• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Tankar om Serotonin – digital premiär på Stockholms stadsteater

13 april, 2020 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Serotonin
Bygger på Michel Houellebecqs roman Serotonin
Regi Linus Tunström
Översättning Sara Gordan
I dramatisering av Lucas Svensson
Scenografi Carouschka Streijffert
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Kompositör Rikard Borggård
I rollen Sven Ahlström
Skandinavienpremiär digitalt på Kulturhuset Stadsteaterns playsida 12 april 2020

Serotonin, liksom det mesta av den franske författaren Michel Houellebecq har många bottnar. I regi av Linus Tunström, översättning av Sara Gordan och dramatisering av Lucas Svensson med den enastående Sven Ahlström i rollen som den dödligt deprimerade Florent-Claude förvaltas Houellebecq tankar imponerande. Det är en stark, berörande föreställning som bitvis är skrämmande obehaglig och den går inte att bara glömma. Föreställningen förmedlar samma starka känsla och ångest som romanen och är inte alltid vad den ser ut att vara på ytan. Mitt i sin enkelhet förmedlar den en bild av något som inte är okomplicerat.

Föreställningen äger rum på scenen i St Paul och har filmats utan publik och har premiär mitt under corona-härjade våren 2020 så föreställningen hade digital premiär och ska finnas tillgänglig några dagar till på Stockholms stadsteaters playsida. Jag längtar till den tid då coronaviruset försvunnit och jag kan uppleva denna föreställning live.

Sven Ahlström är ensam på scen och han är helt rätt och perfekt i rollen. Florent-Claude är en man i fyrtioårsåldern som är bland det ensammaste jag kan tänka mig. Han äter antidepressiva medlet serotonin för att inte gå ner sig totalt i sin depression. Sven Ahlström rör sig på en enkel scenlösning med en slags spiralformad bänk och på ena väggen finns en långsmal skärm för videoprojicering. En enkel fontän finns i mitten av spiralbänken.

När Florent-Claude berättar sin historia och förklarar sig har jag som utomstående svårt att förstå hans depression. Eller jo, jag kan ana, men tycker att han inte har skäl till att vara fullt så destruktiv. Han berättar att han hade en stor kärlek, Camille, som han menar var hans livs kärlek. Men han svek henne, han var otrogen och förlorade Camille. Sedan dess har han aldrig släppt in någon kvinna i sitt hjärta, de relationer han haft med kvinnor sedan dess har han aldrig varit engagerad i på allvar. Men jag tolkar det som att hans svårigheter att knyta an till någon sitter djupare än så. Hans föräldrar tog livet av sig tillsammans. Det verkar som att föräldrarna var så tajta i sin relation att de inte hade plats för sonen.

Florent-Claude hatar och föraktar det mesta, framför allt har han ingen kärlek till sig själv. Han tycker inte ens om sitt namn. Han haft flytt från sin japanska flickvän genom att överge sin lägenhet som hon inte kommer att ha råd att betala hyran till. Han ligger på sin hotellsäng och röker. Det är det enda hotellet i Paris där man ännu får röka på rummet. Det är inte lätt att känna sympati för honom. Han är en bitvis odräglig person och känslokall. Han lämnade sin flickvän utan att säga ett ord och han är stolt över att köra en bil som inte är bra för klimatet.

Det enda som håller honom från att begå självmord är 10 milligram Captorix om dagen. Han tar det lilla pillret efter sitt morgonkaffe, efter tre eller fyra cigaretter.

Sakta skruvas berättelsen åt och teman som samhällets ekonomi, EUs byråkrati och makt fördjupar skildringen. Regissören, Linus Tunström, säger om romanen som föreställningen bygger på:
– Jag tycker att detta är Houellebecqs hittills starkaste roman. Den börjar till synes lite planlöst för att sedan sakta skruva sig in mot brännpunkten, starkare och starkare. Han väver ihop teman som kärlek, ekonomi och makt; om hur vi, som lever i den liberala kapitalismen, tror oss fria för att vi kan välja mellan femton olika sorter av hummus i matbutikerna, eller svajpa höger oräkneliga potentiella kärlekspartners.

Utan tvekan har regissör och team tillsammans med Sven Ahlström skapat en starkt berörande föreställning som ingen glömmer i första taget. Och utan att ursäkta huvudkaraktärens beteende blir det ändå begripligt och vi lämnar föreställningen som Brecht önskade att vi gör då varit på teater: med en inre energi och lust att förändra samhället.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Serotonin, Sven Ahlström, Teaterkritik

Teaterkritik: Ett frö i rymden på Marionetteatern – gör dig hejdlöst förälskad i vår planet

7 mars, 2020 by Lotta Altner

Foto: Markus Gårder

Ett frö i rymden
Av Eva Brise och Helena Nilsson
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Märta Fallenius
Ljusdesign Olle Axén
Mask Petra Göransson
Dockmakare Kay Tinbäck Du Rées
I dockmakarverkstaden Hedvig Bergman, Anette Fredriksson, Timothy Johansson, Tomas Lundkvist, Karin Magnusson
Urpremiär: Marionetteatern Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen den 6 mars 2020
Föreställningens längd är ca 60 minuter utan paus
Från 5 år

Att gå på teater där majoriteten är i 5 årsåldern, gör en förberedd på det mesta och man får som vuxen för en gångs skull leva lite på undantag – föreställningen är i första hand till för de små. Därmed kan någon bli rädd, glad eller högljudd över något som du som vuxen inte är förberedd på. En sak är också väldigt säkert när det gäller kids, de fjäskar inte inställsamt för varann, skådespelarna eller övriga i rummet. Det är därmed en befrielse i sig själv att vara där, kan jag som kritiker tycka. Dagens urpremiär gav också villkorslösa skratt, suckar och frågor kring varför man inte fick gå upp på scen och vara med (en helt rimlig fråga om man inte förstår teaterns konventioner).

Det är alltid en ”back to base”, universal och genuin glädje i magtrakten med marionetteater tycker jag, eftersom den i sin uttrycksform ofta sker utan någon typ av verbal kommunikation. Det gör att du lyssnar efter annat än ord och ögonen fokuserar på helheter och detaljer utöver det vanliga. Dagens urpremiär är sannerligen en fröjd för ögonen och jag kan förstå barnen som ville gå upp och få försöka vara med i känslan av havsdjup, fiskar, blommor, insekter, fåglar och djur.

Man rå inte för att man redan vid ingång till föreställningen slås av hur utomordentligt vacker, smidig och smart rekvisitan är. Jag stämmer in i barnens ”åh så fint” och blir nästan gråtfärdig av hur stämningsfullt allt är. Vi har blivit insläppta i en överdimensionerad naturupplevelse som nästan känns som tecknad film. Jag blir direkt blixtförälskad i luftbubblorna och maneterna som är så underfundiga och färgskalorna gör att jag vill hem och måla. Jag vill flytta in och aldrig lämna. Jag lovar att hålla mig hel och ren bara jag blir accepterad i kretsomloppet.

Dagens föreställning ger en underbar insikt i hur skådespelare överför och lever sig in i en karaktär utanför sig själv. Gestaltningen och motoriken från människa till docka och djur var utöver det vanliga. Tempot var hela tiden någon sekund långsammare än om det varit verklighet, vilket ger en härlig vilan i din upplevelse.

Föreställningen ligger helt i tiden eftersom man ärligt förklarar djurens och naturens behov av samspel och hänsyn. Människans snabba tempo och önskan av ständig utveckling tär på klimatet. Människan tar för sig och smutsar ner på ett ohållbart sätt. När nu allt är så vackert skapat på scen får man ett obehagligt konstaterande av hur möjligt det, på riktigt är, att vi människor kan förstöra världen så mycket som vi gör. Men den tydligt uppmålade bilden får en 5-åring att begripa att naturen mår dåligt av en massa skräp och utsläpp. Jag frågar mig när övriga mänsklighetens sunda bondförnuft försvann och hur ska vi få det tillbaka.

Om du ska ta ditt yngre barn på någon föreställning just nu, så ska ni se den här föreställningen. Om du som vuxen vill slappna av i en tydlig, behaglig och vacker scenbild ska du följa med någon av den yngre generationen och dessutom passa på att glädja dig åt deras spontana reaktioner på färg och form i föreställningen. Här finns det utrymme för alla.

På scen Magnus Erenius, Hui-Han Hu, David Sigfridsson, Ida Steén

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset Stockholm, Marionetteatern, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Furstinnan av Amalfi – tragedi eller komedi eller överdådigt studentspex?

1 mars, 2020 by Hans Lindberg

Furstinnan av Amalfi
Av: John Webster
Regi: Suzanne Osten
Översättning och bearbetning: Per Lysander
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Peter Westerberg
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljus: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rasmus Ölme
Musik: Niki & The Dove, Per Tjernberg
Sverigepremiär 29 februari 2020, Stora scenen på Dramaten

Furstinnan av Amalfi av John Webster är en fyrahundraårig brittisk klassiker. Tack vare en lysande översättning av Per Lysander har språket smidigt anpassats till vår tid.

Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).

Föreställningen är lång, drygt tre och en halv timme, och det är inte helt någon fördel. Föreställningen pendlar mellan tragedi och komedi och det gjorde av och till att publiken verkade ha lite svårt att hänga med. Den frapperande scenografin tog också emellanåt överhand och handlingen kom i andra hand. Speciellt före och efter paus hade föreställningen sina svackor.

Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.

Suzanne Osten berättar i ett pressmeddelande om varför hon ville sätta upp just Furstinnan av Amalfi:
Jag blev faktiskt väldigt upphetsad när jag läste Furstinnan av Amalfi. Först hade jag en annan bild av pjäsen, som så ofta med klassiker. Men när jag läste den tänkte jag: Det var då en kaxig kvinna! Den är så modern att när furstinnan pratar hade det kunnat vara jag eller Maia. Sen om man vet att det är den första helfigurskvinnan i elisabetansk dramatik, då blir man extra imponerad. 1613 kom hon ut i full figur och deklarerade sina egna rättigheter: att få vara lycklig, älska med den hon vill. Hon är sexuell, ett subjekt, en maktspelare med demokratiska idéer.

Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.

Suzanne Osten och Per Lysander träffades på Lunds universitets studentteater för 55 år sedan. Under många år arbetade de tillsammans på Unga Klara där de bland annat skrev Medeas barn, en klassiker inom barndramatiken. Deras samarbete är spännande och det ser jag gärna mer av, men kanske något mindre överdådiga slutresultat. Nu är föreställningen något för lång, då den har svackor och emellanåt känns den mer som ett överdådigt studentspex. På gott och ont.

Medverkande:
David Arnesen
Maia Hansson Bergqvist
Siri Hamari
Hamadi Khemiri
Elin Klinga
Rasmus Luthander
Simon Norrthon
Razmus Nyström
Kristina Törnqvist
Pierre Wilkner

Barnstatister: Elmer Karlgren Grerup, Frans-Alexander Riddarstjärna, Mark Albert Savickij
Slagverk: Anna Lund, Åke Eriksson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Suzanne Osten, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Vakten vid Rhen – vad händer när kriget flyttar in i våra vardagsrum?

23 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Vakten vid Rhen
Översättning: Klas Östergren
Regi: Jenny Andreasson
Scenografi och kostym: Marika Feinsilber
Peruk och mask: Moa Hedberg, Melanie Åberg
Koreografi: Catharina Allvin
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Medverkande
Anise – Mia Benson
David – David Book
Marthe – Rakel Benér Gajdusek
Sara – Melinda Kinnaman
Fanny – Marika Lindström
Kurt – Alexej Manvelov
Teck – Andreas Rothlin Svensson
Bodo – Ira Lipsker/Alexander Jernberg
Babette – Juni Helander/Kerstin Linden
Joshua – Rufus Vårdstedt/Olle Frelin
Sverigepremiär 22 februari 2020, Lilla scenen, Dramaten

Vad händer om gästfria, trevliga människor som lever lugna liv utan större bråk plötsligt hamnar mitt i ett krig? Eller när detta krig hamnar mitt i deras vardagsrum? Vakten vid Rhen av den amerikanska dramatikern Lillian Hellman hade urpremiär 1941 i New York, inte så långt innan USA gick in i andra världskriget. Att den är lika aktuell nu blev jag tydligt påmind om när jag såg huvudartikeln på Dagens Nyheters förstasida idag om barn som varit på flykt undan krig i sitt eget land i sju år, i Syrien. Att barn drabbas av krigen är lika obevekligt sant då som nu.

Denna dramakomedi som utspelar sig i en trygg borgerlig miljö, visar på hur klarsynt Hellman var kring vad som hände i Europa då och den har tydliga paralleller till vår tid. Jag uppskattar att regissören, Jenny Andreasson, låtit handlingen utspelas sig under andra världskriget och överlåter till publiken att själv tänka kring likheterna kring vår tid.

Lillian Hellman är en mycket intressant dramatiker och författare. I programbladet till föreställningen skriver Anneli Dufva att Hellman har en plats i den amerikanska kulturkanon som en av 1900-talets stora dramatiker i sin generation, vid sidan av namn som Tennessee Willams och Arthur Miller. Hon hade stor framgång med flera av sina draman men då hon starkt engagerade sig i den tidens anti-fascistiska rörelser och inte var rädd för att debattera hamnade hon i onåd under Mc Carthy-eran. Hon blev svartlistad under tio år, innan hon fick skriva igen. Under den tiden försörjde hon sig bland annat som expedit på ett varuhus.

Handlingen utspelar sig i ett hus på den amerikanska landsbygden hos en välbeställd familj med matriarken Fanny (spelas av Marika Lindström) i centrum. Fanny är nervös då hennes dotter Sara (Melinda Kinnaman) ska komma hem med sin man Kurt (Alexej Manvelov) och tre barn efter att ha bott tjugo år i Europa. I det stora huset finns redan två gäster från Europa, den rumänska greven Teck och hans fru Marthe. Under dramats gång förstår vi att både greven och Saras familj och speciellt hennes man Kurt är flyktingar från Europa, men av olika skäl, en är antifascist och en är fascist. De hyggliga, välmenande liberala och välmående amerikanarna hamnar i en situation där de tvingas ta ställning.

Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).

Ett stort plus får föreställningens scenlösning som är oerhört elegant. Mitt på scenen står en gigantisk bur inom vars metallstänger alla är infångade och alla agerar.  Musiken av bland annat Steve Angello, Radiohead, Lana Del Rey och Niels Frahm förstärker dramat. Bland skådespelarna ger jag extra plus åt Marika Lindström som är helt rätt i rollen som familjens överhuvud, godhjärtad men blind för en hel del, och Andreas Rothlin Svensson som fullständigt äger scenen som greve Teck.

Sara och Kurt är på flykt på grund av sin kamp mot fascism och då handlar det inte om att någon fredlig, pacifistisk kamp med att skriva debattartiklar utan om attentat och våldshandlingar. I första delen är både Sara och Kurt väldigt timida och nästan mesiga. Jag vet inte om det är medveten regi, att de två för att överleva håller en mycket låg profil? Jag skulle önska att det åtminstone under ytan hade bubblat lite mer av deras motstånd. När det exploderar en bit in i dramat efter paus hinner explosionen knappt byggas upp trovärdigt. Jag skulle vilja att det kändes mer obehagligt inför den stora sammanstötningen. Det kanske blir bättre efter några föreställningar.

Även om jag har blandade intryck kring föreställningen är det långt ifrån någon tråkig uppsättning. Tiden går snabbt. Att dramat är nästan tre timmar känns inte alls.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Andreas Rothlin Svensson, Dramaten, Lillian Hellman, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Katt på hett plåttak på Maximteatern – fick stående ovationer, mycket välförtjänst

15 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Katt på hett plåttak
Av Tennessee Williams
Regi: Stefan Larsson
Översättning: Sven Barthel
Scenograf: Sven Haraldsson
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Ann Bonader Looft
Mask: Susanne von Platen
Premiär på Maximteatern, Stockholm 14 februari 2020

Premiären fick stående ovationer och det var den värd. Tennessee Williams drama Katt på hett plåttak vann Pulitzerpriset för drama år 1955 och skildrar på ett starkt sätt hur lögner bryter ned människor och relationer medan sanningen, också när den är tung och hemsk, ändå är läkande, även när sanningen är en dödsdom.

Dramat har flera bottnar och som all riktigt bra kultur lämnar den en hel del åt betraktaren att själv ta ställning till. Men det som gör föreställningen enastående är skådespelarnas prestationer och hur regissören, Stefan Larsson, valt att föra fram dramat.

Dramat spelas på Maximteatern upp med en enkel scenlösning, i stort sett finns där bara en stor dubbelsäng i mitten av scenen och vid sidan en lång rad spritflaskor. Sängen är en stark symbol för dramats innehåll. På bakre väggen projiceras närbilder på skådespelarna, en mycket bra lösning som gör att också den som sitter på sista raden kan se skådespelarnas spel med ansiktsuttryck i närbild. Det fungerar oerhört bra med dessa duktiga skådespelare.

Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.

Där finns en mängd livslögner i familjen men de två lögner som framför allt styr föreställningen är Bricks lögn för sig själv om sin relation till sin goda vän Skipper, som dött – och lögnen om pappan är friskförklarad när han egentligen är dödssjuk.

Den andra scenen som stack ut extra mycket är det långa samtalet mellan fadern och Brick. Sakta men säkert får pappan sin yngste son, Brick, att berätta sanningen om händelsen som satte igång ångesten som driver Brick att fly in i alkoholens dimmor. Det kan vara svårt och det kan göra ont att se sig själv. Scenen är otroligt stark och Peter Andersson och Erik Ehn är imponerande äkta och trovärdiga.

Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.

Katt på hett plåttak på Maximteatern är ett samarbete mellan Maximteatern, Dramaten och Stockholms stadsteater och premiären var värd dess stående ovationer, utan tvekan. Två timmar och fyrtio minuter rann undan snabbt som vinden och gav en del att tänka och det är så uppenbart vilka fantastiska skådespelare som plockats ihop till den här föreställningen.

Medverkande
Storpappa: Peter Anderson
Stormamma: Marie Göranzon
Brick: Erik Ehn
Margareth: Livia Millhagen
Mae: Cilla Thorell
Gooper: Andreas Kundler
Pastor Tooken: Bashkim Neziraj
Doktor Baugh: Jan Malmsjö

Barnen
Polly: Valentina Zunino
Dixie: Bruno Strehl-Ogonowski
Sonny: Hjalmar Jakobson Ersmark
Buster: Edgar Jakobson Ersmark
Trixie: Leona Edholm Borchies

Statister
Lacey: Calle Lindén
Sookey: Catarina Olausson/Linda Huss

Musik: Katt På Hett Plåttak
Glass Candy – Digital Versicolor
Billie Eilish – Bad Guy
Thom Yorke – Unmade
The Gentleman Losers – An Empire of Coins
Thom Yorke – The Hooks
Radiohead – No Surprises
Frank Sinatra – Send in the Clowns
Aphex Twin – aisatsana [102]
Sufjan Stevens – Mystery of Love

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Maximteatern, Peter Andersson, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension, Tennesse Williams

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 56
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Goplay
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Svenska Filminstitutet och … Läs mer om Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in