Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Katt på hett plåttak på Maximteatern – fick stående ovationer, mycket välförtjänst

by

Foto: Sören Vilks

Katt på hett plåttak
Av Tennessee Williams
Regi: Stefan Larsson
Översättning: Sven Barthel
Scenograf: Sven Haraldsson
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Ann Bonader Looft
Mask: Susanne von Platen
Premiär på Maximteatern, Stockholm 14 februari 2020

Premiären fick stående ovationer och det var den värd. Tennessee Williams drama Katt på hett plåttak vann Pulitzerpriset för drama år 1955 och skildrar på ett starkt sätt hur lögner bryter ned människor och relationer medan sanningen, också när den är tung och hemsk, ändå är läkande, även när sanningen är en dödsdom.

Dramat har flera bottnar och som all riktigt bra kultur lämnar den en hel del åt betraktaren att själv ta ställning till. Men det som gör föreställningen enastående är skådespelarnas prestationer och hur regissören, Stefan Larsson, valt att föra fram dramat.

Dramat spelas på Maximteatern upp med en enkel scenlösning, i stort sett finns där bara en stor dubbelsäng i mitten av scenen och vid sidan en lång rad spritflaskor. Sängen är en stark symbol för dramats innehåll. På bakre väggen projiceras närbilder på skådespelarna, en mycket bra lösning som gör att också den som sitter på sista raden kan se skådespelarnas spel med ansiktsuttryck i närbild. Det fungerar oerhört bra med dessa duktiga skådespelare.

Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.

Där finns en mängd livslögner i familjen men de två lögner som framför allt styr föreställningen är Bricks lögn för sig själv om sin relation till sin goda vän Skipper, som dött – och lögnen om pappan är friskförklarad när han egentligen är dödssjuk.

Den andra scenen som stack ut extra mycket är det långa samtalet mellan fadern och Brick. Sakta men säkert får pappan sin yngste son, Brick, att berätta sanningen om händelsen som satte igång ångesten som driver Brick att fly in i alkoholens dimmor. Det kan vara svårt och det kan göra ont att se sig själv. Scenen är otroligt stark och Peter Andersson och Erik Ehn är imponerande äkta och trovärdiga.

Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.

Katt på hett plåttak på Maximteatern är ett samarbete mellan Maximteatern, Dramaten och Stockholms stadsteater och premiären var värd dess stående ovationer, utan tvekan. Två timmar och fyrtio minuter rann undan snabbt som vinden och gav en del att tänka och det är så uppenbart vilka fantastiska skådespelare som plockats ihop till den här föreställningen.

Medverkande
Storpappa: Peter Anderson
Stormamma: Marie Göranzon
Brick: Erik Ehn
Margareth: Livia Millhagen
Mae: Cilla Thorell
Gooper: Andreas Kundler
Pastor Tooken: Bashkim Neziraj
Doktor Baugh: Jan Malmsjö

Barnen
Polly: Valentina Zunino
Dixie: Bruno Strehl-Ogonowski
Sonny: Hjalmar Jakobson Ersmark
Buster: Edgar Jakobson Ersmark
Trixie: Leona Edholm Borchies

Statister
Lacey: Calle Lindén
Sookey: Catarina Olausson/Linda Huss

Musik: Katt På Hett Plåttak
Glass Candy – Digital Versicolor
Billie Eilish – Bad Guy
Thom Yorke – Unmade
The Gentleman Losers – An Empire of Coins
Thom Yorke – The Hooks
Radiohead – No Surprises
Frank Sinatra – Send in the Clowns
Aphex Twin – aisatsana [102]
Sufjan Stevens – Mystery of Love

Teaterkritik: Determinism på Dramaten – realism och symbolism möts i en stark skildring av vår tid

by

Determinism
Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström
Medverkande: Evin Ahmad, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexanders Salzberger
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 18 januari 2020

Är allt i livet förbestämt eller har vi en egen vilja? Hur mycket kan vi påverka, egentligen? Mattias Andersson tar upp dessa frågor i pjäsen Determinism. Det är en fascinerande uppsättning som också tar upp flera andra viktiga frågor kring dagens värld och samhälle. Ett återkommande tema är tankarna kring vem vi är och hur lika eller olika varandra vi är. Det är ett drama som både är realistiskt och samtidigt symboliskt och därför blir mycket starkt och berörande. Emellanåt känns det djupt in i magen och samtidigt skulle Brecht säkert applådera, för som publik håller jag ändå en distans till karaktärerna och går hem fylld av tankar om vad jag sett och hur det kan påverka mig och vad jag kan göra för att förändra samhället.

Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.

På ett sätt är det olika scener som kan ses som scener ur olika människors liv och då skådespelarna går in och ut ur olika kan samma skådespelare vara en överklassmänniska med resurser och makt för att i nästa scen ha fråntagits allt och blivit en maktlös underklass-människa.

Pjäsen är fylld av symbolik och jag vill se den minst en gång till, för det är säkert massor jag kommer att upptäcka då jag ser den fler gånger.

Vissa delar av pjäsen talade mycket till mig. Några scener däremot, framför allt en scen, tycker jag blev bortfuskad. Jag tänker på scenen då den unga kvinnan blivit ensam, hennes man har förts bort, troligen i fängelse och hon står där fråntagen sitt barn också och är helt utfattig. En äldre kvinna blir hennes rådgivare och börjar tala om att hon måste se sig själv som en resurs, fundera på hur hon kan få inkomster genom att sälja vad hon är bra på. Det är resonemang som ofta förs inom dagens samhälle där många ska starta egna företag för att sälja sina tjänster, förverkliga sig själv. Tyvärr mynnar den scenen ut i att hon föreslås att sälja sex. Jag upplevde det som ett billigt sätt att avsluta scenen. En intressant knorr fanns dock i att det var en kvinna som begick övergrepp för en kvinna. Men annars var de flesta scenerna både starka, talande och mångtydiga på ett enastående vis.

Några av de delscener som gjorde starkast intryck på mig var när barnet blev sjukt och omhändertogs. Hur myndigheternas representanter skuldbelagde föräldrarna och inte gav några riktiga svar. Scener som tyvärr upprepar om och om igen i samhället, speciellt när det är barn till föräldrar som inte klättrat högt på samhällsstegen som drabbas av problem med sina barn.

Pjäsen är en timme och 45 minuter, ungefär som en film på bio i längd. Jag tycker det är en perfekt längd på den här föreställningen och en av dess styrkor är att den berör flera områden av livet i dagens värld men den ger inte svar utan det får vi söka själva. Och den kan tolkas på flera sätt, vilket jag ser som en styrka.







Teaterkritik: I väntan på Godot – en succé

by

I väntan på Godot
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torkel Blomkvist
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 24 oktober 2019
Medverkande
Jonas Karlsson – Estragon
Torkel Petersson – Pozzo
Per Svensson – Lucky
Johan Ulveson – Vladimir
Pojken – Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen

Karl Dunér har gjort det igen. En stark föreställning som är en given succé. I väntan på Godot är en av de mest fascinerande draman som skapats. I regi av Dunér med något moderniserade texter är det ett mästerverk på scen: med underbart stram koreografi, med skådespelare som är makalöst perfekta i en föreställning som är härligt hänförande.

Vissa små korta sekvenser kan jag tycka är lite överdrivet publikfriande, som skämten med att Vladimir kissar på sig om han skrattar. Men det är så korta sekvenser att det inte stör mig ändå, även om jag inte behöver sådana skämt för att behålla fascinationen av dramat på scen.

Drama kanske till och med är fel ord. Egentligen händer inget, det är ingen stor konflikt, ingen stor förändring eller utveckling utan istället en skildring av ett tillstånd, av människans existens.

Vladimir och Estragon, två udda figurer, kanske luffare, tillbringar dagarna tillsammans vid ett vissnande träd i väntan på Godot. Vem Godot är får vi aldrig veta och frågan är om det ens är frågan värt att analysera. Samuel Becket, som skrivit dramat, har själv sagt att om han visste vem eller vad Godot var, då hade han skrivit det.

Det slår mig att detta drama, ett av de största som skapats av någon människa, inte kommer att bli begripligt för en kommande svensk generation utan att viktiga delar av dialoger och monologer kommer att behöva skrivas om – och kanske inte ens kommer att gå att skriva om för att kunna behålla stringens. Vladimir talar om att en av fyra evangelister i Bibeln har tagit upp att en av de två rövarna blir frälst. Frälst av Frälsaren. Om Svenska Skolverket får som de vill enligt dess senaste utspel ska skolungdomar inte få någon utbildning i Bibeln eller lyrik. Utan att känna till något om Nya testamentets berättelser kommer en kommande generation inte att förstå vad Vladimir talar om. Tillsammans med Bibeln vill Skolverket tydligen kasta ut Lyriken.

Då tänker jag så här: Vad är det som utredarna på Skolverkets utredare väntar sig ska ske? Vad är deras förväntningar på livet och sin utredning? Står de i samma absurda situation som Vladimir och Estragon? Som alla människor.

Per Svensson som Lucky

Dialoger och monologer i I väntan på Godot är så underbart surrealististiska, absurda och av och till komiska att de sätter fingret rakt på en expressionistisk realism som talar till oss på flera nivåer och framför allt mellan raderna och till känslorna. Jag vet inte ens om det är möjligt att misslyckas med detta mästerverk till absurt drama? Redan att läsa dramat ger en stor upplevelse.

Många plus dessutom till skådespelarna som alla är helt fantastiska. Jonas Karlsson och Johan Ulveson som de två kufarna, luffarna, spelar tillsammans som om de aldrig gjort något annat än varit just där, de två, tillsammans, om och om igen. Torkel Petersson fullkomligt äger scenen som Pozzo. Jag tror inte jag någonsin sett någon spela Pozzo så övertygande. Per Svenssons monolog som Lucky drog kraftiga applåder. Pojken vet jag inte vem som spelade, de finns flera namn i rollistan för den rollen. Men han får högsta betyg han med.

Det skulle förvåna mig mycket om detta inte blir både en publiksuccé och en föreställning om kommer att sättas upp i ytterligare en säsong. Dramat i sig, redan som manus, är ett av de största pjäser som finns. I regi av Karl Dunér är det en både varm, stark, mjuk och absurd föreställning som helt säkert skulle uppskattas av Samuel Becket själv.

Teaterkritik: Fedra/Hippolytos på Scenkonstmuseet – en modig uppsättning

by

Fedra/Hippolytos
Av Jean Racine, Seneca och Euripides
Bearbetning Tora von Platen
Översättning Göran O. Eriksson, Magnus Florin, Hjalmar Gullberg
Regi Tatu Hämäläinen
Scenografi Anastasia Ax
Kostym Jenny Nordberg
Ljus Susanna Hedin
Musik Maria W Horn
Musiker Magdalena Meitzner
Peruk och mask Thea Holmberg
Premiär på Dramaten, Scenkonstmuseet 28 september 2019
Föreställning som recenseras: 29 september 2019

Fedra/Hippolytos på Scenkonstmuseet är en modig uppsättning. Detta drama som först skrevs av den grekiske dramatikern Euripides 400 fKr och sedan kommit i flera versioner sedan dess handlar om drottning Fedra som blir galet passionerat förälskad i det mest förbjudna, sin unge styvson Hippolytos. Vad jag menar med modig är framför allt att scenlösningen gör att skådespelarna är nära publiken, den sitter nästan i knät på publiken, vilket kräver en hel del av skådespelarna.

Föreställningarna spelas i Scenkonstmuseet, i en hall som inte i första hand är tänkt som teaterscen utan snarare för performance eller en installation. Publiken sitter runt om scenen som ser ut som ruiner som bombats med några stora gipspelare som fortfarande står kvar. Det innebär att skådespelarna hela tiden är oerhört nära publiken som ofta kan se dem, bra när inte någon skådespelare är gömd bakom någon av gipspelarna. Akustiken fungerar inte helt perfek ti detta rum. Är skådespelaren bakom en pelare, dold från där jag sitter hörs det inte alltid vad han eller hon säger. Dessutom spelas föreställningen med mer ljus i rummet än föreställningar oftast har i traditionella teatersalonger. Luften är fylld av damm och små partiklar och marken är täckt av flisor och lös sand.

Kanske var det ljuset som gjorde att flera ur publiken satt och pillade med sina mobiltelefoner av och till och också fotade under föreställningen, något som annars aldrig brukar vara tillåtet under en teaterföreställning. Jag har ingen aning ifall det är tillåtet i den här föreställningen men det gjordes i alla fall.

Myten om Fedra har berättats på många sätt under olika tider. I denna uppsättning har manusförfattaren Tora von Platen utgått från klassiska pjäser av Jean Racine, Seneca och Euripides. Fedra är vansinnigt förälskad i sin styvson. Att en äldre kvinna är kär i en mycket yngre man ses väl fortfarande inte med blida ögon. Om det varit ombytta könsroller, att drottningen varit bortrest och kungen förfört sin styvdotter hade det inte varit samma skandal.

Om du läst någon av de tre versionerna av Fedra som omarbetats till denna föreställning kommer du att se att allt inte följer det du läst. Tora von Platen har satt sin prägel på texten och den får en mer nutida tolkning, i skuggan av #metoo. Regissören, Tatu Hämäläinen, har strukit under detta genom att rollbesätta delvis med queer-ögon. Iwar Wiklander i rullstol spelar Fedras amma och förtrogna medan kung Theseus spelas av Mia Benson. Jag minns att när jag läste Fedra första gången som drama önskade jag få se en version där Theseus, kungen som reser iväg på egna äventyr där han slåss med monster och har älskarinnor, ifrågasätts eller åtminstone inte skildras som en god kung. Hans eskapader är en av orsakerna till tragedin, tycker jag. Detta har manusförfattare och regissör också tagit fasta på. Theseus skildras som både auktoritär och våldsam.

Musiken vill jag ge ett stort plus. Den är oerhört fascinerande med gonggong, shamantrummor och glas fyllda med vatten. Det var något konstigt med ljudet dock som gjorde att ljudet ibland skar sig, jag är osäker på om det var medvetet för att ge obehag-känslor eller om det var något fel på ljudet?

Ett minus får manuset på grund av att när upplösningarna närmar sig har Hippolytos en käresta, visar det sig. Något som inte på något sätt visats under föreställningens lopp.

I helhet är det svårt att vare sig göra tummen upp eller tummen ned. Det är en intressant uppsättning, en modig föreställning, som jag går och tänker på efteråt länge. Samtidigt var den rätt övertydlig och ganska seg av och till.

Medverkande
Ingela Olsson
Rasmus Luthander
Iwar Wiklander
Mia Benson
Maia Hansson Bergqvist
Omid Khansari


Teaterkritik: Pennskaftet – lättsam och underhållande hyllning till kvinnorna som kämpade för rösträtten

by

Pennskaftet
Av Elin Wägner
Dramatisering: Johanna Emanuelsson
Regi: Maria Löfgren
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Matilda Hyttsten
Kompositör: Fredrik Söderberg
Koreografiskt arbete: Dorte Olesen
Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Jonas Bernander
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Sigrid Nathorst-Windahl
I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Emil Brulin, Vivian Cardinal, Daniel Engman, Arman Fanni, Åsa Forsblad Morisse, Harry Friedländer, Livia Göttfert, Tytte Johnsson, Linda Kunze, Malin Persson, Peshang Rad, Gloria Tapia
Premiär Uppsala stadsteater 28 september 2019

En hyllning till de kvinnor som kämpade för att kvinnor skulle få rösträtt och lika politiska rättigheter som männen. 100 år efter införandet av den kvinnliga rösträtten år 1919 firar Uppsala stadsteater kampen för kvinnors rösträtt med en pjäs som bygger på Elin Wägner och hennes roman Pennskaft.

Det märktes att publiken uppskattade föreställningen, det blev stående ovationer och många skratt och applåder under föreställningen också. Det är en rolig, lättsam föreställning med mycket musik och dans.

I centrum för handlingen står främst den unga kvinnan Barbro, som kallas för “Pennskaftet”. Hon är en ung journalist, en av få kvinnliga journalister på den tiden i en mansdominerad redaktionell miljö. Hon är en självförsörjande bildad kvinna som strider för den allmänna rösträtten. En dag möter hon arkitekten Dick och blir förälskad. Barbro “Pennskaftet” och Dick har ett förhållande men han måste hålla det hemligt för sin familj eftersom de inte har gift sig. Det är Pennskaftet som inte vill gifta sig. Ett skäl till att hon inte vill gifta sig är att den dag hon gifter sig blir hon omyndig. I äktenskap för hundra år sedan bestämde männen för fruarna, rent juridiskt.

Nog finns det många skäl till att hylla de kvinnor som för hundra år sedan kämpade både för kvinnors rösträtt och kvinnors lika värde med män. TV-serien Fröken Frimans Krig handlar också om samma tid och om samma frågeställningar. I tv-serien finns mycket mer nyanser och problematik. Jag föredrar film, teater och litteratur där inte allt delas in i svart eller vitt, där det finns många nivåer i vad som förmedlas och där allt inte är övertydligt, där det finns saker jag måste tänka efter lite för att tolka.

Det jag inte riktigt tycker om med föreställningen Pennskaftet är att det blir för lustigt och karaktärerna oftast är karikatyrer. Visserligen är det svårt att se någon försonande över de högermän som på fullt allvar trodde att samhället skulle falla i bitar om kvinnor fick rösträtt.

En sak som skrämmer mig oerhört är att än idag, runt om i världen, finns det länder och samhällen där kvinnor fortfarande inte har samma rättigheter som män och där kvinnor i stort sett är rättslösa. Det är snarare så att kvinnorna dessa samhället idag är ännu mer nedtryckta än vad kvinnorna var i Sverige för hundra år sedan. Kvinnor i länder som Iran får inte resa utomlands utan att ha tillåtelse av sin make, de får inte ta ett jobb utan makens tillåtelse. Det finns så mycket kvar att göra för att få en värld där kvinnor har samma rättigheter som män.

Jag kan inte hitta några paralleller till nutidens kvinnoförtryck i föreställningen. Föreställningen fungerar som en hyllning till de kvinnor som kämpade då och tar på ett lättsamt underhållande upp några frågor som kvinnorna hade att kämpa om. Det är en snygg föreställningen koreografiskt och scenografiskt där hela scenen utnyttjas med djup i scenbilden. Skickligt och imponerande. Musik, ljud och många duktiga skådespelare. På djupet går föreställningen däremot inte och det är alldeles uppenbart och tydligt vem som har hundra procent rätt och vem som har fel.