Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Puts väck – musikalisk resa i Ronneby brunnspark från en stulen (?) dubbel guldskiva till klädsel för succé.

by

(Linnéa Wessman Svensson, Bella Säwström m fl framför ”Dressed for success” till taktfasta applåder från publiken.

Foto: Martin Moberg)

Puts väck

Betyg: 4

Regi: Smilla Mostberg

Manus: Pontus Larsson (efter en Idé av: Niklas Brevestedt och Ida Seve)

Medverkande: Linnéa Wessman Svensson, Bella Säwström, Mia Österhof, Lotta Wirefeldt, Tim Blomquist, Izak Coronel Karlsson och Emma Lundin

Speltid: Cirka två timmar inklusive paus på ca 20 min

Speldagar: 27 juni, 5 juli, 12 juli, 17 juli, 18 juli, 26 juli, 31 juli och 1 augusti.

En solig och blåsig söndag så här i början av juli var det dags att bege sig till klassiska Kvitterplatsen i Ronneby brunnspark för att se Ronneby folkteaters uppsättning ”Puts väck” en föreställning i två akter. Vi kom att bjudas på en skön blandning av klassisk fars och musikal. För bandet, bestående av två tjejer, ska precis ut och slå igenom på de stora scenerna som förband åt en ännu hemlig artist. Det utlovar i vart fall den tidigare kritikerrosade sångaren och numera managern Tommy Pop.

Att slå igenom har länge varit sångerskan Bettys dröm men ett problematiskt sockerberoende sätter käppar i hjulet. Polly, den andra sångerskan i bandet, gör allt vad hon kan men när Tommy Top verkar ha nått fuffens för sig blir det svårt. Fönsterna måste putsas även om en storartad turné är planerad och Benny och Bob verkar bara vara två fönsterputsare på fel plats vid fel tidpunkt. Eller har de kommit helt rätt?

Från start visar det sig vara allt annat än enkelt att bara kliva in och pitcha sig själva som två talangfulla unga killar (den ena dessutom har svårt att skilja på ditt och mitt), så den geniala idén i diskussion killarna emellan blir att göra det som två tjejer och bli en del av Bettys och Pollys band. Fast man kan ju enkelt som publik se igenom deras utstyrsel och röstläget ligger inte riktigt i den kvinnliga delen av röstläget. Men det gör inget, eftersom det är en av twisterna i föreställningen som gör det hela roligt.

Sammantaget är det två fartfyllda akter, som vi bjöds på och det rejäla åskandet och regnandet, som kunde dragit in, höll sig borta från Ronneby denna söndag solen sken på både publik och ensemblen på scen. Rekommenderar Puts väck, betyget ligger precis mellan tre och fyra landar dock i det högre av dessa med hänsyn till helhetsintrycket. Så om du har vägarna förbi Ronneby i sommar så spelas föreställningen i Ronneby brunnspark på utvalda dagar t o m den 1 augusti.

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

by

Eurotrash (sedd 25 maj 2026)

Scen Galeasen

Baserad på boken Eurotrash av Christian Kracht

Dramatisering av Kristian Hallberg

Regi Natalie Ringler

Scenografi/kostym Rikke Juellund

Mask Anna Olofsson

Ljus Tobias Hallgren

Musik Sole Gipp Ossler

Medverkande David Rangborg, Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Fredrik Odenborg

Galeasens dramatisering av boken Eurotrash som skrevs 2021 – gjord av Kristian Hallberg – regisserad av Natalie Ringler – börjar med att en av huvudpersonerna – sonen Christian Kracht – mår dåligt. Han bär samma namn som författaren som skrivit boken som pjäsen baseras på, vilket skapar en metanivå. Detta vittnar om hur den verkliga författaren också brukar leka med sin roll som författare. Handlingen rör sig i korthet kring att son och mor ska bege sig ut på en resa i världen tillsammans. Syftet – förutom att genomföra en sista resa – som sonen mycket skuldtyngd bestämt – är att göra sig av med mammans stora mängd pengar genererade från vapen-aktier. Frågan är också – vad gjorde pappa under kriget?

Som inledning ser vi sonen – spelad av David Rangborg – sitta och vrida sig i en stol för att han har problem med magen. Att denna smärta återkommer i hans liv, får vi strax veta – när han med stor svada börjar berätta om sitt mående för den lite blasé expediten i en boutique. Han passar nämligen på att lyxshoppa lite, inför sin träff med sin gamla sjuka mor.

Illamåendet – men också behovet av att berätta – blir som en ingång till det som senare nystas upp ur hans förflutna. Nog har han skäl till att ha dragit på sig problem med sina inre organ … visar det sig.  Problem med inre organ har även hans gamla mamma som blivit opererad för stomi. Hon behöver få hjälp med att tömma sin stomi-påse med bajs av sonen – titt som tätt – på den resa de snart ska bege sig ut på. Smärta, inre tryck, ordsvada och omsorg blir centralt. Mamman berättar för sin son att hon hotas ”att dränkas inifrån” om han inte hjälper henne – och sonen sig tar an uppdraget – fast han äcklas.

Vi har således två pågående inre fysiska skador, med var sitt symbolvärde, i detta spel som följer en mycket välbärgad familj från Schweiz. Mamman som vuxit upp med en fullblodsnazist till far – lever också omhändertagen av psykvården.

David Rangborg har redan från start en speciell närvaro i sitt agerande. På ett mycket utstuderat sätt (ändå autentiskt) vrider han sig i sina plågor. Kroppen talar och något driver på. Den allra första scenen glider över till att bli komisk. Här är tonen satt. Den uttryckta oförmågan blir komisk, samtidigt syns det tragiska. Något tycks ha kapat banden till känslorna som behöver komma fram. Mängder av ord kommer ur hans mun, men var är förankringen? Sonens relation till den mycket excentriska mamman, är mer än komplicerad, visar det sig. Hon talar i sin tur om sonens ”glas-bubble-sjuka” som barn. Ständigt projicerar hon fräckt, som en upphöjd diva, mängder av eget mående på honom. En trovärdig värme som finns dem emellan, lyser också fram i gestaltningen.

Mamman – som är den omväxlande sköra men ofta ändå starkt utfallande och handlingskraftiga – gestaltas genialiskt av Monica Stenbeck. Mycket autentiskt överraskar hennes humörsvängningar. De känns ända ner i vuxen-barn-omsorgs-nerven. Är man som jag i Christians ålder känner man igen sig i scenerna där han vårdar sin äldre mor. De ombytta rollerna, den kroppsliga plötsliga närheten, integriteten som sätts på spel, blir trovärdig. 

Tidigt i föreställningen formas också temat om berättande (författande) – ur flera aspekter. Sonen, som vi förstår är författare, talar i en strid ström återkommande till oss i publiken – som om han tänker högt. Hans mor – uppmanar också honom flera gånger att berätta något för henne, för att lugna henne. Men ordsvadan blir också till riktiga osanningar och används som ren och skär manipulering.  Christian behöver få sin över 80 år gamla mor att bli följsam på den resa de gör. Det är ju han som håller i rodret. Hon är gammal och sjuk.

En kontrast till de rikas neurotiska beteende skapas effektfullt av Johan Wahlströms känsloladdade men stumma gestalt som taxichaufför. Hans sammanbitna närvaro gör de många fladdriga utfallen synliga. Maktobalansen i världen känns av, där vissa drabbas av rika personers agerande utan eftertanke. Här känns även ett effektfullt regiarbete.

En kännbar samtidsanknytning med en aktuell fläkt av business och kommersiell verklighet – formas av Fredric Odenborgs spel och könsöverskridande chicka klädsel. Både som bankpersonal och boutique-anställd. Imponerande smidigt agerar Odenborg också utifrån sin dansbegåvning – bland annat som isländsk glädjeflicka – vilket skapar en precis kroppslig mim-precision i spelet. Gestalterna blir subtilt kusliga, och väldigt träffande.

Christian Kracht född 1966 (som själv närvarade vid premiären på Galeasen) har fått mycket uppmärksamhet som samtidsskildrare under en längre tid. Många ser honom som kontroversiell. Själv beskriver han sin stil som parodisk och en blandning av hög- och lågkultur. Här känns ett visst släktskap med den franska författaren Michel Houellebecq.

Det är ett angeläget material Galeasen återigen tagit sig an att dramatisera. Förmodat skulle jag sett förställningen i början av spelperioden, och inte en måndag sista månaden den ges. Men mycket glad över den gedigna och underhållande gestaltningen vandrar jag hemåt.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

by

foton Lina Ikse

Manus & regi: Emilie Strandberg

Inspirerad av romanen Emily L. av Maguerite Duras (översättning Britt Arenander)

Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström

Koreograf: Sara Suneson

Musik: Fanny Umaerus

Medverkande: Caroline Andréasson, Annika Nordin, Johanna Westfelt, Hanna Holmqvist, John Lalér och Anna Söderling

Musiker: Fanny Umaerus

Urpremiär 21/5 2026 på Kinesiska Muren i Göteborg

Spelas till och med 30/5

Med stöd av Göteborgs Stad, Konstnärsnämnden, Irisstipendiet och ABF Väst

Denna text borde ha publicerats i helgen. Roade mig då med annat och har dessutom inte haft tillräckligt med varken energi eller fokus på grund av segdragen förkylning. Ska direkt sägas att lockande konsert medförde att jag inte närvarade på urpremiären. Var istället på föreställningen kvällen efter. Eftersom det ingår i arrangemanget att man kan ladda upp med både mat och dryck i samma pittoreska lokal (tidigare rest. Kinesiska muren) som pjäsen utspelas, valde jag att äta den goda kycklingrätt som var huvudnumret på menyn. Till denna kunde man köpa en designad vinkupa med valfritt innehåll där påfyllning i pausen ingick. Middag och dryck serverades på vita dukar till facila priser. Glaset står numera som souvenir i mitt vitrinskåp. Mig veterligen första gången jag sitter i denna lokal och dinerar och, med utsikt mot hamnen och kranar på Hisingssidan i solens sken. Äntrade detta hus i behov av renovering ett par stenkast från Stenpirens hållplats, första gången för ett par månader sedan. Såg i ett trångt utrymme i baren vid entrén senaste produktionen från Konstkollektivet Snö Stilla vägg. I och med att dramatikern Emelie Strandberg vid flera tillfällen jobbat med Konstkollektivet vars konstnärlige ledare har en huvudroll i hennes pjäs, kan det till viss del ses som att samarbete skett.

min bild

Bakom varje verk som sätts upp finns en upprinnelse, en process som leder fram till tiden för repetition. Många tankar och motiv har uppstått och lagrats hos initiativtagare och ensemble. Det finns en specifik förhistoria till Ship Song. Även om den inte ska betraktas som en fristående fortsättning emanerar den ur uppsättningen av Smärtan 2018 på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Gastkramande dagboken signerad Marguerite Duras med samma titel har jag läst liksom Älskaren (valdes i lustläsarcirkel jag tillhörde) och romanen Halv elva en sommarkväll. Med femtio romaner och pjäser i sitt cv anses Duras vara en av efterkrigstidens mest betydande författare i Frankrike. För cineaster är hon ju känd för inte minst India Song och Hiroshima Min älsjade.

Poängen är att Strandberg regisserade Smärtan som jag hävdar var en konstnärlig triumf och stod på scen tillsammans med Carina Boberg, vars utseende kunde tas för porträttlikt författaren. Duon hade planerat för en fortsättning genom att iscensätta Ship Song. På en vägg in till rummet projiceras en videosnutt med Boberg på bistro i Paris. Sorgligt nog kullkastades duons intentioner när den äldre kollegan avled. Strax efteråt påbörjade Strandberg sitt arbete med den pjäs som utspelas på ett egendomligt café i Normandie, försökte navigera sig fram i sorgen, saknaden efter sin vän för att skriva sig fram till en kreativ hållning. Om dramats och skådeplatsens förutsättningar deklareras att möten äger rum på Café Glömskan (andra tänkbara namn dryftas) i en hamnstad där Seine mynnar ut i Atlanten. Utanför Kinesiska Muren syns genom fönstren Göta Älv som mynnar ut i Kattegatt. Författaren i Duras text sitter med sin försenade älskare till bords och diktar ihop en berättelse kring ett omaka par de observerar. Caféet med lagad mat och fullständiga rättigheter drivs av en egensinnig kvinna och hennes märkligt agerande dotter.

Identifierar några i publiken där jag sitter centralt placerad vid ett runt bord. Somliga tillhör branschen. Om man inte räknar med det upphöjda bordet vid ett av burspråken och en mobil kuliss symboliserandes en bar finns ingen naturlig scen. Det ageras dessutom alldeles intill oss och utanför på asfalten på vad som ska föreställa uteservering. Ingen scenbelysning finns för att markera att ett sceniskt verk pågår. Istället utgörs introt av toner framställda av Fanny Umaerus vid piano. De försätter oss i avsedd stämning. Hon har komponerat franskklingande kongenial musik i en anda av Satie och Edit Piaf. En dänga som avrundar första akten tycker jag mig känna igen. Ensemblen ackompanjeras när den sjunger visa på franska återgiven i ”menyn”/ programhäftet. Kan flikas in att Fannys pappa (recenserats ett par gånger) fanns bland publiken. Musikern och komponisten spelar föga förvånande därtill dragspel. Uppskattade hur dröjande eller drivande klanger antingen bildar avbrott i det gåtfulla skeendet eller vävts in i helheten.

Kroppars rörelser och deras reaktioner på varandra är en annan beståndsdel att beakta. Genom Sara Sunesons försorg framhävs såväl författarens estetik som det gungfly berättelsen vistas i. Koordinerade aktioner bidrar till en performance-vibe, betonar att de varelser vi följer befinner sig i olika existenser. Vid upprepade tillfällen understryker manus utgångspunkten för Strindbergs Ett drömspel vars mantra ju lyfts fram i slutscenen av Fanny och Alexander. Paret som studeras dricker en hel del, bourbon och svart pilsen(!). Den virile reslige mannen är betydligt yngre än den kortväxta kvinnan i barnsandaler han oavbrutet riktar blicken mot. Hon verkar mestadels vara i dvala för att med ojämna mellanrum spritta av liv. Berättaren och hennes älskare diktar på avstånd ihop en historia om det engelsktalande omaka paret, gör dem till kapten och dennes hustru. Denna dunkla saga och resonerandet som är pjäsens kärna handlar om beroende och nycker, saknad och förlust. Den väntande gestaltad av Caroline Andreasson anger förvisso varför hon avskyr sist nämnda begrepp. Att överhuvudtaget få släppa nuets omtumlande skav med våra verbala skyttegravskrig som inte alls försöker lösa överhängande akuta problem, känns oerhört befriande. Detta blir verkligen en resa in i en absurd, infallsrik värld.

Rollistan består av människor utan namn. Istället kännetecknas de med olika attribut: Den väntande, hon som gick, ägarinnan och ägarinnans dotter, den store mannen samt en mycket liten kvinna. Frilansaren Annika Nordin, som kunnat ses på Folkteatern, hos Trixter, i tv-serier och filmer, har fått uppdraget att vara ”den som gick”. Minns jag rätt är hon först på plats i andra aktens inledande fas, då i egenskap av någon som lämnat jordelivet. John Lalér har jag från 2013 och framåt beskådat i fyra produktioner på Göteborgs Stadsteater medan hans motspelare Anna Söderling är en diversearbetare i kultursektorn som sysslat med radioteater, varit speaker, sjungit, regisserat och skrivit manus med mera. Excentriska ägarinnan som vill sälja för att söka lyckan i Vietnam görs av Johanna Westfelt. Hon är förutom skådespelare lärare, sångare, diplomerad massör och röstcoach. Spelar den sturska fast förvirrade dottern gör Hanna Holmqvist, kan titulera sig producent och ingår i Abnorm Scenkonst som härförleden rosades här.

Hur lanseras då pjäsen av initiativtagaren som skrivit den utöver vad som redan avhandlats? Jo att Ship Song kretsar kring att förlora en vän, att intrigen äger rum i ett kustsamhälle där livet tycks stå till fast på ett inre plan händer desto mer, En folktom miljö fylls av udda karaktärer. ”Varför vill vissa bort medan andra stannar kvar?” Det handlar om drömmar och längtan, avsked och och relationer och om hur mycket saknad vi tål.

Drömspelsartade inramningen undandrar sig rationellt tänkande. Istället för att analysera eller leta efter sammanhang gör man klokast i att släppa logikens lagar och låta sig erövras. Musiken, sången, rörelserna och replikerna i detta platsspecifika drama blir till effektfulla pusselbitar. I första akten upptäcks att hörbarheten hade varit bättre om myggor använts då man uppträder i vad som inte inretts till teaterrum. Den franska doften märks inte minst på livliga konversationer. Resonemang stöts och blöts som i en psykologiskt inriktad Rohmer-film med flera generationer som argumenterar för sin sak. För er som vill uppleva något extraordinärt live rekommenderas uppsättningen. Ensemblen engagerar! Vill avslutningsvis framhålla ett par speciella. Tänker dels på etablissemangets specialitet, en rätt gäster antingen älskar eller avskyr med lika från lukt som surströmming, dels på hur John Lalér hade tilldelats en speakerfunktion som återgav situationer vi såg utanför (vad hade hänt om förbipasserande hade interagerat?) fönstren inklusive repliker. Detta var en sällsam stund i en för mig helt ny omgivning. I slutet av föreställningen tutade för övrigt en förbipasserande båt flera gånger, ett exempel hur den vanliga världen gjorde sig påmind på ett oförutsägbart vis.

Oanständigt hotfullt förhållande belyst inifrån – Den gröna jättekvinnan i gästspel på Redbergsteatern

by

föreställningsfoton Denis Romanovski

Manus & regi: Vera Berzak (översättning från engelska: Björn Sandmark)

Ljud: Yosef Madar

I rollerna: Julia Sporre, Magnus Hulth och Hanna Ekberg

Röstskådespelare: Elin Wikström och Dennis Romanovski

Detta gästspel som ägde rum 13 maj hade sin urpremiär i Malmö och spelades därefter i Stockholm. Redbergsteatern drivs av Studieförbundet Vuxenskolan och är hemvist för nationella minoriteter, om jag korrekt uppfattade vad presentatören meddelade. Det var några år sedan jag var här. Läktaren (58 platser) var självfallet fullsatt. För egen del finns en förhistoria, då jag var inbjuden till en dramatiserad läsning av pjäsen på Stadsteatern, med efterföljande samtal mellan den i Göteborg boende dramatikern Vera Berzak och nyligen avgående vd:n Björn Sandmark. Har för mig att publiksiffran den gången uppgick till cirka hundrafemtio personer, varför man får hoppas att fler föreställningar kommer att erbjudas.

Minns jag rätt fick jag upp ögonen för dramatikern, regissören och performanceartisten genom musikern Ida Gillner. De har samarbetat i ett par uppsättningar. Sedan pandemin har jag recenserat absurda Stolarna (regi) och Berzaks tre senaste verk, nämligen Dagar i Warszawa, Alla vindar är stilla och Moderslinjer vilka getts på olika teatrar i Göteborg. Dramatikern uppehåller sig vid att lyfta fram judisk identitet, inte minst situationen för det judiska folket i såväl nutid som i historisk spegling. Berzak är född i Ryssland, uppväxt och teaterutbildad i Israel och hamnade i Sverige som In Residence-verksam teaterprofil och blev kvar här då hon bildat familj.

I Den Gröna jättekvinnan skildras utifrån egna och andras erfarenheter vad det innebär att vara judinna i Sverige efter massakern 7/10. Till saken hör att hon skrivit ett par texter om terrorgruppen Hamas metoder, kompromisslöst våld/ terror grundat i oförsonligt hat. Dessutom vågade hon bete sig oerhört modigt och tog initiativ till en motdemonstration alldeles bredvid Palestinaaktivisters tältläger i Göteborg, en långvarig lagvidrig ockupation som i praktiken stöddes eller fick klartecken av Polisen, lokala styret och Universitets ledning. Obegripligt att så skede. Och när Vera förenad med några hundra på årsdagen av massakern i höstas i Vasaparken , tände ljus och sjöng till åminnelse av kvinnliga offer – våldtagna, dräpta, torterade, tillfångatagna – (rapport om ofattbara vidrigheter har nyligen publicerats), skändades minnesceremonin av en aktivist-pöbel som passade på när Polisen lämnat platsen. Om händelsen berättas det i samtalet efter dramatiserade läsningen på Studion och i den redogörelse Vera fick publicerad i GP.

Ingen konflikt, inget krig, har sedan det bröt ut varit lika infekterat och uppblåst i media som det mellan Hamas och israeliska regeringen. Är lönlöst att debattera med fanatiker. Sådana som ägnar sig åt att vifta med Hamas eller Hizbollah-flaggor, gör dockor föreställande regeringsföreträdare som halshugger barn och sprider hat och rädsla mot demokratier i Väst. Vi har tvingats vänja oss vid Islamovänsterns aggressiva dominansbeteende och skanderande om folkmord och ”Global intifada”. Demagogin i ”from the river to the sea”, har blivit ett normaliserat inslag i våra största städer. Media och kulturkretsar (inklusive en mängd humanitära organisationer) har okritiskt backat upp en uppviglande rörelse. Vårt samhälle kan bara hoppas att vi skonas från dåd liknande det i Manchester. Ann- Sofie Hermansson befarade i seminarium från Bokmässan (finns på Youtube) att motsvarande dåd skulle ske hos oss. Föga förvånande har här både Folkteatern och Stadsteatern arrangerat pro-palestinska programpunkter.

Jag saknar egentligen tillräcklig kunskap för att uttala mig utifrån historisk bakgrund Har läst om judiskt liv och tänkande i ett antal romaner av amerikanska författare, roats av den svarta humorn på film och stand up. Undra förresten hur många av judisk börd som tilldelats Nobelpris? Men inriktningen, som jag tror uppkom på prestige-universitet i USA, ”queers for Palestine” är ju logiskt sett ett-hål-i-huvudet-agiterande. Och genomför aldrig SIDA och andra biståndsorganisationer runt om i världen någon utvärdering av de miljarder som ämnats för demokrati och fattigdomsbekämpning i Palestina? Att antisemitismen sedan det makabra firandet av massakern 7/10, eskalerat med många hundra procent i Sverige går inte att komma runt. Lidandet i Gaza ska inte förnekas. Men hur gränser ständigt skjuts fram i Sverige och drastiskt ökat otryggheten för judar, är upprinnelsen till Den gröna jättekvinnan. Vill skjuta in att i skrivande stund pågår debatt i Sveriges Riksdag där det ifrågasätts, varför moskéer vilka sprider antidemokratiska budskap och agg gentemot judar ges statliga medel för sin destruktiva retorik.

I pjäsen vars längd uppgår till cirka en timme möter vi en välbärgad familj som företar flera resor. Maya spelad av Julia Sporre – en aktris med filmstjärnestatus – har trivts med att bo både i Sverige och Israel där hennes föräldrar lever. Hon känner sig trängd här på grund av akut förvärrade villkor och månar om sin dotterns framtid, hon som i första scenen klagar på magont när hon hämtas från skolan. Men att bosätta sig i Israel så länge kriget pågår är inte realistiskt, vilket hon inser. Lite osäker. men kronologin tycktes en smula uppbruten. Dottern verkade något yngre när familjen tillbringar en weekend i Paris och går på Disneyland. Mayas tillgivna man är en välavlönad terapeut som i en av få humoristiska repliker skojar med skråets retorik, som vore makan en patient. Han hjälper också sin fru med översättning av artiklar. Konversationer telefonledes med föräldrarna förekommer ofta. Pratas i mobilen med de engagerade föräldrarna och morfar. Deras repliker levereras av Elin Wikström och Denis Romanovski. Familjen hälsar också på Mayas föräldrar vilka i sin tur planerar för att besöka dotterns familj.

Energiska Maya har många bollar i luften, bara en tidsfråga innan hon går in i väggen. Respit från stress över svåra beslut och information som sipprar fram om Hamas grymheter är dels nöjesresorna, dels yoga. En annan motvikt till tunga ämnet är Eurovision, vars ståhej i Wien lägligt nog gick av stapeln samma vecka som gästspelet. Vårt bidrags sångerska var som bekant inte det minsta insatt, vilket inte hindrade henne från att plocka poäng på att kampanja mot Israels medverkan. Har gått ett antal dygn sedan jag såg gästspelet och kom mig inte för att anteckna. Detta var hågkomster vilka kan fyllas på med tankegångar manus bygger på. I flyern om Den gröna jättekvinnan betonas hur farligt det känns att visa sin judiska tro efter krigsutbrottet. Dock, att lära nästa generation att dölja sin identitet tar emot. När omständigheterna är så komplexa, hur välja det minst dåliga alternativet? Så långt intrigen.

Jag håller ett par andra av recenserade verk från samma källa snäppet högre. Men graden av angelägenhet är maximal. Också som utomstående kan man utan svårighet sätta sig in i familjemedlemmarnas respektive öden. Pappan som en stabilt nav i bakgrunden, en lugnande och flexibel kraft beredd att ställa upp för de han älskar. Någon enstaka gång känner han sig föranledd att konfrontera sin käresta. Men Maya kan skatta sig lycklig. Som framgått är pjäsen primärt inte något idédrama.

Vad beträffar scenografin är det frågan om ett lågbudget-projekt. Stolar symboliserar säten i bil eller flygplan. Mammans stora cirkelformade väska förvandlas i några scener till ratt. I denna fullkomligt förödande konflikt där hatet är själva drivkraften finns ingen vinnande sida. Eftersom dilemmat i Den gröna jättekvinnan baseras på verkligheten, saknas förutsättningar för ett lyckligt slut. Med tanke på vilka som blivit borgmästare i New York och London har otryggheten för judiska församlingar ökat skrämmande även där. Jag som alltid opponerat mot hyckleri efterlyser förnuftets röster.

Trots utförlig text har en avgörande komponent lyst med sin frånvaro. Syftar förstås på skådespelarna och deras insatser. Hanna Ekberg som i fjol examinerades från Teaterhögskolan i Malmö och ingår i en improvisationsgrupp, ikläder sig utan trovärdighetsproblem rollen som entusiastisk sex-sju åring vars magont ändå gör sig gällande emellanåt. Publiken får fylla i i vilken utsträckning barnet påverkats av bemötande och föräldrarnas oro. Magnus Hulth har jag sett på Backa och han känns igen från Hundarna i SVT. Här får han sätta tänderna i en delvis otacksam roll, eftersom han agerar i bakvattnet av Mayas energi och vånda. Definitivt en berömvärd prestation om att ha gift in sig i en främmande kultur.

Julia Sporre är magnifik i sitt gestaltande av en kvinna nästan ständigt på språng, fast förvissad om sitt arv, sin förankring. Regissören har lyckligtvis säkerställt att överspel undviks, annars en överhängande fara. Även om Berzak dementerat vill man läsa in att Sporre porträtterar ett slags alter ego till dramatikern. Som sagt en otroligt viktig och välspelad pjäs som gärna hade fått kompletteras av en akt till.

Helan och Halvan-vibbar när dyster klassiker ska repeteras – Soloshowen Långdagsfärd mot natt som Lunchteater

by

12-13/5 2026

Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater

Jag ser den knappt timslånga föreställningen på onsdagen, dagen före Kristi Himmelsfärdsdag, sittandes framför baren. Att bilderna är oskarpa vill jag skylla på avståndet, fast det kanske handlar om bristfällig teknik. Det är som vanligt fullsatt. En nyhet är att den tekniskt ansvarige har en vikarie. Konstnärlige ledaren Marie Delleskog (för övrigt den äldsta i Stadsteaterns ensemble och som uppnått övre pensionsålder) presenterar och får reda på att bland lunchgästerna finns några nykomlingar. Hon meddelar att scenen upplåtits till två skådespelare från Stockholm för att de ska kunna repa in, vad som visar sig vara ett komplicerat projekt där man sannerligen tagit sig konstnärliga friheter. Missade när uppsättningen gjordes på samma scen för ett år sedan. Gläds åt att jag var uppmärksam och fick chansen att se duon Per Svensson & Lars Göran Persson nu istället. Märker i flyern till föreställningen att referensen till omaka komikerpar som Helan och Halvan inkluderats, liksom symbiotiska vänskapen mellan luffarna i I väntan på Godot. Frestande att addera Magnus & Brasse jämte Hasse Och Tage till listan av jämförbara konstellationer.

Som rubriken avslöjar blandas fantasifullt anlagd humor med meta-perspektiv och originella scenanvisningar till den smått legendariska tragedi vars urpremiär skedde på Dramaten 1956. Kan inte avhålla mig från att skjuta in att jag sett de uppslitande konflikterna och missbruksrelaterade lögnerna i Lång dags färd mot natt tre gånger live efter millennieskiftet. På Göteborgs Stadsteatern har Ivar Wiklander respektive Claes Månsson (uppsättningen recenserad här)gestaltat patriarken James Tyrone och när Storan härom året gästades av Riksteatern av Krister Henriksson. Dessutom har jag manus i original från utgåva tryckt sent 70-tal.

Måste erkänna att jag inte riktigt hade koll på showande och kåserande skådisar, deras cv.. Kände vagt igen utseenden men definitivt respektive röst. Per Svensson ger oss lite fakta från scen, trycker på sin förnäma position genom att ingå i ensemblen på landets Kungliga talteater, medan hans motspelare påstås ha lägre rang som i decennier trogen en kommunal institution, nämligen Stockholms Stadsteater. Skojas friskt om såväl inbördes styrkeförhållanden som rivaliteten emellan landets största teaterhus. Den sju år äldre Persson kan också titulera sig författare, skrivit två äventyrsromaner. Svensson spelar för närvarande prästen i Änglagård på Oscarsteatern, vilket publiken får veta. Båda är så kallade sommarölänningar som gjort åtskilliga roller på film och i tv inom ett brett spektrum av genrer fast tveksamt om du haft huvudroller vilka blivit omtalade. Den först nämnda såg jag i huvudstaden när Dylansällskapet gavs på stadens Stadsteater.

Dessa mycket erfarna yrkesmän som tillsammans står för manus och sångtexter finns i hierarkin på hyllan alldeles under de publikdragande stjärnorna. Angående status är ojämlika villkor själva konceptet för Långdagsfärd mot natt. Per Svensson uppblåsta jag symboliserar en dominant typ helt utan självinsikt medan han som borde vara kompanjon i bästa fall degraderas till sidekick i stil med Helan och Halvan. Obalansen dras till sådan extrem nivå att Svensson påstår att han kan göra alla fyra familjemedlemmar i O´Neills moderna klassiker medan hans Sancho Panza blir hänvisad till att spela husan. Lustigt nog refereras till Catrin Westerlund som gjorde rollen i den berömda första uppsättningen.

Även om duon inte i första hand är känd för att ägna sig åt att musicera eller sjunga, har rimmade visor på svenska framförda på melodier vilka blivit hits en framskjuten plats, något som gör att deras spretiga produktion kan kallas show. I mestadels duetter ackompanjeras rösterna av inte bara akustisk gitarr utan också udda instrument som cittra, ukulele, omnichord och Casiosynt. Man har gjort om exempelvis Strawberry Fields Forever, We Are The World och smäktande hit med Roy Orbison. En kuplett har en refräng om att ha lånat ut grejer till en snubbe som inte brytt sig om att återlämna dem. Deras egensinniga sånger sitter som en smäck för att damma av den klyschan och rimmen är fenomenalt fyndiga.

Man undrar hur idén till produktionen uppstod. Att förena tokroliga infall med ett ångestladdat drama är en anomali som heter duga. I likhet med när Marie Göranzon och Gunilla Nyroos i pjäs som skildrar dem i repetitionstagen av Dödsdansen, vars väntan på regissör resulterar i att Strindbergs tematik ventileras såväl som egna långa gärningen; är huvudspåret på Lunchteatern en penetrering av teaterkonsten och ett slags testamente över två berömliga karriärer. Som framgått ligger parallellt tonvikten på skillnaden mellan att bestämma och vara underordnad. Det filosoferas klokt och på köpet levereras flera roliga repliker. Ibland förekommer oförklarliga sidospår. Minns en obegriplig utläggning om en nyckelpiga där man tillfälligt hamnade ur kurs.

Metaperspektiv som bryter fiktionen är oftast ett högst gångbart grepp, lockar till skratt. Så också här! Dessutom görs en grej av att ha svårt för namn, att inte uttala dem korrekt. Avsnitten om teater med stort T tillhör de mest givande, är både insiktsfulla och dräpande. Ett oväntat tema hos den docerande rollfiguren är klassperspektivet, ett synsätt som utgår från den plågade familjen Tyrone och deras anställda personal. Överhuvudtaget psykologiseras rollfigurer och vi får lär oss vad de representerar, ibland förs förvisso resonemang in absurdum. På grund av omständigheter som gestalterna inte råder över förflyttas associationerna på slutet till Shakespeare och hans persongalleri i En midsommarnattsdröm. Hänvisas också till kunskapen hos scenograf och kostymör för att peka på hur många som bidrar till en produktion för scen.

Med tanke på vad som blev med alla avbrott, stickspår och hinder, istället för rollfigurernas ursprungliga plan, förekom många lager att fröjdas åt. Duon var otroligt inkörd och synkad, behärskade suveränt kroppsspråk, tajming och det kluriga manus de skrivit. Rent musikaliskt höll de också måttet och rimmen var som nämnts geniala.