Hans Loelv
Last Dance
4
Inspelning, mix och mastering: Alar Suurna
Cat Foot
Releasedatum: Mars 2026
Pianisten och kompositören Hans Loelv från Uppsala har ett långt förflutet i musiken. Även om han var medlem i von Zamla (hörde Samla Mammas Manna Revisited live tidigare i år på Skeppet i Göteborg) på 80-talet får 72-åringen betecknas som en doldis. Tre av hans cd som getts ut av skivbolaget Do Music Records har skickats till mig. I mina öron lät musiken genuin och ibland gripande varvid mitt intresse väcktes. Därför skrevs utförliga och uppskattande recensioner vilket kan observeras om man googlar hans namn. Musikanten täcker stilistiskt åtskilliga stilar utan att det blir urvattnat. Han hävdar att han har sin bas i jazz, en rimlig slutsats enligt er recensent. Minns jag rätt såg jag honom på scen med Adolphson & Falk för inte så många år sedan. Verkar som om Loelv besitter en oerhörd skaparlust då han frapperande ofta släpper skivor på vilka han ofta tillverkat musiken själv. Så är fallet på Last Dance vars elva låtar har pianisten och dragspelaren som upphovsman. Nu har jag äntligen tagit mig tid och lyssnat två gånger i mina utmärkta Sony-hörlurar anslutna till cd-spelaren. Första intrycket stämde, hittade återigen mycket att bli förtjust i. Anhängare av album som hänger ihop skulle nog anmärka på hur disparat det är, med en stor variation av uttryck och tempon. För egen del tycker jag totalt sett om rikedomen av mood. Ser det snarare som ett lukulliskt smörgåsbord än ett spretande mischmasch.
Detta 4+ album är osedvanligt påkostat. Många medverkar på Loelvs ambitiösa och genomgående mycket framgångsrika projekt. Känner inte till vad mina kollegor kommit fram till i den mån de bemödat sig om att recensera. Grundformationen utgörs av en utomordentlig pianotrio som förutom honom själv vid flygeln består av Per V Johansson på kontrabas/ elbas (ett spår) samt Bosse Söderberg bakom trummorna. Johansson har blivit recenserad i och med att att han ingår i Trio X of Sweden medan batterist inte är mig bekant fast han spelat med Mårten Lundgren, Lars Sjösten, Jan Allan med flera. Vidare framträder två tunga ur olika generationer i egenskap av jazzigt blås. Syftar på saxmannen Klas Toresson (ts, ss, fl) jämte prisade Erik Tengholm på trumpet och flygelhorn. En inkännande ypperlig gitarrist vid namn Anders Johansson tillför attraktiva ackord i tre melodier medan rutinerade Tomas Arnesen (minns honom från exempelvis Good Morning Blues Band) levererar långsamt souligt groove på ett spår. Brasilianska handtrumman pandeiro hanteras av Maria Pia Karlsson för att markera en vibe av samba, Inledande stegrande väsande sound blåses i en snäcka av Eva Högberg. Om inte nytt så åtminstone ovanligt är det faktum att sång förekommer på flera melodier. Laura Wikström, Sara Loelv samt Marc Gransten heter sångsolisterna. Dessutom förekommer en kör på Rest In Peace. Artisten med många strängar på sin lyra tar fram dragspelet tar här och i en vals fram dragspelet, vilket ger mig anledning att publicera bilden som medföljer, ett porträtt på Loelv när han som liten grabb lärde sig att tackla bälgen och knapparnas utmaningar.
Händer som sagt så mycket med gott resultat och flera fullträffar att man riskerar att drunkna i detaljer om all fakta och alla intryck återges. Och rubriken sammanfattar väl, detta storstilade projekt vars skilda riktningar kan göra en konfys. Det slås in på så olika vägar med kontrasterande känslor att smörgåsbordet kan te sig mastigt att smälta. Å andra sidan bör varje musikälskare glädjas åt ett verk som har så mycket att ge. Loelv öppnar med stillsamt rogivande toner av eftertänksam pianotrio i Vid havsviken, där luft blåses in i snäckskal i sällsamt intro. Sedan är man fast. Last Dance vars titel antyder ett musikaliskt testamente, innehåller tio ytterligare spår med karaktär. Klas Toresson finns elegant i helfigur i elegi över Wayne Shorter genom värdigt spel på sopransax. Batteristen vispar och Tengholms flygelhorn vidgar soundet stilistiskt.
Det angenäma anslaget från Loelv interfolieras på några låtar av flinkt spel på nylonsträngad(?) gitarr av Anders Johansson. Otis & Elis borde bli en hit, skimrar av optimism. Förunderligt nog finns fler kompositioner med hit-potential. Tre av titlarna indikerar att valser skrivits, varav den första betitlad kort och gott Varma valsen sjöngs med noga betoning på naturen prakt. Sång har varit ett tämligen ovanligt inslag i Loelvs skivutgivning. Här finns däremot till och med kör, två sångerskor och en manlig vokalist i souligt up tempo-alster. I avslappnade Be Nice Be Cool Be You är det till och med han själv som med mörkt färgad stämma framför sin text. Tengholm, Toresson och pianotrion är på tårna i en eldig blues vars titel alluderar på Dizzy Gillespie. Att detta nummer onekligen svänger är inte heller standard hos kompositören. Snacka om att vilja och kunna förnya sig. Hör eminent ensemblespel till vilket härligt avspända solon från Tengolm och huvudpersonen adderas.
På tre spår förekommer dragspelstoner från Loelv, i en låt med drag av mästaren Richard Galliano. Sättningar varieras verkligen omsorgsfullt. Kyrkklockor och titel antyder att ett ode komponerats, likt en ljust hållen trösterik psalm. Kanske ämnat som begravningsmusik, i vilket fall en pärla av andliga dimensioner. Soundet skär sig nära nog när man ”utsätts” för långsamt framflytande groove med stänk av gospel. Låten ackompanjeras på elbas och utmärks av fräcka licks från nestorn Arnesen. I soft rökigt alster får vi som nämnts lyssna till Loelvs coola röst. I egenskap av instrumentalister briljerar återigen huvudrollsinnehavaren och den inte hälften så gamla trumpetaren. Lättsamt gungande samba från sju musiker förebådar en avskalad fantastisk final, enbart med fokus på pianots skönt kontemplativa klanger.