Teaterkritik

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

30 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr

Doktor Glas
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg – i bearbetning av Jens Hultén
Regi Johan Hedenberg
Musik Eddie Hultén
Skådespelare Jens Hultén
Premiär på Rival, Stockholm 29 oktober 2026 och efter en föreställning den 30 oktober går den vidare på turné runt om i Sverige

Har en människa rätt att ta livet av någon som gör andra illa?Vad händer med en människa som tar livet av en annan människa? Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glasgavs utkom 1905 och skildrar en ensam, medelålders läkares liv och tankar under några månader i slutet av 1890-talet. Det fascinerande är hur starkt frågorna som den tar upp, de existentiella teman den kretsar kring, är lika aktuella idag. När Jens Hultén nu ger denna monolog för ett välfyllt Rival i Stockholm får premiären välförtjänst stående ovationer.

Föreställningen som är en monolog är elegant sammansatt med Jens Hultén på en scen med scenografi och kläder som skarpt och tydligt placerar oss i slutet av 1800-talet. Alla detaljer är genomtänkt och exakta. En monolog på över två timmar skulle kunna vara seg, men icke här. Dels växlar föreställningen mellan Jens Hultén som berättar och förinspelade tal och musik och ljud som höjer stämningen på flera sätt. Det är väl sammansatt och fungerar suveränt. Dessutom är berättelsen så fascinerande och det känns som om Doktor Glas (Jens Hultén) talar direkt till mig – och så upplever nog varenda individ i publiken det. Skickligt.

Det är mycket text. Johan Hultén fick be sufflören om några ord vid ett par tillfällen men det störde inte alls. Han fortsatte så elegant och hade vår uppmärksamhet hela tiden.

I ett pressmeddelande om föreställningen står det:
Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet om att icke vara älskad.
Hjalmar Söderbergs klassiska roman Doktor Glas väcker fortfarande frågor som skaver. Vad är rätt och fel? När blir goda avsikter till övergrepp? Och hur långt får en människa gå i kärlekens och moralens namn?

Väl beskrivet. Jag tror alla som var med på premiären håller med. En över hundra år dagsboksroman talar till oss alla än idag. Det är ju därför den sätts upp så ofta. Jens Hultén har själv bearbetar Söderbergs roman och får fram en förtätad monopol som drar oss in i Doktor Glas känslor av ensamhet, längtan efter kärlek och rädsla att visa kärlek, hans skuldkänslor och samvete och frågor om rätt och fel och hur vi människor ska agera när vi ser att någon gör andra illa. Berättelsen är tidlös och ställer många frågor till oss alla. Tillsammans med regissören Johan Hedenberg och övriga team får vi se denna tidlös laddad berättelse gestaltas berörande och engagerande. Det går inte att skaka av sig. Tankarna och känslorna är många och det känns som att Doktor Glas talat direkt till mig och öppnat sitt innersta. Grattis alla orter som nu får chans att se denna gripande föreställning.
Wikipedia berättar om handlingen i romanen Doktor Glas här.

Teaterkritik: Fåglarna – en vital, välspelad och djärv föreställning

23 oktober, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Maia Hansson Bergqvist, Melinda Kinnaman, Alexander de Sousa, Thérèse Brunnander Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist och Nikola Borggård Gavanozov Foto Sören Vilks

Fåglarna
Av och regi Freja Hallberg
Scenografi Ylva Norlin
Kostym Maja Mirkovic
Musik Magnus Brunnskog
Ljus Maja Lindström
Medverkande Maia Hansson Bergqvist, Andreas Rothlin Svensson, Melinda Kinnaman, Alexander de Sousa, Thérèse Brunnander, Nikola Borggård Gavanozov och Kristina Törnqvist
Premiär på Dramaten 22 oktober 2026

Nyskrivna Fåglarna på Dramaten är ett originellt och drabbande existentiellt drama. Pjäsen har en undersökande, filosofisk ton och vill utmana publikens tankevärld. Den skildrar hur människor som hamnar i livsfara hanterar situationen och insikten att det kanske inte finns någon räddning.

Med Fåglarna, som hon både skrivit och regisserat, gör Freja Hallberg Dramatendebut. Någon debutant i teatersammanhang är hon dock verkligen inte. Hon är grundare och konstnärlig ledare för den experimentella scenen Konträr i Stockholm. Därtill har hon en lång rad premiärer på såväl fria teatrar och institutionsteatrar på sitt CV.

Freja Hallberg har sagt sig mer vilja skildra tillstånd än att skriva pjäser med tydlig intrig eller huvudkaraktärer. Vilket förvisso är ett risktagande, men greppet fungerar synnerligen väl denna gång. Som publik känns det som att kastas in i och bli en del av det som sker på scenen.

Något som skiljer ut Fåglarna från många teaterföreställningar idag är också att det inte är ett ironiskt tonläge eller strösslas med farsartade inslag i en krampaktig tanke att publiken måste få skratta. Samtidigt finns det en raffinerad humor i dialogen och karaktärernas kroppsspråk. Vilket självfallet är betydligt svårare att få till.

Ännu ett ovanligt grepp är att alla föreställningar av Fåglarna textas till engelska på en textremsa på scenen. Detta enligt Freja Hallberg med tanke på internationella gäster och invånare i Sverige som inte talar svenska.

Handlingen i Fåglarna kretsar kring några människor som blivit kvar isolerade på en avlägsen plats. De har bjudits in till en tredagars disputationsfest, men känner inte varandra. Värdinnan Philomena är inte där, men hennes avhandling om maktanalys ligger nytryckt i travar. Ingen verkar dock pigg på att läsa den.

Inledningsvis är det uppsluppen stämning och yvigt snobbig dialog. Festfrågan ”Vad jobbar du med?” ställs givetvis. Akademikerna och en självgod poet blir bestörta när några säger att de jobbar i butik och som trädgårdsmästare. Åtminstone en av dem drar en vit lögn för att undkomma känsliga frågor.

När timmarna går och Philomena inte kan nås på telefon börjar gruppen tycka att det ändå är dags för middag. Det finns gott om mat och det finns sprit.

Snart bryts kontakten med omvärlden. Telefonerna slutar att fungera och skärande skarpa läten utifrån gör att rädslan sprider sig. När den sista konserven är uppäten ger sig två modiga personer ut för att försöka hitta mer mat i en byggnad de via GPS sett ska finnas i närheten. De kommer åter sargade med blodet rinnande efter skärsår.

Dagarna flyter nu ihop i ett töcken. Människorna börjar förstå att de kommer att få vara kvar tillsammans i huset på obestämd tid eftersom det utanför samlas fåglar i allt större skaror. Vi får aldrig se fåglarna men skrämmande läten hörs hela tiden och växer mot slutet till en väldig stark ljudmatta.

Dramatikern har berättat att pjäsen är en blinkning till Hitchcocks klassiska skräckfilm Fåglarna där aggressiva fåglar börjar anfalla människor. Men här är de främst en illustration av ett hot som tränger sig in. Det kan vara en terrorattack eller ett krig i närområdet.

Gruppdynamik, maktspel, anpassning, acceptans och stegvis gränsöverskridande vävs samman till ett allt hårdare pumpande hjärta i dramat. Handlingen är i rörelse eller kalla det omvandling hela tiden. Människor avslöjar oväntade djup eller en ekande tomhet i tillvaron. De dras till eller ifrån varandra, söker desperat närhet, försöker dränka sin oro i sprit och ramlar samman i apati. Som publik ömmar man för dem alla och förbannar de där jäkla fåglarna.

Det hävdas ofta att den som skrivit en pjäs inte bör regissera den eftersom det behövs en krass utifrånblick. Men Freja Hallberg lyfter skickligt Fåglarnas tematik och får föreställningen att svänga vilt. Alla skådespelare blir en viktig del av helheten och får utrymme att skina. Ett minus är att skeendet ibland känns väl utflippat och några partier är lite segdragna.

Hela ensemblen är värd beröm och ger skärpa och skapar intresse runt sina karaktärer. Främst i minnet stannar Melinda Kinnamans vältränade unga kvinna som bekänner sig ha stridit i Afghanistan, Andreas Rothlin Svenssons bullrigt högljudda akademiker som sjunker samman som en ballong med gosedjur i famn och Alexander de Sousas poet som till sist helt tappar orden.

Scenografin är fyndig och det är ett mästarprov när den vänds på ända. Kostymbyten sker från festkläder till pyjamas och när iskyla råder i huset jacka på jacka och filtar.

Fåglarna är en vital, välspelad och djärv föreställning som kastar ut frågan ”Hur skulle du reagera om krisen eller kriget kom?” Slutet är mycket dramatiskt. Karaktärerna sitter likt fåglar på rad högt upp på taket. De försöker behålla illusionen om att tillvaron kan bli normal igen medan publiken ryggar tillbaka inför den väntade katastrofen.

Teaterkritik: Här vilar Shima Niavarani i fred – scenkonst med politiskt budskap

17 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Foto Leonard Stenberg

Här vilar Shima Niavarani i fred
Manus och regi Shima Niavarani
Scenografi Shima Niavarani
Teknisk scenografi Martin Vogel
Kompositör/Arr Karl Frid
Kompositör Shima Niavarani
Ljuddesign Alexander Alexandersson
Ljus Jacob Birath Hasselgren
Videodesign Annie Tådne
Kostym Christopher Insulander
Koreografi Fredrik Quiñones
Musikproduktion Ludvig Klint
Premiär på Kulturhuset stadsteater, Lilla scenen, 16 oktober 2026

Scenkonst med starkt politiskt budskap mer än dramaturgisk teater, men oerhört välgjort framfört. Att Shima Niavarani är en begåvad och duktig skådespelare och artist som sjunger mycket bra, är rolig och klok och underbar att se på scen, det visste jag redan innan jag såg denna uppsättning, denna föreställning, denna premiär. Det är en föreställning som Shima Niavarani skapat tillsammans med några medhjälpare och det är mer en rad av scener med starka budskap om en apokalyps som är på väg. Med sång och musik och filmsnuttar, med humor och absurd realism bjuder hon på en formulering av betraktelser av det hotfulla som pågår runt om i världen idag.

Föreställningen är uppbyggd av en flera olika kortare scener som ibland går i varandra, ibland går mer isär. Shima Niavarani är den ena som är på scen, men det blir mycket mer än en monolog då hon fyller föreställningen som är en timme och 45 minuter med videoklipp och musik. Dock måste jag erkänna att det blev lite för långt, lite för segt, lite för mycket upprepning: en timme och 30 minuter hade varit den bästa längden.

Shima Niavarani får dock mina stående ovationer för sin skicklighet. Hon har skrivit en stor del av manus, hon har format scenografin och hon är en skicklig skådespelare som går in i och ut ur olika karaktärer på scen.

Kanske det främsta budskapet är att medan vår jord är väg mot sin kollaps är vi mest sysselsatta med att kolla på sociala medier och annat på våra mobiler. Ett budskap som är både förutsägbart och som vi hört många gånger senare år. Kanske inte det mest originella. En litet minus får några scener som bygger mest på konspirationsteorier om några av världens rikaste personer som beskylls för att vilja styra världen mot kollaps. Men andra scener är däremot vackra och imponerade. Alla lär få något att tänka på och att prata om efteråt. Det finns mycket att spinna vidare på som tas upp. Shima Niavarani är helt klart ett kommande namn som regissör och dramatiker. Bädda in budskapet mer i drama och det skulle bli stort och fascinerande scenkonst.

Bakgrund om Shima Niavarani från föreställningens hemsida:
Shima Niavarani har i två decennier som skådespelare och artist rört sig sömlöst mellan genrer. På Kulturhuset Stadsteatern har vi sett henne i Jag ringer mina bröder, Apatiska för nybörjare och Candida. Soloshowen Shima Niavarani är en Übermensch producerade hon själv som 22-åring och sändes i SVT. Hon tog sin an land och rike med Shima Is a Punk Rocker för vilken hon fick hedersmedaljen till Karl Gerhards minne.

Teaterkritik: Jesus Christ Superstar – Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om

10 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Fredrik Lycke, Isak Bendelin, Olof Åhman, Vilhelm Blomgren, Marsha Songcome, Alexander Lycke, Glenn Edell, Sara Lehmann, Anna Thiam, Cecilia Wrangel Skoug, David Alvefjord, David Lindell i Jesus Christ Superstar, premiär 9 oktober 2026 på Stora scenen. Foto Sören Vilk

Jesus Christ Superstar
Av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice
Översättning Erik Fägerborn
Regi Maria Sid
Bitr regi och koreografi Roger Lybeck
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Teemu Muurimäki
Ljus Mikael Kratt
Ljud Oskar Johansson
Mask Nina Lagnefeldt, Petra Göransson, Maria Reis
Musikaliskt ansvarig och Kapellmästare Johan Siberg

En intensiv scenupplevelse med rockmusik, duktiga sångare, samspelt ensemble och ett djupare budskap mellan raderna, som ger publiken en hel del att fundera på och prata om efteråt. En föreställning som gärna kan kombineras med samtal efter upplevelsen.

Vilka krafter driver människor till att döma människor till döden? Jesus Christ Superstar, musikalen av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, tar upp hur rädsla drev de fariseiska översteprästerna liksom Judas som förrådde Jesus och de romerska makthavarnas agerade då Jesus dömdes till döden genom korsfästning. Musikalen som skapades av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice hade urpremiär som konceptalbum 1970 innan den sattes upp på Broadway 1971 och kom ut som långfilm 1973.

I fokus står egentligen Judas mer än Jesus. Vi får se hur Judas upplever att Jesus blivit för stor för att vara bra. Jesus har blivit alltför stor och omtalad fått så många efterföljare och det sprids ett starkt rykte om att Jesus är den ledare som ska befria judarna från romarnas ockupation. Andra talar till och med om Jesus som utsänd av Gud och till och med att han är gudomlig. Dessa rykten gör att både Jesus och hans närmaste anhängare är i fara och kan bli gripna och dödade, menar Judas. Allt det Jesus står för riskerar att försvinna, menar Judas. Också de religiösa ledarna för judarna drivs av rädsla. De är oroliga för att Jesus kan starta ett uppror som får romarna att förtrycka judarna ännu mer. Likaså finns det en rädsla bakom de romerska makthavarnas agerande. Uppsättningen som Kulturhuset stadsteatern satt upp nu i regi av Maria Sid skildrar allt detta.

Jesus Christ Superstar handlar om de sista dagarna i Jesu liv, berättade ur Judas perspektiv. Vi får se Jesu växande popularitet gestaltas och vi får se hur hotet från de religiösa ledarna som är mycket rädda för att Jesus inflytande ska utmana maktbalansen i det ockuperade landet. Uppsättningen är lite drygt två timmar med en paus inkluderad. Det gör att delvis kan en del av de olika konflikterna inte blir helt tydliga. Det behöver inte vara negativt. Att vara övertydlig är inte alltid det bästa rent konstnärligt. Att ge publiken möjlighet att förstå utan att få allt skrivit på näsan är ofta bättre.

Scenografin i första halvan är skickligt enkel med orkestern högre upp på högra sidan och i övrigt endast några långa tygsjok från tak till golv som används till mycket. Vi kan därför som publik bli medskapare och se inom oss själva vad tygstyckena i de olika scenerna föreställer. Den enkla scenografin ger därför utrymme för de fantastiska arbetet bakom de talande och fantasifulla dräkterna. Ett stort plus är att orkestern, bandet, är med på scen, på en upphöjning på högra sidan av sidan. Det är underbart med levande musik genom hela föreställningen. Så duktiga musiker.

Alexander Lycke som är Jesus är mycket, mycket bra. Hans röst lyfter. En annan imponerande John Alexander Eriksson som gör den ledande översteprästen Kajafas. Fredrik Lycke bär upp rollen som Judas och är också imponerande. Marsha Songcome lyfter fram en finstämd version av Maria Magdalena. Gerhard Hoberstorfer är helt fantastisk som Pontius Pilatus, han är en av de skickligaste nutida skådespelarna och allt har gör blir som guld på scen. Jag skulle gärna se ännu mer av Pontius Pilatus. Och Magnus Uggla tillför ett stort lass av positiv komisk energi som Herodes. Magnus Uggla som kung Herodes är ett genidrag. För sin helhet behöver denna föreställning i varje uppsättning en stund av humor med Herodes. Vi måste få skratta åt de löjeväckande delarna av makthavarna också.

Första halvan av föreställningen är mer lättsam, mer flyktig och i andra halvan tar allvaret över och allt bryter ut. Tillsammans bildar de två delarna en helhet. Ett litet minus får dock denna uppsättning då några av sångerna från originalet inte fick den plats de förtjänar. Även om föreställningen har ett tema, ett syfte och inte bara vill spela upp ett antal musikalpärlor så skulle jag gärna fått njuta mer av en del av de klassiska sångerna som trots allt ingår i Jesus Christ Superstar. Då hade upplevelsen blivit ännu större. Men det är bra som det är också, det är en fullt godtagbar helhet. Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om. Hur man än ser på religion så är de religiösa myterna symboliska berättelser om mänskligt beteende. Att rädslan styr oändligt mycket av människors agerande är en viktig del att förstå för att se vad som hände de sista dagarna i Jesu liv – och för att förstå vad som händer människor idag runt om i världen.

Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

4 oktober, 2026 by Ulf Olsson

Lisette T. Pagler, Joonas Heikkinen, Robert Fux och Matilda Ragnerstam. Foto från repetitionen av Sisyfos i vardagsrummet, urpremiär 2 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Leonard Stenberg

Sisyfos i vardagsrummet
Regi Aksel Pettersson
Kostym Cajsa Oscarsson
Mask Anna Jensen Arktoft
Kompositör Ringa Manner
På scen Matilda Ragnerstam, Bahador Foladi, Lisette T. Pagler, Robert Fux och Joonas Heikkinen
Urpremiär 2 oktober 2026 på Kulturhuset Stockholm Stadsteatern
Scenografi och ljus: Markus Granqvist

I pjäsen första scen sitter fem människor och försöker skriva något eget, klokt och intressant. Men det blir liksom ingenting trots allas stora drömmar om att bli sedda, att lyckas och att komma framåt, inte bara i texten, utan i livet som helhet. Men det blir mest några meningslösa rader som ”idag skiner solen”. Alla håller på med något slags meningslöst arbete utan slut på livets flesta områden. Man försöker övertyga sig själva och varandra om att det bara handlar om att välja. Med vad ska man välja och hur vet man att man har valt rätt. Tänk om allting tar slint och återvänder in i tomheten. Föreställningen utgår från myten om Sisyfos. När Sisyfos, enligt legenden, med våld hamnar i dödsriket får han en chans att bli fri och återvända till livet. Då gäller det att lyckas med uppgiften att rulla upp ett stenblock över en kulle. Han försöker och försöker men varje gång han tror sig ha lyckats händer något som gör att stenblocket rullar tillbaka ner i avgrunden. Det är bara att börja om igen, igen och igen. Sisyfos fortsätter med sitt meningslösa arbete utan slut i något som verkar vara en evig uppförsbacke. Han går helt upp i sitt sisyfosarbete.

Frågan är om myten fungerar som en metafor för vardagslivet. Svaret är, ja det gör den. Den kan få oss att reflektera över om det är något som vi själva arbetar med utan slut i våra liv. Där vi sitter fast i det gamla och väntar på något nytt, som ständig går oss förbi, därför att vi inte kan, vill, ser eller vågar fånga det som kanske visar sig. Dock blir vissa scener ibland övertydliga och kan kortas ner utan att förloras sitt budskap, ja kanske till och mer göra budskapet tydligare. Mitt i allt det ibland helt absurda, skrikiga och meningslösa sprids ändå humorn, skratten och glädjen, på scenen och bland publiken. Vi håller på och håller på och kan trots allt skratta åt det hela. Trots allvaret i alla vardagens mer eller mindre meningsfulla slit, stora beslut, felaktiga beslut och icke-beslut kan humor och skratt lysa igenom. På scenen, bland publiken och i verkliga livet. Myten fungerar som metafor för våra arbetsliv.

De fem skickliga skådespelarna verkar ha roligt på scenen.

Teaterkritik

Footer

Om oss