Teaterkritik

Text och regi: Johanna Gustavsson

Klippning, ljudgestaltning och regi: Malin Holgersson

Kompositör: Anna Sóley Tryggvadóttir

Mixning, mastering och trummor: Linus Andersson

Skådespelare: Karin Lycke och Alejandra Goic Albornoz

Gästspel till och med 7/12 2019 i lägenhet i Bergsjön, ingår i Folkteaterns satsning på ny och experimentell scenkonst

I samarbete med Statens Konstråd och Familjebostäder

Mycket är speciellt kring den här föreställningen. Finns flera företeelser att notera. Först av allt valet av plats. Scenen är förlagd till en 2:a på femte våningen byggd 1970 i Göteborgs, i konkurrens med Biskopsgården, mest ökända förort. Fick nu anledning att ta mig till ett område jag aldrig besökt i vuxen ålder. Krångel med spårvagnen och att hitta löste sig som tur var. På kuperade gångbanor behövde man gå försiktigt för att inte halka säsongens första vinterdag. Av praktiska orsaker är publikkapaciteten extremt begränsad. Har tidigare varit med om att ha ingått i skara på cirka tjugo personer. I den lägenhet som konstnärsparet Gustavsson & Holgersson fått disponera, spelas varje föreställning för åtta(!) personer. Vidare torde det vara premiär för min del att ta del av hörspel live. Vi utrustas med hörlurar och sändare. På sätt och vis som att lyssna på radioteater i hörlurar, fast med fler dimensioner.

Manus är en förkortad version av Johanna Gustavssons roman med samma titel, vars redaktör var Malin Holgersson. Holgersson är bland annat dramatiker, ljudkonstnär och radioproducent. Jobbar gärna med dokumentärt material, vilket hon gjort för Backa Teater flera gånger. Recenserade i positiva ordalag hennes DNA -dansa nära anhörig på nämnda ungdomsscen. Gustavsson är utbildad både i New York och Göteborg, jobbar som konstnär och pedagog. Arbetar parallellt i teater- och konstvärlden med teman som kropp och klass.

Under cirka en timme ledsagas vi runt i lägenheten. Start och finish sker vid köksbordet, dukat med glas och en skål clementiner. Vi utsätts för vad binaural inspelningsteknik kan åstadkomma, vilket ger tredimensionell effekt. Ett par gånger är jag frestad att ta av mig lurarna, för att förvissa mig om att inslungande ljud tillhör verket och inte uppstått i rummet. Bevisar att Linus Anderssons håller högsta klass, när han förvillar ett av våra mest vitala sinnen vi är beroende av. Associerar till hallucinationer. Ytterligt avancerat stimuleras hörseln, genom känslan av att vara hos huvudpersonerna. Simone och Johanna har försatt sig i en ohållbar situation på grund av sitt narkotikaberoende.

Som om de högläste ur dagböcker förmedlas destruktiva tankar, olustiga anekdoter och omgivningens skoningslösa blickar. De kallas sprutluder och kommer inte undan blickarna på deras kroppar. Tjejerna känner sig bevakade, lägger enormt mycket energi på att försöka ha koll. Människors önskan att bli sedda framhålls ideligen. I föreliggande fall råder omvänt perspektiv, eftersom kvinnorna tar in och uppförstorar stirrande omgivning, nedvärderande blickar.

Av de två skådespelarna, dolda för publiken så länge föreställningen pågår, har Karin Lycke burit flera tidigare uppsättningar (Breaking The Waves med flera). Eftersom de bara hörs lyckas jag inte urskilja dem. Konstaterar helt enkelt att duon är ruggigt vältajmad. Ångesten sipprar ut via exakt rätt betoningar och tonfall. Pauser i en berättelse av domedagskaraktär har lagts in för att information ska kunna sjunka in. Musiken är en funktionell fullträff bestående mest av spöklik ambient och en gnutta hoppfulla tongångar. Men också fragment av metal, punk, house och dataspelsmusik.

Att förflytta sig i lägenheten formar upplevelsen, vare sig en sitter med andra i vinkelsoffa och skådar mot flyttkartonger och tämligen kal bokhylla, eller på plaststol och tittar ut över höjden och in i annan lägenhet. För att vara knarkarkvart är interiören inte överdrivet sunkig, även om det är kalt inrett. Johanna Gustavsson använder performance som ett medel i sin yrkesutövning, vilket vi får ett okomplicerat smart prov på.

Det kreativa paret har lyckats i sina ambitioner, vilka handlat om att överskrida tid och rum genom att hamna i någon annans disharmoniska vardag. Som om läget inte redan vore tillräckligt miserabelt och i bästa fall banalt; har gotiska skräckreferenser inympats: Scarface, kickers, infekterade sår, tänder och naglar som lossnar. Som ett klarsynt tecken på fortskridande marginalisering, hävdar Simone(?) “för att vara utförsäkrad måste man ha varit försäkrad.” I sin mardrömstillvaro är de sammanboende trasiga kvinnorna inriktade på att lindra lidandet. Någon problemlösning är de inte kapabla till på egen hand, även om de intalar sig att de äger gatorna i orten. De vet att livet inte måste vara enbart sorgligt och tragiskt, med människor som hela tiden markerar avståndstagande. Frustrerade lämnar vi dem åt sitt öde. En stark och dyster iscensättning!

Idé: Frida Röhl och Magnus Lindman

Manus: Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson Backman

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg och Ellen Holmström

Kompositör och musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson

Koreografi: Giovanni Bucchieri

I rollerna: Helmon Solomon, Ulf Rönnerstrand, Kim Lantz, Sara Wickström, Victoria Olmarker, Jonas Sjöqvist, Emma Österlöf, Sanna Hultman, Leonaro Terfelt, Sara Shirpey och Camilla Bejarano Wahlgren

Premiär 26/10 på Folkteaterns stora scen, Göteborg

Spelas till och med 19/12 2019

Sänder på stört iväg en varning om att följande text är något mer, eller något annat än en konventionell recension. Träffade härförleden en regissör i färd med att se uppsättning på Göteborgs stadsteater. Gav mig till känna genom att tacka för hans senaste regiuppdrag hos en frigrupp. Nämnde att jag föregående helg prioriterat att bevaka en grandios festival i Trollhättan, varpå mannen i fråga undrande utbrast “hur orkar ni”? Sanningen är att för närvarande går det trögt, lider av skrivkramp. Har kanske lagt ribban för högt. Tiden finns, är istället en mental blockering vars motstånd det gäller att komma runt.

Jag såg föreställningen efter premiären (30/10), kunde inkassera en givande upplevelse. Finns all anledning att skriva om dramatiseringen av naturalismens första storverk. Försöker därför övervinna skrivkramp och tröttheten vid utslitna formuleringar. Allt är relativt heter det ju. Vill ändå betona att i jämförelse var Emma Bovary avsevärt mer utled av sitt tillstånd.

I grundkursen i litteraturvetenskap för ungefär 34 år sedan plöjde vi igenom Flauberts detaljrika roman från 1856. Min starka minnesbild är att Madame Bovary inte ser någon utväg, inte kan ta sig ur sin belägenhet. Hon är otrogen och har inte råd att lämna sin make, landortsläkaren Charles vars kompetens är tvivelaktig. Han blir en toffelhjälte utan attraktionskraft, vilket Emma beskriver genom påståendet: Charles är inte funtad så att han kan ta emot min kärlek. Hennes frustration gör att hon går under, tar sig själv av daga när inga alternativ återstår. Vari bottnar hennes missnöje? Idag skulle tristessen hon led av förklaras av en diagnos. Emmas begär efter flärd, njutning och avgudande blickar gör henne extremt mottaglig för modehusens raffinemang. I hennes fall blir “Shop ´til you drop” som bekant en reell slogan.

Före föreställningen arrangeras ett intressant miniseminarium om beroende med psykoanalytiker/ docent och två personer som representerade spel- och matmissbruk. Per Magnus Jansson påminde oss om att vi föds in i ett beroende, mammans och andras omvårdnad är nödvändig. Vidare poängterade han att det gäller att urskilja den destruktiva varianten, då vi tippat över och börjar ljuga om okontrollerade vanor. Botemedlet är inte bara att få stopp på beteendet, utan att fylla sitt liv med konstruktiv verksamhet. För att kunna tillfriskna räcker det således inte med att bara överleva. De tre i panelen spekulerar i om vissa människor är predestinerade till att hamna i missbruk, som en ventil i en pressad situation.

För Emma eskalerar köphysterin slag i slag med hennes kärleksaffärer. Det är lika trist som typiskt att hennes öde ska sluta på samma förödande sätt, som för Fröken Julie några decennier senare. Dock vill jag minnas att bortsett från shopaholic-genen, kan läsararen förstå Emmas frustration över det inskränkta och torftiga, drömmarna om Paris och ett bekymmerslöst liv känns inte orimliga.

Uppsättningen är osedvanligt lång utan att någonsin trampa vatten. Första akten kräver koncentration, i och med att parallella scener utspelas samtidigt. Blir en smula rörigt. Man måste acceptera att allt vad som försiggår inte kan noteras. Efter paus knyts trådar elegant ihop. Ingen av rollfigurerna unnas lyckan.

Den påkostade scenografin utgörs främst av en brokonstruktion som nås på bägge sidor av trappor. Framför och under syns rekvisita i form av badkar, runda bord och stolar. Till höger ett piano som kompositören Joel Igor Hammad Magnusson trakterar. Mestadels rör han sig emellertid över scenen med elgitarr på magen, färgar stämningen med ackord snarlika de som kom från Ry Cooder i flera soundtracks. Det laboreras fullskaligt med ljusdesign och vid flera tillfällen bländas publiken (obegripligt varför) av dioder/ strålkastare placerade vertikalt på scenens kanter.

Är inte helt klar över hur mycket nutid det är tänkt att man ska avkoda i Magnus Lindmans manus. Däremot säker på en sak. I samarbete med regissören (tillika Folkteaterns konstnärlige ledare), har han roat sig med vår fixering vid att märka fraser i sociala media, ange dem med prefixet #hashtag. Blir lika roligt varje gång!

Det är ett erfaret gäng som skapat gedigen välspelad teater. Just för att Helmon Solomon med sin streetsmartness är så osannolik i huvudrollen, blir det ett snilledrag att förse denna färska skådespelare, med otåliga gester, och den ena dräkten efter den andra. Ulf Rönnerstrand (tillhör ensemblen på Backa Teater) som den godmodige tråkmånsen Charles är värd mycket beröm. En pillemarisk Jonas Sjöqvist är som klippt och skuren för att gestalta apotekaren vars bristande självinsikt lockar fram många skratt.

Mig veterligen debuterar Victoria Olmarker (Stadsteaterns fasta ensemble) på Folkteatern. Åstadkommer ett lysande porträtt på en förslagen försäljare utrustad med ockerfasoner. Madame Bovary är uppvaktad av två diametralt motsatta karaktärer. Emma Österlöf gör inkännande Léon fylld av uppriktig, återhållsam sensibilitet, medan alfahannen som vill visa sig känslig, förkroppsligas med bravur av Leon Terfelt. Skulle tro att han mest är känd från film och tv-serier. Enligt hans rollfigur är ogifta kvinnor fria, gränslösa och hejdlösa. Sara Wikström och Kim Lantz utgör den äldre generationen, föräldrar till Charles respektive Emma. De utnyttjar effektivt möjligheten att plocka fram sin stora yrkeskunskap.

Som förhoppningsvis framgått en intelligent iscensättning, även om den inte riktigt har samma brännheta magnitud som föregående pjäs på samma scen (Nakna som foster och gudar). Fram till det dystra slutet är det en drift med mänskliga tillkortakommanden i en småborgerlig värld. Och har man i likhet med tjejsällskapet bredvid mig nyligen läst boken, då gynnas man. Så en lång text som blandar kåseri med recension slutar med en rekommendation. Kan som kuriosa avrunda med att en modefetischist och influencer på fallrepet citeras i teaterprogrammet.

Av Bertholt Brecht och Hella Woulijoki

Översättning: Alf Henriksson

Regi och scenografi: Pontis Stenshäll

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Mask: Ingela Collin

I rollerna: Lisa Lindgren, Ika Nord, Hannah Alem Davidson, Marie Delleskog, Emil Ljungestig, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Frida Linell och Nina Dahn (de två sist nämnda praktikanter)

Premiär 25/10

Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 18/1 2020

För ordningens skull meddelas omgående att jag såg föreställningen efter premiär (29/10) i uppskattningsvis halvbesatt salong. Den didaktiske Brecht erbjuder tacksamt stoff för den regissör som vill uppdatera hans sedelärande epik till nutid, något Pontus Stenshäll har frestats till att omvandla enligt eget gottfinnande. Pjäsen blir klar i Finland 1940, när Brecht lever i exil, inneboende hos dramatikern Hella Woulijoki. Hennes Sågspånsprinsessan baserad på excentrisk släkting utgjorde förlagan. Den förmögne Puntila har gård och sågverk, är givmild som berusad och elak i nyktert tillstånd. Han njuter av att visa sin makt genom nyckfull beslutsamhet, vilket drabbar dottern, hans chaufför Matti och kvinnorna han förlovar sig med. Ett folklustspel värt namnet kan aldrig bli torrt eller framstå som tråkigt. Men för att en uppsättning ska kunna rubriceras som bra teater måste den engagera, vilket också Brecht lär ha haft som parabel. Och på den punkten fallerar uppsättningen.

Föga förvånande har Puntila förvandlats till en Donald Trump – figur, vars oberäkneliga, narcissistiska drag passar förträffligt in på tematiken. Varje ogenomtänkt beslut rivs upp när alkoholen gått ur kroppen, som en fåfäng lösning när problem uppstått. Vad som gäller för Puntilla är oinskränkt maktutövning och omedelbart tillfredsställda behov, samma störning som hos Trump.

Den ömkliga, tvetydiga pondus Puntila utstrålar, görs med hysterisk frenesi. Lisa Lindgren är fantastisk i huvudrollen. Hon gestaltar konsekvent en påverkad galning, vars sluddriga men hörbara repliker och vingliga kroppshållning, är en stor del av behållningen. Hur klarar hennes rygg och artikulation att utföra vad som ålagts henne? Lindgrens imposanta dominans får övriga på scen att förblekna. Det är inte första gången hon bredbent ikläder sig manliga bestämmarmanér. Hon vet precis hur man framställer despoter i ett löjets skimmer. Pjäsens öppna slut indikerar att psykopaten antingen kommer dö av spritkonsumtion eller störtas från sin position. Fäster mig vid en formulering från en professor i essä ur uppsättningens program. Hon skriver att Brecht inte ville ha offer som går under, genom att försonas med sitt öde.

Scenografin har fyndig infantil prägel. Puntila Tower är konstruerat som en lekpark med intilliggande sauna. I öppningsscenen sitter han i kulört fåtölj, vars material ska påminna om gigantiska legoklossar. Han har kvicknat till efter ett dryckesslag som varat i dygn, bossar runt med kyparen (Marie Delleskog). Eftersom allt ska vara så storslaget för Puntila, är det en komisk poäng att den röda bil han körs i är pytteliten.

Ika Nord spelar den stackars underdånige Matti med små medel, en person som lever upp när han smider planer med dottern Eva (Hannah Alem Davidsson) Hennes färdigheter som mimare tas inte lika mycket i anspråk som förväntat. Lasse Carlsson gör domaren, medan övriga i ensemblen har många roller att ombesörja, exempelvis kroppsarbetare i gula västar. I egenskap av sig själv har Marie Delleskog dessutom uppdraget att introducera bägge akterna, jämte ge publiken den hint som annars tillkommer inspicienten. Ett led i Brechts berömda verfremdung-teknik lika mycket som idé från regissören.

Pontus Stenshäll är en förespråkare av infall, i den här pjäsen att betrakta som digressioner. Visst häpnar man över skådespelares mångsidighet och deras musikaliska talanger, inte minst midsommarnattens trumpetsolo och mäktiga sång. Men han borde haft en dramaturg som stramat upp, rensat bland alla karaokeövningar. Simon Steensland är angiven som kompositör. Vad publiken kommer minnas är emellertid den radda hits som vi hör. Låtar av exempelvis Simply Red och George Harrison. Musikalartisten Emil Ljungestig tolkar Sympathy For The Devil. Framför ridån sitter han som kvinnlig telefonist tillsammans med Delleskog, Frida Linell och Nina Dahn. På ett kärleksfullt sätt håller de på med att bräcka varandra, med duktiga vokalinsatser likt hängivna karaokeutövare. Hör i tur och ordning John Lennon, ABBA, Dolly Parton och Gloria Gaynor. Visserligen är texterna relevanta för att belysa hur Brecht angriper ett orättfärdigt system. Men detta “intermezzo” blir alltför omfattande.

Går inte att nog understryka Lisa Lindgrens otroliga bedrift. Trots en hållning väsensskild från sin egen fysisk, är hon aldrig nära att komma av sig. Bortsett från den gestaltningen lämnar jag salongen tom med en frustrerad jaha-känsla.