Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

by

Nya skivan kretsar kring den dåliga självkänslan hos många

Var tog självkänslan vägen? Maia Hirasawa jobbar med sitt mindervärdeskomplex på nya plattan ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”. I en exklusiv intervju med Kulturbloggen berättar hon om utbrändhet, karriären i Japan och om musiken som räddar liv.

Det är en kylig förmiddag i ett frostigt Aspudden när jag möter upp Maia utanför spärren till T-banan. Vi hälsar artigt och hittar snabbt en hemtrevlig pizzeria som utgångspunkt för vår intervju. Det var drygt två år sedan den svensk-japanska sångerskan och multiartisten Maia Hirasawa släppte “Bättre”, en skiva med utgångspunkt från artistens stundande 40-årskris. Kanske gjorde krisläget att Maia fick nya insikter. “If This is the End It Sure is a Beautiful One” handlar om bristande självkänsla och egenkärlek.

Det är bisarrt. Trots att Maia varit aktiv som artist under en längre tid och trots en självsäkerhet i hennes kapacitet som artist brister ofta självkänslan.
– Jag vet att folk lyssnar på mig och att det jag säger har viss tyngd hos andra. Som artist sätter jag enkelt upp gränser och leder andra i processen, men jag har svårt att se mitt egenvärde och mäter det utifrån de egna prestationerna. Det räcker inte att bara få vara jag.

När Maia är i studion eller står vid scengolvet känner hon sig självsäker, men så fort hon kommer hem bubblar de negativa tankar upp till ytan.
– Tankar som “ Jag är egentligen ingenting, min trummis tycker säkert jag är dum i huvudet” eller “Jag är egentligen inte så smart” framträder.

I processen med nya skivan förstod Maia att hon varit en för hård domare. För att förändra negativa tankemönster och orealistiska förväntningar började hon arbeta med acceptans.

– Förr i tiden försökte jag att trycka bort de jobbiga tankarna. Idag är strategin annorlunda. Jag hanterar känslorna genom att acceptera dem och jag säger snällt till mig själv, ”det är okej att känna så som jag gör. Det går över”.

En utveckling har skett och idag känner Maia en större trygghet i sig själv. Hon har förstått att hennes tankar inte är någon absolut sanning. Känslan av otillräcklighet återfinns på ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”.
– Texterna handlar om att värdesätta dig själv och om att tro på att man är bra nog. “You should love your self first” sjunger jag i låten ”Okay”. Jag har länge trott att jag tyckt om mig själv, men innerst inne har det skavt.

Press och stress har varit bidragande faktorer till Maias välbefinnande. Som artist slog hon igenom 2007 med skivan “Though Im Just Me”. Sedan dess har det blivit sex album och en julskiva. Livet har rullat på, men utbrändhet och tuffa förväntningar gjorde till slut att Maia sökte sig vidare.
– Jag kände ingen glädje längre med att skapa och då var det lika bra att ta en paus från alltihop.  

Riktigt så blev det inte. Istället hittade Maia ett nytt hem för att fortsätta utmana musikens ramar. I och med pappan Suguru Hirasawas ursprung – Japan var tillflyktsorten given. Under drygt ett års tid, mellan 2010-2011, var Maia bosatt i Nintendos och Manga-seriernas förlovade land.
– Tanken var aldrig att jag skulle göra karriär I Japan, men oväntat nog blev jag en ännu större artist där än jag var i Sverige.

Till en början tog Maia det ”lugna gatan”. Hon höll sig flytande med olika gigg och små uppdrag tills en dag då ett större japanskt företag hörde av sig till henne om att göra musik till deras reklamfilm
– Plötsligt hörde fler och fler företag och filmbolag av sig. Alla ville de samverka med mig. Det sköna med ”Japan-tiden” var att det inte fanns någon press eller större förväntningar på mig. Istället kunde jag göra exakt det jag ville. Det var ett utmärkt sätt att hitta tillbaks till musiken. 

Japansk musikindustri beskriver Maia som mer tillåtande och kreativ. Där finns en uppsjö av subkulturer och här tillåts kommersiell musik att vara konstig och svår. Som artist kan man släppa en låt på fem minuter och trettio sekunder utan att få märkliga reaktioner tillbaka. För Maia var det en befrielse att befinna sig i detta sammanhang.
– I Sverige är allt så ängsligt. Man måste ställa upp på intervjuer för specifika tidningar och medverka i de TV-program som har den högsta status. I Japan kunde jag testa mig fram, pröva mina vingar och få kasta mig ut i ovishetens dimma. Det var för mig en nyttig erfarenhet och det gjorde att jag kunde släppa på ängsligheten.

I och med Japan-vistelsen blev Maias syfte med musiken allt tydligare. Succén kom i och med megahiten Boom, låten som fick Maia att inse musikens sprängkraft. År 2015 slog en jättetsunami ner över Japans kustremsa. Där och då kände Maia maktlöshet.
– Jag kunde inte kontakta mina vänner eller min familj. I och med låtens enorma framfart, med miljoner kommentarer och visningar på sociala medier, insåg jag hur musik kan påverka, hur den kan skänka hopp och ge styrka till människor i nöd.

I dagens skakiga omvärld ser kriserna ut att avlösa varandra. Efter pandemin kom kriget i Ukraina och sen Iran-protesterna. I svåra tider vill Maia ge oss en gnutta hopp.
– När jag såg hur människor gick samman och riskerade sina liv för något större än dem själv kände jag en hoppfullhet. Som artist vill jag bidra till den känslan, en känsla om att möjligheterna äro oändliga.

Albumets titel ”If This is the End It Sure is a Beautiful One” kom till i och med Maias reflektion över tillvaron.
– Jag tyckte den sammanfattade väl mitt och hela mänsklighetens nuvarande tillstånd och det stämningsläge som just nu råder. 

Musiken på skivan är mångfacetterad. Här finns så väl Annika Norlin-visa som Robyn-synthig popmusik. Texterna handlar om svek, kärlek och dålig självkänsla. Det mesta är självupplevt.

– Jag målar bilder därutifrån. Ibland har jag själv upplevt det beskrivna, andra gånger är det någon i min närhet som hamnat i liknande sits. Jag hämtar stoff från mitt eget liv.

Maia tycker plattan musikaliskt är mer spretig än tidigare alster, men det finns en charm i det.

– Den röda tråden är fortfarande jag. Det är min musik, mina erfarenheter, min röst.

Även om ängsligheten på senare tid släppt finns den kvar i Maia. Men det finns en plats där hon känner maximal trygghet , där hon kan slappna av och tillåts vara sig själv fullt ut.
– Det är när jag spelar live. I och med pandemin var det ett tag sedan nu så jag är riktigt pepp inför spelningarna i vår.

På scenen är Maia en kreativ själ som gör upptåg , improviserar och testar nytt.

–När publiken är med, när de klappar till takten och jublar är jag som gladast. Där och då är ängsligheten som bortblåst.

 ”If This is the End It Sure is a Beautiful One”  släpps den tredje februari.

 Turnédatum för Maias vårturné: 9/3 Jönköping, 10/3 Malmö, 11/3 Göteborg,12/3 Stockholm.

Petter Stjernstedt 

Regissören Guðmundur Arnar Guðmundsson om andlighet, klassklyftor och våldsamma miljöer

by

Addi, tonårspojken som är huvudpersonen i filmen Beautiful Beings, kan känna vad som händer i framtiden. Sådana förmågor är helt naturliga, menar regissören Guðmundur Arnar Guðmundsson som fått flera pris för filmen. Beautiful Beings har vunnit ett femtiotal priser på festivaler runt om i världen och vann kategorin bästa manus på Stockholms filmfestival 2022.

Addi, spelas av Birgir Dagur Bjarkason, och Konni, spelas av Viktor Benóný Benediktsson

Guðmundur Arnar Guðmundsson är från Island och menar att för honom som islänning är det en del av vardagen att människor har synska förmågor. I Beautiful Beings görs ingen stor affär av Addis förmågor, de skildras som något naturligt som finns där i hans liv. Guðmundur Arnar Guðmundsson har märkt en skillnad mellan hur publiken i Island och övriga Europa ser på scenerna där Addi har drömlika syner om framtiden. I den sekulariserade västvärlden har många svårt att tro på intuition och andra förmågor medan det på Island finns en helt annan öppenhet för att det finns mer än vad vi kan uppfatta med våra vanliga sinnen.
– För en islänning är det något fullständigt naturligt, inget vi gör någon stor affär av utan något som vi ser som en naturlig del av livet och som vi kan ta hänsyn till  då vi tar beslut medan publik och kritiker i andra länder tycks se på synerna som påhitt, som fiction, säger Guðmundur Arnar Guðmundsson.

Guðmundur Arnar Guðmundsson har själv en intuitiv förmåga och drömmar som talar till honom. Flera av hans filmer har kommit till efter att han haft sådana syner, berättar han:
– Min första kortfilm gjorde jag efter att jag hade en vision av dem. Filmen Heartstone satte jag igång att skriva efter att en vän som avlidit visade sig för mig i en dröm. Beautiful Beings gjorde jag efter en upplevelse i en dröm.

Addi liksom hans vänner i filmen växer upp i en förortsmiljö kring sekelskiftet med mycket våld och droger, med våldsamma män och uppgivna mammor. Det som skiljer Addi från de andra ungdomarna är att han har en kärleksfull mamma som är öppen för andliga aspekter i livet och som låtit Addi gå i ett dagis som drivs av Anada Marga som är ett rörelse som bland annat lär barn att meditera och som uppmanar människor till att vara öppna för intuition, drömmar och andevärld. Guðmundur Arnar Guðmundsson gick under sin uppväxt också i ett sådant dagis och skola.

Huvudrollerna i Beautiful Beings spelas av ungdomar, liksom i flera av hans filmer, som i den kritikerrosade Heartstone. Men även om huvudpersonerna är ungdomar handlar filmerna om sådant alla kan relatera till, oavsett ålder.
– Egentligen tycker jag inte det är någon skillnad mellan barn och vuxna. När jag gör film skildrar jag karaktärer, inte människor av en viss ålder. När jag var barn tänkte jag inte på mig som barn utan som en människa, säger Guðmundur Arnar Guðmundsson.

Den andliga aspekten är egentligen inte filmens huvudtema. Filmens tema handlar framför allt om vänskap och klassklyftor. Det är en stark uppgörelse med vad utsatthet gör av människor, oavsett ålder.

– På Island har tidigare gjorts många filmer om klassklyftor och arbetarklassen. Så stor del av befolkningen i Island räknas till arbetarklassen. Men idag görs det inte lika många filmer om klassklyftorna, säger Guðmundur Arnar Guðmundsson. Problemen med våld i förorter är inte lika stora nu som kring sekelskiftet men det finns fortfarande problem.

Också i Sverige finns våldsamma miljöer i förorter. Även om våldet i Beautiful Beings på ytan ser ut att vara annorlunda är det ändå i grunden samma problem: utsatta grupper utan hopp och gigantiska klassklyftor i samhället.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Beautiful Beings.

Här kan du se en intervju från filmfestivalen i Berlin är Michael Stütz samtalar med Guðmundur Arnar Guðmundsson.

Mats i musiken – Musikpodden med fokus på det längre samtalet

by

”Mats i musiken” är Youtube-kanalen med fokus på fördjupande samtal kring musik och skapande. Programledare är Mats Björke, musikproducent och tidigare medlem i Mando Diao. I programmet talar han ut med artister om musikens betydelse.
— Det är ett annorlunda koncept, ett fördjupande samtal om musik med stort utrymme för eftertanke och reflektion. Förhoppningsvis blir det en ny plattform för artister att kunna nå ut, säger Mats Björke.

Medverkande artister är Avantgardet, Tusse, Baskery, I Am Kingfisher och Anja Bigrell. Med utgångspunkt från musiken får artisterna i lugn och ro berätta sin historia och kan lyfta detaljer kring ens musikerliv.
— I dagens informationssamhälle ska allt gå så fort. Då är det skönt med en musikpodd som låter saker och ting få ta tid. Det är ett fördjupande samtal vi sällan får  höra.

”Mats i musiken” vill bredda diskussionen kring musik och lyfter blicken bortom topplistornas värld.
— Det är mindre fokus på nya singeln, mindre inriktning på att sälja. Det handlar om artisten som människa, hens liv och artisteri. Det blir en djupare berättelse som stegvis får växa fram.

Med podden hoppas Mats att publiken ska lära sig något nytt om musik.
— Att man får höra något om artisten som man inte kände till sedan tidigare och att man lär sig något nytt kring skapandeprocesssen.

Som programledare tror Mats han kan tillföra ett lugn. ”Mats i musiken” ska vara en safe-zone där artister känner sig bekväma att öppna upp sig.
— En plats där du kan få vara dig själv. Jag tror ”Mats i musiken” är den arenan.

Som musiker har Mats länge varit aktiv. På senare tid har hans roll varit att producera andras verk. Men länge var han som bandmedlem en viktig del av popgruppen Mando Diao. För nio år sedan la han klaviaturen åt sidan. Med gedigen livserfarenhet som musiker tror Mats han får det enklare kan nå fram till gästerna.
— Jag delar liknande erfarenheter. Både när det kommer till turneliv, jobbiga journalister och möten mellan musiker har vi flera gemensamma nämnare.

Med sin musikerbakgrund kan Mats bättre förstå artisterna. I hans yrkesroll  som producent är målsättningen att lyfta artisten och skapa ett tryggare rum.
—Jag är duktig på att lyssna på andra människor, att vara lyhörd och sätta mig in i deras situation och att förvalta det, plocka in det i processen. Det är egenskaper jag som programledare bär med mig.

Till sin hjälp har Mats en kollega med sig in i processsen. Doris Dahlin är terapeut och författare. Hon har skrivit ”Drunka inte i dina känslor”, en självhjälpsbok för högkänsliga.
—Doris är en nära vän. Hon har gett mig modet att våga stå upp för mig själv. Hon är med i programmet som ett bollplank. Hon coachar och hjälper mig att hitta riktning i samtalen.

För att vi ska få inblick i Mats process, med förberedelser och funderingar inför intervjuerna,  filmas mötena mellan Doris och Mats.
— Poängen är att ni ska få se alla delar av en intervju, även förberedelserna, hur jag arbetar som samtalsledare och hur jag hanterar känsliga frågor. Doris har värdefulla tips jag hoppas ska bli vägledande i min roll som samtalsledare.

Inför programmet får varje artist i uppgift att välja ut två låtar, en egen och en cover. Gästerna är en varierad grupp människor från den innovativa countryartisten I Am Kingfisher till Melodifestivalvinnaren Tusse. Det är personer som Mats länge velat lära känna och artister han tycker förtjänar en större publik.
— Det är en bra blandning av personligheter, med olika bakgrund och könstillhörighet. För mig är det  viktigt att det finns en bred så vi kan få ta del av en mängd levnadsöden.

De varierade perspektiven och uttryckssätten syns inte minst i musiken. Artisterna har olika ingångar och skiftande fokus i sin skapandeprocess.
— En jobbar med rösten. Någon annan börjar spela på ett instrument som för henne är ovant.  Ur detta föds något nytt. En tredje sätter sig och plöjer i en sångbok med svenska visor. Plötsligt vandrar hen iväg till en annan värld där den kan skapa något eget.

För Mats är processen viktig. Det tar och måste få ta tid att skapa sin musik.
— Med podden hoppas jag fler förstår processen, att musik inte görs i ett kick, utan att det är något som stegvis växer fram.

Som Youtube-användare är Mats ny på banan. Lätträknade är de gånger han slentrianmässigt scrollat runt i videoflödet. Att Youtube ändå blev utvald plattform har och göra med de större friheter plattformen erbjuder.
— Det finns inga direkta begränsningar för vad man kan producera. Det gör att du har friare tyglar att kunna utforma ett program såsom du önskar ha det.

På Youtube möter vi människor av varierad ålder och typ. Det är en arena med tittare från hela världen. ”Mats i musiken” är bland hundvideos och sminkfilmer en katt bland hermiliner. Det är inte minst ovanligt att se ett musikprogram på Youtube med så pass lång speltid, en halvtimme.
— Det finns influencer som bryter ner och talar teknisk kring musik, men vad jag vet finns det i Sverige ingen som gör något liknande som det jag gör i ”Mats i musiken”,

Enligt musikproducenten har podden stor potential att kunna nå bortom de  yngre grupperna som vanligtvis dominerar i Youtube-flödena.
— ”Mats i Musiken” har bredden och är ett musikprogram som har något för alla.

Första avsnittet av ”Mats i musiken” sänds torsdag, 3/11 med gästande artister Avantgardet.

Petter Stjernstedt

Lasse Hallström: Medium till stor hjälp då vi filmade Hilma

by

Lasse Hallström, foto: Jenny Drakenlind

Hilma af Klint var övertygad om att andevärlden existerar. Lasse Hallström tog fasta på det då han skrev manus och regisserade filmen Hilma. Han gick till medium för att få kontakt med Hilma.

Filmen Hilma har svensk biopremiär 19 oktober och visas därefter på Viaplay från 18 november.

Foto: Magnus Ragnvid

Lasse Hallström samlade information om Hilma af Klint i närmare fyra år innan filmen spelades in. Han har läst doktorshandlingar, haft kontakt med stiftelsen som förvaltar Hilmas arv, haft tillgång till alla hennes anteckningsböcker, blivit visad runt av hennes släktingar till alla platser som var viktiga för henne och han hade kontakt med Hilma genom mediet Benny Rosenqvist flera gånger, redan från projektets start.

– Det kändes verkligen att Benny fick kontakt med Hilma. Det var till stor hjälp. Jag fick mycket till filmen på det sättet, saker jag använt i repliker och information om hur Hilma och hennes grupp av konstnärsväninnor fungerade tillsammans, säger Lasse Hallström.

Inte bara Lasse Hallström träffade medium under arbetet med filmen, flera av skådespelarna hade kontakt med Hilma genom medium.

Lasse Hallström träffade några andra medier också under researchen, men dessa kontakter kändes inte bra.
– Nej det kändes inte alls lika äkta, berättar han.

Så även om Lasse Hallström tror på att det är möjligt att få kontakt med de som gått ur tiden är han noga med att det ska kännas seriöst och trovärdigt.

Lena Olin och Tora Hallström som spelar Hilma i olika åldrar. Foto: Jenny Drakenlind

Filmen skiljer sig en del från tidigare verk om Hilma af Klint då den fokuserar mycket på hennes tro. Kontakten med medium har fördjupat Lasse Hallströms intresse för andlighet.
– Det har varit otroligt omvälvande, säger Lasse Hallström. Genom Benny fick jag kontakt med mina föräldrar som gick bort 1997 och 1999.

Det var framför allt Hilma af Klints engagemang och intresse för andevärlden som inspirerade Lasse Hallström att göra filmen. Han berättar att hans fru Lena Olin hade sett en film, Personal Shopper, där det dök upp en svensk konstnärinna som sade att hon målade andevärlden. Det var Hilma af Klint.
– Jag blev fascinerad av Hilma af Klint och hennes tankar och hur hon sade sig måla andevärlden, berättar Lasse Hallström.

Filmen bygger på tre teman kring Hilma af Klint: konsten, det andliga intresset och hennes självständighet som kvinna, som en tidig kämpe för kvinnors rätt att leva självständigt. I filmen berörs två kärleksrelationer hon ska ha haft med kvinnor.
– Det är inget nytt jag kommer med, det finns en hel del om detta i det material om henne som redan publicerats i avhandlingar och i film. Vi har också fått det bekräftat av Hilma då hon talat genom Benny, säger Lasse Hallström.

Lasse Hallströms intresse för andliga frågor började några år tidigare än arbetet med filmen Hilma. Intresset startade då han gjorde research för en film om UFO, kontakt med existenser i rymden.
– UFO har alltid fascinerat mig och det finns många kopplingar till andlighet där, frågor om tid och rum, säger han.

Filmen om UFO har inte förverkligats än.
– Manuset behöver skrivas om i så fall, säger han.

Kanske kommer det ytterligare någon film av Lasse Hallström om mediumskap. Han berättar att han samlar material om ett kvinnligt medium. Så kanske det blir en film.

Foto: Jenny Drakenlind

Fakta om Lasse Hallström:
Lasse Hallström har gjort ett trettiotal filmer En kille och en tjej, ABBA – The Movie, Två killar och en tjej, Mitt liv som hund, Alla vi barn i Bullerbyn, Mer om oss barn i Bullerbyn, Gilbert Grape, Ciderhusreglerna, Chocolat och Hachiko – En vän för livet.
Innan karriären som spelfilmsregissör hade Hallström redan gjort sig känd för den breda tv-publiken i Sverige då han samarbetade med vännerna Magnus Härenstam och Brasse Brännström i ett flertal tv-program. Han gjorde också de flesta av gruppen ABBA:s musikvideor.

Hilma och hennes konstnärsväninnor.

Matti Ollikainen från Franska trion: “Musiken räddade mitt liv”

by

Matti Ollikainen blev allvarligt sjuk i Covid, men musiken blev hans räddning. Nu är Matti, sångaren i franska trion, skivaktuell med sin tolfte fullängdaren Mellan 4 väggar. För kulturbloggen berättar han om snabba skrivprocesser, allvarlig sjukdom och om musiken som helande kraft.

Mellan 4 väggar är er tolfte platta? Hur har bandet utvecklats?
– Varje skiva har sitt eget sound. Men räknar man från start då vi som band bildades, där nånstans i början av 2000-talet, så har det hänt en hel del. Musikaliskt har vi gått från frijazz- och klassiskt mera mot musik av populärkulturell typ. Inspiration har vi tagit från jazzen, countryn och gospelmusiken. Alltså mycket det amerikanska södern. Det är där jag har mina musikaliska rötter.

Har du alltid sysslat med musik?
– Ja, musiken genomsyrar hela mitt liv och det har den gjort sedan barnsben. Jag kan inte tänka mig en värld utan musik. Det är genom musiken jag lever och musiken som skänker mig tröst och glädje.

Tröst, hur menar du? Hur kan musiken fungera tröstande?
– Det är en helande process. Jag helar mig själv när jag spelar. I förlängningen skänker min musik andra tröst på samma sätt som andra artister har tröstat mig.  Med texterna kan man känna igen sig och man får möjlighet att kunna bearbeta saker som hänt i ens liv.

Det är mycket i dina texter, inte minst på nya plattan, som känns personliga och självutlämnande.
– Ja, jag tänker att all text som skapas är självbiografisk. Alltså även om jag återberättar en annans historia så är jag filtret innan musiken når lyssnaren. Precis som författaren som skriver en bok blir jag tolkaren av verket och slutprodukten speglar mina reflektioner, perspektiv tankar och idéer.

På låten “Blasé” sjunger du – Det finns inget att se, man tar sin fylla, men det är trist ändå”.
Är det vardagens tristess som porträtteras här?
– Nja, det är en mer skämtsam bit. Jag arbetar en del med överdrifter. Själv känner jag mig sällan blasé, men texten speglar känslor jag ibland har, när allt känns menlöst eller trist. Jag arbetar aktivt med roliga rim och bygger upp en humoristisk historia som jag hoppas människor ska kunna relatera till.

“Bara ha dig” är kusinen till “Blasé” där jag också vill vara rolig. Jag tänker knappt när jag skriver, utan jag bara gör. Orden kommer liksom till mig. Jag tror inte på censurering. Det får bli vad det blir. Som låtskrivare försöker jag att inte vara för restriktiv eller självkritisk. Jag tror det är snålt att utelämna saker och i längden hämmar det musiken. Ut med det bara!

Vad kommer idéerna ifrån?
– Det är saker som sker i ens liv och som man fångar upp i ens vardag. Idéerna kommer till mig snabbt. En rad kan snabbt utvecklas och bli till flera meningar. Det sker nästan automatiskt om jag ger texten nog med spelrum. Och när jag har ett gäng låtar till en platta så kallar jag upp resten av bandmedlemmarna, vi repar lite och sen spelar vi in i studion. Ibland är vi klara på en förmiddag. Detta är min process och det som krävs för att jag ska nå ett bra resultat. För andra artister ser den proceduren annorlunda ut. Man tar sig tid att skriva, ändrar, drar ifrån och lägger till. Själv är jag mera intuitiv och direkt.

Flera av berättelserna på skivan handlar om trassliga relationer och om olycklig kärlek. Hur kommer det sig?
– Låten “Pandora” har flera tänkbara teman. Det kan handla om Kristus, om hoppet om att Gud den allsmäktige skyddar och vakar över oss eller så kretsar den kring hoppet om en fungerande kärleksrelation. Jag tror låtar i generell mening ofta kretsar kring kärlek för att det är ett ämne människor har enkelt att relatera till. Kärleken får oss att utbrista i sång.

Våren 2021 blev du allvarligt sjuk i Covid och fick läggas i respirator.
Hur påverkade händelsen ditt skapande?
– Det var i slutet av maj 2021 då jag plötsligt fick svårt att andas och fick åka in till akuten för att där få syrgas. I 20 dagar låg jag på mage.  Jag rörde mig knappt. Där och då tänkte jag inte på nåt. Min hjärna var tom, tom på intryck, tom på inspiration. Men jag hade inte ångest. Sjukdomen gjorde mig mycket svag. Men rätt snart piggnade jag till. Musiken räddade mig. Med sång i lungorna kan man överleva det mesta. Enligt flera läkare såg prognosen mörk ut och jag skulle som tidigast kunna återvända hem efter ett halvår i sjuksäng. Men jag var tillbaks på benen redan efter en månad och kunde då åter ställa mig på scenen. Det var ett smått under. Händelsen visar på musiken som en helande kraft.

Nu ska ni ut och spela live, både i Sverige och Norge. Hur känns det?
– Det är fantastiskt roligt att få spela inför publik igen. De ger en extra energi som gör att man presterar bättre som artist. Vi hade himla tur med Covid då vi kunde ha de konserter vi planerat för just för att smittan råkade ha gått ned vid den tidpunkten. Vi hade spelningar i oktober och ett gäng förra sommaren då  restriktionerna för begränsad publik tagits bort. Här kan vi snacka tur och ett visst flyt.

På fredag släpps er tolfte skiva. Vad känner du inför skivsläppet?
– Det är alltid spännande att se hur skivan mottas. Det är också kul att få spela de nya låtarna live och se hur det känns. För oss som band betyder publiken allt – de är lyssnarna vi vill nå och dem vi skriver för. 

Ni firar 20 år som band. Det måste vara speciellt.
– Det är smått otroligt att det gått så många år. Det känns inte alls länge sedan vi bildades som band. Vi utvecklas genom att hela tiden ta nya vägar, men grundenergin finns kvar där och kommer att bestå. 

Mellan 4 väggar släpps imorgon, fredag 2 september
Petter Stjernstedt