Teaterkritik

Av Aksana Haiko & Fia Adler Sandblad

Dramaturg: Samuel Ek

Yttre öga: Peter Elmers

Scenografi & kostym: Tatsiana Dzivakova & Nonno Nordqvis

Musik & ljud: Vitali Appow & Jonas Franke-Blom

Ljus & projektioner: Christofer W Fogelberg

Inspelade röster: Karin Lycke, Jonas Franke-Blom, Andreas Luukinen (också producent)

På scen: Sviatlana Haidalionak, Fia Adler Sandblad och Lisbeth Johansson

Urpremiär: 30/4 2023 i Paviljong 8, Konstepidemin i Göteborg

Spelas till och med 12/5 – Samarbetsprojekt ADAS Teater & Kryly Khalopha Theatre

Med stöd av VGR, Göteborgs Stad, Sveriges Författarförbund, Dramatikerutskottet, Svante Bergströms teaterstiftelse och ABF Göteborg

Att Belarus (Vitryssland) trots självständighet sedan 1991 styrs av en diktator som kränker mänskliga rättigheter och i perioder idkar samarbete med Ryssland, får betraktas som en ödets ironi mot bakgrund av att landet så ofta förtryckts av andra makter. I början av Mama Zoya, Belarus ges en översikt över vilka som haft makten under historiens gång.

För ett par år sedan möttes I Göteborg de två konstnärliga ledare vilka är upphov till pjäsen. Deras teatergrupper bar på gemensamma konstnärliga erfarenheter ”och gör scenkonst med dokumentära rötter utifrån kvinnors berättelser”. När Kryli Khalophas teater stängdes och det i praktiken blev förbjudet att jobba konstnärligt i hemlandet gick flera ur personalen i exil i Polen. I vår har fristad erbjudits i Göteborg. Och teamet består av fyra teaterarbetare från Belarus plus sju svenska. Manus bygger dels på vittnesmål från Aksana Haikos mamma, dels på framtagna dokument Apropå ofriheten meddelar rubrik just idag att känd regimkritiker dömts till ett långvarigt fängelsestraff.

Av stoffet har en fiktiv historia skapats. Om vad som kallas ett syskonland i vårt närområde präglat av auktoritära styrelseskick och frihetsrörelse handlar således senaste uppsättningen på ADAS, vars längd uppgår till cirka hundratio minuter (exklusive paus). Premiären hade flyttats fram till Valborg. Visade sig bli en solig eftermiddag och tidsmässigt idealiskt förlagd för oss som ville ta del av Chalmeristernas Cortège.

Vi får följa Zoya under tre faser av livet tre epoker i landets utveckling. Från matbristens uppväxt under sent 50-tal präglat av fruktan men också revolt under ungdomsåren, hamnade dock på fabrik trots strålande betyg i skolan., befordrades på fabriken, tacklade smart och stolt förtryck från såväl patriarkat som kommunistisk ideologi. I lavslutande dellen möter vi en förvirrad Zoya utan förankring, under Perestrojkans galet kapitalistiska tidevarv. Tar till mig en händelserik och engagerande berättelse, lekfull och med påfallande mycket svart humor. Framför allt slås man av att det inte är någon hjältinna som framställs, snarare en drömmare och driftig överlevare, begiven på vad som synes vara otillbörliga transaktioner med lyxskor och klädesplagg. Att någon som varken har råd att vara ädel eller ödmjuk nosar på fuffens gör skildringen mer komplex.

Berättelserna som kanaliserats i Zoya handlar om stolthet, motstånd, att bryta mönster, frestelser, moraliska överväganden kontra cynism, hinder jämte att vilja ta plats, använda sin demokratiska röst där det är möjligt. För att understryka allvaret kliver Sviatlana Haidalionaks ur pjäsen strax före finalen. Hennes uttalande direkt till publiken om sitt personliga öde blir till en påminnelse om varför produktionen är så viktig.

Efter ett tag står det klart att skådespelarna inte förblir i sina ursprungliga gestalter. Det självklara valet att låta Sviatlana Haidalionak spela huvudrollen roteras. Hon som finurligt nog tilltalar publiken växelvis på sitt modersmål, engelska och svenska. I den här mustiga uppsättningen renons på traditionell scenografi är det upp till publiken att föreställa sig situationer och karaktärer. Vem kommer agera som Zoya i nästa scen och vilka kommer spela de hon umgås med, vänner och fiender? Att fokus flyttas blixtsnabbt engagerar, skärper vår blick. Tre pallar visar sig inledningsvis ha flera funktioner.

Det sjungs, från högtalare hörs inspelade röster, familjefilm projiceras, patriotisk musik och tal kommer ur transistorradio och sällan har en frigrupp setts lika vällustigt använda skor som rekvisita. ADAS signum är framför allt dess rörelsebaserade estetik, vilken de i Zoya, Belarus sannerligen excellerar i. Den synkade gestikulerande koreografin och mimiken hos de tre kvinnliga skådespelarna är obetalbar, tillför ytterligare dimension, gör uppsättningen mångbottnad.

Haiko och Adler Sandblad driver hejdlöst med det pompösa manliga egot. Skådespelarna tar till vara på möjligheten att breda ut sig, ger sig på löjeväckande beskäftigt beteende från exempelvis chefer och myndighetsrepresentanter. Men även det egna könets fåfänga får sig en självbespeglande släng av sleven. Värt att påpeka att trots dessa komiska överdrifter, blir jag upplyst om att tanken aldrig varit att slå mynt av ett ironiskt förhållningssätt. Och skärpan i budskapet om människors rätt till självbestämmande och respekt går inte att ta miste på.

Skådespelarnas insatser förtjänar stora lass av beröm. Magnifika mimiken och patoset från skådespelaren med rötter i regionen Brest, matchas förnämligt av Fia Adler Sandblad och Lisbeth Johansson (har sett den sist nämnde mycket övertygande gestalta kämpande kvinnor, inklusive Moa Martinsson och Madame Flod). Svartklädda trions tajming är extraordinär. Och i andra akten lyser Johansson starkast i hennes rollfigurs krampaktiga sätt att få fason på anletsdragen och sin improviserade tillvaro. Skickligt skådespeleri! Sålunda uppmanas boende i Göteborgstrakten att skaffa biljett, ta sig upp för backen till Konstepidemin och stiga in i mörkret i cirka två timmar, ett mörker som också innehåller oväntat mycket skratt.

Av Julia Ravanis (+ texter ur Alfabet av Inger Christensen i översättning av Marie Silkeberg och Ida Linde)

Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesigner. Charlotta Nylund

Ljusdesigner: Carina Backman

Mask och perukdesigner: Suz Backman

Kompositör: Joel Igor Hammad Magnusson

På scen: Andrea Edwards Paddington, Anna Lundström, Sara Wikström, Isidor Olsbjörk (magiker) och Joel Igor Hammad Magnusson

Urpremiär 29/4 2023 Lilla Scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 3/6

2021 utkom Julia Ravais populärvetenskapliga debut vars titel sammanfaller med föreliggande uppsättning, som påstås vara ”en pjäs du absolut inte sett i ett parallellt universum”.. Hon har en fil. mag. i idé- och lärdomshistoria, examen i civilingenjörsexamen i teknisk fysik och är doktorand i teknikhistoria på Chalmers. Hennes avhandling utforskar Sveriges datorhistoria. Vidare intresserar sig för Ravais genusfrågor och skiljelinjerna mellan humaniora och naturvetenskap . Hon ingår i redaktionen för tidskriften Glänta och i nationell kommitté för teknik- och vetenskapshistoria. Således en hisnande meriterad 90-talist.

För att hennes utsagor om kvantfysik – delvis kopplade till våra liv – ska fungera under en exemplifierande produktion på halvannan timme, har det konstnärligt inarbetade paret Magnus Lindman & Frida Röhl slagit sina kloka huvuden ihop. Av vetenskapliga kunskapsläget inklusive fysikaliska lagar har det blivit en märklig föreställning att kliva in i, ett avbrott från tillvaron som vi känner den. Tre skådespelare levererar massvis av information, frågeställningar och ibland centrallyrik. Det sker i form av rappa repliker eller i monologform. Mikrofoner i midjehöjd justeras metodiskt på ett gåtfullt, lite omständligt sätt. Då och då försvinner någon av de medverkande off-stage till kontrollrummet våningen ovanför. Dessutom förenas de med musikern Joel Igor Hammad Magnusson i ett par sånger, vilket ska ses som en trevlig bonus.

Och som grädde på moset skiftas scener med fingerknäpp av en lockig man i ljusblå kostym. Det är den främsta behållningen av i kaos, nämligen Isidor Olsbjörk vars svenska mästerskap i magi illustreras med emfas ett antal gånger. Han är helt fenomenal och hans sätt att trolla fram och bort föremål får en att baxna.

Äventyret tar sin början med ett självspelande piano och en kungörelse om att relativitetsteorin ska förklaras. Inneslutna i denna black box är publiken med om en egendomlig variant av korsbefruktning, emellan naturvetenskaps rationalitet och dess motsats symboliserad av variabler som slump, tvetydighet och konstnärliga uttryck. Varför människor attraheras av varandra och hur förälskelse uppstår går ju inte att logiskt förklara, vilket blir till en återkommande tankefigur. Annat som behandlas är exempelvis ofattbara avstånd, atomer, mörk materia, osäkerhetsprincipen samt termodynamiska begreppet entropi (minns ordet från roman av Thomas Pynchon läst på universitet).

Som antytts är det minst sagt fascinerande. I programhäftet citeras textleverantören. I sin bok skriver Julia Ravanis om en besvikelse att inte ha förstått hur världen hänger ihop, trots idoga studier av tiden, rummet och universum. Matematisk förståelsen inbegripen i kvantfysikens terminologi blev inte vändpunkten, gav inte svaren på någon övergripande mening. När inget narrativ lanseras bortsett från överskridandet av gränser mellan det absoluta och det slumpmässiga, borde regissör Röhl (tillika Folkteaterns konstnärlige ledare) ha gallrat bland alla frestande uppslag. Skönheten i kaos skulle ha varit vassare om den reducerats med cirka 20 minuter. Det går lite på tomgång på sluttampen.

Inklusive ljudtekniker Allan Anttila får ensemblen i applådtacket sällskap av hela fem scentekniker, vilket indikerar att produktionen varit resurskrävande. Konstigt nog har regissör bestämt att dessa inte ska rådda i ordning inför varje scen, utan att det uppdraget vilar på kvintetten vi beskådar. På så vis skapas en speciell rytm, ett antal pauser där publiken kan kontemplera över vad de bevittnat och påståenden som fällts. Ansvariga för mask och kostym har också haft fullt upp. Anna Lundström byter mitt i till en fantastisk fågelliknande konstruktion i gult. Sara Wikströms uppburrade klänning signalerar också karaktär hemmahörande i samma djurrike medan Andrea Edwards Paddington mestadels verkar agera alter ego till författaren och vars kropp fantasifullt draperats i svarta snören.

Skådespelarna är på den höga nivå man förväntar sig., Mycket text har memorerats, ofta abstrakta resonemang. Det frossas i filosofiskt vändande och vridande, stundtals alltför vällustigt.. Vad vill teamet egentligen få fram? Anna Lundström är en begåvad rookie som tar för sig, genomför med bravur en ansträngande monolog, växlar med emfas från balanserat tonläge till forcerat orerande. Värt att ånyo understryka hur vansinnigt skicklig illusionisten är (recenserade för övrigt Häckners senaste show på Aftonstjärnan). Slutligen ska framhållas vikten av intelligent ljussättning. Carina Backmans enorma yrkeskunskap är här en mycket stor tillgång, som en visuell konfektask.

Manus och regi: Anna Bergion & Susanna Zacharoff

Scenograf: Åsa Thureborn

Kostym: Gundi Bolin

Musik: Esther Garcia

Skådespelare: Anna Bergion och Susanna Zacharoff

Premiär: 16/4 2023 (för 3-8 år)

Spelas under våren hos Teater Jaguar Storgatan 3 i Göteborg (produktionen kan också bokas)

Med stöd av Kulturrådet och Göteborgs stad

ACTA är ett produktionsbolag bildat 2003 inriktat på teater och film för ung publik kring vardagsnära ämnen. Man bytte till nuvarande namn för tio år sedan i samband med första filmen. Göteborgsbaserade gruppen har prisats och uppmärksammats för kortfilmer på festivaler. Deras teaterchefer råkar vara samma personer den längst fram livliga premiärpubliken kan beskåda i Coronamysteriet. En av dem medverkade i tv-serien Nolanders , men måste medge att jag varken känner till Anna Bergion eller Susanna Zacharoff. Apropå ämnet man valt som senaste åren på djupet påverkat oss alla på planten jorden, vill jag relatera till frigruppen Stollar bollar och deras drabbande uppsättning Ängel? från tidigare i år.

I en pjäs på 40 minuter penetreras den förvirrande och dramatiska tillvaro vi upplevde under pandemin. Inskränkande förändringar skildras utifrån förskolebarnens perspektiv. Deras energiska respons blir till den balansakt som driver pjäsens handling framåt. Skådespelarna fångar vant upp reaktioner, organiserar ivriga kommentatorers inlägg. Verkligen en utmaning att hantera, då det kan tippa över om enstaka engagerad åhörare inte grejar själva uppförandekoden. Konstnärliga ledarna som står på scen bara ett par meter framför på golvet sittande målgrupp, behöver all sin erfarenhet för att hålla ihop sina rollfigurers undersökning. Det var småkritiskt ett par gånger, men tendenser till oroshärdar löstes rutinerat.

Kajsa kanin och Ebba ekorre är bästa kompisar vilka bestämmer sig för att utforska vad som hänt och varför. I skogen där de håller till och kastar ekbolll nås de i omgångar av alarmerande rapporter vilka förstås sprider rädsla och får stora konsekvenser. På skyltar som skickats med post och i högtalare meddelas vad som gäller i skogen utsatt för smitta. Företeelser som familjekarantän, hålla två meters avstånd, mormor som inte får besökas av barnbarn, munskydd och den lika utbrett förekommande handspriten behandlas. För de minsta i publiken torde den mest intressanta funderingen har varit om tassar måste tvättas.

Den känsloladdade komedin framförd på telningars nivå tar smart upp den segdragna lätt kaotiska perioden, på ett vettigt sätt som sammantaget undviker att skrämma upp eller göra betraktare ledsna. Barnen hugger tacksamt på instoppade krokar i manus. Och för att garantera intakt intresse för att problematisera åtgärder, ingår i regin kul koordinerad koreografi, ett par sånger där barnen lär sig sjunga refränger och dessutom lite stämningsbärande musik.

På scen ageras det med tvära kast utan subtiliteter. Publiken kan känna igen sig i drastiska pendlingar mellan livsglädje och dystert läge. Såväl mimik som koreografi avslöjar direkt Kajsas och Ebbas humörsvängningar, predikament orsakade av ett närmast obegripligt fenomen. Firma Bergion & Zacharoff vet hur man bäst accentuerar sina dubbla roller som pedagoger och underhållare. Att deras kramiga gestalter har avsevärda problem med att lösa själva mysteriet ligger i sakens natur. För fem år sedan skulle ju de flesta av oss avfärdat kedjan av händelser under covid 19 som ett helt orealistiskt scenario. Nu vet vi skrämmande nog bättre. Coronamysteriet är en lovvärd idé vars utfall förtjänar applåder.