Dead Man’s Wire
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Gus Van Sant
Det finns vissa paralleller mellan berättelsen om Jan Stenbecks tjänst på investmentbanken Morgan Stanley och hur Gus Van Sants alster behandlas. Stenbeck blev – efter sin far Hugos insatser under den stora depressionen, lovad ett permanent skrivbord på den ikoniska banken som ett tack för faderns insatser. Ungefär lika förbestämt och cementerat tycks det vara då Van Sant presenterar ett nytt projekt, då ställer sig de stora filmfestivalerna på tur för att karva ut centrala platser i sina program och tävlingar. Van Sant har blivit ett sorts monolitiskt ansikte för den amerikanska independentfilmen med sina många egensinniga och svårmodiga projekt. Men genom Good Will Hunting han han också ställt in sig hos de filmtittare som inte gräver sig djupt ned i independentfestivalen Sundance och dess repertoar då den presenteras i början av varje år.
De senaste åren har dock Van Sants filmer varit som den fladdrade plastpåsen från Sam Mendes American Beauty. Få om några av filmerna har sedan Milk år 2008 varit minnesvärda eller relevanta än mindre vidare intressanta. Allt har snarare kunna beskrivas som en jämngrå massa i samma härad som de helt smaklösa perioderna svackorna i Woody Allens filmografi.
Dead Man’s Wire är kanske inte en triumferande comeback som påminner om Van Sants storhet, men det är en oväntat underhållande och lättillgänglig historia som i alla fall har ett mått av identitet. Att det inte bara blir en parentes fylld av varmluft kan dock tillskrivas att filmen – trots att den bygger på verkliga händelser, känns som en enda lång hyllning till den fantastiska Dog Day Afternoon av Sidney Lumet. Sättet ett brott utvecklas till att ha politiska undertoner och hur hela scenariot blir kommenterande kring samhällets djupa problematik känns som en enda lång tangent som Lumet startade i sin magiska film. Att även Al Pacino deltar i en mikroskopisk biroll gör parallellerna oundvikliga. Van Sant brukar inte lägga alltför mycket vikt vid att hålla publikens hand eller ens värdera ett varmt välkomnande för tittaren. Denna gång, i och med att filmen är så benägen att följa i jättelika fotspår, finns en helt annan öppenhet och inbjudande natur som – för att vara Gus Van Sant, adderar en oväntad värme. Att allting dränks i ett funkigt och attitydberikat soundtrack får det hela att också framstå lekfullt. För att vara en film som behandlar djup psykisk ohälsa, ekonomisk plundring och hot om mord är den märkligt glättig. Förutom ett par avvikande moment som dyker ned i kolsvart förtvivlan känns det hela som en klackspark, inte ett slag i magen som får publiken att ifrågasätta västvärldens beroende av kapitalförflyttning. Det finns inte heller någon genomgående tryckande eller obehaglig stämning. Van Sant verkar ha siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt. Då det finns öppningar att skapa syrefattiga och närmast skräckliknande scenarion desarmeras de genast av en ventil i form av torr humor.
Denna lättsamhet blir också till något av ett problem för Bill Skarsgård i huvudrollen. Trots en stark insats är dragningarna mellan desperation och de nästan humoristiska undertonerna som ett konstant hinder då Skarsgård inte vet om han skall anamma ett sorts medvetet överspel eller dämpa skådespelet för att göra det mer trovärdigt. Och frånsett Skarsgård är det sannerligen inget imponerade skådespel som erbjuds av övriga aktörer. Colman Domingo går på sparlåga, Cary Elwes är tragiskt ointressant och Myha’la, som nyligen kunde ses i den rätt usla They Will Kill You, erbjuder nu ytterligare en insats som hittad någonstans mellan återvinning och utförsäljning av rent skräp.
Dead Man’s Wire är kanske inte en grandios eller bombastisk triumf men är uppfriskande i sin förmåga att vara underhållande och bred. Attribut i alla fall jag inte trodde fanns tillhands för Gus Van Sant efter år av hopplösa pretentioner att briljera genom sänka ögonbryn. Att filmen även fångar det värsta av 1970-talets sämsta inredningstrender måste också ses som ett litet plus.