Intervju

Möte med Dag Öhrlund – författaren med flest lyssnare

10 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Sveriges mest lyssnade ljudböcker de senaste två åren är kriminalromanerna av den svenska deckarförfattaren Dag Öhrlund. Kulturbloggen var nyfiken på vem denne författare är vars böcker så många vill ta del av.
Hans deckare är både spännande och roliga böcker med flyt i berättelsen. Berättelserna flödar av berättarglädje. Det visade sig att Dag Öhrlund som person var lika lätt att samtala med som att lyssna på som att läsa hans berättelser.
Han har en välkomnande inställning och öppen attityd till sina läsare och tar sig alltid tid med dem. Hans Facebooksida har 27.000 följare och han uppdaterar den ofta och svarar på alla som kontaktar honom den vägen.
”Även om det bara blir en liten emoji, men jag svara varenda. Jag tänker som så att om de har tagit sig tid att lyssna på eller läsa min bok och sedan tagit sig tid att kontakt mig så tycker jag det är självklart att jag då ska svara dem”, berättar Dag Öhrlund.
Hans kontakter med läsare vid Facebook och andra sammanhang har dessutom blivit en kunskapsbank för honom. Han berättar hur han exempelvis fick tag på helikopterförare när han behövde samla in kunskap om hur det fungerar med helikoptrar.
”Det har blivit en dubbelsidig informationsförmedling. Via min Facebooksida har jag kontakt med en mängd olika människor. Där finns sjuksköterskor, lastbilschaufförer, helikopterförare … Ja en mängd människor som kommer och hjälper till när jag ställer frågor på sidan om något jag vill veta mer om”.
Dag Öhrlund står för en diger produktion och har skrivit eller deltagit i ett 60-tal böcker om de antologier han är med i räknas med. Deckare har han skrivit drygt ett tjugotal.
När han får frågan om hur han tar sig tid för att skriva och vilken disciplin han måste ha för att skriva så mycket blir tveksam: ”Disciplin? Jag vet inte riktigt om det handlar om det. Jag tycker det är så roligt att skriva. Det är så fruktansvärt kul när jag skriver”, säger han.
Det är snarare så att han kan känna ett obehag när han inte hinner sitta och skriva. Ibland kräver övriga livet hans engagemang och som författare måste han iväg på bokmässor och annat. Men han är samtidigt en väldigt social person så det blir många samtal och möten med människor också då.
Ett starkt skäl till att han inte kör fast när han skriver är den tid han lägger ned på förarbetet, på research och på att skriva ett synopsis.
”Jag gör omfattande synopsis, de kan vara på 40 sidor. Där vet jag hela händelseförloppet, vad som hända. Och om jag plötsligt kommer på en dialog som skulle passa i ett kapitel längre fram då skriver jag den direkt”, berättar han.
Han tillägger:
”Att skriva är som Jan Guillou brukar säga: Det är hårt arbete, det handlar om att få ner det på papper. Inspiration är för amatörer”.
Hans senaste deckarserie är berättelser som skildrar nutiden i Sverige där poliskommissarien Ewert Truut står i centrum. Han är en man som närmar sig pensionsåldern och inte alltid har lätt att anpassa sig till nya tider och kan vara skeptisk och misstänksam mot företeelser i nutiden men samtidigt är han öppen för att omvärdera och lära sig. Många känner säkert igen sig i honom, hur samhället förändrats och många värderingar ändrats med tidens gång.
Dag Öhrlund berättar att Ewert Truut är på många sätt hans alter ego: ”Han kör en Valiant och jag hade en sådan bil tidigare. Vi gillar samma slags kaffe, han röker John Silver, som jag gjort, han gillar djur, som jag. Fast han har en katt och det har inte jag. Jag har hund.”

I Truut-serien finns samhällskritik men inte med någon pekfinger-attityd och också intressanta karaktärer och värme mellan dem.

”Det är så roligt med att skriva att jag på så sätt kan föra ut tankar om samhället idag på mitt sätt, hur jag ser på det.”
Dag Öhrlunds sätt att berätta har helt klart hittat en väg till läsare och lyssnare. I två år i rad han hans böcker gjort honom till den i Sveriges mest lyssnade författaren. Serien om Truut har lästs in av Stefan Sauk – en kombination som helt klart varit lyckad. Den senaste kriminalromanen i serien släpptes i slutet av maj och lyssnades på av drygt 38.000 ljudbokslyssnare.

Allsidig och omtyckt trumslagare från Hisingen – Gunnar Pettersson intervjuas

6 juni, 2019 by Mats Hallberg

NÄR: 3/6 2019

VAR: Clarion Post vid Drottningtorget i Göteborg

På önskemål från spelkamraten Mats Boogh blir det långläsning. Intervjuar en frilansande musiker vars gärning förtjänar att synliggöras. Man borde rimligen kunna googla på honom, få fram hans imponerande cv. Har sett Gunnar Pettersson på scen åtskilliga gånger och varje gång uppskattat vad jag hört. För cirka ett och ett halvt år sedan tog jag första kontakten. Då beslöt vi att skjuta på samtalet. Gunnars mamma hade nyss dött och jag hade mycket på gång. När vi till slut sammanstrålar en kvalmig försommardag, ska Gunnar på kvällen till en “open rehearsal” några mil söderut. I telefon påföljande dag noterar han att det är sällan man ges chansen att prata om sig själv och ens egen historik.

Vi språkas vid ett par timmar. Jag hade förberett frågor, av vilka vi hinner med somliga Mannen mittemot mig med sin latte, berättar helst fritt ur hjärtat, vilket gör redigeringen mödosam och vansklig. Är självklart taggad att anta utmaningen, En komplikation är att jag inte bandade, måste istället bringa ordning i ofullständiga anteckningar. En utgångspunkt för basisten Boogh: att den snart 71-årige trumslagaren spelat med så många utan att ha blivit porträtterad, inte minst under åren i husbandet i Gomorron Sverige i SVT. Han påstår att det varit förhållandevis lätt för hans generation, efterkrigsgenerationen, att kunna hävda sig och få jobb. Dilemmat för dagens unga musiker är att överetablering råder.

Gunnar Pettersson är född i Göteborg i stadsdelen Kålltorp (fast mantalsskriven i Gamlestan). Bodde i etta med badrum som delades med övriga hyresgäster. Hans föräldrar flyttade till Hisingen där Gunnar gick i Bräckeskolan. Farfar byggde hus nedanför Biskopsgården 1915, ett hus som står kvar än idag. Gunnar har blivit Hisingen trogen, är gift, har tre barn och sex barnbarn. Anmärkningsvärt nog träffade han hustrun redan i tonåren, i trappan till legendariska Cue Club. Han har gått såväl Hvitfeldtska Musikgymnasiet som Musikhögskolan. Därtill tagit en fil mag i musikpedagogik och flitigt studerande ledde till Master of Science. Gunnar anser att kunskapens källa alltid gagnar den vetgirige. På gymnasiet och högskolan hade han samma lärare, nämligen Olle Edström – sedermera professor. Männen förblev vänner, har haft jazzgrupp.

Jag frågar förstås varför han fastnade för trumslageri. Gunnar kan erinra sig tre aha-upplevelser som liten grabb. Dels en film med en steppande Fred Astaire vars matande med fot mot en bastrumma gjorde Gunnar såld på ljudet från baskaggar. Vidare en konsert med Duke Ellington Orchestra på Liseberg 1962 i föräldrarnas sällskap. Vad som då fascinerade över allt annat var trumslagaren Sam Woodyard. Vad händer här? En shuffle som golvade mig, så tung att den skulle funka med bluesens största. Och för det tredje en nyårsrevy på Konserthuset där en musiker på enkelt trumset, hade bra tajm och såg så glad ut.

Vilka har i övrigt fungerat som förebilder? Jo, exempelvis Tony Williams (Gunnar brukar från scen dra en finurlig självupplevd anekdot om underbarnet Tony), Elvin Jones, Buddy Rich, Gene Krupa och Art Blakey. Inom den volymstarka elektifierade genren lyfts Ginger Baker, Mitch Mitchell och Charlie Watts fram. De sist nämnde rosas för att han spelar så musikaliskt, undviker bländande fyrverkerier. Började lyssna på The Shadows som var drivna musiker, de hade bra sound och dito låtar. Spanade in vad trummisen Brian Bennet hade för sig. Två svenskar som omgående hamnar på listan är Sture “Stubben” Kallin (Hep Cats och Hylands Hörna) och Egil Johansen. (känd bland annat för Jazz Incorporated och för att ha ingått i Arne Domnérus krets).

Gunnar berättar om sin resa från att lattja runt med ett låtsastrumset till att drömma om riktiga grejer, ett Slingerland- trumset som fanns i skyltfönster i Lintons musikaffär, intill det ställe han gjorde sina pryo-veckor. Innan dess hade han i julklapp fått virvelkagge, hi- hat och cymbal. Han tog under uppväxten några trumlektioner, lärde sig tre viktiga tekniska moment han kom att ha stor nytta av.

Han spelade i band på fritidsgårdar. Gunnar visar bilder ur fotoalbum när han lirar med, idag totalt okända grupper som Black Boots, Surbuns och Beachers. Första bandet han var med i hade endast låtar av Animals på repertoaren. Deras första “turné” tog dem till Cue Club på andra sidan älven. Man kunde i ruffiga Östra Nordstan (innan området revs för att ge plats åt köpcentret Femman), spela på olika (svart)klubbar under en vecka. Cue Club var trångt, serverade inte alkohol. Ändå besöktes den berömda klubben av heta internationella akter: Cream, Jimi Hendrix, Manfred Mann med flera. Och som musiker kunde Gunnar gå före i kön, fick träffa stilbildarna Jack Bruce och Ginger Baker. Från banksonen Styrbjörn Collianders, enligt egen utsago, filantropiska verksamhet och den tidens musikliv, finns mer att berätta som inte får plats i denna kombinerade biografi/ intervju. Får veta att Colliander (mördad i vansinnesdåd när Cue Club låg vid Kungstorget) presenterade varje band enligt samma mall: “Ikväll har vi ett nytt kapell.”

Utgår från att värvningen till mytomspunna Ginhouse i 20-års åldern var det första rejäla lyftet i karriären. Detta ytterst begåvade bluesgäng (existerade till och med 1970) har nyss haft 50-års jubileum och släppt sin första(!) skiva. Här hamnade mitt intervjuobjekt i musikaliskt sällskap med personer, som med rätta omges av respektfylld aura. Syftar på Bengan Blomgren, Bernt Andersson och Kjell Jansson. Gruppen var vid olika tillfällen förband till Jimi Hendrix och B.B King, en av konserterna med Peps Persson som vokalist.

När Gunnar examinerades från gymnasiet infann sig en konkret frågeställning. Hur ska man försörja sig? Vad som än händer gäller det att ha mat på bordet och tak över huvudet. Jag ringde runt till alla teatrar och undrade om de hade behov av musiker, fick napp på Göteborgs Stadsteater. Jobbade där i sjutton år som pjäsansansluten musiker. Gunnar trivdes. Såg det som väldigt stimulerande att spela allt mellan himmel och jord, blev mycket Kurt Weil och en del konstmusik. Ingen ringde honom om spelningar, eftersom de visste att han var upptagen. Ur minnets garderob plockas West side Story fram, en av de sista stora uppsättningar han medverkade i. Antar att det var på denna arbetsplats han första gången mötte Eva-Britt Strandberg, en sjungande skådespelare han haft längre samarbeten med. Han slapp uppleva den omtalade turbulensen. Men vad som skavde var arbetsvillkoren. Genom korttidskontrakt som löpte ut inom ett halvår rundades LAS, ett förfarande som bland annat innebar lägre pensionsförmåner.

Gunnar reagerade, engagerade sig fackligt i Musikerförbundet, blev sekreterare där 1980. Han tog initiativ till Musikalliansen efter modell från Teateralliansen, framhåller Yngve Åkerberg och hans insatser. Handlade om att förbättra frilansares situation. Stommen i detta trygghetspaket har Gunnar författat i uppsatsform med ansatser och konklusioner. Under ett par år satt han placerad på kontor på Järntorget, pendlade ofta till Stockholm, uppvaktade Statens kulturråd och minister Ulvskog.

Har absolut inga anspråk att ge fullständig redogörelse över Gunnar Petterssons omfattande karriär. Blir istället väsentliga nedslag. Får veta att han haft gig med pianisten Jannes “Lucas” Persson på krogar i Stockholm. Gunnar ingick i tidig upplaga av lätt avantgardistiska jazzgruppen Mount Everest, var med på första skivan och många konserter. En kompis till honom var gitarrist. Initiativtagaren Gilbert Holmströms (erhöll nyligen hedrande pris för sin konstnärliga gärning) målsättning var att utgå från fast beat med Bitches Brew-tendenser. Gunnar utgjorde ånyo komp i par med basisten Kjell Jansson. Övriga i Ginhouse sökte sig till/ rekryterades till den alternativa musikrörelsen.

Under ett antal år före och efter 1980 var helgerna ofta minst sagt hektiska. Efter repetition i Tv-huset på Delsjövägen och föreställning vid Götaplatsen, kunde sent gig med Totta´s Blues Band stå på schemat. Lördag 07:00 genomdrag med gästande solist i SVT-huset inför Gomorron Sverige. Bar mina cymbaler emellan gig, idag hade man fått hjärtinfarkt av ett så pressat program. Gunnar förklarar hur betydelsefullt det är att få spela med utrustning man är trygg med, egna grejer man vet låter bra. Han säger att det kan vara en pina att tvingas hålla till godo med ej inställda festivaltrummor.

Under perioden 1978-86 tillhörde Gunnar således den lilla orkestern i Gomorron Sverige, ett så populärt lördagsmagasin i SVT, att affärerna inte ansåg det lönt att öppna, förrän sändningen från Göteborg var slut. Varje program sågs av i snitt två och halv miljoner människor. Teve hade en fruktansvärd genomslagskraft! Idén hämtades från USA (Good Morning America) av parhästarna Hyland & Priwin. Kapellmästare avlöste varandra, medan sättningen i övrigt (bland andra Povels gitarrist Sven Olsson) var densamma under årens lopp. Vid starten engagerades två dubbelpianister vars karriärer sträckte sig tillbaka till 30-talet.

De som underhöll tittarna genom att framträda live, var landets populäraste artister, alla ifrån Svante Thuresson till Lill- Babs. Att inte se på gjorda fel som någon katastrof, hellre tänka på att spela för de max femton personer som befann sig i studion; blev avgörande attityd när det inte var play back. Då blev jag inte nervös. En tid lirade han med pianisten Gunnar Svensson, en fantastisk musikant, vars komiska ådra var av den kaliber att namnen blev trött i käkarna av skratt.

Trumslagarveteranen upplyser om ett telefonsamtal från Annika Lantz när hon satt i radiostudio med Håkan Hellström. Han hade sett ett klipp från ett avsnitt, där någon med stora händer spelade med vispar på ett blått Tama-trumset. Ville identifiera instrumentalisten med de stora händerna. Antingen tillhörde de herr Pettersson eller Bengt-Åke Nilsson. Gunnar lägger upp handryggarna på bordet där vi sitter i baren, beviset för att det var hans händer.

Totta´s Blues Band bildades i slutet av 70-talet efter att flera av medlemmarna blivit “frälsta” av en konsert på Studentkåren med Muddy Waters. Gunnar gjorde ingen vända med det tajta bandet till USA, var däremot med på skivinspelning och åtskilliga konserter. Hans kollega i kompet var Nikke Ström. Kan tänka mig att vännerna från ungdomsåren i Gin House, Bernt Andersson och Bengan Blomgren, rekommenderade ångermanlänningen Totta att ta in Gunnar som trumslagare. Vi hinner inte fördjupa oss i detta ruggigt svängiga band, vars frontman jämte Bengan Blomgren på gura, båda måste betecknas som världsklass.

En musiker av den digniteten är självfallet Ron Wood. Med denne superambitiöse Stones-gitarrist gjorde ju Totta´s en nordisk turné 1988. Upprinnelsen var att han befann sig i Sverige för att saluföra sina teckningar. Ett svenskt NHL-proffs bekant med det sociala geniet Nikke Ström, hade förmedlat kontakten. Wood befann sig på nattklubben Trädgår´n. Han ville jamma. Råkade vara en fredag när Gunnar hade premiär på Stadsteatern. Motvilligheten att lämna premiärfesten förbyts i förväntan, när han inser vilken chans som yppat sig. De inhemska storheterna får visa vad de förmår, som en slags audition. De hinner inte spela färdigt sin första storstadsblues, innan en riffande stjärna gör dem sällskap. Wood var extremt noggrann, bandade varje konsert, lät hustrun bedöma kvaliteten. Hennes kommentar kunde göra honom sur. Han blev däremot väldigt nöjd med det svenska samarbetet och i synnerhet gitarrkollegans prestationer.

Låt oss stanna kvar på ovan nämnda nöjespalats. 2010 är jag på plats i egenskap av recensent. På scen premiär för jubileumsrevy av Nationalteatern, vars låtar arrats av Anders Melander. Musiken svarar Totta´s Blues Band för, vars medlemmar tidigare ingått i denna sfär. Gunnar tyckte det gick bra, att det kändes kul att vara med. Man gjorde även några bejublade föreställningar i Stockholm. Det lustiga och märkvärdiga när vi talar om Vad var det vi sa? är att Gunnar tar fram just den stund, som för mig blivit oförglömlig. I ett längre audiovisuellt inslag hyllas Totta Näslunds (1945-2005) gärning, genom att nå sin kulmen med Sex fot under marken, vilket bandet följer upp med nyskriven melodi som utlöser obeskrivligt stark rörelse hos mig, främst tack vare Bengans bedrifter. Rörande att Gunnar är medveten om denna magiska stund, som förmodligen upprepades med ungefär samma styrka varje föreställning.

Den osedvanligt välutbildade trummisen kommer in på ämnet musikens hälsobringande effekter, tar upp Ronnie Gardiners rytmikprogram som behandlingsmetod för strokepatienter. Jag fyller i med kompositören och klaviaturspelaren Rickard Åström, knuten till forskningsprojekt på Sahlgrenska. (Hörde föredrag med honom i vintras om musik som friskvård och smärtlindring.) Visar sig, föga förvånande, att Rickard och Gunnar umgås, utbyter erfarenheter. Gunnar redovisar vilken positiv inverkan ett musikstycke hade på en alzheimerdrabbad person, vars talförmåga då återkom så sakteliga. I samma veva tar han upp ämnet musikpsykiatri.

Jag frågar vilka faktorer ska stämma in på en duktig trummis. Vad behöver man behärska? Är ju ett rytminstrument man spelar på, behövs någorlunda skaplig tajming. Allt det andra kommer seen. Kan tilläggas att Hisingens flitige musiker, tagit lektioner i New York i konsten att spela med vispar. En annan ståndpunkt, är att man ska klara av att leverera, trumsetet ska svara på vad man gör. Han uppehåller sig en stund kring instrument han beställt och vintage trummor.Vad som stör mig mest är fula sound, gäller att vårda sitt sound. Av den anledning släpar vi på vår utrustning. Gunnar ser Bengan Blomgren som ett föredöme, en musiker känd för att tillverka sina egna gitarrer. Han har sitt unika sound, därför han får dessa applåder. När känslan för ens instrument och för musiken försvinner då är det över, påpekar en reflekterande frilansare.

I och med karaktären av retrospektiv landar vi under intervjun sällan i nutid. Gunnar har nyligen varit i Salzburg och spelat. Efter millenieskiftet har han medverkat på flera album med Boplicity, ett band som återskapade andan från Gil Evans/ Miles Davis och deras ikoniska projekt Birth Of The Cool. Vidare ingår han i ett storband vars ändamål är att hylla crooners. Detta tribute-band, The Orchestra Big Band, anförs av Erik Gulbransson. Jag har hört honom live med härligt souliga blueskonstellationen Johanna Hjort & Sweet Little Angels och en tung combo som kallar sig Serve You Right To Suffer. Förenklat uttryckt samma sättning som Ginhouse plus Bror Gunnar Jansson (son till Kjell Jansson) vid sångmikrofon.

På begäran avslöjas andra intressen vid sidan om tonernas värld. Förutom umgänge med familj, framhåller Gunnar estetik. Termen exemplifieras genom kläder (han berättar gärna vad han och andra musiker haft på sig) och vackra hus. Finns så mycket fula hus här i Göteborg. Mark Isitt ses som ett föredöme. Hans artiklar om arkitektur i GP läses med stor behållning. Gunnar är mycket förtjust i 30-tals mode och art deco, älskar engelsk överklassmiljö såsom den avspeglas i Agatha Christies hjälte Hercule Poirot. Annars är jag för det mesta upptagen av att hålla på med musik, avslutar den vältalige kulturarbetaren.

Margaret Atwood i unikt livesänt författarsamtal sänds på bio i Sverige

2 maj, 2019 by Redaktionen

Margaret Atwood, författaren till romanen The Handmaid’s Tale, kommer att bli intervjuad i ett unikt livesänt författarsamtal på Folkets Hus och Parkers biografer.

Ett pressmeddelande berättar:
Margaret Atwood är författaren till romanen The Handmaid’s Tale, förlagan till den enormt populära TV-serien. I samband med världssläppet av uppföljaren, The Testaments, presenterar Folkets Hus och Parker ett unikt livesänt samtal från National Theatres scen i London till biografer i Sverige, 10 september kl 20.30.

Den 10 september publiceras också The Testaments (på svenska Gileads döttrar, utges av Norstedts) – Atwoods hett efterlängtade uppföljare till The Handmaid’s Tale. Under det livesända samtalet som leds av programledaren och författaren Samira Ahmed diskuteras bland annat den nya boken, hennes långa karriär och varför hon valt att återvända till berättelsen från The Handmaid’s Tale, 34 år efter originalet.

– Jag är mycket glad över att lanseringen av The Testaments inte bara sker i London den 10 september, utan också direktsänt på över 1 000 biografer i hela världen. Jag kan inte vara fysiskt på alla platser samtidigt, men jag ser fram emot att nå så många läsare via bioduken, säger Margaret Atwood.

Flera välkända skådespelare kommer att läsa delar ur den nya romanen, och det blir även filmat dokumentärt material från Atwoods hela karriär. Atwood kommer även att svara på frågor från biopubliken, under detta personliga framträdande.

Margaret Atwood har skrivit över femtio böcker, allt från romaner och poesi till kritiska essäer. Flera av hennes böcker har filmatiserats. Bland hennes romaner återfinns Tjänarinnans berättelse (The Handmaid’s Tale), Oryx och Crake, Alias Grace, Kattöga, Den blinde mördaren, Häxyngel, Syndaflodens år och Den ätbara kvinnan.

Klassikern The Handmaid’s Tale från 1985 hamnade åter på bästsäljarlistorna i samband med att Donald Trump valdes till president, och att den prisbelönta TV-serien började sändas 2017. Den engelskspråkiga utgåvan har sålt i över 8 miljoner exemplar i hela världen.

Atwood har vunnit ett stort antal priser, som the Booker Prize, the Arthur C. Clarke Award for Imagination in Service to Society, the Franz Kafka Prize, the Peace Prize of the German Book Trade och the PEN USA Lifetime Achievement Award. Hon bor i Toronto, Kanada.

Biografer som visar samtalet uppdateras löpande här: https://www.folketshusochparker.se/evenemang/live-pa-bio-scensamtal/margaret-atwood-live-in-cinemas/

Intervju med 15-års jubilerande pianisten Mattias Nilsson

24 april, 2019 by Mats Hallberg

Mattias Nilsson är en 38-årig skåning född i Karlskrona, vars liv övervägande kretsat kring musik. Väldigt tidigt upptäckte han att piano var det idealiska instrumentet att uttrycka sig på. Trots att han tackade nej till plats på Musikhögskolan i Malmö, har han livnärt sig som frilans sedan dess. Han brukar tituleras jazzpianist, fast han lika ofta rör sig inom ett vidsträckt kammarmusikaliskt fält. 2016 släppte Nilsson sin solodebut Dreams of Belonging, vars uppenbara förtjänster resulterade i fullpoängare i Kulturbloggen. Kan stolt meddela att på pianistens hemsida är undertecknad citerad två gånger. Som kuriosa kan tilläggas att vi jar 368 gemensamma Facebook-vänner.Mattias Nilsson har förlagt merparten av sin verksamhet utomlands. Lyckligtvis, har han bokats till ett stort antal konserter av skiftande karaktär i sommar-Sverige. Håll utkik efter pianisten som upplever magi vid varje spelning. Nedan följer en varsamt redigerad mejlintervju gjord i april 2019.

Hur har du profilerat dig för att kunna hålla igång en karriär? “De senaste åren har jag spelat mer solopiano av olika anledningar, gärna med en nordisk repertoar som jag är förtrogen med. Spelar jag till exempel en folksång inspirerad av den svenska naturen, kan jag förhoppningsvis ge musiken en djupare tolkning. På den mer renodlade jazzfronten jobbar jag med en ‘riktig’ jazzsångerska från Washington D.C. , Sharón Clark, en sångerska som bara har DET. Tillsammans öppnar vi dörrarna till de stora festivalerna.”

Trots avslag sex gånger hos Konstnärsnämnden för projekt utomlands, har du haft konserter i över 24(!) länder. Hur har detta varit möjligt? “Ända sedan jag började frilansa har jag valt att gå den långa hårda vägen; i livets skola där skyddsnät saknas. Jag har heller ingen undervisning att falla tillbaka på, vilket jag tror gjort att jag utvecklat en naturlig överlevnadsinstinkt, en kreativ sådan. Det innebär att du måste lära dig vad du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå, utan att vara beroende av bidrag. Skulle bidrag ha beviljats hade jag nog softat mer, kanske inte utvecklat samma driv som behövs för att klara sig. Det är mest på senare år som jag sökt medel för att komma bort från en del av stressen kring ekonomi, önskat slippa att betala resor från gaget och så vidare. Strategin internationellt har bestått i att besöka olika städer i Europa, hänga med rätt människor, träffa musiker, gå på jamsessions, hålla kontakter och följa upp. Nu kan jag när som helst åka till Wien, Paris eller Berlin och spela om jag känner för det. Man måste helt enkelt investera en del initialt, också pengar, för att i slutändan gå med plus.

I vilken utsträckning har du utomlands kunnat attrahera genom att lansera det nordiska vemodet? ” I väldigt stor utsträckning! Jag tror publik överallt är intresserad av musiker som berättar en historia. Ända sedan jag började spela solo 2011, har jag försökt att tillföra en ljus och hoppfull infallsvinkel på det nordiska vemodet. Har bara upplevt positiva reaktioner var jag än framträtt.”

Med tanke på din häpnadsväckande mångsidighet, undras om upplösning av genregränser varit ett syfte, eller om du håller i sär jazz och konstmusik? ” Det har kommit ganska naturligt utifrån den musik jag känt att jag vill spela live, vilket för närvarande är en mix av jazz och konstmusik, fast med improvisation som genomgående ingrediens. Har hört av mig till arrangörer inom klassisk/ jazz och folkmusik och sett vilka som varit intresserade att boka. Hittills har den klassiska sidan dominerat, vilket varit roligt eftersom det ger mig tillfällen att möta ny publik.”

Hur ovanligt är det att improvisera utifrån stycken skrivna av stora kompositörer? ” Vi är ett antal som gör detta, men inte särskilt många enligt min uppfattning. Det är ett område man verkligen får närma sig med respekt och smakfullhet.”

Du spelar solo, ackompanjerar vokalister och ingår i mindre konstellationer. Vad kännetecknar de sammanhang du vistas i ? “Skulle säga att vi vill beröra och ge publiken en upplevelse. Vi vill dela med oss av musiken till de som kommit för att lyssna.”

Du spelar, åtminstone i Sverige, ofta i kyrkor. Vad beror det på? ” Fantastiska flyglar och en lyssnande publik är den naturliga förklaringen.”

Vill du genom ditt musicerande förmedla något till mottagarna utöver god konst? “Jag tror att alla vi konstnärer drömmer om att förmedla en känsla av samhörighet här på jorden, samt att lämna något bestående och upplyftande till eftervärlden. Så känner jag i alla fall. Om mitt musicerande undermedvetet kan påverka till goda gärningar, tror jag det finns stora förhoppningar om en lite bättre värld, åtminstone oss människor emellan.”

Hur svårt är det att förnya sig och hålla kreativiteten vid liv? “Eftersom jag tyvärr är tvungen att sitta vid datorn merparten av tiden jag disponerar, blir jag nästan alltid kreativ när jag sätter mig vid pianot.”

Mattias med Sharón Clark foto Henrik Rambe

Vilka har dina musikaliska förebilder? “Många! Alla som gör ‘sin grej’ inspirerar andra att hitta och göra ‘sin grej’. Först min far Jan-Åke Nilsson sedan Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau, Bengt Hallberg, Vladimir Horowitz, Dave Mc Kenna, Frank Sinatra, Johnny Hartman med flera.”

Vad gör du för att koppla av tankarna på ditt yrke? “Antingen organiserar jag och rensar ut hemma, eller så springer jag en runda.”

I vilket tillstånd befinner sig kulturlivet i landet på? (tänker bland annat på sänkningen/ indragningen av ekonomiskt stöd till ideella jazzföreningar som nyligen beslutades i Kulturrådet)? åt. “Det som gör att kulturlivet överhuvudtaget existerar är alla eldsjälar. Dessa kommer alltid att finnas och hitta nya vägar att nå ut med kultur oavsett bidrag. Samtidigt som det är viktigt med förnyelse, tror jag det är mycket viktigt att den vilar på en tradition, en historia bakåt, precis som i musiken. Det blir lätt ‘Kejsarens nya kläder’ över förändringar annars. Förutom Kulturrådets beslut som inte är något annat än en pinsam kompetensmiss, vill jag påstå att kulturlivet blomstrar, men att vi inte får glömma bort i vilken jord det växer ifrån. “

Exklusiv intervju med hyllade jazzpianisten Shai Maestro

15 januari, 2019 by Mats Hallberg

BIOGRAFI OCH BAKGRUND Shai Maestro är en trettioettårig israel bosatt i New York. Vid fem års ålder började han spela klassiskt piano. Vinst två i rad i tävling för jazzensembler, resulterade i ett stipendium för vidare studier, vilket tog honom till USA. Han fick möjlighet att lära sig mycket om pianojazz under en sommarkurs på Berklee i Boston. Strax efter vistelsen kom en förfrågan från basisten Avishai Cohen om att ingå i hans akustiska trio. Shai tackade ja. De gjorde omfattande globala turnéer och spelade in fyra album. Jag såg dem på Nefertiti för cirka tolv år sedan. 2010 bildade Maestro sin egen trio vars sättning skiftat något genom åren, även om medmusikanter oftast kommit från Israel. I höstas släppte Shai Maestro femte skivan i eget namn (3/5 i Kulturbloggen), den första på prestigefyllda etiketten ECM.

Tack vare pr-kontakt i Sverige, har jag erbjudits privilegiet att ställa personligt utformade frågor. Av bekvämlighetsskäl och på grund av okunskap om engelska musikuttryck, valde jag att genomföra intervjun i mejlform, vilket gjorde att följdfrågor inte kunnat ställas. Så långt om förutsättningarna. Håll till godo! Intervjun genomfördes, redigerades och översattes 15/1 2019.

Jag inleder mitt frågepaket med att vara nyfiken på relationen till Sverige, eftersom han anmärkningsvärt ofta spelat här. Mycket relevant i sammanhanget är att jag för Kulturbloggen recenserade från hans triokonsert på Stockholm jazzfestival. I en fullsatt hörsal på Kulturhuset gjorde man hejdundrande succé.“Jag har en moster som är svenska, så jag har en naturligt stark anknytning. Min internationella karriär startade med en spelning på Umeå Jazzfestival för elva år sedan. Älskar Jan Johanssons musik och uppskattade mycket vad EST uträttade, anser att israelisk folkmusik har mycket gemensamt med den svenska varianten. Var ett mycket bra framträdande på senaste Stockholm Jazzfestival, vi stortrivdes. Jag har verkligen en speciell relation till Sverige. Varje gång vi spelar här, antar musiken olika riktning med skiftande färgsättning. Publiken här är alltid förtjusta i att följa med oss på resan, vilket jag är mycket tacksam för.”

Vad har ovan nämnde Avishai Cohen betytt för dig? “Han har varit väldigt viktig för min karriär,

lärde mig mycket genom att spela i hans band i fem år, var en underbar upplevelse.

Jag undrar över hur pianisten ser på att spela på flygel, sin stil, om ett uttalat syfte finns samt hur nå önskvärt tillstånd av dynamik. ” En flygel har i sig en enormt bred palett av klanger, älskar att du kan utvinna så många klanger.

Den innehåller allt:

harmonik, melodi och rytm. Det är verkligen ett vackert instrument. Min musik kan emellanåt vara komplex, men jag ser alltid till att jag kan ha en urskiljbar melodisk slinga, som kan fungera som dörröppnare och en inbjudan att dyka djupare. Utan att kunna definiera den, tror jag mig om att ha en egen stil. Jag överlåter åt journalister att uttala sig i ärendet. Angående dynamiska strukturer försöker jag vara öppen för vad som händer i stunden, vill skapa den musikaliska motsvarigheten till den jag är genom mitt pianospel. Eftersom jag är dynamiskt lagd, märks det i musiken, ett tillstånd jag strävar efter, otroligt viktigt i musik. Du kan ändra en hel fras bara genom att använda en viss accent, precis som när vi pratar. Angående vart jag strävar, är målet att skapa en känsla av gränsöverskridande, handlar om att uppleva något som är bortom mig och trion. Transcendens kan åstadkommas genom improvisation och att vara autentisk, det vill säga totalt närvarande på scen. Varje konsert skiljer sig åt beträffande publik, instrument, sound och ljudet i lokalen.

Potentialen skiftar.

Jag försöker också förmedla medkänsla och lyssnandets essens. Om någon lämnar en konsert med oss med känslan av att blivit en bättre lyssnare, då har jag utfört mitt jobb.

foto Magnus Palmquist Lunay – från Stockholm Jazzfestival 2018

Hur kan du vara så produktiv? “Beror på att jag har mycket musikalisk energi i mig, energi som pockar på att komma fram.

Musik representerar liv för mig och livet förändras kontinuerligt. Därför genomgår min musik konstant förändring.

Hur uppnår trion sitt makalösa blixtrande samspel, vad ska till mer än skicklighet? ” Återigen måste konsten att lyssna betonas. Musiken ska vara större än de sammantagna delarna. Vi är bara musikens tjänare, finns ill för att få fram dess kraft ur oss och vi försöker att inte störa. ” ( här hade förstås följdfråga varit berättigad, eftersom resonemanget om någon slags gudomlig makt är svårbegripligt, fast väldigt fascinerande. Kan också röra sig om språkförbistring.)

Jag ber Shai Maestro uttala sig om jazzens status eftersom han besökt många länder. Hur mår genren jazzmusik? ” Den frodas absolut! Många nya artister trycker på som förnyare. Och dessa talanger ger jazzvärlden tillfällen att höra nya sound.”

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra om han har kan avslöja nya projekt. ” Jobbar för närvarande på flera nya projekt samtidigt. Inga av dem kan jag berätta om nu. Men håll utkik! Snart kommer ett stort tillkännagivande.”

Intervju

Footer

Om oss