Vilddjur
Av Lolo Amble
Regi Gunilla Nyroos
Scenografi och kostym Gabriella Dinnetz
I rollerna: Magnus Ehrner, Kristina Törnqvist, Eric Stern och Melinda Kinnaman.
Premiär på Dramaten, Målarsalen 27 mars 2019
En skildring av en ung man och en ung kvinna som möts, kärleken slår till, de får ett barn, barnet växer upp, föräldrarna skiljer sig och den vuxna dottern bestämmer sig för att söka upp pappan som hon inte träffat på många, många år. Skildrat med tidsmässiga hopp, helt okronologiskt. Det är ett sätt att se och tolka Lolo Ambles drama som tar sig under huden på mig och helt slukar mig. Jag glömmer att jag sitter i en teatersalong, jag sugs in i karaktärerna på scen.
Ett annat sätt att se och njuta av föreställningen, dramat, är att se scenerna som ett minnesflöde över hur människor lever och agerar. Kanske som dramats författare, Lolo Amble, skriver i programbladet:
När jag går förbi teaterhuset tänker jag ibland att om teatern skulle jämnas med marken skulle vi samlas här i stenhögarna, där Dramaten tidigare stod, och så skulle vi berätta för varandra om föreställningar vi sett, vilka skådespelare som var med, om repliker sm de sade och hur scenografin såg ut; hur vi kände när vi satt där i teatersalongen, i publiken.
Jag ser dramats scener som avtryck, skildringar, av möten mellan människor och att de kan ha drag som gör att vi misstänker att de hör ihop, det har att göra med att vi alla är människor. Vi är inte så olika varandra. Det finns så mycket att känna igen i varandra.
På scenen finns en soffa, ett kylskåp och till höger finns en bänksoffa. En bra scenlösning som gör att allt finns på plats som behövs för både inomhus- och utomhusscenerna. I första scenen möter vi en något nervös mamma som tar emot sin vuxna dotter. De flesta mammor som har vuxna barn kan nog känna igen sig i mammans ivriga försök att vara till lags. Alla som varit unga vuxna och besökt sin mamma som är på väg mot ålderdomen har nog känt samma kluvna känsla som dottern av att bäddas in i omsorg samtidigt som föräldern vill hindra ens självständighet.
Dialogerna är så skickligt gjorda. “Vill du kaffe?” “Kaffe med mjölk?” Och om igen: “Kaffe med mjölk?” Fast det är ju något helt annat vi vill säga. Men det är så svårt att tala om hur viktiga vi är för varandra, istället döljer vi vår omsorg i en kopp kaffe.
Vilddjur är titeln på dramat. Vilddjuret som kan vara skräcken över att förlora våra närmaste. I Vilddjur är det den lilla flickan som blivit riven på armen och säger att det är ett vilddjur som gjort det. Men det finns inga vilddjur på gården där barnen leker. Den lilla flickan vill hålla fast i mamma och pappa, hon vill inte att de ska släppa taget. Precis som vi människor i alla åldrar kan vilja hålla fast vid de som är viktiga för oss och aldrig behöva släppa taget.
Dramat är en och en halv timme, ungefär som en biofilm. Det är en bra längd, mycket blir förmedlat och för mig som publik blir det aldrig segt.De fyra skådespelarna är duktiga och Melinda Kinnaman är helt rätt i rollen som dottern: hon är en ung vuxen i några scener och en liten flicka i andra. Hela hennes kroppsspråk berättar direkt vilken ålder hon är i.
Lars Norén har fokuserat på att framför allt lyfta fram sex äldre människor men där finns också två besökare i medelåldern, en dotter och en svärson, som också är fast i sin tillvaro, i kraven på att besöka sina åldrade anförvanter och i sin bitterhet på vad som varit och brustna förhoppningar om vad livet skulle kunna varit. Det är som att Lars Norén skildrat en slags Aniara-färd som vi alla färdas, liksom Harry Martinson i sitt epos om Aniara skildrar människan som är fast i sin färd genom rymden på jorden. På samma sätt upplever jag att de åldrade karaktärerna beter sig precis som människor som inte åldrats lika mycket ännu.
Andante är den första pjäsen i ett nyskriven trilogi, men som ofta med Norén har uppsättningarna inte gjorts efter traditionell mall. Både den andra och den tredje pjäsen har redan satts upp. Den andra, Vintermusik, sattes upp i regi av Sofia Jupither på Stadsteatern i Stockholm 2017 och den tredje delen, Pussière (Stoft) i Paris 2018.
