Teaterkritik

Teaterkritik: Äta djur på Kulturhuset Stadsteatern – makabert med hånskrattar på fel ställen

26 januari, 2020 by Lotta Altner

Äta djur
Av Nadja Hjorton, Lisa Berkert Wallard, Danoiel Nyström
Regi Nadja Hjorton
Scenografi, kostym, ljus Lisa Berkert Wallard
Ljuddesign Teodor Sydbom Kourkoulis
På scen Daniel Nyström
Från 8 år
Urpremiär den 24 januari 2020 på Kulturhuset Stadsteatern, Skärholmen

I föreställningen Äta djur ges god problematik om kostvanor, men satir hör inte hemma i barnteater. Det blir makabert med hånskrattar på fel ställen.

Föreställningens titel, ”att äta djur” är mycket intressant i sig och gör mig omedelbart nyfiken. Ingenstans avslöjar man, ifall man är för eller emot det faktum att mänskligheten och djur, äter djur för att överleva. Inga stora frågetecken eller utropstecken förbereder mig för föreställningens val. Villkorslöst får jag därmed tänka efter själv, vilket jag uppskattar.

Så länge det funnit bevis för vår mänskliga existens har proteiner varit en naturlig del av jordens kretslopp. Naturligtvis kändes det, med uppsättningen, mest troligt att vi i dessa tider skulle serveras dramatik med inriktning råkost. I värsta fall var man förberedd på försök till s.k. blame-shame-ande. Att ge direkt ångest på hemma plan är ju en självklar ingrediens i hur vi framöver ska rädda oss själva, sägs det. Därför är det mycket intressant att vi genom ett bräkande och humoristiskt litet får faktiskt gavs utrymme för mer än enbart en synvinkel på köttets lustar.

I en dragshowsliknande personlighet går vårt fåraktiga får in på skilda faktamässiga detaljer kring vad som kan och icke kan ätas i vår frodiga värld av kött och grönt. Barnen tyckte han var lustfylld och skrattar både med och åt honom. Fåret bjöd på sig själv och påvisade att han absolut kunde förstå att man kan vara sugen på både kebab och smarriga såser till sina måltider. Dessutom går fårkaraktären in på kroppsdelar hos sig själv och skrattar exempelvis åt att det heter fårfiol utan att vara ett instrument. Det blev en intressant blandning gentemot den vanliga aggressiva skulden som ofta läggs på köttätare. Kanske mjukare takter lockar till vegetarism? Eller en bukett morötter? Fåret har ett underbart samspel med barnen och närmar sig dem på ett sätt som är magkittlande och busigt. Många barn jublar över att fåret kommer och sitter nära dem. Närvarande- och sprallig energi finns sannerligen i den rollkaraktären.

Det som är mest hjärtskärande i föreställningen är tyvärr att jag som vuxen upplever att manuset innehåller pedagogiska blunders och att viktiga budskap i debatten går förlorade till en ny generation. Allvarliga budskap kanske inte kan göras om till fluffigt grisskära scener i tyll? Det förekom också med jämna mellanrum kraftig satir, skrämselscener och sarkasm som inte alls är vinnande gentemot barn. Jag blev illa berörd av att jag upplevde att man skriv kidsen på näsan. Dolda budskap är inte något yngre förstår och som man bör akta sig för om man ska uppfattas som seriös med dramapedagogik. Barnen skrattade på makabra ställen där man borde vilja gråta och var helt tysta när någon form av pollett borde trillat ner med en häftig applåd.

Föreställningen hade ingen rak berättarform med självklar början och slut. Det är olika korta berättelser från fårets sinnevärld, med flashiga uppvisningar, dans i högt energiskt tempo och makalösa kläder som glädjer ögonen. Barnen rycks med och håller takten och förundras över det glittrigt glammiga och ljus/ljud effekterna. När det talande kolhuvudet kommer fram som fårets måltid (pizzasallad) och bli hackat i småbitar under gallskrik, känner jag att jag har fått nog med undertryckta associationer. När barnen dessutom omedvetna om dubbeltydigheterna i de valet, gapskrattar åt kålets plågor, är jag glad att jag åt en mycket lätt vegetarisk frukost. Min känsla och tolkning är att jag undrar om någon vuxen kommer att förklara för barnen att skämtet blev på deras bekostnad.

Föreställningen slutar i god tid/ton med berättelsen kring hur ett får förlorar sin mamma inne i ett slakthus. Det känns som en berättelse med tydliga associationer från ett koncentrationsläger där barn och föräldrar skilts åt med olika öden på sin lott. En kort stund av smygmoralism infinner sig på både gott och ont. Jag vet inte om det är helt rättvist att göra dessa jämförelser, även om jag hör deras poäng. Förintelseläger och slakthus, är det verkligen samma sak?

Föreställningen har sina poänger för en vuxen. Budskapen är trots allt ganska snyggt övervägd och ger självklart nödvändiga frågor att ta ställning till. Är det nödvändigt att äta djur? Om vi ska äta djur är det då viktigt hur slakten går till? Är kretsloppet av ätande i vår värld naturlig? Vilka val behöver vi göra nu för att ha en framtid?

Teaterkritik: Determinism på Dramaten – realism och symbolism möts i en stark skildring av vår tid

19 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Determinism
Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström
Medverkande: Evin Ahmad, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexanders Salzberger
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 18 januari 2020

Är allt i livet förbestämt eller har vi en egen vilja? Hur mycket kan vi påverka, egentligen? Mattias Andersson tar upp dessa frågor i pjäsen Determinism. Det är en fascinerande uppsättning som också tar upp flera andra viktiga frågor kring dagens värld och samhälle. Ett återkommande tema är tankarna kring vem vi är och hur lika eller olika varandra vi är. Det är ett drama som både är realistiskt och samtidigt symboliskt och därför blir mycket starkt och berörande. Emellanåt känns det djupt in i magen och samtidigt skulle Brecht säkert applådera, för som publik håller jag ändå en distans till karaktärerna och går hem fylld av tankar om vad jag sett och hur det kan påverka mig och vad jag kan göra för att förändra samhället.

Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.

På ett sätt är det olika scener som kan ses som scener ur olika människors liv och då skådespelarna går in och ut ur olika kan samma skådespelare vara en överklassmänniska med resurser och makt för att i nästa scen ha fråntagits allt och blivit en maktlös underklass-människa.

Pjäsen är fylld av symbolik och jag vill se den minst en gång till, för det är säkert massor jag kommer att upptäcka då jag ser den fler gånger.

Vissa delar av pjäsen talade mycket till mig. Några scener däremot, framför allt en scen, tycker jag blev bortfuskad. Jag tänker på scenen då den unga kvinnan blivit ensam, hennes man har förts bort, troligen i fängelse och hon står där fråntagen sitt barn också och är helt utfattig. En äldre kvinna blir hennes rådgivare och börjar tala om att hon måste se sig själv som en resurs, fundera på hur hon kan få inkomster genom att sälja vad hon är bra på. Det är resonemang som ofta förs inom dagens samhälle där många ska starta egna företag för att sälja sina tjänster, förverkliga sig själv. Tyvärr mynnar den scenen ut i att hon föreslås att sälja sex. Jag upplevde det som ett billigt sätt att avsluta scenen. En intressant knorr fanns dock i att det var en kvinna som begick övergrepp för en kvinna. Men annars var de flesta scenerna både starka, talande och mångtydiga på ett enastående vis.

Några av de delscener som gjorde starkast intryck på mig var när barnet blev sjukt och omhändertogs. Hur myndigheternas representanter skuldbelagde föräldrarna och inte gav några riktiga svar. Scener som tyvärr upprepar om och om igen i samhället, speciellt när det är barn till föräldrar som inte klättrat högt på samhällsstegen som drabbas av problem med sina barn.

Pjäsen är en timme och 45 minuter, ungefär som en film på bio i längd. Jag tycker det är en perfekt längd på den här föreställningen och en av dess styrkor är att den berör flera områden av livet i dagens värld men den ger inte svar utan det får vi söka själva. Och den kan tolkas på flera sätt, vilket jag ser som en styrka.

Barnperspektiv och moderskänslor präglar komplext expansivt körverk – Krigerska på Backa teater

14 januari, 2020 by Mats Hallberg

Av Athena Farrokhzad

Bearbetning & regi: Saga Gärde

Scenograf: Jenny Ljungberg

Kostym: Regissör, ensemble & kostymavdelning

Ljussättare: Ellen Ruge

Komposition/ Ljuddesign: David Gülich, Lisa Nordström

Medverkande: Bahareh Razekh Ahmadi, Eleftheria Gerofoka, Beri Gerwise, Anna Harling, Kristina Issa, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Bo Stenholm, Ove Wolf

Spelas till och med 5/3

Urpremiär på Backa Teater på Lindholmen i Göteborg 11/1 2020

Från 15 år

Vad vi betraktar under c:a 80 minuter är en kombination av körverk och dokumentär redovisning. Det är en väldigt kvinnlig värld som skildrar moderskap, barns beroende och vad som format kvinnorna som berättar. Skulle inte bli förvånad om det uteslutande är kvinnliga recensenter som fått i uppdrag att bedöma uppsättningen och sätta in den i en kontext. Krigerska inramas av en agitatorisk text av Farrokhzad, vars kategoriska tankegångar förmedlas växelvis av fyra skådespelare, på rad bakom utplacerade mikrofonstativ. Utgångspunkten för denna stridslystna sorgesång är en väntade moders tal/ vaggvisa riktat till sitt framtida barn. Ett barn som måste vara beredd på omgivningens ovälkomnande inställning, i värsta fall hat. De tämligen abstrakta monologerna skrivna av en poet som rasar emot förtryck, var komplicerade att förhålla sig till och tillägna sig. Befarar att hennes ståndpunkter flyger över den unga målgruppens huvuden.

Desto intressantare är inslagen som fyller i och breddar “körverket om kampens döttrar”. I vad som kan kallas ett framtagande av fakta, anekdoter och känslor öppnas berättandet upp. Att i princip inget gestaltande sker, ingen rollbesättning gjorts; är ett förhållande man blivit van vid. Och den belamrade scenen består av olika aktivitetscentra, vilket gör att man utan vidare accepterar iscensättningen. Det mest dramatiska som händer är nedstigning i och hopkrypande under ytan i ett akvarium vid två tillfällen. Lite oklart varför. Kan tänka mig att vattnet ska symbolisera livets uppkomst och förutsättning. En annan anmärkningsvärd omständighet är att en del av all rekvisita aldrig tas i anspråk.

Männen får inta en perifer position bland starka feminister och deras redogörelser, blir nästan staffagefigurer. Ove Wolf filmar med handkamera förutom att agera nyfiken intervjuare. Teatermusikerveteranen Bo Stenholm har ett par enstaka kommentarer, plus att han tillför stämningsfulla musikaliska bidrag på huvudsakligen fiol. Kristina Issa spelar harpa och sjunger berörande. Flera på scen hjälper till med den fascinerande ljudläggningen, vars tillkomst finurligt anspelar på hörspel.

I fonden projiceras video i jätteformat, både inspelad och liveupptagning. Ett såväl gripande (filmklipp från förlossning, lek i tidig barndom med mera) som illustrativt uttrycksmedel, när i övrigt få visuella intryck förekommer. I en röd soffa skymd av ett rack med ljudapparatur, turas kvinnorna om att berätta om moderskap eller föräldrarelationer. Som en ciceron fungerar skådespelaren och rapparen Beri Gerwise, vilket hon gör på ett beundransvärt coolt sätt.

Största förtjänsten med Krigerska ligger i erfarenheterna från de med dubbel kulturell identitet. Feministerna vars ursprung är Grekland, Syrien eller Iran. Engagemanget väcks när de ger sin syn på vilka villkor de lever under och förtäljer varifrån de kommer. Alltifrån en mamma som dör när man är liten, till uppbrott och att komma ut som gay. Ungdomlig publik kommer antingen kunna identifiera sig eller ta till sig nya insikter om “mellanförskap”, förhoppningsvis även grabbgäng försedda med tuff jargong.

Rutinerade Anna Harling jämte Gunilla Johnsson Gyllenspetz utför ett gott hantverk. Ändå kan duon inte riktigt mäta sig med det kraftfulla patoset från skaran med utländskt klingande namn. Gerofoka som glänste i Klätterbaronen på Angereds Teater lider förvisso av att inte kunna förvandla sig till någon annan. Hennes brytning försvårar tyvärr hörbarheten. Performance-artisten Razekh Ahmadi och musikern Issa gör nästan lika stort avtryck som i mästerverket Upprorets Poet. Och uppsättningens sammanhållande länk Beri Gerwise blev definitivt en avsevärd behållning, en för mig ny bekantskap att ha koll på från Femtastic-kollektivet. I en trailer avslöjas att det från henne kommer en låt i slutet. Lustigt nog hade premiärpubliken missat detta, eftersom applåder utbröt när tystnad och mörker uppstod. Som en epilog kunde hon leverera hur hon löser problem genom att göra musik. Blev ett positivt avslut på en anmärkningsvärd fusion av ljudlagd dokumentär och kompromisslöst körverk.

Teaterkritik: Bye Bye bror – starkt och självutlämnande om våld och machoideal i förorten

10 januari, 2020 by Petter Stjernstedt

Bye Bye bror
Riksteatern och Teater Fryshuset
Regi, manus och scenografi: Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg
Medverkande: Robin Stegmar och Alexander Abdallah

Bye bye bror är ett rop på hjälp och en desperat jakt efter mening och hopp i en kall och våldsam värld. Två grabbar, ett scengolv. Och en vardag fylld av kriminalitet , droger och parra. Den ständiga stressen att inte leverera eller att när en minst anar det få en pistolmynning upptryckt i nyllet. Den enda utvägen är kniven mot strupen eller hjälp utifrån som kan hjälpa dig att bryta cirkeln av destruktiva handlingar. Det är unika erfarenheter men med en gemensam nämnare – Maskuliniteten och masochismen som bränsle till elden.

Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg ger oss uppföljaren till Klipp Han som spelades på Dramaten under 2017/2018. Efter flera intervjuer med kriminella personer bosatta i utsatta områden har Emil och Ulf omvandlat erfarenheterna till teater. Bye Bye Bror är självutlämnande och stark om en av vår tids stora utmaningar, om våldet på gatorna och unga vilsna män som samhället lämnat därhän. Berättat av människor vi sällan hör uttala sig. Personer som faktiskt upplevt våldet och kan förklara hur en kan hamna där. Nyanserat och direkt närmar de sig ämnet.

I gestaltningen av männens kamp används dansen som en försonande akt. Här i den subtila tillåts männen att vara fysiska och omfamnande. Det hudnära kompletterar och ramar in deras livskrönikor. Och det känns närmast dokumentärt när männen skruvar sig och hummar fram smärtsamma sanningar på scen . Som att de talar från hjärtat och inte läser direkt från manuskript. Efter år av eskalerande våld i kriminella miljöer har de lyckats ta sig vidare och funnit en ny plats i samhället. Men med bristande tillit till andra människor och svårigheter med att anpassa sig till det nya blir vardagen en fortsatt kamp. En av männen berättar hur hans räddning blir domen som fälls över honom, straffet för att han planerat ett brutalt mord och vars direkta konsekvenser blir finkan. Där och då bryts kopplingen till de kriminella gängen och han får hjälp av samhället att ta sig vidare och hitta ett nytt sammanhang.

Med monologerna tränger sig regissörerna djupare ner i pudelns kärna som är manligheten och dess oförmåga att se komplexiteten i saker. Likhetstecken dras mellan SD, Grekland, klimatförnekelse och machoideal. Man tar ett helhetsgrepp runt problematiken, men så fort vi lämnar det nära tappas pjäsens nerv bort. Likaså är det nakna som bortblåst.

Historien om machomän som aldrig gråter är relevant, men har hörts skanderas på scen många gånger förut. Det har inte männens öden, om våldet på gatorna och det omöjliga i att bryta cirkeln. Häri ligger pjäsens styrka. Det är också dumdristigt hur pjäsförfattarna väljer oss vana teaterbesökare som åskådare. Istället borde Bye Bye Bror rikta sin uppmärksamhet mot de yngre, skolans elever och kriminella i fängelse som ångrar sina livsval. Credd till regissörerna som lyckas nyansera debatten och se bortom siffrorna och statistiken om ett ökat våld i samhället, hur de sätter ord på vad som det fakto sker där ute. Bye Bye Bror lägger ansvaret inte som politiker enbart på polis utan på mannen som grupp och på aktörer som skola, social omsorg och fritidsgårdar. Tillsammans kan vi skapa en förändring och se till att hjälpa vilsna män att hitta en ny tillvaro. Och förändringen börjar med dig.

Petter Stjernstedt

10-års jubileum “Gräddfil” nyårsrevy med extra allt

6 januari, 2020 by Martin Moberg

Gruppbildsproblematik uppstår när tre klasskamrater möts igen i Ronneby efter 30 år. Mia Österhof, Carina Ringtun och Malin Holm. (Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Nyårsrevy: “Gräddfil”

Spelas 31 december, 4 januari, 5 januari och alla fredagar och lördagar i januari.

Revyskådespelare: Mia Österhof, Carina Ringtun, Noura Alchaer, Malin Holm, Efraim Laksman, Håkan Robertsson, Kseniya Ani, Sandra Penzo.

Revyorkestern: Henrik Ström, kapellmästare (klaviatur), Lena Dolgova (violin), Stefan Nordmark (gitarr), Peter Nordmark (bas), Pär Johnsson (slagverk)

Manusförfattare: Pia Redin, Urban Jönsson, Håkan Robertsson, Efraim Laksman, Vilgot Axelsson, Mikael Kahl m fl

Regissör/Exekutiv producent: Håkan Robertsson

Under tio års tid har Ronneby folkteater satt upp nyårsrevyer på Gamla teatern i Ronneby med föregående års nyhetshändelser med mera som inspiration, alltifrån det som har hänt i Ronneby till det som varit högaktuellt nationellt och internationellt.

Detta gjort med underfundiga och klockrena texter, kombinerat med musik och dans av revyskådespelarna på scen som gör att munnen har fått le brett flera gånger ja den har fått skratta flera gånger också. Så hur skulle det bli i år, tio års jubileum dessutom och det efter ett år med en hel del händelser som satt avtryck i nyhetsflödet.

Jodå, vi skulle inte bli besvikna ty manusförfattarna gjorde det igen när de tog sig an både de lokala och globala ämnen som dominerat fjolårets nyhetsagenda. Vassa och samhällssatiriska texter som revyskådespelarna ackompanjerat av revyorkestern framförde till publikens gillande det hela gjort med glimten i ögat.

Revyn består i 32 stycken nummer, det vi drygt 50-talet i publiken under trettonafton fick se tog upp bl a miljö och klimatfrågan, vår alltmer uppkopplade tillvaro med appar och smarta telefoner. Och den klassiska baletten “Svansjön” (bästa numret) som handlade om kommunledningens dyra konferensresor, nedläggningen av kulturskolan i Ronneby – alltsammans uppdelat i två akter. Första akten lite lugnare, för att i den andra öka tempot framemot finalnumren.

Finalnumren som i år var två stycken, varav det sista var ett extranummer (bra där!) Alltsammans inramat med glittrande discodans á la 70-tal det vart stående ovationer när väl revyskådespelarna tackade publiken efter att sista numrets musik klingat av. Ronneby folkteaters revyskådespelare hade gjort det igen, ja glada amatörer som bjöd på en nyårsrevy med extra allt detta jubileums år.

Teaterkritik

Footer

Om oss