Foto Leonard Stenberg
Downton Abbey: The Grand Finale
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Simon Curtis
Ska man följa upp populära tv-serier med långfilmer? De två hemska ”Sex and the city”-filmerna avskräcker, liksom den första ”Downton Abbey”-filmen.
Men den här når nästan upp till föregångaren, den ljuvliga andra filmen ”Downton Abbey – en ny era”.
Där uppstod en förtrollande magi som återkommer här, fast ännu mer kraftfullt och handfast. Det är som att rollfigurerna tagit över, blivit verkliga och tagit makten över sin berättelse.
Båda filmerna har regisserats av Simon Curtis, som är gift med Elizabeth McGovern, som spelar Cora Crawley. Min gissning är att närhet till skådespelarna är nyckeln till magin.
Hugh Bonneville fullkomligt briljerar när han får spela lord Grantham för sista gången. Nej, han ÄR den åldrade patriarken och adelsmannen som ser den gamla världen glida undan och få honom att förlora fotfästet.
Scenen när han besöker den pensionerade butlern Carson i hans stuga och de två plötsligt möts som jämlikar är ett mirakel av skickligt skådespeleri.
Synd bara att han inte får fortsätta sin ångestfyllda livsresa. Filmens bekännelse till en bokstavstrogen rom-kommunism gör tyvärr att det blir ett för sockersött och utdraget lyckligt slut där ingenting längre skaver.
Manusförfattaren och ”Downton Abbey”-skaparen Julian Fellowes har lånat sin egen idé från sin aktuella tv-serie ”The Gilded age” om New York-societeten, och berättar om en skandal, en skilsmässa, och en skild kvinna som inte får visa sig i mrs Astors närvaro (New York) eller i samma balsal som kungligheter (London}.
Det märkliga är bara, att till skillnad från någon enstaka skurk, blir hela omgivningen i denna skildring av år 1930 plötsligt feminister av 2020-talssnitt, och försvarar den stackars frånskilda, som förstås triumferar. Jag tror inte jag förstör något genom att avslöja det.
Det som däremot är oväntat, och väldigt sevärt, är hur Julian Fellowes på ett intelligent sätt tagit till sig Ediths ( spelad av Laura Carmichael) nya ställning efter att hon gift sig med Bertie och blivit markisinnan av Hexham.
Hon är i rank ovanför sina föräldrar och sin syster, och använder sin makt på ett för berättelsen spännande sätt, som gör henne till den här filmens främsta kvinnliga stjärna.
Tjänstefolket, då? De har faktiskt ganska undanskymda roller, med undantag för Daisy (spelad av Sophie McShera). Hennes nya kaxiga uppenbarelse kanske inte känns helt trovärdig, men hon är en favorit så jag har överseende. Hon får vara med i en sidohandling där en av filmens två skurkar finns.
Skurkfigurerna är för få, för isolerade, och får inte verka tillräckligt länge för att ge filmen den sälta den tyvärr saknar den sista halvtimmen.
Men bifiguren, den verklige dramatikern Noël Coward (spelad av Arty Froushan), väger upp mycket. Han är ett lyckokast, där han med sin respektlöshet vänder upp och ner på den världsordning som alltid rått i familjen Granthams värld.
Det finns inte på kartan att ett Downton Abbey-fan missar den här filmen. Bara scenen när hela familjen, uppklädda till tänderna, anländer till Ascots hästkapplöpning är värt priset för biobiljetten.
Är det slutet vi får se? Det sägs så, men jag tycker faktiskt att slutscenen ser ut som början på en helt ny historia.
