Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se
Av Wolfgang Borchert
Regi Sara Israelsson
Gästspel med Jäfvla scenkonst på Teatertribunalen
Premiär 24 juni 2018
Spelas till och med 30 juni
Ett drama som kryper under huden på mig, som ger många tankar och känslor. En föreställning jag bär med mig efteråt. Surrealistiskt, lyriskt och samtidigt realistiskt om en tysk hemvändande soldat efter andra världskriget. En handling som handlar om de existentiella frågorna, om vad som gör livet värt att leva och vad som kan få en djupt deprimerad att vilja leva vidare.
Handlingen utspelar sig efter andra världskriget och kretsar kring Beckman, en tysk soldat som återvänder till Tyskland och bland annat har suttit i ryskt fångläger i tre år. När han kommer hem finns ingen plats för honom i det nya samhället. De nazistiska tankarna försöker människor sopa under mattan. Där finns inget jobb åt honom och hans fru har skaffat en ny man.
Wolfgang Borchert som skrivit dramat hade själv varit soldat i tyska armén och upplevt hur han och hans soldatvänner kom hem trasiga och traumatiserade och inte får något stöd för att komma in i samhället. Borchert vill vittna om sin generations erfarenheten coh skrev novell och en diktsamling. Dramat “Utanför dörren” skrev han när han var döende och han dog två veckor före premiären.
Uppsättningen med Jäfvla scenkonst har drömlika drag. Kvinnor och män ikläder sig roller av både könen. Alla skådespelare går in och ut ur olika karaktärer, förutom Beckman som spelas av Joakim Enoksen. Beckman ska vara 26 år enligt vad som sägs i föreställningen men det syns tydligt att Enoksen är någonstans strax över 35 år. Det gör inget när det är scenkonst och speciellt inte i den här föreställningen som är drömlik. Beckman vill inte leva längre och vi vet inte vad som är hans drömmar, hans hallucinationer och vad som händer honom. Det fungerar bra att det är så.
Scenografin fördjupar det mardrömslika genom att den är så enkel och utstrålar fattigdom: golvet fyllt av grovt sågspån och på scenutrymmet finns några stora lådor i plywood och på scenens bakre del är en mängd flyttkartoner uppställda.
Regissören Sara Israelsson säger i föreställningen programblad:
– Som regissör dras jag ofta till komplicerade texter och jag har brottats med Utanför dörren under hela repetitionsprocessen. Jag har dock ständigt återkommit till tanken att pjäsen är skriven på så vis att publiken tvingas in i Beckmans tankevärld för att där utforska den dubbla positionen tillsammans med honom. Jag hoppas att vår uppsättning tar vara på det och på så sätt kan väcka tankar om kollektivt ansvar och kollektiv skuld, om strukturellt förtryck och individen ansvar, och om hur de flesta av oss, så fort vi ser på världen genom intersektionella glasögon, tvingas inse att vi är både offer och förövare.
Jag såg dock inte föreställningen främst på det sättet, även om det är ett sätt att se den och förstå den, tolka den. Beckman får under sin vandringsfärd för att hitta ett sätt att leva vidare en följeslagare, Den andre, som kan ses som människor omkring oss, som kommer med hurtfriska råd, den andra kan också ses som en inre röst inom Beckman. Den andra försöker få Beckman att vilja leva vidare. Ibland känner jag igen typiska drag från de i nutiden så vanliga positivistiska gurus, självhjälps-förespråkare som predikar att vi kan själva styra och skapa vår värld: tänker vi positivt nog kan vi erövra hela världen.
Beckman möter dock ingen som vill hjälpa honom. Ingen står vid hans sida. Han blir mer och mer destruktiv och djupare och djupare deprimerad och ångesten tar hårdare tag i honom och ändå när ett litet ljus av hopp tänds av en kvinna som är vänlig mot honom är han ändå reda att leva vidare. Kan självmord förhindras genom att den ångestfyllda får hopp?
Det är skrämmande att inse att Beckmans situation återupprepas i världen om och om igen. Människor som upplevt något traumatiskt och kanske dessutom stått på den förlorade sidan tas emot i det nya samhället?
Det finns mycket att fundera på efter att ha sett Jäfvla scenkonst uppsättning av Utanför dörren. Det är precis så jag vill att bra scenkonst ska vara. Bra scenkonst ska ge mycket att fundera kring och kunna tolkas på flera sätt.
Sommartid är det glest med teaterpremiärer och glest med teaterföreställningar, förutom Parkteatern. Den här uppsättningen ges bara under en veckas tid. Har du liksom jag ett stort teatersug just nu så boka biljett. Den är sevärd i allra högsta grad och jag hoppas den återkommer i höst så fler får chansen att se den.
Även om tonen är tuff och kaxig ibland så är det en föreställning som gör en glad. Så mycket tankar och känslor ger en tro inför framtiden.
