Opera

Challenger
Gästspel på Folkoperan
Komposition, idé och dirigent Joel Thoor Engström
Libretto Sigrid Herrault
Regi Ola Eliasson
Musikalisk ledare Karin Haglund
Ljusdesigner Torben Lendorph
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Maskdesign Matilda Bragner
Videodesign Morten Just Hansen
Solister Linnea Andreassen, Alexandra Büchel, Richard Hamrin, Erik Rosenius, Conny Thimander
Musiker Karin Haglund piano, Theo Hillborg saxofon, Mattias Rodrick cello
Föreställning som recenseras: 2 juni 2026

Fria operakompaniet Kamraterna lyckas storartat med sin nyskrivna opera Challenger. Föreställningen som gästspelar på Folkoperan ställer frågor om vetenskap och teknikutveckling, visionen att erövra rymden och människans dröm att uppleva något enastående. Musiken av Joel Thoor Engström och librettot av Sigrid Herrault är stilfullt sammanflätade till en berörande enhet. De skickliga sångarna och regin av Ola Eliasson ger djup och skönhet åt historien.

Det är spännande och välkommet med en nyskriven opera och att Kamraterna griper sig an ett så här allvarligt och komplext ämne är ett utropstecken. Challenger baseras på en av modern tids mest omskakande händelser. I januari 1986 lyfte rymdfärjan från Cape Canaveral. Några sekunder senare exploderade den i direktsänd teve och en hel värld som såg på chockades. Alla sju astronauter omkom, däribland läraren Christa McAuliffe som skulle bli den första vanliga människan ombord.

Karaktärerna i operan är fiktivt gestaltade och även dialogen/kraftmätningen mellan olika intressen som föregår katastrofen. Nasa-managern- en pregnant Erik Rosenius – sjunger med stark mäktig stämma en lovsång till utveckling och nödvändigheten att ta risker för att uppnå nya mål ” Framtid, framsteg och framfart!”.

Managern från underleverantören Thikol (Conny Thimander) stämmer hovsamt in men med oro och tvekan i hjärtat. Han är medveten om det svåra problem som ingenjören – Linnea Andreassen – försöker få gehör för. Hon förklarar allt mer desperat att en detalj i färjans konstruktion kanske inte håller för gastrycket om temperaturen är för kylig.

Mycket fina är duetterna och samspelet mellan den erfarne astronauten gestaltad av Richard Hamrin och lärarinnan tolkad av Alexandra Büchel. Han förmedlar med förtrollande stämma det speciella att ge sig av på en flight ut i det okända och berättar samtidigt krasst om obehag det kan vålla. Hon sjunger lustfyllt ut sin längtan mot stjärnhimlen. Tänker snart kommer jag att vara däruppe och få sprida kunskaper om rymden till mina elever. Hur underbart och otroligt är inte det?

Take off för rymdfärjan som närmar sig är dock just en sådan kall dag som ingenjören/vetenskapen varnade för. Tanken på att de här karaktärerna och de andra astronauterna snart kommer att dö i denna opera liksom i verkligheten värker till i ens inre.

Musiken i Challenger är både svävande lätt och maskinell för att fånga tekniken som är historiens grundton. Librettot tar effektfullt upp drömmar, dilemman och smärtpunkter.

Scenografi är enkel och samtidigt anslående, inte minst på grund av ljusdesignen. Själva rymdfärjan är likt en ljusomsvävad vision som pekar stolt upp mot taket/världsrymden. När den exploderar sker det inte som väntat i en öronbedövande knall, utan i en rökdimma samtidigt som Thikol-managern bestört mässar” Delar faller”.

Avslutningen är en värdigt skildrad begravning av astronauterna. Samtidigt hävdas från NASAs håll ”vissa risker krävs för att föra utvecklingen framåt. Så har det alltid varit”. Ingen direkt syndabock pekas tacknämligt ut i föreställningen utan det faktum att beslut drivs igenom trots tvivel. Fokus är uppmaningen att lyssna på vetenskapen och risker experter varnar för. Något som känns högst angeläget idag inte minst med tanke på AI-utvecklingen och världsledares förnekandet av vetenskapliga sanningar.

All heder åt operakompaniet Kamraterna för dess mod och alla medverkande – sångare, musiker och det kreativa teamet för genomförandet. Challenger är en glimrande föreställning och en frisk fläkt i operavärlden. Detta är värt en stor publik.

Foto: Sören Vilks

Nietzsche kontra Wagner
Musik av Richard Wagner, Georges Bizet, Franz Liszt, Joseph Haydn, folkvisor med mera
Manus Joakim Sten
Musikalisk ledning, dirigent Henrik Schaefer
Regi Tobias Theorell
Scenografi, kostym Rikke Juellund
Ljus Torben Lendorph
På scen Som Friedrich Nietzsche Jonas Karlsson, operasångare Vilma Skäryd, Philip Hartman
Pianosolist Dmitry Tyapkin
Folkoperans orkester

Den djärva, intelligenta och omtumlande Nietzsche kontra Wagner är en triumf för Folkoperan. Jonas Karlsson gestaltar briljant den tyske filosofen och författaren Friedrich Nietzsche som sägs ha tänkt allt i musik i en 100 minuter lång monolog. Det är som Jonas Karlsson blir ett med musiken. Han uppgår i den. Ständigt i rörelse med kropp, själ och sinne tar denne fantastiska skådespelare oss med på en svindlande vandring.

Joakim Stens manus är synnerligen välskrivet och innehåller intressant stoff både om att vara människa och om kulturens betydelse och även dess ställning i dagens samhälle. Det är härligt när en text kräver något av en, byter perspektiv och uppmanar till fritt tänkande. Det behövs dramatik med svåra steg. Samtidigt är det givetvis en konst att iscensätta den med en sådan här lätthet och grace. En begåvning regissören Tobias Theorell, tidigare konstnärlig ledare på Folkoperan, många gånger visat att han har.

Jonas Karlsson skildrar – likt en flod som forsar fram och lockar en att följa med i de vilda strömmarna utan att veta vad det bär hän – Nietzsches idéer, syn på mänskligheten och kulturens värde och dennes dyrkan av och sedermera kraftfulla avståndstagande när han till fullo inser allt vad Wagner stod för. Samtidigt samspelar Jonas Karlsson hela tiden med operasångare, pianosolist och orkester – och även publiken i direkt tilltal. Han vill att vi ska sitta ivrigt framåtlutade i bänkraderna och det gör vi.

Vilken koncentration, inlevelseförmåga och sinne för timing detta måste kräva av en skådespelare. Att ge sig på en så här omfattande monolog är givetvis ett vågspel och ett både psykiskt och fysiskt kraftprov.

Musikaliskt sett är föreställningen också en underbar upplevelse. Henrik Shaefer leder skickligt folkoperans eminenta orkester i de kontrastrika tongångarna. Operasångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman – som också får agera scenarbetare – sjunger båda ljuvligt utdrag ur de musikaliska mästarnas verk. Lägg därtill pianovirtuosen Dmitry Tyapkin.

Vi får följa Nietzsche under ett febrigt dygn – som det vackert skildras i ljusdesignen av Torben Lendorph från soluppgång till solnedgång eller Ragnarök/världens undergång om man så vill. Nietzsche bestiger alptoppar både bildligt och intellektuellt, våndas på hotellrummet över meningslösa brev han behöver skriva, förnekar kategoriskt gudstron och bekänner sin längtan efter att bli vän med en musikalisk gigant. Samtidigt klagar han över kroppsliga besvär och att folk inte förstår att uppskatta hans mästerverk ” Så talade Zarathustra” eller hans egna musikstycken. Att vi inte bara får ta del av dennes filosofs idévärld utan se en hel människa fördjupar berättelsen” Du blir den människa du är” säger Nietzsche.

Som en het brinnande förälskelse gestaltar Jonas Karlsson Nietzsches dyrkan av Richard Wagner och hur han blir dennes lärjunge och skriver texter åt honom. Men vänskapen krackelerar med tiden och han börjar ompröva Wagners tankar och musik. Sedermera tar Nietzsche helt avstånd från dennes antisemitiska herrefolkstankar. Han känner även vämjelse över det sätt på hur Wagners verk trollbinder publiken som vore de en lättledd flock beredda att marschera i takt mot ett nationalistiskt stormaktsrike.

Ett roligt inslag i föreställningen är när Nietzsche i självrättfärdiga termer analyserar Wagners mäktiga Nibelungens Ring – speciellt om man sett en uppsättning av detta verk vilket säkert många som besöker Folkoperan har.

Nietzsche kontra Wagner är en föreställning som varmt rekommenderas till alla som vill uppleva nyskriven musikteater som vågar ta ut svängarna, skaka om, ställa angelägna frågor och samtidigt underhålla. Den bjuder också på så vacker musik och sång att det värmer hjärtat. Det känns dessutom som ett privilegium att få ta del av Jonas Karlssons fenomenala skådespeleri i denna monolog.