Teaterkritik

Decamerone med Rostvit
Regi & scenografi Dina Lagerman
Manus Scenkollektivet Rostvit
Produktion Scenkollektivet Rostvit
Kostym R(at) r(at) r(at), Nina Kihlborg + Sophia Ernestål
Mask Ella Johansen
Musik Leonard Thinsz Jansson
Ljus Lisa Maurin
Foto Elis Lindsten
Grafik Axel Jakobsson
På scen Alva Jidesten, Ania Scheja, Elin Smedman, Kema Rausner, Nina-Jane Jacobson, Paulus Roséen
Premiär 21 augusti på Teater Tribunalen 21 augusti 2026

När pesten blir teater – och livet vägrar ge upp
Det börjar med döden.
Året är 1348 och pesten har nått Florens. Giovanni Boccaccio beskriver staden som den vackraste i världen – och samtidigt som en plats där döden plötsligt blivit vardag. Gud har sänt plågan, skriver han, som straff för människans ogudaktighet. Men Boccaccios svar på katastrofen blir inte tystnad.

Det blir berättelser.
Nästan 700 år senare är det berättandet som står i centrum när Scenkollektivet Rostvit tar sig an Decamerone på Teater Tribunalen.

Det är ett djärvt projekt. Boccaccio är inte bara en litterär klassiker utan själva urmodern till den moderna novellen. Att göra scenkonst av Decamerone är därför att ge sig in i ett landskap där berättelsen redan är själva huvudpersonen.

Rostvit gör klokt i att inte försöka tämja materialet.

För Boccaccios värld är långt ifrån städad. Här finns sex och makt, otrohet och girighet, religiöst hyckleri, klasskillnader och människans outtröttliga jakt på njutning. Men framför allt finns en okuvlig livslust. När döden står utanför dörren blir människans hunger efter livet nästan provocerande stark.

Och det är här Decamerone blir mer än en berättelse från medeltiden.
Den blir vår.

För vad händer med oss när tryggheten försvinner? När våra regler inte längre räcker till? När det vi trodde var stabilt plötsligt visar sig vara högst tillfälligt?
Vi känner igen mycket.
Rädsla föder rykten. Kris föder moralpanik. Människor söker syndabockar. Några drar sig undan, andra trotsar faran. Och mitt i allt detta fortsätter människan att vara människa.

Hon blir kär.
Hon bedrar.
Hon skrattar.
Hon har sex.
Hon ljuger.
Hon berättar historier.

Rostvits feministiska perspektiv blir särskilt fruktbart i mötet med Boccaccio. Decamerone är skriven i en tid där kvinnors liv och sexualitet i hög grad definierades av män. Samtidigt låter Boccaccio sina kvinnliga gestalter vara allt annat än endimensionella. De kan vara listiga, sexuellt självständiga, förälskade, beräknande och upproriska.

Det är ett material som nästan ber om att bli återerövrat.
Och kanske är det just det Rostvit gör.

De fyra konstnärerna Dina Lagerman, Kema Rausner, Elin Smedman och Nina-Jane Jacobson har på kort tid etablerat Scenkollektivet Rostvit som en grupp med en tydlig vilja att undersöka klassiska berättelser ur nya perspektiv. Med Decamerone tar de sig an ett verk som kunde ha känts avlägset och akademiskt – men som i stället öppnar sig mot vår egen tid. Det är föreställningens stora förtjänst.

Samtidigt är det en premiär där man tydligt känner att det fortfarande finns saker att arbeta vidare med. Här finns en ung teaterglädje som spritter på scenen och skapar energi. Det finns mod, lekfullhet och en vilja att kasta sig in i materialet. Den energin är smittande och gör att man gärna följer med, även när föreställningen inte riktigt håller ihop hela vägen.

För ibland saknas stringens och precision. Tempot och uttrycket blir inte alltid tillräckligt fokuserade, och taltekniken behöver utvecklas. I en föreställning som till stor del bärs av ord, berättande och repliker blir det särskilt kännbart.

Tyvärr försvinner många repliker i vinden. Det är synd, eftersom texten och berättelserna är föreställningens själva nerv. När orden inte når fram går också en del av den dramatik, humor och skärpa som finns i materialet förlorad. Här finns alltså en tydlig utvecklingsmöjlighet: att arbeta mer med artikulation, röstprojektion, pauser och rytm – så att varje ord får den betydelse det förtjänar.

Även scenografin behöver utvecklas och ägnas större omsorg. Den skulle kunna göra mer än att skapa en plats för handlingen. Den kan förstärka stämningen, bidra till berättandet och tydligare bära fram det som föreställningen vill förmedla. I en uppsättning med så starka teman – pest, död, sexualitet, makt och livslust – finns en stor scenografisk potential som ännu inte är fullt utnyttjad.

Men kanske är det också detta som hör en premiär till. Man ser möjligheterna. Och hos Rostvit finns det gott om dem. För pesten är inte längre bara pest.

Den blir en bild av det samhälle vi själva lever i: ett samhälle som gång på gång ställs inför hot vi inte helt kan kontrollera. Pandemin är fortfarande nära i vårt kollektiva minne. Vi vet hur snabbt en vardag kan förändras. Vi vet hur det känns när det som varit självklart plötsligt inte längre är det.

Men vi vet också vad vi gjorde.
Vi sökte varandra.
Vi ringde.
Vi tittade på film.
Vi åt tillsammans när vi kunde.
Och vi berättade historier.
Det är lätt att tro att konsten är en lyx när världen brinner. Decamerone visar motsatsen.

Berättelsen är ett sätt att överleva.
Det är också därför Rostvits uppsättning känns angelägen. Den handlar inte egentligen om människor som levde för nästan 700 år sedan. Den handlar om oss – om vår rädsla, vår lust och vår märkliga förmåga att fortsätta skratta även när vi vet att allting kan gå åt helvete.
Det finns något djupt mänskligt i det.
Och något trotsigt.

Boccaccio skrev Decamerone medan katastrofen fortfarande pågick. Han visste inte när den skulle ta slut. Han visste inte vad som skulle finnas kvar efteråt.

Men han skrev.
Rostvit spelar.
Det är samma trots.
Och kanske är det just därför Decamerone fortfarande behöver berättas.

En premiär som påminner oss om att när döden knackar på dörren är det inte alltid bönen som är människans första svar. Ibland är det en berättelse. Ibland ett skratt. Ibland en kropp som vägrar sluta leva.