Rockmusik

Rammstein Ullevi 28-07-2022

Betyg: 4
28/07/2022
Ullevi
Arrangör: FKP Scorpio

Att Iron Maiden och Metallica kan fylla Ullevi är begripligt. De har en bred publik och deras musik är tillgänglig, i fallet med Metallica är den dessutom utomordentligt kommersiell. Att ett tyskt industri-metal band kan fylla Sveriges största arena tre kvällar i rad är dock inget annat än surrealistiskt. Rammstein har aldrig gjort några försök att passa in. De spelar mullrande marschmusik. Texterna är uteslutande på tyska och showerna är fyllda av galenskap innehållandes pyromani, explosioner och galna sexlekar.

Rammstein har under flera år byggt upp ett rykte som en livemaskin som saknar konkurrens inom sin genre. Hårdrocken har aldrig varit skygg för det överdrivna, teatrala och explosiva. Rammstein har dock förädlat och förfinat formulan likt den bästa av Mercedes Benz bilmodeller. Konserten på Stockholm Stadion för tre år sedan var omtumlande och storslagen, något större spektakel än Rammstein går nämligen inte att se. Showen i Göteborg är en fortsättning på 2019 års magnifika turné. En turné som var unik av ett antal skäl, delas för att spelplatserna var de största arenorna men också för att turnén för första gången på tio år ackompanjerades av ett nytt album. Ett album som bara växt med mästerverk som Deutschland och Ausländer.
Cirkusar och noga regisserade framträdande brukar sällan ändras men efter att fortsättningen på turnén försenats med två år, tillföljd av pandemin, har Rammstein varit rekordsnabba med ett nytt album. Detta innebär att fyra nya låtar tillkommit. Det finns få artister idag som kan rulla ut nytt material i en livekontext utan att få ett och annat undrandes ögonkast. Adéle är en av de få som hittar sätt att få sitt nya material att framstå lika klassiskt som sitt gamla, i övrigt är nytillskott sällan det mest efterlängtade på en konsert. Och för Rammstein blir mycket av materialet från nya skivan Zeit något av ett sänke för spelningen, framförallt i inledningen.

Konsertens introduktion, som kulminerar i en explosion som hörs ända bort till Partille, är lika chockerande som alltid men tyvärr kan detsamma inte sägas om de två öppningslåtarna. Armee der Tristen känns som en parentes jämte den ståtliga Was Ich Liebe. Zick Zack som följer är nästan omöjlig att lyssna till då ljudet är erbarmligt. En alltför stark bas dränker gitarristerna Paul Landers och Richard Z. Kruspe, vilket förtar de tunga och distinkta riffen. Tack och lov räddas denna stela start upp när Links 2-3-4 dundrar in, keyboardspelaren Christian ’’Flake’’ Lorenz börjar marschera på sitt ikoniska gå-band och den tyska industriella rockmaskinen har äntligen startat. Härifrån är det mesta sig likt från senaste Sverige-besöket. Sehnsucht får hela Ullevi på fötter. Zeig Dich med sin suggestiva öppning, innehållandes en hotfull kör, känns som en släkting till något som svenska Ghost aldrig spelade in. Men det är i den grandiosa Mein Herz Brennt som konserten riktigt vaknar till liv. Om Richard Wagner hade stött på Led Zeppelin hade slutresultatet av konfrontationen kunnat vara detta mästerliga spår. Frontmannen Till Lindemann leker med publiken och låtsas starta refrängen gång på gång, när väggen av ljud väl träffar publiken skakar inte bara Ullevi utan hela västkusten, till och med det tveksamma ljudet har rättats till.

Tyvärr återstår två mindre intressanta punkter innan det helt lossnar. Heirate Mich känns något trivial och felplacerad, Zeit – som ersätter den stillsamma Diamant, är bombastisk och storslagen men förtar intensiteten som byggts upp i Mein Herz Brennt. Efter denna lilla svacka är det dock slut på velandet och den tveksamma strukturen vad låtval anbelangar. Efter ett kort litet raveparty där Richard Kruspe leker DJ så ändrar scenen plötsligt färg och ser ut som Mordors portar. Mullret som följer antyder att ett monster snart är på väg att vakna. Och när Kruspe väl slår det första ackordet till Deutschland kan publiken endast kapitulera för en låt som redan nu känns som en permanent klassiker. Härifrån känns konserten lika genialisk som för tre år sedan då bandet körde över all annan konkurrens. De bästa och mest älskade låtarna staplas på varandra och framförs med en enorm kraft och precision. Scenshowen vaknar också till liv, Bruce Springsteens bragd att ha spräckt fundamentet till Ullevi 1985 verkar vara något Rammstein vill efterlikna. Mängden bomber och granater hade gett Kapten Haddock tunghäfta. Även om pyroteknik och explosioner alltid varit en del av hårdrocken, lyckas Rammstein kontextualisera det storslagna och bullrande med en helt unik fingerfärdighet. I Sonne, då halva Ullevi verkar stå i brand, kan man fråga sig om det ens är värt att se något annat hårdrocksband live.

Avslutningen med Ich Will och hymnen Adieu måste upplevas för att förstås. Masspsykosen och galenskaperna på scen vägrar att ta slut, publiken äter ur bandets händer och när Lindemann beordrar Ullevi att sätta händerna mot himmelen verkar hela arenan skaka.

Kanske är showen inte lika perfekt som för tre år sedan. Men även med sina svackor är Rammstein en helt unik akt att se live och kan utan problem tituleras som världens just nu bästa hårdrocksband på scen.