Teaterkritik

Teaterkritik: Kallskänken- Naket och humoristiskt om deltidsarbetarens tuffa kval

22 oktober, 2018 by Petter Stjernstedt Leave a Comment

Kallskänken -poetisk kabaré om makt och mackor
Premiär. 17 Oktober
Av: Jenny Wrangborg
Dramatisering: Birgitta Prejborn och Dan Turdén
Regi: Dan Turdén
Scenografi, kostym och visuellt koncept: Marie Abildgaard Moberg
Dramaturg: Eva Sunmo
Musik: Safoura Safavi
Producent: jonas Diller
Med: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg

Vi har alla varit där. De omänskligt tidiga morgnarna, de dåliga arbetstiderna och de tunga, oergonomiska lyften. Och allt för en skitlön. Som timanställd ungdom är det livets hårda skola som gäller. Deltidsarbetarens tuffa leverne skildras med bravur i Dan Turdéns tolkning av poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Kamraterna vid Teater Brunnsgatan Fyra ger oss en härlig kabaré med musik och poesi med teman kring makt, mat och orättvisor.

Med Kallskänken går Wrangborg i arbetarförfattarnas fotspår. På samma vis som Harry Martinsson berättade om industriarbetarens leverne lovsjunger hon kökspersonalens visa. Det är slitsamt. Ärren sätter sig på kroppen. Lederna verker. Sexismen förnedrad och hotet om varsel finns ständigt närvarande.

På scen ser vi fyra personer med svarta förkläden och stripigt hår. De är ängsliga varelser. Det är först när platschefen lämnar skutan som de viktiga frågorna flyter upp till ytan. Det är där du sa om rasterna stämmer det verkligen? Varför fick jag inget OB-tillägg? Varför ska man vara med i facket?

Med Kallskänken synliggör Wrangborg strukturer och maktförhållanden i en tuff och orättvis bransch. Med sång och musik, skriven av Safoura Safavi, tacklar Dan Turdén och ensemblen det klassiska alstret. De är välskrivet och välspelat. Wrangborg finns själv med på scen. Hon spelar den oförstående kökschefen vars empati gentemot de anställda är obefintlig. I övriga roller ser vi Johanna Lazcano, Alexander Ohakas och Kajsa Ekström. I ett virrvarr av berättelser och skeenden med köket som epicentrum framträder många starka berättelser. Likt ett asplöv darrar Kajsa Ekström. Med rinnande mascara längs kinderna och en stirrig, räddhågsen blick står hon på köksgolvet – naken och utblottad. Skammen har tagit över kroppen. Hon vill bara försvinna från jordens yta. Vad tänkte hon när han skrev på kontraktet för ett sådant jobb med både bristande skyddsnät och en påtaglig stress?

Med humor och värme manifesteras Wrangborgs träffsäkra diktberättelser. De slitsamma kökslivet får i Dan Turdéns tolkning ett mänskligt ansikte. Kallskänken klär av människan och visar på vår sårbarhet. Det är ett desperat rop på hjälp, men utan gensvar. Men kvar finns drömmen, drömmen om ett värdigare liv:

Vi var unga. Skulle bara jobba lite extra. Blinda idioter. Klarade oss själva. Facket kostade bara pengar. Alltid på väg någon annanstans. Nästa år skulle vi hitta drömjobbet. Komma in på universitet. Människor med en dröm om att ses som människor.
// Jenny Wrangborg

Foto: Maximilian MellforsPetter Stjernstedt

Teaterkritik: LasseMajas detektivbyrå på Dramaten – en medioker historia

21 oktober, 2018 by Marja Koivisto Leave a Comment

LasseMaja och Hamletmysteriet
Av: Jonna Nordenskiöld i samarbete med Martin Widmark
Regi: Jonna Nordenskiöld
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Helena Willis
Peruk och mask: Peter Westerberg, Linda Hyllengren
Ljusdesign: Johan Sundén
Urpremiär 20 oktober, Dramaten, Stora scenen
Rekommenderas från 7 år. Uppsättningen åker ut på Sverigeturné hösten 2019

LasseMajas detektivbyrå är en barnboksserie skriven av Martin Widmark och illustrerad av Helena Willis. Böckerna riktar sig till barn i åldrarna 7-9 år och hittills har tjugosex böcker i serien givits ut. Det har också gjorts en Julkalender som grundar sig på böckerna i SVT 2006.

LasseMaja-serien handlar om flickan Maja och pojken Lasse som bor i den lilla staden Valleby. De brinner för mysterier och har startat en detektivbyrå. De får ofta hjälpa polismästaren med särskilt svåra fall.

När nu Lassemaja också intar den svenska teaterns nationalscen är förväntningarna höga. Särskilt hos den yngre publiken. Jag går på premiären, på Dramatens stora scen, med två förväntansfulla flickor i den förväntade målgruppen.

Den första akten är till vår besvikelse medioker. Det mesta är slätstruket och fantasilöst. Den unga publiken är inte engagerad. Inte den vuxna heller. Jag kommer på mig själv med att fundera på köplistan till morgondagens middag. Det saknas spänning, stämning, humor och karaktärer som utmärker sig. Aktens enda skrattsalva lockas fram av en tappad polismästarbyxa.

Föreställningen tar sig dock i kragen i andra akten. Scenografin tar för sig mer och skapar en magisk stämning och skådespelarna har hittat den försvunna passionen.

Kvällens stjärna är den beska tanten – arga Barbro – som tar oss med storm med sina tantfasoner och mustiga utspel.

Föreställningen består av många sångnummer men kvaliteten på dessa är medelmåttig. Sång- och musikinslagen får en stark etta i betyg av mitt sällskap.

Men totalupplevelsen uppskattas ändå av tjejerna. En fyra i slutbetyg blir det trots allt. Det som uppskattas är den fina teatermiljön och själva handlingen i pjäsen. Den är spännande och lätt att förstå. Även om föreställningen från och till är förvirrande, med trist dekor och stelbenta teaterprestationer, så har vi ändå en rolig stund.

Medverkande:
Maja – Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Lasse – David Arnesen
Prästen – David Book
Barbro – Hulda Lind Jóhannsdóttir
Dino – Eric Stern
Sara Bernard – Jennie Silfverhjelm
Polismästaren- Kalle Westerdahl

Teaterkritik: Den inbillade sjuke på Maximteatern med Mikael Persbrandt och Petra Mede

20 oktober, 2018 by Rosemari Södergren Leave a Comment

Foto: Sören Vilks

Den inbillade sjuke
Av Molière
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Översättning: Sven-Åke Heed
Konstnärligt Team:
Scenografi/ljusdesign/rekvisita: Jens Sethzman
Kostymdesign: Nina Sandström
Mask och peruk: Nathalie Pujol
Koreografi: Per-Magnus Andersson
Musikbakgrund och film: David Nyström

Molières Den inbillade sjuke har sattes för första gången upp 1673. Den är en komedi men med udd på saker i dåtida samhället som Molière ofta angrep i komedins format. När Maximteatern nu sätter upp den i regi av Stefan Larsson med Mikael Persbrandt i huvudrollen har en inte särskilt mycket samhällskritik i sig utan är mest ett underhållande tidsfördriv. Den är rolig men inte så rolig att jag sitter och vrider mig av skratt. Tiden flyger iväg, jag sitter aldrig och tycker det är segt heller. Men frågan är om inte den som har allra roligast är Persbrandt själv. Han sitter och ler stort av och till. En vän till mig uttryckte det så här: “Det är som när man äter en hamburgare. Det mättar för stunden och är inget fel på det, men det ger inte någon näring av betydelse.”

Premiärpubliken gav föreställningen stående ovationer. Jag vet inte om det var för att de tyckte den var så jätte-fantastisk eller om de mer applåderade att de haft en rolig kväll.

Mikael Persbrandt ska ha en stor eloge för att han bjuder på sig själv. Att just han gör denna löjliga figur som Argon är, det roligt redan i sig. Petra Mede spelar Nettan, familjens tjänstekvinna, som är en bekäftig karaktär. Hon gör den riktigt bra, hon är helt rätt i den rollen. Mikael Persbrandt är högaktuell i flera sammanhang denna höst. 7 november invigs Stockholms filmfestival med filmen X & Y där han spelar en av huvudrollerna.

Pjäsen handlar om Argon, en man som är omgift med en yngre kvinna och har en giftaslysten dotter från tidigare äktenskap. Argon är hypokondriker av värsta slag, han har inbillar både sig själv och omgivningen att han är sjuk. På så sätt får han uppmärksamhet. Han har bestämt sig för att hans äldsta dotter ska gifta sig med en läkare, då får han en svärson som kan ge honom medicinska råd gratis. Argons räkningar till läkare och apotekare är inte billiga.

Det är rätt svårt i dagens samhälle att ta till sig något av pjäsen som den sätts upp i denna version. Döttrar blir inte bortgifta i dagens Sverige och räkningar till sjukvård och läkare blir sällan så skyhöga eftersom vi har en högkostnadsskydd.

Ingen uppsättning av Den inbillade sjuke, eller någon komedi eller någon tragedi, är den andra lik. I denna versionen finns inte familjens yngsta dotter med. Hon nämns någon gång med finns inte på scen. Några anspelningar på nutiden finns med. Några av skådespelarnas kläder är en kombination av dagens mode och 1600-talets klädstil. Lite metateater finns också då Molière och komedin Den inbillade sjuke nämns. Sådant lockar väl alltid till skratt. Med en sådan uppsättning av duktiga skådespelare (utöver Persbrandt och Mede har vi duktiga Ellen Jelinek, Johan Wahlström ,Alexandra Zetterberg Ehn och Pelle Grytt) kommer den säkert att dra fullsatta hus ett bra tag.

Den inbillade sjuke (Le Malade imaginaire), blev Molières sista pjäs, eftersom under den fjärde föreställningen 17 februari 1673 kollapsade Molière, som även spelade titelrollen i pjäsen, och avled kort därefter.

I Dramatens uppsättning från 1987 spelade Sven Lindberg Argan, Mona Malm Béline och Anita Wall Toinette, pjäsen filmatiserades och sändes i SVT 1989. År 2001 sattes pjäsen upp på Fredriksdalsteatern, då under namnet Kärlek och Lavemang. I en nyöversättning 2010 för Åsa Kalmérs uppsättning som hade premiär på Göteborgs stadsteater i september 2010 har Anders Bodegård givit pjäsen titeln Den inbillningssjuke.

Mikael Persbrandt och föreställningens regissör Stefan Larsson har haft flera lyckade samarbeten tidigare. 2014 spelade Persbrandt i Stefan Larssons uppsättning av Dödsdansen och 2017 i MacBeth.

Stefan Larsson har regisserat närmare 40 föreställningar på Dramaten, bland annat Rikard III, Medea och Fanny och Alexander. 2019 tillträder han som teaterchef på Den national scenen i Bergen i Norge.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Petra Mede
Ellen Jelinek
Johan Wahlström
Alexandra Zetterberg Ehn
Pelle Grytt

Teaterkritik: De skyddssökande – något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen

19 oktober, 2018 by Rosemari Södergren Leave a Comment

De skyddssökande
Av Aischylos
Bearbetning David Greig
Regi Dritëro Kasapi
Översättning Helena Fagertun och Mirna Sakhleh
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Patricia Svajger
Premiär 18 oktober 2018 på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen

En fantastisk uppsättning av den grekiska tragedin, där antiken möter nutid och allt fungerar perfekt. Berörande, går inte att värja sig. Föreställningen säger mycket om kvinnors situation i världen, om immigration och emigration, om att söka asyl, om vilka värderingar vi vill leva med, om att kunna se på sig själv med respekt – att vara människa.

Aischylos drama är 2.500 år och har något att säga människor idag fortfarande. Ja lika mycket som då det skrivs. 50 kvinnor flyr över Medelhavet i ett skepp. När de nått sitt mål – Argos i Grekland – vädjar de omedelbart till kung Pelasgos – skydda oss! De flyr undan krig, slaveri och tvångsgifte. Från män som erövrat deras hemland. Som troligen redan är på jakt efter dem. Det är en situation vi på flera sätt kan känna igen från dagens värld. Vem har inte sett bilderna på flyktingar som tar sig till Europa över Medelhavet i vingliga gummibåtar.

När Aischylos skrev denna tragedi framfördes scenkonst av en kör. Aischylos tros vara den som utvecklade dramat på scen med en skådespelare. I regi av den skotske dramatikern David Greig bibehålls formen med kör på ett smart sätt. Sju svenska skådespelare sitter vid var sitt litet bord och nio skådespelerskor från Palestina medverkar på länk och syns på en stor digital skärm. Tillsammans blir dessa svenska och palestinska skådespelare kören. Det fungerar starkt, mycket bra.

En bit in i föreställningen kommer då den enskilde skådespelaren fram, Per Sandberg, som spelar kung Pelasgos som får en svår situation att lösa. De 50 flyende, asylsökande kvinna hotas av att bli hämtade av de män som anser sig ha rätt att äga dem. För kungen och invånarna i Argos är det en skam att neka en flykting hjälp. Å andra sidan utsätts hela staden för en stor fara, staden kan bli tvungen att gå i krig för att hindra att kvinnorna blir tagna av de män som anser de vara deras egendom.

Kungen låter folket rösta. Folket måste vara enigt, menar han. Här ser vi hur Aischylos var en kämpe för demokrati, den nya formen av samhällsskikt. Regissören har valt att låta publiken agera folket och får rösta om hur de asylsökande 50 unga kvinnorna ska bemötas. Att interagera med publik kan bli krystat, men inte här. Det fungerar mycket bra. Den här uppsättningen är något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen.

Medverkande:
Kirsti Stubø, Elisabet Carlsson, Eva Stenson, Angelika Prick, Leonard Terfelt, Per Sandberg, Åke Lundqvist och Annika Hallin.
Medverkar i bild från Al Harah – teatern:
Christin Hodali,Diana Swity,Faten Khoury,Hanin Tarabay,Iman Aoun,Mirna Sakhleh,Raeda Ghazaleh, Reem Talhami och Riham Isaac.

Teaterkritik: Kreativt och oförutsägbart när vokalensemble VoNo på Folkoperan gestaltar H.C Andersens odödliga klassiker

14 oktober, 2018 by Petter Stjernstedt Leave a Comment

Flickan med svavelstickorna (Gästspel)
Folkoperan
Ensemble: VoNo
Dirigent: Lone Larsen
Förlaga: Flickan med svavelstickorna av H.C Andersen
Musik baserad på: Bachs Matteuspassionen

Sagan har den magiska egenskapen att den oberoende av tid och rum kan säga något viktigt grundläggande, om människan, vårt sätt att vara, agera och tänka. “Flickan med svavelstickorna” är inget undantag. Sent en kulen nyårsnatt. En ung flicka på barfota ben tvingas ut i kylan för att sälja svavelstickor. Men ingen intresserar sig för henne. Ändå kämpar hon på. Flickan står inte ut med tanken att återvända hem tomhänt. Hennes pappa skulle slå henne gul och blå. Därför stannar hon kvar i kylan timme efter timme. Dagen därpå hittas flickan ihjälfrusen, med röda kinder och ett brett leende. Hennes tankar om ett bättre liv får henne att lämna jordelivet med ett stort smil. Det är i korthet H.C Andersens klassiska saga “Flickan med svavelstickorna”. Vokalensemblen VoNo gör sin egen tolkning av klassikern om mod, ensamhet och fördomar. I abstrakta bilder med koreograferad dans, sång och musik gestaltas flickan och hennes mödor. Ensemblen representerar de andra, familjerna som ser flickan men som inte unnar henne. Inte ens en ynka slant kan de bidra med. De är människorna som i goda vänners lag sitter i värmen och äter god mat, men som stänger dörren ute för en frusen fattigmansflicka som bara vill bli sedd.

Det finns ett utifrånperspektiv. Folket ser flickan, men väljer att skjuta ansvaret ifrån sig. Temat är bemötande. Hur speglar vi oss i andra? Föreställningen visar på folkets bristande förståelse för en annan individs utsatta position.

Vacker är stämsången som bjuder på oväntade infall. Musiken tar sin inspiration från amerikanska tonsättarens David Langs “The Little Match Girl Passion” som i sin tur har sin utgångspunkt från Bach “Matteuspassionen”. Man dras med i dramatiken. Även om jag inte alltid förstår alla skeenden så är det från början till slut medryckande. Många kreativa hjärnor har slagit sina kloka huvuden ihop. Resultatet är en egendomlig och stundtals spretig uppsättning som ofta står utanför konventionens ramar och de givna scenspråket. Dansen är mer naturlig och mindre traditionell. Att förutse förloppet är lönlöst. Visst kan vi historiens gång, men inte hur gestaltningen kommer att te sig. Det gör pjäsen spännande att iaktta. Med sång, dans och musik illustreras flickans frustration, lidande samt känslan av hopplöshet. I mörkret tänder den lilla flickan en svavelsticka och ser in i fönstren till de välbärgade familjernas hem. Ensemblen tänder sina ljus. De glöder i natten fram tills hoppet försakats och lågorna slocknar, en efter en. Det är snyggt genomfört att se hur mörkret en ljusprick i taget kommer allt närmare.

Som slutkläm har publiken fått svara på vilken som är deras favoritsaga och varför. Det är ett roligt men malplacerat inslag. Jag uppskattar gesten att bjuda in till interaktivitet hos publiken, men ifrågasätter på vilket sätt det görs. Sagor kan säga mycket och ikväll får ensemblen visa på denna – sagornas magi. Ensemblen sjunger utifrån publikens begäran i tre stämmor om sagofigurerna och deras budskap. Den fula ankungen möter Nils Karlsson Pyssling som möter de sju Rövarna från Alibaba. Det är en rolig avrundning. Som sista låt hör vi “Att se”, skriven av Martin Gribbe, om att våga se andra. Kvällens devis blir därmed än tydligare – Vi måste våga se varandra. För hur kan vi annars hjälpa och stötta var och varannan? VoNo visar med kreativitet och stor skicklighet odödligheten hos H.C Andersens klassiska verk “Flickan med svavelstickorna”.

Petter Stjernstedt

Teaterkritik

Footer

Om oss