• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Möte med Jakob Ekvall, regissören till Virgo

16 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Regissör och skådespelare från punkskräckfilmen Virgo

Virgo är en intelligent skräck/thriller i en punkig miljö. Dessutom skapad av en debuterande långfilmsregissör som jag tror vi kommer att få se många bra filmer av framöver. Och som lyckats genomföra filmprojektet nästan helt utan finansiering av filmbolag. Filmen har svensk biopremiär 18 oktober 2024. Kulturbloggen fick göra en intervju med Jakob Ekvall, filmens regissör.

Hur kom du på idén till Virgo?
– För sju år sen var jag och mitt band Young Mountain på turné i östra Europa och hamnade i ett stort, förfallet radhus mitt ute i ingenstans. Det var ”en kompis kompis” till arrangören som bodde där, tydligen. Det var ett kollektiv som bodde där, men det var ingen i kollektivet som registrerade att vi ens var där. Vår sovplats var ett rum fullt med bråte, en deformerad gosedjur-älg och madrasser som inte lämnade mycket till fantasin. Allt i huset hade ett tjockt lager damm över sig och vi lämnade inte våra stackars sovsäckar om vi inte behövde.
Mitt i natten skulle jag upp och kissa, med i mörkret kunde jag höra rörelser. Jag var genuint rädd och letade mig tillbaka till min sovsäck.
Den natten slogs jag av en idé – Att vi hamnat hemma hos ett kannibal-kollektiv som mitt i natten skulle överraska oss och äta upp oss i våra sovsäckar. Detta var fröet som flera år senare blev Virgo, som är ganska annorlunda.

Hur har du jobbat med manus?
– Filmen skrevs under pandemin våren 2021. Jag hade en vag idé som varit med mig under en lång tid, och med all covid-dötid hade jag äntligen tid att få ner den på papper. Första utkastet skrevs snabbt, på en månad. Jag satte som mål att skriva 30 sidor i veckan och sen ge mig en sista vecka att finjustera och putsa (då manuset var 90 sidor). Det var en otrolig period i mitt liv, trots den bisarra tiden i världen. Jag satt åtta timmar om dagen och skrev och sen sov jag och gick många och långa promenader. Manuset formades utifrån magkänsla, då jag egentligen inte visste hur man sätter ihop ett manus. Under klippningen av filmen har jag studerat manus i två år, så nu har jag verktyg jag helt saknade när jag skrev Virgo. Virgo var 100% magkänsla och lust, på gott och ont.

Jakob Ekvall

Hur har du lyckats få finansiering?
– Vi har inte lyckats få finansiering. Det var ett val som gjordes tidigt att helt strunta i det. Att söka pengar är extremt tidskrävande och för en långfilm kan det ta ett halvår, utan någon som helst garanti att du faktiskt får pengar. Istället lades halvåret på förproduktion, casting och att skriva manuset, för någonstans visste jag att en film som Virgo aldrig skulle få traditionell finansiering. Den var för märklig.
Filmen är helt självfinansierad, med undantag från två mindre kulturstöd från Göteborgs Stad, KulturUngdom och Prono. Pengarna kom från mitt tidigare jobb som truckförare i ett fryslager på -24 grader!

Det är mycket punk i filmen: berätta om din bakgrund i punken: musik, video med mera.
Hur valde du musiken till filmen?

– I femtonårsåldern började jag spela trummor tack vare Guitar Hero och har spelat i band ända sen dess, och gör fortfarande. Jag och mina vänner har gjort mycket av det ”The Raspberries” gör i filmen, fast inte riktigt lika dramatiskt. Vi har spelat mitt ute i ingenstans inför enstaka i publiken, sovit många, många nätter i vår van, vaknat mitt i natten av raggarbilar som cirkulerar runt vår bil, sovit hemma hos märkliga personer vi aldrig träffat tidigare, m.m.
Vi har rört oss mellan flera genrer, men vår ”bas” har varit i punk/hardcore-scenen. Det är en värld jag är väldigt bekant och kär i, som dessutom känns perfekt för en skräckfilm.
När det kom till hur ”The Raspberries” skulle låta var subgenren Riot grrrl inom punk självklar. Riot grrrl matchade historien, karaktärerna och tematiken.

I inledningen, före själva handlingen, ser vi flera olika klassiska Tarotkort. Egentligen är det inte med någon Tarot i filmen, mer än att på Avas bord syns några slags kort, men inte de traditionella Tarotkorten. Jag är osäker på om det är en annan Tarotlek eller mer orakelkort?
Varför valde du bilder på Tarotkort i inledningen? Betyder de skräck för dig? Det finns ju många som använder Tarot för healing och personlig utveckling och för råd och inte alls för att sia om framtid.

– Tarotkorten är viktiga för filmen, även om de inte får så mycket skärmtid. Jag ser Ava som självutnämnd spådam, som studerat astrologi och det ockulta. En person som har full tro i korten och som en natt siar att hon kommer ”träffa en grupp människor som kommer förändra hennes tillvaro”.
Att Ava var på bandets spelning och soundcheck var ingen slump!
När jag skrev filmen så parade jag ihop varje karaktär med ett tarotkort och stjärntecken, för att hjälpa mig hitta deras personlighet och karaktär, samt hitta karaktärer som känns distinkta och som ”krockar” med varandra. Om man tittar noga så paras korten i inledning ihop med skådespelarna/karaktärerna de ska representera.
Tarotkorten hemma hos Ava är traditionella Tarotkort, fast tolkade av en spansk konstnär som även gjorde filmens gamla poster, Rodrigo Almanegra.

Sols kompis, funderar jag på, vad han betyder i filmen.
– ”Sols kompis” (som han heter i eftertexten) är ett sorts kaos-element som sätter igång kvällen och ritualen tidigare än vad som var tänkt. Han är ”de ondas” motsvarighet av Beatrice. Han är känslosam och impulsiv och tänker inte steget längre fram. Beatrice blir den som får hämnas att han kastade en flaska mot Siri, genom att själv smälla en flaska i hans huvud. En flaska för en flaska.
Som karaktär dyker han upp långt tidigare i filmen, som ett dåligt omen som förföljer bandet.

Virgo är en slags skräckfilm eller thriller som jag kallar intelligent, för det är människor som ligger bakom alla onda fenomen. Tänkte du på så vis också?
– Tack, ”intelligent” är en stor komplimang! Ja, det var ett medvetet val att allt filmens driv, gott eller ont, kommer från karaktärerna. Det finns ett övernaturligt element, men makten ligger alltid i människornas händer. Hade man tagit bort det övernaturliga hade filmen fortfarande ”fungerat”, fast med mindre krydda.

Vad har du för planer framöver, som du kan avslöja?
– Högst upp på listan är att vila. Gå promenader med min partner och vår hund Yuma. När energin är tillbaka har jag flera idéer jag velat utveckla. En TV-serie och en långfilm. Långfilmen är en blandning av äventyr och science fiction, som handlar om sorghantering och om vår överstimulerade samtid. En blandning av Oändliga historien och The Matrix, på ett mystiskt behandlingshem.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Virgo

Arkiverad under: Film, Intervju, Scen, Toppnytt Taggad som: Intervju, Slkräckfilm, Virgo

Ellen Fiske, regissören bakom Leaving Jesus: Frågor om existensen har alltid fascinerat mig

24 april, 2024 by Rosemari Södergren

Ellen Fiske, foto: Ellinor Hallin

Vad händer när hela din världsbild krossas? Och hur skapar du en ny, när du måste ifrågasätta dina närmaste vänner och de sanningar du en gång tog för givna? I dokumentärfilmen Leaving Jesus samlas en grupp före detta religiösa fundamentalister i ett hus i San Francisco för att ta itu med vad de har gått igenom, både som aktiva fundamentalister men också som avhoppare från en församling som gav dem mening i livet. Filmen har svensk biopremiär 26 april 2024.
Kulturbloggen fick en intervju med Ellen Fiske, regissören till filmen. Intervjun är gjord via epost.

I ett pressmeddelande om filmen skriver du:
Jag längtar ofta efter känslan av en större gemenskap och kan ibland avundas människor som identifierar sig som religiösa eller andliga. Min egen svensk-engelska ateistiska uppväxt, med föräldrar som drivits av en stark politisk övertygelse snarare än en religiös, har spelat en avgörande roll. Frågor om existens och större mening har alltid fascinerat mig och jag känner mig ofta som en desperat sökande tonåring under ytan.
Den här filmen handlar dock inte om mig eller min existentiella kris.

Jag kan ändå inte låta bli att fundera: går det att koppla bort sig själv och sina känslor kring det existentiella? Denna dokumentär är ju en slags varning för en form av religion eller förhållningssätt till religion och tro.

Ellen Fiske:
– Jag har aldrig kopplat bort mina egna känslor kring det existentiella, tvärtom har dessa tankar varit en ingång och drivkraft i mitt arbete. Men filmen handlar inte om min historia utan deltagarna på retreatet. Jag hoppas att filmen kan berätta om universella frågor som vi alla möter som människor, trots att deltagarna varit med om någonting väldigt specifikt. Med det sagt är det klart att berättelserna filtreras genom mig och min blick och formas av alla som jobbat med filmen.

Varför och hur fick du reda på retreaten?
– I min examensfilm från STDH följde jag en grupp ensamstående pappor i Skottland, Lone Dads (2015). När papporna kom in på mer existentiella frågor tyckte jag att det blev som mest intressant. Jag började göra research på gruppterapi med en sådan inriktning och hittade senare The Journey Free retreat online. Jag tog kontakt med Marlene som leder terapin och började intervjua henne på distans. När jag och min fotograf Pia Lehto åkte dit visste vi först inte om det skulle finnas en film men kände ganska snabbt att deltagarnas berättelser gjorde starkt intryck på oss. Även om det byggde mycket på ett återberättande om vad de varit med om som aktiva i samfunden så fanns det också ett skeende i själva rummet, i nuet som var intressant att skildra.

Foto från filmen

Hur lång tid tog det att göra filmen? Du har ju inte filmat från retreaten utan du följer upp flera av deltagarna på andra platser, i deras vardagsliv.
– Det har tagit sex år från första inspelningen till premiär. Tiden har varit en nyckel för att bygga förtroende med medverkande och hitta en dramatisk båge i deras liv och berättelser. Sen har det varit pandemi och jag har fått två barn under de här åren, vilket har lett till att vi haft längre uppehåll i projektet. Klipprocessen var också lång, då det tog ett tag att hitta fram till formen med så många medverkande och ett så stort ämne.

Jag är nyfiken på scenen där två mormoner ringer på hos Dan, som bor i Seattle. Hände det när ni var där eller hur fixade ni den?
– Mormonerna bodde i samma lägenhetshus som Jeff och var och knackade dörr i området. De var på väg in i Jeffs trappuppgång då min fotograf Pia Lehto fick syn på dem från parkeringen. Vi hann precis fånga dem och lyckades be om tillstånd och förbereda dem för att vi ville filma mötet. Jag blev positivt överraskad när de tackade ja och att de faktiskt undvek kameran med blicken under hela besöket! Mötet visade sig senare vara känslosamt då det påminde Jeff både om det han saknar från kyrkan och det som gjorde att han lämnade. Missionärerna kom tydligen tillbaka ett par gånger till och Jeff bläddrade en del i The Book of mormon.

Retreatledaren jämför att tro på gud med fundamentalism ser hon inte möjlighet att tro utan fundamentalism. Jag reagerar på det. Vad tänker du?
– Jag hoppas att de som ser filmen kan ha förståelse för uttalandet i sammanhanget, då deltagarna lämnar ett hårt hållet förhållningssätt till tro och religion. För många (men inte alla) av deltagarna är det ganska svartvitt, antingen så tror de och tillhör sina samfund eller så lämnar de och blir ateister/humanister etc. En mellanväg kan vara svår då de är rädda att falla in i gamla mönster och behöver bryta med sitt förflutna. Några hittar till en annan trosuppfattning, andra förkovrar sig i vetenskap eller filosofi och vissa identifierar sig som troende men på ett nytt sätt. Till exempel Isabel som lämnat pingstkyrkan i Norge identifierar sig idag som andlig men har valt att inte tillhöra kyrkan.

I lokalen finns föremål från andra religiösa inriktningar som new age och shamanism. Har de något med retreaten att göra eller vad den helt enkelt vara inhyrd i en lokal som drivs av någon nyandlig grupp?
– Föremålen har inte med retreaten att göra utan tillhör lokalen som annars hyrs ut till olika grupper i San Francisco. Dock är det flera av deltagarna som har praktiserat meditation och mindfulness vilket också var en del av övningarna på retreatet.

Vad har du fått för reaktioner när filmen visats? Finns det några grupper som kontaktat dig och vill visa den tillsammans med samtal? Jag tänker att det kan finnas intresse för det. Det finns ju människor som brottas med problem efter att ha lämnat grupper som Jehovas Vittnen, Knutby, Scientologerna med flera.
– Fler har kommit fram och sagt att de känner igen sig i deltagarnas berättelser. Vi har blivit kontaktade av en hemlig facebookgrupp i Sverige med hundratals medlemmar som vill se filmen. Nu i dagarna kommer tio deltagare från USA till Sverige för att vara med vid visningar och samtal kring filmen. Filmen kommer bland annat vara en del av konceptet Psykologer tittar på film, visas i samband med samtal med Queer-rörelsen inom kyrkan och med Sektpodden där en av poddmakarna lämnat Knutby församling. Det ska bli spännande att ta del av samtalen och vilka frågor som uppstår.

På retreaten fanns deltagare från samfund och kyrkor som normalt inte definieras som fundamentalistiska, som Pingstkyrkan och Katolska kyrkan. Jag tänker att fundamentalism kan finnas i många sammanhang. Vad tänker du?
– Ordet “fundamentalist” är ganska svårt tycker jag eftersom att de, som du skriver, inte alla nödvändigtvis kommer från fundamentalistiska sammanhang. Det är dock ett ord deltagarna använder själva och som jag upplever används på ett annat sätt i USA där människor faktiskt kan identifiera sig själva som fundamentalister.

Vad tänker du om de existentiella frågorna? Du berättar att du är uppväxt med politik och ateism. När man möter de svåra frågorna om liv och död och svår sorg. Räcker politik och ateism då?
– Jag tror att det är väldigt individuellt. Trots att svår sorg är en del av livet kan det vara lika tungt och ogreppbart för alla människor, oavsett tro. Men en idé om något större kan absolut vara en tröst när man ställs inför de stora livsfrågorna. Min uppväxt må ha varit “ateistisk” men vi diskuterade ändå existentiella frågor. Jag tror att alla människor har perspektiv och tankar kring livet och döden även om man inte tror på Gud. Tvärtom är det dessa frågor jag vill lyfta genom filmen. Inte minst i vår värld just nu som för många upplevs dystopisk är längtan efter gemenskap och större mening stark. För mig som inte identifierar mig som andlig är den mellanmänskliga kontakten bärande.

Vill du berätta något om din existentiella kris? Har du hittat någon väg som passar dig?
– Jag har så länge jag kan minnas funderat mycket över de stora frågorna i livet och saknat ett samtal om dem. Jag närmar mig nu 40 och har gått igenom flera faser i mitt liv som bestått av kärlek, död, barn och sjukdom. Erfarenheter som de flesta liv rymmer. Jag känner ibland en saknad av sammanhang, plats och kontext för att möta dessa utmaningar. Genom filmen har det dock öppnats upp för samtal om de stora frågorna och jag hoppas att filmen väcker liknande tankar hos publiken.

Leaving Jesus – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Intervju, Scen, Toppnytt

Dan Evmark – musikaliskt ansvarig för aktuella ”Monicas vals” – berättar flödande om ett liv i musikens tjänst

7 februari, 2024 by Mats Hallberg

Vi träffas på mitt förslag en sen eftermiddag första fredagen i februari, tidpunkten vald av mitt tilltänka intervjuobjekt. Dan Evmark bestämmer sig för att lämpligaste platsen på Göteborgs Stadsteater är logen på sjätte våningen, som han delar med den rytmsektion han rekryterat till uppsättningen av Monicas vals. Anledningen till att jag stämt möte med musikern, kompositören och arrangören boende i Åsa beror på att jag anser att teatern borde lyft fram hans betydelse för en konstnärlig fullträff i väsentligt högre grad. Har sett uppsättningen två gånger och korade den till årets scenkonsthändelse. Också här skrivit om det utsålda trevliga Lunchteater-programmet med Evmark trio som ägde rum nyligen i huset vid Götaplatsen. Ber i vanlig ordning om ursäkt för att jag envisas med att bete mig osannolikt omodernt och inte fixar att dokumentera med bildbevis. En ”beklämmande” brist!

Följde i mina förberedelser sedvanlig rutin, tänkte ut intressanta frågor där den intervjuade skulle stimuleras och kanske lägga ut texten. I praktiken liknade vårt möte mer en passionerad redovisning från Evmarks sida, vilket komplicerar själva skrivprocessen. 66-åringen skänkte mig oerhört mycket värdefullt stoff och synpunkter om en karriär jag varit tämlig okunnig om. Nu gäller det att försöka pussla ihop all relevant info till en upplysande och läsbar text. Missar att fråga om han sett konserter med Monica Zetterlund, fast flera fascinerande kopplingar framkommer i den fängslande redogörelsen. Den första inträffar direkt när vi tagit trapporna upp till logen. I vårt korta samtal vid scenkanten veckorna före då jag tog tillfället i akt att tacka IRL för premiären, berättade Dan om hur han som tonåring kom i kontakt med Lars Gullin under uppväxten i Emmaboda. Dan tar nu fram en bok om Emmaboda Jazzfestival, visar mig en fin bild på en leende Monica Z och Lars Bagge på ortens järnvägsstation 1975. För att binda samman än mer läste jag på nätet nyligen, att giganten Gullin drömde om att spela in med stjärnan som fått sin gärning skildrad i biografier (egna memoarerna inte att förglömma), på bioduken och i två sceniska uppsättningar med samma manus. Lars Gullins ej realiserade plan handlade om att låta Monica Zetterlund sjunga hans musik till nyskrivna texter.

biografi utgiven 2021 på Ejeby förlag recenserad i Kulturbloggen

Min tanke var att starta bakifrån med arbetet kring Monicas vals för att säkerställa att det skulle hinnas med på tiden vi hade till förfogande. Istället inledde Dan med att målande berätta hur han präglades in i en oemotståndliga värld av toner och noter. Pappa var ingenjör med konstnärliga böjelser och förmåga. Spisade plattor med Stéphane Grappelli och Evert Taube och skrev musik åt Alice Babs, målade, var aktiv i LIONS med mera. Genom att redan i barndomen och framåt kunna följa utvecklingen av den festival Lars Gullin initierade i småländska Emmaboda fick han ovärderlig påfyllning, inspiration som drev honom att viga sitt liv åt musiken. Dan visar ett foto därifrån på belgiske gitarristen Philip Cathérine.

Man förstår att festivalens betydelse inte kan överskattas, jämte den ynnest det var att få höra Gullin öva i det han bodde i sista tio åren. ”Bygden var så stolt över sin världsmusiker, hjälpte till att skaffa honom ett piano, Vilket sound! Genom att höra hans bebop-fraser på barytonsaxen fick jag en fantastisk inkörsport, på det sättet uppstod min kärlek till jazzen och det nordiskt doftande vemodet. I Evmark trio har vi gjort hyllningar till Gullin” Egna musicerandet började dock på piano och naturligt nog genom att öva organiserat på klassisk repertoar. Ett av flera sammanträffanden som redovisas under vår sittning, är att Dan under perioden de bodde i Ronneby hade samma pianolärare som Jan Lundgren (prisbelönt pianist med omfattande katalog, internationella turnéer och konstnärlig ledare för Ystad Jazzfestival).

Ensemblen inklusive musiker i Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Nästa stora influens som lyfts fram har även han närmat sig det berömda nordiska vemodet. Syftar på Keith Jarrett som ju tidigt bildade en europeisk (nordisk) kvartett med bland andra Jan Garbarek. I den vevan hyllas Eddie Gómez fast han växte upp i Puerto Rico . Under elva år ingick den mångsidige kontrabasisten i Bill Evans trio och spelade med Monica Z i Köpenhamn 1966. Vad beträffar finstämt musicerande som återger och betonar nordiskt vemod, framhålls norska jazzmusiker, inte minst trumpetaren Arve Henriksen. Och för både sound i samma anda och för dess anspråkslöshet vid inspelningstillfällena nämns givetvis legendariska Jazz på svenska av Jan Johansson i samarbete med Georg Riedel. ”Jazz på svenska är också kult, har samma aura.”

Att basisten, cellisten, kompositören och bandledaren Lars Danielsson (recenserade här första konserten med hans Libretto i Stockholm 2022) dyker upp i ett vindlande anförande påminnande om ett improviserat solo där det ena infallet leder vidare till nästa; har sin naturliga förklaring. Båda växte upp i samma region, är nästan jämnåriga och gick på Musikhögskolan samtidigt. Upptäcker i efterhand att Dan medverkar på en skiva jag har på kassett, nämligen Lars Danielssons Tiá Diá från 1987. Om vilka konsekvenserna kan bli av modet att våga berättas i belysande anekdot. Danielssons språngbräda till ett lika flitigt som fabulöst samarbete med amerikanska toppnamn verkar ha inletts med ett telefonsamtal till sopransaxofonisten David Liebman på 80-talet. Och det var Lars goda vän som pushade honom att ringa, uppmuntrade mannen som sedan decennier framträder med egna framgångsrika jazziga grupper i konserthus runt om i världen.

Paus under repetitionsperioden av Monicas vals

En av alla landets alla aktade musiker som värderas högst är Jan Allan, också favorit hos Monica Zetterlund. En trumpetare med personligt sound (recenserad i Kulturbloggen) som i unga år lirade med Lars Gullin. Trumpetaren känd för sina lyriska kvaliteter tackade ja till att vara med när Dan och hustrun Margareta (basist, sångerska och gitarrist) skivdebuterade 1990 med mestadels original, på ett album som dessutom innehöll medverkan från bland andra Ulf Wakenius, Ove Ingemarsson och Yasuhito Mori Får veta att ljudteknikern blev brydd av hur det lät om Jan Allans trumpet. Den specifika, stundtals väsande tonen, var tydligen ovan för hans öron.

Personen vars egenberättade livslinje jag försöker hänga med i utan att kunna stenografera (inspelningsutrustning skulle ha underlättat), talar om för mig att han undervisade femton år på Ingesund, musikhögskola belägen i natursköna i Värmland. Upplysningen ges efter besked om att jag lyssnat på några melodier ur meditativa trilogin Silent Dreams/ – Moves/ -Waves inspelade på Nilento med Paula Gustafsson på cello plus stråkar från Göteborgs Symfoniker och gäster på blås. Skivorna har genererat frapperande många lyssningar digitalt. Silent Dreams blev månadens skiva hos Naxos vars önskemål det var om kompletterande stråk och träblås. Upprinnelsen till projektet visar sig vara att Dan, som flera gånger arrat för symfoniorkester, vid ett event sammanfördes med cellist. Skrev därefter klassisk musik i en nordisk tradition. ”Utmaningen bestod i att hitta eget tonspråk, ganska ofta med anstrykning i moll, ibland med referenser till Debussy och andra impressionister. Silent-skivorna har utgjort ett stimulerande sidospår.”. Apropå skivutgivning konstateras aningen uppgivet att det knappt är någon vits med att göra cd idag. Får för övrigt reda på att hans andra instrument faktiskt är cello.

Den brokiga musikaliska utvecklingen omfattar dessutom rejält borrande i den fusionbag som dominerande i vissa kretsar på 70-talet. Band bildades med tre likasinnade nördar som lirade elektrifierat med öppna spjäll, svårspelade grejer influerade av Chick Corea och hans Return To Forever featuring Al Di Meola (recenserat 2018 när han var hedersgäst på Ystad Jazzfestival). ”1978 på Olympia i Lund hänfördes jag första gången live av Chick Corea, vid den tidpunkt han var aktuell med Mad Hatter. Lars Danielsson befinner sig på samma konsert. Plattan baserad på historien om Alice i underlandet är enastående, framträdande instrumentalister är bland andra Steve Gadd och Eddie Gómez.” (Som kuriosa kan flikas in att jag har lp;n i samlingen och den har funnits hos mig i närmare 45 år.) Avslöjas att en nyckelupplevelse var Keith Jarret trio 1986 på Tivoli i Köpenhamn. ”Den trion hade en helt unik musikalisk kommunikation.”

Dan menar att musiken blivit en livsstil. Jag borde rimligen ha sett honom spela live tidigare, men kan underligt nog inte erinra mig när det i så fall skulle skett. Han trivs lika bra med att spela klassiskt vid flygeln, jazz på diverse klaviaturer eller annan sorts musik. Till den ansenliga meritlistan ska läggas att han också varit medlem i popbandet Rite on Time som spelade amerikansk västkustrelaterad musik under tidigt 80-tal. Hävdar som frilansare vikten av att lira med kvaltétsmusiker inom varje genre. Möjligheten att kunna lära sig något tillsammans med andra poängteras. ”Och vissa trivs man att umgås med, vilket också spelar in.”

Att låtskrivaren och pianisten förhållandevis sällan synts på scener är nog avhängigt det faktum att han fram till 2005 jobbade mycket på SVT. 1988 träffade han Curt-Eric Holmquist. ”en fantastisk pianist men han skrev inte några arr och då fick jag rycka in.” Under åren i Bingolotto, Go´morron Sverige och andra program kunde han få kompa Celine Dion eller få en timme i studion med Randy Crawford (mina favoriter med Crawford: albumet Secret Combination och hitten Street Life ). Som framgått finns sannerligen underlag för memoarer.

Margareta Evmark kvartett: Peter Sjögren, Margareta, Dan samt Per Boqvist

Hög tid att rikta strålkastarna mot Monica Zetterlunds komplexitet och det kolossala intryck hon åstadkom i konstnärligt hänseende, vilket storstilat framgår i Monicas vals (sista föreställning 29/2). Förstklassigt manus duckar varken för rygg- eller alkoholproblem. Dan avslöjar att hustrun Margareta (bland mycket annat duktig Ella Fitzgerald-tolkare) agerade stand in för den oöverträffade stjärnan i magasinsprogram på SVT. Dan berömmer professionaliteten inom teamet, pekar på goda samarbetet med regissören, lyckade scenografin och den väsentliga roll koreografen haft. Man har jobbat mycket med rörelser och kroppsspråk, vilket jag anser märks. Att På varje position har avgörande insatser uträttats. Man drog igång helt från scratch under kollationeringen och började läsa manus i slutet av september vilket förvånade min sagesman. ”Har varit ett mycket givande, skönt samarbete.”

Angående musikerna han rekryterat betonas att de är ungefär lika gamla som de magnifika som ackompanjerade Monica Z på sin tid (Bill Evans trio och deras motsvarighet samma era i Sverige). Flikar in att jag ofta njutit av och inte sällan recenserat batterist Adam Ross, kontrabasist Arvid Jullander samt saxofonist Karolina Almgren, mycket aktiva musiker av rang kring 30-års strecket. En omständighet förmodligen få i publiken reagerat på är att man återinfört akustiskt ljud, slopat förstärkare. Fick därtill reda på att de på typiskt jazzmanér tillåter sig friheten att framföra vissa sekvenser på olika vis.

Prisade Adam Ross som spelat med Carl Bagge (lika etablerad som sin far Lars) rosas av kapellmästaren för hur han får musiken att svänga även i soft struktur. Hans radarpartner Arvid Jullander (tilldelats Monica Zetterlund-stipendium i kategorin ”lovande nykomling”) har fått uppmaningen av den musikaliskt ansvarige att spela fritt med utgångspunkt från noterna. Och Karolina Almgren lovordas för sin kreativitet.

”Låtmaterialet existerade redan i utgångsläget. Jag och regissören har bytt ut delar i originalmanus. För att illustrera resan till USA har jag exempelvis bytt till en kraftfull jazzblues-baserad låt ’Nothing At All’. Vi lanserade båda idéer och jag testade med lyckat resultat att framhäva stämningar, genom att i bakgrunden spela utdrag ur Maiden Voyage, All Blues och andra lämpliga melodier vilka funkar som kitt. Adam utvidgar en scen med ett hypersnabbt trumintro. På några ställen spelar jag fritt och i en bakgrund har egen låt införlivats.” Scenografin centreras kring det gulaktiga sken som lyser i stora bågar. Den gripande berättelsen som koncentreras på den porträtterades våndor, består också av en dramaturgisk båge där musiken från en magisk inspelning Monica Zetterlund tvingades strida för att genomdriva har en huvudroll. Så gott som varje låt därifrån är med i föreställningen i olika utsträckning. Sjöngs med berörande bravur av ensemblens kvinnliga skådespelare.

Arrande pianist och kapellmästare vet inte hur det gått till, vem som tipsade om att han skulle vara rätt man för uppdraget. ”Har varit ett väldigt roligt projekt, mycket jobb förstås med att arrangera materialet, att addera saxofon blev jättefint, behövde banta ner arren och spela vissa stycken annorlunda. Gillar den märkliga formen, idén med en kommenterande Ella jämte olika versioner av Monica. Karin De Frumerie mejslar trovärdigt fram en karaktär. Ensemblen förmedlar liv vilket är som det ska vara ”

Möjligen visste tipsaren att mästerverket Waltz For Debby från 1964 med Monica Zetterlund och Bill Evans trio är Dan Evmarks älsklingsskiva. ”Tajmingen, närvaron, allt är maximalt på plats. Bill Evans var guden, banbrytande i sitt sätt att täta ihop klanger på inte minst standards, med henne på toppen av sin förmåga blir det outstanding., Att den blev till under så få timmar kanske rent av bidrog till magin” Den vid legendariska inspelningen 28-årige basisten Chuck Israels lever. Och som av en slumpens ofattbara skönhet berättade Dans dotter, violinisten Amelie, härom året att hon spelat in i studio med honom. Dan gläds åt hennes framgångsrika karriär, tycker det är bra att hon valt en egen väg och uppskattar samarbetet med henne, både när det gäller familjetrion och i trion baserad på musik från cd:n Silent Waves.

Hoppas att ni inte blivit utmattade av att ha följt med ända hit. Jag skjuter in en fråga om intressen utöver musiken. Svaret syns på bilden ovan. Dan har målat i 20 år och haft utställning. Alla verk har musikmotiv. När jag målar sker det med en helt annan stil, mer expressivt och inget pill. Själva processen är den samma som att skriva musik. Man ska komma till en punkt när tavlan/ musiken känns färdig och inte överarbeta resultatet.” Avrundar med ett uttalande signifikativt för en person jag lärt mig mycket om under en intensiv timma: ”Det är kul med musik! Olika generationer och människor med olika bakgrund kan jobba ihop. Så länge musiker håller igång blir de aldrig gamla. Jag är så tacksam över att fått ägna ett helt liv åt att spela och komponera/ arrangera musik. Alla möten med musiker och människor har berikat mitt liv oerhört”

Arkiverad under: Intervju, Toppnytt

Intervju med Ebbot Lundberg med anledning av kommande konsert med Göteborg Jazz Orchestra

19 oktober, 2023 by Mats Hallberg

bild Tommy Holl

Blev kontaktad av en man som driver en PR- och kommunikationsbyrå varifrån jag fått några givande uppdrag. Följande eftermiddag (19/10) sker halvtimmesintervjun med Ebbot på Draken. Den äger rum i samma lokal jag besökte på invigningen av Draken Live tidigare i höst. Då framträdde Jill Johnson och ett åtta personer starkt band, vilket en fulltalig publik hörbart uppskattade. Under tre datum kommer det istället synas arton musiker på scen plus gästartist.

Göteborg Jazz Orchestra vars ordinarie scen sedan starten för cirka fem år sedan varit Wauxhall, belägen i Contrast Public House i Linnéstaden – också arrangerats konserter på Stora Teatern, Valand, Brew House (inomhus och utomhus) – flyttar tre kvällar in på renoverade Draken, vägg i vägg med Stordalens nyss öppnade hotell. GJO lanseras med rätta som ett spänstigt storband i toppklass som ofta har teman med svenska jazzhjältar. Man har genomfört lyckade samarbeten med bland andra Tomas von Brömssen (flera projekt) och fått specialskrivna kompositioner från nestorn Georg Riedel.

Ebbot Lundberg – Mats Eklund bild: Tommy Holl

22/10 GJO med Amanda Ginsburg och Filip Ekestubbe

19/11 GJO med Ebbot Lundberg

10/12 Big Band Christmas (Arrangör: Draken Live / Krall Entertainment)

Någon is behövde inte alls brytas eftersom Ebbot redan var uppvärmd och på gott humör. Levererade flera sköna stories på mina frågor, yviga utvikningar vilka bara ibland är relevanta för detta nya samarbete. Blir varse att hans cv är omfattande och att han bottnar i sitt hantverk, hyser en tro på sin förmåga. Börjar ändå med att gratulera till succén för återuppståndna The Soundtracks Of Our Lives, vars reunion på WOW jag recenserade utan hans vetskap.. Adderade i samma kontext ett stort grattis till invalet i Swedish Music Hall of Fame härom året.

Självklara frågan ”hur upptäcktes storbandsformatet som en alternativ uttrycksform?” ger upphov till en utförlig utläggning. Till saken hör att jag hört Ebbot live med Håkan Broströms New Places Orchestra (recension har kunnat skådas på Broströms hemsida) och Brew House Big Band under ledning av Lasse Lindgren.

foto Mats Eklund

”Hände direkt efter att TSOUL upplösts. Största förtjänsten ska tillskrivas Johan Lindström (producent, bandledare musiker och arrangör som tillsammans med bland andra Dan Berglund och Martin Hederos ingår i Tonbruket). Han skrev storbandsarr för min medverkan hos Norrbotten Big Band, varigenom kontakten med Håkan Broström upprättades. Med hans New Places Orchestra har flera framgångsrika turnéer genomförts. Var j-t kul! Hade tidigare under åren i TSOUL provat på att spela med stråkar och Göteborgs symfoniker, vilket gav blodad tand. Känns som man surfar mentalt, som en slags stagediving. Har också varit vokalist i stora ensembler anförda av Goran Kajfes/ Per ”Ruskträsk” Johansson och gjorde ett gig i Uppsala med Nils Landgren och en tjej med fantastisk röst som tyvärr led av scenskräck. Jag älska testa formatet, får en vibe av Elvis i Honolulu.” Vad beträffar GJO med sin kometkarriär utgör de ett oskrivet blad för Ebbot som fått skiva att lyssna på. Han håller det för sannolikt att scen delats med några av orkesterns duktiga medlemmar.

foto Mats Eklund

Största skillnaden på att fronta rockband och gästa storband/ orkester består i att larmande gitarrer inte behöver överröstas. Alla åren spenderade i Union Carbide och TSOUL har gett Ebbot en avsevärd styrka, en enorm träning. Hans stämband fixar allt trots att inga sånglektioner tagits. Självlärde vokalisten som ibland uppvisar likheter med en crooner har däremot tagit lektioner i tramporgel av Staffan Nilsson, vilket skildras som en mustig anekdot. Kan bara erinra sig att han tvingats ställa in en enda gång. Och anmärkningsvärt nog används inte öronproppar.

För att återgå till frågan om skillnader innebär storbandskonceptet att avlösning uppstår med jämna mellanrum. ”Nu kommer trombonerna. Det är mysigt, som att slänga sig i bollhavet på IKEA. Intervjuaren tillägger att detta är ett bevis på genuin livslust, något vi suktar efter i denna dystra tid med hemska upplevelser. Eklund betonar hur fräscha arren skapade för Ebbot och stor ensemble är. Sångaren med stjärnstatus anser ”att det blir ett annat sväng. Nu händer det bara…”

foto Johnny Kääpä

Känns självklart att ställa frågan om förebilder och då specifikt inom genren. En mycket brokig blandning namn droppas. Tror Frank Sinatra kom först. Därefter hann jag anteckna influenser som Doors, Coltrane, Sonya Hedenbratt(!), Gullin, Chet Baker och Nina Simone. En spelning med Sun Ra på Bengans tidigt 90-tal lyfts fram. Universalsnillet Martin Hederos ( jazzkvintetten Hederosgruppen tilldelades tidigare i år hela tre priser) förde in element av yvig jazz i TSOUL. Får veta att till och med punkikoner som The Stooges på sin tid inspirerades av ett otyglat jazzspråk. Johnny Cash och möte med hans musiker och familj i USA ägnas en särskild avdelning. (Ebbot var med på mässan Hurt i Annedalskyrkan som finns utgiven på cd). ”Viktigt att hitta sitt eget uttryck i kombinationen av influenser. Detta fiskar jag upp, hämtar ur verktygslådan.”

Mats Eklund tar upp det eviga spörsmålet om solon i jazzlåtar. Ebbot är lite ambivalent, menar att de behöver utföras med omdöme. Nämner att det blev för mycket av den varan på ett gig där man inte hunnit repa ihop sig. Ämnet adderas med Robert Plants rådvillhet när Jimmy Page for iväg live på egen hand i Led Zeppelin. ”När lämpar det sig att dyka in, här står jag och väntar”.

foto Mats Eklund

Repertoaren 19 november kommer huvudsakligen att läggas av Ebbot. Han håller för närvarande på med sitt största projekt hittills som eventuellt kan bli en trippel. Därifrån hämtas troligen ett par alster jämte de arr för storband som Håkan Broström och inte minst Johan Lindström skrivit. En typisk journalistvinkel lanseras. Undrar vad publiken kan förvänta sig. Vad hoppas ni att samarbetet ska resultera i? De båda fyller i när de svarar. ”Vill bryta ner gränser och hitta ny publik, samarbetet passar för olika stilar. Vi har himla kul. ” GJO har motsvarande ambition för utbytet med Amanda Ginsburg och dennes kapellmästare Filip Ekestubbe i deras mer visaktiga formel.

Ebbot ombeds att utvärdera vad han gjort i ett för rockrävar annorlunda format. Han ser en vidare bild, säger att han testat allt med undantag för techno. Fast även denna orörda mylla är på väg att nosas på genom att han producerar trumslagaren Pontus Torstenssons nya projekt, som innehåller inslag av Prodigy och Ennio Morricone.

Arkiverad under: Intervju, Musik, Scen

Rapport från Made In Asia

21 juni, 2023 by Elis Holmström

Arrangören Heroes, en subdivision för Easyfair, har sedan de lanserade spelmässan GameX år 2010 gjort ett gediget – men försiktigt arbete, med att hjälpa mässan att växa och expandera. Ett antal år efter premiären anammades det världskända namnet Comic Con. Detta innebar att mässan kunde expandera och fånga in fler målgrupper. Ambitionen att bredda har gett avkastning, trots risig hushållsekonomi och färre utställare var förra årets upplaga av Comic Con Stockholm en publiksuccé med 30 000 besökare.

Framgångarna har gett mersmak för Heroes. Nu lanseras Made In Asia, en mässa som fortfarande har en fot planterad i populärkulturen men som – i sin marknadsföring, vill fokusera på Asien. Precis som de flesta nördiga fenomen har intresset också ökat för anime, framförallt med serier som Attack On Titan och Spy X Family. Att skapa en specialiserad mässa, som också inkluderar den fantastiska österländska gastronomin, känns därför som en spännande avstickare som kan ha en mer distinkt och säregen profil än Comic Con.

Men ambitionerna visar sig vara alltför storslagna, framförallt för ett så relativt litet land som Sverige. Stjärnkocken Erik Videgård himlade med ögonen i ett reportage då han skulle summera vad indisk mat var för något. Videgård menade att detta var en omöjlighet då detta är ett land med nästan 1 miljard invånare och ett multum av olika regioner med mycket individuell matkultur. Begreppet asiatisk mat är därmed lika diffust och menlöst som att säga europeisk mat. Och exakt samma luddiga identitetsdefinition drabbar Made In Asia. Det här är ett event som vill inkludera allt som har någon helst anknytning till Östasien – Indien är frånvarande vad gäller exponering, men i sina storslagna ambitioner blir slutresultatet ofta förvirrande.

Trots att Kistamässan är en solid utställningshall, är den för liten för ett event med målet att appellera till en bred skara. Det finns ett antal scener som huserar paneler om matlagning, K-Pop och kimonodesign. Det här hade inte varit något större problem om presentationerna hade skett i separata hallar eller auditorium, faciliteter som Kistamässan faktiskt har och som använts då Comic Con ägt rum. Men nu har samtliga dessa evenemang flyttats ut på mässgolvet. Detta skapar en kakafoni som jag inte ens upplevt på de mest stökiga rockkonserter. Den karismatiske och talangfulla Jimmy Guo från Sveriges Mästerkock står vid en scen och lagar mat, några meter därifrån pågår en K-pop-konsert där ljudkvalitén är så undermålig att man kan undra om spelningen utförs under vatten, en bit därifrån ringlar lunchköer till de food trucks som ställts upp i mässans bortre hörn. Kaoset är många gånger så intensivt att även jag – med relativt god vana för evenemang med tusentals besökare, snabbt blir utmattad.

Förhoppningen att skapa en mässa som tilltalar alla leder också till det klassiska resultatet att ingenting känns riktigt gediget. Flera försäljare och utställare, som vanligtvis går att hitta på Comic Con, har inte sortiment som är fullt kompatibla med denna – än mer, nischade tillställning. Det gör att många säljer mer produkter från Star Wars än från de mest populära mangaserierna. Därför känns flera sektioner av Made In Asia som en sorts generalrepetition inför novembers Comic Con.

En stor del av mässans marknadsföring har legat på varierad mat som skall kunna erbjuda smakupplevelser från hela Asien. Men tyvärr är även detta utbud snålt och aningen ensidigt, det är vårrullar, friterad kyckling och bowls, förvisso av hög kvalitet och välsmakande men den utlovade jättepaletten uteblir.

Men allting är inte halvmesyrer eller logistiskt kaos. Som alltid har Heroes en otrolig förmåga att lyckas bjuda in artister, mer specifikt serietecknare och kreatörer som kan klassas som de sanna hantverkarna bakom mycket av det vi får uppleva på bio eller TV. Animatörer och designers roll inom animation blir än mer framträdande då det visuella kan formas ned till minsta detalj. Futoshi Higashide och Takahiro Yoshimatsu är båda erfarna animatörer som jobbat på några av de mest populära och älskade animeserierna som finns, däribland Hunter X Hunter och Bleach. Båda herrarna deltar båda dagarna och är generösa mot fansen och bjuder utan extra kostnad på autografer. Och det är artisterna – kända som okända, som gör varje mässa individuell och personlig. Fler begåvade tecknare och skapare går att hitta i det som kallas Artist Alley, en sektion där aspirerande och ambitiösa artister kan sälja sina alster. Tyvärr har mässan tagit det obegripliga beslutet att denna gång placera Artist Alley längs med en vägg bredvid ett skralt bås för grossisten Costco, något som gör att den försvinner i mängden. Men det är i dessa skapare som mässans själ finns, där inspirationen och hängivenheten kanaliseras genom hyllningar och tolkningar av populära karaktärer från spel, serier och filmer.

Och som brukligt är stämningen god och alla besökare artiga, trevliga och öppna, något som måste applåderas i dagens samhälle.

Då dagen väl är slut lämnar jag med blandade känslor, idén med en nischad mässa är välkommen och med tanke på att vi – till skillnad mot US inte direkt är bortskämda med.

Arkiverad under: Intervju, Toppnytt

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

One to One: John & Yoko Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Uppskjuten tid Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

The Legend of Ochi Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

I höst, 2025, släpper[ingenting] ett … Läs mer om Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Anders Boson Jazz … Läs mer om Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Titel: Tre äpplen föll från … Läs mer om Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

8/5 2025 Kungsbacka Teater Hade … Läs mer om Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in