• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hultsfred

Kulturbloggen möter Jagwar Ma

2 juli, 2013 by Jonatan Södergren

jagwar

Jagwar Ma – en ur Sydney sprungen duo som utgörs av Gabriel Winterfield och Jono Ma – debuterade redan 2011 med singeln Come Save Me. När debutalbumet Howlin landade tidigare i år kändes det lika mycket som ett rymdskepp som en tidsmaskin, ett kalejdoskop av retro-futuristiskt sprakande färger som förenade dansmusik med rockinstrument på ett sätt världen inte skådat sedan början av 90-talet. Liksom bara av farten tycks alltifrån 60-talspop (Let Her Go) till chillwave (Backwards Berlin) och sockersöta Beach Boys-melodier (That Loneliness) ha smugit sig in i deras DNA. I samband med att Hultsfredsfestivalen ägde rum i Sigtuna utanför Stockholm mötte Kulturbloggen, strax innan det var dags för soundcheck, upp ledsångaren Gabriel Winterfield i ett av alla de tält som fanns uppställda i festivalens backstageområde.

Kan du berätta lite om hur ni bildades och hur ert debutalbum tog form?

Gabriel: Jono och jag spelade i andra band tidigare, vi började bara göra musik tillsammans på skoj men upptäckte snart att vi tyckte om det. I början hade vi egentligen inte några visioner – vi gjorde bara musik som vi själva tyckte om – sedan spelades albumet in under det gångna året.

Men ni startade upp bandet 2011, eller hur?

Gabriel: Då släppte vi Come Save Me. Vi spelade in låten i september vilket är sommar i Australien, sedan klippte Jono ihop en video som vi lade ut på YouTube. Klippet drog till sig uppmärksamhet från skivbolagsfolk i Europa. Då tänkte vi att vi kunde göra ett större släpp, så vi tog ner videon och gömde oss i ett år för att sedan komma tillbaka återuppstådda med ett helt album.

Hur kom ni i kontakt med européerna?

Gabriel: De kontaktade oss genom YouTube. De skickade ett meddelande och sedan ledde det enda till det andra. Vi hade skrivit ut våra e-postadresser ifall någon skulle visa sitt intresse, vilket de gjorde.

Ni tycks hämta inspiration från flera olika genrer. Hade ni några särskilda ljudbilder i åtanke när ni skrev låtarna?

Gabriel: Jag och Jono försökte imponera på varandra i studion, vår musiksmak täcker det mesta och dessutom kommer vi ju båda från DJ-bakgrunder. Vi kunde ta en lunch eller något och lyssna på en låt för att sedan gå tillbaka in i studion och göra den exakta motsatsen till låten vi precis lyssnat på – vid andra tillfällen kunde vi säga ”vi gör ett gitarrsolo som påminner om den där James Brown-låten”. Uncertainty handlade till exempel helt och hållet om att göra någonting funky med staccato-gitarrer. Vi kände – och dansade oss – fram genom hela albumet. Dans är en konstform som jag verkligen gillar, att använda kroppen som ett instrument – jag är nog mer primal av mig – jag gillar att känna, sjunga och dansa medan Jono är mer insatt i techno-biten, så han gillar att programmera elektroniska ljud. Det är lite som människa möter maskin, vi rör oss fram och tillbaka hela tiden. När det kommer till inspiration finns det nog ett antal band vi skulle överväga att kalla våra förfäder, vi älskar till exempel Chemical Brothers och Aphex Twin, men även band som Portishead – att få spela med såväl dem som My Bloody Valentine idag är en ära.

Vissa element i er musik påminner mycket om 90-talet då dans och rock möttes på ett sätt som världen inte hade skådat tidigare.

Gabriel: Jag känner mig definitivt hemmastadd i vissa delar av 90-talet – men jag är tjugotre år så jag är för ung för att egentligen kunna minnas något. Jono är visserligen ett par år äldre än vad jag är, men han är också för ung. Vi älskar 90-talet, men jag tror att vi blickar tillbaka på samma sätt som folk i mina föräldrars ålder som precis missade 60-talet, men som älskar det just därav. De som faktiskt upplevde 60-talet säger snarare ”det var häftigt, men inte så häftigt”. Känner du till uttrycket ”rose-tinted glasses”? Att du bara ser det positiva i något. Så är det nog för mig när det gäller 90-talet. Jag älskar slutet av 90-talet då allting skulle vara så futuristiskt.

Jag upplever er musik som både futuristisk och retro på samma gång.

Gabriel: Jag tror bara att vi gillar väldigt mycket olika typer av musik, jag kan inte härleda det till någonting annat – samtidigt lyssnar jag egentligen inte längre på lika mycket musik som jag brukade. Det är lite ironiskt att i intervjuer så ofta bli tillfrågad vilken slags musik man lyssnar på – jag skapar musik, om jag vill höra något skriver jag det själv. Man I Need är definitivt en låt som handlar om att göra slut med någon. Min flickvän som jag hade då sa ordagrant ”you’re not the man I need” eftersom jag aldrig var hemma, jag var bara iväg och gjorde musik hela tiden, så det blev vår version av The Supremes Respect. Hela tiden sa jag till henne att det skulle lösa sig, att jag en dag skulle komma hem med skörden, men jag antar att hon inte kunde vänta. Hela den perioden var ganska rolig faktiskt. Jag och Jono levde i isolation medan våra privatliv höll på att rasa samman – vi är ganska nöjda nu, men det är mycket sorg på albumet – Come Save Me är vår version av The Beatles Help!.

Det är mycket 60-tal över albumet, utöver redan nämnda The Beatles förs tankarna ofta till The Beach Boys.

Gabriel: Definitivt, sakerna de gjorde var riktigt häftiga. Hela grejen med 60-talet är att inspelningarna från den tiden låter så ärofulla, förstår du vad jag menar? Väldigt runda och varma – de låter bokstavligen talat gyllene – och jag tror det är svårt att återskapa det soundet idag även om det helt klart var något vi eftersträvade, speciellt genom att lägga flera olika lager av harmonier på varandra.

Det dyker alltid upp massa australienska band som slår igenom internationellt. Tycker du att Australien är en mer inspirerande plats för musiker än andra platser i världen?

Gabriel: I vissa fall, men det beror på vad du vill göra, jag skulle köpa ett album även om det var tolv låtar inspelade akustiskt på en öde ö – bara låtskrivandet var tillräckligt intressant – och hur mycket skulle det kosta? Ingenting, det är något du kan göra i ditt eget sovrum, så jag tror att det i slutändan bara har att göra med hur kreativ du kan vara. Jag gillar begränsningar. Ikutaro Kakehashi som grundade Roland-företaget skrev en bok för inte så länge sedan som heter I Believe in Music där han ur en väldigt filosofisk ståndpunkt beskriver hur begränsningar kan fostra kreativitet. Istället för att köpa en synth som kan göra allting åt dig köper du en synth som enbart har en ljudinställning och en uppsättning parametrar – det driver faktiskt kreativiteten, så för att återknyta till det du sa tror jag på sätt och vis – eftersom Australien är så isolerat – att vi lärt oss att hushålla med begränsade resurser. Fast vi spelade in det mesta av albumet i Frankrike ändå.

Varför döpte ni albumet till Howlin?

Gariel: I början var det namnet på Uncertainty, den andra låten på skivan, sedan tyckte vi att det var en passande titel för hela albumet. Det är en referens till Howlin’ Wolf – såklart – men också till det faktum att det på gården i Frankrike där vi spelade in majoriteten av albumet bodde en hund som hette Whiskey. På morgnarna brukade vi yla åt henne så svarade hon. Det tyckte jag om, det kändes lite som att återvända till naturen.

Vilka är Jagwar Mas ambitioner för den närmsta framtiden?

Gabriel: Jag vill bara att det ska bli större och större – inga reservationer, jag vill spela inför så många människor som möjligt – sedan är ambitionen att få alla som kommer och ser oss att känna att de är del av någonting. Självklart ska vi göra ett till album, men det blir om ett tag. När en film går bra och om handlingen tillåter vill du ju att det ska komma en uppföljare. Kanske det här är som den första Terminator-filmen, kanske nästa album blir som tvåan – den ena är lite råare – men det är två av mina favoritfilmer så det kanske kan bli en cool mall.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Australien, Howlin, Hultsfred, Jagwar Ma, Man I Need, Sydney

Kulturbloggen möter Melody’s Echo Chamber

21 juni, 2013 by Jonatan Södergren

melody

Det var när Tame Impala gav en konsert i Paris för tre år sedan som den franska multi-instrumentalisten Melody Prochet första gången träffade Kevin Parker. Imponerad av Tame Impalas sound började Melody, som då spelade i My Bee’s Garden, fråga ut honom om tekniska detaljer såsom vilka effektpedaler han använde. Parker bjöd därefter in My Bee’s Garden att öppna för Tame Impala under den resterande delen av deras dåvarande europaturné. Men samarbetet slutade inte där, det är även i Kevin Parkers hemstudio i Perth som det mesta av Melody’s Echo Chambers självbetitlade debutalbum är inspelat. Kulturbloggen passade på att möta upp den tjugosexårige sångerskan i samband med hennes spelning på Hultsfredsfestivalen den 13 juni.

På förhand uppfattade jag ditt album som ett studioprojekt, men när jag såg er stå på scen idag insåg jag hur väl det fungerar live. Hur såg du själv på bandet inledningsvis?

Melody: Det började definitivt som ett sovrumsprojekt. När jag och Kevin sedan gick in i studion var det bara i egenskap av två nördar som hade roligt ihop. Vi tänkte aldrig på att spela live, inte ens på att ge ut det för att vara ärlig, vi visste inte vart det skulle ta vägen. Det tog faktiskt lång tid för mig att hitta de rätta personerna att spela tillsammans med live. Kevin spelade bas och trummor på skivan och eftersom han har ett så speciellt groove var det ingen enkel uppgift att ersätta honom, men nu har jag hittat personer som jag verkligen älskar att spela med.

Kan du berätta lite om din musikaliska bakgrund? Vad brukade du lyssna på när du först kom i kontakt med musik?

Melody: Som barn i södra Frankrike sjung jag mycket i kör, det var bland det bästa jag visste, och jag spelade även altfiol i en orkester i tolv år. Så jag började med klassisk musik, men när jag var nitton gjorde jag uppror mot allt det där och flyttade till Paris där jag började lyssna på mer experimentell musik som Can, Broadcast och Neu! – men även mer etiopisk och turkisk musik – jag lyssnade på lite av varje och det tog tid att smälta allt jag lyssnade på. Det tog tid för mig att göra någonting eget av alla influenser.

Gjorde du någonting annat vid sidan om musiken när du flyttade till Paris?

Melody: För att faktiskt kunna komma ifrån mina föräldrar tog jag en kurs i arkitektur i ett år. Jag tyckte om att studera, men jag nådde en punkt då det blev så mycket arbete att jag var tvungen att välja mellan musiken och studierna – och jag älskade musiken mer.

Hur tycker du att Melody’s Echo Chamber skiljer sig från det du gjorde med ditt förra band My Bee’s Garden?

Melody: My Bee’s Garden började när jag var femton, då hade min brorsa en hemstudio så han brukade spela in mig och min syster. Jag hade precis börjat spela elektrisk gitarr så det var väldigt lo-fi. Sedan träffade jag en annan producent i Paris och vi prövade på en del saker. Visst, det var mjukare men influenserna var de samma, redan då lyssnade jag på samma musik som jag gör idag. Jag hade bara inte funnit personen som kunde få min musik att explodera. Kevin var den personen för mig, sättet han öppnade mitt sinne, jag brukade lida när jag spelade in musik – jag brukade tänka ”det här är inte hur det borde låta” – men med Kevin är det alltid superenkelt och naturligt.

När jag lyssnar på en låt som I Follow You får jag intrycket av att låten dels handlar om att bryta upp med en person, men även om ett sökande efter kärlek, är det teman som genomsyrar resten av din musik?

Melody: Alla mina låtar handlar om en fas i den relation jag hade fram tills förra året. Albumet började med ett smärtsamt breakup, en relation jag hade haft i flera år som verkligen slutade illa, så låtarna handlar om det och att sedan följa någon annan, att ställa sig själv miljontals frågor och förlora sig själv i kärlek. Jag är romantisk på ett sätt – ibland på ett mer abstrakt plan, ibland är låtarna verkligen mina berättelser – men de handlar definitivt om relationer.

Hade du någon särskild ljudbild i åtanke när du började arbeta med Kevin Parker?

Melody: Han bad mig visa några låtar för att få ett grepp om vilket sound jag var ute efter, så jag spelade upp Broadcast, Deerhunter, Serge Gainsbourg och Women – sedan är vi ju båda fans av psykdelisk musik. Jag tycker att Tame Impala och Broadcast har ett liknande sound, åtminstone på sättet trummorna låter 60-tal, det är liksom retro-futuristiskt.

Vilka är dina planer för den närmsta framtiden?

Melody: Jag är redan långt framskriden i mitt nästa album, nio låtar är redan klara faktiskt. Jag har haft ytterligare några uppenbarelser gällande vilka sound som jag vill ha med. Jag önskar jag kunde arbeta med ett helt band den här gången, vi har haft ett par jams som vi borde ha spelat in, men om vi spelar in albumet i Perth blir det nog svårt att få med sig hela bandet så vi kanske försöker spela in i södra Frankrike istället. Kevin kommer definitivt vara involverad igen, men jag vet inte om han kommer vara producent eller om han bara är med som medmusiker. Jag antar att det kommer bli likadant som förra gången.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Hultsfred, Kevin Parker, Melody Prochet, Melody's Echo Chamber

Skivrecension: Jagwar Ma – Howlin

19 juni, 2013 by Jonatan Södergren

howlin

Artist: Jagwar Ma
Titel: Howlin
Betyg: 4

Det brukar talas om Primal Screams Screamadelica som ett av 90-talets mästerverk. Ett album som när den kom ut 1991 förenade dansmusik med rockens estetik på ett sätt som aldrig riktigt gjorts varken tidigare eller senare. Så här i efterhand kan det kännas märkligt att inte Madchester-scenen höll i sig, eller att fler mini-Screamadelicas poppade upp – men nu, efter band som Happy Mondays och The Stone Roses mer eller mindre lyckade återkomster, verkar intresset börjat komma tillbaka.

Ett band som helt klart tagit Screamadelica till sig är Jagwar Ma, en Sydneyduo bestående av Gabriel Winterfield och Jono Ma som egentligen är för unga för att ha upplevt Madchester-vågen när det begav sig, men likt folk som precis missade 60-talet minns det som ett fantastiskt decennium vårdar Jagwar Ma sitt 90-tal med en slags storögd kärlek. Deras första singel Come Save Me dök upp på nätet redan för ett par år sedan, och i samband med att de på Hultsfredsfestivalen gjorde sin första spelning på svensk mark såg även Howlin – ett av 2013 års starkaste debutalbum – dagens ljus.

Att de ofta hamnar i samma fack som landsmännen i Tame Impala – trots att det nästan är lika långt mellan Sydney och Perth som det är mellan Stockholm och Moskva – är väl något de får leva med. De har trots allt båda en fallenhet för trippigt sockersöta melodier. Den smittsamma kakofonin i The Throw, Beach Boys-stämsången i That Loneliness, 60-talsvibbarna i Let Her Go, de dansanta electro-influenserna i Four och den smått sedativa känslan i Backwards Berlin i all ära, men det är Man I Need som med sitt psykedeliska reverb är albumets givna höjdpunkt. En singel så direkt att jag redan nu kan konstatera att det blir soundtracket för min sommar.

Bästa spår: Man I Need

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Howlin, Hultsfred, Jagwar Ma, Madchester, Man I Need, Sydney

Kulturbloggen möter Savages

18 juni, 2013 by Jonatan Södergren

savages

”Världen brukade vara tyst, men nu har den alltför många röster och bullret är en ständig distraktion” – med de orden inleds den dikt, som tillsammans med en svartvit bild på bandet, pryder omslaget till Savages debutalbum Silence Yourself. Ett intensivt, genuint och råbarkat album som aldrig försöker värja sig från att ta oss lyssnare på största allvar; och att omslagsfotografiet är svartvitt är ingen slump, bandets image är lika kraftfull och kompromisslös som musiken i sig. Efter en klubbspelning på Way Out West förra året gjorde de på Hultsfredsfestivalen den 14 juni sin andra spelning på svensk mark och Kulturbloggen passade då på att möta upp bandets franskfödde sångerska Jehnny Beth.

Skulle du kunna börja med att berätta lite om varför ni döpte albumet till Silence Yourself?

Jehnny: Dels är det en rad ur den sista låten, men på albumets omslag står även en text, en slags undertitel, som avser förklara titelns innebörd. Har du läst den?

Ja, jag uppfattar det nästan som ett manifest. 

Jehnny: Ja, det blev ett slags manifest. Vi har skrivit olika texter som ackompanjerar alla våra släpp. Den här gången ville vi ha en artwork som påminde om kontemporär jazz-artwork, så jag gick förbi en skivbutik och kollade igenom deras experimentella avdelning – med min mobiltelefon tog jag sedan bilder på olika omslag, bland annat saker från Glenn Branca och Stockhausen, som jag skickade till Gemma [Thompson, bandets gitarrist]. Tanken var att ha texten till vänster och en väldigt simpel, svartvit bild till höger. Vi eftersträvade den där klassiska vibben då musiken är helig. Sedan tycker jag att dikten beskriver titeln rätt bra, men man ska inte ta den för seriöst, jag vill att alla ska kunna bilda sin egen uppfattning av dess innebörd.

Det sista spåret – Marshal Dear – håller en ton som skiljer sig från resten av albumet, skrevs den som en epilog efter ni hade skrivit resten av albumet?

Jehnny: Den skrevs faktiskt i ett rätt tidigt skede fast först hade den inte något piano, det var när vi testade att spela den med piano som vi blev övertygade om att vi skulle använda den. Vi bjöd även in Duke Garwood som spelade klarinett. Han är en fantastisk musiker, du borde kolla upp honom om du är intresserad av avant garde, jazz och blues. Fantastisk gitarrist och sångare, väldigt mörk. Vi ville egentligen inte ha med så många ballader, två på sin höjd, men pianot gav låten en annorlunda ton. Först var den inte ämnad att avsluta albumet, vi tänkte placera den som en tidig överraskning, men sedan insåg vi att den passade som epilog. Jag har spelat piano sedan jag var åtta och är skolad inom jazzmusik, det var min introduktion till musik innan jag ens hade börjat lyssna på rock, så det kändes naturligt att ha med låten.

Ni uppmärksammades snabbt för era konserter, försökte ni behålla känslan ni har på scen när det väl kom till att spela in albumet?

Jehnny: När vi började skriva låtar var vår enda målsättning att spela live. Det enda vi någonsin tänkte på var att uppträda. Vi brydde oss bara om att skriva låtar som uttryckte så många känslor att folk inte kunde undgå att uppfatta de olika nyanserna; genom att sakta ner, trappa upp, spela tyst, spela högljutt – vi lekte med kontraster. Med siktet på att spela live skrev vi ihop låtarna och turnerade i ett år, sedan spelade vi in en live-EP. Eftersom vi ville översätta live-energin till någonting som fanns dokumenterat kändes det som ett naturligt första steg innan vi gick in i studion. Väl inne i studion var tanken att försöka återskapa det soundet och den energin, vi hade faktiskt några referenspunkter – vi tänkte på Nirvana, Johnny Hostile förde in hardcore-gitarrer i produktionen och vi lyssnade på Pop Crimes av Rowland S. Howard. För mig var även The Modern Lovers en influens.

Vad betyder Savages för dig jämfört med dina tidigare band?

Jehnny: 2006 flyttade jag till London för att spela med John & Jehn. Vi spelade in två album, fick skivkontrakt, rev kontraktet och hamnade i trubbel med advokater. Så vi startade upp vårt egna skivbolag Pop Noire. Första året skrev vi filmmusik för att få in pengar till skivbolaget, sedan producerade vi ett album med den franska artisten Lescop som vi gav ut på vår label. Runt den tiden hade vi även ett tredje John & Jehn-album som aldrig släpptes. Gemma, som hade varit vår gitarrist i två år, berättade att hon hade påbörjat ett projekt tillsammans med Ayse Hassan på bas. Först undrade hon om John kunde sjunga, men eftersom han var upptagen testade hon med mig, så jag började leta runt efter en kvinnlig trummis och hittade Fay Milton. Då var vi en kvartett och redan på första repet var det uppenbart att vi hade något speciellt.

Vad tror du om framtiden för Savages? Kommer ni bli ett band som håller på länge och släpper massa album?

Jehnny: Ingen aning, vi har ju massa sidoprojekt också. Vi har ett John & Jehn-album vi skulle vilja ge ut någon gång, jag har några sologrejer på gång och sedan har Gemma, Johnny och jag ett sidoprojekt som heter HTB – ett Throbbing Gristle-inspirerat, experimentellt projekt där vi har helt fria tyglar vilket släpper lös kreativiteten – vissa av idéerna vi får där tar vi med oss till Savages. Sedan har vi ytterligare ett projekt som heter Words to the Blind vilket jag hoppas kommer släppas senare i år. Det är ett fyrtio minuter långt stycke musik vi skrivit med Bo Ningen, ett japanskt band som bor i London, som bygger på dadaisternas spontana poesi. Det är två band som spelar tillsammans på franska och japanska, musiken smälter samman och det blir som ett battle of the bands med publiken i mitten, väldigt abstrakt och väldigt intensivt, det blir nästan teatraliskt. Sedan ska vi börja skriva nya låtar. Vi kommer hålla på så länge vi känner oss inspirerade, så länge vi har någonting att säga. Savages växte fram ur ett behov att uttrycka sig, har vi inte det behovet finns det ingen poäng i att fortsätta.

Ser du på er musik som tidlös?

Jehnny: Musiken handlar bara om nuet och det som finns runtomkring, så jag vet inte om den är tidlös. För mig är det punk, någonting som handlar om sanningen och nuet. Ingen mytbildning. Det är någonting väldigt brutalt och direkt. Dess enda syfte är att uppmana folk att ansluta sig med sig själva och sin samtid.

Hade ni någon ram för vad ni ville skriva om? Några särskilda teman?

Jehnny: De konstruerade sig själva på vägen, det var ingenting jag hade planerat. Det var en reaktion på vad som hände med bandet och med mig själv i mitt liv. Det enda sättet för mig att hantera vissa situationer var att säga ”ok, jag skriver en låt om det”. Det kan vara väldigt kraftgivande och frigörande att säga ”jag har en mikrofon så jag kan uttrycka mig själv”. Jag tror att hela idéen var att återansluta sig själv med tanken om erfarenheter, vi har allt färre riktiga erfarenheter, så att faktiskt skrämma sig in i handlingen att göra någonting är väldigt uppfyllande.

På en av era konserter hade ni satt upp lappar som uppmanade folk till att inte spela in konserten med sina mobiltelefoner, hade det att göra med det du nyss nämnde om erfarenheter?

Jehnny: Väldigt mycket. Det var en riktlinje, vårt mål var att hitta bättre sätt att uppleva musiken, för hur kan du prata med dina barn om allting du upplever idag om du inte upplever det till fullo. Att lyfta upp mobiltelefonen för att spela in refrängen i din favoritlåt hindrar dig från att minnas ögonblicket, men det var inget förbud utan snarare en markering. En fotograf som heter Kevin Cummins, han är från Manchester men nu bor han i London, han var delaktig i musikscenen på 80-talet. Han förklarade för mig att det på den tiden var en ära att bli inbjuden backstage för att fota ett band, det var någonting sällsynt, nuförtiden fotar band sig själva hela tiden och lägger ut det på internet. När han berättade det så förstod jag vilken massiv skillnad det är idag. Musiken och konsten har skadats av en attityd. När vi startade upp Savages märkte jag hur unga personer inom gitarr-musiken har censurerat sig själva utan att själva inse det. De följer inte längre någon rocktradition, de serverar bara sina egon och är ute efter smicker. De pressades av industrin och av en äldre generation som drar fördel av det faktum att det krävs mindre och mindre pengar för att ta kontroll, men när du inser det inser du även hur mycket makt du själv har.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Hultsfred, Jehnny Beth, Savages, Silence Yourself

Hultsfred: Fatboy Slim – why try harder?

17 juni, 2013 by Redaktionen

Fatboy Slim

Fatboy Slim, Green Stage
Hultsfredsfestivalen 15 juni 2013
Betyg: 2

Det råder delade åsikter kring festivalens sista huvudakt. Den legendariske DJ:n har fyllt arenor i decennier, långt före kollegor som Oakenfold eller Tiësto och har släppt en oslagbar samling självstående storhits. Men samtidigt som den elektroniska musikens hetaste namn befinner sig på en annan arena i Stockholm känns Fatboy Slim inte lika aktuell som han gjorde när The Rockafeller Skank släpptes 1998.

Fatboy Slim går lite efter det lagom blygsamma mottot på sitt senaste samlingsalbum, (I’m #1 So) Why Try Harder. Det är nedskalat och simpelt, egentligen bara han själv som står och viftar lite med armarna ackompanjerad av lite lasershower eller en och annan film som projekteras i bakgrunden till rytmen av musiken. Ett par försök på humoristiska inslag tillkommer också, som maskerna DJ:n tar på sig eller den översatta texten som blinkar i takt med Eat, Sleep, Rave, Repeat – Äta, Sova, Rejva, Repetera< Förutom låtarna i danstopplistorna har nog inte särskilt mycket förändrats i upplägget och Norman Cook använder samma moves han förmodligen kört sedan tidiga 80-talet. Samplingarna består trots allt även de till stor del av just gamla klassiker som Jump Around av House of Pain eller Kernkraft 400 av technogruppen Zombie Nation.

Vid tretiden avslutar Praise You den ifrågasatta spelningen på ett någorlunda starkt sätt. För de i händelsernas centrum som dansat loss hela natten är det förmodligen en oförglömlig upplevelse, för resten som sett på, till exempel medlemmarna från Band of Horses som stod vid VIP-baren, verkar det inte vara mer än en besvikelse.

fatboy slim2

Arkiverad under: Musik Taggad som: Fatboy Slim, Hultsfred

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

En lockton i ödemarken: om människans … Läs mer om Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Detektiven från Beledweyne Betyg 5 Visas … Läs mer om Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Beautiful Souls Av Tana … Läs mer om Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Filmrecension: Förlorade illusioner

Förlorade illusioner Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Förlorade illusioner

Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Hösten bjuder på Europas historia på 100 … Läs mer om Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Pontus Stenshäll tar sig an Franz Kafkas … Läs mer om Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Thomas Ostermeier står för regi i … Läs mer om Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Dungeons & Dragons: Honor Among … Läs mer om Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Frölunda Kulturhus 24/3 … Läs mer om Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Körsbärsträdgården Av Anton … Läs mer om Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in