Opera

Willkommen, bienvenue, welcome! Stora shownummer, medryckande musik och en ytterst relevant berättelse. Säsongen 2020/2021 sätter GöteborgsOperan upp musikalen Cabaret.

Ett pressmeddelande:
Musikalen Cabaret kretsar kring Sally Bowles, stjärna på nattklubben Kit Kat Club, och Clifford Bradshaw, en ung amerikan med författardrömmar. Tiden är 1930-tal, platsen Berlin. Kit Kat Club är en fristad där nöjeslystna existenser lever ut sina njutningsfulla drömmar under Konferencierens vakande öga. Clifford dras med i utsvävningarna. Allt känns möjligt, allt är tillåtet. Men lyckan är bräcklig. Nazismen växer sig starkare och hotar människorna som kommit att stå honom nära. Det fria livets undergång närmar sig.

GöteborgsOperans uppsättning av Cabaret utspelar sig i samma era som originalet: Berlin kring 1930. För uppsättningen står ett brittiskt team, med regissör James Grieve i spetsen:

– Att få ge nytt liv åt en av tidernas bästa musikaler på ett av Europas främsta och mest prestigefulla operahus är en stor ära. Cabaret är en stark och ständigt aktuell berättelse om när individualism och expressionism ställs mot en allt starkare fascism. Vår Cabaret kommer att bli ett färgstarkt uppror. En hyllning till mångfald, egenarter och kulturens förmåga att frigöra människor från förtryck och ge dem möjlighet att uttrycka sig fritt. I dagens stormiga Europa känns det oerhört viktigt att återbesöka Weimarrepublikens vilda, råa Berlin, och de oförlikneliga personerna och tidlösa hitsen i Cabaret.

Cabaret är fylld av flärd och sensualism, svärta och förtvivlan. Bland de mest kända låtarna finns ”Willkommen” och titelsången ”Cabaret”.

Anders Ottosson, tf konstnärlig chef Opera/drama:
– Cabaret är en fantastisk musikal som förenar en stark politisk berättelse med mänskliga relationer som berör. James Grieve och hans team har den välutvecklade känsla som behövs för att dels kunna överföra Cabarets ömsinthet till GöteborgsOperan stora scen, dels för att skildra musikalens dagsaktuella tematik.

Cabaret hade urpremiär på Broadway i New York 1966 och är baserad på Christopher Isherwoods självbiografiska bok Farväl till Berlin (1939). Den är en av världens mest spelade musikaler, mångfaldigt prisbelönt och filmatiserades 1972 med Liza Minelli som Oscar-belönades för rollen som Sally Bowles.

Auditions sker under hösten 2019.
Beräknad premiär: september 2020.

Upphovspersoner och team
Manus Joe Masteroff. Baserad på en pjäs av John van Druten och texter av Christopher Isherwood. Musik John Kander och sångtexter Fred Ebb. Ursprunglig uppsättning i New York av Harold Prince. Teaterförlag: Nordiska ApS – Köpenhamn.
Dirigent: David White
Regi: James Grieve
Koreografi: Rebecca Howell
Scenografi och kostymdesign: Lucy Osborne
Ljusdesign: Oliver Fenwick
Ljuddesign: Tom Gibbons

Cavalleria Rusticana & Pagliacci

Pietro Mascagni/ Ruggiero Leoncavallo

Efter novell av Giovanni Vergas/ libretto av tonsättaren

Regi: Damiano Michieletto

Iscensättning: Rodula Gattanou

Scenografi: Paulo Fantin

Kostymdesign: Carla Teti

Solister, Göteborgsoperans kör, extrakör, orkester och statister

En samproduktion med Royal Operahouse, Opera Australia och La Monnaie

Premiär 9/2 2019 på GöteborgsOperan

Spelas till och med 31/3

I ett hårt paketkoncept lanseras två italienska enaktare tillkomna vid samma tid, operor gjorda i så kallad verisk stil. Mascagni vann 1890 tävling framtagen för att förnya operakonsten, medan Leoncavallo diskvalificerades. Bägge gjorde dock succé vid respektive uruppförande, har blivit verismens fanbärare. Och idag är operorna bland de mest spelade. Före paus hör vi den mer melodiska, medan Pagliacci (ung. gycklare) med sitt crescendo är kontrapunktisk. Verk i verismo-traditionen kan beskrivas som folkliga, korta berättelser om vanliga, mindre bemedlade människor. Upphovsmakarna var ute efter att skapa realism, karaktärer med trovärdighet.

Centralt i “Cav och Pag” är den passion som flödar, ofta okontrollerat, något som orsakar att det latenta, maskulina våldet briserar. Dråp framställs som obevekliga tragedier. Kombinationen ödet och drypande vemod, har lockat Scorsese, Coppola och David Chase (Sopranos)  att använda sig av musik härifrån. Mest ikonisk status har förstås scenen med en i slowmotion, skuggboxande De Niro i Tjuren från Bronx, till tonerna av Intermezzo ur Cavalleria Rusticana (ung. siciliansk bondeheder). I ett stämningsfullt smakprov framfördes innan föreställningen några “soundtrack-stycken” i foajén på oboe(?) och violin.

Regissören är ett italienskt stjärnskott som utan att väva ihop enaktarna, ändå sett till att de har flera beröringspunkter. De utspelas i samma by, det gästande teatersällskapet i Pag. bevittnar upplösningen i Cav. och klistrar i samma opera upp affischer för sin föreställning. Dessutom förekommer skådespelaren som gör Silvio som bagare i Mascagni´s verk.

Ytterligare en supervärvning från Italien är dirigenten, vars läromästare varit några av vår tids främsta. Han utvinner precis vad som fordras ur den eminenta orkestern. Scenerierna, med en till musiken exakt synkad vridscen, är mycket stilfulla och imponerande. Kören med sina hänförande stämmor och detaljerade kroppsspråk håller världsklass. Och solisterna besitter lysande kvaliteter som själfulla vokalister med fabulös teknik. Tänker på Carolina Sandgren som hade blixtinkallats (hade rollen klar för föreställningar i slutet av mars) till premiären för att göra Nedda, prisade sopranen Annalena Persson som Santuzza och hennes motspelare Joachim Bäckström, vars tre arior gör hans tenor till den röst som sticker ut mest. De två sistnämnda medverkar i Cavelleria Rusticana.

Att orkestern särskilt i Cav spelade ett så pass omfattande preludium, före ridån drogs åt sidorna var anmärkningsvärt, liksom att samtliga på scen länge stod i sina “fastfrusna” positioner, för att understryka chocken de befann sig i. Först därefter rullas dramatiken upp genom sorgeprocession och sång i fjärran. Barytonen Åke Zetterström har en tacksam uppgift att porträttera en mafioso-typ, en bilburen snobb. Agerar cool med pondus i en återhållsam roll. Vidare demonstrerar Luthando Qave från Sydafrika, en extraordinär vibrerande röst. Både han och lika muskulöse Tomas Lind engagerar med sitt fysiska spel. Noterar att Carolina Sandgren har mycket att bestyra som den hårt uppvaktade Nedda . Hon är pålitlig och duktig på att gestalta, vilket också stämmer in på veteranen Rosalind Plowright (mamma Lucia i Cav) med en gedigen internationell karriär som cv.

Men det är nu ett par dagar senare något som skaver, något outgrundligt. Trots hettan i dessa delvis röriga libretton, trots skärvorna av simulerad verklighet, trots ett antal välbekanta stycken, trots lidelsen och svartsjukan, trots en moders förtvivlan och glimtar av ömsesidig kärlek, trots metaaspekten, trots hämndbegär och förlorad heder, trots fokus på tillit; så lyckas inte det konstnärliga teamet i sitt uppsåt. Tvärtemot uttalad intention blir jag inte, nära på smärtsamt drabbad av vad jag ser. Avståndet till scen blir intakt. Vad denna uteblivna reaktion beror på är stört omöjligt att säga. Kanske var man för explicit med att utlova omskakande upplevelser. Kanske saknades överraskningsmoment. En bra, rent av mycket bra produktion utlöste stående ovationer. Ändå känner jag mig delvis snuvad på konfekten.

OBS Under första timmen, till och med före de melankoliska tonerna i ovan relaterade Intermezzo ur Cav, hade två olustiga incidenter förevarit i salongen. Två personer i publiken kollapsade vid två olika tillfällen. Spelet fick avbrytas, tills personerna fått hjälp att komma till sjukhus. Med anledning av denna otäcka dramatik, fick operachefen anledning att komma med meddelande till publiken en extra gång. Stor eloge till personalen för hur rutinerat de hanterade dessa exceptionella omständigheter.