Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stina Gardell

Filmrecension: Vi var The Ark – en film för bandets supportrar

by

We are the Ark

Vi var The Ark

Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Martin Sandin

Filmen heter Vi var The Ark – men den har mycket fokus på Ola Salo. Stina Gardell på presentationen av vårens svenska filmer poängterade att hon aldrig följt bandet och hon visste inte vem som vem. Då undrar jag ju varför hon förutsätter att publiken gör det
Filmen är producerad av Stina Gardell (Mantaray Film) i samarbete med Kristofer Åkesson.
Medlemmarna presenterades aldrig, som om regissören förutsätter att publiken känner till samtliga. Så visst: en viktig del av filmens målgrupp är givetvis bandets supportrar. Men alla andra då?

Filmen pendlar mellan att skildra bandets början och därefter stort fokus på när de slog igenom och sedan den tredje delen: återföreningen 2022. En bra dokumentär berättar något som trots fokus på en sak ändå kan kännas allmängiltigt och säga något om samhället eller livet, existensen. Jag känner inte att denna film/dokumentär egentligen talar om något som många kan ta till sig. Den talar inte om band eller musikgrupper i vidare perspektiv.

För mig är intrycket också att mycket är slarvigt skildrat och förstås (inte alls oväntat då Stina Gardell är med som producent) är det mycket fokus på Ola Salos inställning till politik. Stina Gardell är aktuell i vår med en ännu mer politisk film: Demonstranterna – att döma av det jag såg på vårpresentationen tar den tydlig ställning för en bestämd sida i det politiska spektrer i dagens samhälle.

Inte heller när det gäller musiken är denna film något som var någon större upplevelse för mig. Några få låtar återkom och upprepades.

Vi var The Ark är helt klart en film skapad för bandets och Ola Salos supportrar. Oss andra ger den inte så mycket.

Filmrecension: Film om Siw – en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals

by

Filmen om Siw
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2025
Regi Stina Gardell

Regissören Stina Gardell tycks ha fått idén att göra en film om Siw Malmkvist när hon fick tillgång till artistens lådor med Super 8-filmer. Det är därför filmen börjar med gamla filmklipp på olika insekter (!).

Sen får Siw Malmkvist svara på om hon är rädd för att dö.
Men det är inte den privata Siw, eller hennes hemmainspelningar som är det intressanta med henne, upptäcker man när filmen segat sig fram ett tag.

Plötsligt får bilder och filmklipp på henne som sångerska och skådespelare filmduken att glöda. Surprise: Det är artisten som är grejen!

Stina Gardell, född 30 år efter den hon ska skildra, verkar inte riktigt ha koll. I en intervju säger hon att hon hade ”förutfattade meningar” om Siw Malmkvist och andra sångerskor i hennes generation, som ”borgarnas fruar” och ”de fina kvinnorna”.
Märkligt. Det är väl allmän kunskap att både Lill-Babs och Siw Malmkvist kom från enkla förhållanden. När barndomen i Borstahusen i Landskrona ska skildras får miljöerna inte riktigt liv. Inga syskon eller jämnåriga från den tiden kommer till tals.
Siw Malmkvists egen ganska glättiga syn på sin uppväxt får råda.
Det är en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals. Det saknas också obekväma frågor.
Till exempel metoo-relaterade. Hur var det att vara ung kvinnlig artist i den manligt styrda nöjesvärlden på 50- och 60-talen?
Det är Siw Malmkvist som väljer vad hon ska berätta. Och visst har filmen sina poänger som en skildring av en både fysiskt och mentalt spänstig 88-åring. Men det är inte jätteintressant att följa hur hon flyttar från en lägenhet till en annan.
De privata filmerna som används ymnigt lägger sällan till något av intresse, utan gör att två timmar känns för långt.

Det är när vi får se och höra Siw Malmkvist sjunga i historiska filmklipp som det griper tag. Så snygg hon var, så bra hon sjöng, vilken livslust hon utstrålade!

En höjdpunkt är ett nummer som jag antar är från musikalen ”Nine”, där Ernst-Hugo Järegård hjälpte henne till ”det bästa jag gjort”.

Men analysen av hennes karriär saknas.
Vem var hon i den svenska musikhistorien? Hur bra sjöng hon egentligen?
Helt fantastiskt, tyckte de i Tyskland, och då dyker faktiskt en utomstående röst upp, en man som säger att en så glad och feminin gestalt hade man inte sett i Tyskland, fortfarande tyngt av efterkrigstiden, och så kommer ett magiskt klipp där Siw Malmkvist sjunger på tyska, helt självlysande på scen.

Tack och lov kommer Ann-Louise Hanson in i bilden, lyssnar på Siws tolkning av Quincy Jones ”The midnight sun will never set”, gråter och säger ”så jävla bra du sjöng”.
Det är när Siw Malmkvists unika gärning speglas av andra som filmen får liv och berättar om en banbrytande artist som den blygsamma huvudpersonen själv inte riktigt tycks kunna greppa.