Hultsfred

”Världen brukade vara tyst, men nu har den alltför många röster och bullret är en ständig distraktion” – med de orden inleds den dikt, som tillsammans med en svartvit bild på bandet, pryder omslaget till Savages debutalbum Silence Yourself. Ett intensivt, genuint och råbarkat album som aldrig försöker värja sig från att ta oss lyssnare på största allvar; och att omslagsfotografiet är svartvitt är ingen slump, bandets image är lika kraftfull och kompromisslös som musiken i sig. Efter en klubbspelning på Way Out West förra året gjorde de på Hultsfredsfestivalen den 14 juni sin andra spelning på svensk mark och Kulturbloggen passade då på att möta upp bandets franskfödde sångerska Jehnny Beth.

Skulle du kunna börja med att berätta lite om varför ni döpte albumet till Silence Yourself?

Jehnny: Dels är det en rad ur den sista låten, men på albumets omslag står även en text, en slags undertitel, som avser förklara titelns innebörd. Har du läst den?

Ja, jag uppfattar det nästan som ett manifest. 

Jehnny: Ja, det blev ett slags manifest. Vi har skrivit olika texter som ackompanjerar alla våra släpp. Den här gången ville vi ha en artwork som påminde om kontemporär jazz-artwork, så jag gick förbi en skivbutik och kollade igenom deras experimentella avdelning – med min mobiltelefon tog jag sedan bilder på olika omslag, bland annat saker från Glenn Branca och Stockhausen, som jag skickade till Gemma [Thompson, bandets gitarrist]. Tanken var att ha texten till vänster och en väldigt simpel, svartvit bild till höger. Vi eftersträvade den där klassiska vibben då musiken är helig. Sedan tycker jag att dikten beskriver titeln rätt bra, men man ska inte ta den för seriöst, jag vill att alla ska kunna bilda sin egen uppfattning av dess innebörd.

Det sista spåret – Marshal Dear – håller en ton som skiljer sig från resten av albumet, skrevs den som en epilog efter ni hade skrivit resten av albumet?

Jehnny: Den skrevs faktiskt i ett rätt tidigt skede fast först hade den inte något piano, det var när vi testade att spela den med piano som vi blev övertygade om att vi skulle använda den. Vi bjöd även in Duke Garwood som spelade klarinett. Han är en fantastisk musiker, du borde kolla upp honom om du är intresserad av avant garde, jazz och blues. Fantastisk gitarrist och sångare, väldigt mörk. Vi ville egentligen inte ha med så många ballader, två på sin höjd, men pianot gav låten en annorlunda ton. Först var den inte ämnad att avsluta albumet, vi tänkte placera den som en tidig överraskning, men sedan insåg vi att den passade som epilog. Jag har spelat piano sedan jag var åtta och är skolad inom jazzmusik, det var min introduktion till musik innan jag ens hade börjat lyssna på rock, så det kändes naturligt att ha med låten.

Ni uppmärksammades snabbt för era konserter, försökte ni behålla känslan ni har på scen när det väl kom till att spela in albumet?

Jehnny: När vi började skriva låtar var vår enda målsättning att spela live. Det enda vi någonsin tänkte på var att uppträda. Vi brydde oss bara om att skriva låtar som uttryckte så många känslor att folk inte kunde undgå att uppfatta de olika nyanserna; genom att sakta ner, trappa upp, spela tyst, spela högljutt – vi lekte med kontraster. Med siktet på att spela live skrev vi ihop låtarna och turnerade i ett år, sedan spelade vi in en live-EP. Eftersom vi ville översätta live-energin till någonting som fanns dokumenterat kändes det som ett naturligt första steg innan vi gick in i studion. Väl inne i studion var tanken att försöka återskapa det soundet och den energin, vi hade faktiskt några referenspunkter – vi tänkte på Nirvana, Johnny Hostile förde in hardcore-gitarrer i produktionen och vi lyssnade på Pop Crimes av Rowland S. Howard. För mig var även The Modern Lovers en influens.

Vad betyder Savages för dig jämfört med dina tidigare band?

Jehnny: 2006 flyttade jag till London för att spela med John & Jehn. Vi spelade in två album, fick skivkontrakt, rev kontraktet och hamnade i trubbel med advokater. Så vi startade upp vårt egna skivbolag Pop Noire. Första året skrev vi filmmusik för att få in pengar till skivbolaget, sedan producerade vi ett album med den franska artisten Lescop som vi gav ut på vår label. Runt den tiden hade vi även ett tredje John & Jehn-album som aldrig släpptes. Gemma, som hade varit vår gitarrist i två år, berättade att hon hade påbörjat ett projekt tillsammans med Ayse Hassan på bas. Först undrade hon om John kunde sjunga, men eftersom han var upptagen testade hon med mig, så jag började leta runt efter en kvinnlig trummis och hittade Fay Milton. Då var vi en kvartett och redan på första repet var det uppenbart att vi hade något speciellt.

Vad tror du om framtiden för Savages? Kommer ni bli ett band som håller på länge och släpper massa album?

Jehnny: Ingen aning, vi har ju massa sidoprojekt också. Vi har ett John & Jehn-album vi skulle vilja ge ut någon gång, jag har några sologrejer på gång och sedan har Gemma, Johnny och jag ett sidoprojekt som heter HTB – ett Throbbing Gristle-inspirerat, experimentellt projekt där vi har helt fria tyglar vilket släpper lös kreativiteten – vissa av idéerna vi får där tar vi med oss till Savages. Sedan har vi ytterligare ett projekt som heter Words to the Blind vilket jag hoppas kommer släppas senare i år. Det är ett fyrtio minuter långt stycke musik vi skrivit med Bo Ningen, ett japanskt band som bor i London, som bygger på dadaisternas spontana poesi. Det är två band som spelar tillsammans på franska och japanska, musiken smälter samman och det blir som ett battle of the bands med publiken i mitten, väldigt abstrakt och väldigt intensivt, det blir nästan teatraliskt. Sedan ska vi börja skriva nya låtar. Vi kommer hålla på så länge vi känner oss inspirerade, så länge vi har någonting att säga. Savages växte fram ur ett behov att uttrycka sig, har vi inte det behovet finns det ingen poäng i att fortsätta.

Ser du på er musik som tidlös?

Jehnny: Musiken handlar bara om nuet och det som finns runtomkring, så jag vet inte om den är tidlös. För mig är det punk, någonting som handlar om sanningen och nuet. Ingen mytbildning. Det är någonting väldigt brutalt och direkt. Dess enda syfte är att uppmana folk att ansluta sig med sig själva och sin samtid.

Hade ni någon ram för vad ni ville skriva om? Några särskilda teman?

Jehnny: De konstruerade sig själva på vägen, det var ingenting jag hade planerat. Det var en reaktion på vad som hände med bandet och med mig själv i mitt liv. Det enda sättet för mig att hantera vissa situationer var att säga ”ok, jag skriver en låt om det”. Det kan vara väldigt kraftgivande och frigörande att säga ”jag har en mikrofon så jag kan uttrycka mig själv”. Jag tror att hela idéen var att återansluta sig själv med tanken om erfarenheter, vi har allt färre riktiga erfarenheter, så att faktiskt skrämma sig in i handlingen att göra någonting är väldigt uppfyllande.

På en av era konserter hade ni satt upp lappar som uppmanade folk till att inte spela in konserten med sina mobiltelefoner, hade det att göra med det du nyss nämnde om erfarenheter?

Jehnny: Väldigt mycket. Det var en riktlinje, vårt mål var att hitta bättre sätt att uppleva musiken, för hur kan du prata med dina barn om allting du upplever idag om du inte upplever det till fullo. Att lyfta upp mobiltelefonen för att spela in refrängen i din favoritlåt hindrar dig från att minnas ögonblicket, men det var inget förbud utan snarare en markering. En fotograf som heter Kevin Cummins, han är från Manchester men nu bor han i London, han var delaktig i musikscenen på 80-talet. Han förklarade för mig att det på den tiden var en ära att bli inbjuden backstage för att fota ett band, det var någonting sällsynt, nuförtiden fotar band sig själva hela tiden och lägger ut det på internet. När han berättade det så förstod jag vilken massiv skillnad det är idag. Musiken och konsten har skadats av en attityd. När vi startade upp Savages märkte jag hur unga personer inom gitarr-musiken har censurerat sig själva utan att själva inse det. De följer inte längre någon rocktradition, de serverar bara sina egon och är ute efter smicker. De pressades av industrin och av en äldre generation som drar fördel av det faktum att det krävs mindre och mindre pengar för att ta kontroll, men när du inser det inser du även hur mycket makt du själv har.