Teaterkritik

v 15 2025

Göteborgs Stadsteaters Foajé

På scen: Anette Sevreus (manus) & Ida Gillner (musik)

Regi: Marie Delleskog

Kostym: Nonno Nordqvist

Ljus & Ljud: Arctur Hernández Charrága

Underrubriken lyder ”rapport från ännu en skurhink”. Den antyder att föreställningen kommer och handla om Maja Ekelöf, vars osannolika biografi sammanlänkas med Anette Sevreus så viktiga mormor samt hennes mammas favorit inom hemtjänsten. Blev inbjuden av skådespelaren som frilansat i över trettio år och kände till att jag recenserat uppsättningar hon medverkat i senaste åren. Har sett henne hos Vera Berzak Teatersällskap x 3, med Andra bollar, på Trixter, ADAS, Folkteatern och kanske ytterligare någon scen. Sedan sent 90-tal har hon förekommit i en lång rad filmer och tv-serier.

Musikern och kompositören Ida Gillner upptäcktes av en slump 2019, i samband med att jag befann mig i Kronhuset för att skriva om folkmusiktrion Kaja. Därefter har det blivit ett antal uppskattande recensioner av skivor och framträdanden, solo eller ingående i Längtans Kapell. Vidare ska framhållas att Gillner skrev musiken till Alla vindar är stilla av ovan nämnda Berzak. En av aktörerna på scen var då Anette Sevreus. 80-talisten vars huvudinstrument är sopransaxofon, framstår sedan sin magiska pianoskiva som en utmärkt pianist med ett eget uttryck. I Vardagshjältinnorna syns hennes rörelser över klaviaturen och subtila spel på akustisk gitarr.

Lunchteatern inför som vanligt maximalt antal åhörare vilka inmundigat god lunch, innehöll föga förvånande anmärkningsvärda livsöden. Två omständigheter fick igång tankeprocesser hos mig. Ibland undrar man ju hur vissa människor hinner med allt de uträttar och man ställer sig den självklara frågan: Hur orkar de? Varifrån får de sin energi och vad beror det på att dessa sällsynta individer vi hör om, visar en sådan omsorg om andra (inte sällan liknar beteendet betraktat utifrån uppoffrande slit)? Att bry sig var ett gemensamt drag hos städerskan Maja, mormor Jenny och invandrande Z som såg sina sysslor som ett kall. Man kan helt enkelt inte begripa att alla människor tidsmässigt lyder under samma villkor, kan förefalla som om vissa har tillgång till flera liv.

Informationen om dessa exceptionella kvinnor får mig att fundera. Jag är uppväxt i en folkrörelse, nämligen frisksport-rörelsen. Var ideell föreningsledare från tonåren och framåt och investerade oerhört många timmar i veckan, främst som ledare för grabbar som gillade att tävla i olika idrotter. Och till så där nittio procent har mitt skrivande (bara här i K-bloggen finns ett fyrsiffrigt antal texter) skett utan arvode eller utanför arbetstid. Fallbeskrivningarna i Vardagshjältinnorna resulterade i att jag funderar på hur sällsynta eldsjälar är numera. i dessa underliga tider när varumärkeskrängande influencers kan bli snuskigt rika utan större ansträngning. De kämpande kvinnors historier Sevreus redovisar utgör en välkommen motbild.

Den andra faktorn rör Maja Ekelöfs ideologi, hennes minst sagt underliga livssyn. Genom att ha sammanförts av en gemensam bekant inleder Ekelöf en livaktig korrespondens med ”kamrat” Tony Rosendahl (som skickade brev till författaren av Rapport från en skurhink), tidvis internerad på Kumla-bunkern och dömd för spektakulära bankrån. På Orwellskt Newspeak-manér betraktas han som förtryckt. Hon den skötsamma och fattige solidariserar sig sålunda med förmögenhetsbrottslingen, istället för med alla offer vilka fått sina liv förstörda. Ungefär lika groteskt som de idag inom akademin och kultur-sfären som bagatelliserar livsstilskriminellas gärningar och gjort sig till terroristkramare. Också media och i synnerhet Public Service har jag som press på P3 Guld ”ertappat” med att glorifiera hänsynslösa egotrippade ynglingar som skapat skräck i samhället. Idag skulle hon på goda grunder getts epitetet woke-marxist.

Konstigt nog har jag brevväxlingen i förstaupplaga. Köpte förmodligen boken, ur vilken Sevreus animerat citerar, på rea och läste den som pinsamt naiv tonåring. Rosendahls tillvaro styrs av restriktioner, vilket gör den ömmande brevskriverskan upprörd. När Sevreus tar upp Ekelöfs nikotinbegär, kan flikas in att hon som tilldelades det första Ivar Lo-priset (det av LO instiftade) rökte ihjäl sig i likhet med Stig Sjödin. Angående förkunskap har jag både läst och i vår ambitiösa fackliga klubbtidning utförligt presenterat Rapport från en skurhink.

Att fembarnsmamman från Karlskoga vann en romanpristävling (motsvarande tre årslöner efter skatt påpekas i Vardagshjältinnorna) för en dagbok plus en självbiografisk prolog, måste betecknas som en sensationell bragd. Vi får veta att förutsättningen för inlämnade manus var att de skulle vara maskinskrivna. Kravet uppfylldes genom att stanna kvar på kontor efter utförd städning, använda olika maskiner för att minska risken för upptäckt. Rapport-romanen kretsar kring hennes usla ekonomi och hälsa, påfrestande jobbet, hennes något bortskämda barn i tonåren eller äldre, om läsefrukter och studier på folkhögskola och framför allt om världshändelser sedda ur en aldrig tvivlande socialists synvinkel.

Hög tid att ta sig tillbaka in i föreställningen. Vad Sevreus upplyser oss om, ofta som svar på Gillners frågor, fördjupas omsorgsfullt i belysande. sekvenser. Regin ringar in, vässar målande beskrivningar, ser till att klokt disponera stoffet. Engagerande tilltal broderas ut med livligt kroppsspråk och infogade betoningar När dramatiska händelser ska gestaltas rycker Gillner in och agerar motspelare. Tror mig inte ha sett musikern agera på motsvarande naturliga vis tidigare. Vi lär enligt marknadsföringen känna tre otroliga personer med ett jädrar anamma, ett påstående publiken instämmer i.

Som bonus har ett knippe sånger stoppats in. Sjöngs snyggt och avskalat till ackompanjemang på piano eller gitarr. Ingen av dem lanseras sig själv primärt som sångare, fast hantverket behärskas. Tydligt går melodi och texter fram, vilka tar fasta på sådant som hopp och klasskillnader. I en brokig kompott urskiljs Mikael Wiehe x 2, rörande visan Himlen är oskyldigt blå av bröderna Gärdestad, WC på svalen av Kent Andersson och den lätt antika schlagermakaren Jules Sylvain (pseudonym). Man har också lagt in Cornelis berömda fredsappell. Framställningen vidgas också av att slides visas bakom duon på scen.

Entré görs ute i publiken emellan långborden. Klädseln i vitt med slipsar är anslående. Har för mig att åtminstone Gillner bär hatt. Den tjugofem år äldre aktrisen etablerar kontakten med oss direkt, genom en monolog om sin mormor vars åsikt var att tv-sändningar på morgnar uppehöll sig vid elände. Båda dividerar om huruvida det var bättre förr. Med införlivandet av Kent Anderssons påvra men lyckliga barndom påvisas den hisnande materiella utvecklingen publiken har erfarenhet av. Sevreus avslöjar att hon varit ett maskrosbarn med både pappa och styvpappa dömda till fängelsestraff. Mormor i Gårda blev räddningen. Verkar ha haft närmast mirakulös förmåga att lösa utmaningar. Hur hon kunde arbeta heltid inom åldringsvården kan man inte begripa med tanke på familjesituationen. I denna kontext sjöngs passande nog Lill-Babs dänga En tuff brud i lyxförpackning.

Den tredje personen som gjort stor skillnad är som nämnts Zara, en omtänksam ängel som kommit att bli Sevreus mammas favorit inom Hemtjänsten. Trots egen sargad uppväxt har hon varit en enorm glädjespridare. Före lyckade finalnumret En sång till modet, förs ett viktigt resonemang. Indirekt en uppmaning om att unna sig själv, se möjligheterna som står till buds. Annars finns en överhängande en risk att godhjärtade av hedervärd välvilja offrar sig själva, något som i förbigående påtalas.

Som framgått med förhoppningsvis önskvärd tydlighet, utspelade sig i ord och ton en tänkvärd föreställning med självbiografisk prägel. Den äldre skådespelaren och den yngre musikern (tillika assisterande i dramatiserade avsnitt) samarbetade ypperligt och förenades fint i duetter.

Foton (ej översta) Sten Dereman