Britta Lundh Svensson

Djävulen bär Prada 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 maj 2026
Regi David Frankel

Det här är uppföljaren, 20 år senare, till succéfilmen från 2006. Den massiva reklamkampanjen antyder att biobranschen ser den som en räddare i nöden.
Och det börjar bra. Förutsättningen för filmen slås fast rappt och tydligt. Anne Hathaways rollfigur Andrea Sachs har blivit en prisbelönt undersökande journalist efter sin tid som assistent på modetidningen Runway.

Men i en i alla fall för oss journalister gripande skildring av mediebranschens ekonomiska nedgång, står hon plötsligt arbetslös. Då lockas hon tillbaka till Runway för att bli featureredaktör.

Det första återseendet med djävulschefen Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, är en av filmens absoluta höjdpunkter. Tyvärr blir det inte så mycket roligare efter det.
Försöken till moderna skämt om vikten av woke-språk, och genomslag i sociala medier, faller platta mot marken. Den förra filmen hade tydligare motsättningar, var tuffare berättad och karaktärerna var roligare.

Simone Ashley, ljuvliga Kate Sharma i ”Bridgerton”, är den här upplagans assistent, men får inte spinna loss med några tokigheter. I stället är det förra filmens ursprungliga Emily, Emily Blunt, som piggar upp sina scener med efterlängtat urspårade infall.
Utan henne skulle filmen vara ganska intetsägande.

De andra huvudfigurerna är för lyckade, för framgångsrika och därmed för ointressant skildrade. Till och med djävulen själv, Miranda, ska förklaras och lindas in och bli så ofarlig att Meryl Streep kan posera med den verkliga förlagan Anna Wintour på den verkliga tidningen Vogues omslag.

Respekten – eller kanske rädslan – för Wintour tycks ha kapat djävulssvansen på historien.
På ett sätt som bara kan kallas insmickrande har Miranda begåvats med en söt, beundrande man i form av en till oigenkännlighet förgullad Kenneth Branagh. Man undrar vad han fick betalt för den rollen. Den salte Nigel (Stanley Tucci) blir bit för bit så snäll att han smälter ner till något helt menlöst.

Efter en timme sackar filmen betydligt. En massa cameo-roller av kändisar hjälper inte till.

Det finns bra detaljer som driver på resten av filmen. En karikatyr av en tidningsägare i funktionskläder. Emilys galenskaper. Lady Gaga i ett energiskt framträdande.

Men när Andrea får ett bud på 350.000 dollar för att skriva en bok om djävulschefen iklädd Prada, då förstår jag inte alls hur manusförfattaren har tänkt. Filmen borde ju haft ett helt annat slut.

Verklighetens underbara hämnd förvandlas till ljummen mellanmjölk. Var det Anna Wintour som bestämde det?

Michael
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 april 2026
Regi Antoine Fuqua

När han dog 2009 hade Michael Jacksons stjärna dalat kraftigt och han hade skulder på fem miljarder kronor. Hans manager John Branca tog hand om dödsboet och vände till miljardinkomster genom att på olika sätt utnyttja Jacksons namn och verk.

Nu har turen kommit till en spelfilm där Branca är producent och på ett pinsamt sätt valt att själv låta sig porträtteras av tvålfagre skådisen Miles Teller. Det har kritiserats av Jacksons dotter Paris som kallar filmen ”en sockrad Hollywoodfantasi” full av felaktigheter och fullskaliga lögner.

Jacksons bröder och systern LaToya är medproducenter och tjänar nu pengar på en film som skildrar hur han exploateras av sin familj. Det är ganska skamlöst.

Men det finns någonting i ”Michael” som trots allt flyger. Något oförstörbart. Det är musiken som den fåniga killen som hade en apa i blöja som bästis faktiskt skapade.
Originalmusiken hörs, i de flesta fall, även om brorsonen Jaafar Jackson som spelar Michael, själv är sångare. Det som skildras är 30 år av fantastisk sång och dans med en av världens största artister, från barndomen i Gary, Indiana, med bröderna i Jackson 5 och sen solo i karriärens höjdpunkter på 1980-talet.

Musiken är så fantastisk att jag ryser flera gånger, fast allt är välbekant.
Det biografiska materialet däremot är iögonenfallande enkelt och svartvitt berättat.
Det finns en skurk, Michaels pappa Joe Jackson. Han misshandlar sin yngste son med ett bälte, han styr över hans liv, han vägrar släppa greppet.
Alla andra, mamma Katherine, bröderna i Jackson 5, skivbolagsbossar, producenter, managers och läkare är däremot helgonlikt snälla och hjälpsamma, medan den skrämmande pappan dyker upp oväntat hela tiden och gör något elakt.

Man tror inte riktigt på det. Michael Jacksons liv beskrivs i form av en övertydlig saga riktad till dagens barn, som väl knappast har en aning om vem killen var. Jo, hans pappa var elak, men han själv var god och snäll och duktig och fick massor av fans.
Ibland får jag en känsla av att familjemedlemmarna som står bakom filmen egentligen inte kände honom. Många scener är skrattretande enkelt tillyxade där Michael Jackson säger klyschor som: ”Jag måste ta kontroll över mitt öde” eller håller små tal om allt det goda han vill göra.

Så varför avskyr jag då inte filmen, som i två timmar faktiskt var underhållande, bortsett från en svacka i mitten.

Det är för att den i början, med den gripande Juliano Krue Valdi som barnet Michael, berättar något intressant om svart kultur i USA på 60-talet. Hur en stålverksarbetare kan drömma fram musikkarriärer för sina barn. Hur de kan uppträda i de fantastiska nöjesetablissemang för svarta amerikaner som fanns på den tiden. Hur Suzanne de Passe och Berry Gordy på Motown kan skapa stjärnor som går hem i hela världen.

När Michael blivit vuxen är det till en början lite svårt att acceptera Jaafar Jackson i rollen. Men det fungerar till slut, i starka scener när han skapar världssuccén ”Thriller” i både album- och videoform, och framför ”Billie Jean” och ”Bad” på scen.

Och då och då får vi verkligen veta något nytt som känns sant. Hur det såg ut i Michael Jacksons sovrum, till exempel. De stökiga interiörerna fulla med leksaker och samlarprylar kan få hjärtat att brista. Att världens största artist aldrig blev riktigt vuxen är uppenbart.

Budskapet i alla fall till 1988 är att en skadad människa också kan göra något stort och fint av sitt liv. Det sägs att Michael Jacksons sista 20 år ska bli del 2, men det tror jag inte på. För många anklagelser om övergrepp på barn som man inte kan undvika att ta upp.

I den här filmen som sägs vara del 1 har Michael bara kontakt med barn som är svårt sjuka och som han gör heroiska insatser för.

Jag tror inte ett dugg på att det var så enkelt. Efter 1988 tog också Michael Jacksons bisarra förstörelse av sitt eget utseende fart. I den här filmen får han fortfarande vara bedövande vacker.

I vissa vinklar är Jaafar Jackson oerhört porträttlik. Det enda han inte får till är fötterna. Michael Jacksons fotarbete var hans signum som dansare. I filmen citerar han Fred Astaire som sagt att man måste se en dansares fötter på film, för att publiken ska förstå vad han gör.

Hur han dansade i verkligheten får ni kolla upp på Youtube efter att ha sett filmen.
Där får Michael Jackson själv sista ordet.

Doktor Glas
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Erik Leijonborg

Berättelsen från 1905 om läkaren Gabriel Glas som mördar prästen Gregorius för att befria den unga Helga från den äldre makens sexterror lämnar inte kultur-Sverige någon ro.
Efter flera nutida romanprojekt med de tre personerna i fokus kommer nu en film som förflyttar Hjalmar Söderbergs handling från 1890-talet till våra dagar.
Det är både intelligent och tankeväckande gjort.

Tonträffen finns där redan från början när 2020-talets doktor Glas bor i ett av de anskrämligt moderna Norra tornen i Vasastaden i Stockholm.
Det vräkiga, ytligt framgångsrika Stockholm för 35-plussare symboliseras på ett hysteriskt roligt sätt av den sexuellt gränslöse succéförfattaren Patrik Gregorius. En skådespelare med det osannolika namnet Christian Fandango skildrar hans framfart med perfekt tonträff.
Jämnåriga hustrun Helga kan inte hänga med i tempot och utsvävningarna. Norska Thea Sofie Loch Næss (jag vet, vad har folk för namn nu för tiden?) stjäl hela filmen med sitt finkalibrerade känsloregister.

Historien är omstöpt ganska rejält, men det fungerar beroende på att Gregorius självupptagna ondska i grunden är densamma, liksom Helgas utsatthet.
Visst finns det nya trådar som inte riktigt knyts ihop, men i stort tycker jag att Isac Calmroth lyckats som manusförfattare med ett projekt fullt av fallgropar.
Enda svagheten tycker jag är Calmroths gestaltning av doktor Glas. I filmens början, när Helga drar igång hela händelseförloppet genom att söka hjälp hos Glas, saknar doktorns agerande trovärdighet.

Han säger för konstiga saker för att vara läkare som tar emot en ny patient, är för vacker för att man ska tro på att han är en 29-årig oskuld, är för obalanserad lite för snabbt.
Styrkan i Söderbergs bok, som inte minskat ett dugg på 120 år, är skildringen av en mördares psyke. En ensam ung man, utan vänner och sexuella erfarenheter, som tänker för mycket och tror att han ska göra världen en välgärning genom att mörda.

Det är som att läsa en beskrivning av de senaste årens skolskjutare, attentatsmän och ibland också gängkriminella. Om man inte kan väcka kärlek, varför inte välja hat? Hellre det än den totala tomheten.

I boken lider Gabriel Glas ”bittert av att jag var ful som hin onde”. Han avundas vackra män. Den pusselbiten saknas här.

Med det sagt tycker jag att det totalt annorlunda sättet att skildra mordet skickar kalla kårar längs ryggen på precis rätt sätt. När sen Helga slänger av sig Hjalmar Söderbergs offerkofta och i Thea Sofie Loch Næss gestaltning går i mål med historien på ett sätt som den gamle författaren med sin kvinnosyn var totalt oförmögen till, då är filmen hemma.
När det talas om svensk biokris, finns bara en gnagande fråga. Vilken är egentligen den tänkta publiken för den här filmen? Jag roades av parallellerna till boken, och hur man skulle lösa dem. Men om man inget vet om förlagan? Då tror jag tyvärr att det är en uppdatering av rollfiguren Glas som man behövt lyckas bättre med.