• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Antigone in Molenbeek och Tiresias

28 januari, 2021 by Achillea Dahl

Två olika pjäser, två olika kvinnor. Historier från förr med röster från idag. I en tid när vi inte kan träffas och sitta nära varandra på en intim teater ges ”Stories from Europe” som är en digital teaterfestival, skapad i samarbete mellan Dramaten, Thalia Theater Hamburg och Mitos 21. Ifrån Toneelhuis i Antwerpen, Belgien, visas ”Antigone in Molenbeek” regisserat av Stefan Hertmans och ”Tiresias” av Kate Tempest. Det är båda starka monologer med utgång i de grekiska tragedierna men omskrivna för att passa vår samtid.

I Stefan Hertmans uppsättning av ”Antigone in Molenbeek” har hennes bror blivit radikaliserad och gått med i IS, stridit och stupat på fiendens sida. Han anses vara en landsförrädare som ska glömmas bort och inte förtjänar någon begravning eller ens bli erkänd som människa. ”De wet is de wet” – lagen är lagen. Nouria, som Antigone heter i denna uppsättning, blir utom sig av att inte veta var hennes bror är och måste finna honom och lösa det puzzlet som splittrar henne. Det driver henne till att bryta sig in i det federala bårhuset och leta efter sin bror där hon bli påkommen och förd till häktet och blir behandlad som en kriminell. Nouria förstår inte hur hon kan anses farlig när det enda hennes brott är drivet av är kärlek, kärlek till en älskad, hatad bror. Inför rätta får hon gång på gång inför döva öron förklara varför hon anser sin bror ha rätt till en anständig begravning. Ingen tar hennes parti och hon faller längre och längre ner i sin egen desperation.

Skådespelaren Ikram Aoulad gestaltar våndan i Nouria på ett mycket vackert och lidelsefullt sätt. Hon konkretiserar den problematiken som det innebär när en person begått ett fasansfullt brott och blir hatad av alla men fortfarande är älskad av en. Att oavsett vad han har gjort så är han fortfarande hennes bror, hennes älskade lillebror. Det sätter ljus på en frågeställning som det sällan pratas om och väcker tankar på de återvändande personerna som vi själva har i vår närhet. De som har gjort så hemska saker, att tänka att de fortfarande kan vara älskade av någon är svårt men i denna pjäs blir det enkelt – ”Jag ska inte begrava en terrorist, jag ska begrava min bror”.

Uppsättningen är avskalad med endast en person på scen och fyra musiker som projekteras på storbild. De jobbar även med olika typer av projektioner av Nouria ifrån olika vinklar och olika skärmar som gör att hela hon fyller ut rummet trots att hon är ensam. Det som de tappar i scenografin återfinns i de målande miljöbeskrivningarna som Nouria berättar. De hårda stråkarna som blandar sina toner ger en helhetsklang till den tragedi som utspelar sig. Det är en sorglig pjäs men med starkt budskap och intressanta vinklar. Att lägga det i nutid och med ett så brinnande ämne ger en helt annan smärtsam närhet till berättelsen än den grekiska ursprungshistorien.

Den andra pjäsen ”Tiresias” är en abstrakt porträttering av den grekiska mytologin om en profet som i sju år blir förvandlad till kvinna och sedan tillbaka till man igen. Eftersom han har upplevt båda könen besitter han kunskap som gudarna Zeus och Hera vill ha om den sexuella njutningen. I Tiresias som sätts upp av Kate Tempest med Katelijne Damen i huvudrollen är handlingen mer fokuserad på normer och upplevelser som kommer beroende på vilket kön du har och anses tillhöra. Det är en invecklad text som ändå är så enkel. Den belyser komplexiteten det innebär att vilja finna sig själv och i det förlora sig istället för att hitta sig själv på en helt ny plats. Det handlar om rädslor och om att gå emot det som samhället har satt upp som lagar och regler för hur vi ska leva.

Det är en poetisk upplevelse och även om innehållet är intressant så kommer jag på mig själv flera gånger med att inte läsa undertexten och därför inte förstå vad hon säger men ändå tycka om det jag hör. Att höra Katelijne varma röst prata på ett främmande språk, flamländska, blir en upplevelse i sig. Det ger ytterligare en dimension till den rytmiska takten som tilltar och avtar i styrka. Föreställningen är fylld med vackra meningar och livsvisdomar ifrån någon som upplevt det från båda sidorna och kan prata om hur vi, vad vi än är, aldrig är en sak. Vi är allt det och allting däremellan. Med kontrasternas styrka i ungdomen kontra ålderdomen, skönheten mot det fula, livet i förhållande till döden.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

25 januari, 2021 by Rosemari Södergren

The Caucasian Chalk Circle / Der Kaukasische Kreidekreis
Av Bertolt Brecht
Regi Michael Thalheimer
På Berliner Ensemble, Berlin
Kostym Nehle Balkhausen
Musik Bert Wrede
Dramaturg Bernd Stegemann
Ljusdesign Ulrich Eh
Visades online 24 januari 2021 genom en online teaterfestival som är ett samarbete mellan Dramaten och Thalia Theater i Hamburg, och det europeiska teaternätverket mitos 21

Den kaukasiska kritcirkeln är en av Brechts klassiska pjäser. I regi av Michael Thalheimer blir den fantastisk: stark, absurd och i hög grad tankeväckande – precis som Brecht ville att teater skulle vara. Skådespelarna agerar inte tillsammans i många scener utan agerar mer som en form av någon som betraktas utifrån, på ett överdrivet sätt. Den så kallade Verfremdungseffekten, att vi som publik i hög grad ska vara medveten om att det som sker är teater, förvaltas skickligt av Thalheimer. Om Brecht kan betrakta uppsättningen från någon teaterhimmel är han säkert mycket nöjd.

Den kaukasiska kritcirkeln är ett drama som kan sättas upp på många olika sätt. I grunden är den en berättelse om en kvinna som tar hand om ett barn som övergivits av sin mor under krig. När den biologiska mamman vill ha tillbaka barnet måste en domare ta avgörandet. Domaren låter de två kvinnorna: fostermamman och den biologiska mamman, dra i var sin ände av barnet. Den som älskar barnet släpper taget för att barnet inte ska slitas itu.

Michael Thalheimer är en regissör som är mycket intressant. Han har regisserat Woyzeck och Peer Gynt på Dramaten. Han fick sitt stora genombrott som regissör år 2000 med uppsättningarna Liliom av Franz Molnár och Festen efter dogmafilmen med samma namn av Thomas Vinterberg. Båda uppsättningarna bjöds in till Theatertreffen i Berlin 2001 och fram till 2008 har ytterligare fyra av hans uppsättningar blivit inbjudna: Liebelei av Arthur Schnitzler, Lulu av Frank Wedekind, Orestie av Aischylos och Die Ratten av Gerhard Hauptmann. 2005 började Thalheimer även regissera opera och har satt upp bl a Katja Kabanova och Rigoletto.

Kul att Den kaukasiska kritcirkeln satts upp nu på Berliner Ensemble, i Berlin. Teaterscenen är en av de mest kända teaterscenerna i Berlin som grundades av Bertolt Brecht och Helene Weigel.

Tyvärr tror jag inte att föreställningen är tillgänglig online nu. Men teatern har en del annat tillgängligt online på webbsidan: https://www.berliner-ensemble.de/BE-at-home

Varje kväll fram till 31 januari visas en internationell teaterföreställning via Dramatens hemsida genom Stories from Europe, en europeisk digital teaterfestival. Se föreställningar från hela kontinenten mellan den 20 januari och 31 januari.
Festivalen är ett samarbete mellan Dramaten och Thalia Theater i Hamburg, och det europeiska teaternätverket mitos 21. Den är inte bara en fortsättning på Dramatens internationella teaterprojekt från i våras, Stories from Europe, utan också Thalia Theaters tolfte årliga kulturfestival Lessingtage.

Alla föreställningar visas med originalspråk och engelsk undertext. Varje dag klockan 19.00 släpps en föreställning. Föreställningen visas gratis till klockan 24.00 samma kväll.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Finurligt upplägg på rungande feministfest – Förfesten på Hagateatern

9 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Baserad på nyskrivna texter av Annika Lantz, Emma Knyckare, Lisa Lindén, Lina Ekdahl, Beate Persdotter Löken och Pamela Jaskoviak

Regi: Hanna Nygårds

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Maskdesign: Linda Bill

Ljusdesign: Max Mitle

Musik: Den svenska björnstammen

Skådespelare: Ylva Nilsson, Sara Klingvall & Helena Gezelius

Röstskådespelare: Youbri Maria Salamanca Gonzalez

Spelas På Hagateatern vid Södra Allégatan 2 i Göteborg till och med 5/12

Premiär: 6/12 2020

Genomförs med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad & ABF

Majoriteten scenkonst som kunnat ha premiär i höst i Göteborg, har haft kvinnliga förtecken. Tesen bekräftas ånyo i Hagateaterns nya collage, vars titel lite Göteborgsvitsigt anspelar på ett förestående jubileum. 2021 är det som bekant hundra år sedan kvinnor, efter idogt kampanjande, fick rösta i allmänna val för första gången. Absolut en milstolpe värd att uppmärksamma. Den av restriktioner utspridda publiken har närmast sig namnplattor med okuvliga hjältinnor. I programhäftet presenteras vilka autentiska pionjärer som förekommer i Förfesten. Och vi erbjuds celebrera med ett glas före föreställningen.

Genom humor, finess och flera portioner jädrar anamma tar sig teamet an uppgiften. När ärendet bestod i att undervisa om kampen och vidhängande könsmaktsordning, insåg regissören att ironi fungerar som ett oöverträffat vapen. Förfesten innehåller därtill pamflettartade citat i monologform plus osannolika möten. Upphovet till de proklamerade sanningarna avslöjas efter att ha skanderats, ett av flera smarta dramaturgiska knep. Uppskattningsvis ett femtontal tablåer bildar framgångsrikt mönster, vars ledmotiv lyder ungefär: “Man ska alltid bråka och vara utled på kompromisser.”

foto Lina Ikse

Collaget är en estetisk form Hagateatern (före detta Teater Tamauer) odlat fram under en följd av år. Är därför inte det minsta förvånad över att de återigen lyckats. Huruvida regissören eller dramaturg Anna Berg haft huvudansvar, för att samordna beställda manus över historiska personer, ska jag låta vara osagt. Att låta persongalleriet – från Heliga Birgitta över Strindbergs svenska hustrur till skiljaktiga akademiledaledamöter umgås i delvis anakronistiska formationer; resulterar i lika kittlande som komiska scener.

Medveten om att jag alltför sällan resonerar om regissörens inverkan. Här framstår Hanna Nygårds vision i ett förklarat ljus. Om samförstånd och skarpa tankar, beslutsamhet och förmågan att dra ner byxorna på motparten. Men också könets egna hierarkier och spänningar. Trots allt det slitsamma som skildras, från Victoria Benedictssons förvägrade erkännande och kärlekssorg till Maja Ekelöfs onda rygg, genomsyras gestaltningen av vass humor.

foto Lina Ikse

Att jag som drygt sextioårig man sympatiserar med upprördheten över patriarkatets ologiska motstånd, är bevis för att budskapet förankras. Även om det vore missvisande att hävda igenkänning och delade erfarenheter, förmedlas stundom en känsla av identifikation. Underlättas av hur texterna bearbetats, hur de lockar till ideliga skratt.

Under cirka sjuttio minuter gestaltar tre karismatiska, snarlika skådespelare sprängkraften i sina ofta samfällda aktioner. Nästan som om de blivit klonade: Samma frisyr, samma längd, samma kläder Deras rollfigurer mobiliserar styrka, vågar samtidigt exponera skörhet orsakad av grusade förhoppningar och förtryck.

Nilsson, Klingvall och Gezelius uppträder på en scen vars utseende påminner om en t-formad catwalk, inramad av fluffigt upphängd ridå. Kristin Fransson förtjänar guldstjärna för sömnad av scenografi. Rutinerade Max Mitle framhäver skickligt vad som utspelas genom raffinerat skiftande ljusdesign. En ytterligare faktor att ta med i beräkningen, är fräckt beatbaserade tongångar signerade Den svenska björnstammen. Visste inte att de kunde skriva musik som låter som en poppig variant av Fever Ray, eller rent av Daft Punk. Dessutom omfamnar man historiens vingslag genom att tonsätta Svenska kvinnors medborgarsång av Ellen Kleman från 1909. Framförs med vördnadsfullt patos av ensemblen till journalfilm. När jag lyssnar separat uppstår glädjefyllda konvulsioner. Vilket statement och vilken power! Attacken gör den till en odiskutabel hit.

foto Lina Ikse

Finns så mycket att hämta ur manus. Passusen om romernas senfärdiga rösträtt var viktig, liksom exemplen på hur kvinnor förminskas. Argumenten mot att låta halva befolkningen inte få påverka politiken, framstår ju med vår tids glasögon som skrattretande. Stor komik när Ellen Key, Elin Wägner med flera, återgav påståenden om kvinnors bräckliga natur och okunskap om samhället. Lika lysande var osannolika mötet mellan rökande kändisar från diametralt olika miljö och epok. Möjligen saknades problematisering kring den backlash av ofrihet för somliga invandrargrupper, som blivit en realitet för kvinnor i utanförskapsområden. Istället speglas smart det självklara faktum, att kvinnor per se inte är någon homogen grupp Markeras kraftfullt efter att ett obekvämt klädesplagg samfällt avlägsnas. Friktioner, klassperspektiv i form av hushållerskas röst och antydan till konfrontation ger verket välgörande komplexitet.

foto Lina Ikse

Som framgått är trion på scen experter på att agera i en viss tradition. Ett förhållningssätt där koreografin utgör väsentlig beståndsdel. På detta område syns att de vet precis hur det berättade ska understrykas. Inte bara kroppsspråk behärskas till fulländning, utan också sättet att uttala snärtiga repliker. Behöver väl knappast påpeka att ensemblen är suveränt samtrimmad? Vilken fröjd att få bevittna skådespelare som nästan helt utan rekvisita, äger publikens oavlåtliga uppmärksamhet oavsett perspektiv.

Efteråt smälte jag intrycken tillsammans ett par lika nöjda textleverantörer. Sa då att det känns lite sorgligt att så få har möjlighet att komma och titta. Nyligen visade SVT en inspelning av Madame Bovary (2019) från Folkteatern ett par stenkast bort. Förfesten skulle också otvivelaktigt vara kvalificerad för att sändas på SVT.

Arkiverad under: Teaterkritik

Strålande skådespeleri i absurd enaktare – Stolarna på Teater Trixter

6 november, 2020 by Mats Hallberg

Pressbild Peter Lloyd

Manus: Eugène Ionesco

Översättning: Sven-Åke Heed

/ Med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad och ABF Göteborg

Regi: Vera Berzak

Scenografi & kostym: Ger Olde Monnikhof

Koreografi: Frei von Fräähsen

Ljus och ljud: Miranda Seiborg Wikström

På scen: Ingvar Örner & Annika Nordin

Premiär: 4/11 2020

Spelas till och med 29/11 på Teater Trixter, Masthamnsgatan 17 i Göteborg

Ovanligt nog syns skådespelarna vandra omkring i salongen och välkomna den fåtaliga publiken. Säger till en av dem att det är på tiden att jag ser Stolarna, skriven av en dramatiker vars kollegor ur delvis samma estetiska skola tilldelats nobelpris. Syftar förstås på Beckett och Pinter. Då svarar denne att verket sällan sätts upp i Sverige. När jag googlar upptäcker jag ändå att Rumänienfödde Ionescos epokgörande pjäs från 1952, under grovt räknat senaste decenniet spelats på såväl Dramaten som Strindbergs Intima. Kontentan efter halvannan timmes föreställning landar i tacksamhet. Måste ha varit ett ansträngande projekt, inte minst för att man tvingades skjuta på premiären två gånger. Så glädjande då att bedriften burit frukt.

foto Peter Lloyd

Brukar försöka undvika att blicka tillbaka. Knappast konstruktivt att gråta över spilld mjölk, även om vissa förehavanden också förvånat i positiv riktning. Slumpens nyckfulla inverkan hade vid en sådan granskning blivit ett tema i mitt liv. I vad som av pjäsförfattaren definierats som tragisk fars, möter vi ett portvaktspar i 90-års åldern bosatt i ett torn. Hustrun halvt anklagar, halvt ömkar maken för att ha saknat ambitioner. “Vi hade kunnat vara så lyckliga. Vi har förlorat allt.”. Hon kastar fram lusten att planera något grandiost, för att ta igen vad de gått miste om. I en virvel av tilltagande förvirring invaderas deras hem av imaginära gäster, personer maken säger sig känna till, alternativt svassat för i sitt yrkesverksamma liv. Alltfler presentationer görs, alltfler olika stolar ställs fram. Till slut återstår bara ståplatser. Skaran av gäster ditlockade för att åhöra ett tal med budskapet om att rädda världen, ett tal som huvudpersonen -han som påstås alltid bli missförstådd – överlåtit till en lämplig utvald att framföra.

I detta nonsensartade virrvarr upphävs verklighetens logik. Som en absurdismens ikon inpräntar Ionesco det gagnlösa i att sträva efter mening. Det åldrande paret tillförs energi och ögonblick av klarsyn, genom att inbilla sig att de blir uppsökta av viktiga människor, att en vändpunkt är nära förestående. Regissören tar fasta på att gamlingarna drömmer baklänges, om livet de önskade sig. Motsatsen till hur barn fantiserar om sin framtid. Det är lika märkligt som storslaget att uppsättningen fusionerar skruvade repliker i hallucinatorisk anda med vårt behov av existentiella tankar. Ingen tvekan om att den tokroliga intrigen omgärdas av en relevant hinna. Makan gör allt i sin makt för att bringa ordning i ett eskalerande kaos. Vilka är alla? Vad vill dom? Måste vi lida?

Annika Nordin och Ingvar Örner känner sig hemma på Trixters scen. Örner tillhör mer eller mindre inventarierna för att använda en klyscha som ska tolkas positivt. Kan däremot inte erinra mig ha sett duon spela mot varandra tidigare. Uppdraget bör rimligen ha utgjort en avsevärd utmaning.. Hur de under regissörens styrning – född i Ryssland, uppvuxen i Israel och verksam i Sverige sedan 2017 – knådar fram denna köttiga absurdism imponerar storligen. Dialogen, kaotiska replikskiften, blixtsnabba skiften i mimik, kroppens reaktioner och hållning (även ålderdomens krumma ). Varje detalj bidrar till framgångsrika gestaltningen. Vilken ynnest att få studera hur Örner & Nordin matar på med sin rikhaltiga konstnärliga erfarenhet. Och det på väldigt nära håll.

foto Peter Lloyd

Tänker på hur rollfigurerna inleder sammanslingrade, för att efterhand separeras i dubbel mening. Uppskattar att läktarens trappa användes. Scenografiskt bländas man av alla olikformade stolar. I övrigt listig lösning med roterande speglar, vikväggar längs sidorna och ett illusionsnummer. Ljus- och särskilt ljudläggning förhöjer effektfullt dramatiken. En imposant statist (Hans Brorson) har tilldelats vad som må betecknas som cloun i Stolarna.

Riktar en jätteeloge till teamet som skapat förstklassig teater. Att greja detta under rådande betingelser är extra beundransvärt. Uppmanar publik som suktar efter välgjord fars, med filosofisk underton för två roller, att gå och se.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Hitta hem – en ung ensemble i en fartfylld uppsättning

3 november, 2020 by Birgitta Komaki

Hitta hem
Regi Karin Bjurström & Timothy Pilotti
Premiär 30 oktober 2020
Arena Satellliten
Teater Norra

Hitta hem är en modern version av Strindbergs Fröken Julie. En pjäs som har spelats i hundratals versioner men alltid är lika aktuell. Här är en ung ensemble i en fartfylld uppsättning och den gör publiken lycklig.

En avskalad scenbild – ett långt bord och ett genomskinligt draperi räcker för att skapa ett scenrum med många möjligheter- Och bordet är utmärkt att dansa på.

Shamun (Adam Dahlström) är charmig och glänser, en kille från förorten som vet sitt värde men inför överhögheten bockar han djupt. Med sitt utseende och sin attityd
är han alla tjejers dröm.
Julie (Kerstin Ahlin) – van att få sin vilja fram men ensam i sin rika familj och utan nära vänner
Kristin (Nadine Holmberg) är realist och jordnära, hon vet sin ställning och drömmer inte om mer.
Dramat på midsommarnatten utspelas främst mellan dessa tre , men hela kamratgänget är involverat och alla har sina egna roller.
Med en fantastisk rollbesättning och utmärkt regi blir man genast tagen av föreställningen.

Historien berättas rakt, helt efter Strindbergs historia. Det är lysande eftersom dramat är så starkt och frågorna desamma än i dag.
Att personerna har problem som anorexia, droger eller panikångest placerar dramat i nutiden. Men temat med makt och klass är tidlöst.
Att pengar och ställning spelar roll och frågan hur lätt det är att klättra uppåt i samhället är alltid aktuella frågor.

En föreställning som är härligt vital och värd en stor publik.

Hitta hem är del tre i Teater Norras ungdomsprojekt Territorium.
Producent: Malin Edling Regiassistenter: Tyra Bjurström & Ebba Alexandrie
Ljus och ljud: Andreas Hjalmarsson
Scenografi Och kostym: Ensemblen
Foto: Urban Jörén
Film: Saleh Jamal Eddin
Trailer: Greta Westling

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 208
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Teaterkritik: Antigone in Molenbeek och Tiresias

Två olika pjäser, två olika kvinnor. … Läs mer om Teaterkritik: Antigone in Molenbeek och Tiresias

Titta/lyssna: Porter Robinson – Look At The Sky

Den 23 april 2021 släpps det första … Läs mer om Titta/lyssna: Porter Robinson – Look At The Sky

Svenska Baletten-utställningen på Dansmuseet förlängs

Dansmuseet har lånat in samtliga … Läs mer om Svenska Baletten-utställningen på Dansmuseet förlängs

Dokumentär om isländska Hatari prisnominerad på Göteborgs filmfestival

Tips inför Göteborgs … Läs mer om Dokumentär om isländska Hatari prisnominerad på Göteborgs filmfestival

Sveriges största dramatiker, Lars Norén, har gått ur tiden

Sveriges största dramatiker, Lars Norén, … Läs mer om Sveriges största dramatiker, Lars Norén, har gått ur tiden

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in