Flickan med svavelstickorna (Gästspel)
Folkoperan
Ensemble: VoNo
Dirigent: Lone Larsen
Förlaga: Flickan med svavelstickorna av H.C Andersen
Musik baserad på: Bachs Matteuspassionen
Sagan har den magiska egenskapen att den oberoende av tid och rum kan säga något viktigt grundläggande, om människan, vårt sätt att vara, agera och tänka. “Flickan med svavelstickorna” är inget undantag. Sent en kulen nyårsnatt. En ung flicka på barfota ben tvingas ut i kylan för att sälja svavelstickor. Men ingen intresserar sig för henne. Ändå kämpar hon på. Flickan står inte ut med tanken att återvända hem tomhänt. Hennes pappa skulle slå henne gul och blå. Därför stannar hon kvar i kylan timme efter timme. Dagen därpå hittas flickan ihjälfrusen, med röda kinder och ett brett leende. Hennes tankar om ett bättre liv får henne att lämna jordelivet med ett stort smil. Det är i korthet H.C Andersens klassiska saga “Flickan med svavelstickorna”. Vokalensemblen VoNo gör sin egen tolkning av klassikern om mod, ensamhet och fördomar. I abstrakta bilder med koreograferad dans, sång och musik gestaltas flickan och hennes mödor. Ensemblen representerar de andra, familjerna som ser flickan men som inte unnar henne. Inte ens en ynka slant kan de bidra med. De är människorna som i goda vänners lag sitter i värmen och äter god mat, men som stänger dörren ute för en frusen fattigmansflicka som bara vill bli sedd.
Det finns ett utifrånperspektiv. Folket ser flickan, men väljer att skjuta ansvaret ifrån sig. Temat är bemötande. Hur speglar vi oss i andra? Föreställningen visar på folkets bristande förståelse för en annan individs utsatta position.
Vacker är stämsången som bjuder på oväntade infall. Musiken tar sin inspiration från amerikanska tonsättarens David Langs “The Little Match Girl Passion” som i sin tur har sin utgångspunkt från Bach “Matteuspassionen”. Man dras med i dramatiken. Även om jag inte alltid förstår alla skeenden så är det från början till slut medryckande. Många kreativa hjärnor har slagit sina kloka huvuden ihop. Resultatet är en egendomlig och stundtals spretig uppsättning som ofta står utanför konventionens ramar och de givna scenspråket. Dansen är mer naturlig och mindre traditionell. Att förutse förloppet är lönlöst. Visst kan vi historiens gång, men inte hur gestaltningen kommer att te sig. Det gör pjäsen spännande att iaktta. Med sång, dans och musik illustreras flickans frustration, lidande samt känslan av hopplöshet. I mörkret tänder den lilla flickan en svavelsticka och ser in i fönstren till de välbärgade familjernas hem. Ensemblen tänder sina ljus. De glöder i natten fram tills hoppet försakats och lågorna slocknar, en efter en. Det är snyggt genomfört att se hur mörkret en ljusprick i taget kommer allt närmare.
Som slutkläm har publiken fått svara på vilken som är deras favoritsaga och varför. Det är ett roligt men malplacerat inslag. Jag uppskattar gesten att bjuda in till interaktivitet hos publiken, men ifrågasätter på vilket sätt det görs. Sagor kan säga mycket och ikväll får ensemblen visa på denna – sagornas magi. Ensemblen sjunger utifrån publikens begäran i tre stämmor om sagofigurerna och deras budskap. Den fula ankungen möter Nils Karlsson Pyssling som möter de sju Rövarna från Alibaba. Det är en rolig avrundning. Som sista låt hör vi “Att se”, skriven av Martin Gribbe, om att våga se andra. Kvällens devis blir därmed än tydligare – Vi måste våga se varandra. För hur kan vi annars hjälpa och stötta var och varannan? VoNo visar med kreativitet och stor skicklighet odödligheten hos H.C Andersens klassiska verk “Flickan med svavelstickorna”.
Petter Stjernstedt
Jag älskar denna föreställning och mest av allt har jag fallit för den oemotståndliga Sancho Panza, framförd helt enastående av Marcus Jupither.
