Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Medier

Alla dessa farliga gatubarn …

by

Rykten … jag har tänkt på det där med rykten. Medier är väl egentligen en organiserad form av ryktesspridning. Ja nu beror det förstås på hur var och en definierar ordet ”rykten”.

Egentligen borde ordet ”rykten” vara ett neutralt ord, varken negativt eller positivt. Rykten är något som sprids. Rykten kan vara sanna eller osanna, de kan vara delvis sanna, de kan vara totalt osanna, de kan vara rena rama lögner, de kan var överdrivna, underdrivna …

Journalister har som uppdrag att sprida information. Rykten kan vara information eller åtminstone ha en liten kärna av information. I alla fall tänker jag så. Information är för mig något som ska vara sant.

Ibland blandas väl dessa två begrepp inom nyhetsförmedlingen. Rykten blir nyheter. Ibland är det säkert nödvändigt, En del stora avslöjanden börjar med små, små rykten som någon undersöker närmare.

På senare tid har jag på olika håll hört rykten. Rykten som säger att hundratals farliga gatubarn håller till kring Centralstationen i Stockholm. Dessa farliga gatubarn rånar människor och begår olika våldsbrott.

Idag när jag var i hundrastgården med vår lilla vovve träffade jag några äldre damer som beklagade sig över dessa hemska tider och sade att de ”aldrig vågar åka in till city längre” – på grund av alla dessa farliga gatubarn. ”Ja jag tycker då att de ska skickas tillbaka, varenda en, därifrån de kommer”, sade en av damerna.

Häromdagen såg jag en tråd i Facebook. På Katerina Janouchs facebooksida fanns ett inlägg om att de farliga gatubarnen numer höll till på Södermalm. (Inlägget kommer ursprungligen från Katerina Janouchs hemsida/debattblogg Katerina Magasin:
Det kom ett mejl igår med anledning av de marockanska gatugängen. Avsändaren tänker flytta från Södermalm då situationen blivit allt mer ohållbar. Hon har bett mig uppmärksamma de boendes ökande otrygghet.

Ännu fler människor som berättar att de inte längre vågar gå ut på kvällen eller vara i centrala Stockholm, eller numera på Södermalm.

Jag kan givetvis inte säga att människor är rädda i onödan. Rädslor är starka känslor. Men ibland kan det, faktiskt, gå att skärskåda en rädsla och bearbeta den. Ibland är rädslan större och starkare än den behöver vara. Rädslor kan hindra oss från att leva som vi vill. En del rädslor är bra att vi har, andra rädslor förstör mer än de är till nytta.

Jag är ofta i centrala Stockholm under olika tider på dygnet – och sedan det började rapporteras om dessa farliga gatubarn har jag kikat efter dem. Jag skulle vilja intervjua några av dem. Men jag har inte lyckats hitta någon.

Jag känner en kvinna som jobbar som god man åt ensamkommande flyktingbarn. Hon har haft hand om ett sådant barn, som är ett av marockanska gatubarnen. Han har nyligen fyllt 18 år så hon är inte längre god man åt honom. Men vad hon berättat är att han längtar efter att bo någonstans, att få börja plugga något så han kan få ett jobb.

Nej, jag säger inte att det inte finns kriminella gäng. Jag säger inte att det skulle vara problemfritt med en mängd ensamkommande barn och ungdomare från bland annat Marocko. Jag säger inte att dessa gatubarn inte finns och jag säger inte att det inte förekommer kriminalitet bland dem. Det enda jag säger är att jag inte riktigt tror på att det är så farligt vare sig i centrala Stockholm eller på Södermalm som ryktena menar.

Vad jag vill och önskar:
att medier och alla som sprider vidare uppgifter, rykten, information, påståenden (sanna eller osanna) om farliga gatubarn tänker på att dessa rykten kan få människor att inte längre våga vara i centrala delarna av Stockholm. Deras liv begränsas, kanske helt utan anledning egentligen. Allt vi säger och skriver betyder något och får följder och konsekvenser.

Boktips: Den siste resenären av Tomas Löfström – julklappstips för journalister

by

Den siste resenären
Författare: Tomas Löfström
Förlag: Carlsson
Bandtyp: Inbunden
ISBN10: 9173315346
ISBN13: 9789173315340

En journalist som reste med skrivmaskin och kamera och skrev reportage – det låter som något ouppnåeligt för dagens journalister, nästan. I dagens medievärld är det snabbhet och att hitta uppslag att skriva om på Internet och att göra research på webben som dominerar arbetsdagen.

Torgny Sommelius har kallats den siste resenären i den svenska litteraturen. Han färdades ensam genom världen med skrivmaskin och kamera och utgav fyra omdiskuterade reportageböcker innan han omkom i en mystisk flygolycka på Trinidad 1963.

När nu Tomas Löfströms tjocka biografi om Torgny Sommelius kommit i bokhandeln har jag läst en del i den, men eftersom jag inte hunnit läsa hela, skriver jag inte en regelrätt recension utan nöjer mig med ett tips.

Bokförlaget skriver bland annat om boken:

Den siste resenären, Tomas Löfströms stora biografi om den bortglömda Torgny Sommelius, blir en gripande, medryckande berättelse om en ung författare och journalist i 50-talets Sverige som tänjde tillvarons gränser och vidgade reseskildringens revir. Torgny Sommelius föddes 1928 i Helsingborg och omkom 1963. Han var en litterär vagabond, samtidigt en avvikare. Begåvad, engagerad, romantisk följde han ett eget spår. Ingen har skrivit så starkt om Resenärens ensamhet och resandets dramatik. Ingen annan har rört sig så obehindrat mellan reportage och berättelse, dokumentär och fiktion. Sommelius skrev under åren 19541959 de fyra reseskildringarna: Jugoslavien u.p.a., Bort genom Asien, Blå Indien och Den märkvärdiga resan hem. Därutöver skrev han mängder av artiklar och reportage.

Det är en bok som jag inte vill sträckläsa utan jag läser några avsnitt i taget. Den har också intressanta bilder.

Jag blir imponerad av hur Torgny Sommelius gav sitt liv åt de äkta reportagen, att vara på plats och skildra miljöerna och förklara bakgrunder. Jag hoppas att boken tas upp på journalistutbildningarna. Men det i ryggraden kan de nya journalisterna kanske våga börja göra uppror mot den förflackning och ytlighet som breder ut sig i medier idag. Kanske kan journalister börja våga göra uppror mot ägarna som styr journalistiken till förenklad nöjesreklam?

Östhammars Twitterrekord bestod av köpta följare

by


Östhammars kommun är största kommun när det kommer till följare på Twitter med 35.00 följare, rapporterade medier häromdagen.

Det är imponerande med tanke på att det bara bor 24 000 i kommunen. Kommunen vet dock inte hur det gått till, skrev Svenska Dagbladet.

Ja med 30.000 följare var den relativt lilla kommunen större på Twitter än huvudstaden Stockholm.

Nu berättar Aftonbladet via Östhammars nyheter att två mediepersonligheter lågbakom den plötsligt populariteten.

Följarna är fiktiva och köptes för 20 dollar, för att visa hur sociala medier kan användas i politiska sammanhang.

– Vår avsikt har inte varit att smutsa ner, vi vill bara väcka frågan och uppmärksamma folk på hur internet fungerar, säger Kjell Eriksson, en av personerna bakom kuppen.

I skrivande stund har för övrigt Östhammars kommun 23.256 följare på Twitter. Här hittar du Östhammar på Twitter.

Jag frågar mig vad dessa så kallade mediepersonligheter menade sig ha visat med sitt experiment? Att det går att luras med sociala medier?
Att sociala medier inte är trovärdiga? Att det går att köpa sig plats i glansen i sociala medier?
Jag är tveksam till det. Jag tror att det alltid går att upptäcka i alla fall.

Däremot går det alldeles utmärkt att göra sig mer hörd i traditionella medier. Den som har finansiella resurser kan köpa gigantiska annonsutrymmen och kan också starta egna medieprojekt och göra sig hörda.
Varför är anhängare till traditionella medier så rädda för att människor som inte har kontakter eller finansiella muskler nu med sociala medier har en chans att göra sig hörda?

Svenska medier hot mot demokratin och hinder för svensk välfärd

by

Svenska medier är ett stort hot mot svensk välfärd och ett hot mot demokratin.
För ett tag sedan intervjuade jag integrationsminister Erik Ullenhag om åldersdiskriminering. Han menade att svenska medier är ett hot mot demokratin eftersom medier dels bara  rekryterar journalister som är purunga och det gör i sin tur att det medier rapporterar om blir ett skevt urval mot vad människor vill veta mer om. Nöjesjournalistiken får dominera totalt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt nämnde i en intervju att svenska invånare i framtiden kommer att behöva arbeta längre upp i åldrarna, ifall vi vill behålla vår välfärd. Det blev ett himla liv kring detta. Som alltid tosg de yrkesgrupper upp där människors kroppar slits före 65-årsåldern.
Ja det är sant, det finns arbeten och miljöer som sliter på människor – men obestridliga fakta är att ändå en allt större del av befolkningen är piggare och fräschare allt högre upp i åldrarna. Ett obestridligt faktum är nog också att välfärden inte kan upprätthållas om inte fler människor kan arbeta.

Tisdagen den 23 oktober togs frågor kring Sveriges åldrande befolkning då SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) tillsammans med in Framtidskommissionen hade bjudit in forskare och praktiker för att diskutera utmaningar kring detta. Statsminister Fredrik Reinfeldt är ordförande i Framtidskommissionen och den som samordnar kommissionens arbete med den demografiska utmaningen och han deltog i seminariet.

Det är typiskt och skrämmande att det enda jag hittills sett rapporterats därifrån i medier var i morgon-tv från SVT där, naturligtvis, de arbetsområden där människor slits ut före pensionsålderns togs upp. Allt för att låtsas som att det inte finns något problem med att människor inte duger i arbetslivet när de fått många års erfarenhet.

Ett annat skrämmande exempel står arrangörerna av seminariet själva för.

I inbjudan uttrycks det så här:
I de flesta utvecklade länder ökar antalet äldre som andel av hela befolkningen på grund av ökad medellivslängd, bättre hälsa och minskat barnafödande. Detta medför att åldersfördelningen blir alltmer skev. Ett längre arbetsliv när befolkningen åldras – behövs det och hur ska det gå till? Det är seminariets huvudfråga.

Skrämmande hur den diskriminerande synen på äldre också genomsyrar inbjudan. Varför uttrrycker de sig som att åldersfördelningen är skev. Skev utifrån vilka värderingar? Utifrån tankesättet att en människa inte duger något till efter en viss ålder? Skrämmande att det står så i själva inbjudan.

Minst lika skrämmande är att inte medier hittills tycks ha tagit upp frågan. Det är så sorgligt självklart: fördomarna frodas kring människor som inte är unga.

Reinfeldt vågade säga att människor bör kunna jobba efter 65 år. Och det kommer att behövas att människor gör det om vi ska upprätthålla välfärden. Självklart är det lika viktigt att unga människor kan få jobb och att människor från andra länder kommer in i arbetsmarknaden. Men det tas upp i medier och diskuteras. Men åldersdiskrimineringen är ett stort problem.

När de flesta arbetsgivare inte anställer människor som fyllt 50 och svenska medier inte anställer något som fyllt 40 – och Aftonbladet exempelvis är  ännu värre: deras medelålder på de anställda är 38 år. Det säger sig självt att Aftonbladet inte anställer någon som fyllt 35, kanske knappt någon som är över 30. Och vad för detta med sig i förlängningen? Det som rapporterar om i svenska medier blir till övervägande nöjesjournalistik.

Ja nöje är viktigt men det borde inte dominera nyhetsrapporteringen.

Svenska medier är förmodligen den grupp arbetsgivare som är värst på att åldersdiskriminera. Och nu undrar jag: om statsminister Reinfeldt på allvar tycker att människor ska kunna arbeta högre upp i åldrarna: vad är han och hans regering beredd att göra för att motverka fördomarna om människor över 50 år?

 

Jag skickar också en öppen fråga till Socialdemokraterna: är ni beredda att ta itu med problemet att människor över 50 år sorteras bort från arbetslivet? Är ni beredda att göra något åt åldersdiskrimineringen?

 

 

Vi kan inte räkna med att svenska medier tänker ta upp problemet, eftersom de själva är den största arbetsgivaren som satt åldersdiskriminering i system.

 

Hellre rapportera om överklassens protester mot nedskärning av gratis champagne än att rapportera om de verkliga problemen i samhället.

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken

by

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister
av Mikael Romero
Författare: Mikael Romero
Bibliografisk person: Mona Sahlin
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201208
ISBN10: 9113043218
ISBN13: 9789113043210

Varför blev Mona Sahlin inte statsminister, fast hon var så populär bland folk? När Ingvar Carlsson meddelat att han avgår som partiledare för Socialdemokraterna var Mona Sahlin en otroligt populär politiker. Hon var kandidat till att efterträda Ingvar Carlsson och eftersom S hade regeringsmakten hade hon blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag var redaktionschef på en tidning i Upplands Vösby under den tiden och jag minns när Mona Sahlin skulle tala i Väsby centrum. Centrum var alldeles överfullt av människor och alla ville prata med Mona Sahlin.

Ett otroligt mediedrev och dåligt stöd av partivänner kring en affär som nu, 25 år senare verkligen tycks uppförstorad med orimliga proportioner, gjorde att hon hoppade av både som statsråd och som kandidat till partiledarposten. Vi som sitter med historiens facit vet att det istället blev Göran Persson som tog över rodret i S och att Mona Sahlin gjorde comeback senare och blev partiledare, fast då för ett parti i opposition.

Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare när hon 1995 var på väg att bli Sveriges första stadsminister. Han har nu berättat sin version, hur han upplevde allt som hände då mediedrevet bröt ut och Mona Sahlin inte blev statsminister.

Varför fick Sverige inte sin första kvinnliga statsminister? Besvarar boken frågan? Det finns inte något enkelt svar på den frågan, men Mikael Romero räfsar fram ett par orsaker som utan tvekan samverkade.

Mona Sahlin hade vid några få tillfällen använt riksdagens kontokort, men betalat tillbaka allt. Det var inga stora summor hon hade köpt för och flera andra politiker, både från S och den borgerliga oppositionen hade gjort likadant, oftast för större summor. Deras liv drogs inte fram i mediernas uppförstora löpsedels jakt.  Mona Sahlin hade hyrt en hyrbil några få tillfällen i jobbet men ändå valt att betala bilhyran själv, eftersom hon eventuellt hade kört förbi dagis och hämtat barn med bilen.
Hon hade rent privat slarvat med inbetalningar till dagisavgifter. Något som faktiskt många som jobbar dygnet runt kan känna igen sig i. Vem missar inte något när livet snurrar alldeles för fort?

Den som slarvar med privatekonomin kan väl inte ta hand om ett lands ekonomi, var en vanlig kommentar av kritiker. Det låter kanske vettigt men vid närmare eftertanke är frågan om det finns några helt perfekta människor – och i så fall: vad blir det på bekostnad av? Mona Sahlin var väldigt tillgänglig som politiker, tog sig tid för människor, lyssnade på dem. Den människa som är perfekt på att sköta alla ekonomiska transaktioner kanske inte har samma sociala förmåga? Kanske …

Romero tar upp hur olika kvinnor behandlas av medier i jämförelse med män. Han berättar om hur Mona Sahlins kläder bedömdes av journalister. Vilken journalist betygsätter manliga politikers klädval? Varför skriver medier inte om männens portföljer när de så gärna skriver om kvinnors väskor?

Hans berättelse om drevjournalistiken är skrämmande. 25 år senare vet vi att en liknande föreställning nyligen utspelat sig när Håkan Juholt fick ett samlat mediedrev efter sig.

Mikael Romero menar att Mona Sahlin fick mäktiga fiender för att hon var kvinna, för att hon var så engagerad för jämställdhet.

Jag tycker Romeros förklaring till varför Mona Sahlin inte blev statsminister framför allt pekar på den oresonliga drevjournalistiken och att hon inte fick stöd av sina partivänner. Många började undvika henne och hennes stab allteftersom mediernas hets ökade.

Jag är personligen extremt orolig för att svenska medier kommer att bli om möjligt ännu hänsynslösare och ännu mindre benägna att kontrollera fakta. Eftersom svenska medier inte anställer några journalister som har gedigen livserfarenhet utan i stort sett bara anställer unga som är under 30 urholkas kunskap som tar åratal att få. Visst, trettioåriga journalister kan visst vara duktiga, men den kunskap som tar år att få har de inte hunnit införskaffa. När redaktionerna nu får en allt lägre medelålder är risken uppenbar att medierna kan bli ännu ytligare och okunnigare.

Mikael Romero är lojal mot Mona Sahlin. Jag upplever att han ärligt berättat sin syn på allt som hände. Han har ju själv fått en del av kritiken. Mona Sahlin hade dåligt stöd av sina medarbetare, har en del kritiker menat. Det är svårt att säga om det var så. Det är lätt att vara efterklok. Mikael Romero var ganska ung och inte så erfaren när han som SSU:are värvades till Stadsrådsberedningen för att bistå Mona Sahlin. Kanske är det en risk för S att partiet så ofta och så gärna anställer unga påläggskalvar från SSU till ansvarsfulla positioner. Så sker ju än idag, S har stora likheter med svenska medier på så sätt: de rekryterar hellre unga hungriga trettioåringar än människor som fyllt 50.

Jag har själv arbetar på samma arbetsplats som Mikael Romero i nästan åtta år. Vi har båda arbetat på LOs informationsenhet. Det är lustigt eller kanske skrämmande att vi arbetat tillsammans så länge och ändå är det en hel del jag inte visste om honom som har ärligt berättar om i boken. Han tar upp sin stökiga barndom, med en missbrukande mamma och hur han själv fick vandra runt mellan fosterhem. Trots denna stökiga barndom kunde han ta sig fram till en så ansvarsfull post som partisekreterare åt vice statsministern. Jag är imponerad och jag är glad att sådant är möjligt. Jag skulle vilja se Mikael Romero ta tag i den delen av sitt liv, resa runt i skolor och berätta om sitt liv. Visa att det är möjligt att ta sig från en bakgrund som kan tyckas ödesbestämd att gå åt skogen.

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: är ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken men också med stark kritik på hur fega och osolidariska många inom Socialdemokratin kan vara när det blåser kring någon av de egna. Det är en bok som ger många starka känslor och jag tycker att alla som är intresserade av mediefrågor och svensk politik bör läsa den.

Relaterat: Resumé och Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Aftonbladet 3

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,