Lage Nordling Electric Ensemble
3
Inspelad i Signalverket Malmö 2022-23
Mixning/ producent: Jesse Emmoth
Zennes Records
Releasedatum: 3/5 2024 (digitalt 31/5)
Lage Nordling heter en jazzgitarrist baserad i Malmö utbildad på Framnäs och Musikhögskolan. Debuten utan titel beskrivs som en mix av progressive, jazz och konstmusik. Vad han kallar för ”äventyr i en annars avförtrollad värld” tar mest sikte på först nämnda vidsynta genre, förstärkt med begreppet maximalistisk. På den vinyl jag generöst nog fått skickad till mig förekommer sex kompositioner, samtliga signerade 30-åringen. Fått reda på han varit medlem i gruppen KosmoKid.
I skrivande befinner sig hans ensemble av framstående improvisationsmusiker på releaseturné i Tyskland. I den ingår några för mig bekanta namn tillsammans med musiker jag inte känner till. På elbas finns Anne Marte Eggen, en förgrundsfigur i prisade We Float som dessutom medverkar i bland andra Thymeshift United. Sköter syntarna gör mannen som tillika producerat, nämligen Jesse Emmoth som för ett par år sedan var med om att bilda Scandinavian Jazz Orchestra. Kompletterande gitarrist Samuel Hällkvist har spelat med exempelvis Yazz Ahmed, Isidurs Bane och Marilyn Mazur. Ett instrument som utkristalliseras lite här och var i den maffigt påkostade ljudbilden är altsaxofon, trakteras av begåvade Hannes Bennich – leder egen kvartett och kunnat ses på Utopia i år i Katrine Windfelds sextett. Mario Ochoa (Post-Sun-Vision) heter ensemblens drivande nav bakom trummorna. Sättningen utstrålar osviklig kompetens!
Mina intryck härrör från ett par koncentrerade ”sessioner”, tillbringade med förträffliga Sony-hörlurar kopplade till stereon. Anteckningarna från olika tillfällen skiljer sig något åt, slutsatserna överensstämmer inte till fullo. Förvånas över att debutanten överlåtit åt en vän i ensemblen att producera, eftersom det låter som om Lage Nordling självständigt realiserat sin vision. Kanske är det medvetet gjort, men hade önskat att kompositören vidareutvecklat somliga av sina skissartade idéer. Referenser till Zappa, King Crimson, krautrock, ambient, Gentle Giant och Weather Report stannar på antydningsstadiet; ofta utan att slagkraftiga alternativ lanseras.
Vad som lanseras med en formulering om extremt genomtänkt debut över 31 minuter, har spelats in med framtidens teknik betecknad MOD DB60, vilket också en lång komposition döpts till. Soniska upplevelsen är spektakulär, något att fröjdas åt. Vid några tillfällen låter för övrigt en gitarr halvakustisk, vilket tillför ytterligare en dimension.
Ska betonas hur händelserikt det är, vilket ger förutsättningar för stimulerande lyssning. Samtidigt finns i andra vågskålen risken för att för många impulser kan orsaka en överlastad produkt, alster som bombarderar lyssnarna. Det kan låta intrikat och spretigt för att i nästa sekvens kollektivt dra iväg med fräckt groove. A- respektive B-sidan inleds med att altsaxens förnämliga fraserande, flätas samman med vassa gitarrer på en bädd av feta rytmer. Emellanåt uppstår naturliga övergångar. Å andra sidan duggar det tätt med tvära omkastningar. Sådana är rikligt förekommande i exempelvis i Need, Must, Ought.
Genom leverans från synt, sax, elbas och diskreta trummönster associerar jag i ballad till Weather Report. Skillnaden är som framskymtat att den relativt oprövade kompositören saknar den magiska gruppens nerv och fokus. Vill ändå hävda att suggestivt snirklande ballad tillhör albumets mest tongivande alster. Lage Nordling Electric Ensemble består av en meriterande skara av duktiga musiker som sömlöst samexisterar. Vilka som opererar i framkant skiftar på klassiskt jazzmanér. Tajta rytmsektionen exponeras ljuvligt i en låt där de har fult upp i en metrisk form. Musiken ger upphov till många reflektioner, vilket ska ses som något positivt. Ibland uppstår fruktbara öppningar, vid andra tillfällen tenderar musiken att måla in sig i ett hörn.
Att hjärnan bakom albumet skapat spännande sound och atmosfäriska tillstånd, snarare än eggande melodier med hopkopplade delar blir i längden en brist. Saknar stundom medryckande melodier som fäster. King Crimson-aktiga Dance Maybe utgör ett välgörande undantag, motsäger delvis min utsaga. Där målas toner uppfinningsrikt av synt och sax på ett klatschigt avigt sätt á la Gentle Giant. Efterlyser beståndsdelar med ett uttalat centrum, för att balansera andelen infall och utbuktande fragment. När jag tillägnar mig expressivt gitarrsolo i Need, Must, Ought hamnar jag hos Alan Holdsworth (sett honom på Nef), sannolikt en förebild för Nordling. Som framgår är jag kluven till detta lika lyxiga som lovande förstlingsverk som hade behövt fler kompositioner som griper tag i mig.