
Serotonin
Bygger på Michel Houellebecqs roman Serotonin
Regi Linus Tunström
Översättning Sara Gordan
I dramatisering av Lucas Svensson
Scenografi Carouschka Streijffert
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Kompositör Rikard Borggård
I rollen Sven Ahlström
Skandinavienpremiär digitalt på Kulturhuset Stadsteaterns playsida 12 april 2020
Serotonin, liksom det mesta av den franske författaren Michel Houellebecq har många bottnar. I regi av Linus Tunström, översättning av Sara Gordan och dramatisering av Lucas Svensson med den enastående Sven Ahlström i rollen som den dödligt deprimerade Florent-Claude förvaltas Houellebecq tankar imponerande. Det är en stark, berörande föreställning som bitvis är skrämmande obehaglig och den går inte att bara glömma. Föreställningen förmedlar samma starka känsla och ångest som romanen och är inte alltid vad den ser ut att vara på ytan. Mitt i sin enkelhet förmedlar den en bild av något som inte är okomplicerat.
Föreställningen äger rum på scenen i St Paul och har filmats utan publik och har premiär mitt under corona-härjade våren 2020 så föreställningen hade digital premiär och ska finnas tillgänglig några dagar till på Stockholms stadsteaters playsida. Jag längtar till den tid då coronaviruset försvunnit och jag kan uppleva denna föreställning live.
Sven Ahlström är ensam på scen och han är helt rätt och perfekt i rollen. Florent-Claude är en man i fyrtioårsåldern som är bland det ensammaste jag kan tänka mig. Han äter antidepressiva medlet serotonin för att inte gå ner sig totalt i sin depression. Sven Ahlström rör sig på en enkel scenlösning med en slags spiralformad bänk och på ena väggen finns en långsmal skärm för videoprojicering. En enkel fontän finns i mitten av spiralbänken.
När Florent-Claude berättar sin historia och förklarar sig har jag som utomstående svårt att förstå hans depression. Eller jo, jag kan ana, men tycker att han inte har skäl till att vara fullt så destruktiv. Han berättar att han hade en stor kärlek, Camille, som han menar var hans livs kärlek. Men han svek henne, han var otrogen och förlorade Camille. Sedan dess har han aldrig släppt in någon kvinna i sitt hjärta, de relationer han haft med kvinnor sedan dess har han aldrig varit engagerad i på allvar. Men jag tolkar det som att hans svårigheter att knyta an till någon sitter djupare än så. Hans föräldrar tog livet av sig tillsammans. Det verkar som att föräldrarna var så tajta i sin relation att de inte hade plats för sonen.
Florent-Claude hatar och föraktar det mesta, framför allt har han ingen kärlek till sig själv. Han tycker inte ens om sitt namn. Han haft flytt från sin japanska flickvän genom att överge sin lägenhet som hon inte kommer att ha råd att betala hyran till. Han ligger på sin hotellsäng och röker. Det är det enda hotellet i Paris där man ännu får röka på rummet. Det är inte lätt att känna sympati för honom. Han är en bitvis odräglig person och känslokall. Han lämnade sin flickvän utan att säga ett ord och han är stolt över att köra en bil som inte är bra för klimatet.
Det enda som håller honom från att begå självmord är 10 milligram Captorix om dagen. Han tar det lilla pillret efter sitt morgonkaffe, efter tre eller fyra cigaretter.
Sakta skruvas berättelsen åt och teman som samhällets ekonomi, EUs byråkrati och makt fördjupar skildringen. Regissören, Linus Tunström, säger om romanen som föreställningen bygger på:
– Jag tycker att detta är Houellebecqs hittills starkaste roman. Den börjar till synes lite planlöst för att sedan sakta skruva sig in mot brännpunkten, starkare och starkare. Han väver ihop teman som kärlek, ekonomi och makt; om hur vi, som lever i den liberala kapitalismen, tror oss fria för att vi kan välja mellan femton olika sorter av hummus i matbutikerna, eller svajpa höger oräkneliga potentiella kärlekspartners.
Utan tvekan har regissör och team tillsammans med Sven Ahlström skapat en starkt berörande föreställning som ingen glömmer i första taget. Och utan att ursäkta huvudkaraktärens beteende blir det ändå begripligt och vi lämnar föreställningen som Brecht önskade att vi gör då varit på teater: med en inre energi och lust att förändra samhället.