Foto: Sean Lewthwaite
Spår
Manus och regi Karin Bjurström
Koreografi Timothy Pilotti
Ljusdesign Philip Öhlund
Scenografi Karin Bjurström
Urpremiär på Arena Satelliten i Sollentuna 18 september 2019
I rollerna: Mia Poppe, Timothy Pilotti, Joakim Lang, Nadine Holmberg, Kerstin Ahlin, Jessica Eklund, Greta Westling, Ella Desurmont, Tyra Bjurström, Nils Bodner
Gå och se. Spår är en föreställning som jag hoppas högstadieklasser och gymnasieklasser i norra Stockholm – och för den delen andra delar av Stockholm också – bokar för att se tillsammans och sedan diskutera. Spår, som är skriven av Karin Bjurström, handlar om …
I rollerna finns två utbildade skådespelare och åtta ungdomar. Det är hoppfullt och inspirerande att se dessa duktiga ungdomar agera på scen. Dessa unga skådespelare har alla förutsättningar att gå vidare inom scenkonsten: de agerar trovärdigt och är duktiga både med sitt tal och sina rörelser. Flera av dem har roller där dans ingår och det syns att de är tränat dans. Att ungdomar kan medverka och sätta fokus på viktiga frågor för ungdomar ger inspiration.
Pjäsen utspelar sig på ett ungdomshem någonstans i Sverige där två av personalen gör en föreställning tillsammans med ungdomarna. Den pjäs de repeterar tillsammans bygger på den ryska författaren Fjodor Dostojevskijs roman “Brott och straff”. Romanen tar upp frågan om vad som kan få en människa att begå svåra brott, som att mörda. Ungdomarna diskuterar pjäsens tema och ibland går det hett till, känslorna svallar.
Vi kommer nära pjäsens karaktärer som alla har olika bakgrund, olika händelser som gjort att de hamnat på ungdomshemmet. Genom ungdomarna ställs frågor som jag tror många, både unga och gamla, brottas med. Är vårt liv förbestämda? Går det att bryta ett utanförskap? Vad kan vi påverka i våra liv?
En sak jag uppskattar extra med pjäsen är att en viktig del är romanen från 1866. Det visar hur litteratur skriven för 150 år tillbaka kan säga oss något också idag. De frågor vi människor möter i våra liv idag är samma frågor som människor brottats med i alla tider.
Spår är Teater norras andra pjäs i projektet Territorium, som stöds av Sollentuna kommun och Stockholms läns landsting. Projektet vars utgångspunkt är ungdomars verklighet har som syfte att förebygga utanförskap, motverka segregation, stärka ungdomars självkänsla, samt inspirera till kreativitet.
Pjäsen är både rolig och allvarlig, den har mycket att säga och den träffar rakt in i nutiden och många ungdomars tankar. Den är också mycket välgjord. Ungdomarna imponerar i sina rolltolkningar och musik och ljud förstärker berättelsen.
Pjäsen ger mycket att tala om, att fundera kring och diskutera. Jag vet inte hur länge projektet ska fortgå, men om projektet ska ta itu med ännu en pjäs hoppas jag att de kan ta ett steg till med att binda samman nutid med klassiker: kanske bygga på något av antikens grekiska mästerverk?
Foto: Sean Lewthwaite
Häxjakten av Arthur Miller handlar om några unga flickor i Salem i USA under 1600-talet pekade ut människor i bygden som häxor och beskyllde både män och kvinnor för att ha samröre med djävulen och många dömdes till döden efter flickornas vittnesmål. Berättelsen bygger på verkliga händelser även om det inte är exakt återgivning av de historiska händelserna: Arthur Miller skrev om pjäsen: Av dramatiska skäl har det ibland varit nödvändigt att slå ihop många rollgestalter till en. Antalet flickor har reducerats. Abigails ålder har höjts. Ett flertal domare av ungefär samma rang hr fått symboliseras av Hathorne och Danforth. … Varje rollgestalts öde är exakt överensstämmande med den historiska förlagans öde, och det finns ingen i dramat som inte spelade en liknande – och i vissa fall exakt samma – roll i historien.
Regissören säger i en intervju till journalisten Betty Skawonius, i programmet för uppsättningen: Förhoppningsvis blir det en berättelse om hur lätt ett samhälle kan brytas ned, inte en hjältesaga om några få som handlar rätt när alla andra handlar fel. Utan om allas delaktighet. De som utnyttjar sin maktposition och de som inte använder sin makt. De som agerar, de som löper de och de som håller tyst.
Pjäsen är skriven av Niklas Rådström och innehåller fem akter. Som allt Rådström skriver är det poetiskt, mångbottnat, vackert och berörande.
Det är svårt att inte engagera sig i karaktärerna. Jag förstår dem och lider med dem och vill gå upp och på scen och styra och ställa saker till rätta. Det är väl vad som kan kallas en engagerande berättelse.
