Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Recension: Usher på Folkoperan – intressant ansats som inte når ända fram

by

Opera: Usher
Musik: Annelies van Parys / Claude Debussy
Libretto: Gaea Schoeters / Claude Debussy efter Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe
Regi, scenografi och ljus: Philippe Quesne.
Musikalisk ledning: Marit Strindlund.
Medverkande: Alexandra Büchel, Ola Eliasson, Olle Persson och Rickard Söderberg
KammarensembleN
Premiär på Folkoperan 14 februari 2019

Skräckromantik med Richard Söderberg i en av huvudrollerna. Det låter som ett vinnande koncept. Operan bygger på Claude Debussys
ofullbordade opera baserad på Edgar Allan Poes skräcknovell The
fall of the house of Usher, skriven 1813. Debussy påbörjade operan
1908 under viss vånda men hann gå bort innan den blev färdig. Nu har
den belgiska tonsättare Annelises van Parys tagit sig an att formulera en fortsättning vilken uppfördes för första gången i Berlin i höstas och som nu alltså hade premiär på Folkoperan.

Handlingen: En bror och en syster, tvillingar och de enda kvarvarande av den en gång mäktiga familjen Usher, bor tillsammans i det ensliga huset med samma namn. Där bor också familjens läkare, gestaltad av Rickard Söderberg. Systern bär på en mystisk sjukdom, som läkaren inte verkar kunna, eller kanske inte heller intresserar sig för att bota.

Syskonen lever för varandra, men tyngs av huset och dess historia. Det bär på en mörk hemlighet som de varken kan uttrycka eller komma undan.

I ett desperat rop på hjälp kallar brodern på sin ende vän som
livlina, något som läkaren inte är tillfreds med. Kanske är han rädd
att förlora makten och inflytandet över syskonparet? Systern blir
långsamt allt sjukare, dör så småningom till broderns förtvivlan
och begravs i en krypta under hans rum. Men är hon verkligen död?
Var hon förresten inte lite väl rosig om kinderna när hon begravdes?
Brodern tycker sig höra hennes andetag, röst och rörelser från
källaren. Han är övertygad om att hon fortfarande lever, men vännen
vägrar att se till annat än sitt förnuft och fortsätter envetet att
hävda att systern är död, trots att han själv har sett tydliga bevis
på motsatsen.

En natt kommer hon upp från sin grav och visar sig för männen. Brodern blir förskräckt och förkrossad. De bägge syskonen faller döda ned tillsammans. Den sista, som läkaren med viss tillfredsställelse antyder, degenererade resten av släkten Usher försvinner och huset
med den.

Det går naturligtvis att läsa in olika politiska budskap i historiens undergångstema, allt från en annalkande miljökatastrof till
tillståndet i Europa, beroende på perspektiv. Men det går också att bara ta till sig det allmängiltiga motivet om naturens obönhörliga
förgänglighet och den morbida dragningskraften i att bevittna vårt
eget förfall.

Därför blir det lite underligt att allt som har med känslor och
stämningar att göra rationaliseras bort, både i musik och i
scenografi. Debussy befann sig i skärningspunkten mellan senromantik
och modernism när han skrev musiken till operan, men van Parys musik
är strikt modernistisk, utan några eftergifter mot melodiösa eller ens det suggestiva. Därför lämnade den åtminstone mig ganska oberörd, trots kompetenta insatser från sångare och från Kammarensemblen.

Samma stramhet utstrålade scenografin. Istället för att spela på det skräckromantiska – kanske av rädsla att hamna i en klichéfälla – har man gått åt rakt motsatt håll och låtit scenen se ut som en bild ur en Hemnetannons. Kala, Stockholmsgrå väggar, en grön soffa som direkt ur en Miokatalog, skarp, vardaglig belysning. För mig funkar det inte. Någon suggestiv känsla infinner sig helt enkelt inte. Och för en story som bygger på stämning och känslor av undergång, livets förgänglighet, skräcken för döden och vad som finns därefter, är egentligen frågan vad som då blir kvar.

Ändå vill jag ge en eloge till Folkoperan för den friska ansatsen.
Folkoperan måste få vara en experimentlåda och ta ut svängarna. Ofta
lyckas det, men den här gången är åtminstone jag tveksam till om man
når ända fram.

Utfästelser infrias inte fullt ut i överdådiga passionsdramer – Cavalleria Rusticana & Pagliacci på GöteborgsOperan

by

pressfoton Lennart Sjöberg

Cavalleria Rusticana & Pagliacci

Pietro Mascagni/ Ruggiero Leoncavallo

Efter novell av Giovanni Vergas/ libretto av tonsättaren

Regi: Damiano Michieletto

Iscensättning: Rodula Gattanou

Scenografi: Paulo Fantin

Kostymdesign: Carla Teti

Solister, Göteborgsoperans kör, extrakör, orkester och statister

En samproduktion med Royal Operahouse, Opera Australia och La Monnaie

Premiär 9/2 2019 på GöteborgsOperan

Spelas till och med 31/3

I ett hårt paketkoncept lanseras två italienska enaktare tillkomna vid samma tid, operor gjorda i så kallad verisk stil. Mascagni vann 1890 tävling framtagen för att förnya operakonsten, medan Leoncavallo diskvalificerades. Bägge gjorde dock succé vid respektive uruppförande, har blivit verismens fanbärare. Och idag är operorna bland de mest spelade. Före paus hör vi den mer melodiska, medan Pagliacci (ung. gycklare) med sitt crescendo är kontrapunktisk. Verk i verismo-traditionen kan beskrivas som folkliga, korta berättelser om vanliga, mindre bemedlade människor. Upphovsmakarna var ute efter att skapa realism, karaktärer med trovärdighet.

Centralt i “Cav och Pag” är den passion som flödar, ofta okontrollerat, något som orsakar att det latenta, maskulina våldet briserar. Dråp framställs som obevekliga tragedier. Kombinationen ödet och drypande vemod, har lockat Scorsese, Coppola och David Chase (Sopranos)  att använda sig av musik härifrån. Mest ikonisk status har förstås scenen med en i slowmotion, skuggboxande De Niro i Tjuren från Bronx, till tonerna av Intermezzo ur Cavalleria Rusticana (ung. siciliansk bondeheder). I ett stämningsfullt smakprov framfördes innan föreställningen några “soundtrack-stycken” i foajén på oboe(?) och violin.

Regissören är ett italienskt stjärnskott som utan att väva ihop enaktarna, ändå sett till att de har flera beröringspunkter. De utspelas i samma by, det gästande teatersällskapet i Pag. bevittnar upplösningen i Cav. och klistrar i samma opera upp affischer för sin föreställning. Dessutom förekommer skådespelaren som gör Silvio som bagare i Mascagni´s verk.

Ytterligare en supervärvning från Italien är dirigenten, vars läromästare varit några av vår tids främsta. Han utvinner precis vad som fordras ur den eminenta orkestern. Scenerierna, med en till musiken exakt synkad vridscen, är mycket stilfulla och imponerande. Kören med sina hänförande stämmor och detaljerade kroppsspråk håller världsklass. Och solisterna besitter lysande kvaliteter som själfulla vokalister med fabulös teknik. Tänker på Carolina Sandgren som hade blixtinkallats (hade rollen klar för föreställningar i slutet av mars) till premiären för att göra Nedda, prisade sopranen Annalena Persson som Santuzza och hennes motspelare Joachim Bäckström, vars tre arior gör hans tenor till den röst som sticker ut mest. De två sistnämnda medverkar i Cavelleria Rusticana.

Att orkestern särskilt i Cav spelade ett så pass omfattande preludium, före ridån drogs åt sidorna var anmärkningsvärt, liksom att samtliga på scen länge stod i sina “fastfrusna” positioner, för att understryka chocken de befann sig i. Först därefter rullas dramatiken upp genom sorgeprocession och sång i fjärran. Barytonen Åke Zetterström har en tacksam uppgift att porträttera en mafioso-typ, en bilburen snobb. Agerar cool med pondus i en återhållsam roll. Vidare demonstrerar Luthando Qave från Sydafrika, en extraordinär vibrerande röst. Både han och lika muskulöse Tomas Lind engagerar med sitt fysiska spel. Noterar att Carolina Sandgren har mycket att bestyra som den hårt uppvaktade Nedda . Hon är pålitlig och duktig på att gestalta, vilket också stämmer in på veteranen Rosalind Plowright (mamma Lucia i Cav) med en gedigen internationell karriär som cv.

Men det är nu ett par dagar senare något som skaver, något outgrundligt. Trots hettan i dessa delvis röriga libretton, trots skärvorna av simulerad verklighet, trots ett antal välbekanta stycken, trots lidelsen och svartsjukan, trots en moders förtvivlan och glimtar av ömsesidig kärlek, trots metaaspekten, trots hämndbegär och förlorad heder, trots fokus på tillit; så lyckas inte det konstnärliga teamet i sitt uppsåt. Tvärtemot uttalad intention blir jag inte, nära på smärtsamt drabbad av vad jag ser. Avståndet till scen blir intakt. Vad denna uteblivna reaktion beror på är stört omöjligt att säga. Kanske var man för explicit med att utlova omskakande upplevelser. Kanske saknades överraskningsmoment. En bra, rent av mycket bra produktion utlöste stående ovationer. Ändå känner jag mig delvis snuvad på konfekten.

OBS Under första timmen, till och med före de melankoliska tonerna i ovan relaterade Intermezzo ur Cav, hade två olustiga incidenter förevarit i salongen. Två personer i publiken kollapsade vid två olika tillfällen. Spelet fick avbrytas, tills personerna fått hjälp att komma till sjukhus. Med anledning av denna otäcka dramatik, fick operachefen anledning att komma med meddelande till publiken en extra gång. Stor eloge till personalen för hur rutinerat de hanterade dessa exceptionella omständigheter.

foton Lennart Sjöberg


Intryck av Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi

by

Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi.

De som vill luta sig tillbaka och kittlas av Carmen som en exotisk, lite demoniskt lockande femme-fatal-gestalt, blir besvikna. Här syns ingen klädsamt farlig kvinna att erövra. Regissören Johanna Garpe låter gamla vaneseenden komma på skam, vilket till och med fått manliga recensenter att inte ens hänga med i handlingen! Istället växer nämligen en levande, bitchig, charmerande kvinnogestalt med integritet fram. En samtidskvinna, som tar för sig, naturligt rättframt spelad av Miriam Treichl. Och hon bär föreställningen igenom som mångfacetterad, dramatiskt bottnad mezzosopran. Och inte har scenografen, dramaturgen, dräktskaparen glömt det mustiga spanska inslaget av volangklänningar, glamour och tjurar. Bara utan otillbörlig exotisering denna gång. Fabriken Carmen arbetar på tillverkar nämligen kitchiga kläder.

Mest överraskande är ändå att Garpe lyckats lyfta fram så aktuella repliker ur det komplexa originalverket. Plötsligt står orden i jämnhöjd och drar till sig samma intresse som den välkända musiken.

Tisdagskvällen var orkestern också tjusigt dirigerad av Joana Carneiro. Hela uppsättningen vittnar om att något friskt och levande letat sig in till själva Kungliga Operan.

I programbladet ser vi Carmen iförd en mustigt röd pampig hjälte-dräkt. (En dräkt jag också förknippar med filmklippet som i absoluta slutscenen får en amerikansk hjälte-aura.) Hon står mitt i blåsten med röd mantel i handen, likt en matador som möter tjuren. Och visst är det männen hon hanterar och ibland hånar, ömsom gullar, ömsom leker med. Hon följer sin egen lust, med sitt stora ledord: frihet! Men förtjänar hon verkligen att dö för det?

Full av visioner om ett liv bortom fabriksarbetares vanemässiga låsta tillvaro, det kollektiv hon tillhör, gör Carmen sina utbrytningsförsök. Hon hamnar flera gånger i knipa. Vi ett tillfälle räddar hon sig, genom att förföra den som var satt att vakta henne, José. Han som, traditionsstyrd av manskollektivet, sedan blir så djupt förälskad och svartsjuk att Carmen blir rädd. I den långa mjuka arian, som Daniel Johansson förälskad sjunger, framgår Joés ungdomliga sårbarhet, och sköra självförtroende. Men offret på deras kärleks-altare blir den (under patriarkatet) rättrogna unga jungfruliga mön – som vandrat så många mil med bud från Josés döende mor. Hon tigger förgäves om förlovning. Magdalena Risberg sjunger med klarhet rösten i stor förtvivlan, sviken som Micaela är, så allas hjärtan i publiken brister. Daniel Johansson och Magdalena Risberg som Josè och Micaela är verkligen väl valda!

Många ledtrådar göms i föreställningens detaljer som tål att tänkas vidare på hemma i soffan. När Carmen sätter en kjol på José, vill hon få honom att spänna av och kliva ur sin mansroll, eller leker hon bara? När hon ber José följa med banditgänget, är det en ny friare samhällsordning hon vill ha med honom i? Texten talar om ”frihet i tanken”, precis som feminister säger att den nya kvinnorollen måste skrivas/drömmas fram. Eller är Carmen bara emot Josés tråkiga, dagliga slit, mannens arbete? Är det så att Carmen och Escamillo (med Alessio Cacciamanis underbara mörka stämma) med sina jämlikt liknande dräkter, tågar in och ”står i bredd”, som Märta Tikkanen skulle uttrycket det? Escamillo väntade ju tålmodigt, respektfullt på hennes ja – och hon valde honom (för ett tag..?) Och sjalen José försöker trä på Carmen som en huvudbonad, uppe på taket – så effektivt ett litet fängelse kan skildras! Det är många fyndiga detaljer som dröjer sig kvar när ridån går ner.

MUSIK Georges Bizet
TEXT Henri Meilhac & Ludovic Halévy
REGI Johanna Garpe
SCENOGRAF Per A. Jonsson
KOSTYM & MASK Nina Sandström
LJUS Erik Berglund
KOREOGRAF Roger Lybeck
DRAMATURG Katarina Aronsson

CARMEN Miriam Treichl
JOSÉ Daniel Johansson, Jesper Taube
ESCAMILLO Alessio Cacciamani
MICAËLA Magdalena Risberg, Sabina Bisholt
ZUNIGA Johan Edholm
MORALÈS Håkan Ekenäs
DANCAÏRE Jens Persson
REMENDADO Jonas Degerfeldt
FRASQUITA Marianne Odencrants
MERCÉDÈS Johanna Rudström
DIRIGENT Joana Carneiro, Alexander Joel

Pys och Weitz La Traviata på Malmö Opera

by

Pys och Weitz La Traviata på Malmö Opera

Det är förmodligen just den uppskruvade nivån och lekfullheten i det visuella uttrycket som gör att La Traviata vinner publikens hjärta. Regissören Olivier Py´s och scenografen och kostymdesignern Pierre-Andre´ Weitz kreativa, skimrande uppsättning är en sann fest för ögat. Valet av sångare är också ypperligt gjort med milt välsjungande Alfredo och den mer dramatiskt kraftfulla sopranen – huvudrollen Violetta. Patriarken i faderns gestalt lägger också en baston som lyfter fram karaktärerna hos de båda andra i triaden. Scenografins expressivitet, de drivna dansarna från Köpenhamns Tivoli Ballet Teater, och de bärande nyckelrollernas prestationer samverkar till en helhet. Lite kritiskt är det bara att åskådare närmast scenen bländas av hundra strålande lampor och missar lite av det som försiggår däruppe …

Det fullkomligen dundrar framför ögonen, ända ut till bakre bänkraden: Ett enormt tivolihjul av glödlampor, reflekterande glitter i dräkter och huvudbonader, stirrande dödskalleögon, röntgen-plåtar med signalerande allvar, vita nakna skelett, klonade på en läktare eller bara gigantiska. Som en brinnande symbol, som kämpar mot svart mull och aska ter sig Violettas orange hår. Rebellens färg, stjärnan David Bowies färg. Visuell kraft har också dansaren med dödens ansikte, som tätt intill följer Violettas gestalt. Det syns att Py och Weitz skapat över hundra uppsättningar och fyrtio operor tillsammans.

Sprakandet från scenen för med sig den mycket goda bieffekten av meditativ paus och njutning. Alla vardagstankar man eventuellt hade när man kom hit sköljs över av just de visuella sensationerna. Och fastän själva döden är temat – så dansar man med i festandet – och låter sig lagom ruskas om av det som händer den starka, skönsjungande Violetta.

Moraliskt stärkande, som en god saga, bidrar också handlingen till ett slags reningsbad. Kurtisanen utvecklas till en stark sann madonna. Programbladets omslagsreplik, ”Jag är fri och jag vill bara festa”, utgör snarare det desperata stojande Violetta väljer bort, för att innerligt leva fullt ut sin sista tid i livet, med sin lene Alfredo.

Det talas om att vi svenskar har en dålig beredskap inför döden och lidande i stort. Hos oss har vi inte haft krig, nöd och tuberkulos på decennier. Halloweenfirandet från USA, som vi något anammat, handlar mer om godis än annat. Och inte firar vi de dödas dag som i Mexiko. I och med föreställningens visuella dödsdans-tema, som löper parallellt med handlingen, får vi en släng av en sådan beredskap inför livets allvar. Vitsminkade ansikten vill ta hål på vår ytlighet, de manar oss att festa, men med måtta! Och syna gärna din egen biologis ändlighet i ögonen (röntgenplåten). Den tid som är utmätt för dig här på jorden, kasta inte bort den! Lev ditt liv fullt ut och innerligt!

Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d y:s roman Kameliadamen
Dirigent: Rafael Payare/Jakob Hultberg/ Wolfgang Wengenroth
Regi: Olivier Py
Scenografi & kostym Pierre Andre Weitz
Ljus: Bertrand Killy
Koreografi: Daniel Izzo

ROLLER
Violetta: Valéry Patricia Petibon/Rebecca Nelsen
Alfredo Germont: Sehoon Moon
Giorgio Germont: Davide Damiani
Gastone de Letorieres: Tobias Westman
Baron Douphol: Jakob Högström
Markis d’Obligny: Eric Roos
Doktor Grenvil: Per Fernesten
Flora Bervoix: Emma Lyrén
Annina: Ellika Ström
Giuseppe, Violettas betjänt: Johan Palmqvist
Budbäraren Stefano Olcese
Floras betjänt: Björn Broström
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester

Teaterkritik: Kreativt och oförutsägbart när vokalensemble VoNo på Folkoperan gestaltar H.C Andersens odödliga klassiker

by

Flickan med svavelstickorna (Gästspel)
Folkoperan
Ensemble: VoNo
Dirigent: Lone Larsen
Förlaga: Flickan med svavelstickorna av H.C Andersen
Musik baserad på: Bachs Matteuspassionen

Sagan har den magiska egenskapen att den oberoende av tid och rum kan säga något viktigt grundläggande, om  människan, vårt sätt att vara, agera och tänka. “Flickan med svavelstickorna” är inget undantag. Sent en kulen nyårsnatt. En ung flicka på barfota ben tvingas ut i kylan för att sälja svavelstickor. Men ingen intresserar sig för henne. Ändå kämpar hon på. Flickan står inte ut med tanken att återvända hem tomhänt. Hennes pappa skulle slå henne gul och blå. Därför stannar hon kvar i kylan timme efter timme. Dagen därpå hittas flickan ihjälfrusen, med röda kinder och ett brett leende. Hennes tankar om ett bättre liv får henne att lämna jordelivet med ett stort smil. Det är i korthet H.C Andersens klassiska saga “Flickan med svavelstickorna”. Vokalensemblen VoNo gör sin egen tolkning av klassikern om mod, ensamhet och fördomar. I abstrakta bilder med koreograferad dans, sång och musik gestaltas flickan och hennes mödor. Ensemblen representerar de andra, familjerna som ser flickan men som inte unnar henne. Inte ens en ynka slant kan de bidra med. De är människorna som i goda vänners lag sitter i värmen och äter god mat, men som stänger dörren ute för en frusen fattigmansflicka som bara vill bli sedd.

Det finns ett utifrånperspektiv. Folket ser flickan, men väljer att skjuta ansvaret ifrån sig. Temat är bemötande. Hur speglar vi oss i andra? Föreställningen visar på folkets bristande förståelse för en annan individs utsatta position.

Vacker är stämsången som bjuder på oväntade infall. Musiken tar sin inspiration från amerikanska tonsättarens David Langs “The Little Match Girl Passion” som i sin tur har sin utgångspunkt från Bach “Matteuspassionen”. Man dras med i dramatiken. Även om jag inte alltid förstår alla skeenden så är det från början till slut medryckande. Många kreativa hjärnor har slagit sina kloka huvuden ihop. Resultatet är en egendomlig och stundtals spretig uppsättning som ofta står utanför konventionens ramar och de givna scenspråket. Dansen är mer naturlig och mindre traditionell. Att förutse förloppet är lönlöst. Visst kan vi historiens gång, men inte hur gestaltningen kommer att te sig. Det gör pjäsen spännande att iaktta. Med sång, dans och musik illustreras flickans frustration, lidande samt känslan av hopplöshet. I mörkret tänder den lilla flickan en svavelsticka och ser in i fönstren till de välbärgade familjernas hem. Ensemblen tänder sina ljus. De glöder i natten fram tills hoppet försakats och lågorna slocknar, en efter en. Det är snyggt genomfört att se hur mörkret en ljusprick i taget kommer allt närmare.

Som slutkläm har publiken fått svara på vilken som är deras favoritsaga och varför. Det är ett roligt men malplacerat inslag. Jag uppskattar gesten att bjuda in till interaktivitet hos publiken, men ifrågasätter på vilket sätt det görs. Sagor kan säga mycket och ikväll får ensemblen visa på denna – sagornas magi. Ensemblen sjunger utifrån publikens begäran i tre stämmor om sagofigurerna och deras budskap. Den fula ankungen möter Nils Karlsson Pyssling som möter de sju Rövarna från Alibaba. Det är en rolig avrundning. Som sista låt hör vi “Att se”, skriven av Martin Gribbe, om att våga se andra. Kvällens devis blir därmed än tydligare – Vi måste våga se varandra. För hur kan vi annars hjälpa och stötta var och varannan? VoNo visar med kreativitet och stor skicklighet odödligheten hos H.C Andersens klassiska verk “Flickan med svavelstickorna”.

Petter Stjernstedt

Foto: Michaela Gillenberg