• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

”Pandemin tvingade mig blicka bakåt. Jag är mäkta stolt över det vi åstadkommit”.

12 april, 2022 by Petter Stjernstedt

Alpha Games är bandets första studioalbum sedan 2016

Bloc Party är tillbaka. Med ett mörkare tema borrar bandet sig djupare ner i människans smutsigaste skrymslen. För Kulturbloggen berättar sångaren Kele Okereke om kreativitet, pandemin, patologiska lögnare och om känslorna inför den stundande turnén.

Bloc Party var bandet med stort B, indierock-ermadan från Storbritannien som under 00-talet fascinerade en hel värld med sin Franz Ferdinand-aktiga, självsäkra och poseiga rockmusik. Alpha Games är bandets första studioalbum sedan Hymns (2016). Idén kom till dem redan då under turnén med plattan. Vad är annorlunda sedan sist?
– Efter Hymns släppte vi Silent Alarm, vårt första livealbum på länge där vi framträder med låtar från skivan med samma namn från 2005. Det var en oerhört rolig upplevelse. Och vi kände åter igen den där energin som vi saknat då allt känns lustfyllt och helt rätt.

Ni har arbetat ett bra tag med nya Alpha Games. Hur kommer det sig att det tagit så lång tid?
– Det var pandemin 2020 som bromsade vårt arbete med plattan. Därmed blev processen med att skapa ny musik mer utdragen än planerat. Men nu när den snart är ute är vi superglada och lite nervösa inför mottagandet från alla fansen.

Alpha Games har i jämförelse med tidigare alster ett mörkare tema kring cynism, om människor som går över lik för att nå sina högst personliga mål.
 – Ja, det är betydligt mörkare texter än våra lyssnare är vana vid att höra. De senaste åren har jag försökt att ta in allt som händer i västvärlden med populism och ledare som egentligen vet nada om vad de sysslar med. Vi lever i ett moraliskt bankrutt tid där ledare som Boris Jonson, en förtroendevald, visar sitt sanna jag som patologisk lögnare. Och gång på gång lyckas han komma undan med det. Det gör att jag känner viss oro inför vartåt vi är på väg. Att den typen av svek från politiker får fortgå år efter år är skamligt. Situationen i både Storbritannien och världen över med presidenter som Trump och Putin vid rodret påverkade mig i valet av tematik.

– Jag visste att Alpha Games måste handla om känslan av hänsynslös ambition, vad händer när man slutar behandla människor med medmänsklighet? Vad blir det om man enbart fokusera på sitt eget och skiter i andras behov? Det var den hänsynslösheten jag ville fånga på Alpha Games.

Det är alltså en sorts reflektion av vår samtid?
–  Ja, på sätt och vis. Alpha Games fick inte bli en för politiskt färgad skiva då jag tror publiken hade missat poängen. Därför är alla situationer och karaktärer, våldet som sker i mina berättelser, personliga och inte politiskt laddade. Det blir en spegling av en viss kultur med egoism, hat och fula ord, hur backstabbing från politiker och människor med makt och inflytande kan smitta av sig på den vanliga människan och jag lägger fokus på henne.

Från vänster: Justin Harris, Kele Okereke, Louise Bartle och Russell Lissack.

Med nya skivan har ni fått nytillkomna medlemmar. Louise Battle och Justin Harris heter bandets nya trummisar.
– Ja, det har blivit en helt annan kemi inom gruppen. Det är första gången vi gör ett album med Justin och Louise. Och känslan var – ”låt oss se vad vi kan göra tillsammans”. En experiment- och utforskarlusta som jag hoppas hörs på slutresultatet.

År 2005 var ni IT-bandet. Men idag när konkurrensen är stenhård är ni en av flera indierockers med gedigen live-erfarenhet. Hur håller ni er relevanta 2022 och vad gör er unika som band?
– Det som gör oss speciella är kemin bandmedlemmar emellan. Vi är en musikgrupp som alltid i alla lägen väljer vår egen väg och inte känner pressen från andra att vara och låta på ett visst vis. Egentligen är jag föga intresserad av att blicka tillbaka men under pandemin fick jag gott om tid att reflektera över det jag tillsammans med andra har lyckats åstadkommit. Och jag kände stolthet inför bandets alla kreationer. För mig är autencitet det viktiga, att det känns trovärdigt och att min personlighet finns med i musiken. Så länge jag kan uppnå det är jag nöjd.

Du nämner pandemin. Hur har den drabbat dig och hur lyckades du under den svåra perioden att hålla dig flytande som artist?
– I och med flera omfattande lock-downs här i Storbritannien var jag mest hemma. Först var det oklart hur jag skulle gå vidare. Hur får jag utlopp för min kreativitet i ett läge då konserter inte tillåts och ett umgänge på över fem personer i taget är strikt förbjudet? Jag provade gå med i och skapade artistkonto på Instagram. Där spelade jag covers av Blog Party-låtar från förr. Det var befriande att kunna se tillbaka på ens egna verk och att känna tillfredställelse.

– För flera var det en desorienterad och läskig tid då man var tvungen att lämna det man älskade som mest bakom sig. Som tur var slapp jag det även om det nya innebar andra tanke- och tillvägagångssätt. Kanske att var det fakto att jag kunde fortsätta vara kreativ med instagram-spelningar och egna projektet Waves det som gjorde att jag lyckades överleva som artist.

Vad saknade du mest under Covid och alla lock-downs?
– Publiken utan tvekan. Att få ställa sig i ett rum fyllt med människor och att inför dem få framträda med egetskrivet material är  något alldeles speciellt. Förutom musik är barn en viktig ingrediens i mitt liv. Under pandemin fick jag och min fru ett andra barn. Och Covid gjorde att jag mest var hemma och tog hand om de små. Att nu börja turnera och tvingas vara borta från familjen i flera veckors tid känns jobbigt. Men jag har en plikt att promota plattan och ett uppdrag som innebär att finnas där för våra fans.

Singeln Traps släpptes förra året. Här får lyssnaren en riktig koffein-kick till pophit serverad. Är detta den stora hiten för dansgolvet eller varför valde ni Traps som ett smakprov inför nya plattan?
– Traps är mer än en simpel dans-hit. Det finns nåt rasande i musiken, en stark energi. Hymns som skiva var mer meditativ med ett kharma-liknande sound. Därför ville vi i bandet bjuda på något mer kraftfullt, en låt med energisk känsla som förhoppningsvis smittar av sig på lyssnaren. 

Med Alpha Games beger ni er ni ut på Europaturné med startdatum den tionde maj i La Salle Pleyel i Paris. Hur känner du inför detta?
– Ja, det var som sagt flera år sedan jag turnerade och familjen där hemma gör att jag har mixed feelings minst sagt. Men det ska bli kul att möta sin publik igen. Turnén kommer bli som ett enda stort firande av Bloc Party och vår musik. Vi har hållit på länge nu. Det gör att det finns mycket att ta ifrån. Det ska bli spännande att få sätta ihop en stark setlist och åter få möjligheten att spela inför en peppad publik. Ingen kommer att bli besviken. Bloc Party är tillbaka och vi har kommit för att stanna.

Alpha Games släpps 29 april.

Diskografi

Silen Alarm (2005)
Weekend In The City (2007)
Intimacy (2008)
Four (2012)
Hymns (2016)
Alpha Games( 2022)

Arkiverad under: Intervju, Toppnytt

Möt Eric Palmqwist – lågmäld och ärlig kompositör med nytt album

21 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Eric Palmqwist hörde vi först talas om i samband med 1990-talet och indiescenen och sedan drog han mer åt vacker folkpop med egna bandet Monostar. Mer om mer har Eric Palmqwist visat sig vara en fantastisk textförfattare. 24 februari släpper han nya albumet Värmen. Kulturbloggen fick tillfälle att ställa några frågor till denna fantastiska och spännande musiker.

Du släpper snart ett nytt album. Hur vill du beskriva det albumet?
– Jag ville försöka göra ett lågmält och närgånget album den här gången och söka mig mot ett lite mer modernt sound.
Skivan handlar till stor del om den svåra konsten att vara människa och jag tror tröst kan vara ett genomgående tema.
Det är också min hittills mest textbaserade skiva. Och eftersom Andreas Mattsson som producerat är ett geni så gav jag honom rätt fritt spelrum med produktionen. Han byggde vackra världar utifrån klaviaturer, syntar och programmeringar. Sen smög sig några gitarrer förstås in ändå…

Skiljer det sig från tidigare album?
– Den här skivan låter ganska olik mina tidigare soloskivor. Så blir det nästan alltid när jag gör något, det blir en motreaktion på det jag gjort innan. Jag vill göra något för mig nytt och annorlunda. Låtarna är till exempel skrivna på piano, fast jag knappt kan spela piano, istället för på gitarr och det är nog därför det är min lugnaste skiva hittills.

Hur har det varit att jobba med musik under pandemin?
– Det har varit extra tungt för alla i min branch. Inte minst ekonomiskt då det blev nästintill omöjligt att spela live.
När jag släppte min förra skiva ”Hej då” mitt i pandemin så gick det inte att turnera.
Det blev sammanlagt två spelningar som gick att genomföra.
Samtidigt har jag försökt vända på det till något bra så jag har försökt hålla huvudet ovanför vattenytan.
Jag har skrivit och spelat in musik hela tiden under pandemin.

Hur ser planerna ut framöver? Albumsläpp förstås, men konserter? Turneer?
– Ja nu har det ju precis öppnat upp så det bokas in en vårturné precis i detta nu.
Jag längtar väldigt mycket efter att få möta min publik live igen.

Hur jobbar du när du skapar musik? Vad kommer först, text eller musik? Behöver du någon särskild omgivning för att skapa musik?
– Det är lite olika men jag har nästan alltid nån slags ”låtskrivar-receiver” uppkopplad.
Jag samlar jag på mig melodier och textfraser hela tiden som jag spar.
Sen brukar jag försöka hitta en lite längre tidsperiod när jag kan göra en helhet av alla idéer.
Ofta åker jag ner till mitt hus på Gotland och slutför låtarna.

Du har väl placerats in under kategorin indie. Vad tänker du om det?
– Genres intresserar mig egentligen inte så mycket.
Men människor i alla tider har ju alltid velat placera in saker i fack. Det ligger väl i vår natur antar jag.
Jag är väl en indieaartist på så sätt att jag ligger på en sån label (Ella Ruth Institutet) och gör väldigt mycket själv.
Jag tycker om det direkta mötet med lyssnaren. När folk velat köpa min vinyl brukar jag ibland leverera den direkt hem till den som köpt
och blir bjuden på kaffe. Sånt är fint.

Vilken musik har influerat dig till den du är idag?
– Jag tror man influeras allra mest under tonåren, eller så var det för mig iallafall.
Då hade jag olika perioder, lyssnade på allt ifrån hårdrock till Americana till smalare Indie.
Nu lyssnar jag på allt som är bra oavsett om det är Billboard eller Avantgard-jazz.
Jag försöker vara öppen för nya saker så att jag själv fortsätter utvecklas som låtskrivare och musiker.

Berätta lite om dig själv: Var är du född? Uppväxt? Var bor du?
Har du barn?
– Jag är uppväxt på Gotland och flyttade till Stockholm efter gymnasiet där jag bott sen dess.
Min familj består just nu av min dotter och en katt som heter Katja.

Har du intressen utöver musik?
– Det kanske är lite tragiskt men musik upptar nästan all min vakna tid.
Jag är nog liksom ”lost in music” för det mesta haha…
Efter det och att vara Pappa finns inte så mycket tid kvar men jag tycker om att laga mat, promenera
och att åka ner till mitt hus på Gotland.

Läser du böcker?
Vilken är den senaste boken du läste?
J- ag läser böcker men mindre än vad jag egentligen vill då jag oftast har för många bränder att släcka.
För min dotter läser jag i och för sig varje kväll. Just nu läser vi ”Frallanböckerna” av Sara Ohlsson.
Senaste boken jag själv läste var ”Into The Wild” av Jon Krakauer.
Jag lyssnar också mycket på ljudböcker och har gjort det långt innan det blev populärt faktiskt.
Minns att jag brukade låna kassetter och cd´s på biblioteket.
Gösta Berlings Saga inläst av Per Myrberg är en stark rekommendation.

Senaste film du sett?
– Som alla andra blir det ju förstås mycket serier men jag är annars svag för bra dokumentärer och feel bad-filmer.
Senaste filmen jag såg kan ha varit ”Get Back” om The Beatles av Peter Jackson.
Ett fantastiskt tidsdokument för en musiknörd som mig.

Arkiverad under: Intervju, Musik, Toppnytt

TV-recension: Balanserad skildring av när världen anno 2015 kom till Ronneby

14 januari, 2022 by Martin Moberg

Titel: När världen kom till Ronneby

Betyg: 3+

Premiär: 9 januari 2022, Centrumbiografen Ronneby och SVT Play. 12 januari i SVT 1.

Producent: Tom Alandh

Klippning: Heleen Rebel, sfk

Foto: Kalle Segerbäck

Ansvarig utgivare: Axel Arnö, SVT

Medverkande: Intervjuade Ronnebybor, Anna Johansson, polisen Ronneby, Lars Trägårdh, professor i historia vid Ersta Sköndal Högskola i Stockholm, Emma Gunler, journalist Sydöstrans Ronnebyredaktion och Roger Fredriksson, kommunalråd Ronneby m fl

Bild på Ronneby då, (faksimil: När världen kom till Ronneby”), Martin Moberg, Kulturbloggen

I söndags den 9 januari hade Tom Alandhs dokumentärfilm ”När världen kom till Ronneby” världspremiär på Centrumbiografen i Ronneby och på strömningstjänsten SVT Play. En mycket intressant dokumentär som det hade arbetats en längre tid med och som har sin huvudsakliga utgångspunkt i hur den stora flyktingströmmen från krigshärjande Syrien 2015 i nästa steg kom att påverka Ronneby som stad och samhälle.

Tom Alandh är sannerligen välmeriterad med bakgrund som journalist och dokumentärfilmare och har sedan 1970-talet gjort närmare 100 stycken dokumentärfilmer, som har sänts i SVT. Han har under årtionden träffat de flesta i vårt avlånga land och gjort dokumentärfilmer om både kända och okända människor. Monica Zetterlund, Håkan Juholt, Annika Östberg, Jan Troell, Anna Lindh och ”Nacka” Skoglund för att nämna några av dem.

Nu var turen kommen att göra en kortare reportagefilm om Ronneby inför valet 2022, så var det tänkt. Det hade nämligen kommit en ny studie om social tillit i samhället, som hade publicerats av professor Lars Trädgårdh , som visade på att Ronneby är en av de städer i landet där det är som sämst ställt med förtroende människor emellan. Ronneby hade också tagit emot många nyanlända från Syrien drygt fem år tidigare. Därför ville Alandh besöka Ronneby och under en period ta reda på varför är det så som det framgår av Trädgårdhs studie.

Väl i Ronneby kom tanken om ett kortare reportage inför valet 2022 att förändras, då det visade sig finnas flera intressanta berättelser att dokumentera. Ronneby hade också samma sommar, augusti 2020 varit i riksmedias blickfång efter omfattande skadegörelse i centrum. I stället gjordes planeringen om och det blev en timmes lång dokumentärfilm med intervjuer med infödda och nyanlända Ronnebybor, företrädare för polisen, lokalpress och lokalpolitiker m fl.

Bild på Ronneby nu, 2020-tal, foto: Martin Moberg, Kulturbloggen

Vilket jag tycker är bra, ska man gå på djupet med att skildra samhällsförändringar och hur den faktiska tryggheten kontra den upplevda tryggheten hos människor påverkas av omvälvande utrikeshändelser som det ännu pågående inbördeskriget i Syrien är, behövs det tid och en kortare reportagefilm med fokus på valet 2022 på en kvart till tjugo minuter hade inte varit tillräckligt.

Det är den positiva delen i bedömningen av dokumentären, efter att ha sett den på SVT Play. I det positiva omdömet ligger också att den är balanserad, människor med olika bakgrund i Syrien och i Ronneby och med tillhörande livsöden får tala till punkt och berätta hur man känner oaktat att den faktiska tryggheten nu har vänt mot det bättre hållet efter gemensamma insatser från samhället.

Men det fattas något eller några saker ska man säga, t ex hade man velat ta del av föreningslivets och civilsamhällets insatser för integration som direkt skalades upp då 2015 och 2016, för att hjälpa till med att ta emot de nyanlända Ronnebyborna. Det finns således mycket kvar att skildra och fråga om, låta fler människor få berätta om hur allt kom att påverka inte bara från ett negativt perspektiv.

För det bestående intrycket efteråt blir p g a det som inte kom med, oaktat att dokumentärfilmen är balanserad, rädslan hos de medverkande Ronnebyborna. De nyanlända Ronnebyborna emellertid har en något annan uppfattning. Man trivs i Sverige, i Blekinge och i Ronneby. Det finns en tydlig drivkraft att lära sig svenska, skaffa sig ett arbete och integreras i samhället man kommit till.

Så gärna en andra och uppföljande entimmes dokumentär om Ronneby producerad av Tom Alandh, med den omisskännliga rösten. En uppföljning med det som inte fanns utrymme att få med i denna dokumentär. Varför inte också ta med berättelserna om mötesplatserna som skapades och de faktiskt positiva möten människor emellan och med en annan röd tråd, hur Ronneby tillsammans liksom förr har varit van vid att ta emot nya människor. För världen har kommit till Ronneby många gånger genom historien och varje gång kommit att påverka staden och dess befolkning.

Arkiverad under: Intervju, Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt, TV Taggad som: blepol, Dokumentär, integration, Kulturbloggen, När världen kom till Ronneby, Ronneby, samhälle, svpol, SVT, Tom Alandh

Möt Manuel Concha, regissören bakom Suedi

24 november, 2021 by Rosemari Södergren

Manuel Concha är en erfaren svensk filmregissör. Han har en enastående bakgrund av serier, filmer och musikvideo i sin portfolio men är själv en doldis och har inte helt klivit ut i rampljuset.
Först med filmen Suedi som släpptes i höstas berättar han mer om sin bakgrund. Suede är baserad på hans egen bakgrund och tidigare livserfarenhet. Kulturbloggen fick möjligheten att ställa frågor till Manuel Concha.

Manuel Concha är själv född och uppvuxen i Malmö men hans föräldrar kom från militärdiktaturen i Chile. Hans intresse för att skapa film började tidigt och han vann sin första filmfestival redan vid 16 års ålder. Han fortsatte att göra kortfilmer tillsammans med sina vänner, varav filmerna blev hyllade och kom att vinna ett flertal priser. Han hann också att studera film i en filmskola i Los Angeles i två år och hade gästlärare som Christopher Nolan och Oliver Stone.

I Manuel Conchas portfölj som har skrivit, regisserat samt producerat finns tv-serien ”ALEX” för Viaplay (säsong 1) med Dragomir Mrsic som blev den mest sedda tv-serien under 2017, långfilmen “Den Enda Vägen” som är inspirerad av en sann historia berättar Manuel, då hans dåvarande flickväns lillebror blev skjuten av Peter Mangs.

Kulturbloggen: Du har hunnit skapa ett brett spektrum med filmer och tv-serier, både mer spännande och djuplodande och andra mer humorfyllda, men ändå finns det alltid ett allvar i botten. Tänker jag. Håller du med?
– Ja, jag håller med. Jag kan göra olika genre men det är alltid viktigt att historien har något att säga, ett allvarligare djup.

Du har fått en hel del priser och redan som tonåring. Vad betyder det att få pris och som så ung?
– Det var avgörande för min utveckling inom film och för mig som människa. Det gav mig ett förtroende och en insikt att jag var bra på något. Var jag växte upp fanns det inte mycket framtidshopp, och att jobba med film var ett privilegium, något som en övre medelklass kunde hålla på med för det fanns inga pengar inom film sa de.

Varför blev du filmskapare? Vad fick in dig på den banan?
– Mina föräldrar. Vi gick på alternativ bio en gång i månaden. Det fanns det en gammal videokamera på fritidsgården och jag började göra kortfilmer med mina kompisar från gården. När jag var 16 år vann jag min. Första filmfestival och det gav mig just det självförtroende att jag kunde jobba med film.

Du har utbildat dig i självaste filmstaden. Hur var det? Hur tänker du att det har påverkat ditt filmskapande?
– Jag sålde ett trumset och köpte en flygbiljett till Los Angeles när jag var 17 år för att besöka skolan som jag hade läst i nån tidning och ville gå på. Jag blev kär i Los Angeles och allt som tillhör den. Jag kom till skolan och till min besvikelse hade skolan väldigt låga tekniska resurser så jag fick liksom tänka om. Det extremt positiva med den perioden var att jag fick se människan i dess olika skepnader, lära känna mig själv, växa och mogna. Sedan hade skolan väldigt bra gästlärare som Oliver Stone, Sidney Portier och Christopher Nolan. Jag var under 21 så jag kom inte in på några nattklubbar, så jag satt hemma och skrev manus och drömde om att en dag arbeta med film.

Vad skulle du vilja ge för råd åt unga som vill jobba med film?
– Ta en kamera/ mobiltelefon och börja filma. Finns en massa filmskolor i världen som är fantastiska men dom kommer aldrig göra dig till filmskapare, det är bara du som kan göra det. Man lär sig bäst film genom att göra film, att misslyckas och göra om, göra annorlunda. Träffa människor som inspirerar dig och ett team som har samma vision som du. Bara kör!

Vad är ditt nästa projekt?
– Jag har projekt som jag dragit i gång och skriver tillsammans med andra manusförfattare, något jag ser så fram emot att bli en verklighet. Det är just dom här möten som jag är tacksam till filmen. Filmen har tagit mig världen över och jag har träffat så många talangfulla människor.

Vad är ditt drömprojekt?
– Det finns ett som jag bär inom mig 🙂

Det är lite kul att Mahmoud i Suedi är uppväxt på Malmvägen i Sollentuna. Jag bor på en gata bredvid och promenerar förbi Malmvägen med mina hundar dagligen. Tidigare var Malmvägen gatan med White trash, den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson bodde där till exempel och gatan var rätt farlig att gå på. Jag känner människor som blev rånade på den tiden. Men sedan Malmvägen blev mer ett område med människor från andra länder har det blivit mycket lugnare och tryggare. På somrarna sitter gamla muslimska damer utomhus och det är liksom mycket lugnare än på den tiden när det var White trash.
Hur kom det sig att ni valde just Malmvägen som hans uppväxt?
– För att jag baserade filmen rätt mycket på mitt eget liv och skrev Mahmod först som Chilenare som växte upp i Sollentuna. När jag växte upp i Malmö att Sollentuna kallades för ”Chilentuna” för att så många med chilenskt bakgrund tydligen bodde där. Så det blev rätt enkelt att placera huvudkaraktären i Sollentuna. Jag ville att familjen skulle ändå bo tillräckligt nära Lidingö eller Täby som det var tidigare tänkt, så det var ett konstant hot att bli avslöjad.

Suedi är underhållande, humoristisk, men också med ett djupt allvar. Jag kunde nästan inte andas ett tag när Mahmoud/Sebastian sprang rätt in i katastrofen.
På ett sätt kan filmens sensmoral föras över till alla: som en varning för att inte vara sig själv. Vad tänker du om det?
– Det var exakt det som jag ville lyfta fram och att alla skulle kunna ta till sig. Idag tänker jag väldigt mycket på att första alltid vara mig själv och säga vad jag tycker och tänker. Förut ville jag vara en del av något och försökte vara en version av mig själv som inte var kanske direkt jag.

Vad tänker du om framtiden i Sverige: växer misstänksamheten mellan människor eller är vi på väg åt rätt håll? Kommer unga om tio år att känna igen sig lika mycket i Suedi som många gör idag?
– Jag ser ett land där ekonomiska olikheterna växer och klyftorna växer. Vi är inte på väg åt rätt håll i min mening, tyvärr. Jag tror det krävs politiska åtgärder för att nå en förändring, men rent kulturmässigt så behövs filmer som SUEDI. Filmer vi kan skratta åt varandra och hitta varandra genom varandras fördomar. Ja, jag tror definitivt att unga kommer känna igen sig om 10 år. Gör dom inte det så är det extremt positivt, då lyckades vi förändra den negativa utveckling vi ser idag.

Arkiverad under: Film, Intervju, Scen, Toppnytt

Sahraa Karimi, filmregissör som tvingades fly från Afganistan: Ge inte erkännande åt talibanerna

11 november, 2021 by Rosemari Södergren

Åsne Seierstad, Sahraa Karimi, Ann Linde. Foto: Thomas Persson

Erkänn inte talibanerna som tagit över Afganistan. Det påpekade Sahraa Karimi, kvinnlig filmregissör och tidigare chef för Afganistans filminstitut, som deltog i en paneldebatt på Stockholms filmfestival den 11 november 2021.
Sverige utrikesminister, Ann Linde, deltog i panelen och berättade att Sverige ger mer än 1 miljard svenska kronor i bistånd årligen till talibanernas Afganistan.

Paneldiskussion var väldigt snäll trots att de tre deltagarna, Sahraa Karimi, Ann Linde och Anna Ek från Svenska Afganistan Kommitten, SAK, egentligen står rätt långt ifrån varandra i hur de vill agera gentemot talibanerna. Att kvinnor och kulturarbetare utsätts för en svårt förtryck i talibanernas Afghanistan, det var alla tre överens om. Men vad som är den rätta vägen att gå, där ser dessa tre helt olika på situationen.

Anna Ek berättade att SAK verkat i Afganistan i mer än 40 år och klarat att utföra sin uppgift under olika afganska regeringar. Hon pekade på att de nu driver skolor för barn där 60 procent av eleverna är flickor.
– Det är en ovanlig fördelning i våra skolor i Afganistan, oftast är pojkarnas andel många gånger fler än flickornas andel i skolorna efter att talibanerna tog över, sade Anna Ek.

Det är själva kärnan i diskussionen: är det bäst att hjälpa till och göra livet bättre för några flickor även om det stärker talibanerna? Jag skulle väl önskat att paneldebattens moderator, den norska journalisten Åsne Seierstad, ställt denna fråga lite mer rakt på. Jag saknade att hon inte sammanfattade denna diskussion och bad deltagarna utveckla sina tankar kring hur bistånd till Afganistan kan fördelas utan att samtidigt ge erkännande åt talibanerna. Ann Linde och Anna Ek sade det inte rent ut, men jag tolkade det som att de menar det är bättre att ge bistånd även om det faller till talibanerna samtidigt medan Sahraa Karimi betonade om och om igen att det är oerhört viktigt att inte ge talibanerna erkännande.

Att kvinnor lever under förtryck i talibanernas Afghanistan var alla i panelen överens om. Sahraa Karimi var utan tvekan den mest livfulla och engagerade paneldeltagaren. Hennes tal lysta av äkta engagemang och hon berättade om hur tufft det varit också före talibanernas makt.
– Vi var flera kvinnor som skapade film och som fick internationell uppmärksamhet, men det kostade oss en hel del. Vi fick utstå hon och förföljelse och många gånger var vi tvungna att tänka på vår säkerhet. Vi levde under hot redan före talibanernas maktövertagande, sade Sahraa Karimi.

Arkiverad under: Film, Intervju, Kulturpolitik, Scen, Toppnytt

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 106
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Höstens program på Unga Klara

UNGA KLARA är Sveriges nationella scen … Läs mer om Höstens program på Unga Klara

Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Brittiska The Kooks har släppt en nya … Läs mer om Lyssna: The Kooks – Cold Heart

”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Den 30 juni 2022 blir det premiär för … Läs mer om ”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in