2-5/9 2026
Ny festival i Göteborg med omnejd
Arrangör: Göteborg Artist Center
Nyligen avslutades en festivalen i det mindre formatet med medverkande från när och fjärran. Scenerna var utspridda och programpunkterna spretade som sig bör. Har sett att jazzmagasinet Orkesterjournalen rapporterat om ett panelsamtal med deltagare från Göteborg, England och Nederländerna. (om jag minns rätt) Frågeställningen handlade om hur kan andelen kvinnor i jazziga evenemang ökas? Fler samtal ingick i programmet, bland annat ett om oberoende skivbolag. Scener som togs i anspråk för denna frihetligt sinnade tilldragelse fanns belägna på Konstepidemin, Utopia, Valand och Dergårdsteatern i Lerum. Som samordnare likt spindeln i nätet fungerade förvånande Maria Rylander. Hon jobbar framgångsrikt på europeisk nivå med diverse jazzprojekt och bjöd in undertecknad till öppningsmingel. Festivalen var uppbyggd kring samarbeten och partnerskap utifrån en begränsad budget. Har inga exakta uppgifter om publiksiffror men festivalen verkar ha varit lyckad.
I samband med inledande mingel bjöds på en halvtimmes fängslande performance där spoken word artisten Emma Axberg (ordförande i lokala Poetry Slam-föreningen) underhöll med sin finurliga text plus lite sång och koreografi, ackompanjerad av violinsten Terese Lien Evenstad vars förra skiva jag recenserade. Duons föreställning började med ett barndomsminne som Axberg återvände till för att knyta ihop säcken. Ett lustigt moment uppstod när de ville förvilla publiken om att musikern körde sitt eget race, genom att vägra följa uppgjord överenskommelse. Kul! Ska också påpekas hur inövat deras samarbete var och vilket omväxlande och fascinerande soundscape virtuosen på violin skapade, genom sitt sinnrika bruk av looppedaler. En något udda syntes av uttryck som funkade ypperligt.
Blev premiär vad beträffar att uppleva BRÖTZ egenartade variant av jam session. JFFFK står för Jam för främjandet av den fria kulturen. Till en sådan session anmäler man sig genom att ens namn läggs i en plastskål. Ceremonimästare Johnny Wartel drar tre lappar åt gången och utövarna gör något tillsammans under cirka fem minuter. När en av dem börjat hakar övriga på eller så gör var och en sin grej. Varianten på BRÖTZ är som en lekfull happening, närmast motsatsen till traditionella jam där musiker och sångare under max två låtar bildar en ny konstellation genom att med utrymme för solon framföra en standard var och en lärt sig. Tog väl cirka en timme tills alla varit uppe på scen. Då tyckte jag denna lekfulla impro-övning räckte för min del. Man brukar tydligen hålla på ungefär tre omgångar. Kan tänka mig att de som tillför något mer eller mindre udda till hopparade trios oftare stimuleras mer än åhörarna.
Festivalen var generös under fredagen, anordnade en konsert på Utopia vid lunchtid utan entré. Fick för troligen första gången höra Toppkonst Orchestra som både är ett skivbolag och en trio vilka öppensinnat odlar en jazzig estetik med inslag av arty pop.. Antar att de bildades i Göteborg fast medlemmarna numera är utspridda i Skandinavien. Pianisten John Holmström bor numera vid Oslofjorden, gitarristen Carl Svensson är hemmahörande i Stockholm medan deras sammanbindande kraft på kontrabas Alfred Lorinus, flyttade för ett antal år sedan till Karlstad. Konserten som borde haft större publik pågick i cirka 50 minuter med i första hand. Dessa tre män som gärna bär keps levererade en formidabel konsert med superspännande repertoar. Utan trumslagare blev det intimt och ibland småsvängigt när fokus förflyttades sinsemellan. Melodierna framhävdes ypperligt i denna avskalade tappning av sättning som stundtals spred en delikat rogivande atmosfär motsvarande kammarjazz.
Jag var förtrogen med musikernas kapacitet. Den krångliga resan till Majorna var således inte någon chansning. Har hört dem live vid skilda tillfällen fast inte när de sammanstrålar på trio. Trots förhandsinställningen vill jag påstå att förväntningar till och med överträffades. Att man inte sällan förmår att förmedla en magi bestående av vackra klanger i kombination med spännande harmonier är värt beundran. Trion sprider vällust och har en vägvinnande kemi. Välskrivna original blandas påfallande ofta med oväntade covers. Blir förtjust i hur de inleder med American Tune (P. Simon) och Crazy (W. Nelson). Innerligt porlande melodin med sina lätt identifierbara stigningar avlöses av klassiskt tema från countryns outlaw-legendar. Svenssons snyggt utbroderade refräng följs upp lika elegant av Holmström vid flygeln. Wille Nelsons stämma kommer in i skallen Vad gäller covers spelas också en gripande, långsam låt signerad Brian May vars sound skiljer sig radikalt från pompösa Queen. Här infaller för övrigt konsertens första bas-feature.
För att slutföra redovisningen av väl valda covers framförs allra sist Jag var en vandrare vars original återfinns på en lp av Göran Fristorp från 1979 som jag äger, vars visa sjungs eftertänksamt till ackompanjemang av gitarr och bas, av pianisten i TKO fast han inte är någon naturlig sångare. Upphovsman till den intelligenta texten är ingen mindre än Beppe Wolgers. En rörande final på en ljuvlig konsert. Ska poängteras att akustiken var bästa tänkbara.
Musikerna kryddar som nämnts repertoaren med egna utomordentliga alster. Carl Svenssons första klangrika bidrag har titeln Copenhagen Dreaming och han står för ett intrikat intro. Varje ton känns betydelsefull i denna ljuva ballad där pianistens utsökta anslag tillför stor skönhet när han färgar kompositionen. Holmström passar på att lansera en sprillans färsk låt plus en stycke tillägnad en norsk vän. Hans dedikation är ömsom sprudlande, ömsom suggestivt. Här förvandlar sig Svensson till en driven jazzgitarrist och Lorinus praktiserar i en sekvens walking bass. Noterar att nyanser idkas på ett delikat sätt. Rytmik i förening med catchig harmonik från tre likvärdiga beståndsdelar gör mig uppfylld och känslosam. Skulle vilja hävda att den underskattade John Holmström rör sig tämligen konsekvent inom tonspråket synonymt med TKO, medan de andra hörts dra iväg i andra mer ”hårdfört” expressiva stilar. Toppkonst Orchestra rekommenderas!
På fredagen återvände jag till krogen Utopia efter att ha varit på konsert på Storan. Hade hoppats hinna fram tidigare, men fick i alla höra avslutande trettiofem minuter med unga trombonisten Agnes Darelid och hennes grupp. Som jag trott var det knökat på krogen men jag fick lyckligtvis en bra plats i hörnet vid sidan om baren. Stimulerande musik framfördes skriven av Agnes hämtad från hennes uppmärksammade debut. Hade bara hört trombonisten i storband tidigare. Tog chansen att presentera mig efteråt. Det vitala bandet frontades av henne och trumpetaren Erik Tengholm. Lät spänstiga och inspirerade! De backades upp av den för mig obekante Samuel Löfdahl på kontrabas jämte ett desto mer omtalat och framgångsrikt par. Syftar på senaste vinnaren av Gyllene Skivan Britta Virves vid flygeln och den ständigt efterfrågade Jonas Bäckman bakom trummorna. Dessa tillförde ljuva inslag till fylliga kompositioner under den stund jag var närvarande. Efter konsert anordnades jam av IMPRA.
P.S Tänk att samma helg arrangerades festivalen Classic Jazz i Göteborg. Snacka om rikhaltigt utbud!