Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Misantropen på Dramaten – hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras

by

Misantropen

Misantropen
Av Jens Ohlin, Hannes Meidal fritt efter Molière
Regi och musik Jens Ohlin
Scenografi och ljus Sutoda
Kostym Matilda Hyttsten
Peruk och mask Moa Hedberg, Anne-Charlotte Reinhold
Ljud David Nyström
Musikarrangemang Sebastian Ring
Medverkande Johan Holmberg, Omid Khansari, Claes Månsson, Hannes Meidal, Sofia Pekkari, Lotta Tejle
Premiär på Dramaten 26 mars 2026

Misantropen är en hejdlöst rolig, infallsrik och satirisk komedi om hur snabbt demokrati kan raseras och falska fakta förklaras vara sanningar. En annorlunda berättarstil, härligt utflippade karaktärer och ett rappt tempo gör denna dramatenföreställning av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin till en omtumlande upplevelse. Allt knyts samman fint med en vädjan till publiken att inte bli misantroper, utan bevara hoppet trots den fasansfulla tid vi lever i.

Dramat, mycket fritt baserat på Molières 1600-tals komedi, kallas av upphovsmakarna i denna nya version för ett lärostycke i Brechts anda. Redan när vi kommer in i salongen sitter misantropen tillika hovnarren Alceste – pregnant gestaltad av Hannes Meidal- på scenkanten och blickar uppfordrande mot oss. Han får snart sällskap av den lilla klipska dottern som ofta kommenterar det absurda skeendet med frasen ”get real”. Célimène bär på kaninen Hoppis. Ett talträngt gosedjur som både flickan och hennes far famnar som tröst.

Så börjar Alceste berätta de 12 lektioner som stycket är indelat i. Ridån dras undan och visar en festligt glittrande spegelsal med en enorm trappa. Här ska strax hållas ett konsortium och in träder två karaktärer som är urtyper i dagens affärsliv och organisationer. Kommunikationschefen Clitandre – underbart crazy spelad av Sofia Pekkari och HR-ansvarige Philinte – likaledes strålande gestaltad av Johan Holmberg. Det är en fröjd att följa när de nervöst vrider sig som vindflöjlar och staplar floskler som vore de diamanter. Hon försöker desperat hitta smarta PR-argument medan hon stöter ur sig skrällande skrattsalvor. Han klamrar sig fast i portföljen med värderingsregler, ska se till att allt sker korrekt och med samtycke och att inget som sägs kan uppfattas stötande av någon grupp. Inte ens narrens skämt kommer undan Philintes krav. Det är ett litet briljant stycke när Alceste tvingas framföra ett skämt om två tomater -där en blir överkörd och sedan kallas ketchup – på ett godkänt vis.

Den epok som råder i denna första akt är upplysningstiden eller om man så vill samhällsdemokrati av västerländsk modell. Det är krav på att alla ska vara jämlika, få rösta om beslut och ingen individ ska känna sig ensam och utanför hur udda den än är. Det sistnämnda symboliseras av värstingen Oronte – spelad av Omid Khansari – som rusar in på scenen med en slagborr likt ett smattrande vapen och en verktygslåda i andra handen som omsider kommer till smart användning.

Den jagsvage kungen– elegant spelad av Claes Månsson som efter många år återvänder till teaterscenen – har i detta nu ingen makt och får inte ens klippa band. Han säger sig vara nöjd med att ingen bugar för honom och att han kallas vid förnamn. Makt, i alla fall över sin son Alceste, anser dock hans mor Vivianne – Lotta Tejle – sig ha. Hon påpekar också flera gånger hur skamsen han är vilket syns på hans rödflammiga hals. Något han givetvis upprört slår ifrån sig.

Stundtals interfolieras och lyfts berättandet av sånger med musik av Jens Ohlin. Sofia Pekkari får exempelvis till det verkligt fint i ett Kurt Weill-doftande nummer- och mer sånger hade det gärna fått vara.

Det är också Clitandre som får utropa att spegelsalen är ett kulissbygge och raskt griper till verktyg för att rasera det. Hon får hjälp av scenarbetare och fram träder – en helt tom projektionsyta eller med andra ord den samtid vi lever i där allt vi tagit för givet plötsligt är borta. Det är som om utvecklingen gått bakåt – från upplysning till mörk hotfullhet och terrorvälde.

Andra akten utspelas i denna nya verklighet. Makten/kungen har återtagit sin position som rikets enväldiga härskare och vid sin sida har han sanningens hämnande ängel – Clitandre i ny skepnad med hammare i hand. Kungen kräver lydnad av sina undersåtar och det han hävdar är sant ska de bejaka utan en sekunds tvekan. Philinte blir ett otäckt exempel på hur en tjänsteman hamnar i stormens centrum och blir nödd och tvungen att förkasta allt han har hållit för rätt och riktigt.

När allt tycks som mörkast dyker dock Vivianne upp och räcker ett trollspö till Alceste och spelet övergår i en Astrid Lindgrensk sagoton om att det går att göra kohagen/tillvaron grön och hoppfull om vi alla innerligt önskar och tror på det. Alceste sitter på scenkanten och lagar Hoppis som råkat bli skadad i ett tumult medan resten av ensemblen sjunger hand i hand. Det kan låta tramsigt, men känns faktiskt på inget vis så.

Misantropen är ännu ett framgångsrikt samarbete av Hannes Meidal och Jens Ohlin. Komedi är en erkänt svår genre men tillsammans med en lyhörd och samspelt ensemble får de berättelsen att svänga vilt och vackert. Att handlingen är lite spretig och schematisk förlåter man därför gärna.

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – vackert iscensatt, men för respektfull tolkning

by

Lång dags färd mot natt

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O´Neill
Regi Stefan Larsson
Översättning Klas Östergren
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph
Video och projektioner Jonatan Sundström
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Linus Troedsson och Emil Almén

Lång dags färd mot natt skildrar en familj likt ett fängelse som karaktärerna inte kan eller törs bryta sig ur. Det handlar om förnekelse och självbedrägeri, rädsla för åldrande och död och längtan efter lycka. Ett laddat stoff som borde kunna skaka om. Men Stefan Larssons uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern lyckas inte förlösa dramat. Det saknas dynamiskt samspel och en dramatisk båge in i vårt nu.

Pjäsen om familjen Tyrone, som hade hyllad världspremiär 1956 på Dramaten, handlar om två makar i ett långt äktenskap och deras två vilsna söner. Den utspelas under ett enda dygn i deras sommarhus invid en okänd kust. Den dimma som väller in över scenen är både en bild av det töcken som deras minnen och storslagna drömmar är och det alkoholrus och drogmissbruk som förgiftar tillvaron. Otaliga whiskydrinkar sveps av fadern James, äldste sonen James ”Jim” junior och minstingen Edmund. Modern Mary, som just kommit ut från rehab, har återfallit i morfinmissbruk och är bara en ranglig skugga av sitt en gång attraktiva jag.

Karaktärerna bär på åratals lager av svärta och sorg som blivit till en hård knut ingen av dem verkar ha en aning om hur de ska lyckas lösa upp. De anklagar i en till syns evig kretsrörelse varandra för misslyckanden, talar om vad livet kunde ha varit och hur det blev. Det är mycket grymhet och elakheter, men under allt pulserar en ström av kärlek och ömhet som ibland glimtar fram. Speciellt gäller det omsorgen om modern som vandrar runt utan att kunna få ro och lägga sig till vila på natten.

Det framgår också att Mary i grunden är skräckslagen för hur illa det är ställt med den otäckt hostande sonen Edmunds hälsa. Hon försöker dock dölja oron genom att hävda att det bara är en sommarförkylning.

Fadern, spelad av Peter Andersson, talar pompöst om sin karriär som berömd skådespelare och sin förkärlek för mästaren på dramatik – Shakespeare. Han är också en påtagligt snål jäkel, som vill spara in på allt såväl el som valet av läkare till Mary -när hon drabbades av en förlossningsdepression – och nu Edmunds sjukdom.

Mary, gestaltas av Lena Olin som en bräcklig kvinna likt ett knippe grenar som riskerar att falla samman. Ofta vänder hon sig mot publiken som en bön om förståelse och vill fly in i dimman från allt som gör ont i livet. Intensivt saknar hon sitt forna jag, det vackra håret och de vackra händer som nu är böjda av reumatism.

I ett långt parti drömmer Mary om den firade konsertpianist hon hade kunnat bli om inte ödet fört henne samman med James. Detta olyckliga möte med en skådespelare som ledde till en ändlös flackande tillvaro i hans teatersällskaps följe på billiga landsortshotell.

James ”Jim” Junior, som görs av Emil Almén, har följt i faderns fotspår och blivit skådespelare. En gestalt man idag kallat nepobaby som dragit nytta av faders berömdhet. Han förblir rätt vag i kanterna, en undflyende person, som ger sig av och klubbar med vänner. Men så fort han är i sommarhuset bråkar han vilt med sin far och även sin lillebror som han egentligen älskar innerligt. I grunden avundsjukt retar han också Edmund för att denne skriver poesi och kåserier i simpel lokalpress.

Edmund, spelad av Linus Troedsson, framstår i alla fall i denna föreställning, som den mest intressanta och sympatiska karaktären. Han försöker medla och vara alla till lags och genom poesi sprida ljus i tillvaron. Med svartspetsad humor konstaterar han att man verkligen måste se med förmildrande omständigheter på familjen Tyrone.

Läkarbeskedet att Edmund har tuberkulos är för honom alls inte oväntat med givetvis skrämmande. Han tycker att det borde få familjen att samlas till en stark stöttande enhet, men sorgset uppgivet inser han att det inte går.

Spritindränkta Lång dags färd mot natt består av en rad uppgörelsescener som speciellt i andra akten ekar påfallande tomt. Föreställningen känns både för respektfull mot originalet och segdragen och hade nog tjänat på att kortas ner.

På plussidan är att föreställningen är vackert iscensatt, speciellt gäller det ljusdesignen av Torben Lendorph- Att Peter Andersson och Lena Olin efter samspelet i publiksuccén Fadren – också den på Kulturhuset Stadsteatern – åter möts som äkta par lär locka en stor publik. Kanske även det faktum att Lång dags färd mot natt räknas som en modern klassiker. Att institutionsteatrarna har ett ansvar att spela sådana är självklart.

Teaterkritik: Personkrets 3.1 – skådespeleri när den är som bäst

by

Romería
Foto: Sören Vilks

Personkrets 3.1
Av Lars Norén
Regi och bearbetning Alexander Salzberger
Ljus och scenografi SUTODA
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask Rebecca Afzelius
Kompositör Pekka Tuppurainen
Dramaturg Åsa Lindholm
Premiär Stockholms Stadsteater, Klara scenen, 6 mars 2026
I rollerna:  Leonard Terfelt, Sandra Huldt, Robert Fux, Bahador Foladi, Matilda Ragnerstam, Bengt Braskered, Jens Hultén, Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg, Shebly Niavarani, Isak Warrol Karlsson, Pella Appelfeldt Wahlberg, Elsa Wörmann och Carlos Romero Cruz.

I Stockholms innerstad samlas en grupp marginaliserade och utstöta människor som missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka och prostituerade. Dramat handlar alltså om människor som har fallit igenom det sociala skyddsnätet i ett folkhem som har eller håller på att monteras ner. Vi möts av missbruk, beroenden, sociala arv, medberoenden och hat/kärlek mellan föräldrar och barn. Åskådarna, som tittar på den misär som spelas upp på scenen, tillhör en helt annan samhällsgrupp. De mer socialt lyckade som lever ett förhållandevis gott liv. Men är det så enkelt? Hur långt är steget från att tillhöra samhällets innegrupper till att plötsligt hamna bland de marginaliserade. Kan vi vara helt säkra på att gränserna är absoluta i ett samhälle där den tekniska utvecklingen omstrukturerar arbetsmarknader och en skilsmässa kan leda till att man plötsligt inte har råd med ett eget boende. Var går gränsen mellan oss och dom? Frågan ställs gång på gång när aktörerna riktar sig utåt mot åskådarna och ställer lätt obehagliga frågor till alla de som sitter tysta och tittar på. Särskilt brännande blir det när en av aktörerna frågar åskådarna: Varför går ni på teater? Är det för att förändra världen eller är det för att slippa förändra världen? Samma fråga kan naturligtvis ställas till skådespelarna som privata personer: Varför spelar ni teater? Är det för att förändra världen eller för att slippa förändra världen? När frågorna ställs luckras gränserna mellan scenens aktörer och publiken upp. Såväl aktörerna som publiken deltar på något sätt i samma spel, där vissa, ”de ännu ej utstötta” intresserat men tyst ser på när samhället faller samman på scenen. Teatern blir plötsligt ett miniatyrsamhälle av samhället i stort. Det som pågår inne på teater pågår samtidigt på plattan utan för teatern. Vissa lider, missbrukar och andra ser på. Det reser frågor om teaterns, kanske kulturens, roll i samhället. Synliggörande och medvetandegörande samt osynliggörande och normaliserande på en och samma gång. Både se och se bort.

Men vi om ändå vänder blicken mot det som pågår på själva scenen ser och hör vi icke-dialogiska dialoger mellan skådespelarna: snabba, aggressiva, kärleksfulla, självupptagna och ibland hoppfulla. Något slags icke-solidarisk solidaritet fylld av svart humor. Skådespeleri när det är som bäst.

När pjäsen hade urpremiär 1998 regisserades den av upphovsmannen själv, Lars Noren. Han ville beskriva den tid då maskorna i välfärdens nät blev större och större och den samhälleliga solidariteten ersattes med att individen förväntades klara sig själv. Noréns uppsättning, som var 6 timmar lång, har skurits ner till två och en halv timme i Alexander Salzberger nytolkning. Det är tydligt att inget positivt har hänt med sprickorna i skyddsnätet under de senaste 30 åren. Har det hänt något så är det till det sämre. När de välförtjänta applåderna och de många inropningarna tar slut skyndar publiken ut på plattan, som är granne med teatern, och försvinner uppfyllda men icke-seende ner i tunnelbanan.

Teaterkritik: Fäbodjäntan – Superbt stycke om sexuell frigörelse

by

Dramaten

Fäbodjäntan
Av Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton, Daniel Åkerström-Steen, Christander Brun
Regi och medverkande Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton
Scenografi och ljus Chrisander Brun
Kostym Daniel Åkerström-Steen
Peruk och mask Frida Ottoson
Ljud och musik Åsa Jacobsson
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Urpremiär 6 mars 2026 på Dramaten

På Dramatens lilla scen Målarsalen möts publiken av en natur som nästan tycks andas. Scenen är mossbelupen; ormbunkar, sten och forsars svall omger en gedigen fäbodstuga med timrade väggar. Det surrar av flygfän, kor råmar och getter bräker. Mitt i denna sinnligt laddade natur börjar Fäbodjäntan klä av lager efter lager av föreställningar om sexualitet – från den frejdiga folkfantasin om fäbodjäntan till 2000-talets hårdporr – tills bara människans nakna libido återstår.
Det är nästan märkligt hur föreställningen lyckas vara så gott som påklädd och samtidigt osa av sex och sensualitet. Här säras det på benen i parti och minut, men utan pornografins poser. I stället är det ett lov till sinnligheten – kroppens och själens frihet – där humor och lust går hand i hand. I ett ögonblick kan det kännas som att någon ska knullas, i nästa som att smör ska kärnas. Hela stugan rister.
Det är roligt, vackert, modigt och frimodigt.
Tre frisläppta dalkullor släpper alla hämningar och låter ett kvinnligt sexuellt uppvaknande breda ut sig över scenen. Här finns ingen manlig aggression, inga macho­uppvisningar och inget av det plastiga raster som ofta färgar vår tids sexualiserade bilder: inga sexiga underkläder, inga string, inga löshår, lösnaglar eller lösögonfransar. Bara kroppar. Bara lust. Bara människor.

Resultatet blir något som sällan syns i 2000-talets scenkonst: en iscensättning av sex och sensualitet som är hundra procent naturlig och dessutom rolig. Föreställningen vågar fråga: om det ska vara skönt – får det då också vara enkelt, lekfullt och utan skam?
Tål du inte att se en naken kropp ska du nog hålla dig härifrån. Men tål du en vild, hundra procent naturlig kvinna – den vilda kvinnliga lusten – väntar en modig föreställning. En som skakar om. Scenografin var dessutom enastående i sin kreativitet och sitt nytänkande.

I intimiteten i Målarsalen skapas en närhet där publiken nästan dras in i stugans vibrerande väggar. Där, någonstans mellan skratt, rodnad och förundran, börjar man också undra: vad är det egentligen som vilar och rör sig bakom kulisserna till Fäbodjäntan? Vilka falska bilder av människans sexualitet är det vi bär med oss – och vilka är de sanna?

När publiken lämnar salongen känns det som om något har skiftat. Var du blyg när du kom in, är risken stor att det var slut med det när du gick ut.
Det här är inte bara en föreställning.
Det är en omtumlande akt av sexuell frigörelse.

Teaterkritik: I bomullsfältens ensamhet – helt enastående, träffar rakt i vår brinnande samtid

by

Is This Thing On?

I bomullsfältens ensamhet
Av Bernard-Marie Koltès
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljus Torben Lendorph
Ljud Jakob Wilhelmson
Premiär på Dramaten 28 februari 2026
Medverkande Lena Endre och Ingela Olsson

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten är teater på svindlande hög nivå som träffar rakt i vår brinnande samtid. En poetisk, filosofisk och politisk text som kräver ett skärpt lyssnande, fantastiskt skådespeleri och briljant regisserat av Staffan Valdemar Holm. Föreställningen är oavbrutet spännande att följa – som en dans med förföriskt lockande turer och komplicerade steg. Eller för att uttrycka det i sporttermer som en boxningsmatch.

Två av landets främsta skådespelare Lena Endre och Ingela Olsson möts för första gången på scenen i denna sprakande ordduell. De gör entré likt två boxare nervösa och otåliga att kampen ska börja. Sedan är de igång och cirklar runt varandra, bevakande varje rörelse och språkligt utfall den andre gör.

Under föreställningens gång skiftar flera gånger perspektivet och rollerna förändras. Den som i början leder och hotar blir den som är rädd och närmast ropar på mamma. Den som ses som behövande blir den som har något att sälja etc. Det är uppslukande att se hur skickligt skådespelarna agerar i denna djungel av ord, meningar och syften.

Mitt i bryts oväntat det djupa allvaret av att karaktärerna hand i hand ” sjunger” en duett – en härlig Staffan Valdemar Holmsk överraskningseffekt. Publiken som suttit knäpptyst framåtlutad får en paus. Allt avrundas också med en kyss på premiärkvällen- fast det lär inte ha stått i regianvisningarna.

Koltès pjäs är en synnerligen välskriven och mångbottnad dialog som öppnar bråddjup, bygger broar, oroar, belyser och bländar. Både det som sägs och det som ligger dolt under det sagda och de värden, behov och efterfrågan som står på spel får vi försöka sätta samman likt ett pussel till en tydlig bild.

Kort sagt, inget är säkert i detta drama precis som i vårt nu. Det främmande skrämmer, klimatet är i fritt fall, fattigdomen ökar, de rika vill att de som behöver ska tigga om hjälp, tal om fred leder till nya krigshandlingar och världen vilar på en tjurhorns spets. Samtidigt betonas hoppet. Det finns alltid ett fönster av ljus – det måste vi se och söka. Mot slutet tänds också en möjlighet att de hårda motståndarna skulle kunna bli vänner om de vågar visa sig nakna för varandra.

Det är befriande och ett utropstecken idag att få ta del av en scenisk kamp där regissören inte öser på med blodigt våld, höjda vapen och vrålande för att skrämma och betona den allvarstid vi lever i.

Lena Endre och Ingela Olsson spelar på ett plan till synes två makthavare/förhandlare -i pjäsen kallade en kund och en dealer. De möts, kanske i hemlighet, på en neutral plats i nattens mörka timmar. ”Den tid då människor och djur blir förvirrade”.

Koltès skrev karaktärerna i I bomullsfältens ensamhet för män. Skådespelarna får det dock att kännas självklart att rollerna lika gärna kan göras av kvinnor. Detta ”könsbyte” överdrivs heller inte. De är kort sagt människor som möts.

Staffan Valdemar Holm säger i en intervju på Dramatens hemsida om föreställningen ”att han verkligen tror att teatern måste vårda och betona sitt centrum, texten och skådespelarna. För utan det blir det ingen riktig teater”.

Mot den bakgrunden känns det följdenligt att scenografin av Bente Lykke Møller är ett osäkert vibrerande intet som blottlägger rollerna. Samtidigt finns det en skönhet -något vi är på väg att förlora i dagens värld – i regikonceptet. Ljuset, det ödesmättade rörelsemönstret och musiken skapar stämningar. Skådespelarna trollar dessutom med sina repliker fram bilder av ett ödsligt landskap där en vildhund kan yla så att publiken rycker till.

Kostymerna- en tjusig och en raggig päls – båda nonchalant burna över enkla vardagliga byxor och tröjor, och de taggiga perukerna gör att karaktärerna liknar – listiga rovdjur. Varelser på livets arena som vet vad de vill ha, vad som står på spel och vad/vilka de är beredda att offra för att uppnå sitt mål.

I bomullsfältens ensamhet är teater med spetskompetens. Skådespelarna agerar helt ljuvligt och utmanar sig själva och publiken i en djärv retorisk duell. Ingen annan än Staffan Valdemar Holm skulle nog heller klara konststycket att göra en så här rakbladsvass, förunderlig och rolig föreställning av denna text.