The Furious
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 juni 2026
Regi Kenji Tanigaki
I en tid då filmer som John Wick, Nobody och Atomic Bland – för att nämna några, tagit allt rampljus vad gäller att kombierna evighetslånga slagsmål och ej hastighetsbegränsad action, har den klassiska actionfilmen från Hong Kong blivit närmast bortglömd. Trots en oerhört stark västerländsk närvaro i början av 00-talet med filmer som Ang Lees Crouching Tiger Hidden Dragon men också den thailändska Ong-Bak, har den renodlade östasiatiska kampsportsfilmen mer eller mindre försvunnit från svenska biografer. Det närmaste som kom att vitalisera genren var den hänsynslöst aggressiva The Raid och dess uppföljare. Två filmer som fick publiken att förälska sig i actionscener så brutala och uppfinningsrika att pupillerna vidgade sig många gånger om.
The Furious, regisserad av Kenji Tanigaki, vill mer än något annat fortsätta på det spår som The Raid-regissören Gareth Evans inledde, detta genom att följa samma form av tallriksmodell, det vill säga ytterst sparsam berättelse sedan maximalt fokus på sparkar och slag kombinerade med action-scenarion som är lika brutala som påhittiga. Tyvärr så visar sig detta vara lättare sagt än gjort. Tanigaki ser endast till det röda köttet på tallriken och tillreder övriga ingredienser så illa att det inte spelar någon roll att den här måltiden erbjuder eminent action mellan varven.
Även om The Furious inte aspirerar på att berätta något mer än en enkel hämndhistoria så måste det finns en tillstymmelse till omtanke från regissörens sida. Hur gärna ett projekt än signalerar sina brister i hopp om att det skall ursäkta dem går det inte att undkomma att det totala ointresse som demonstreras för allt som inte är våld är på en skandalöst låg nivå. Valet att låta mycket av dialogen vara på engelska visar sig vara ett dödligt beslut. Förutom att få av aktörerna – som alla är från olika östasiatiska länder, känns bekväma med språket, så är personregin bland det sämsta som kan ses på en biograf just nu. Så fort det skall förklaras eller resoneras mellan karaktärer – som skall vara människor, förekommer scener så stela – för att inte säga patetiska, att man kan undra om det är ett tidigt utkast för ett studentprojekt. Skådespel och dialog befinner sig i dessa scener på en avgrundsdjupt låg nivå, och då det skall injiceras lite emotionella inslag hade Tanigaki lika gärna kunnat håva in ett par tårgasgranater i salongen, det hade varit mer elegant än hur han här försöker vrida om tårkanalen.
Det värsta är dock att inte ens majoriteten av actionscenerna kompenserar för den ofattbara inkompetensen. Förvisso får vi handgemäng som pågår längre än ett myndighetsbeslut, men de är av ytterst ordinär sort. Dessutom är alltför mycket grundat i oändliga slag mot mänskliga kroppar som tycks vara gjorda av sandsäckar. Där förebilden The Raid får publiken att grimasera som ett resultat av den ohyggliga brutaliteten som lemmar och organ utsätts för blir det här snarare en sorts Looney Tunes-version där våld har ringa betydelse. Inte blir det bättre av att de flesta actionscenerna är utan gnista, både vad gäller koreografi och de miljöer de utspelar sig i. Det blir gräsliga lagerlokaler, smutsiga bakgator och så vidare.
Först i den tredje akten verkar filmen vakna ur sömnkoman. Plötsligt faller ett par av pusselbitarna på plats och det kulminerar i en final som faktiskt intresserar. Då tycks filmen ha bytt regissör eller i alla fall tilldelats en rejäl hästspark där bak. Från ingenstans blir det intressanta strider, ett mått av emotionell vikt, som ger benbrotten relevans, samt koreografi som endast kan kategoriseras som löjligt underhållande. Hela finalen ger ett smakprov på vad vi kunde fått om Tanigaki hade visat samma intresse genom hela filmen och inte valt att vandra genom sjuttio procent av filmen som en zombie.
The Furious må bjuda på en strålande final men det är en alltför klen – för att inte säga sen, tröst för att med gott samvete kategorisera det som något annat än riktigt dåligt.