Inte Ett Riktigt Jobb
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Patrik M. Fahlin
Ett engagerande debattinlägg av en regissör vars hjärta brinner för folkbildningen. Egentligen är den här dokumentären mest ett debattinlägg om folkbildningen som är under attack från högerpartierna, i synnerhet av Sverigedemokraterna. Det är en slags föreläsning av regissören Partik M. Fahlin om hur viktig folkbildningen är och den är ett attack på de politiska krafter som drar ner på stöd och resurser för folkbildningen. Som film är den svår att betygsätta konstnärligt och dramaturgiskt. Det höga betyget får den för att regissören så väl lyckas föra fram sitt budskap.
Utgångspunkten för filmen är utbildningsminister Mats Perssons uttalande då han motiverade regeringen stora minskning av anslag till folkbildningen med att regeringen hellre vill satsa på utbildningar som leder till riktiga jobb. Mats Persson (Liberal) var Sveriges utbildningsminister 2022–2024. Uttalandet om riktiga jobb har fått många reaktioner. I filmen finns flera exempel på personer som fått inte bara jobb utan lyckats mycket bra, tack vare den start och det stöd de fick från studieförbunden. Josef Fares, Marit Bergman, Smash Into Pieces, Kalle Moraeus, med flera exempel finns på att folkbildningen kan skapa jobb.
Men folkbildningen är en bred rörelse som har flera andra viktiga syften än att utbilda människor till jobb. Som filmen tar upp ger studieförbunden många unga möjligheten att utvecklas inom ett område och där finns många, många kurser och evenemang där människor i olika åldrar och bakgrund kan mötas och få nya kontakter.
Syftet med filmen är helt klart att slå ett slag för folkbildningen. Dokumentären är ett politiskt inlägg för att folkbildningen ska få resurser. Det lyckas regissören bra att få fram även om jag tycker att han förminskar problemet med att studieförbundet Ibn Rushd som grundades 2001 och lades ner i slutet av 2024 fick många miljarder i anslag trots att det fanns en hel del kritik mot att det studieförbundet ska haftstudiematerial eller hänvisningar till texter som ansetts konservativa eller problematiska gällande exempelvis hbtq-frågor och synen på aga.D Kritiker menade att verksamheten inte uppfyllde de krav på demokratisk fostran som ställs på organisationer som mottar offentliga medel. Det var skarp kritik som regissören inte tycks ta så mycket på allvar. Överlag är den tredjedel av filmen där han går igenom kritiken som förts mot studieförbunden kring anklagelser om fusk är upprepande och känns som indoktrinering. Men det är förstås så ofta går till när någon vill tydligt framföra sin åsikt. Jag tror att dokumentären hade vunnit på att han inte upprepade sig så mycket.
Jag tycker att varenda politiker i Sverige på alla nivåer, såväl inom kommun som region och på riksnivå bör ser denna film. Men många andra bör också de den och prata om den. Folkbildningen, studieförbunden, är så mycket mer än att den ger människor, framför allt unga, stöd att utveckla något de är intresserade av som inom musik, teater, att laga mat, att hantverka, att programmera, att fotografera, att filma, att skriva med mera, med mera. Studieförbunden ger människor möjlighet att mötas.
Filmen har ett stort fokus på unga som får hjälp att utvecklas genom studieförbunden, men jag saknar en annan viktig del av vad studieförbunden gör för andra åldersgrupper och äldre människor. Folkbildningen/studieförbunden har en given plats där idrotten eller olika politiska eller religiösa organisationer inte lockar.
Att dra ner på resurserna till folkbildningen är farligt för samhället, menar många som får komma till tals i filmen. I stort sett den ende i filmen som uttalar stöd för att dra ner på resurser till folkbildningen är Sverigedemokraternas Alexander Christiansson.
Tja, denna dokumentär är utan tvekan ett politiskt debattinlägg – och därför väldigt svår att betygsätta. Men den görs övertygande och det bubblar av engagemang och hjärta. Egentligen siktar han väl på öppet mål. De flesta runt om i Sverige har väl en positiv inställning till folkbildningen? För övrigt ser väl opinionsundersökningarna inför valet ut som att Tidö-regeringen ska tappa makten och då är det väl högst möjligt att folkbildningen får mer stöd. Men osvuret är bäst, förstås.