Intervju

Vi träffas på mitt förslag en sen eftermiddag första fredagen i februari, tidpunkten vald av mitt tilltänka intervjuobjekt. Dan Evmark bestämmer sig för att lämpligaste platsen på Göteborgs Stadsteater är logen på sjätte våningen, som han delar med den rytmsektion han rekryterat till uppsättningen av Monicas vals. Anledningen till att jag stämt möte med musikern, kompositören och arrangören boende i Åsa beror på att jag anser att teatern borde lyft fram hans betydelse för en konstnärlig fullträff i väsentligt högre grad. Har sett uppsättningen två gånger och korade den till årets scenkonsthändelse. Också här skrivit om det utsålda trevliga Lunchteater-programmet med Evmark trio som ägde rum nyligen i huset vid Götaplatsen. Ber i vanlig ordning om ursäkt för att jag envisas med att bete mig osannolikt omodernt och inte fixar att dokumentera med bildbevis. En ”beklämmande” brist!

Följde i mina förberedelser sedvanlig rutin, tänkte ut intressanta frågor där den intervjuade skulle stimuleras och kanske lägga ut texten. I praktiken liknade vårt möte mer en passionerad redovisning från Evmarks sida, vilket komplicerar själva skrivprocessen. 66-åringen skänkte mig oerhört mycket värdefullt stoff och synpunkter om en karriär jag varit tämlig okunnig om. Nu gäller det att försöka pussla ihop all relevant info till en upplysande och läsbar text. Missar att fråga om han sett konserter med Monica Zetterlund, fast flera fascinerande kopplingar framkommer i den fängslande redogörelsen. Den första inträffar direkt när vi tagit trapporna upp till logen. I vårt korta samtal vid scenkanten veckorna före då jag tog tillfället i akt att tacka IRL för premiären, berättade Dan om hur han som tonåring kom i kontakt med Lars Gullin under uppväxten i Emmaboda. Dan tar nu fram en bok om Emmaboda Jazzfestival, visar mig en fin bild på en leende Monica Z och Lars Bagge på ortens järnvägsstation 1975. För att binda samman än mer läste jag på nätet nyligen, att giganten Gullin drömde om att spela in med stjärnan som fått sin gärning skildrad i biografier (egna memoarerna inte att förglömma), på bioduken och i två sceniska uppsättningar med samma manus. Lars Gullins ej realiserade plan handlade om att låta Monica Zetterlund sjunga hans musik till nyskrivna texter.

Min tanke var att starta bakifrån med arbetet kring Monicas vals för att säkerställa att det skulle hinnas med på tiden vi hade till förfogande. Istället inledde Dan med att målande berätta hur han präglades in i en oemotståndliga värld av toner och noter. Pappa var ingenjör med konstnärliga böjelser och förmåga. Spisade plattor med Stéphane Grappelli och Evert Taube och skrev musik åt Alice Babs, målade, var aktiv i LIONS med mera. Genom att redan i barndomen och framåt kunna följa utvecklingen av den festival Lars Gullin initierade i småländska Emmaboda fick han ovärderlig påfyllning, inspiration som drev honom att viga sitt liv åt musiken. Dan visar ett foto därifrån på belgiske gitarristen Philip Cathérine.

Man förstår att festivalens betydelse inte kan överskattas, jämte den ynnest det var att få höra Gullin öva i det han bodde i sista tio åren. ”Bygden var så stolt över sin världsmusiker, hjälpte till att skaffa honom ett piano, Vilket sound! Genom att höra hans bebop-fraser på barytonsaxen fick jag en fantastisk inkörsport, på det sättet uppstod min kärlek till jazzen och det nordiskt doftande vemodet. I Evmark trio har vi gjort hyllningar till Gullin” Egna musicerandet började dock på piano och naturligt nog genom att öva organiserat på klassisk repertoar. Ett av flera sammanträffanden som redovisas under vår sittning, är att Dan under perioden de bodde i Ronneby hade samma pianolärare som Jan Lundgren (prisbelönt pianist med omfattande katalog, internationella turnéer och konstnärlig ledare för Ystad Jazzfestival).

Nästa stora influens som lyfts fram har även han närmat sig det berömda nordiska vemodet. Syftar på Keith Jarrett som ju tidigt bildade en europeisk (nordisk) kvartett med bland andra Jan Garbarek. I den vevan hyllas Eddie Gómez fast han växte upp i Puerto Rico . Under elva år ingick den mångsidige kontrabasisten i Bill Evans trio och spelade med Monica Z i Köpenhamn 1966. Vad beträffar finstämt musicerande som återger och betonar nordiskt vemod, framhålls norska jazzmusiker, inte minst trumpetaren Arve Henriksen. Och för både sound i samma anda och för dess anspråkslöshet vid inspelningstillfällena nämns givetvis legendariska Jazz på svenska av Jan Johansson i samarbete med Georg Riedel. ”Jazz på svenska är också kult, har samma aura.”

Att basisten, cellisten, kompositören och bandledaren Lars Danielsson (recenserade här första konserten med hans Libretto i Stockholm 2022) dyker upp i ett vindlande anförande påminnande om ett improviserat solo där det ena infallet leder vidare till nästa; har sin naturliga förklaring. Båda växte upp i samma region, är nästan jämnåriga och gick på Musikhögskolan samtidigt. Upptäcker i efterhand att Dan medverkar på en skiva jag har på kassett, nämligen Lars Danielssons Tiá Diá från 1987. Om vilka konsekvenserna kan bli av modet att våga berättas i belysande anekdot. Danielssons språngbräda till ett lika flitigt som fabulöst samarbete med amerikanska toppnamn verkar ha inletts med ett telefonsamtal till sopransaxofonisten David Liebman på 80-talet. Och det var Lars goda vän som pushade honom att ringa, uppmuntrade mannen som sedan decennier framträder med egna framgångsrika jazziga grupper i konserthus runt om i världen.

En av alla landets alla aktade musiker som värderas högst är Jan Allan, också favorit hos Monica Zetterlund. En trumpetare med personligt sound (recenserad i Kulturbloggen) som i unga år lirade med Lars Gullin. Trumpetaren känd för sina lyriska kvaliteter tackade ja till att vara med när Dan och hustrun Margareta (basist, sångerska och gitarrist) skivdebuterade 1990 med mestadels original, på ett album som dessutom innehöll medverkan från bland andra Ulf Wakenius, Ove Ingemarsson och Yasuhito Mori Får veta att ljudteknikern blev brydd av hur det lät om Jan Allans trumpet. Den specifika, stundtals väsande tonen, var tydligen ovan för hans öron.

Personen vars egenberättade livslinje jag försöker hänga med i utan att kunna stenografera (inspelningsutrustning skulle ha underlättat), talar om för mig att han undervisade femton år på Ingesund, musikhögskola belägen i natursköna i Värmland. Upplysningen ges efter besked om att jag lyssnat på några melodier ur meditativa trilogin Silent Dreams/ – Moves/ -Waves inspelade på Nilento med Paula Gustafsson på cello plus stråkar från Göteborgs Symfoniker och gäster på blås. Skivorna har genererat frapperande många lyssningar digitalt. Silent Dreams blev månadens skiva hos Naxos vars önskemål det var om kompletterande stråk och träblås. Upprinnelsen till projektet visar sig vara att Dan, som flera gånger arrat för symfoniorkester, vid ett event sammanfördes med cellist. Skrev därefter klassisk musik i en nordisk tradition. ”Utmaningen bestod i att hitta eget tonspråk, ganska ofta med anstrykning i moll, ibland med referenser till Debussy och andra impressionister. Silent-skivorna har utgjort ett stimulerande sidospår.”. Apropå skivutgivning konstateras aningen uppgivet att det knappt är någon vits med att göra cd idag. Får för övrigt reda på att hans andra instrument faktiskt är cello.

Den brokiga musikaliska utvecklingen omfattar dessutom rejält borrande i den fusionbag som dominerande i vissa kretsar på 70-talet. Band bildades med tre likasinnade nördar som lirade elektrifierat med öppna spjäll, svårspelade grejer influerade av Chick Corea och hans Return To Forever featuring Al Di Meola (recenserat 2018 när han var hedersgäst på Ystad Jazzfestival). ”1978 på Olympia i Lund hänfördes jag första gången live av Chick Corea, vid den tidpunkt han var aktuell med Mad Hatter. Lars Danielsson befinner sig på samma konsert. Plattan baserad på historien om Alice i underlandet är enastående, framträdande instrumentalister är bland andra Steve Gadd och Eddie Gómez.” (Som kuriosa kan flikas in att jag har lp;n i samlingen och den har funnits hos mig i närmare 45 år.) Avslöjas att en nyckelupplevelse var Keith Jarret trio 1986 på Tivoli i Köpenhamn. ”Den trion hade en helt unik musikalisk kommunikation.”

Dan menar att musiken blivit en livsstil. Jag borde rimligen ha sett honom spela live tidigare, men kan underligt nog inte erinra mig när det i så fall skulle skett. Han trivs lika bra med att spela klassiskt vid flygeln, jazz på diverse klaviaturer eller annan sorts musik. Till den ansenliga meritlistan ska läggas att han också varit medlem i popbandet Rite on Time som spelade amerikansk västkustrelaterad musik under tidigt 80-tal. Hävdar som frilansare vikten av att lira med kvaltétsmusiker inom varje genre. Möjligheten att kunna lära sig något tillsammans med andra poängteras. ”Och vissa trivs man att umgås med, vilket också spelar in.”

Att låtskrivaren och pianisten förhållandevis sällan synts på scener är nog avhängigt det faktum att han fram till 2005 jobbade mycket på SVT. 1988 träffade han Curt-Eric Holmquist. ”en fantastisk pianist men han skrev inte några arr och då fick jag rycka in.” Under åren i Bingolotto, Go´morron Sverige och andra program kunde han få kompa Celine Dion eller få en timme i studion med Randy Crawford (mina favoriter med Crawford: albumet Secret Combination och hitten Street Life ). Som framgått finns sannerligen underlag för memoarer.

Hög tid att rikta strålkastarna mot Monica Zetterlunds komplexitet och det kolossala intryck hon åstadkom i konstnärligt hänseende, vilket storstilat framgår i Monicas vals (sista föreställning 29/2). Förstklassigt manus duckar varken för rygg- eller alkoholproblem. Dan avslöjar att hustrun Margareta (bland mycket annat duktig Ella Fitzgerald-tolkare) agerade stand in för den oöverträffade stjärnan i magasinsprogram på SVT. Dan berömmer professionaliteten inom teamet, pekar på goda samarbetet med regissören, lyckade scenografin och den väsentliga roll koreografen haft. Man har jobbat mycket med rörelser och kroppsspråk, vilket jag anser märks. Att På varje position har avgörande insatser uträttats. Man drog igång helt från scratch under kollationeringen och började läsa manus i slutet av september vilket förvånade min sagesman. ”Har varit ett mycket givande, skönt samarbete.”

Angående musikerna han rekryterat betonas att de är ungefär lika gamla som de magnifika som ackompanjerade Monica Z på sin tid (Bill Evans trio och deras motsvarighet samma era i Sverige). Flikar in att jag ofta njutit av och inte sällan recenserat batterist Adam Ross, kontrabasist Arvid Jullander samt saxofonist Karolina Almgren, mycket aktiva musiker av rang kring 30-års strecket. En omständighet förmodligen få i publiken reagerat på är att man återinfört akustiskt ljud, slopat förstärkare. Fick därtill reda på att de på typiskt jazzmanér tillåter sig friheten att framföra vissa sekvenser på olika vis.

Prisade Adam Ross som spelat med Carl Bagge (lika etablerad som sin far Lars) rosas av kapellmästaren för hur han får musiken att svänga även i soft struktur. Hans radarpartner Arvid Jullander (tilldelats Monica Zetterlund-stipendium i kategorin ”lovande nykomling”) har fått uppmaningen av den musikaliskt ansvarige att spela fritt med utgångspunkt från noterna. Och Karolina Almgren lovordas för sin kreativitet.

”Låtmaterialet existerade redan i utgångsläget. Jag och regissören har bytt ut delar i originalmanus. För att illustrera resan till USA har jag exempelvis bytt till en kraftfull jazzblues-baserad låt ’Nothing At All’. Vi lanserade båda idéer och jag testade med lyckat resultat att framhäva stämningar, genom att i bakgrunden spela utdrag ur Maiden Voyage, All Blues och andra lämpliga melodier vilka funkar som kitt. Adam utvidgar en scen med ett hypersnabbt trumintro. På några ställen spelar jag fritt och i en bakgrund har egen låt införlivats.” Scenografin centreras kring det gulaktiga sken som lyser i stora bågar. Den gripande berättelsen som koncentreras på den porträtterades våndor, består också av en dramaturgisk båge där musiken från en magisk inspelning Monica Zetterlund tvingades strida för att genomdriva har en huvudroll. Så gott som varje låt därifrån är med i föreställningen i olika utsträckning. Sjöngs med berörande bravur av ensemblens kvinnliga skådespelare.

Arrande pianist och kapellmästare vet inte hur det gått till, vem som tipsade om att han skulle vara rätt man för uppdraget. ”Har varit ett väldigt roligt projekt, mycket jobb förstås med att arrangera materialet, att addera saxofon blev jättefint, behövde banta ner arren och spela vissa stycken annorlunda. Gillar den märkliga formen, idén med en kommenterande Ella jämte olika versioner av Monica. Karin De Frumerie mejslar trovärdigt fram en karaktär. Ensemblen förmedlar liv vilket är som det ska vara ”

Möjligen visste tipsaren att mästerverket Waltz For Debby från 1964 med Monica Zetterlund och Bill Evans trio är Dan Evmarks älsklingsskiva. ”Tajmingen, närvaron, allt är maximalt på plats. Bill Evans var guden, banbrytande i sitt sätt att täta ihop klanger på inte minst standards, med henne på toppen av sin förmåga blir det outstanding., Att den blev till under så få timmar kanske rent av bidrog till magin” Den vid legendariska inspelningen 28-årige basisten Chuck Israels lever. Och som av en slumpens ofattbara skönhet berättade Dans dotter, violinisten Amelie, härom året att hon spelat in i studio med honom. Dan gläds åt hennes framgångsrika karriär, tycker det är bra att hon valt en egen väg och uppskattar samarbetet med henne, både när det gäller familjetrion och i trion baserad på musik från cd:n Silent Waves.

Hoppas att ni inte blivit utmattade av att ha följt med ända hit. Jag skjuter in en fråga om intressen utöver musiken. Svaret syns på bilden ovan. Dan har målat i 20 år och haft utställning. Alla verk har musikmotiv. När jag målar sker det med en helt annan stil, mer expressivt och inget pill. Själva processen är den samma som att skriva musik. Man ska komma till en punkt när tavlan/ musiken känns färdig och inte överarbeta resultatet.” Avrundar med ett uttalande signifikativt för en person jag lärt mig mycket om under en intensiv timma: ”Det är kul med musik! Olika generationer och människor med olika bakgrund kan jobba ihop. Så länge musiker håller igång blir de aldrig gamla. Jag är så tacksam över att fått ägna ett helt liv åt att spela och komponera/ arrangera musik. Alla möten med musiker och människor har berikat mitt liv oerhört”