
The Hunger Games: Sunrise on the Reaping
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 november 2026
Regi Francis Lawrence
Hunger Games må kanske inte haft det historiska genomslag som – den numera kontroversiella, Harry Potter-serien hade vad gäller att rita om kartan för populärkultur. Men sett till andra medtävlande vad gäller att fånga unga läsare eller tittare, som den helt kollapsade Divergent, står sig Hunger Games stabilt.
Även om serien inte avslutades med någon vidare triumf då den avslutande boken delades upp i två delar, visade sig den föregående filmen, som var en prequel, The Ballad of Songbirds & Snakes, vara oväntat stabil även om den inte mottogs vidare entusiastiskt av varken kritiker eller publik. Sunrise On The Reaping väljer att gå lite närmare det bekanta genom att inkludera en rad mer välbekanta karaktärer från den ursprungliga serien – i yngre ålder, och lockar även med Jennifer Lawrence återkomst som Katniss Everdeen. Det må vara en betydligt mer publikfriande historia men det innebär inte en bättre film.
Att göra en film av den magnitud som är Sunrise On The Reaping som bär med sig en genuin historik, både fiktiv men också faktisk, är som att navigera ett lastfartyg genom en bakgata i Gamla Stan. Att frångå den etablerade formulan alltför mycket leder till hysteri och gränslösa glåpord, att inte erbjuda några som helst innovationer eller försök att ta det framåt är minst lika riskabelt. Regissören Francis Lawrence befinner sig i en unik situation, han står som avsändare för allt som haft med Hunger Games att göra sedan den första filmen. Han har därför aldrig behövt ta över stafettpinnen eller anpassa sig efter någon annans vision.
Och det hela känns genomgående som ett försök att återgå till seriens mest igenkännbara och omtyckta inslag. Till skillnad mot Songbirds & Snakes uteblir det politiska spelet och det machiavelliska intrigerna. Själva dödsleken, där ungdomar kastar av sig all form av moral och heder för att överleva får oerhört stort spelrum, förvisso finns de obehagliga allegorierna till det moderna samhället kvar, där våld och utsatthet blivit till underhållning för hungrande massor som avnjuter det i trygghet, men det finns ingen vilja att förstärka Hunger Games mer potenta allegoriska inslag, som alltid bestått av en påtaglig frustration över vårt eget samhälle. Det erinras bara genom produktionsdesignen där fångläger och fängelse-lika industristäder skulle kunna vara tagit från ett totalitärt u-land, men berättelsen som sådan samt Lawrence regi vill sällan närma sig något annat än bekanta och trygga områden.
Då ett av seriens ikoniska jättelika tåg kommer i bild påminns publiken om att hela filmen är som på räls. Alla hållplatser som ska besökas görs så, dock utan vidare uppståndelse. Resan når fram till sin slutdestination utan vidare konstigheter men åkturen är inte vidare minnesvärd.
Lawrence har också en märklig distans till flera karaktärer. Haymitch Abernathy har – som bekant, behandlats förut och borde därför vara en person som Lawrence behärskar. Men även här finns en ovilja att göra ett verkligt närmande, Joseph Zada i rollen gör förvisso ett stabilt arbete men flera avgörande moment som involverar djupt traumatiska händelser med andra karaktärer är avslagna. Detta gäller också de cyniska dödsspelen. Lawrence har alltid varit bra på att ta våldet till sin spets även för en film som vill kunna appellera till en relativt ung publik. Även här är det oväntat brutalt och smutsigt, men de emotionella konsekvenserna och scenerna som vill vara drabbande är allt annat än, detta då flertalet karaktärer bara liknar pusselbitar som ska föra allt framåt.
Och trots ett antal imponerande namn som Ralph Fiennes, Glenn Close samt Elle Fanning är de alla bara förbipasserande. Andra aktörer, som exempelvis Maya Hawke, känns som på gränsen till cameos. Detta beror inte på snålt tilltagen speltid, filmens sanslösa 160 minuter borde ge gott om plats till alla men så är inte fallet. En aspekt som inte går att slå ned på är att Lawrence – tydligt, förbättrar sig visuellt. Från det ganska platta och karaktärslösa utseendet i de första filmerna, med ett urvattnat foto, börjar den visuella identiteten nu bli betydligt mer tydlig. De redan visade bilderna från den bildsköna dödsarenan är tveklöst det bästa vi sett – visuellt, från serien hittills.
Kritiken må vara hård men det är svårt att förstå varför filmen inte känns mer självklar eller målmedveten, framförallt med antalet veteraner framför och bakom kameran. Nog för att det fortfarande engagerar och även skrämmer, men med tanke på insatserna och kompetensen bakom är en duglig film inte riktigt vad som hade efterfrågats.