Dan Hellström / Naturligt-vis
Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren
3
Inspelad i Alsjö studio
Producent: Dan Hellström
Kakafon Records
Releasedatum: 13/3 2026
Dan Hellström tillhör kategorin kulturarbetare vars utseenden känns igen. Men på samma gång kan det vara knepigt att erinra sig vad de gjort, i vilka sammanhang man stött på på dylika personer. Minns att jag träffade honom på Linnéterassen tillsammans med bröderna Nagy förra sommaren. Då pratade mannen som har egen studio i Alingsås-trakten, jobbar på Kulturskolan i Lerum och anlitats som teatermusiker sedan 80-talet, om att han hade skiva på gång som jag gärna kunde få recensera. Sannolikt rörde erbjudandet sig om denna brokiga blandning då albumsläppet föregåtts av fyra singlar utspridda i tid. Hellström trakterar främst klaviaturer, gitarr och dragspel och har jobbat flitigt som kompositör och kapellmästare. Vidare har han stått för arr till filmer och scenkonst, ingått i flera band och ackompanjerat diverse artister. Att döma av senaste cd:n tycks förbluffande gränslös och är på så vis idealisk för att ge en kabaré dess skiftningar med olikartat sound.
Om än inte musikaliskt finns faktiskt ett tema. Skivan med den lustiga, närmast barnsliga titeln, handlar om betraktelser av naturen, fåglar och djur. Utsnitt av berömd svensk lyrik signerad Tranströmmer och Harry Martinsson reciteras. På cd-omslagets baksida tackas sjön Mjörn för de vackra motiven som medföljer fakta om låtarna. Naturen utgör således inspiration, är fonden för skivans många stilgrepp vilka sträcker sig över åtta melodier. Det rör sig överlag om rogivande och stimulerande syner istället för karga och vindpinade vyer. Stämningar som skänker glädje formuleras i målande beskrivningar.
Sättningen i Naturligt-Vis överraskar en del. Bandledaren och låtskrivaren hörs spela på flygel, dragspel samt minimoog medan Linda Hellström sjunger och deklamerar. Slingor och licks framställs på elgitarr av ingen mindre än Ewan Svensson. Han har släppt en radda jazzplattor med egen grupp, med dottern Hannah, Crystal Eagle etcetera och var i cirka trettio år kapellmästare på Falkenbergs Jazzdagar. I den egenskapen har han lirat med åtskilliga internationella celebriteter. Live har jag kunnat höra honom säkerligen vid minst femton tillfällen. Rytmsektionen består av Niss-Kerstin Hallgren på kontrabas som också sjunger jämte Vanja Holm bakom sitt trumset. Den först nämnde är medlem i Stella medan Holms meriter sträcker sig bakåt i tiden till Kurt Olsson & Damorkestern. I Stella och Göteborg Jazz Orchestra förekommer hon då och då på percussion.
I presstext påstås att Hellströms nordiskt klingande jazz har ett eko av Jan Johanssons folkmusiktolkningar i sig. Finns här och var täckning för dylikt omdöme, men min poäng är att albumet nosar på så ofantligt många genrer att man blir alldeles konfys. Kålhuuvet, Pop-Arne och Vadaren guppar fritt då något som håller fast dess segel saknas. Istället för mast eller roder får vi en provkarta av kompetent utförda genrer varför rubrikens metafor passar. Somliga pillemariskt underfundiga låtar har använts i tidigare produktioner. Efter lyckad inledning med Vadaren förleds jag till att tro att soundet kommer marineras i visjazziga dofter med stänk av blues och dansanta inslag, en visa som utgår från betraktelse en morgon av strandfågel, växten guckosko och en insekt i boken Västerut av Roger Olsson. Men på en skiva som riskerar att falla mellan stolarna då centrum saknas ryms ett musikaliskt smörgåsbord av uttryck. Unisona aktionerna och insatserna på individnivå uppvisar en häpnadsväckande kvalitet, vilket naturligtvis beror på otrolig rutin plus att kemin infann sig i studion. Då låtarna inte sätter sig i skallen stannar dock mitt specificerade betyg vid 3+ eftersom det synnerligen intressanta hantverket som sådant absolut håller fyrstjärnig nivå.
Som påtalats kan ett divertissement av uttryck urskiljas. Sånger och instrumentala alster har skrudats i valstakt, skrider fram som finsk tango eller kan ha fått ett snärtigt, nästan rockigt beat. Soundet med sina raffinerade arr har en uppiggande effekt, ibland vilsam genom stämningsfulla tongångar. Svensson ges uppseendeväckande utrymme att färga i licks på ett högst angenämt vis med bruk av pedaler, medan rytmsektionen är härligt tajt i sina töjbara manövrar. Kvinnliga duon håller samman konstellationens gedigna insatser. Melodier som fångar lyssnaren levereras först också av upphovsmannen. Skogssnäppan innehåller ett härligt samspel mellan Hellström och Hallands stolthet på gura i en melodi som låter som en yster dans. Den avlöses av en ljuvlig lovsång till mäktiga Mjörn i Mjörnpsalm. I detta kalejdoskop av stilar varieras tempot sinnrikt. Till och med boogie-woogie sekvens förekommer. Som väntat finns högst njutbara lyriska inslag. Att humor är en inte ringa beståndsdel får sägas vara ett mer oväntat grepp. Att utgåvan genomsyras av passion och en hoppfull anda bortom agiterande paroller är värt extra applåder.