Michael
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 april 2026
Regi Antoine Fuqua
När han dog 2009 hade Michael Jacksons stjärna dalat kraftigt och han hade skulder på fem miljarder kronor. Hans manager John Branca tog hand om dödsboet och vände till miljardinkomster genom att på olika sätt utnyttja Jacksons namn och verk.
Nu har turen kommit till en spelfilm där Branca är producent och på ett pinsamt sätt valt att själv låta sig porträtteras av tvålfagre skådisen Miles Teller. Det har kritiserats av Jacksons dotter Paris som kallar filmen ”en sockrad Hollywoodfantasi” full av felaktigheter och fullskaliga lögner.
Jacksons bröder och systern LaToya är medproducenter och tjänar nu pengar på en film som skildrar hur han exploateras av sin familj. Det är ganska skamlöst.
Men det finns någonting i ”Michael” som trots allt flyger. Något oförstörbart. Det är musiken som den fåniga killen som hade en apa i blöja som bästis faktiskt skapade.
Originalmusiken hörs, i de flesta fall, även om brorsonen Jaafar Jackson som spelar Michael, själv är sångare. Det som skildras är 30 år av fantastisk sång och dans med en av världens största artister, från barndomen i Gary, Indiana, med bröderna i Jackson 5 och sen solo i karriärens höjdpunkter på 1980-talet.
Musiken är så fantastisk att jag ryser flera gånger, fast allt är välbekant.
Det biografiska materialet däremot är iögonenfallande enkelt och svartvitt berättat.
Det finns en skurk, Michaels pappa Joe Jackson. Han misshandlar sin yngste son med ett bälte, han styr över hans liv, han vägrar släppa greppet.
Alla andra, mamma Katherine, bröderna i Jackson 5, skivbolagsbossar, producenter, managers och läkare är däremot helgonlikt snälla och hjälpsamma, medan den skrämmande pappan dyker upp oväntat hela tiden och gör något elakt.
Man tror inte riktigt på det. Michael Jacksons liv beskrivs i form av en övertydlig saga riktad till dagens barn, som väl knappast har en aning om vem killen var. Jo, hans pappa var elak, men han själv var god och snäll och duktig och fick massor av fans.
Ibland får jag en känsla av att familjemedlemmarna som står bakom filmen egentligen inte kände honom. Många scener är skrattretande enkelt tillyxade där Michael Jackson säger klyschor som: ”Jag måste ta kontroll över mitt öde” eller håller små tal om allt det goda han vill göra.
Så varför avskyr jag då inte filmen, som i två timmar faktiskt var underhållande, bortsett från en svacka i mitten.
Det är för att den i början, med den gripande Juliano Krue Valdi som barnet Michael, berättar något intressant om svart kultur i USA på 60-talet. Hur en stålverksarbetare kan drömma fram musikkarriärer för sina barn. Hur de kan uppträda i de fantastiska nöjesetablissemang för svarta amerikaner som fanns på den tiden. Hur Suzanne de Passe och Berry Gordy på Motown kan skapa stjärnor som går hem i hela världen.
När Michael blivit vuxen är det till en början lite svårt att acceptera Jaafar Jackson i rollen. Men det fungerar till slut, i starka scener när han skapar världssuccén ”Thriller” i både album- och videoform, och framför ”Billie Jean” och ”Bad” på scen.
Och då och då får vi verkligen veta något nytt som känns sant. Hur det såg ut i Michael Jacksons sovrum, till exempel. De stökiga interiörerna fulla med leksaker och samlarprylar kan få hjärtat att brista. Att världens största artist aldrig blev riktigt vuxen är uppenbart.
Budskapet i alla fall till 1988 är att en skadad människa också kan göra något stort och fint av sitt liv. Det sägs att Michael Jacksons sista 20 år ska bli del 2, men det tror jag inte på. För många anklagelser om övergrepp på barn som man inte kan undvika att ta upp.
I den här filmen som sägs vara del 1 har Michael bara kontakt med barn som är svårt sjuka och som han gör heroiska insatser för.
Jag tror inte ett dugg på att det var så enkelt. Efter 1988 tog också Michael Jacksons bisarra förstörelse av sitt eget utseende fart. I den här filmen får han fortfarande vara bedövande vacker.
I vissa vinklar är Jaafar Jackson oerhört porträttlik. Det enda han inte får till är fötterna. Michael Jacksons fotarbete var hans signum som dansare. I filmen citerar han Fred Astaire som sagt att man måste se en dansares fötter på film, för att publiken ska förstå vad han gör.
Hur han dansade i verkligheten får ni kolla upp på Youtube efter att ha sett filmen.
Där får Michael Jackson själv sista ordet.