12/11 2026
Rest. Ester i Kungsbacka
Arrangör: Föreningen Jazz & Blues i Kungsbacka
Det mesta utföll till avsevärd belåtenhet när jag bestämde mig för att resa med pendeln till närmaste stad söderut. Enda arrangören kan vara missbelåten med var den klena uppslutningen, särskilt med tanke på att man haft utsålt tre gånger under säsongen. Att jag virrade till det och precis missade tåget hem och fick vänta en halvtimme delvis utomhus i bister väderlek, var förvisso förargligt. När jag ändå befann mig på en krog som lyfts fram i White Guide passade sig som kvällsmat på att lyxa till det, åt en av deras klassiker efter konserten och efter lite häng med bandledaren och några av hennes ”medarbetare”.
Tråblåsaren och kompositören Lina Lövstrand har jag lärt känna musikaliskt, främst genom Elaria Orchestra som hon bildade tillsammans med dess konstnärliga ledare Erika Hammarberg. Har recenserat dem på jazzfestivaler i Ystad och Stockholm samt i Göteborg med Rigmor Gustafsson. Har också hört Lövstrand med New Places Orchestra. Fjolårets J:son stipendiat som ofta sitter i orkestern till musikaler har varit flitig i skivstudion och dessutom tagit sig tid att skriva musik för sin grupp Woodwind Stories. Tre album på fyra år har producerats, varav Windfall är sprillans färskt. Därför kan miniturnén i Halland benämnas releasespelningar.
På skiva nya plattan etableras ett fruktbart samarbete med en flerfaldigt prisbelönt instrumentkollega, Per ”Texas” Johansson. Övriga män hon basar för denna afton i Kungsbacka är Daniel Tilling på rhodes/ digitalpiano som jag haft nöjet att lyssna på i olika konstellationer, bland dem Stockholm Swing All Stars, gitarristen Fredrik Olsson och en rytmsektion bestående av välrenommerade Lars Ekman på elbas som sett med Elaria och i små enheter på Unity och bakom trummorna Niklas Bodin, medlem i Svenska Psalmjazztrion. Bägge i rytmsektionen har för övrigt vistats och verkat i det stora jazzlandet USA. Gitarristen har en egen kvintett och har spelat med bland andra Sean Nowell och Klas Toresson.
Musiken låter sig inte enkelt beskrivas eller sammanfattas, varför spännande är ett adekvat adjektiv i sammanhanget. Åtminstone tre-fyra riktningar präglar och influerar kompositionerna. Syftar på ett visst mått av kammarjazz, uppenbara inslag av souljazz, klart urskiljbar inspiration från nordisk folkmusik samt stänk av pulserande bop. Erkänner att mina försök att ringa in vad de gemensamt uträttar blir lite valhänta. Hade i princip inte lyssnat på projektet tidigare, bortsett från några smakprov på nätet samma dag.
Man lirar som brukligt uppdelat i två set. Ljudtekniker Magnus Kinding ska harangeras för hur kristallklart varje instrument kan urskiljas. Låtskrivaren introducerar sina alster, talar ibland om vilka instrument hon och ”Texas” trakterar, och ger oss en upplysande anekdot jag återkommer till. Visar sig att all musik de lanserar kommer från nyss släppta album bortsett från extranumret. Margaretha Evmark från lokala arrangören hälsar publiken och musikerna välkomna.
Anmärkningsvärt att inga saxofoner förekommer, fast de hör till träblåsfamiljen. Senast jag hörde ”Texas” skapades magi med tenorsax under spelperioden för hisnande Black Rider vars premiär recenserades här. Skrev upp alla sinnrika kombinationer av blåsinstrument som förekom i Kungsbacka. Kvinnan som har ”befälet” över sina mannar är primärt flöjtist medan ”Texas” oftast lirar sopran- eller tenorsax plus olika varianter på klarinett. Man öppnar med Crystal följt av Whispering Spring. Slås omgående av anstrykningen av folkmusik, något som Fredrik Olsson berörde i samtal med mig efteråt om hur deras musik bäst definieras.
Låtskrivarens melodier är genomgående svävande till sin natur, ofta med lätt anslag. Ibland tillförs bett, spets och sväng genom accentuerat beat från rytmsektionen och melodimakarna med tangenter och strängar. Gitarristen får träda fram första gången mitt i andra låten medan den för mig välbekante klaviaturhanteraren får vänta tills tredje melodin, Lingering med features på fagott (Texas), vasklarinett (Lina) samt digitalpiano (Daniel). Slutligen lämnas stafettpinnen över till gruppens jazziga gitarrist.
Lina berättar att det hänt att hon spelar upp till åtta instrument när hon suttit i orkestrar till musikaler. Förhåller sig på motsvarande sätt för ”Texas” när han anlitas till musikaler. Initiativtagaren omsatte med Woodwind Stories sin idé om att föra in denna mångfald av träblås i en jazzkontext. Konstaterar efter min premiärlyssning att utfallet är synnerligen lyckat. Glädjande att somliga vill och förmår att vara nyskapande inom en vidsträckt genre jag lyssnat på i drygt ett halvt sekel.
Pieces glider fram som eterisk ballad, i tjusigt introt utan rytmsektion. När de ljuvliga blåsarna med ”Texas” på oboe(?) tar paus, färgas mellanrummet fint av Tilling. Ett magnifikt arr! Sista nummer före paus blir Midsummer Moment vars bop-tongångar initierade av Tilling överraskar. Rytmiska klurigheter vidareutvecklas av batterist Bodin som får rum för sitt första solo och den smidige gitarrist som borde fått mer utrymme. Han får för sällan ut sin potential, blir ett sparsamt använt komplement.
. Andra set inleds på trio. Frontande blåsare plus får sällskap av endast gruppens utsökte pianist i två sofistikerade stycken. I ett av dem trakterar den rosade manlige träblåsaren basklarinett. När jag efteråt frågar om arrangörerna förser dem med instrument eller om de släpar runt sina egna, blir svaret att de själva kånkar på sina etui med instrument. Tappert! Upprinnelsen till en av alstren förklaras, en vacker ballad i moll. Lövstrand hade nämligen engagerats i den blåsorkester som ramade in Håkans (som med Carola räcker ju förnamn) senaste shower på Ullevi vilka sågs av ett par hundratusen fans. (Fick efter önskemål höra mer om den cirkusen efter konserten.) På fashionabla hotellet hon bodde på i Gårda kom låten till, som en lust att spräcka bubblan av musikalisk eufori hon vistades i. Denna antites och Continue skapar svindlande sfärisk skönhet. När övriga förenas med dem syns Lina spela blockflöjt medan Texas tar fram sin lite otympliga fagott.
Bör verkligen betonas att rytmsektionens tillförsel genomgående är att diskret natur, vilket gör tillfälliga förändringar av sound tämligen dramatiska. Inte vanligt att höra en elbasist och batterist hålla en så pass låg profil om det inte handlar om att ackompanjera vissångare. Lars Ekman kliver fram på slutet, ger oss ett lika delikat som prydligt bassolo. Titellåten på Windfall sträcker på sig i sprittande tretakt i medium tempo. Nästan så man hajar till över annat slags expansivt sound. Här finns en touch av vemodig vals i folkviseton med flinkt solo på gitarr och expressiv, enastående utflykt från Texas. Snacka om extatisk urladdning! Kul att de ges utrymme att brodera tema i finalen, förnämligt uppbackade. Extranumret Skyline, för övrigt melodi hämtad från föregående album, sprudlar av hopp och kännetecknas av fina features från flöjtist (tillika bandledare), basist och trumslagare. Niklas Bodin brister ut i ett av sina fåtaliga solon.
Blev som jag bespetsat mig på en fängslande konsert som rörde sig i flera intressanta riktningar. Om vartannat lyriskt, medryckande och kryddat med spännande klanger. Att den väl fungerande originella projektet initierat med säker hand av Lina Lövstrand, fått tillökning genom prisade innovatören Per ”Texas” Johansson är att beteckna som ett musikaliskt giftermål på högsta nivå.