Kal P Dal
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 februari 2023
Regi Stefan Källstigen och Dag Ösgård
Wow, jag så berörd, nästan rusig av en massa känslor, både glädje och ledsnad. Kal P Pal, som egentligen hette Carl Sven-Göran Ljunggren, var en rockmusiker med sådan energi att jag tror inte jag sett någon svensk musiker med liknande intensitet och självklarhet på scen. Sorgligt nog dog han 1985 några dagar innan han skulle fylla 36 år.
Filmen om Kal P Dal berättar på ett engagerat sätt om hans uppväxt, hans liv och hans band men det är som med alla riktigt bra dokumentär samtidigt en berättelse om mer än en person. Det är en skildring av Sverige och dess musikscen under 1970-talet och början av 1980-talet, en tid långt före Spotify fanns. En tid långt innan artister skaffade sig uppmärksam genom att göra utspel på TikTok som Zara Larsson.
Kal P Dal och hans band var riktigt stora ett par år i Sverige och var förband åt världsband som AC/DC 1977.
På flera sätt bjuder denna film in mig på en nostalgisk resa till Sverige under 1970-talet. Kal P Dal talade skånska och sjöng på skånska. När en journalist frågade inför en spelning om han skulle sjunga en låt på rikssvenska svarade han att det blir ingen utrikiska. På den tiden var det språk som talas i förorterna, ”orten”, aldrig uppvisat i tv eller radio. När jag gick på Journalisthögskolan i början av 1980-talet i Göteborg och jag hade fått praktik på SVT i Göteborg avråddes jag av min lärare att ta den platsen då jag talade för tydligt göteborgska. I public service skulle det vara rikssvenska.
Filmen berättar också om en tid där idoler fick massor beundrarbrev av fans. Brev som var skrivna på papper och inte några kommentar eller gilla-tryck på Instagram eller TikTok. Kal P Dal fick massor beundrarbrev och hans mamma hjälpte honom att svara med foton med sin autograf under. Det är en bild av en svunnen tid.
Turnerandet var också rätt annorlunda. Visst turnerar artister idag också men det var nog ännu mer då. Kal P Dal och hans band slog flera publik-rekord under sina turnéer runt om i Sveriges Folkets Parker – från Tärendöholmen i Norrland till Rotundan i Trelleborg.
Trots att han ändå var känd bland många är han ändå för många svenskar bortglömd, eller så har de inte ens hört talas om honom. Jag skäms lite, för jag kände inte till Kal P Dal. Hur kunde jag missa Kal P Dal och Pågarna? Ett svar hittar jag i filmen. Hans musik var amerikansk, väldigt inspirerad av den tidiga rocken som Chuck Berry. När han slog igenom var det mer populärt med hårdare rock som band som Black Sabbath och Deep Purple. Själv var mest inne på synth och progg – och det är två musikstilar som ligger långt från Kal P Dal. Så jag är tacksam över att ha sett denna film och nu, fast väldigt sent, upptäckt denna fantastiska rockmusiker. Vilket energiknippe. Wow.
Intressant:
Bandets debutalbum ”Till Mossan” är en klassiker som spelades in med Peps Persson som producent. Plattan var en sensation på sin tid, eftersom den bjöd på rock n ́roll-lyrik på skånska – med låtar som ”Blåa sko’”, ”Raka Rör”, ”SJ”, ”AF”, ”Jonnie” och ”Om ja’ va’ en slashas/Jag vill leva fri”. Den sist-nämnda hörs ännu idag från läktarna varje gång svenska mästarna i fotboll Malmö FF spelar.
Filmen har gjorts av två stockholmare Dag Ösgård och Stefan Källstigen. Stefan Källstigen säger i ett pressmail:
– Vi kände att det var dags att hela Sverige fick ta del av Kal P Dals musik. Hans oerhörda energi, glädje och drivkraft har inspirerat oss och förhoppningsvis även de som ser filmen.
Dag Ösgård säger:
– Kalle P Dal var en underdog som trots rådande trender ständigt gick sin egen väg. Det har inspirerat oss i vårt arbete att genomföra filmen som ett crowdfoundingprojekt utan stöd från andra finansiärer än de tusentals privatpersoner som stöttat oss.
Ingen som är intressant av svensk rockmusik eller svensk musikscen överhuvudtaget bör missa denna film som bjuder på mycket unikt material, bland annat en konsert från Folkets Park i Trelleborg 1983 som upptäcktes på regissören Roy Anderssons vind. Filmen innehåller även intervjuer med Kal P Dal, hans familj, bandmedlemmar, Peps Persson, Dan Hylander, Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och fotograf Mats Bäcker – som fotade bandets första skivomslag – samt många, många fler.