Teaterkritik

Teaterkritik: Arg gubbe på Teater Giljotin

30 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Arg gubbe
Av Michael Segerström
Regi Ejvind Andersen
På scen Michael Segerström
Premiär på Teater Giljotin 30 juli 2019′

Michael Segerström är modig. Över sextio år gammal träder han fram och berättar att han kommit till insikt att han är homosexuell. För detta möter han många olika reaktioner.
En del gratulerar honom. Varför får han en massa gratulationer när hans läggning mest känns som ett straff? säger han i föreställningen där han berättar om sin resa fram till beslutet att träda ut ur garderoben.

Det är intressant och fascinerande. Han har varit gift i 28 år med en kvinna, har en adoptivson och har alltså levt utåt sett som heterosexuell. När han nu kliver fram och berättar gör han inte det för att han har en homosexuell relation utan för att det är något som han tryckt ned inom sig i hela sitt liv.

I föreställningen, som är en monolog har skrivit själv, berättar han om sin uppväxt och hur han tryckte ned sina känslor för män. Han växte upp på en mindre ort i Skåne under 1950-talet, i en tid och en plats då det inte var lätt att sticka ut från mängden och homosexualitet var inte accepterat.

Utan tvekan är han både modig och en duktig skådespelare. Hans monolog blir aldrig tråkig, han växlar med röstläge och kroppsuttryck då han låter sina olika personligheter komma till tals. Det är medryckande att höra hans personliga berättelse. Bra tajmat med premiär under Prideveckan i Stockholm.

Samtidigt tycker jag det är sorgligt att någon människa alls behöver “komma ut”. Spelar det alls någon roll vilken sexualitet någon människa har? Det som

Jag fängslades av hans berättelse men hade gärna hört mer om arga gubben och hur farligt det kan vara för en människa att inte kunna leva ärligt med vem hen är, inte ens kunna vara sann mot sig själv. Vad ger det för skador inom en människa? På sätt och vis tycker jag det temat är det mest intressanta.

Lite fakta om Michael Segerström:
Segerström har varit en del av Sveriges teaterliv sedan 1970-talet då han bland annat ingick i Tältprojektet “Vi äro tusenden”, som turnerade i Sverige sommaren 1977. I början av 1980-talet skrev han och spelade huvudrollen i SVTs barnprogram På kurs med Kurt, som sänts i repris flera gånger.

Segerström har varit engagerad vid Boulevardteatern som han var med att starta och driva (1984-2006), Stockholms stadsteater, Göteborgs stadsteater och Helsingborgs Stadsteater. 2008 mottog han en Guldbagge för bästa manliga huvudroll för sin roll som den hunsade, arbetssökande Bernhard i filmen Darling.

År 2013 debuterade Segerström som skönlitterär författare med novellsamlingen Berättelser från köpingen som sedan följdes 2015 av Trelleholla – ondare än ont, en blandning av spänningsroman och en satir över ”det svenska deckarundret”.

Välspelat och märkligt när krisande karriärkvinna skildras – Vilse på Teater Tofta

7 juli, 2019 by Mats Hallberg

Manus: Göran Parkrud

Regi: Emilie Strandberg

Scenografi och ljusdesign: Beate Persdotter Löken

Kostym och mask: Heidi Saikkonen

Koreografi/ rörelseinstruktion: Sara Suneson

Ljud och scenteknik: Patrik Vörén

Spelas till och med 17/8 i Magasinet på Tofta Herrgård 15 km utanför Kungälv – föreställningens längd c:a 2 ½ timma inklusive paus

Urpremiär: 6/7 2019

Denna ambitiösa sommarteater på Västkusten, belägen i ett naturskönt odlingslandskap med havet inte långt borta 10-års jubilerar. Med sin förkärlek till Norén och Strindberg sannerligen en kontrast till farser som pågår parallellt på friluftsteatrar längs Västkusten. Spelplatsen ett loft med scen mitt i, under takbjälkar med publiken placerad tätt inpå i sektioner på kortsidorna. Man hör alla repliker utan problem, fast måste acceptera att inte alltid kunna se skådespelarnas ansikten. De två trappuppgångarna och långsidans port tas i anspråk för entréer och sortier. Utrymmet och logistiken medger högst begränsade möjligheter avseende kulisser och rekvisita. Dramatikens epicentrum i sommarens uppsättning en järnsäng med tjock madrass. I övrigt märks ett pentry, avsatsbord med laptop samt ett antal väskor och påsar.

Mitt första besök ägde rum 2017 då Jonas Gardell valts till manusförfattare. I fjol hade en av teaterns grundare – psykologutbildade dramatikern Göran Parkrud – skrivit pjäsen Törst som jag varken sett eller läst. I går hade den fristående fortsättningen premiär. Vi kastas in i underliggande konflikter mellan två systrar, vars orsaker nog kan förklaras av vad som hände lillasyster Cecilia i Törst. I uppföljaren har hon (Lisa Parkrud) i båda akterna en längre uppgörelsescen med sin extroverta, tämligen bittra storasyster (Susanna Helldén).

Fristående fortsättningen kretsar kring den fem år äldre systern Tove vars liv hamnat i ett ansträngt läge. Sommarlovet tillbringar hon i en primitiv stuga utrustad med potta. Stugan hon får bo i ägs av det kollektiv systern tillhör, vilka kallas hippiesekt av utseendefixerade rektorn Tove. Ljusa sommarmånader ska ge andrum och förlustelser, men också utrymme för nödvändigt skolarbete eftersom hon har över fyrahundra oöppnade jobbmejl. Det är tanken, vilket innebär att besök av såväl biträdande rektor som den gifte älskaren är inplanerade.

Ytterligare en person, en busschaufför som anmält skolan hans son går i till Skolinspektionen, knackar på oannonserat, blir första gången bryskt avvisad. Lars Magnus Larsson (som jag sett i ett otal roller under många år på Folkteatern) gestaltar finkänsligt en frustrerad, brydd busschaufför med ett förflutet i musikbranschen, en figur som visar sig vara mer än en engagerad pappa till sonen Gunnar. Övertygar med sitt vankelmod! Vilse utspelas i nutid i samma område som spelplatsen.

Finns inget att anmärka på i hur skådespelarna tar sig an sina roller, tvärtom. I centrum strålar Susanna Helldén (tillika nedproducent) i en nervig tolkning, av en snärjd individ på väg att tappa DET. Hon är så taggig och uppumpad med bristande självinsikt att det blir hjärtskärande. Hon lider av “skjuta-upp-mödosamma- aktiviteter- sjukan” (samma s.k prokrastinering er recensent ibland drabbas av) och utebliven impulskontroll, brister som jag inte får att gå ihop med Toves ansvarskrävande syssla. Malin Molin imponerar stort som både uppfordrande och ömsint. Vi förstår att passionen för tango ger efterlängtat utlopp, för att kunna upprätthålla en strikt effektiv fasad i yrkeslivet som biträdande rektor. Ett synnerligen naturligt agerande!

När jag för andra gången ser Lisa Parkrud på denna vibrerande scen, slås jag av vilken expert hon är på att ringa in ängsliga, välmenande personer, som vill tro att uppkomna fel fixas med nybakade bullar. Jakob Tamm gör en uppseendeväckande solid karaktär, som älskare utrustad med både attraktion och hjärna. Den långe tolvåringen Charlie Parkrud (alternerar med Jack Hedström) har begåvat tillägnat sig det monotona tonfall som symboliserar autistiskt beteende, förutom besattheten för vissa fenomen. I hans fall krabbor.

En psykologiskt inriktad berättelse tar sinnrikt fasta på våra egenheter. Bärande tematik: konsekvenser av beteenden jämte vår önskan om bekräftelse/ uppskattning och social status. Fler än en vändpunkt ackompanjerar det omtumlande skeendet. Färske regissören Strandberg -tillhör sedan länge fasta ensemblen hos Göteborgs Stadsteater- har fått till en laddad uppsättning, präglad av uppslitande friktioner och nervarvade försoningsmöten. Hon behärskar tveklöst att variera såväl tempo som intensitet och att synka rappa dialoger.

Men vissa invändningar mot manus är ofrånkomliga. Det är rörigt, ibland uppstår tendenser till fars. Emellanåt kryddas med frapperande vulgaritet. Och som framskymtat finns en övergripande trovärdighetsaspekt angående kompetensen hos rektor. Visserligen har Parkrud planterat ett antal skrattframkallande frön genom dessa “tilltag” . Anser dock att Vilse några gånger tappar i densitet, ter sig ojämn när den begagnar sig av en Norénsk svart humor. Trots nämnda reservationer finns tillräckligt mycket att utvinna, för att årets kulturella sommarsatsning i södra Bihuslän förtjänar att rekommenderas.

Kanske på grund av att scenen inte medger avancerade scenografiska lösningar, kryddas uppsättningen av mycket musik, ett tacksamt uttrycksmedel för att skifta stämning och ge publiken chans att smälta vad de sett. Argentinsk tango i Piazzollas anda förekommer flera gånger. Vidare hörs Nina Simone, Dexy Midnight Runners, covers på Bob Dylan och the Boss med flera. Avgjort starkaste upplevelsen levereras emellertid av Susanna Helldén på fiol, när hon för pjäsens yngste deltagare framför psalmen En vänlig grönskas rika dräkt (melodin identifierad av mitt 86-åriga sällskap).

OBS Tre gånger under spelperioden anordnas efter föreställningen vad som kallas Samtal i sommarnatten.

Skymtades inte Af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen …?

6 juli, 2019 by Martin Moberg

Frågan om huruvida vi såg Ronnebybördige Johan af Pukes spöke kommer jag återkomma till, inledningsvis under gårdagskvällen strax före slaget 20 samlades vi drygt 40-talet personer utanför Kulturcentrum i Ronneby för att få vara med om och aktivt delta i Ronneby Folkteaters uppföljning på fjolårets spökvandringar på Karön. Denna sommars uppsättning kretsar kring historier och skrönor om sjöhjälten Johan af Puke. Spännande kväll skulle det sannerligen komma att bli på flera sätt, med manus skrivet av Urban Jönsson…

Puke föddes som fattig pojke i Ronneby 1751, och kom att växa upp med sin mamma i samma kulturkvarter som vår vandring igår kväll företog sig. Från Kulturcentrum genom Bergslagen och fram till Möllebackagården där scenen stod och väntade på oss. Väl där utspelas flera dramatiseringar från Pukes barndom i Ronneby, från flytten till närbelägna Karlskrona och Pukes karriär från skeppsgosse till sjöman inom handelsflottan, till officer i svenska flottan och sedermera blev han statsråd i Sveriges regering…

(Överstelöjtnant Johan Puke, kung Gustav III samt viceamiral Otto Henrik Nordenskjöld ombord på Amfion planerar det Viborgska gatloppet. Scen ur gårdagskvällens premiär av Ronneby Folkteaters “Johan af Puke. Skrönor i skymningen” i Ronneby. Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

En mycket välkänd historisk händelse, blev under gårdagskvällens premiär riktigt bra dramatiserad av Ronneby Folkteaters ensemble med en gnutta humor. Det jag tänker på ägde rum den 3 juli 1790, det som kom att kallas för Viborgska gatloppet. Den utbrytning ur Viborgska viken som företogs av den svenska flottan och den svenska skärgårdsflottan, då densamma inringats av ryska örlogseskadern. En utbrytning som leddes av just överstelöjtnant Johan Puke på linjeskeppet Dristigheten, och det gick vägen med förluster men utgången av Gustaf III:s ryska krig kom att gå i svensk favör. Detta kom inte att gå kung Gustaf III obemärkt förbi, Puke kom att uppnå graden som amiral och till det adlades han 1797. Från fattig pojke till adelsman, en klassresa som heter duga långt ifrån självklar på den tiden. Vi som såg denna föreställning blev dessutom på flera sätt involverad i handlingen, barnen i publiken fick bl a hjälpa Puke med att tyda signalflaggor och leta efter skattkistor i Västindien. Och hur i all friden vi kom att hamna där; ja det får du veta om du under torsdags- och fredagskvällarna under juli månad kl 20 beger dig till Kulturcentrum i Ronneby. Kanske skymtas också af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen….

För i sommar blir Ronneby stad – igen…

29 juni, 2019 by Martin Moberg

I onsdags den 26 juni på slaget 18 samlades vi dryga 50 talet förväntansfulla på Ronneby torg, det var premiär för årets dramatiserade stadsvandring. Vars manus Urban Jönsson författat och de personligheter som vi mötte spelades av skådespelare från Ronneby folkteater. Det i sig givet den positiva erfarenhet jag fått av tidigare teater och revyproduktioner, borgade för något bra.

Och det skulle visa sig att de förväntningarna skulle också infrias. Vi begav oss ut på en stadsvandring som tog vid där fjolårets slutade, det ödesdigra året 1686, när Ronnebys stadsprivilegier drogs in av kung Karl XI Gustav och staden blev nedgraderad till en lydköping under närbelägna och nygrundade staden Karlskrona.

(Skådespelarna under årets stadsvandring i Ronneby; Kseniya Ani, Malin Holm och Mia Österhof – foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Och när stadsvandringen tog sin början, hade det gått drygt två hundra år och vi begav oss iväg åt ett oväntat håll in i den del av Ronneby som byggdes upp efter den förödande stadsbranden 1864. Det blev intressanta möten längs vägen med flera historiska personligheter, bl a dök häradshövdingarna Jean Christer Lindblom och Mathias Gadd upp, men vi fick även träffa handlare på fisktorget och barnarbetare.

Under stadsvandringen tar guiden Anders Johnsson upp vilka två för Ronneby avgörande historiska händelser som sammantaget gjorde att beslutet att åter ge Ronneby stadsrättigheterna tillbaka fattades och trädde ikraft 1882. Men vilka de är, och hur de faktiskt märks av i Ronneby anno 2019 – ja det får du veta om du på onsdagskvällar till och med den 14 augusti kl 18 beger dig till Ronneby torg. För i sommar blir Ronneby stad – igen…

Teaterkritik av ett rent nöje med clownen Manne & Co: Ren glädje, skratt och bus som clowneriets förebilder

22 juni, 2019 by Lotta Altner

Ett rent nöjemed clownen Manne & Co
I Rålambshovparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater
Manus och regi av trion Klintberg

I det varma sommarvädret var vi trots all en stor och engagerande publik. Mitt glada clownhjärta log också åt de faktum att barnen vrålade efter Manne och åt honom vid sin entré utan några restriktioner. Jag tror självaste Bruce Springsteen hade kunnat känna igen sig och eventuellt uppleva lite konkurrens. Jag skulle gärna ha sådana ovationer på mitt jobb.

I år var temat att hålla sig ren, inte smutsa ner och tänka på naturen. Glädjer mig åt att man tog snor som ett exempel eftersom kids fullkomligt älskar vårt klibbiga kladd i näsan, vilket är helt förståeligt (”Snornödsituation”). Det blev en bra miljödebatt där till och med vår berömda aktivist Greta fick vara med på ett hörn. Jag uppskattade det bra pedagogiska tänket och den raka och schyssta undervisningen till föräldrar som har ansvar för en ny generation människor. Samtidigt är det bokstavligen ett ”rent nöje” att se på trion Klintberg och deras clowneri. Vi får den busiga och tramsiga clownen Manne som påminner något om Zanni i den italienska komedin*. Därefter ser vi den musikaliska och tillrättavisande clownen i Olle (en Pierrot liknande karaktär men inte vit) och slutligen anländer Maria som den färgglada och livfulla (Colombina liknande) clownen som fick medge att människor kan driva henne till vansinne. Mellan slarvigt bus, tydliga regler och massor av energi kan härlig clowneri skapas. Det gjorde det också.

Clownen Manne har en fantastisk förmåga att genom lättsamma repliker och mjuka rörelser ge barnen en uppfattning om hur härligt clowneri faktiskt är. Att han är spontan och utan att tveka blandar kroppsspråk och teckenspråk med varandra gör att man inte för ett ögonblick kan sluta le åt hans upptåg. Manne får mycket bra draghjälp och uppbackning av sina kollegor på scen. Man känner tydligt hur ”tighta” de är med varandra och man ser att de skrattar spontant med varandra när ingen ska se. Man hoppas på mer clowneri från dem framöver.

Manuset är skrivet på ett sådan vis att barn från 4 år ska förstå handlingen och det gör de också. Jag uppskattar dock som vuxen att många skämt är dubbelbottnade så att vuxna kan få en egen upplevelse också, av föreställningen. Jag tycker att man ska ta åldersinriktningen på 4 år på allvar. Några föräldrar vid min sida var lite besvikna över att deras 2 åring inte lyckades vara intresserad i 45 minuter. Det är som att kräva av mig att jag skulle orka läsa en doktorsavhandling i fysik utan att somna. Barnteater kan inte tillfredsställa alla ålderskategorier samtidigt och det är orimligt att kräva.

I hela konceptet kring att tvätta förekommer också lite trollkarls konster som några av barnen blir mycket fascinerade av. Tanken kring hur saker kan krympa och växa igen är bedårande fint. Deras avslut med en pedagogisk och tackande sång var mycket medryckande och frågan är när man slutar tralla på den. I bästa fall sitter den kvar mycket länge.

På scen Manne Klintberg, Olle Klintberg, Maria Klintberg.

* Är namnet på den italienska komedin s.k. lustspel (1500-talet) som är grunden för många clownkaraktärer. Rollerna spelar parodier och ironiska spel om moraliteter mm.

Teaterkritik

Footer

Om oss