Filmen om Siw
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2025
Regi Stina Gardell
Regissören Stina Gardell tycks ha fått idén att göra en film om Siw Malmkvist när hon fick tillgång till artistens lådor med Super 8-filmer. Det är därför filmen börjar med gamla filmklipp på olika insekter (!).
Sen får Siw Malmkvist svara på om hon är rädd för att dö.
Men det är inte den privata Siw, eller hennes hemmainspelningar som är det intressanta med henne, upptäcker man när filmen segat sig fram ett tag.
Plötsligt får bilder och filmklipp på henne som sångerska och skådespelare filmduken att glöda. Surprise: Det är artisten som är grejen!
Stina Gardell, född 30 år efter den hon ska skildra, verkar inte riktigt ha koll. I en intervju säger hon att hon hade ”förutfattade meningar” om Siw Malmkvist och andra sångerskor i hennes generation, som ”borgarnas fruar” och ”de fina kvinnorna”.
Märkligt. Det är väl allmän kunskap att både Lill-Babs och Siw Malmkvist kom från enkla förhållanden. När barndomen i Borstahusen i Landskrona ska skildras får miljöerna inte riktigt liv. Inga syskon eller jämnåriga från den tiden kommer till tals.
Siw Malmkvists egen ganska glättiga syn på sin uppväxt får råda.
Det är en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals. Det saknas också obekväma frågor.
Till exempel metoo-relaterade. Hur var det att vara ung kvinnlig artist i den manligt styrda nöjesvärlden på 50- och 60-talen?
Det är Siw Malmkvist som väljer vad hon ska berätta. Och visst har filmen sina poänger som en skildring av en både fysiskt och mentalt spänstig 88-åring. Men det är inte jätteintressant att följa hur hon flyttar från en lägenhet till en annan.
De privata filmerna som används ymnigt lägger sällan till något av intresse, utan gör att två timmar känns för långt.
Det är när vi får se och höra Siw Malmkvist sjunga i historiska filmklipp som det griper tag. Så snygg hon var, så bra hon sjöng, vilken livslust hon utstrålade!
En höjdpunkt är ett nummer som jag antar är från musikalen ”Nine”, där Ernst-Hugo Järegård hjälpte henne till ”det bästa jag gjort”.
Men analysen av hennes karriär saknas.
Vem var hon i den svenska musikhistorien? Hur bra sjöng hon egentligen?
Helt fantastiskt, tyckte de i Tyskland, och då dyker faktiskt en utomstående röst upp, en man som säger att en så glad och feminin gestalt hade man inte sett i Tyskland, fortfarande tyngt av efterkrigstiden, och så kommer ett magiskt klipp där Siw Malmkvist sjunger på tyska, helt självlysande på scen.
Tack och lov kommer Ann-Louise Hanson in i bilden, lyssnar på Siws tolkning av Quincy Jones ”The midnight sun will never set”, gråter och säger ”så jävla bra du sjöng”.
Det är när Siw Malmkvists unika gärning speglas av andra som filmen får liv och berättar om en banbrytande artist som den blygsamma huvudpersonen själv inte riktigt tycks kunna greppa.