God jul
Av Jonas Karlsson
Dramatisering Jonas Karlsson, Daniel Karlsson
Regi Emma Bucht
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Clara Ahlström
Ljus Tobias Hallgren
Mask Klara Jorméus
Komposition Vittorio Grasso
Ljud Daniel Rejmer
Medverkande Astrid Drettner, Sven Ahlström, Jennie Silfverhjelm, Isabelle Kyed, Peter Gardiner, Måns Nathanaelson, Siham Shurafa, Shebly Niavarani,Henrik Johansson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 12 november 2026
God Jul av Jonas Karlsson är en härlig julklapp på Kulturhuset Stadsteatern som får vuxenögon att glittra och skratt att bölja i salongen. Denna underbart roliga och träffsäkra föreställning skildrar en brännhet konflikt på en kommunförvaltning. Det medarbetarna bråkar om är något så till synes enkelt som hur en julhälsning ska utformas.
Det hela startar på ett ledningsgruppsmöte med förslaget att de vore trevligt att önska kommuninnevånarna god jul. Men det är besparingstider så det får givetvis inte kosta något extra, påpekar ekonomichefen. Så hur ska de göra?
Det svänger hejdlöst när gruppen trasslar in sig i en härva av slingriga byråkratiska vägar. Under den excelleras i den förkortningssjuka som fläckar ned språket på många arbetsplatser som NKI (Nöjd Kund Index) och kommunens slogan LIS (Landsbygd i Samverkan).
Möten går över styr med crazy idéer som att paketera hela kommunhuset med fint glansigt julsnöre. Det framförs krav på medbestämmande och uppstår samarbetssvårigheter inte minst med den besvärliga fritidsförvaltningen och väcks oro för att kränka en medarbetare med annan religion eller någon som inte gillar julen. Dessutom ställs den spetsiga frågan om julens innersta budskap ”Är det inte något kristet?”
Kommunalrådet som bara verkar sitta av sin tjänst och inte yttrar ett ord under möten bestämmer till slut att de ska använda ljusstakar för att forma orden God Jul på fasaden. Sådana finns väl i källaren. Så det blir ingen extra utgift.
För att genomföra beslutet behövs det en plan, förklarar personalchefen. En pluppkarta som visar i vilka fönster ljusstakarna ska stå för att bokstäverna ska hamna rätt. Så är karusellen igång igen. Det utfärdas en rad meningslösa mejlorder av HR-avdelningen och upprörda medarbetare menar att det är en tydlig symbolik i att få och inte få en ljusstake på sitt arbetsrum.
Vaktmästeriet klagar i sin tur över ökad arbetsbörda. De har fullt sjå att få fram tillräckligt med fungerande trappljusstakar – alla vet ju hur lätt ljusen i sådana går sönder.
Det segdragna jobbet att hälsa julen välkommen tar tid och energi från annan verksamhet som en ny plan för skolmaten. Samtidigt kan detta så kallade trivselprojekt ses som ett sätt att försöka dämpa medarbetarnas oro för uppsägningarna det ryktas om.
Den superstressade personalchefen som i mycket grad driver handlingen, en Sven Ahlström i högform, säger att det bara är just rykten. Sedan tillägger han att uppsägningarna nog går att klara med naturliga avgångar, det finns några medarbetare som är nära pension. Möjligen kan en tjänst behöva dras in.
Som en storögd och tjänstvillig nyanställd finns i dramats mitt den unga Frida – mycket fint och charmigt gestaltad av Astrid Drettner – som nyligen tagit ett tveksamt karriärsteg till assistent åt HR-chefen – stilenligt och nervigt spelad av Jennie Silfverhjelm.
Frida låter sig hunsas med och blir alltmer likt en allt i allo. Inte alls den kreativa kraft hon skulle få vara. Hon sköter posthanteringen när vaktmästeriet inte hinner med och åtar sig uppdraget att medla med den ”otäcka” fritidsförvaltningen. Dessutom föreslår hon när bokstäverna i julbudskapet på fasaden haltar att hon under en natt kan plocka bort ljusstakar som står i fel fönster.
Som publik hejar man på den godhjärtade Frida, samtidigt anar man att det kommer att gå illa för henne. Hon har ju inte vassa armbågar och förstår inte styrkan i intrigerna på arbetsplatsen.
Plötsligt anklagas Frida för att ha talat obehagligt till folk om julen när hon gått runt och delat ut post. Trots att hon bara har utfört personalchefens uppdrag ”att undersöka vad några obstruerande medarbetare egentligen tycker om julstämningen.” Hon anses också ha orsakat att fritidsförvaltningen nu är på krigsstigen. Dessutom kommer det en mejlflod med upprörda klagomål från medarbetare om att någon rört om i deras rum. Resultatet blir att hon av kollektivet utses till syndabock och offras – sägs upp utan adekvat förklaring.
Chockad över orättvisan beslutar sig Frida för att inte sluta i stillhet. Bort ska julens budskap på kommunhuset som hyllats av massmedia och fått kommunalrådet att självbelåtet mysa. Den lysande hämnd hon tar på de ojusta kollegorna känns högst förståelig.
En stor eloge för att föreställningen är så väloljat samspelt och slår an känslosträngarna ska givetvis regissören Emma Bucht ha. Scenografin av Jenny Kronberg är dessutom häftig. Ett gigantiskt vridbart kommunhus som gör att publiken får bevittna baksidan med julhälsningen. Framför huset rullas ut smäckra skrivbord och ensemblen förflyttar sig ofta i skrivbordsstolar.
Jonas Karlssons flyhänta drama är ett jättefint tillskott i höstens teaterutbud. Han är så bra på att skriva sådana här underfundiga och kloka vardagsberättelser som i grunden rymmer stora frågor. De konflikter som utspelas på denna kommunförvaltning finns givetvis på alla arbetsplatser och i hela världen.
Att rollerna känns så väl utmejslade och att dialogen är så snärtig och uttrycksfull beror säkert på att Jonas Karlsson är en erfaren skådespelare.
God Jul är en föreställning ni inte ska missa. Denna komedi med gott om salt i botten sicksackar vilt och karaktärerna kan skrattas hjärtligt med, förundras över eller störa sig på precis som vanliga arbetskamrater eller chefer på allehanda jobb.
