• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterrecension: Stadsvandring i Ronneby anno 1658 under en hårdför försvenskningsprocess..

25 juni, 2025 by Martin Moberg

(Ronneby anno 1658 och årtionden därefter – Ronneby folkteaters stadsvandring 2025 – foto: Visit Ronneby)

Betyg: 4

PREMIÄR
Tisdag den 24 juni kl. 18.00 samling utanför Turistinformationen, Ronneby Torg
Vandringen tar cirka en och en halvtimme.
Guide: Anneli Vik, tisdagen den 22 juli guidar Urban Jönsson.

ÖVRIGA DATUM
Tisdagar: 24/6, 1/7, 8/7, 15/7, 22/7, 29/7, 5/8, 12/8. (eventuellt en extra vandring den 19/8)

Tid: kl. 18.00
Antal platser per vandring: 60 personer

Igår kväll den 24e juni, var det premiär för årets dramatiserade stadsvandringar av Ronneby folkteater. Startpunkten var inte som tidigare års sommarkvällar på Torget i Ronneby, utan vid den vackert nymålade byggnaden där Turistinformation sitter och årets dramatiserade stadsvandring fokuserar man på det historisk dramatiska året 1658 och decennierna därefter. För då skedde det så pass påtagliga och pådyvlade förändringar i vardagen, som än i dessa dagar ligger i bakgrunden.

Stadsvandringen sker under en tid när svenskarna bl a erövrade Blekinge och inledde en hårdför försvenskningsprocess. Det kom definitivt att märkas i Ronneby, staden vid åkröken. Ta t ex när prästerna plötsligt skulle predika på svenska, och liturgin var inte som under dansktiden. Eftersom kyrkan vid den här tiden var något alla bara skulle gå till om söndagarna, kom nyordningen i gudtjänstfirandet att bli svårsmält för invånarna i handelsstaden nästintill mitt i Blekinge.

Men det kom inte att bara stanna vid det, följderna för Ronnebyborna när svenske kungen Karl XI 1679 grundade en ny stad på en ö i skärgården drygt tre mil österut blev ännu bistrare än förändringar i hur kyrkans predikan kom att innebära. Det var bra skådespelarinsatser från Folkteaterns emsemble och man kan tydligt förstå hur militär erövring av landområden så brutalt slår mot civilbefolkningen i årtionden efteråt. Tiden läker alla sår, nja kanske det. Rekommenderar att man följer med på Ronneby folkteaters stadsvandring anno 2025.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, historia, Kulturbloggen, Recension, Ronneby, Ronneby folkteater, sommar, stadsvandring, Teaterkritik

Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

9 maj, 2025 by Anna Vikström

[BLANK]
Av Alice Birch
Översättning Amanda Svensson
Regi Maria Åberg
Scenografi och kostym Rosanna Vize
Ljus James Farncombe
Peruk och mask Melanie Åberg, Sofia Ranow Boix-Vives
I rollerna Julia Dufvenius, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Livia Millhagen, Ingela Olsson, Nancy Ofori och Lotta Tejle
Svensk premiär på stora scenen på Dramaten 8 maj 2025

En lång rad kvinnor står iförda blommiga sommarklänningar i föreställningens början. Men gulligt, sött och sommar-romantiskt är det långt ifrån. Snabbt brakar det loss och vi får följa starka scener om våld mot kvinnor, scener som känns ända in i märgen och av och till är det alldeles knäpptyst i salongen. Ingen kan se detta utan att bli berörd på djupet.

Det är en föreställning av Alice Birch, som är en av Storbritanniens mest uppmärksammade dramatiker som skrivit för succéserier som Succession och Normal People. [BLANK] sätts upp i Sverige för första gången. I rollerna: tio skickliga svenska skådespelare som gestaltar kvinnor som utsatts för våld – offer, överlevare och förövare.

Små puzzel-bitar ur olika kvinnoöden gestaltas. Kvinnor som brottsoffer och i några fall också som förövare. Alla scener belyser våld på olika sätt – fysiskt, psykiskt, strukturellt och känslomässigt. Männen som ofta är förövare är frånvarande på scen men deras handlingars följder och konsekvenser är tydliga. En del scener är som att uppleva ett domstolsförhör, i någon scen får vi se en polis som försöker övertala en kvinna att anmäla våld.

Det är hög kvalitet hela vägen, i varje scen, med genomgående duktiga skådespelare samlade på samma scen. Alla skådespelare var på scenen hela tiden, en del i förgrunden och andra i bakgrunden. Scenografin är spännande med en snurrscen som snurrade på, hela tiden i rörelse där vi i bakgrunden ser olika kvinnor i olika vardagssituationer, ofta en illustration av hur kvinnor alltid är sysselsatta i kök och någon gång utomhus.

Jag känner stor tacksamhet för att en föreställning som denna sätts upp på Dramaten. Samma vecka som föreställningen har premiär släpper polisen en rapport om våld mot kvinnor som fick stor uppmärksamhet i medier. I polisrapporten tas det upp att tre kvinnor skulle kunna levt om polisen hade gjort sitt jobb.

Kanske en del ur publiken kan uppleva att föreställningen tar upp ett alltför ”tung ochnsvårt ämne”, men det är trots allt många kvinnors verklighet och vardag som gestaltas. Det kan inte bli för mycket uppmärksamhet på våldet mot kvinnor och barn. Detta våld fortsätter i oförminskad styrka. Det är viktigt att det blir synliggjort. Våldet utspelas dagligen runt om i samhället även om många inte ser det. Det ges inga svar i föreställningen och inga frågeställningar formuleras. Det är istället olika händelser som spelas upp, vilket fungerar mycket bra och säkert är starkare och tydligare än om några svar skulle getts, vilket inte heller är en teaters uppgift att ge. Jag rekommenderar alla att se den.

Om regissören:
Regisserar gör Maria Åberg, som även regisserade det hyllade uruppförandet på Donmar Warehouse i London. Hon har varit verksam som regissör på Royal Shakespeare Company och andra teatrar i Storbritannien, men har också satt upp flera pjäser på Malmö Stadsteater. På Dramaten har hon tidigare satt upp Gustav III på Stora scenen 2008.
Maria Åberg säger i ett pressmeddelande:
– Alice Birchs engelska titel anspelar på ett blanksteg där man kan fylla sin egen titel beroende på vilket urval av scener man gör, men den belyser också det faktum att kvinnorna vi möter på scen skulle kunna vara vilka kvinnor som helst.

Fakta om Alice Birch och[BLANK]
Alice Birch skrev [BLANK] på beställning från National Theatre och Clean Break – ett brittiskt teaterkompani som grundades i ett kvinnofängelse 1979. Målet var att ge röst åt kvinnor som på något sätt kommit i kontakt med det straffrättsliga systemet, vilket också förklarar pjäsens tematik. Pjäsen består av 100 fristående scener, av vilka varje regissör som sätter upp pjäsen får välja fritt. Ingen uppsättning av pjäsen blir därför den andra lik. Denna version av [BLANK] består av 28 scener.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alice Birch, Dramaten, Maria Åberg, Teaterkritik, Teaterrecension, Våld mot kvinnor och barn

Teaterkritik: Pensionat Oskar – komisk och ger mycket att tänka på efter dramaturgi a la Gardell

26 april, 2025 by Rosemari Södergren


Foto Sören Vilks

Pensionat Oskar
Av Jonas Gardell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Mikael Kratt
Mask Patricia Svajger
Komposition Eeva Kontu
Premiär 25 april 2025 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En rolig, lättsam föreställning om en man i medelåldern som mer och mer känner att han fastnat i ett liv han inte trivs med och på en semester i en stugby hittar han en väg att bli sig själv igen, i dramaturgi a la Jonas Gardell. Föreställningen är en överföring till scen av filmen Pensionat Oskar (i regi av den danska regissören Susanne Bier) som gick upp på bio 1995 och bland annat gav två guldbaggar: Bästa manuskript (Jonas Gardell) och Bästa manliga huvudroll (Loa Falkman) och blev nominerad till ytterligare två baggar för Bästa film och Bästa kvinnliga huvudroll (Stina Ekblad).

Filosofi eller dramaturgi a la Gardell betyder en handling utan gråzoner och där det är tydligt vilken karaktär som är ond och vem som är god.
Den ofria människan, som också kan kallas den onde: bor i radhus, arbetar med teknik eller i varje inte med något kreativt arbete, är emot socialdemokratin och är rasist, främlingsfientlig och homofob.
Den fria människan, som också kan kallas den goda: har ett fritt yrke utan anställning, är gärna skådespelare, trollkarl eller konstnär och anser att den egna känslan av frihet är viktigare än något annat, till och med viktigare än att finnas till för sina barn.

Några fördjupade karaktärer eller något som sägs under ytan finns inte. Men om vi släpper förväntningar på djup i karaktärer är det en underhållande och tankeväckande föreställning om att hitta sig själv. Huvudpersonen Rune Runeberg (spelas enastående bra av Henrik Norlén, som jag hittills aldrig sett göra medioker ifrån sig i någon roll) och hans fru Gunnel (spelas av duktiga Helena af Sandeberg) bor i radhus och har bokat semester i en stugby, Pensionat Oskar. De har en förhoppning om att semestern ska ge dem tillfälle att hitta tillbaka till varandra och väcka mer liv i deras relation och kunna ta itu med situationer som skaver. Pensionat Oskar är en vanlig stugby med en liten butik, en radda stamgäster och små slitna hus ganska nära havet.

I stugbyn möter de olika karaktärer, som grannparet i stugan intill som är symbolen för en riktig usel relation där mannen förtrycker kvinnan på alla sätt det går. Men i stugbyn finns också ett fint äldre par, två äldre lesbiska kvinnor som är föreställningens clowner.
Ingen kvinna skildras med något djup i denna uppsättning. Tonårsdottern är bara sur och tycker att familjen är det tristaste som finns. Runes fru Gunnel klamrar sig bara fast vid äktenskapet, kan inte ens bli arg, eller vågar inte ens bli arg och står inte upp för sig själv, vilket är ganska ologiskt i sammanhanget.

I stugbyn möter familjen Runeberg den unge sommararbetaren Petrus som drömmer om att resa runt i Europa och försörja sig som trollkarl på gatorna. När Rune en kväll får se Petrus bada naken händer något, en gnista i Runes hjärta slår rot. Rune dras till Petrus och tillbringar mer och mer tid med honom. Vad är det som händer mellan dem? En kärleksrelation? En sommarpassion? Eller är det sitt yngre jag och de drömmar han hade då som väcks till liv inom Rune? Det är upp till betraktaren att tolka.

Skådespelarna är duktiga och lyfter en stor del av föreställningen, Henrik Norlén som jag redan nämnt och Hampus Hallberg som Petrus och Helena af Sandeberg som Gunnel. Övriga roller är mer lustiga figurer, klichéartat skissade som specifika typer.

Ett extra stort plus för scenografin, ljud och ljus som samverkar till de magiska scenerna där Rune och Petrus badar i månens scen och de lustiga scenerna där de letar efter sin stuga i stugbyn där stugorna är i miniformat och kan ställas på bordet.

Föreställningens tema beskrivs i ett pressmeddelande:
Pensionat Oskar handlar om att vilja men inte våga följa sina drömmar och passioner. Och vad som kan hända om en släpper taget och ger sig hän.

Det är ett ämne som jag skulle kunna vidareutveckla i timmar: Att människan blir lycklig först då den helt följer sin passion upplever jag är ett budskap som är väl etablerat i dagens individ-baserade samhälle där individen alltid ska ha valmöjlighet och stå i centrum. Men är inte det en illusion? Blir människan verkligen lycklig över att alltid sätta sig själv och sina egna intressen i främsta rummet? Är vi inga sociala varelser? Jag är lite frågande till att människan blir lycklig av att alltid sätta sig själv i centrum. Men det är en stor diskussion som inte får plats i en reflektion över en teaterpremiär. Hur som helst är det föreställningens tema och budskap: Hitta sig själv och bli den man ville vara som tjugoåring. Och det kan sätta igång många olika funderingar hos publiken.


Om regissören:
Regissören Jakob Höglund är en finlandssvensk koreograf och regissör som sedan 2019 är konstnärlig ledare för Lilla Teatern i Helsingfors. Där har han bland annat satt upp Kris och katastrof i Mumindalen (2023) och Dancer in the dark (2024). På Helsingfors Stadsteater har han satt upp föreställningar som Såsom i himmelen (2022) och Bröderna Lejonhjärta (2024). Han tilldelades Svenska Kulturfondens stora kulturpris i Finland 2020 för sitt genreöverskridande scenspråk. På Kulturhuset Stadsteatern satte han upp Sommarboken (2023).


Regissören Jakob Höglund berättar:
– Filmen Pensionat Oskar var livsviktig för mig som tonåring på nittiotalet, i min egen komma-ut process. Jag bandade filmen och såg den om och om igen, med lika delar total fascination och stor ångest. Det var en av de första filmerna med homosexuell tematik på den tiden. När jag ser den idag, som fyrtioåring, är det ur ett nytt perspektiv. Nu ser jag tiden som flytt, drömmarna som gått förlorade och vägvalen i livet, frågor som jag tar med mig in i arbetet med Pensionat Oskar.

Föreställningen följer filmens handling och manus ganska strikt och har en komik som bygger på schabloner och förenklade karaktärer, samtidigt speglar den mycket som många kan känna igen sig eller andra i och både skratta och gråta över. Visst är karaktärerna utan något större djup men en teaterföreställning måste inte alltid ha flera djup i sig. Jag tror denna uppsättning kommer att locka många som vill skratta en stund, fundera kring frihet och relationer och uppleva en nostalgi från livet på 1990-talet.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Henrik Norlen, Jonas Gardell, Pensionat Oskar, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: ”Papporna” där man skrattade vid fel tillfällen på Dramatens Lilla scen

18 april, 2025 by Lotta Altner


Foto Sören Vilks

Papporna
Bok av Alexandra Pascalidou
Regi och koreografi Alexander Salzberger (delar av ensemblen har vid bearbetningen bidragit till material till vissa berättelser)
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Moa Hedberg
Dramaturg Anna Kölén
Regiassistent Lovisa Bergenstråhle mfl.
Urpremiär Skärtorsdagen den 17 april 2025, Dramatens Lilla scen

Det är alltid spännande och nervkittlande vid urpremiärer. Förutom den självklara dramatiken, att något uppförs för allra första gången, blev vi alla tvungna att lämna teatern i närmare 30 minuter eftersom brandlarmet gick. Kanske bidrog detta till mer energi på scen, eller till en nervösare publik när vi till sist fick gå in i teatersalen igen?

Jag tror att många av oss åtminstone hade hört talas om Pascalidous bok, med samma namn dvs. en högaktuell bok om hur manlighet ärvs, förvaltas och påverkar den yngre generationen män i vårt land.

Det som var mycket spännande med föreställningen var hur man ville påvisa hur frånvaron av en god manlig förebild kan göra att unga män blir splittrade och lockas in av andra män som kanske enbart ge dem en gnutta uppskattning, lockelser av fel anledning. Man inser hur lätt det är att manipuleras som barn, och det enda som krävs är en frånvarande eller självupptagen förälder som inte vill vara vuxen i rummet.


Foto Elisabeth Toll / Studio Bon
Föreställningen hade inte en självklar ordningsform och inledningsvis var det väldigt svårt att förstå syftena med visa enskilda scener och dess ordning. Med tiden förstod man några mönster, men fortfarande frågade jag mig, ”varför har man valt det här perspektivet på frågan?”. På detta vis blev det naturligtvis väldigt spännande med jämna mellanrum. Det mest hoppfulla i föreställningen var hur den dansande barnstatisten, trots allt, oavsett vad som förväntades av honom, rörde sig efter sina egna regler och inte lät sig påverkas av varken sitt arv eller fördomar kring vad han skulle kunna få lov att vara. Det kändes hoppfullt och är så vi alla behöver växa upp, kanske våga vara den vuxna i rummet, även om det är för tidigt.

Om man ska vara ironisk kring något på scen, i det här fallet män och deras ursäkter kring våld, livsval, faderskap, krav på villkorslös respekt och deras respektlöshet mot kvinnor, måste man göra det på sådant vis att publiken inte tror att det är komik. Jag blev mycket illa berör av att man hånskrattade med/åt karaktärerna som överdrev svenska från förorten och som beskrev kvinnor som f*ttor och h*ror i varannan mening. Några upplevde detta tydligen som enormt roligt och inte som den satir det borde vara.

Det börjar mer och mer bli vanligt i samband med premiärer att ensemblen bjuder in sina nära och kära i samband med premiärer. Den här kvällen var inget undantag. Känslan av att vi andra enbart är nödvändig utfyllning och är med på förfesten, tror jag är något man ska försöka undvika. Det blir aldrig riktigt bra om muren mellan publik och skådespelare helt rivs ned och känslan av inbördes beundrar infinner sig redan före föreställningen. Jag hoppas dock att ni hade en underbar efterfest – det förtjänar man alltid när man slitit hårt. Skål!

Medverkande David Fukamachi, John Njie, Razmus Nyström, Jonay Pineda Skallak, Magnus Roosmann, Nemanja Strojanović, Christoffer Svensson, Francisco Sobrado, Leonard Terfelt och barnstatisten Zizou Reinholdsson (andra framträdanden Ian Hammarbäck alt. Levi Widén)

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Tre unika berättelser lyfter fram exceptionell kvinnlig kapacitet – Vardagshjältinnorna på Göteborgs Stadsteaters Lunchteater

15 april, 2025 by Mats Hallberg

v 15 2025

Göteborgs Stadsteaters Foajé

På scen: Anette Sevreus (manus) & Ida Gillner (musik)

Regi: Marie Delleskog

Kostym: Nonno Nordqvist

Ljus & Ljud: Arctur Hernández Charrága

Underrubriken lyder ”rapport från ännu en skurhink”. Den antyder att föreställningen kommer och handla om Maja Ekelöf, vars osannolika biografi sammanlänkas med Anette Sevreus så viktiga mormor samt hennes mammas favorit inom hemtjänsten. Blev inbjuden av skådespelaren som frilansat i över trettio år och kände till att jag recenserat uppsättningar hon medverkat i senaste åren. Har sett henne hos Vera Berzak Teatersällskap x 3, med Andra bollar, på Trixter, ADAS, Folkteatern och kanske ytterligare någon scen. Sedan sent 90-tal har hon förekommit i en lång rad filmer och tv-serier.

Musikern och kompositören Ida Gillner upptäcktes av en slump 2019, i samband med att jag befann mig i Kronhuset för att skriva om folkmusiktrion Kaja. Därefter har det blivit ett antal uppskattande recensioner av skivor och framträdanden, solo eller ingående i Längtans Kapell. Vidare ska framhållas att Gillner skrev musiken till Alla vindar är stilla av ovan nämnda Berzak. En av aktörerna på scen var då Anette Sevreus. 80-talisten vars huvudinstrument är sopransaxofon, framstår sedan sin magiska pianoskiva som en utmärkt pianist med ett eget uttryck. I Vardagshjältinnorna syns hennes rörelser över klaviaturen och subtila spel på akustisk gitarr.

foton Sten Dereman

Lunchteatern inför som vanligt maximalt antal åhörare vilka inmundigat god lunch, innehöll föga förvånande anmärkningsvärda livsöden. Två omständigheter fick igång tankeprocesser hos mig. Ibland undrar man ju hur vissa människor hinner med allt de uträttar och man ställer sig den självklara frågan: Hur orkar de? Varifrån får de sin energi och vad beror det på att dessa sällsynta individer vi hör om, visar en sådan omsorg om andra (inte sällan liknar beteendet betraktat utifrån uppoffrande slit)? Att bry sig var ett gemensamt drag hos städerskan Maja, mormor Jenny och invandrande Z som såg sina sysslor som ett kall. Man kan helt enkelt inte begripa att alla människor tidsmässigt lyder under samma villkor, kan förefalla som om vissa har tillgång till flera liv.

Informationen om dessa exceptionella kvinnor får mig att fundera. Jag är uppväxt i en folkrörelse, nämligen frisksport-rörelsen. Var ideell föreningsledare från tonåren och framåt och investerade oerhört många timmar i veckan, främst som ledare för grabbar som gillade att tävla i olika idrotter. Och till så där nittio procent har mitt skrivande (bara här i K-bloggen finns ett fyrsiffrigt antal texter) skett utan arvode eller utanför arbetstid. Fallbeskrivningarna i Vardagshjältinnorna resulterade i att jag funderar på hur sällsynta eldsjälar är numera. i dessa underliga tider när varumärkeskrängande influencers kan bli snuskigt rika utan större ansträngning. De kämpande kvinnors historier Sevreus redovisar utgör en välkommen motbild.

Den andra faktorn rör Maja Ekelöfs ideologi, hennes minst sagt underliga livssyn. Genom att ha sammanförts av en gemensam bekant inleder Ekelöf en livaktig korrespondens med ”kamrat” Tony Rosendahl (som skickade brev till författaren av Rapport från en skurhink), tidvis internerad på Kumla-bunkern och dömd för spektakulära bankrån. På Orwellskt Newspeak-manér betraktas han som förtryckt. Hon den skötsamma och fattige solidariserar sig sålunda med förmögenhetsbrottslingen, istället för med alla offer vilka fått sina liv förstörda. Ungefär lika groteskt som de idag inom akademin och kultur-sfären som bagatelliserar livsstilskriminellas gärningar och gjort sig till terroristkramare. Också media och i synnerhet Public Service har jag som press på P3 Guld ”ertappat” med att glorifiera hänsynslösa egotrippade ynglingar som skapat skräck i samhället. Idag skulle hon på goda grunder getts epitetet woke-marxist.

Konstigt nog har jag brevväxlingen i förstaupplaga. Köpte förmodligen boken, ur vilken Sevreus animerat citerar, på rea och läste den som pinsamt naiv tonåring. Rosendahls tillvaro styrs av restriktioner, vilket gör den ömmande brevskriverskan upprörd. När Sevreus tar upp Ekelöfs nikotinbegär, kan flikas in att hon som tilldelades det första Ivar Lo-priset (det av LO instiftade) rökte ihjäl sig i likhet med Stig Sjödin. Angående förkunskap har jag både läst och i vår ambitiösa fackliga klubbtidning utförligt presenterat Rapport från en skurhink.

Att fembarnsmamman från Karlskoga vann en romanpristävling (motsvarande tre årslöner efter skatt påpekas i Vardagshjältinnorna) för en dagbok plus en självbiografisk prolog, måste betecknas som en sensationell bragd. Vi får veta att förutsättningen för inlämnade manus var att de skulle vara maskinskrivna. Kravet uppfylldes genom att stanna kvar på kontor efter utförd städning, använda olika maskiner för att minska risken för upptäckt. Rapport-romanen kretsar kring hennes usla ekonomi och hälsa, påfrestande jobbet, hennes något bortskämda barn i tonåren eller äldre, om läsefrukter och studier på folkhögskola och framför allt om världshändelser sedda ur en aldrig tvivlande socialists synvinkel.

Hög tid att ta sig tillbaka in i föreställningen. Vad Sevreus upplyser oss om, ofta som svar på Gillners frågor, fördjupas omsorgsfullt i belysande. sekvenser. Regin ringar in, vässar målande beskrivningar, ser till att klokt disponera stoffet. Engagerande tilltal broderas ut med livligt kroppsspråk och infogade betoningar När dramatiska händelser ska gestaltas rycker Gillner in och agerar motspelare. Tror mig inte ha sett musikern agera på motsvarande naturliga vis tidigare. Vi lär enligt marknadsföringen känna tre otroliga personer med ett jädrar anamma, ett påstående publiken instämmer i.

Som bonus har ett knippe sånger stoppats in. Sjöngs snyggt och avskalat till ackompanjemang på piano eller gitarr. Ingen av dem lanseras sig själv primärt som sångare, fast hantverket behärskas. Tydligt går melodi och texter fram, vilka tar fasta på sådant som hopp och klasskillnader. I en brokig kompott urskiljs Mikael Wiehe x 2, rörande visan Himlen är oskyldigt blå av bröderna Gärdestad, WC på svalen av Kent Andersson och den lätt antika schlagermakaren Jules Sylvain (pseudonym). Man har också lagt in Cornelis berömda fredsappell. Framställningen vidgas också av att slides visas bakom duon på scen.

Entré görs ute i publiken emellan långborden. Klädseln i vitt med slipsar är anslående. Har för mig att åtminstone Gillner bär hatt. Den tjugofem år äldre aktrisen etablerar kontakten med oss direkt, genom en monolog om sin mormor vars åsikt var att tv-sändningar på morgnar uppehöll sig vid elände. Båda dividerar om huruvida det var bättre förr. Med införlivandet av Kent Anderssons påvra men lyckliga barndom påvisas den hisnande materiella utvecklingen publiken har erfarenhet av. Sevreus avslöjar att hon varit ett maskrosbarn med både pappa och styvpappa dömda till fängelsestraff. Mormor i Gårda blev räddningen. Verkar ha haft närmast mirakulös förmåga att lösa utmaningar. Hur hon kunde arbeta heltid inom åldringsvården kan man inte begripa med tanke på familjesituationen. I denna kontext sjöngs passande nog Lill-Babs dänga En tuff brud i lyxförpackning.

Den tredje personen som gjort stor skillnad är som nämnts Zara, en omtänksam ängel som kommit att bli Sevreus mammas favorit inom Hemtjänsten. Trots egen sargad uppväxt har hon varit en enorm glädjespridare. Före lyckade finalnumret En sång till modet, förs ett viktigt resonemang. Indirekt en uppmaning om att unna sig själv, se möjligheterna som står till buds. Annars finns en överhängande en risk att godhjärtade av hedervärd välvilja offrar sig själva, något som i förbigående påtalas.

Som framgått med förhoppningsvis önskvärd tydlighet, utspelade sig i ord och ton en tänkvärd föreställning med självbiografisk prägel. Den äldre skådespelaren och den yngre musikern (tillika assisterande i dramatiserade avsnitt) samarbetade ypperligt och förenades fint i duetter.

Foton (ej översta) Sten Dereman

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 272
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: A Samurai in Time – en film som har allt: spänning, värme, romantik och oväntade vändningar

A Samurai in Time Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Samurai in Time – en film som har allt: spänning, värme, romantik och oväntade vändningar

Krönika – Oasis i Cardiff – andra kvällen blev legendarisk

Att vänta på något i åratal kan vara … Läs mer om Krönika – Oasis i Cardiff – andra kvällen blev legendarisk

Lyssna: Pascal – När man drömmer sina drömmar

PASCAL har släppt en ny singel: När man … Läs mer om Lyssna: Pascal – När man drömmer sina drömmar

Lyssna: The Confusions – You Fuck It Up Again

The Confusions har släppt You Fuck It Up … Läs mer om Lyssna: The Confusions – You Fuck It Up Again

Hazel Brugger öppnar Stockholm Fringe med stand-up

Från Eurovision till Stockholm Fringe – … Läs mer om Hazel Brugger öppnar Stockholm Fringe med stand-up

Jungfrukällan återvänder till Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm

Jungfrukällan återvänder efter ill … Läs mer om Jungfrukällan återvänder till Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm

Lyssna: Adam Olenius – ”Malin ibland

Shout Out Louds-sångaren Adam Olenius … Läs mer om Lyssna: Adam Olenius – ”Malin ibland

”Sånger i sommarens famn” – Anders Ekborg åker på sommarturné

"Sånger i sommarens famn" – Anders … Läs mer om ”Sånger i sommarens famn” – Anders Ekborg åker på sommarturné

Medeltiden firas under festivalhelg på Klostermuseet i Vadstena

Trubadurer, familjeaktiviteter, … Läs mer om Medeltiden firas under festivalhelg på Klostermuseet i Vadstena

73 procent av svenskarna planerar att läsa en fysisk bok i sommar

73 procent av svenskarna planerar att … Läs mer om 73 procent av svenskarna planerar att läsa en fysisk bok i sommar

Filmrecension: Jurassic World: Rebirth – hur kan något så fascinerande som dinosaurier bli så dåligt på film?

Jurassic World: Rebirth Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Jurassic World: Rebirth – hur kan något så fascinerande som dinosaurier bli så dåligt på film?

Med förtrollande skönsång i intimt format hedras ett fenomen – Tribut till Eva Cassidy med Märta & John

26/6 2025 Utopia i Göteborg Eva … Läs mer om Med förtrollande skönsång i intimt format hedras ett fenomen – Tribut till Eva Cassidy med Märta & John

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in