Teaterkritik

Ett samarbete mellan Folkteatern Göteborg, Lundby församling och Unga Folkteatern

Av David Greig (The Events)

Regi och översättning: Kim Lantz

Produktionsassistent och sufflör: Titti Andersson

Regiassistent: Sanna Hultman

Musik &körarrangemang: John Browne, Helena Fornegård, Marianne Holmboe

Körledare & Musikalisk arrangör: Helena Fornegård

Medverkande: Kim Bredefeldt, Robert Söderberg, Helena Fornegård (körledare) plus en kör där somliga ej namngivna har biroller.

Spelas till och med 23/5 i Biskopsgårdens kyrka Göteborg

Premiär 11/5 2019

Finns en symbolisk laddning i val av spelplats, fast utlokaliseringen antagligen har naturliga orsaker. Kyrkan är nämligen belägen ett stenkast från Vårväderstorget. Där ligger ju krogen som för några år sedan utsattes för en gängrelaterad skjutning. Ett par ynglingar sköts ihjäl, flera skadades. I motsats till så gott som alla andra dödliga uppgörelser på Hisingen, kunde de skyldiga straffas. På hemvägen cyklar jag förbi monumentet över offren för diskoteksbranden. De som orsakade den fruktansvärda katastrofen var inga utifrån.. Rasistiska motiv kunde uteslutas i dessa fall.

I Biskopsgårdens kyrka på Hisingen utspelas under cirka åttio minuter ett diskuterande drama om en masskjutning i en kyrka, ett dåd utfört av en fullblodsrasist. Kören av David Grieg (född 1969) från Skottland, handlar om en massaker där offren ingår i en repeterande kör. Pjäsen tar fasta på vad som hände de närmast berörda och överlevande efteråt. Prästen, initiativtagaren till den mångkulturella kören, blir besatt av att ta reda på varför någon kan begå en sådan omänsklig gärning. Grieg hade i bakhuvudet medan han skrev, den ideologiskt övertygade nationalisten Anders Behring Breivik och hans attack mot det öppna, demokratiska samhället. I detta idédrivna drama ställs kyrkorummets oskuldsfulla, inkluderande mentalitet, mot det ondskefulla becksvarta, vars syfte är att förgöra tanken på allas lika värde. Ljus mot mörker, berikande mångfald kontra omstörtande föreställningar om ras.

Anmärkningsvärt att iscensättningen görs utan såväl scenografi som koreografi. Det närmsta i den vägen en laptop, ett didgeridoo-rör och en stav som markerar avlossandet av skott. Vidare finns varken ansvarig för, kostym, smink, ljud eller ljus angiven. Några stativ med spotlights är utplacerade i ett par hörn. I egna kläder ses den sjutton personer starka kören, som i upptakten kommer antingen från ingången, eller sitter utspridda bland publiken. Vi sitter längs tre sidor. Rakt eller snett framför oss agerar man. Den öppna återstående sidan, utgörs lämpligt nog av en naturlig scenupphöjning. Där framför kören med kroppslig energi och jublande glädje sina sångövningar, under ledning av Helene Fornegård vid pianot. Öppningsrepliken är välfunnen, riktas primärt till den heterogena kören. Omgående får de upprymda körmedlemmarna oväntat besök. Möjligen av naivitet visar prästen ingen rädsla för den främmande hotfulla personen, han som efteråt enbart kallas pojken.

Kim Lantz är Folkteaterns grand old man. En väsentlig del av sitt yrkesliv har han ägnat åt något han bemästrar mycket väl: att coacha amatörskådespelare jämte att översätta. Om jag tillåter mig att generalisera. är konfrontation och maktutövning gemensamma drag, i åtskilliga av de uppsättningar han tagit sig an för Unga Folkteatern. Ofta med mycket gott resultat. Ett paradexempel var Området , en pjäs med tuff jargong där Bredenfeldt och Söderberg också spelade mot varandra, i roller som den resonerande gode i närkamp med en i uppskruvat tonläge diabolisk skuggfigur. I Greigs kusliga berättelse finns ungefär samma styrkeförhållande. Vi möter prästen Kim (Bredenfeldt), vars fixering vid att ta reda på “stamkrigarens” (Söderberg) drivkrafter, riskerar hans undergång. Relationer till de som står honom närmast utsätts för alltför stora påfrestningar. Som kontrahenter övertygar paret, inte minst Robert Söderberg (river exempelvis av en blixtrande rap) . Samtidigt ligger de stundtals på gränsen till att bli endimensionella. Hur skulle de kraftfulla aktörerna gå i land med uppgiften om man vände på kuttingen?

Den outhärdliga sorgen finns bara med i utkanten, annars ett tillstånd åskådaren själv får fylla i. Otäckast är istället att pojken brutit samhällskontraktet, genom att förakta svaghet (som tyngde honom själv tidigare), bekämpa tolerans och avvisa idén om att hjälpa varandra. Skeendet gestaltas genom att kronologin spolas fram och tillbaka, vilket gör intrigen lika intrikat som förvirrande. Finns visst fog för påståendet om logiska kullerbyttor. Lantz med sin enorma rutin, har förstås gott handlag med aktörerna. Och körens medlemmar får sina gospelmelodier att svänga härligt, blir motvikt till den fasansfulla gärningen. Flera av dem är duktiga i sina biroller. Och somligas slit med stickrepliker borde jag kanske ha överseende med . Dock kunde jag inte höra ibland, eller uppfattade bara brottstycken. Kören ger upphov till många funderingar om den ensamme galningen, alternativt målmedvetne mannen med skrämmande våldskapital. Hur kan ett samhälle skydda sig mot dem som ställt sig utanför, dem som är ute efter att skapa kaos? Samtidigt är denna uppsättning så speciell, att jag hade problem att ta den till mig. Därav avsaknaden av adekvat rubrik och dröjsmålet. (Ett par tillfällen sker samtal efter pjäsen med olika medverkande.)

Ship of Fools

Idé och koncept + regi + scenografi och kostym: Carina Reich och Bogdan Szyber

Text: Bogdan Szyber

Ljud/ komposition: Tommy Carlsson

Berättarröst: Marie Delleskog (skådespelare på Göteborgs Stadsteater)

Skådespelare: Hannah Alem Davidsson, Victoria Olmarker, Jesper Söderblom och Johan Karlberg.

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 31/5

Urpremiär: 26/5 2019

Ett scenkonstverk om att ljudlägga jordens undergång, tillika klimatets och människoartens kollaps. Framstår temat som überpretentiöst? På sätt och vis stämmer konklusionen. Men lyckligtvis har upphovsparet, performancekonstnärerna Reich och Szyber, fokuserat på en prosaisk mellanmänsklig dimension. Fyra så kallade trampare måste kunna samarbeta i sin verkstadsliknande ljudstudio för att kunna utföra sitt uppdrag. Det går sammantaget inget vidare. Att bevittna hur intrigerna växer fram är befriande dråpligt. Manus rymmer flera spetsfundiga lager. Fyndigt inlemmas uppfordrande tankegods med igenkännbara konflikter på en mindre arbetsplats.

Ship of Fools, på svenska Narrarnas skepp, är en dystopisk allegori från Platon om en farkost utan vare sig kompetent kapten eller besättning, en allegori som åtskilliga låtskrivare  använt sig av. Myten adresserar människans ofullkomliga  natur och följdriktigt hennes tillkortakommanden. Återkommande tvådelade  mantrat lyder  vem styr och vart är vi på väg? Avgörande frågeställningar som ger underlag för det mesta som händer på scen, såväl som i den text  vars okonstlade speakerröst tillhör Marie Delleskog. I ljudstudion jobbas det febrilt av foleyartister, med tillgång till en otrolig arsenal av prylar vid sina arbetsbänkar och i förråd. Scenografins myllrande detaljrikedom är  förbluffande, rent av episk. Fooleyartister  kallas  yrkeskåren som ända sedan stumfilmstidens era haft i uppdrag att förhöja illusionen av autenticitet i efterhand. Skådespelarna har  gått på workshop i ljudläggningspraktik hos Radioteatern.  Några  ljudeffekter är inspelade i förväg, ett smart tillvägagångssätt som vilseledde några gånger. 

Skådespelarna behärskar till fullo att exponera trassliga relationer,  arbetsmiljöproblem, irritationsmoment och sårad stolthet. Jesper Söderbloms osäkra Markus visar upp en fasad av sturskhet, beter sig på samma gång lika fånigt som rörande, inte minst vid försöket att utse en ledare. Hans motpol Anna, spelas  bitskt med bravur av Victoria Olmarker. Hon utslungar som vanligt dräpande repliker vid exakt rätt tillfälle. Hannah Alem Davidssons rollfigur agerar frimodig medlare genom att exempelvis föreslå ett rapbattle. Johan Karlberg gestaltar en pensionerad trampare som inte kan låta bli att besöka sina tidigare kollegor, fast han numera är pizzautkörare. Korsord och sentimentala sånger är aktiviteterna han underhåller sig och andra med. Närvaron finns  påtaglig hela tiden i uppsättningen, åskådliggörs träffsäkert. Föga förvånande involveras ljudteknikern i skeendet mer och mer, utan att man riktigt förstår varför till slut. Iscensättningen generar inga garv, däremot höjda ögonbryn och åtskilliga leenden. 

 

Bland det  konglomerat av metaforer, allusioner och kommenterande giftpilar som förekommer, kan framhållas Hans Roslings statistik-Messianism, de torra ordvitsarna om Titanic och framför allt skandalerna kring Nya Karolinska. Den ordakrobatik som flödar i  monologen om beslutsångest och mjölkprodukter känns däremot förhållandevis malplacerad.

 

  Vårens ljusa väderlek och naturens pånyttfödelse medför ofta problem att fylla teatersalongerna. Något extra ska till för att locka  kulturintresserade.  Visionära  tragikomiska Ship of Fools är utrustad med de extra kvaliteter som krävs. Vad som lätt kunde bli obegripligt och poänglöst, har istället inramats i en form som ger mersmak. Det logiska slutet anas implicit i färdriktningen. Anta utmaningen att se något garanterat annorlunda som förmår göra avtryck. Här finns så mycket att upptäcka att man vill återvända.