, och DNA-koder ur hårstrån som trollar fram efterlysta ansikten (här av fången Chelsea Manning).

Ett verk erbjuder möjligheten att sinnligt uppleva hur det är att leka Gud. Den stora avlånga sandlådan, med ett uppifrån projicerat skogsmotiv, låter oss egenmäktigt förändra naturen efter behag.

För den med lite tålamod, kan utställningen nog utgöra en god bas för diskussioner såväl i grundskoleklasser som mellan vuxna med klimat- och globaliseringsångest.

Frilansande journalist Pernilla Wiechel

Waldersten på Fotografiska – En busig ond saga du gärna följer

by

Waldersten ”All over”, Fotografiska 8 mars – 9 juni 2019

Lite som en resa i mörker – ackompanjerad av vänlig humor och spirituell kreativitet – är ”All over” på Fotografiska ett äventyr man gärna följer. Med ofta magisk inåtvänd blick berättar Waldersten en busig, ond saga i svart bläck, gråskalor och blodrött. Han bjuder in till sin som han kallar ”alternativa värld”, men önskar att vi också ska våga leva i vår fantasi. Formerna är ömsom stora, omfamnande och ömsom kryllar de med detaljer blandat med poetisk text. Utifrån mörka stora skuggor rinner förlösande bläck som lindrar. Kameran fångar de valda ögonblicken. Denna tredje dag efter öppnandet, av publikrusningen att döma, suktar förmodligen många också efter att äntligen få njuta av hans folkkära dödskallar. De som är så varma, tröstande och hemtrevligt personliga.


Walderstens inifrånperspektiv är motorn. Han skriver i en sidotext att han ”letar tålmodigt efter bilderna i resterna av en livslång brand. Hoppas på att finna spår av ett tidigare liv”. Lite längre ner berättar han att han konstruerar ”ett alfabet av bilder. Bilder som blir till broar. Att kasta sig handlöst ifrån.” För konst ”handlar om mod” och att ”släppa kontrollen, söka i svarta gömmor/…/”. I en annan textrad, placerad inuti en bild, skriver han att människan ”borde söka sig inåt istället för framåt”.


Jag fastnar vid de manshöga snabbt avfotograferade verken målade med vatten på mörk vägg.

De monumentala formerna känns i kroppen på den som betraktar. Han beskriver att det är 32 grader varmt ute och han målar snabbt, eftersom vattnet dunstar. Ögonblicken han fångar är som livet självt, som försvinner och övergår i annat.

Waldersten är konstnären som vid 50 års ålder redan säljs på Bukowski. Han är också sedan flera år folkkär som illustratör (i DN bland annat) och poet. Till nyutgåvan av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, härom året, skapade han grafiska verk fyllda med allvar. Inför utgivningen hade röster höjts om att även barn behöver gestalter som speglar det mörka i livet. Och ingen passar väl bättre än Waldersten till just detta. Hans fantasifulla blick väcker barnet i oss alla till liv, till en välbehövd reflekterande inre värld.


Frilansande journalist Pernilla Wiechel