• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mona Sahlin

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken

24 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister
av Mikael Romero
Författare: Mikael Romero
Bibliografisk person: Mona Sahlin
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201208
ISBN10: 9113043218
ISBN13: 9789113043210

Varför blev Mona Sahlin inte statsminister, fast hon var så populär bland folk? När Ingvar Carlsson meddelat att han avgår som partiledare för Socialdemokraterna var Mona Sahlin en otroligt populär politiker. Hon var kandidat till att efterträda Ingvar Carlsson och eftersom S hade regeringsmakten hade hon blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag var redaktionschef på en tidning i Upplands Vösby under den tiden och jag minns när Mona Sahlin skulle tala i Väsby centrum. Centrum var alldeles överfullt av människor och alla ville prata med Mona Sahlin.

Ett otroligt mediedrev och dåligt stöd av partivänner kring en affär som nu, 25 år senare verkligen tycks uppförstorad med orimliga proportioner, gjorde att hon hoppade av både som statsråd och som kandidat till partiledarposten. Vi som sitter med historiens facit vet att det istället blev Göran Persson som tog över rodret i S och att Mona Sahlin gjorde comeback senare och blev partiledare, fast då för ett parti i opposition.

Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare när hon 1995 var på väg att bli Sveriges första stadsminister. Han har nu berättat sin version, hur han upplevde allt som hände då mediedrevet bröt ut och Mona Sahlin inte blev statsminister.

Varför fick Sverige inte sin första kvinnliga statsminister? Besvarar boken frågan? Det finns inte något enkelt svar på den frågan, men Mikael Romero räfsar fram ett par orsaker som utan tvekan samverkade.

Mona Sahlin hade vid några få tillfällen använt riksdagens kontokort, men betalat tillbaka allt. Det var inga stora summor hon hade köpt för och flera andra politiker, både från S och den borgerliga oppositionen hade gjort likadant, oftast för större summor. Deras liv drogs inte fram i mediernas uppförstora löpsedels jakt.  Mona Sahlin hade hyrt en hyrbil några få tillfällen i jobbet men ändå valt att betala bilhyran själv, eftersom hon eventuellt hade kört förbi dagis och hämtat barn med bilen.
Hon hade rent privat slarvat med inbetalningar till dagisavgifter. Något som faktiskt många som jobbar dygnet runt kan känna igen sig i. Vem missar inte något när livet snurrar alldeles för fort?

Den som slarvar med privatekonomin kan väl inte ta hand om ett lands ekonomi, var en vanlig kommentar av kritiker. Det låter kanske vettigt men vid närmare eftertanke är frågan om det finns några helt perfekta människor – och i så fall: vad blir det på bekostnad av? Mona Sahlin var väldigt tillgänglig som politiker, tog sig tid för människor, lyssnade på dem. Den människa som är perfekt på att sköta alla ekonomiska transaktioner kanske inte har samma sociala förmåga? Kanske …

Romero tar upp hur olika kvinnor behandlas av medier i jämförelse med män. Han berättar om hur Mona Sahlins kläder bedömdes av journalister. Vilken journalist betygsätter manliga politikers klädval? Varför skriver medier inte om männens portföljer när de så gärna skriver om kvinnors väskor?

Hans berättelse om drevjournalistiken är skrämmande. 25 år senare vet vi att en liknande föreställning nyligen utspelat sig när Håkan Juholt fick ett samlat mediedrev efter sig.

Mikael Romero menar att Mona Sahlin fick mäktiga fiender för att hon var kvinna, för att hon var så engagerad för jämställdhet.

Jag tycker Romeros förklaring till varför Mona Sahlin inte blev statsminister framför allt pekar på den oresonliga drevjournalistiken och att hon inte fick stöd av sina partivänner. Många började undvika henne och hennes stab allteftersom mediernas hets ökade.

Jag är personligen extremt orolig för att svenska medier kommer att bli om möjligt ännu hänsynslösare och ännu mindre benägna att kontrollera fakta. Eftersom svenska medier inte anställer några journalister som har gedigen livserfarenhet utan i stort sett bara anställer unga som är under 30 urholkas kunskap som tar åratal att få. Visst, trettioåriga journalister kan visst vara duktiga, men den kunskap som tar år att få har de inte hunnit införskaffa. När redaktionerna nu får en allt lägre medelålder är risken uppenbar att medierna kan bli ännu ytligare och okunnigare.

Mikael Romero är lojal mot Mona Sahlin. Jag upplever att han ärligt berättat sin syn på allt som hände. Han har ju själv fått en del av kritiken. Mona Sahlin hade dåligt stöd av sina medarbetare, har en del kritiker menat. Det är svårt att säga om det var så. Det är lätt att vara efterklok. Mikael Romero var ganska ung och inte så erfaren när han som SSU:are värvades till Stadsrådsberedningen för att bistå Mona Sahlin. Kanske är det en risk för S att partiet så ofta och så gärna anställer unga påläggskalvar från SSU till ansvarsfulla positioner. Så sker ju än idag, S har stora likheter med svenska medier på så sätt: de rekryterar hellre unga hungriga trettioåringar än människor som fyllt 50.

Jag har själv arbetar på samma arbetsplats som Mikael Romero i nästan åtta år. Vi har båda arbetat på LOs informationsenhet. Det är lustigt eller kanske skrämmande att vi arbetat tillsammans så länge och ändå är det en hel del jag inte visste om honom som har ärligt berättar om i boken. Han tar upp sin stökiga barndom, med en missbrukande mamma och hur han själv fick vandra runt mellan fosterhem. Trots denna stökiga barndom kunde han ta sig fram till en så ansvarsfull post som partisekreterare åt vice statsministern. Jag är imponerad och jag är glad att sådant är möjligt. Jag skulle vilja se Mikael Romero ta tag i den delen av sitt liv, resa runt i skolor och berätta om sitt liv. Visa att det är möjligt att ta sig från en bakgrund som kan tyckas ödesbestämd att gå åt skogen.

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: är ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken men också med stark kritik på hur fega och osolidariska många inom Socialdemokratin kan vara när det blåser kring någon av de egna. Det är en bok som ger många starka känslor och jag tycker att alla som är intresserade av mediefrågor och svensk politik bör läsa den.

Relaterat: Resumé och Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Aftonbladet 3

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Mikael Romero, medier, kulturpolitik, samhälle, Tobleroneaffären, mediedrev

Arkiverad under: Bokrecension, Kulturpolitik, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Kulturpolitik, mediedrev, Medier, Mikael Romero, Mona Sahlin, samhälle, Tobleroneaffären

Stockholm Pride 2012 invigd med Annika Lantz i löspenis och skön parodi på Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson

1 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Radiojournalisten och kändisen Annika Lantz är inte pryd av sig. Hon vågar nog mer än de flesta. Hon trädde in på stora scenen på Stockholm Pride med en stor löspenis hängande mellan benen. Annika Lantz var programledare för invigningsprogrammet. Hon sade att det kändes bra att Pride flyttat tillbaka till Tantoområdet på Södermalm och det tror jag att många andra också tycker.

Det var osedvanligt avslappnad, skön och glad stämning. Stora scenen hade dessutom placerats mycket smartare än senast festivalen höll till i Tantolunden. Stora scenen låg nu strax efter ingången och det är smidigt och bra. Dessutom fanns det rejält med mat- och dryckställen och platser att sitta på.

Stockholm Prides ordförande Peter Rimsby berättade om när festivalen arrangerades första gången, 1998 och då hette Europride.
– Folk kom från hela världen och vi syntes, alla vi olika. Många stockholmare var nog både chockade och upprörda. Det har hänt mycket sedan dess men det finns mycket kvar att göra och vi behövs många år till, sade han.

– Stockholm Pride är en plattform för möten politik och fest.

Kvällens stora punkt på invigningsprogrammet var förstås invigningstalet som hölls av före detta socialdemokratiske partiledaren Mona Sahlin tillsammans med EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP).

Som Rimsby betonade är Pride en blandning av politik, aktivism och fest – och därför kändes inledningen där två män utklädda till de två invigningstalarna först kom in på scenen och höll en liten lättsam parodi på de två politikerna. Du kan se filmklippet därifrån under texten i det här inlägget.

Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson kommer ju från två motsatta sidor inom politiken men höll ett mycket bra gemensamt tal där de tillsammans påpekade hur viktigt det är för samhället demokratin att människor har rätt att vara den de är.

De tog upp att det finns mycket kvar att göra. I flera länder är det dödsstraff på att vara homosexuell och homosexualitet är förbjuden i många länder.

Men också i Sverige finns det mer att göra. Transpersoner skyddas till exempel inte av hetslagen.
– Det är dags för att förändra det nu, sade Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson.

Immigrationslagarna måste följas och människor som flyr till Sverige från länder där homosexualitet är förbjudet måste skyddas.

– HBTQ-personer utvisas från Sverige och skickas tillbaka till länder där de kan vänta hårda straff och förföljelse.

OBS: Bättre bilder från invigningen kommer: vår fotograf jobbar med bilderna nu.

Mer från Stockholm Pride 2012:
Aftonbladet och Svenska Dagbladet och Makthavare.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, Annika Lantz politik, hbtq-frågor, samhälle, Mona Sahlin, Birgitta Ohlsson

Arkiverad under: Kulturpolitik Taggad som: Annika Lantz politik, Birgitta Ohlsson, hbtq-frågor, Mona Sahlin, samhälle, Stockholm Pride

Mona Sahlin (s) och EU-minister Birgitta Ohlsson (fp) inviger Pride tillsammans

9 mars, 2012 by Redaktionen

Nu är det klart att ett invigningstal under Stockholm Pride 2012 hålls av Mona Sahlin, fd socialdemokratisk partiledare, och Birgitta Ohlsson, folkpartistisk EU-minister. Invigningstalarna kommer från olika politiska läger men delar ett långtgående och långvarigt engagemang för hbtq-frågor. Tema för Stockholm Pride 2012 är Tillsammans, skriver Pride ett pressmeddelande:

Pride invigs av Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson tillsammans
Stockholm Pride – 2012-03-09 07:21

Nu är det klart att ett invigningstal under Stockholm Pride 2012 hålls av Mona Sahlin, fd socialdemokratisk partiledare, och Birgitta Ohlsson, folkpartistisk EU-minister. Invigningstalarna kommer från olika politiska läger men delar ett långtgående och långvarigt engagemang för hbtq-frågor. Tema för Stockholm Pride 2012 är Tillsammans.

– Vi är hedrade och kommer med glädje och stolthet att inviga sommarens festival. Stockholm Pride betyder mycket för oss och för alla som vill ha ett öppnare samhälle, säger Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson i en gemensam kommentar.

Invigningen av Stockholm Pride 2012 sker på kvällen 31/7 i Pride Park i Tantolunden.

– När festivalen firar 15 år känns det extra bra att den kommer att invigas av goda krafter som förenas i ett engagemang för hbtq-frågor, pridefiranden och Stockholm Pride, säger Pär Wiktorsson, ordförande för Stockholm Pride

Med årets tema Tillsammans vill Stockholm Pride uppmärksamma vad människor kan göra tillsammans: stå upp för den som utsätts för orättvisor, förändra samhället, skapa kärlek. Stockholm Pride firar 15 år i år och kommer att äga rum 31/7-4/8, med festivalområdet Pride Park i Tantolunden och Pride House på Kulturhuset och Stadsteatern.

Läs även andra bloggares åsikter om Pride, Birgitta Olsson, Mona Sahlin, hbtq

Arkiverad under: Kulturpolitik Taggad som: Birgitta Olsson, hbtq, Mona Sahlin, Pride

Heja Mona Sahlin som vågar göra det hon brinner för

6 juni, 2011 by Rosemari Södergren

Mona Sahlin landade mjukt när hon slutade som partiledare för Socialdemokraterna.
Som tidigare minister har hon rätt till en statsrådspension på 51.000 kronor i månaden fram till att hon fyller 65 år.
Därefter får hon 36.000 kronor i månaden.
Källa: Expressen.

Dessutom får hon behålla sin partiledarlön på 140.000 kronor i ett år efter avgången.

Om hon inte är girig och inte har pretentioner på att ha en jättelön kan hon leva bra på sin lön fram till pensionen och också därefter. 36.000 i månaden som pension är inte dåligt. Om hon fortsätter leva ihop med sin man är det riktigt bra.

Nu gjorde Mona Sahlin något riktigt, riktigt bra när hon intervjuades i Nyhetsmorgon Söndag i TV4 fick hon frågan om vad hon tänker ägna sig åt i framtiden:
– Jag vet inte om jag någonsin vill ha ett jobb, sa Sahlin.

Hurra.

Mona Sahlin har engagerat sig i Stiftelsen Expo och hon tackade nyligen ja till att bli ordförande i Anna Lindhs minnesfond. Hon vill ägna sig åt det hon brinner för. Hurra för Mona Sahlin.

Måste arbeta betyda att ha fast anställning och vara låst vid att befinna sig på arbetsplatsen mellan 8 och 17 varje dag? Måste arbeta betyda lönearbete, att ha chefer som bestämmer över dig?

Nu kan Mona Sahlin göra något som många av oss kanske drömmer om. Hon har råd att ägna sig åt det hon brinner för. Oavsett om det ger henne inkomster eller inte.

Många retar sig nu på Mona Sahlin. Ann Mari skriver i sin blogg:
När medel Svensson tar en kölapp på Arbetsförmedlingen med bifogad tänd blåslampa och en djungel av olika regler och förmaningar, så kan en fd folkvald kvitta ut sin generöst tilltagna A-ksassa (statsrådspension) i lugn och ro utan förmaningar och andra pekpinnar som dikterar deras tillvaro eller tvång att aktivt söka ett arbete.

Vad som retar mig på denna gyllene A-kassa de folkvalda har rätt till är att den är helt oberättigad. Varför räcker det inte med den vanliga A-kassan?

Lite lustigt med personer som bloggaren ovan, som inte använder svenska språket korrekt, förresten. Hon har döpt sin blog till ”Ann-Mari´s blogg”, enligt det amerikanska sättet att skriva genitiv. Ann-Maris blogg – skulle det heta på korrekt svenska.

Vad har nu det med saken att göra? Ingenting. Kanske. Eller?

En del människor kämpar hårt, att vara heltidspolitiker på den nivån som Mona Sahlin varit i många år, det är att jobba i princip dygnet runt och att alltid vara bevakad. Självklart är det inte fel att det kan få någon form av pensioner när de varit inom politiken i många år och också haft uppdrag som minister.
Felet är att a-kassereglerna för andra människor är usla. Felet är inte att före detta statsråd kan få pensioner.

Uppenbarligen är många människor i Sverige fast i tanken att arbete till varje pris måste handla om fasta anställningar. Varför är det mindre värt att få sina inkomster på annat sätt?

Den som driver eget företag i småföretag jobbar inte heller enligt gängse moral.

Mona Sahlin gör helt rätt. I en del länder går människor i pension i 55-årsåldern. Varför jobba med något bara för att samla pengar på hög? Om man kan jobba med saker man brinner för och ändå har sin försörjning, det är väl jättebra. Om jag hade den chansen skulle jag ägna mig heltid åt att skriva om kultur och teater i Kulturbloggen och Teatermagasinet. Hallå någon med mycket pengar: Sponsra mig:)

Mona Sahlin visar att den som lyfter bra pension inte alltid måste vara girig. Hon kunde säkert ha valt att ta några uppdrag med riktigt saftig ersättning, fått konsultuppdrag med bra betalning. Kanske hon får sådana framöver, men just nu har hon i alla fall visat en bra inriktning: hon vill göra sådant hon brinner för.

Det är något många av oss skulle vilja göra. Jag är glad att någon gör det. Medan jag fortsätter drömma om att själv kunna göra det en dag. Och drömmer om att vi ska få ett samhälle där fler kan göra det, där fler kan överleva på att göra det de brinner för.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, ekonomi, Mona Sahlin

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: ekonomi, Mona Sahlin, samhälle

Om Sahlin övertalar Bodström – kanske inte så smart

17 november, 2010 by Rosemari Södergren

I december åker Sahlin till USA. Då ska hon bland annat träffa förre justitieministern Thomas Bodström (S) och försöka få honom att återvända till svensk politik.
Berättar Svenska Dagbladet.

Med tanke på att Bodström sedan länge tillhört samma gäng i S-ledningen som styrt partiet bort från dess kärnväljare låter inte det som någon särskilt brilljant idé.
För att tala klarspråk.

Bodström är populär bland folk. En trevlig man som skrivit deckare och spelat fotboll.

Men Sverige behöver en socialdemokrati som bygger från grunden, som blir ett parti som driver frågor för alla de som arbetar hårt men inte får ut särskilt mycket av det, eftersom de inte tillhör chefskapet.
Ett parti som värnar om den arbetsrätt som monteras ned.

Egentligen vill jag inte alls diskutera personfrågor, eftersom det är politiken som är det viktiga. Men personer står för olika politik, så det går inte att undvika persondebatten.

Många har bloggat kring partiledarfrågan de senaste dagarna:
Rebellabloggen och Peter Högberg och Monica Green och Peter Andersson och Anna Ardin Björn Andersson och Martin Moberg och HBT-sossen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bodström, Mona Sahlin, socialdemokraterna, samhälle, arbetsrätt

Arkiverad under: Scen Taggad som: arbetsrätt, Bodström, Mona Sahlin, samhälle, socialdemokraterna

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Manus: John Fosse Regi: Cecilia … Läs mer om Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

The Fabelmans Betyg 4 Svensk premiär 3 … Läs mer om Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

De fem djävlarna Betyg 4 Visas under … Läs mer om Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Valand i Göteborg (Jazzföreningen … Läs mer om Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Exodus Betyg 5 Svensk biopremiär 3 mars … Läs mer om Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Mefisto Remixed Av Kia Berglund och … Läs mer om Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Filmrecension: Mumier på äventyr

Mumier på äventyr Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mumier på äventyr

Musikalrecension: A Chorus Line

A Chorus Line Framtagen och … Läs mer om Musikalrecension: A Chorus Line

Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Maktens diskreta charm Originalidé, … Läs mer om Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Folkets Bio, Triart Film, Nonstop … Läs mer om Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in