24/4 2026
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)
Fusiongruppen bildad av Henry Hey och Michael League 2014 stod på samma scen hösten 2024. Tyvärr råkade arrangören begå en tabbe eftersom man i första läget gick ut med fel datum, varför det kändes än mer exklusivt än vanligt att gå på konsert hos Playhouse inhyst i Valand tillsammans med max fyrtio personer. När jag i efterhand närmare kollade upp deras talespersons cv blev jag starstruck. Syftar på att Henry Hey engagerats som kapellmästare eller motsvarande av bland andra Rod Stewart, George Michael och David Bowie. Högre vad beträffar status går ju inte att komma, eller hur? Fick träffa honom efter konserten lite längre tid nu i helgen. Av dem jag i min konversation nämnde (glömde i min nervositet att yppa flera betydande namn) som jag recenserat i huset, hade klaviaturspelaren, arrangören och producenten föga förvånande lirat med flera.
Finns en koppling till virtuosa fusion-storbandet Snarky Puppy vilka sågs i minnesvärd konsert på Gmlstn Jazz Festival. Basisten Michael Leauge är ju deras obestridlige ledare och Chris McQueen som hade vikarie hösten 2024 har inte bara en duo, spelar med Becca Stevens och samarbetat med Lizz Wright utan är också medlem i Snarky Puppy. Rytmsektionen i Forq består av en fantom bakom trumsetet med tunga meriter, nämligen femfaldigt Grammy-belönade Jason JT Thomas som också ingått i skönt bångstyriga überskickliga SP och en utsökt elbasist bördig från Brasilien som heter Eli Menezes. Basisten har exempelvis jobbat med Lauryn Hill, Jennifer Hudson och Angie Stone. Alla fyra arbetar också som producenter och ingår i flera fall i ytterligare instrumentalgrupper.
Live vill man visa hur kul det är att musicera tillsammans när stort spektrum av influenser och imponerande kunnande finns i bagaget. Spelglädjen lyser om dem liksom lusten att experimentera. Min minnesbild är att de till viss del ändrat inriktning sedan senast. Och det är lika uppseendeväckande som sällsamt med samspelta konstellationer, vilka vet med sig att de inte behöver bevisa något och därför använder den vetskapen som utgångspunkt. Hey meddelar att de uppskattningsvis hundratalet personer som skaffat biljett, varav drygt hälften sittande vid långbord, kommer få axplock från bandets fem studioalbum. Ska framhållas att ljudet inställt och övervakat av föreningen Tomas Ferngren verkligen var till belåtenhet där jag befann mig alldeles bakom honom.
Blir en mjukstart i Headhunters anda, udda takter med keyboard i framkant. Förbyts till ett kringströvande, bluesigt sound där gitarristen håller sig avvaktande. Öppningen är originell genom sina olika skikt, erbjuder stundtals groove. Märks hur man gillar att plantera stämningar, bygga upp dem klangrikt och förändra låtars strukturer. Med reservation för att inkorrekta termer används hävdas att det odlas en förtjusning i sustain-effekter, ostinato och anmärkningsvärda ackordföljder. Att de absorberar kul sound avspeglas i tredje låten, vars titel är Mr. Bort. En festlig trudelutt som utgår från slinga framtagen på keyboard. Anteckningarna pekar på bländande mönster från rytmläggaren och hur basens stadiga groove kompletterar. Stundtals fladdrar melodileverantörerna iväg med supertajt komp i ryggen. McQueen förekommer som solist först en bra bit in i konserten, i komposition med tangostuk där Jason JT Thomas får feeling.
Samme man skriver också musik för Forq vilket vi får prov på i långsamt gungande dänga med titeln 635 (South). Toner plockas i markerad basgång, subtila nyanser urskiljs. Låter anmärkningsvärt poppigt! Mc Queen understryker temat genom inspirerat riffande och dessutom serveras spelningen första basfeature. Tycker mig höra att Into Bright från senaste skivan görs sist före paus. Den består av ett snärtigt beat det broderas över. Här nosas på ett angenämt stötfunkigt sound och vi förunnas ett giftigt gitarrsolo. Supertajt fräckt outro demonstrerar vilken häpnadsväckande standard gruppen besitter. En reflektion i pausen är att deras varumärke verkar vara att i samma låt varva det stilfullt försynta med massivt pådrag. När senaste skivan lanserades avslöjades en fäbless för David Lynch-stämningar och soundtrack av Ennio Morricone. Intressant info.
Andra halvan inleds i ett på samma gång svävande och fast sammanhållet sound, ett slags svepande shuffle. Den sympatiske Hey broderar tjusigt medan polyrytmiken flödar. Låter som sagt annorlunda än jag hade föreställt mig. Tippar på att kvartettens frontman tar fram bakgrunds-loopar på sin laptop. Förvånansvärt ofta musiceras tillbakalutat på lägre volym. Nivån på intensiteten varierar väsentligt. Limax signerad McQueen blir ett fett utropstecken. Torde vara en av deras kanske få hits då den direkt triggar med sina upphetsande faser och olikartade impulser. Bär iväg med eruptivt groove med rytmsektionen som makalösa vägvisare. Inledande ska-referens övergår i King Crimson-vibe. Upphovsmannen ger sig ut sig vandring på egen hand medan deras ekvilibrist i centrum ger support i marsch-takt. Utvecklas till en uppvisning i uppbrutna rytmer som renderar högst välförtjänt i rungande bifall. En stammis jag brukar ventilera sedda konserter med ställer sig upp och jublar.
Flurf är titeln på deras singel, ett exalterande beat under drygt fem minuter gemensamt skapat av Hey/ McQueen. Låter glatt och piggt när surfigt anstruken gitarr korsas med funkiga tongångar. Aftonens clou infaller i en längre sekvens som följer. Ryser av vad jag uppfattar som en djupt inkännande hommage till geniet Jeff Beck med fenomenalt utdragen kontroll och noga utvald pedal (delay?, svajarm etc.). Hur som helst en fabulös skönhetsupplevelse som vid förfrågan sades inte vara avsiktligt ämnad för nämnd hjälte. Den känsligt klagande bluesen blev obeskrivlig vacker när den utvidgades, fördjupades och förlängdes. Responsen från oss är kraftfull vilket resulterar i extranummer i form av första vokala låt Forq gjort. På senaste skivan har Val som lagts allra sist ordlös sång av Lucy Woodward i en stil jag kopplar till Brasilien och ett glädjerikt obekymrat 60-tal. Förekom förmodligen samplad, förstärkte när Hey med flera nynnade i takt. Låtens udda taktart lämpade sig idealiskt för Jason JT Thomas att briljera med otroliga breaks.
Kan avslutningsvis lägga till att musikerna umgicks efteråt med sina fans. Jag fick en fint minne med bild på mig och Henry Hey som jag publicerat på min facebooksida. Han betonade det unika med att spela live inför exalterad publik och sa att det mötet kan AI aldrig kopiera.