Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

by

Millesgården

Tal R – Elefanten i rummet (23/5 – 30/8, 2026)

Millesgården har denna gång bjudit in och låtit en aktuell stor konstnär skapa flera verk specifikt för utställningen. Dessa har – blandat med även äldre verk – inrymts i och utanför konsthallen. En platsspecifik (pågående?) installation är också förlagd till själva Carl Milles ateljé. Det som visas är både måleri, skulpturer, flera teckningar plus installationen. På ett förtjänstfullt sätt har också konstnärens egna tankar levandegjorts – i mycket personliga intervjutexter bland verken.

Först lite fakta: Den internationellt kände konstnären – som kallar sig Tal R – föddes 1967 i Tel Aviv i Israel. Egentligen heter han Tal Rosenzweig och kom som ettåring med sin familj till Danmark. Hans mor är dansk och hans far tjeckisk. Sin utbildning fick han vid Billedskolen i Köpenhamn 1986 – 88 men även vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn 1994 – 2000. I dag är han verksam i Danmark, men arbetade i tio år bland annat som professor vid Düsseldorfs konstakademi i Tyskland. Han är representerad över hela Europa samt i USA och hjälper idag också kommande generationer av konstnärer. I närtid har han haft separatutställningar – förutom i Danmark – även i Nederländerna och Storbritannien. I Sverige har Magasin III ställt ut honom, men även Artipelag. 2018 fick han Prins Eugen-medaljen för sin konstnärliga gärning. Verken återfinns idag i flera offentliga konstsamlingar såsom Art Institutet of Chicago/USA, Louisiana/Danmark, Centre Pompidou/Paris/Frankrike, Kiasma/Helsingfors, MuseMuseum Bijmans van Beuningen/Rotterdam/Nederländerna, Walker Art Center/Minneapolis/USA, Moderna Museet och Magasin III/Stockholm.

Millesgården utställning heter Elefanten i rummet – vilket också är namnet på det platsspecifika verket. Så här berättar Tal R om hur det gick till:

”Jag är en medvetet ytlig person. Jag gillar att gå in i Carl Milles ateljé utan att veta någonting – att gå runt som alla andra, att förnimma honom och hans verk, hans fru, hennes frånvaro där. I ögonblicket jag går ut tänker jag: det finns en elefant i rummet här.”

Han var noga med att installationen inte skulle vara färdig, då den är utställd i en ateljé där processer pågår.

I en annan intervjutext vid teckningarna – beskriver han sitt förhållande till skapandet:

”Jag växte upp som många barn i Skandinavien, med långa kalla vintrar. Så man gör saker med händerna. Min mor gjorde det. Min far gjorde det. I min barndom hade det aldrig ett namn som konst – det var bara att göra saker. Jag var tecknarpojken. Vuxna gillar när barn ritar för då är de tysta och lugna”. Tal R förklarar vidare hur ritandet blev till ett eget språk, som ett medel till att upptäcka saker. På hans tid saknades det skärmtittande som visar barn främmande världar. Han hade tecknandet.

Det är lätt att förföras av det lekfulla och det naivistiska i Tal R:s verk. Här finns glada färger såväl i skulpturerna som i måleriet. Mer än en gång tänker jag på Matisses förenklade former och basala färger. Associationer går också till Picassos bestämda sätt att göra pregnanta linjer och bygga motiv. Pregnanta linjer syns såväl i måleriet som i de grafiskt så rena svartvita teckningarna. Men mest berörd, nästan hänförd, blir jag av formatet. Färgfält, former och material känns i kroppen. Verken talar till flera sinnen – inte bara till min kognitiva reflektion kring själva motiven.

När Tal R säger att han är ”medvetet ytlig” så skulle jag snarare kalla det ”medvetet öppen för sitt omedvetna”. Han förnimmer de kvarlämnade tecknen i Milles ateljé men avläser även det konkreta i nuet, ljuset och rumsligheten. Han verkar säker på att inspirationen alltid leder honom till mål – i allt han gör, även när han startar med motiv skissade från verkligheten. Så här formulerar han hur motiv blir till målningar:

”Många av konstverken kommer från vad jag kallar domestic – banalitetens högsta borg: ditt eget hem, människorna omkring dig, vänner, barn, din fru, dig själv … Kampen som konstnär är att lämna intimiteten bakom sig och att låta dem bli till målningar, teckningar, skulpturer. De är inte längre desamma. De är fiktion. Jag vill att dessa figurer ska vara allas barn, allas fruar, allas man.”

Tal R upplevs ha en säker länk till sin kreativitet och kan med avundsvärd lätthet följa den. Om det vittnar också berättelsen om hur han helt sonika hoppade över att måla fram en snabel på en elefant: ”för att det hade blivit för mycket”. Den spännande tavlan med elefanten – som har en familj nedanför sig – hänger nu mitt i konsthallen rakt fram, med ett noga fullbordat uttryck. Det kallar jag att lita till sin kreativitet. Det omedvetna och intuitiva får styra, när han väljer verkens form och uttryck. Inte alls är det att vara ”ytlig”. I presentationen tipsas man även om Freuds uttryck ”unheimlich” – det kusliga som uppstår när något verkar hemtamt. En sådan tanke får det till synes bara naivt ljusa i verken att bli mer spännande.

På det hela har Millesgården skapat en tillgänglig, vacker och intressant iscensättning av Tal R:s levande och spännande verk. Hoppas många kommer hitta dit!

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

by

Eurotrash (sedd 25 maj 2026)

Scen Galeasen

Baserad på boken Eurotrash av Christian Kracht

Dramatisering av Kristian Hallberg

Regi Natalie Ringler

Scenografi/kostym Rikke Juellund

Mask Anna Olofsson

Ljus Tobias Hallgren

Musik Sole Gipp Ossler

Medverkande David Rangborg, Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Fredrik Odenborg

Galeasens dramatisering av boken Eurotrash som skrevs 2021 – gjord av Kristian Hallberg – regisserad av Natalie Ringler – börjar med att en av huvudpersonerna – sonen Christian Kracht – mår dåligt. Han bär samma namn som författaren som skrivit boken som pjäsen baseras på, vilket skapar en metanivå. Detta vittnar om hur den verkliga författaren också brukar leka med sin roll som författare. Handlingen rör sig i korthet kring att son och mor ska bege sig ut på en resa i världen tillsammans. Syftet – förutom att genomföra en sista resa – som sonen mycket skuldtyngd bestämt – är att göra sig av med mammans stora mängd pengar genererade från vapen-aktier. Frågan är också – vad gjorde pappa under kriget?

Som inledning ser vi sonen – spelad av David Rangborg – sitta och vrida sig i en stol för att han har problem med magen. Att denna smärta återkommer i hans liv, får vi strax veta – när han med stor svada börjar berätta om sitt mående för den lite blasé expediten i en boutique. Han passar nämligen på att lyxshoppa lite, inför sin träff med sin gamla sjuka mor.

Illamåendet – men också behovet av att berätta – blir som en ingång till det som senare nystas upp ur hans förflutna. Nog har han skäl till att ha dragit på sig problem med sina inre organ … visar det sig.  Problem med inre organ har även hans gamla mamma som blivit opererad för stomi. Hon behöver få hjälp med att tömma sin stomi-påse med bajs av sonen – titt som tätt – på den resa de snart ska bege sig ut på. Smärta, inre tryck, ordsvada och omsorg blir centralt. Mamman berättar för sin son att hon hotas ”att dränkas inifrån” om han inte hjälper henne – och sonen sig tar an uppdraget – fast han äcklas.

Vi har således två pågående inre fysiska skador, med var sitt symbolvärde, i detta spel som följer en mycket välbärgad familj från Schweiz. Mamman som vuxit upp med en fullblodsnazist till far – lever också omhändertagen av psykvården.

David Rangborg har redan från start en speciell närvaro i sitt agerande. På ett mycket utstuderat sätt (ändå autentiskt) vrider han sig i sina plågor. Kroppen talar och något driver på. Den allra första scenen glider över till att bli komisk. Här är tonen satt. Den uttryckta oförmågan blir komisk, samtidigt syns det tragiska. Något tycks ha kapat banden till känslorna som behöver komma fram. Mängder av ord kommer ur hans mun, men var är förankringen? Sonens relation till den mycket excentriska mamman, är mer än komplicerad, visar det sig. Hon talar i sin tur om sonens ”glas-bubble-sjuka” som barn. Ständigt projicerar hon fräckt, som en upphöjd diva, mängder av eget mående på honom. En trovärdig värme som finns dem emellan, lyser också fram i gestaltningen.

Mamman – som är den omväxlande sköra men ofta ändå starkt utfallande och handlingskraftiga – gestaltas genialiskt av Monica Stenbeck. Mycket autentiskt överraskar hennes humörsvängningar. De känns ända ner i vuxen-barn-omsorgs-nerven. Är man som jag i Christians ålder känner man igen sig i scenerna där han vårdar sin äldre mor. De ombytta rollerna, den kroppsliga plötsliga närheten, integriteten som sätts på spel, blir trovärdig. 

Tidigt i föreställningen formas också temat om berättande (författande) – ur flera aspekter. Sonen, som vi förstår är författare, talar i en strid ström återkommande till oss i publiken – som om han tänker högt. Hans mor – uppmanar också honom flera gånger att berätta något för henne, för att lugna henne. Men ordsvadan blir också till riktiga osanningar och används som ren och skär manipulering.  Christian behöver få sin över 80 år gamla mor att bli följsam på den resa de gör. Det är ju han som håller i rodret. Hon är gammal och sjuk.

En kontrast till de rikas neurotiska beteende skapas effektfullt av Johan Wahlströms känsloladdade men stumma gestalt som taxichaufför. Hans sammanbitna närvaro gör de många fladdriga utfallen synliga. Maktobalansen i världen känns av, där vissa drabbas av rika personers agerande utan eftertanke. Här känns även ett effektfullt regiarbete.

En kännbar samtidsanknytning med en aktuell fläkt av business och kommersiell verklighet – formas av Fredric Odenborgs spel och könsöverskridande chicka klädsel. Både som bankpersonal och boutique-anställd. Imponerande smidigt agerar Odenborg också utifrån sin dansbegåvning – bland annat som isländsk glädjeflicka – vilket skapar en precis kroppslig mim-precision i spelet. Gestalterna blir subtilt kusliga, och väldigt träffande.

Christian Kracht född 1966 (som själv närvarade vid premiären på Galeasen) har fått mycket uppmärksamhet som samtidsskildrare under en längre tid. Många ser honom som kontroversiell. Själv beskriver han sin stil som parodisk och en blandning av hög- och lågkultur. Här känns ett visst släktskap med den franska författaren Michel Houellebecq.

Det är ett angeläget material Galeasen återigen tagit sig an att dramatisera. Förmodat skulle jag sett förställningen i början av spelperioden, och inte en måndag sista månaden den ges. Men mycket glad över den gedigna och underhållande gestaltningen vandrar jag hemåt.

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

by

/

Lebohang Kganye – Le Sale ka Kgotso

Fotografiska 6 mars 2026 – 18 okt. 2026

Lebohang Kganye, från Johannesburg i Sydafrika, har under senaste tiden väckt ett stort internationellt intresse. Hon ville egentligen bli journalist – men kom inte in på utbildningen – blev förälskad i att fotografera – via en workshoputbildning. Som ung intresserade hon sig för teater och numer kombineras de båda intressena i hennes verk. Kganye säger sig i stort drivas av en vilja att berätta historier (storytelling). Fotografering är för henne inte enbart dokumentation och hon förhåller sig fritt till den traditionen. För henne kan fotografier även vara ett medel för att föreställa sig saker, att fantisera.

Utställningen – som är specialgjord för Fotografiska – består konkret av flera sceniska rum i mänskligt format – möjliga att kroppsligen interagera med. Fotografierna på möbler och rummens invånare osv – i svartvitt – är stärkta av kartong, som scenografier vid en teater. Scenerna tar plats i hem som ryms i bostäder kallade RDP Housing. Förkortningen står för Reconstruction Development Program vilket var en satsning som gjordes efter apartheid för att ge gratis bostäder (ofta med fyra rum) till den svarta befolkningen. RDP Housing har blivit en symbol för demokratin, vilket gör att själva utställningen också blir en hyllning till Sydafrikas nu 30 år av demokrati.

I Fotografiskas intervju med Kganye avslöjas att hon i ett tidigare projekt återgivit mycket personligt om sig själv och sin mamma. Den gången utgick hon från familjealbum – lät sig fyllas av inspiration – och projektet fick först efteråt sitt koncept. Hon iklädde sig samma kläder som mamman hade på de äldre bilderna och fotograferade sig som en tvilling bredvid henne – vid samma platser hon besökt.

Den aktuella utställningen Le Sale ka Kgotso, däremot, föregicks av en längre researchperiod där hon undersökte migration ur olika aspekter. Hon tog reda på ofrivillig påtvingad migration, frivillig migration (för att hitta bättre möjligheter för familjen) men såg också på sin egen familjs migrationshistoria.

Av intervjun framgår också att hennes arbeten ofta centreras kring allmän muntlig tradition av storytelling, att man genom generationer överför berättelser. I denna utställning har hon särskilt blandat in mytologi – som hon hört när hon växt upp i staden – berättelser hon beskriver som ”ganska bisarra”. Hon låter de mångåriga berättelserna ta plats mitt i RDP-bostäderna, i de moderna hemmen. Det kan röra sig om svart magi, berättelser från fastrar, mor- och farmödrar. I ateljén hemma i Sydafrika arbetar de lite som i ett kollektiv. Hennes syster, som sysslat med manusskrivande och animation, är hennes assistent.

Medvetet syftar hon till att göra verken denna gång interaktiva, att besökarens kropp kan ställas mitt i dem – och menar att det är en viktig del av utställningen.

Under intervjun framhåller hon att muntligt berättade historier ofta avviker från officiella berättelserna om livet vilket ger dem ett särskilt värde. Hon vill också slå ett slag för föreställandet i sig själv. Hon ser det som ett sätt att överleva, att föreställa sig en kanske bättre framtid osv. Alternativa historier menar hon behövs, de som inte har blivit skrivna ännu. Förmågan att föreställa sig och skapa en idealbild av sig själv, till exempel, är något som är viktigt.

Slutligen kan hon medge att även hon kan ses som en muntlig historie-förmedlare, vid sidan om rollen som fotograf och performance-konstnär. Men hon framhåller att berättelserna – självfallet bara har tolkats utifrån hennes egna erfarenheter – med en förståelse grundad i varifrån hon själv kommer. I och med att hon inte ”var där när det utspelade sig” – så föreställer hon sig det. Allt silas genom en förmåga att föreställa sig –( imagination) – understryker hon.

När jag vandrat runt i den mycket väl genomförda utställningen med sina scener, invävda i små korta berättelser, ett antal ”nu”, slår det mig hur kommunikativt allt är. Hemmiljöerna med motsättningar mellan folkliga traditioner och nuets modernitet blir väldigt levande.

Stockholm har på senare tid – med blandat resultat – ställt ut aktuella och internationella konstnärer från Afrika. Jag tänker bland annat på Liljevalchs We see us och nu Moderna museets Nisabas hus. Måleriets nya berättelser. Men i den post-postmoderna, globala kulturella informations-tid vi lever i nu, krävs hjälp för att greppa verks specifika kulturella och historiska kontext – för att alls förstå dem. Därför är Lebohang Kganye – kanske lite strama – konstnärligt genomtänkta, pedagogiskt presenterade, kommunikativa projekt särskilt lyckat.  Och trots specialbeställd känns den förankrad och personlig – vid sidan om historiska fakta man får sig till livs. Smidigt har kontexten givits. Betraktaren förstår koderna i verken och kan ta till sig dramaturgin. Jag blir berörd och uppfattar en varm humor och känner mig för en stund geografiskt förflyttad. Verken blir synliga i sin komplexa mening.

En avsiktlig detalj i sammanhanget är att titeln Le Sale ka Kgotso anges ungefär betyda ”lev i frid” på språket sesotho.  Det är en avskedsfras man i Sydafrika säger när man lämnar någons hem. Men när frasen uttalas som ”Le sale le Kgotso” betyder den i stället en besvärjelse som enligt myten väcker en “tokoloshe”. En sådan är en farlig ande från xhosa- och zulu-mytologin som anses kunna orsaka sjukdom, kaos och andlig oro.

Lebohang Kganye vill – som förlagt denna lilla möjlighet till felsägning i titeln – peka på hur ord – precis som familjesituationer och historier – kan vara dubbelbottnade.

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

by

Lotta Antonsson – I Am Everything.

Fotografiska, Stockholm (25 april – 29 nov 2026)

Där de perfekta tänderna förväntas blänka och blända skymtar en vass rad av små vita snäckor. Pupillerna i det unga vackra kvinnoansiktet har ersatts av organiska men nu döda material – såsom snäckskal eller ädelstenar. Förvirringen får betraktaren att ta ett steg bakåt. Blandmaterialen som bryter in i fotografiets traditionella svartvita papperskopia är diskreta men har starka symbolvärden. En ådrad träbit här, ett pärlband av snäckor där. Det är genreöverskridande men främst roar de med sin feminism, som (humoristiskt) glimmar till.

Lotta Antonsson som studerade på Konstfack i början av 90-talet säger sig bland annat vara inspirerad av surrealisterna. Hon arbetade som professor i fotografi (HDK Valand) vid Göteborgs universitet 2007 – 2016 men har idag ateljé både i Berlin och i Falkenberg. Hon var med om den omvälvande tiden då fotografiet mer övergick till att vara konstverk och lämnade sitt dokumenterande syfte. Hennes examensutställning på Konstfack hette Take it as a man och ett verk som visades på Moderna museet senare på 90-talet hade titeln This girl has inner beauty. Antonsson finns representerad vid Moderna museet, Statens Konstråd, Hasselbladsstiftelsen i Göteborg med mera. Fotografiskas utställning är lite större och omfattar både äldre och nyare verk.

Efter några varv känner jag att de övervägande svartvita verken som visar vackra kvinnors ansikten eller ofta smala välformade kroppar – både lockar men formar alla ett stilla uppror. Betraktarens vaneseende grusas subtilt, bit efter bit.

Antonsson har sagt i en intervju att hon älskar havet och stranden – och det syns att hon medvetet använder symboliken. De närvarande snäckorna, ädelstenarna, stränderna med vita skal, korallrevsbitarna väcker tankar på livets förgänglighet, naturens överhöghet, mystik och ett existentiellt allvar.

Psykoanalytiskt kan en snäcka med sin spiralform symbolisera processer som alltid rör sig i cirklar, skal kan symbolisera närhet och intimitet med inneboende behov av skydd. De många läpparna som avslöjar vassa rader av tänder skulle en psykoanalytiker tolka som ”vagina dentata” – männens skräck.

Det subtila brottet som de avvikande materialen skapar – kontrastverkan mot den milda inbjudande skönheten i kvinnomotiven – är effektivt. Först lockas betraktaren att följa sina begär, för att sedan få rygga tillbaka.

Min favorit bland verken har några år på nacken och är denna gången själva vinjettfotot till hela utställningen. I nederkanten på originalverket syns en bit strand fylld av snäckor. Det vackra men naturliga kvinnoansiktet – i 60-70-talsanda – med mörkblont hår lagom sexigt, något trassligt – har tänder som inte är att leka med. Hon lockar på håll, men biter ifrån när man kommer nära.

Tidens tand tycks inte förstöra Antonssons verk mättade av symboler. Med till synes små – men väl genomtänkta medel – överraskar hon fortfarande kvickt och lätt betraktaren.

Brassaï på Moderna museet fångar drömmar och begär – men gäckar med sin ”objektiva” blick

by

Brassaï – Paris hemliga tecken

Moderna museet Stockholm (28 mars – 4 oktober 2026)

En av vår tids mest omtalade fotografer Gyula Halász – som tog sig namnet Brassaï – var också utbildad i måleri, skulptur vid sidan om fotograferandet. Han föddes 1899 i Transsylvanien, i dåvarande Ungern, och gick i konstskolor både i Budapest och i Berlin. Utställningen på Moderna museet – som pågår ända till 4 oktober – kallas Paris hemliga tecken och centreras kring den intensiva perioden under 1930-talet och hans speciella nattfotografi.

Det var med en 25-årigs fantasier om livet och önskningar han 1924 kom till Paris –  men verkade då till en början som journalist. Han rörde sig i konstnärskretsar och kände storheter som Picasso och en del av surrealisterna. Genombrottet som fotograf 1933 kom just med boken Paris de nuit. Den rymmer de många berömda motiven som skildrar nattlivets uteställen och dess för dåtiden ljusskygga existenser, som nu ställs ut. Kurerat utställningen har Anna Tellgren gjort, men den är också frukten av ett samarbete med de som äger rättigheterna för de många originalbilderna. Brassaï hade för vana att enbart printa en fotokopia av varje negativ.

Många tankar virvlar genom mitt huvud när jag vandrar runt framför de många numer klassiska silvergelatinfotografierna – som jag ju sett så många gånger. Dessa motiv som så många efter honom har försökt upprepa. Ödmjukt provar jag tanken på att ”det ju är länge sedan jag själv var 25 år”, vilket han ju var då han fotade. Jag slås av att jag nu ser dem med ett absolut mer vaket sinne än jag gjorde första gången.

En feministisk läsning av Brassaï startar ju alltid med frågan: Vems blick är det vi ser genom? Dessa bilder från Paris visar ju många kvinnor – dansare, prostituerade, älskarinnor, nattklubbsgäster – nästan alltid sedda genom en manlig blick. Laura Mulvey, exempelvis, skulle tala om den “manliga blicken” (male gaze): kvinnan i motivet blir snarare än människa ett objekt för betraktelse. Synligt är ju att Brassaï dröjer vid en fascination inför kvinnlig sensualitet och nattlivets erotik. Kroppar, poser och atmosfärer av begär blir synliga. Men allt mildras av att tiderna ju var annorlunda, tänker jag, mer puritanska. Den uppdämda nyfikenheten kan ju delvis förmildras av att hans ungdomlighet …

Jag stannar vid funderingen kring det faktum att de tabun och regler som dominerade vid den tiden ju främst gör Brassaï väldigt modig. Han gav faktiskt synlighet åt människor som annars stod utanför den respektabla offentligheten. Till och med var tidsandan sådan att fotografierna med de mer queera miljöerna fick vänta till så sent som på 60-talet att tryckas. Censuren stramades åt efter att hans första bok kommit ut 1933. Det går att känna att de prostituerade, de queera miljöerna, cabaretartisterna och nattens kvinnor inte tas med av honom för att enbart skapa skandal eller någon slags moralisk varning. Snarare finns de där som en del av stadens verkliga liv. Jag stannar vid att det finns en ofta märklig värdighet i hans bilder.

Men när jag ser dem, lyser ju den uppenbara frågan om makt fram: vem får tala, och vem blir betraktad? Kvinnorna – övervägande från lägre samhällsklasser – synes ofta tysta; det är fotografen som formar deras berättelse. Feministiskt kritiskt undrar jag också hur uppfattningen om skönhet gestaltas. Detta blandas med tanken om förhållandet mellan kameralins och motiv — mellan att se och att äga seendet.

Susan Sontag, skrev att fotografering kan vara ett sätt att “appropriera” världen. Att fotografera någon är aldrig helt oskyldigt. Det innebär en slags makt över hur personerna framträder och blir ihågkomna. Därav blir den värdighet som också framstår i Brassaïs människoskildringar viktig.

Så en feministisk tolkning av Brassaï rör sig mellan två poler: Dels de fina inkännande och poetiska och i de mänskliga skildringarna av nattens Paris – alla mänskliga begär – både hos de avbildade och observatörens – men också hur kvinnorna och de marginaliserade kropparna formas något kyligt genom hans blick.

Jag går ut från Moderna museet ändå lyft av den ofta vackra drömlika dimman i fotografierna och det estetiska värdet av riktig svärta i de fina originalfotografierna av silvergelatin. Men kvar stannar också motiven med arbetarklassens kvinnor – när de om natten säljer sig till de ivriga männen med pengar. Javisst, de ingår i nattlivet i dåtidens Paris, men med vems blick blir de sedda?