Opera

Riddar Blåskägg & Judith
Av Béla Bartók & Malin Bång.
Libretton Béla Balász & Mara Lee.
Regi Wouter van Looy
Scenografi, och kostym Marie Szersnovicz
Mask och peruk Therésia Frisk
Dirigent Marit Strindlund.
Videodesign Raimo Benedetti
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Föreställning som recenseras Folkoperan 23 april 2023
Medverkande Stina Ekblad, Julia Sporsén, Johan Schinkler, Alexandra Büchel, Helgi Reynisson, Emilia Utter, Folkoperans orkester

En urklassiker möter en urpremiär, så inleder programbladet presentationen av Folkoperans Riddar Blåskägg + Judith, där två verk satts samman för att tala med varandra. Att designen kommer beröra mig både mentalt och musikaliskt, blir tydligt. Spännande är det också att den experimentella och mycket aktiva kompositören Malin Bång (född 1974), som jag inte hört förr, har komponerat verket, Judith. En tydlig vink om vad kvällen kommer ge är att också att författaren Mara Lee (född 1972) står för texten, hon som ofta skriver om makt, sexualitet och femininitet.

Först möter oss vackra, samlade, distinkta Stina Ekblad. Hon gestaltar den äldre tillbakablickande Judith och är vår guide. Vi får veta hur kvällen fördelas mellan tre Judith, och snart räknar Ekblad med fast hand ner oss till vårt inre rike. Spelet kan börja.

Första akten, klassikern Riddar Blåskägg, är skriven av ungraren Béla Bartók 1911, ursprungligen till en operatävling. För en historisk och feministisk tolkning hänvisar jag varmt till avsnittet Ebba-Witt Brattström skrivit i programbladet. Librettot bygger på en berättelse från 1600-talet som även Bröderna Grimm gjorde en version av på 1800-talet. Handlingen centreras kring en annan människas vilja (Judith) att dela och förmodat bära en annan människas mörker (Riddar Blåskägg). Rykten har redan förmedlat att Blåskägg har flera hustrurs liv på sitt samvete. Ändå vill Judith inget hellre än stanna hos denne man och älska honom, framför sin annars tilltänkta trolovade. I sin blinda modiga kärlek tar hon sig fram i ett utforskande av sju (symboliska) rum i Blåskäggs borg. Men det visar sig vartefter vara ett omöjligt projekt och sagan har lite olika slut i skilda versioner. I denna version överlever hon, om än i mycket dålig form.

Sångarnas prestationer i första akten växer till ett successivt överväldigande intryck. Det är lågmält tajt, emellanåt primalt naket och det är erotiskt. Handlingen kastar oss direkt in i deras innerliga önskan att komma varandra närmare och ännu närmare. Judith är redan i hans borg, och hon vill veta allt om honom… Alla rummen – till sitt inre – ska han öppna. Men han värjer sig och svarar: ”Fråga inte, älska mig”. Det är en direkt och imponerande ärlig känslomässig ton när dialogen pågår. Med hjälp av Julia Sporséns och Johan Schinklers växelvisa ljusa energifyllda och mörka lite återhållna sångslingor mot varandra blir det vackert. Fastän de mer agerar med ett magnetiskt lite längre avstånd mellan sig blir laddningen så tydlig och når långt ut i bänkraderna. Schinklers sårbara rollgestalt – naken under röda rocken – med varmt mörka stämma blir nyanserad och realistisk och vacker mot Sporséns intensiva klara uppriktiga klang. Den effektiva och avskalade scenografin och precisa regin fångar det essentiella: Deras sökande, hans tvekan, hennes naiva vilja och hopp. Något tidlöst och allmängiltigt blir synligt.

Sista akten, då Judith gestaltas av Alexandra Büchel, i nykomponerade verket av Malin Bång – får vi se Judiths kamp. Hon lever sig igenom sitt mycket modiga men tyvärr dömda misstag, som verkligen kostat på, för att sedan bygga upp sig igen psykiskt. De två, även i första akten närvarande, men med masker dolda andarna – ”Mörkret 1 och Mörkret 2” (Emilia Utter och Helgi Reynison), blir nu synliga utan sin mask. Judith tycks få hjälp av dem. För i det här överraskande ljud-konst-verket lider Judith, lever ut, förfasas, når botten men vänder uppåt med en stilla nyfunnen styrka. Folkoperans fantastiska orkester spelar på mer än instrument för att ge ytterligare liv i ljudbilden. Vi ser en eld brinna, vatten falla från himlen, och Judith svävar tyngdlös filmad i rymden. Det enda som återstår är att välja livet, att förmå förhålla sig sundare, acceptera och gå vidare med bibehållet hopp. I Mara Lees text hörs Judith accepterande säga – med en existentialists krassa övertygelse:
– Jag väljer ljuset och skuggan, orden och livet.

Den tröstande raden att under gatstenen finns en strand hörs också svepa förbi.
Judith var bara väldigt kär och kanske en sådan kvinna som ”älskar för mycket”, kan man tänka. Jag minns boken från 1992 med samma titel. Tankar om medberoende, socialt arv, och gränslöshet dyker upp. Men plötsligt lämnar jag det feministiska om könsroller och makt och tankarna går en annan mer allmänmänsklig väg. Verket Judith erbjuder ett sällskap, chansen att ta del av en inre healing-resa. Judith är anfrätt av självtvivel, försöker ömsa skinn, bli stark och överleva något som varit henne övermäktigt. Riddar Blåskäggs mörker och fasansfulla gärningar drabbar henne när hon är kär och skör. Symboliserar det inte även öppna möten med ondska i andra former? Kanske en sådan sprakande healing-resa kommer lägligt för alla som följer, lider, ställer frågor, läser nyheterna, om Putins ondska? Vi är maktlösa, som Judith, lider av vad vi tar del av. Att våga se in i ett kompakt övermäktigt mörker kostar på.

Andra aktens frustande, väsande, tjutande toner och ljud… och eld av stilla vrede… den speglar det vi känner. Men vi tar oss upp. Starkare väljer vi sen orden, ljuset, livet …

Sweeney Todd
Av Stephen Sondheim
Regi: Michael Cavanagh
Koreografi: Joakim Stephenson
Scenografi: Magdalena Åberg
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Linus Fellbom
I rollerna: Ola Eliasson, Karolina Blixt, Linus Börjesson, Johanna Rudström, Jeremy Carpenter, Jonas Degerfeldt, Vivianne Holmberg, Niklas Björling Rygert, Klas Hedlund, Johan Rydh
Dirigent: David Angus
Scen: Kungliga Operan

En broadwaymusikal på operan, varför det när det finns så många operor som aldrig spelats på operan. Mitt svar är därför, att just Sweeney Todd är den rätta musikalen att spela på operan. Musiken höjs flera nivåer när den spelas av en riktig symfoniorkester. Skolade operaröster på alla roller, med en stor kör. Scenografin är lekfull med massor av snygga scener och kostymerna har många meter tyg och sykunskap.
Karolina Blixt är helt enkelt genial i rollen som Mrs Lovett, och till och med hennes engelska dialekt är snygg. Jag såg föreställningen den 6 mars, och det är cirka sex veckor efter premiären. En tid som i vanliga fall innebär att framträdandet på scenen blir snyggare, mer precist, men här får jag känslan ibland av att de inte spelat så mycket. Det snubblas en hel del, missas en del andra saker som gör att det mer känns som en nervös premiär. Johanna Rudström som spelar Lucy har för kvällen tappat rösten och hennes röst framförs av en i kulissen samtidigt som hon mimar. Efter inledande strul så fungerar detta helt ok.

Att få uppleva Sweeney Todd på originalspråket engelska är kul, och trots att jag anser mig vara ganska bra på engelska är det skönt att ha textmaskinen att kika på ibland. Jag såg Stadsteaterns version av Sweeney Todd och det är faktiskt samma som skött scenografin på den föreställningen och den nu på operan, Magdalena Åberg. Scenarbetarna får jobba hårt när många scener är rörliga, och skapar ett djup.

Det som eventuellt lite tappats bort i operans version av Sweeney Todd är den sociala kritiken och dubbelmoral av makten, men det är en anmärkning på kanten. Min känsla när jag går ut från operan är ändå glädje och tacksamhet. Vi lyckades få bra biljetter till denna kväll med både öron- och ögongodis.

När jag precis är på väg in hemma, stoppas jag av en granne på cykel. Han säger att han sett oss på rad 2 på operan, och att han spelar fiol i orkestern. Får en chans att diskutera musiken med en som spelar den varje kväll. Dock kunde han inte kommentera scenografin, för den har han ännu inte sett. ”Jag sitter ju med ryggen mot varje kväll”, säger han och jag inser att vi som får både musik och se scenen är lyckliga.