Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mediedrev

Filmrecension: High & Low: John Galliano – en ärlig berättelse om högt och lågt, om att pendla mellan toppen och botten

by

High & Low: John Galliano
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Kevin Macdonald

En dokumentär där vi får möta John Galliano, en av världens mest hyllade modeskapare. Det känns som att vi får komma honom mycket nära, han vågar visa sina sämre sidor och sin svaghet. Berättelsen känns mycket ärlig.

Den som är modeintresserad får mycket spännande och fascinerade att se med många filmklipp från berömda modevisningar i Paris. Men filmens huvudtema är vidare och sträcker sig utanför mode-världen. Det handlar om att göra misstag och frågan om förlåtelse är möjlig. Kan den som dragit på sig världens ilska få en nystart? Kan den som blivit utskälld i internationella medier, som förföljts av mediedrev, få en ny chans?

John Galliano föddes i Gibraltar men är uppväxt i Storbritannien. Han kom in på den högt rankade konstutbildningen Central Saint Martins där hans examenskollektion gjorde honom känd och hyllad. Han är den första britt som blev modedesigner för ett franskt Couture-hus (Givenchy, 1995) och han är mest känd för sin position som chefsdesigner på Dior mellan åren 1996 och 2011. På toppen av sin karriär gick allt åt skogen. Han jobbade mycket, drack mängder av alkohol och knaprade piller av olika slag. Full och påtänd kom han i konflikt med människor på en bar och han gjorde antisemitiska uttalanden. Några av dessa utbrott filmades och spreds i media. Han blev dömd för sina uttalanden i domstol och han fick sparken från Dior. Hans partner och några vänner såg då till att han kom iväg på rehab.

Ämnet är påtagligt aktuellt i Sverige och i västvärlden idag då antisemitismen växer och tagit sig in i nya grupper. Det finns många rapporter om hot och hat mot judar i Sverige och rapporter om att många judiska familjer väljer att lämna Sverige har jag hört många gånger under senare åren.

John Galliano fick träffa en judisk rabbi och fick lära sig om förintelsen som det visade sig att han inte kände till så mycket om. Hur kom det sig att han just använde ordet ”jude” som ett nedvärderande uttryck? Det ges olika förklaringar till vad det kan bero på. Jag tänker att det är viktigt att ta sådana uttryck på allvar. Det får aldrig bli accepterat med nedvärderande uttryck om olika folkslag eller kulturer. John Galliano bad också flera personer om ursäkt och visade att han ångrar sitt beteende.

Att John Galliano kunde komma tillbaka till modebranschen beror nog på att alla som jobbat med honom och som känner honom tydligt säger att han absolut inte är någon rasist. Ett annat starkt skäl till att han kunde komma tillbaka är nog också att han sedan elva år är nykter och inte använder alkohol eller andra droger. Fast visst finns det någon i filmen som ger uttryck för tanken att det är lättare att komma tillbaka för honom som är en vit man. Jag vet inte. Filmen ger en del att fundera på. Det bör vara möjligt att kunna få förlåtelse, att kunna börja om. Men samtidigt måste det vara tydligt att det inte är accepterat att ge uttryck för antisemitism eller någon rasism. Och det är ett budskap som behövs idag där hat florerar mot många grupper. Ytterligare ett skäl till att han komma tillbaka till modebranschen är nog att han är oerhört skicklig, en begåvad modedesigner utan like.

Filmens titel, High & Low, är träffsäker på flera sätt. John Galliano är en mästare på att kunna förena finmode med gatumode, att förena förnäma tyger med trasiga kläder och kartong. Samtidigt var han hyllad, en stjärna högt upp i hierarkin och trillade långt, långt ner. En tredje betydelser ligger i High and Low, då han pendlade mellan att vara hög, påtänd och djupt deprimerad, låg. En suverän titel på en stark och berörande film som känns som en av de ärligaste dokumentärer jag sett på länge.

Fakta om John Galliano:
Han har fått utmärkelsen British designer of the year 1987, 1994, 1995 och 1997. Sedan 2015 är John Galliano chefsdesigner för Maison Margiela där hans senaste kollektion, som visades i Paris i januari 2024, hyllades unisont av pressen och beskrivs som hans definitiva comeback. Han bor i Paris tillsammans med sin partner Alexis Roche.

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken

by

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister
av Mikael Romero
Författare: Mikael Romero
Bibliografisk person: Mona Sahlin
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201208
ISBN10: 9113043218
ISBN13: 9789113043210

Varför blev Mona Sahlin inte statsminister, fast hon var så populär bland folk? När Ingvar Carlsson meddelat att han avgår som partiledare för Socialdemokraterna var Mona Sahlin en otroligt populär politiker. Hon var kandidat till att efterträda Ingvar Carlsson och eftersom S hade regeringsmakten hade hon blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag var redaktionschef på en tidning i Upplands Vösby under den tiden och jag minns när Mona Sahlin skulle tala i Väsby centrum. Centrum var alldeles överfullt av människor och alla ville prata med Mona Sahlin.

Ett otroligt mediedrev och dåligt stöd av partivänner kring en affär som nu, 25 år senare verkligen tycks uppförstorad med orimliga proportioner, gjorde att hon hoppade av både som statsråd och som kandidat till partiledarposten. Vi som sitter med historiens facit vet att det istället blev Göran Persson som tog över rodret i S och att Mona Sahlin gjorde comeback senare och blev partiledare, fast då för ett parti i opposition.

Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare när hon 1995 var på väg att bli Sveriges första stadsminister. Han har nu berättat sin version, hur han upplevde allt som hände då mediedrevet bröt ut och Mona Sahlin inte blev statsminister.

Varför fick Sverige inte sin första kvinnliga statsminister? Besvarar boken frågan? Det finns inte något enkelt svar på den frågan, men Mikael Romero räfsar fram ett par orsaker som utan tvekan samverkade.

Mona Sahlin hade vid några få tillfällen använt riksdagens kontokort, men betalat tillbaka allt. Det var inga stora summor hon hade köpt för och flera andra politiker, både från S och den borgerliga oppositionen hade gjort likadant, oftast för större summor. Deras liv drogs inte fram i mediernas uppförstora löpsedels jakt.  Mona Sahlin hade hyrt en hyrbil några få tillfällen i jobbet men ändå valt att betala bilhyran själv, eftersom hon eventuellt hade kört förbi dagis och hämtat barn med bilen.
Hon hade rent privat slarvat med inbetalningar till dagisavgifter. Något som faktiskt många som jobbar dygnet runt kan känna igen sig i. Vem missar inte något när livet snurrar alldeles för fort?

Den som slarvar med privatekonomin kan väl inte ta hand om ett lands ekonomi, var en vanlig kommentar av kritiker. Det låter kanske vettigt men vid närmare eftertanke är frågan om det finns några helt perfekta människor – och i så fall: vad blir det på bekostnad av? Mona Sahlin var väldigt tillgänglig som politiker, tog sig tid för människor, lyssnade på dem. Den människa som är perfekt på att sköta alla ekonomiska transaktioner kanske inte har samma sociala förmåga? Kanske …

Romero tar upp hur olika kvinnor behandlas av medier i jämförelse med män. Han berättar om hur Mona Sahlins kläder bedömdes av journalister. Vilken journalist betygsätter manliga politikers klädval? Varför skriver medier inte om männens portföljer när de så gärna skriver om kvinnors väskor?

Hans berättelse om drevjournalistiken är skrämmande. 25 år senare vet vi att en liknande föreställning nyligen utspelat sig när Håkan Juholt fick ett samlat mediedrev efter sig.

Mikael Romero menar att Mona Sahlin fick mäktiga fiender för att hon var kvinna, för att hon var så engagerad för jämställdhet.

Jag tycker Romeros förklaring till varför Mona Sahlin inte blev statsminister framför allt pekar på den oresonliga drevjournalistiken och att hon inte fick stöd av sina partivänner. Många började undvika henne och hennes stab allteftersom mediernas hets ökade.

Jag är personligen extremt orolig för att svenska medier kommer att bli om möjligt ännu hänsynslösare och ännu mindre benägna att kontrollera fakta. Eftersom svenska medier inte anställer några journalister som har gedigen livserfarenhet utan i stort sett bara anställer unga som är under 30 urholkas kunskap som tar åratal att få. Visst, trettioåriga journalister kan visst vara duktiga, men den kunskap som tar år att få har de inte hunnit införskaffa. När redaktionerna nu får en allt lägre medelålder är risken uppenbar att medierna kan bli ännu ytligare och okunnigare.

Mikael Romero är lojal mot Mona Sahlin. Jag upplever att han ärligt berättat sin syn på allt som hände. Han har ju själv fått en del av kritiken. Mona Sahlin hade dåligt stöd av sina medarbetare, har en del kritiker menat. Det är svårt att säga om det var så. Det är lätt att vara efterklok. Mikael Romero var ganska ung och inte så erfaren när han som SSU:are värvades till Stadsrådsberedningen för att bistå Mona Sahlin. Kanske är det en risk för S att partiet så ofta och så gärna anställer unga påläggskalvar från SSU till ansvarsfulla positioner. Så sker ju än idag, S har stora likheter med svenska medier på så sätt: de rekryterar hellre unga hungriga trettioåringar än människor som fyllt 50.

Jag har själv arbetar på samma arbetsplats som Mikael Romero i nästan åtta år. Vi har båda arbetat på LOs informationsenhet. Det är lustigt eller kanske skrämmande att vi arbetat tillsammans så länge och ändå är det en hel del jag inte visste om honom som har ärligt berättar om i boken. Han tar upp sin stökiga barndom, med en missbrukande mamma och hur han själv fick vandra runt mellan fosterhem. Trots denna stökiga barndom kunde han ta sig fram till en så ansvarsfull post som partisekreterare åt vice statsministern. Jag är imponerad och jag är glad att sådant är möjligt. Jag skulle vilja se Mikael Romero ta tag i den delen av sitt liv, resa runt i skolor och berätta om sitt liv. Visa att det är möjligt att ta sig från en bakgrund som kan tyckas ödesbestämd att gå åt skogen.

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: är ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken men också med stark kritik på hur fega och osolidariska många inom Socialdemokratin kan vara när det blåser kring någon av de egna. Det är en bok som ger många starka känslor och jag tycker att alla som är intresserade av mediefrågor och svensk politik bör läsa den.

Relaterat: Resumé och Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Aftonbladet 3

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skäms svenska medier som jagade Juholts barn på skolgården och 80-åriga mamman på natten

by

Svenska medier och Aftonbladet i synnerhet har visat upp sin sämsta sida i samband med granskningen av Håkan Juholt.
Medierna, anförda av Aftonbladet, basunerade ut att Socialdemokraternas ledare har fuskat med ersättningen för sitt boende i Stockholm.
Det visade sig vara fel. Han hade inte brutit mot några regler. Det fanns inga tydliga regler.

Har medier bett om ursäkt, berättat att de tillsammans skapade en medieorkan av något som inte ens borde varit en lätt bris? Det är klart att de inte har. Att det nu dessutom visat sig att fler riksdagsledamöter gjort samma sak, det syns inte på några stora rubriker. Vi får verkligen hoppas att det inte beror på att dessa ledamöter är borgerliga? Det är också en gåta att medier var så tysta när det visade sig att Reinfeldt haft svart barnflicka.

En partiledare måste självklart vara beredd att granskas av medier och en ledare för ett stort oppositionsparti extra mycket. Men nu har Juholt och S fått betala dyrt för att medier slog upp något som inte riktigt var sant. Tyvärr tycks det vara väldigt många människor som bara hör med ett halvt öra på nyheterna eller bara läser löpsedlar. Skadan sitter nog rätt djupt. Många har bara hört att Juholt fuskade. De har inte hört att han inte bröt mot några regler.

Men det finns en del till i det här som är ännu värre och riktigt, riktigt illa. Juholt berättar för en journalist på Aftonbladet:
– Man skulle ha gett fan i min mamma. Där gick man för långt. Man ska inte åka hem till min 80-åriga mamma och dra av en blixt i nyllet på henne mitt i natten. Det ska man hålla sig för god för. Man ska heller inte söka upp mina barn i skolan och springa omkring med kamera. Det är jag som är beredd att bli nästa statsminister. Ge fan i min familj! Och det ska jag säga till dem jag träffar som är ansvariga utgivare. Men när det gäller granskningen av mig har jag ingenting över huvud taget jag kan kritisera.

Vad finns mer att säga? Det är en hyenajournalistik som förlorat all rim och reson när redaktionschefer skickat ut reportervargar till 80-åriga mödrar och skolbarn.
Vad tusan har dessa redaktionschefer för verklighetsbild? Man undrar ju.
Anser de att en 80-årig mamma har ansvar för sin vuxne sons uppträdande? Anser det att tonårsbarn ska svara för sina föräldrars beteende?

Så dåligt av dessa medier och jag tycker de redaktionschefer som stått bakom detta ska träda fram. Vi måste ha en chans att välja bort deras tidningar. Jag tycker de visat osedvanligt dåligt omdöme.

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och Expressen och Rapport.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Göran Hägglund är minister och har brutit mot Riksdagskansliets regler i fem år, var är mediedrevet?

by

Statsråden Eskil Erlandsson (C) och Göran Hägglund (KD) bor kvar i sina riksdagslägenheter – trots att de lämnade riksdagen för fem år sedan.
Efter påtryckningar flyttar Erlandsson ut. Men Hägglund stannar.
Det rapporterar Aftonbladet. Och Hägglund har alltså brutit mot Riksdagskansliets regler i fem år.

Sedan valet 2006 är Göran Hägglund tjänstledig från sin post som riksdagsledamot. Han blev ju minister då. Därmed har han inte rätt att bo kvar i riksdagens övernattningslägenheter. Han bryter mot Riksdagskansliets regler.
Riksdagsförvaltningens föreskrifter säger tydligt att en ledamot som är ledig från sitt uppdrag i mer än en månad är ”skyldig att upplåta bostaden” till sin ersättare.

Och varför hänger inte mediedrevet på nu?

Beror det på att det nu är någon från den styrande högerregeringen som gjort ett fel, och det ligger inte i övriga mediers intresse att lyfta fram stort? Nu är det ju dessutom ett fel som uppenbart är emot reglerna.

Göran Hägglund är från ett parti som säger sig vilja stå för moral och etik. Är det inte ens då intressant att lyfta fram att han helt lugnt i fem år bryter mot regler? Eller är det så att ingen väntar något bättre av en kristdemokrat?

Ja jag vet inte. Mediedrev verkar ha en förkärlek för S.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Varför ska sambon straffas för att Juholt sitter i riksdagen, varför ska hon betala halva hyran på två ställen?

by

Medier ska självklart granska politiker.
Men vi borde också kunna kräva att medier är noggranna och inte gör en elefant av en fjäder. Eller?
Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt bor egentligen inte i Stockholm. Han är från en annan del av landet.
Det talas ofta om risken för att politiker blir en elitklass som med sina höga löner och bra anställningsvillkor lever fjärran från det liv som många människor lever. Det är förstås mer allvarligt när detta händer socialdemokratiska politiker, eftersom socialdemokratin ska värna om alla utnyttjade grupper, alla svaga grupper och alla grupper som får arbeta hårt för dålig lön. Arbetarrörelser har historiskt sett ett uppdrag att kämpa för bättre villkor för att de som har mindre makt och inflytande.

Därför är det bra att det finns många riksdagspolitiker som inte bor i Stockholm.

Juholt betalar självklart hyra för sitt boende i sin hemort. Förmodligen betalar hans sambo sin del av hyran där. Hur de delar upp sin privatekonomi sinsemellan är i och för sig helt och hållet delas privatsak.

För att kunna vara riksdagsman i Stockholm måste Håkan Juholt ha tillgång till någon form av boende i Stockholm. Vad jag inte förstär år varför ska hans sambo tvingas betala halva den hyra? Det är förmodligen redan slitigt att bo på två ställen?

Jag erkänner att jag tänkt mycket på det här och först tyckte jag som många att det var dumt av Juholt att inte inse att han bara borde få halva hyran ersatt. Men det den där ryggmärgsreflexen som inte alltid är helt vederhäftigt underbyggd. Daniel Suhonen påpekade mycket klokt i den röriga debatten i SVT:s Debatt att Juholt faktiskt redan betalar en hyra för sitt egentliga boende. Om vi tänker efter vill väl ändå de flesta av oss att män och kvinnor från olika delar av landet ska kunna sitta i riksdagen i en eller flera perioder. Det kan vara slitigt att bo på olika håll i många år. Självklart måste de kunna ha ett vettigt boende i Stockholm under dessa år, ett boende som inte är alltför obekvämt och där de har plat för familjen. Det är inget konstigt. Det borde vara självklart.

Viktor Tullgren har i sin blogg och i Aftonbladet påpekat att det inte finns några tydliga regler hur ersättning från riksdagen till politiker som bor tillfälligt i Stockholm ska utbetalas. Viktor Tullgren skriver:
Det Aftonbladet påstått är att:

”Juholt har fått ersättning för ­hela hyran trots att reglerna är glasklara – riksdagen står bara för hans del.”

Detta stämmer inte. I riksdagens reglemente finns bara en ­enda ­paragraf som berör den ersättning som Juholt begärt och den paragrafen hänvisar i sin tur till lagstiftningen om ersättning till riksdagsledamöter. Varken lagstiftning eller reglemente nämner något om att en ledamot enbart ska få halv ersättning om man ­delar lägenheten med någon.
Att Aftonbladet ändå påstår att reglerna är glasklara tyder på att Aftonbladet själva inte i läst reglerna eller försökt efterforska hur de ser ut. I?stället har man byggt sitt påstående på hör­sägen. Att Juholt däremot missat denna underförstådda regel är lätt att förstå.

Tullgren menar att det är lätt att missförstå reglerna, som ju egentligen inte finns. Men att det ändå är självklart att Juholt bara ska få ersättning för halva hyran.

Jag håller inte med Tullgren om det. Jag har strukit över den meningen eftersom jag nu håller med Tullgren. Juholt bor inte i Stockholm egentligen. Boendet är påtvingat för att kunna utföra sitt uppdrag som riksdagspolitiker. Han har kvar sitt boende i sin hemort. Varför ska sambon straffas och behöva betala på två håll?

Det är lite lustigt att just Stig Malm och Anna-Greta Leijon är de politiker som kräver Juholts avgång.
Två som själva fått avgå tidigare. Kanske har de en bitter tagg inom sig på grund av det och inte kan tänka fritt. Jag vet inte.

Just nu när jag skriver detta sitter verkställande utskottet i Socialdemokraterna och diskuterar om Juholt. Kanske blir Juholt uppmanad att avgå? Det vore inte klokt egentligen och då bara ett bevis på hur en stor, stor skock kan börja springa i panik, utan att tänka efter.

—–
En klok kommentar här nedan påpekar att sambon ju också kan ansöka om bidrag för dubbelt boende alternativt dra av via deklarationen. I så fall är det rimligt att Juholt får halva bidraget.

En som kommenterat detta på Google + säger att sambon bodde i lägenheten själv, först och Juholt sedan flyttade in dit. Då är det väl rimligt att han får bidrag med halva hyran.
Det komplicerar ju frågan.

I vilket fall som helst fanns det ju inte tydliga regler och det är konstigt att det blivit ett sådant drev från medier kring den här situationen.

Samhället, skattebetalarna, måste vara beredda att betala något för att politiker ska kunna bo i Stockholm de år de sitter i riksdagen.

Relaterat: SVT, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,