• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

13 november, 2026 by Ingegerd Rönnberg

God jul - Underbart rolig och träffsäker

God jul
Av Jonas Karlsson
Dramatisering Jonas Karlsson, Daniel Karlsson
Regi Emma Bucht
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Clara Ahlström
Ljus Tobias Hallgren
Mask Klara Jorméus
Komposition Vittorio Grasso
Ljud Daniel Rejmer
Medverkande Astrid Drettner, Sven Ahlström, Jennie Silfverhjelm, Isabelle Kyed, Peter Gardiner, Måns Nathanaelson, Siham Shurafa, Shebly Niavarani,Henrik Johansson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 12 november 2026

God Jul av Jonas Karlsson är en härlig julklapp på Kulturhuset Stadsteatern som får vuxenögon att glittra och skratt att bölja i salongen. Denna underbart roliga och träffsäkra föreställning skildrar en brännhet konflikt på en kommunförvaltning. Det medarbetarna bråkar om är något så till synes enkelt som hur en julhälsning ska utformas.

Det hela startar på ett ledningsgruppsmöte med förslaget att de vore trevligt att önska kommuninnevånarna god jul. Men det är besparingstider så det får givetvis inte kosta något extra, påpekar ekonomichefen. Så hur ska de göra?

Det svänger hejdlöst när gruppen trasslar in sig i en härva av slingriga byråkratiska vägar. Under den excelleras i den förkortningssjuka som fläckar ned språket på många arbetsplatser som NKI (Nöjd Kund Index) och kommunens slogan LIS (Landsbygd i Samverkan).

Möten går över styr med crazy idéer som att paketera hela kommunhuset med fint glansigt julsnöre. Det framförs krav på medbestämmande och uppstår samarbetssvårigheter inte minst med den besvärliga fritidsförvaltningen och väcks oro för att kränka en medarbetare med annan religion eller någon som inte gillar julen. Dessutom ställs den spetsiga frågan om julens innersta budskap ”Är det inte något kristet?”

Kommunalrådet som bara verkar sitta av sin tjänst och inte yttrar ett ord under möten bestämmer till slut att de ska använda ljusstakar för att forma orden God Jul på fasaden. Sådana finns väl i källaren. Så det blir ingen extra utgift.

För att genomföra beslutet behövs det en plan, förklarar personalchefen. En pluppkarta som visar i vilka fönster ljusstakarna ska stå för att bokstäverna ska hamna rätt. Så är karusellen igång igen. Det utfärdas en rad meningslösa mejlorder av HR-avdelningen och upprörda medarbetare menar att det är en tydlig symbolik i att få och inte få en ljusstake på sitt arbetsrum.

Vaktmästeriet klagar i sin tur över ökad arbetsbörda. De har fullt sjå att få fram tillräckligt med fungerande trappljusstakar – alla vet ju hur lätt ljusen i sådana går sönder.

Det segdragna jobbet att hälsa julen välkommen tar tid och energi från annan verksamhet som en ny plan för skolmaten. Samtidigt kan detta så kallade trivselprojekt ses som ett sätt att försöka dämpa medarbetarnas oro för uppsägningarna det ryktas om.

Den superstressade personalchefen som i mycket grad driver handlingen, en Sven Ahlström i högform, säger att det bara är just rykten. Sedan tillägger han att uppsägningarna nog går att klara med naturliga avgångar, det finns några medarbetare som är nära pension. Möjligen kan en tjänst behöva dras in.

Som en storögd och tjänstvillig nyanställd finns i dramats mitt den unga Frida – mycket fint och charmigt gestaltad av Astrid Drettner – som nyligen tagit ett tveksamt karriärsteg till assistent åt HR-chefen – stilenligt och nervigt spelad av Jennie Silfverhjelm.

Frida låter sig hunsas med och blir alltmer likt en allt i allo. Inte alls den kreativa kraft hon skulle få vara. Hon sköter posthanteringen när vaktmästeriet inte hinner med och åtar sig uppdraget att medla med den ”otäcka” fritidsförvaltningen. Dessutom föreslår hon när bokstäverna i julbudskapet på fasaden haltar att hon under en natt kan plocka bort ljusstakar som står i fel fönster.

Som publik hejar man på den godhjärtade Frida, samtidigt anar man att det kommer att gå illa för henne. Hon har ju inte vassa armbågar och förstår inte styrkan i intrigerna på arbetsplatsen.

Plötsligt anklagas Frida för att ha talat obehagligt till folk om julen när hon gått runt och delat ut post. Trots att hon bara har utfört personalchefens uppdrag ”att undersöka vad några obstruerande medarbetare egentligen tycker om julstämningen.” Hon anses också ha orsakat att fritidsförvaltningen nu är på krigsstigen. Dessutom kommer det en mejlflod med upprörda klagomål från medarbetare om att någon rört om i deras rum. Resultatet blir att hon av kollektivet utses till syndabock och offras – sägs upp utan adekvat förklaring.

Chockad över orättvisan beslutar sig Frida för att inte sluta i stillhet. Bort ska julens budskap på kommunhuset som hyllats av massmedia och fått kommunalrådet att självbelåtet mysa. Den lysande hämnd hon tar på de ojusta kollegorna känns högst förståelig.

En stor eloge för att föreställningen är så väloljat samspelt och slår an känslosträngarna ska givetvis regissören Emma Bucht ha. Scenografin av Jenny Kronberg är dessutom häftig. Ett gigantiskt vridbart kommunhus som gör att publiken får bevittna baksidan med julhälsningen. Framför huset rullas ut smäckra skrivbord och ensemblen förflyttar sig ofta i skrivbordsstolar.

Jonas Karlssons flyhänta drama är ett jättefint tillskott i höstens teaterutbud. Han är så bra på att skriva sådana här underfundiga och kloka vardagsberättelser som i grunden rymmer stora frågor. De konflikter som utspelas på denna kommunförvaltning finns givetvis på alla arbetsplatser och i hela världen.

Att rollerna känns så väl utmejslade och att dialogen är så snärtig och uttrycksfull beror säkert på att Jonas Karlsson är en erfaren skådespelare.

God Jul är en föreställning ni inte ska missa. Denna komedi med gott om salt i botten sicksackar vilt och karaktärerna kan skrattas hjärtligt med, förundras över eller störa sig på precis som vanliga arbetskamrater eller chefer på allehanda jobb.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: God jul, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

11 november, 2026 by Ulf Olsson

Vad är en vuxen och var är de?

Vad är en vuxen och var är de?
Manus och regi Andreas Boonstra
Scenografi och kostym Fridjon Rafnsson
Musik Simon Steensland
Teknik Ella Jonsson
Ljus Andreas Boonstra
Premiär 7 november 2026
Scen Moment teater i Gubbängen, Stockholm
Föreställning som recenseras 9 november 2026
I rollerna Lars Bringås som pappan och Linda Källgren som mamman

När pappan i pjäsen en sen kväll kommer hem från en barnteaterfestival i Nederländerna glider diskussionen om vad han har upplevt på festivalen och hur mamman har haft det hemma, över i en diskussion om föräldraskapets villkor och dagens barnuppfostran. Hur är det att vara förälder idag mot bakgrund av tidens alla orosmoln, sociala medier och skolans krav på hur man ska vara som ansvarstagande förälder. Hur ska man som föräldrar få ihop livspusslet om skolan plötslig kräver att barnen ska hämtas halv fyra. Hur fria kan man släppa barnen och vilka gränser får eller måste man som föräldrar sätta. Är tidens barn bortskämda och curlade in i ansvarslöshet? Är de ouppfostrade, osjälvständiga och otrevliga? Var går gränsen mellan beskydd och överbeskydd. Är dagens föräldrar alltför barnsliga och oförmögna att möta barnen på ett vuxet sätt?

Föräldrarna på scenen raljera över dagens curlande föräldrageneration och tar som exempel de moderna barnvagnarnas ståbrädor där de lite äldre barnen kan stå för att slippa gå. Är det att skämma bort barnen? Eller skämmer föräldrarna bort sig själva eftersom de genom att slippa barnens långsamma gång kan skynda och stressa vidare. De prövar än den ena och än den andra ståndpunkten om föräldraskap och barnuppfostran men varken orkar eller vågar stå för något bestämt. Är den musik som dagens föräldrar lyssnar till och de sätt som de klär sig på tecken på hur barnsliga dagens föräldrar är? Borde dagens föräldrar sträva efter att likna gårdagens föräldrar snarare än att försöka likna dagens ungdomar? Nej, det var definitivt inte bättre förr, men kanske är det värre nu.

Pjäsen handlar inte så mycket om dagens barn utan handlar snarare om dagens vuxna. Även om det inte är helt enkelt att svara på frågan vad är en vuxen så är det tydlig att den vuxne inte går att finna på moment: teaterns scen denna kväll. Det finns helt enkel ingen vuxen i det rum som har byggts upp på scenen. När pjäsens föräldrar raljerar över dagens föräldrageneration så raljerar de över sig själva. De blir på något sätt en parodi på sig själva.

Men ändå, det är ett roligt och igenkännande raljerande som lockar till många skratt. De skickliga och närvarande skådespelarnas dialogerna är snabba, träffsäkra och undanglidande utan att leda fram till något särskilt. Pjäsen vänder sig till vuxna, främst till föräldrar. Men en snabb blick över det lilla publikhavet tyder på att det stora flertalet i publiken snarare är farföräldrar. Kanske är föräldrarna hemma och pusslar, livspusslar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Moment Teater, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

9 november, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Tre pjäser av Harold Pinter: Presskonferens/ Firandet/ Party Time

Regi och översättning: Mattias Nordkvist

Scenografi, kostym: Linda Wallgren

Ljud, ljus, teknik: Sebastian Revenvall och Anna Fagerberg

Mask: Jessica Cederholm

På scen: Malin Morgan, Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Carl-Markus Wickström, KG Malm och Oskar Lundblad

Skådespelare (filmsekvens): Aida Esmailzadeh Dawani, Klara Bremberg, Bakri Wazzan och August Andersson

Premiär 6/11 2026 på Göteborgs Dramatiska Teater (Stigbergsliden 5 B)

Spelas till och med 24/1 2027

Finns så många trådar att börja nysta i att naturlig ingång saknas. Att premiären lämnades med ett huvud fyllt av osorterade tankar är i sig ett gott tecken. Tyder på att manus, regin, agerandet på scen och inte minst de viktiga detaljer som sammanbinder och skiljer de tre enaktarna åt bildade en scenisk kraft som golvade mig. Måste erkänna att jag inte begrep att den första scenen där Erik Åkerlind intervjuas i rollen som kategorisk kulturminister med dubiös bakgrund var en separat enhet, varför jag satt och väntade på en tredje pjäs vid fel tillfälle. Kuriöst misstag! I verkförteckningen listas den 25 minuter långa Presskonferens under rubriken sketcher/ skisser. Hade jag varit mer ambitiös skulle jag kunna ha ha läst manuset till pjäserna, eller Caretaker (Fastighetsskötaren) som jag har stående i bokhylla i min engelskspråkiga avdelning. Träffade före och efter premiären två personer vilka hade förberett sig genom att läsa pjäserna.

Min erfarenhet av Harold Pinters (1930-2008) verk inskränker sig främst till uppsättningar av Tommy Berggren, som såg Nobelpristagaren som den främste av levande dramatiker. Om jag inte missminner mig satte Göteborgs Stadsteater upp en pjäs för cirka tjugo år sedan med restaurang som fond för att skildra engelskt klassamhälle. Men den missade jag. Efter att ha blivit drabbad av Fastighetsskötaren adapterad för SVT, sågs live på troligen Stockholms Stadsteater Hemkomsten där samma trio bestående av herrarna Hirdvall, Rabaeus och Peter Andersson får sällskap av Sofi Helleday. Hirdvall hade en mästerlig fallenhet för att gestalta obehagliga huvudroller i den produktive teatermannens tidiga, kusliga pjäser. Notabelt att Hemkomsten blev sådan framgång att somliga kritiker ansåg att den var årets uppsättning 2006. Jag säger inte emot. Berggren hävdade att Pinters pjäser kan liknas vid att träda in i en mörk grotta. Menade vidare att knivskarpt förnimms våra valmöjligheter och ”svårigheter att vistas i livet”.

pressfoto Ellika Henrikson

Förutom över trettio pjäser var Pinter därtill regissör och i blygsam skala skådespelare, skrev också en mängd filmmanus. De var baserade på berömda romaner av John Fowles. L. P Hartley och Margret Atwood. Den franske löjtnantens kvinna, Budbäraren och Mardrömmen för att nämna några av de mest uppmärksammade uppdragen. Bland det sista han torde ha gjort är manuset till Skuggspel (Sleuth) med stora namn i huvudrollerna och regi av ingen mindre än Kenneth Branagh, fast tydligen ändå en flopp.

I likhet med åtskilliga meriterade kollegor tilltog en marxistiskt förankrad aktivism under de sista decennierna. I de världar han skapar kan illdåd och sönderfall antydas, men varken islamistisk eller kommunistiskt grundad terror är orsak till begången ondska. Han blev känd för sina rasande angrepp på Bush och Blair, för krigen mot Kuwait, Irak och Afghanistan och för sitt motstånd mot kärnvapen, engagemang i PEN och för sitt häpnadsväckande förvar av Serbiens president Milosevic. Den dogmatiskt selektiva ideologi han drevs av sipprar ibland in i pjäserna.

Främsta skälet till verkens bäring är dock otvetydigt en obehaglig aura, vars densitet förvisso lättas upp av svart drastisk humor. Pinter avslöjar skoningslöst hur maktmänniskor agerar, det sociala spelet där elakheter och andra negativa egenskaper styr. Är snarast en underdrift att benämna hans estetik psykologiskt inträngande. Regissör Mattias Nordkvist (länge varit anställd hos Göteborgs Stadsteater och blev ett ansikte för tv-publiken genom storsatsningen Vår tid är nu) som tidigare satt upp Barnen hos GDT, fängslas av hur Pinter lyckas göra det skrämmande komiskt och vice versa. Dras till det absurda, hur pinsamheter blottläggs och leken med språkets valörer.

Det är ytterst sällsynt att rollfigurer betraktas med värme eller att en humanistisk människosyn sprids i Pinters pjäser. Individerna i de tre pjäser som ryms i ett tidsspann på cirka halvannan timme är i varierande grad osympatiska och egocentriska, även om kvinnorna kommer lindrigare undan. Persongalleriet i Firandet respektive Party Time är så pass grovt karikerat att jag som åhör och betraktar vad de tar sig för, uppfattar att dramatikern visar oss en skrattspegel, en svärta som svärta får publiken att dras in i en välbärgad elits hämningslösa aktioner, vars beteenden får tjäna som avskräckande exempel. Uppsättningen är i högsta grad tänkvärd, regisserad med en otrolig precision, slugt hantverkskunnande och förkroppsligas knivskarpt av en enastående ensemble. Men bortsett från den lika dominante som labile man som firar bröllopsdag (Carl-Marcus Wickström) blir jag inte berörd i den utsträckning jag nog hade föreställt mig. Ett avstånd till scenen belägen bara meter framför mig etableras, vilket troligen ingår i dramatikerns iskalla, cyniska attityd.

Hög tid att avslöja vilka miljöer och figurer som skärskådas. Vad händer och vad kretsar avgörande replikväxlingar kring? Vill skjuta in (för övrigt parafras på en servitörs återkommande komiska fras, vars förfrågan skänker oss Pinters sinne för torr humor, i form av en stackars fåfäng mytomans hävdelsebehov) att aktris ur ensemblen talat om att hon denna gång genomgick sin kanske mest stimulerande repetitionstid någonsin. Mer om hur skickliga skådespelare lockats att till fullo ta ut svängarna följer längre fram i texten. Föreställer mig att de överträffat vad regissören förutsåg. Man får ofta höra att skådespelare njuter extra mycket av att porträttera osympatiska varelser, att kämpa med att låta betraktarna ändå förstå dem.

Teaterns producent hälsar välkommen och ger oss förutsättningarna. Berättar att ofarlig rök förekommer. I den kortis som vänjer publiken vid engelsmannens estetik, han som klär av figurer vilka kunnat sko sig på klassamhället; utfrågas landets Kulturminister. Han spelas sittande på ett bord vid scenkanten med enorm auktoritet av Erik Åkerlind. Batteriet av kärnfulla frågor från pressen förmedlas via Hanna Ullerstam. Denne minister ger svar på tal om sådant som mångfald och anser att hans bakgrund som chef för Säkerhetspolisen kvalificerar honom för uppdraget.

Släckt ljus markerar att nästa enaktare vankas. Två gifta par ägnar sig åt hedonistiska utsvävningar i VIP-rum på en topprankad Michelin-stjärnkrog. Visar sig efterhand att kvinnorna är fnittriga och självmedvetna systrar medan deras respektive är bröder. Är den yngre och kusligt labile brodern och hans fru (Hanna Ullerstam) som firar bröllopsdag, Storebror (Erik Åkerlind) gift med systern (Malin Morgan) uppträder som kvartettens behärskade nav. Under rusets inverkan uppstår en spiral av vulgariteter och spontana situationer, vilka riskerar att spränga ramarna för civiliserat umgänge. Paren i Firandet är klädda i vitt medan slipsklädde servitören ( K G Malm) och lyxkrogens ägare är ekiperade i svart. Kan tänka mig att publik utan vana vid Pinters repliker baxnar av alla slippriga kommentarer, hur grova i mun uppkomlingarna och deras chica damer är. Männen har tydligen blivit förmögna tack vare konsultverksamhet och en av systrarna har varit sekreterare, som bakom arkivskåp behövt släppa till. De unga kvinnorna har varandra och ett ekonomiskt oberoende, men dessa erövringar möts av föga respekt från makarna. I drastiska scener lyser godhet med sin frånvaro, på bekostnad av positionering och beteenden som inför andra skulle varit pinsamma. Ett yttre perspektiv på upptrissade eskapader ges valhänt och lätt chockat av duon som representerar det topprankade etablissemanget, vars ägare mot bättre vetande påstår att han har gäster ur olika samhällsklasser.

Ska nämnas att både Firandet och Party Time fungerar som slutna Eldorado-liknande miljöer. Utanför pågår diffust någon form av oroligheter. Taxibilar fick ta sig genom vägspärrar. Persongalleriet är ett annat i Party Time fast sociala skiktet motsvarande. Symboliken är så tät att det kan vara värt att se om Pinter x 3. Här verkar vi kika in på en exklusiv tennis- eller golfklubb. Bekväma tillvaron skulle också kunna syfta på ordenssällskap och överhuvudtaget förekomsten av attraktiva klubbar med speciella medlemskrav. Carl-Markus Wickströms gestaltar en välbeställd snubbe som siktar ännu högre. Han och hans åhörare suktar efter ett paradis med drinkar i poolen och varma handdukar. Och K G Malm i sin nya roll bryter in när ensemblen sitter uppradad på en bordsskiva, lägger ut texten om en sammanslutning som ska vila på moralisk grund. Pjäsen innehåller också en mystisk, otäck dimension som det är tabu att samtala om. En sorg som inte tål dagsljus.

Scenografin är sparsmakat ändamålsenligt. Utan att möda lagts ner på att visa oss lyxiga miljöer förmedlas ändå den aspekten snyggt. Ljussättningen är magisk och föreställningen med sina skiftande faser har en aura omkring sig. Otroligt expressiv, koreografi med vidhängande kroppsspråk bidrar också till att publiken naglas fast. Regin har fogat samman delvis korrelerande verk till en magnifik helhet. Mattias Nordkvist ska sannerligen kreddas för hur han brutit ny mark, sett till att duktiga ensemblen osäkrar vårt seende och vår varseblivning på ett kittlande vis. Vi kastas mellan crescendon av hot och livsberusning då det dansas och röks på, till förklarande resonemang och lustiga och emellanåt listiga monologer. Sanningen glider undan och samhället är i upplösning enligt innehållsdeklaration på hemsidan.

Antar att just denna ensemble inte existerat tidigare. K G Malm är mest bekant som visartist, underfundig berättare och medlem i Idiotteatern. Oskar Lundblad spelar personer som aldrig höjer rösten utan bibehåller kontrollen. Han bestämde sig förhållandevis sent i livet att han ville ägna sig åt skådespeleri. Malin Morgan har jag förmodligen recenserat ett tiotal gånger på Folkteatern och hon spelade mot Lars Andersson i film av Petra Revenue visad på Hagabion. Hon är formidabel, ett epitet också Carl-Markus Wickström förtjänar. Han agerar ombytlig natur, pendlar från försåtligt kärvänlig till dominant medveten om sin aggressiva läggning. Återstår att berömma två trotjänare hos GDT. Hanna Ullerstam porträtterar snillrikt kvinnor som både är stolta och sköra, ytliga och djupa, tillfredsställda och frustrerade. I Presskonferens och Firandet har Erik Åkerlind instruerad av Nordkvist mejslat fram vidunderliga porträtt av maktmänniskor för vilka rätt framtoning är allt. Ett självförtroende som skyler över eventuell oro och som noterar omgivningens reaktioner. Hans karismatiska gestaltande är definitivt i paritet med det allra bästa han åstadkommit på denna intima scen.

Pressfoton Ellika Henrikson

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

7 november, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Arne goes to Space
Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 november 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Ninja Hanna

Caligula
Av Albert Camus
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Christian Albrechtsen
Ljus Sofie Gynning
Komposition och ljud Daniel Fogh
Video Annie Tådne
Mask Frida Ullander
Medverkande Marcus Vögeli, Sandra Huldt, Pablo Leiva Wenger, Ann-Sofie Rase, Andreas Kundler, Yngve Dahlberg, Per Sandberg, Emil Hedayat, Rebecka Harper, Karin Foladi och Kalle Einarsson
Premiär 6 november 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Sällan har jag sett maktfullkomlighet och storhetsvansinne skildras så raffinerat otäckt som i Caligula på Kulturhuset Stadsteatern. Marcus Vögeli är lysande i titelrollen som den forne kejsaren i romarriket. Han backas också effektivt upp av en lyhörd och samspelt övrig ensemble. Caligulas skräckvälde får det att gå rysningar genom publiken.

Albert Camus text ställer intelligenta frågor och borrar i begrepp som livets värde, strävan efter det orimliga och bottenlös sorg som får allt att verka meningslöst. Samt det eviga spörsmålet om hur ett monster skapas. Det kan låta tungt, men faktum är att det inte känns så. Utan som en dramatisk kraftmätning mellan olika sätt att se på tillvaron.

Caligulas samtal med de två människor i sin närhet som han faktiskt lyssnar på litteraturprofessorn Cherea– väl tolkad av Yngve Dahlberg – och den unge känslige Scipio (Kalle Einarsson) berör. De båda försöker få honom att inse att det går att finna glädje, hopp och trygghet i livet. Men Caligula hävdar att han inte kan föreställa sig som lycklig. Han känner bara förakt för allt och tomhet sedan hans älskade syster, som han behandlat som sin maka, dött.

Hur tydligt Drusillas bortgång styr Caligulas skräckregim visar den vackert blåskimrande ridåns bild av hur aska faller ner och rågar en urna. Caligula ändrar i sin andra period som kejsare helt sitt sätt att styra riket, förklarar att han ska stöpa om hela statsväsendet och utfärdar galna order som att förstöra spannmål för att skapa svält.

Caligulas blick är ytterst obehaglig och ibland närmast glasartat inåtvänd. Han är totalt oförutsägbar och kräver absolut lydnad av sina medarbetare. Närmast som en absurd lek låter han döda deras släktingar eller dödar dem själva snabbt och bestialiskt om andan faller på. I en rysansvärd scen våldtar han en ung havande kvinna medan hennes man och det övriga sällskapet tvingas sitta stumma och likt paralyserade bevittna det som sker.

Som betoning av det orimliga eller kalla det vansinniga i sitt sinne begär Caligula den forne slaven i hans tjänst Helicon – i stram och stolt gestaltning av Pablo Leiva Wenger – att ta ned månen. Denne svarar ödmjukt varmhjärtat på Caligulas återkommande fråga att han jobbar på det.

Regin av Viktor Tjerneld är smart och fyndig och tempot febrigt förvirrat som om allt egentligen är en mardröm vi får ta del av. Det känns dessutom hela tiden som föreställningen är i rörelse. Ibland svänger den vilt och crazy och musiken dånar. Ibland stillnar den för en stund av möjlig insikt och omvändelse för denne kejsare som helt mist sitt omdöme och sin medmänsklighet.

Även scenografin av Christian Albrechtsen bjuder på branta kast. Kritvitt, stram med romerska kolonner och så plötsligt galet kitschig och färgsprakande gräddgul och rosa i andra akten när en upphöjd maskerad Caligula talar till folket som vore han en gudagestalt. Scipio utbrister i vredesmod: ”Du har blodat ned jorden, ska du nu smutsa ned himlen också!”

I hemlighet talar Caligulas medarbetare om att de måste störta tyrannen och rustar sig med vapen. Men när är det rätt läge och vågar de verkligen och vad blir straffet om komplotten misslyckas? Helicon har snappat upp planerna och varnar enträget Caligula som dock verkar närmast oberörd av hotet. Det förklarar också slutet som på ett vis känns helt följdenligt och samtidigt väldigt brutalt.

En invändning mot föreställningen är att det förekommer så hög musik/höga ljud att man tvingas hålla för öronen. Att det inte varnas för den utan bara för blinkande ljus och rök är anmärkningsvärt. Det vore önskvärt att teatrar hade en ljudkoordinator som reglerar volymen som tenderar att bli allt starkare och därmed störande nuförtiden.

Om man uppskattar den hurtiga komik som ibland breds över spelstilen och dialogen är givetvis en läggningsfråga. Flera gånger skrattar delar av publiken glatt. Själv tycker jag att den stör.

En klar fördel är att regissören inte fallit för idén att modernisera dramat. Han litar klokt nog på publikens förmåga att tänka fritt och dra paralleller till dagens tyranner som blodar ned jorden, förföljer och dödar människor, utfärdar galna order och tror sig vara Gud.

Totalt sett är Caligula en mycket sevärd föreställning, främst för Marcus Vögelis strålande gestaltning av titelrollen. Men också för att det är en text som griper tag och skakar om och en iscensättning som hela tiden överraskar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Caligula, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

3 november, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Lina Ikse

Av Dennis Kelly

Regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Rörelsecoach: Li Molnar Kronlid

Skådespelare: Lucy Heath

Sverigepremiär 30/10 2026 hos GEST i Göteborg

Målgrupp: Gymnasieelever

Spelas till och med 28/11

Dennis Kelly heter en 55-årig Londonbo verksam som manusförfattare och producent inom film, teater- och tv-produktioner. Han tycks ha en dragning åt det rysliga, thrillers och kuslig mystik även om han också varit med om att skriva sitcom. Hans kanske största framgång var den Tony han erhöll för musikalen Matilda som också filmatiserats, baserad på roman av Roald Dahl. Hans Girls And Boys hade premiär 2018 och är en omtumlande monolog skriven för kvinnlig skådespelare. Två av dem som gjort den namnlösa rollen har antingen prisats eller nominerats för sina insatser. Kelly är en internationellt hyllad dramatiker vars verk satts upp i över trettio(!) länder. Dessutom finns ansenliga meriter från film och tv.

Verkar vara premiär för GEST att sätta upp någon av hans pjäser och det samma gäller uppenbarligen i fallet Lucy Heath som förekommit i åtskilliga engelska tv-serier och därtill prisats i egenskap av filmskapare. Symtomatiskt att den person hon porträtterar under cirka halvannan timme berättar för oss, inte bara om hur hon attraheras av somliga män och sex och ger oss interiörer från livet som småbarnsförälder, utan också förmedlar anekdoter om sitt yrkesliv som dokumentärfilmare. Jag uppfattar att hon fått en fot in i branschen genom att kunna PR-branschen.

Hittade en sida på Wikipedia om pjäsen vilket behövdes. Fick reda på en hel del stoff som gick mig förbi under föreställningen jag såg under allhelgonadagen tillsammans med uteslutande vuxna på föreställningen, kvällen efter premiären som hade ungefär två tredjedelars beläggning. Möjligen kan forcerade tempot som medförde att jag inte hann uppfatta lustigheter, förklaras av att rollfiguren lider av ett outplånligt trauma. Men faktum kvarstår. Det är otroligt frustrerande att återigen tvingas uppleva en uppsättning framförd med en oerhörd speed med endast en handfull pauser. Effekten blir att jag famlar efter att förstå när stora sjok av text svischar förbi. Är det rimligt att förutsätta att gymnaster kan absorbera denna blixtsnabbt angivna redovisning väsentligt bättre än undertecknad? Minst halva behållningen går förlorad med denna respektlösa attityd gentemot alla som inte har engelska som modersmål. När Brändén Whitaker (en av konstnärliga ledarna för GEST) regisserar eller är på scen är kvickt levererade repliker snarast kutym, en praktiserad estetik som blir avtändande. Att jag för drygt fyrtio år sedan var mer än hyfsad på att behärska engelska efter tre terminers studier på universitetsnivå och två terminer i landet spär bara på frustrationen, försvårar möjligheten att uppskatta och bedöma verket i fråga. I min värld blir förhållningssättet kontraproduktivt.

Efter denna viktiga passus riktas blicken mot berättelsen och gestaltningen av den. Måste så klart betecknas som en bedrift att hålla greppet om sina mottagare, vi som likt en föreläsning tar del av avgörande utsnitt ur någons händelserika liv, återgett av avsändaren i ett minst sagt ymnigt flöde. varvid ett par frågor ställs till oss. Vad skulle hända om någon svarade? Heath uppvisar en exceptionellt nervig intensitet. Förklaringen till rollfigurens beteende får stanna vid ett antydande för att inte för tydligt spoila dramats peripeti. Tänk ofattbar familjetragedi som vi läser om då och då utlöst av ondskefull psykopati, oftast från farliga individer med tecken på att de är i stånd att begå oförlåtliga dåd. Oftast män som borde hållas inlåsta på psyket eller motsvarigheten till nedlagda mentalsjukhus.

Heath övertygar definitivt! Gestaltar en utagerande, gränslös kvinna med ett chockerande explicit språkbruk som omgående exponeras. Hon har en förbluffande liberal inställning till droger, jagar kickar och bejakar sin libido som drivkraft fullt ut. GEST menar att monologen är gripande, fylld med brutal humor och rå intensitet. Hävdar vidare att vad som börjar som en uppflammande, passionerad relation övergår till ett stundtals stadgat familjeliv. Men under ytan lurar faran. Den som förtäljer hur hon söker spänning och ändå ser till att skaffa dottern Leanne och sonen Danny, verkar lockas av fel typ av män, vilket blir hennes obarmhärtiga fall. Har svårt att förstå lusten att bli mamma hos någon som är så engagerad av ett kreativt jobb, där hon gör skillnad och vårdar sociala kontakter. Har också svårt att förstå vad gymnasister ska få ut av pjäsen utöver en ruschig språklektion. Vad är budskapet att ta med sig? Vad som verkar vara moderns förmaningar till de lekande barnen är i realiteten något helt annat, minnen av en tid som var som blivit till ett obotligt trauma.

Scenografin talar om att vi befinner oss i den talträngda kvinnans hem, möjligen befinner vi oss på hennes arbetsplats/ kontor i ett par scener. Berättelsen hade tjänat på fler reflekterande, kvardröjande sekvenser. Regissören är väldigt rutinerad. Men kan ändå sakna tillförsel av fler metoder att berätta. Mycket om makens förfall som leder till skilsmässa och vad han tar sig för efter gärningen förstår jag enbart brottstycken av på grund av ett orimligt tempo i förmedlingen av info på engelska. Att upphovsmannen kallar sitt verk för genuint upprörande känns korrekt. Man undrar om fasansfulla historien är dokumentärt baserat. För att bruka engelsk allitteration sägs att manus berömts för ingredienserna ”hilarity and horror” och hur dessa byter plats. Pjäsen om att drabbas av toxisk maskulinitet, den värsta tänkbara, har också mötts av kritik. Å andra sidan heter det ju att verkligheten överträffar dikten.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

6-7/11 2026 Folkets Hus i Trollhättan … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Skådespelaren och regissören Rebecka … Läs mer om Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in