U2 – Carnaval De Luz – Betyg 4 (5)
Det här är en platta för alla U2-lovers. För den som fortfarande får gåshud av The Edge när gitarrerna öppnar upp ett landskap, för den som saknar Larry Mullen Jr karaktäristiska trumspel och för den som någon gång har förälskat sig i Bonos förmåga att göra även de mest personliga betraktelserna till något som känns universellt.
Med Carnaval de Luz visar U2 att det fortfarande finns en musikalisk hunger kvar i det gamla bandet. Det är inte någon desperat jakt på ungdomlighet eller ett försök att återskapa en svunnen storhetstid. Snarare känns det som att Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr. återigen har hittat glädjen i att spela tillsammans.
Det är nästan nio år sedan Songs of Experience och mycket har hänt sedan dess. Bandet har experimenterat, blickat bakåt och ägnat sig åt att återbesöka sin egen historia. Nu känns det som om de faktiskt vill framåt igen.
Albumet rör sig mellan flera olika musikaliska världar. Här finns det storslagna och igenkännbara U2, men också en lekfullhet som inte alltid varit så framträdande under de senare skivorna. Brian Enos medverkan märks i de mer experimentella ljudlandskapen, medan Jacknife Lee håller ihop helheten med en produktion som ger låtarna både rymd och energi.
Det börjar med den experimentella öppningen Go (Carnaval de Luz), innan La Reina kliver fram med ett gitarriff som påminner om varför The Edge är en av rockvärldens mest särpräglade gitarrister. Det är en av skivans starkaste stunder och en låt som mycket väl skulle kunna växa till en konsertfavorit.
Street of Dreams för tankarna till det mer klassiska U2, medan samarbetet med Rosalía på The Mirror Maker visar att bandet fortfarande är nyfiket på andra musikaliska uttryck. Allt fungerar inte lika bra. Superficiality är ett försök att släppa loss i ett discobetonat poplandskap. Det är kul att höra U2 leka med formen, men resultatet känns inte riktigt lika självklart.
När Bono tar sig an världens mörker på If the World Is at War We Better Not Be blir det mer allvar. Här finns den politiska och existentiella nerv som alltid varit en del av U2 identitet. Det är en påminnelse om att Bono fortfarande har mycket att säga, även om han ibland har en tendens att vilja säga lite för mycket.
Sedan kommer Silencio. En kort, intensiv urladdning som visar en helt annan sida av bandet. Punkig, energisk och befriande opretentiös. Det är nästan svårt att inte le åt att ett band med så många år bakom sig fortfarande kan låta så här hungrigt.
Men albumets verkliga höjdpunkter finns kanske i den andra halvan. The Greatest Show on Earth är den sortens storslagna U2-låt som får tankarna att vandra tillbaka till The Joshua Tree. Här finns de stora känslorna, gitarrerna och Bonos dramatiska uttryck. Det är inte särskilt subtilt, men ibland är det precis vad man vill ha av U2.
Glorify blandar gospel med modern pop och visar att bandet fortfarande kan hitta nya vägar. Och så har vi Midnight Sunshine, en betydligt mer lågmäld och melodisk pärla. Här får musiken andas och Bono behöver inte ta i från tårna för att nå fram. Det är en av skivans finaste stunder.
Can’t Stop Us Now har den där arenarockkänslan som U2 behärskar bättre än de flesta, även om den inte riktigt når samma höjder som albumets starkaste spår.
Avslutningen Torn, där Dolly Parton medverkar, ger albumet en extra känslomässig dimension. Det är en berättelse om splittring, familjeband och människor som glider ifrån varandra. Dolly Partons insats blir särskilt betydelsefull och ger avslutningen en värme som stannar kvar efter att musiken tystnat.
Min analys är att Carnaval de Luz fungerar bäst när U2 slutar försöka vara U2. När de vågar vara lite punkiga, lite poppiga, lite experimentella och framför allt när de låter musiken tala för sig själv. Det är då den gamla magin uppstår.
Det finns förstås stunder då de faller tillbaka i sina välbekanta storslagna gester. Men jag har faktiskt saknat just de där stora känslorna också. Det är något med The Edges gitarrer, Adams bas och Larrys trummor som fortfarande skapar ett sound som är svårt att ersätta. Längtar efter att få höra det på alla tre konserterna i Stockholm i april.
Det här är inte The Joshua Tree och inte heller Achtung Baby. Det behöver det inte vara. Det är ett album från ett band som har en lång historia bakom sig men som fortfarande har något att berätta.
Och kanske är det viktigaste av allt: U2 låter återigen som fyra musiker som vill spela tillsammans.
Det räcker långt.