Intervju

Årets Stockholm Achievement Award till Payman Maadi

15 november, 2019 by Petter Stjernstedt

Han är framförallt känd från Asghar Farhadis “Nader och Semin – En separation” (2011). Han har en gedigen karriär bakom sig med roller ur bland annat Camp X-Ray och den rosade tv-serien Night Of . När Payman Maadi lär känna en ny karaktär behöver han mycket tid på sig. Han är ingen som stressar fram en rolltolkning. Det berättar den iranska skådespelaren i samband med utdelningen av priset i torsdags.

Payman mottar priset med öppen famn. Det här är ett viktigt pris och han är mycket stolt över att få vara årets pristagare av festivalens “Stockholm Achievement Award” samtidigt passar han på att gratta festivalen för sin trettionde födelsedag.
– Skådespelandet är en märklig konstart. Det är fantastiskt att få arbeta med. I livet får man inte begå misstag. Det kan bli överstigna konsekvenser om man gör det. Men i filmens värld får man göra tabbar och man får testa de oprövade korten. Man har därmed helt andra möjligheter att lära sig av sina misstag, säger Payman i sitt tacktal.

Han berättar om hur många runt omkring honom; sminköser, sufflöser, regissörer och så vidare, stödjer och hjälper en så att jobbet blir enklare att hantera. Och han tackar samtliga.
– Detta pris är till alla er som alltid stått bakom mig. Jag delar utmärkelsen med extraordinära män och kvinnor – skådespelare och regissörer som gjort det här möjligt. Utan dem ingen Payman. Framförallt vill jag tacka Asghar. Han lät mig lukta på den förbjudna frukten och jag tvekade inte en sekund att göra just så.

Till alla djärva, nybakade filmskapare där ute säger Payman – att våga.
– Var modig och ge inte upp. Censur är ett vanligt förekommande problem i flera länder såsom Iran. Men låt inte detta stoppa dig. Det är värt alla svettdroppar då du får stå här på scen och får dela ett betydelsefullt pris med hela världen.

“Just 6,5” heter den iranska film regisserad av Saeed Roustayi där Payman medverkar som en av huvudrollerna. Payman spelar en råbarkad polis som gör allt för att komma åt den stora knarkbossen Naser Khakzad. För att sätta sig in i rollen gjorde Payman ett grundligt arbete. Han träffade och följde poliser i deras vardag i stökiga kvarter och slumområden. Han talade med och studerade hemlösa på gatan.
– Vi var flera som kom väldigt nära inpå dessa människor, hemlösa som bodde på gatan och flera av oss blev också sjuka. Men det här var enda sättet för att kunna skapa den där autenticiteten som finns i filmen.

Payman hade ett par månader på sig att sätta sig in i rollen, men som tur var blev inspelningen uppskjuten med sju ytterligare månader.
– Det var verkligen tur i oturen att detta skedde så jag kunde lägga mera tid på att sätta mig in i min karaktär. Jag är inte den som stressar fram en rolltolkning utan jag behöver mycket tid att lära känna min personen. Jag söker alltid äktheten i karaktären och tar inga beställningsuppdrag.
På min ålders höst vill jag kunna se tillbaka på alla de roller jag tagit och enbart känna en stolthet.

“Just 6,5” av Saeed Roustayi och Payman Maadi och Navid Mohammadzadeh i två av rollerna visas på festivalen lördag kl 19,00, Park. Biljetter finns att köpa på Stockholm filmfestivals hemsida.

Drömpjäsen som blev verklighet

17 september, 2019 by Petter Stjernstedt

Pygmalion i Signe Elvin-Nowaks händer är en berättelse om kvinnlig upprättelse och en kamp mot mansvälde och rådande maktelit. I Signes version av George Bernard Shaw’s verk lyfts kvinnoperspektivet fram.

Pygmalion är ett klassiskt verk av dramatikern George Bernard Shaw som historiskt har både efterapats och omtolkats oräkneligt antal gånger, inte minst i filmiskt sammanhang. Pjäsen sattes för första gången upp 1913 i Wien och handlar om Eliza Doolittle, en arbetarklassflicka, som lärs upp av överklassherren Henry Higgins att bli en societetsdam av rang.

Det här låter som ett något dammigt koncept. Vad var det som lockade så med att få sätta upp Pygmalion?
– Jag har drömt att få göra Pygmalion ända sedan gymnasietiden. Min teaterlärare på Victor Rydbergs gymnasium i Stockholm sa alltid till mig hur bra jag skulle passa i rollen som Eliza. Så jag bestämde mig för att läsa manuset och jag älskade det. Framförallt imponerades jag av Eliza – en stark, självständig 1900-tals kvinna vars tår ingen trampar på i första taget. Sedan dess har pjäsen följt mig. Jag har länge längtat efter att någon dramatiker ska välja att sätta upp Pygmalion på scen. Tyvärr är det ytterst få svenska regissörer som gått i de tankarna. Till slut tröttnade jag på att vänta och jag bestämde mig för att göra den på egen hand. Nästa steg blev att söka rättigheter till verket , vilket gick förvånansvärt smärtfritt. Sedan dess har det bara rullat på. Och nu är vi snart vid mållinjen.

Du beskriver Eliza som något av en drömroll för dig.
– Det stämmer. Det är det mycket i rollen som jag kan relatera till. Eliza är en envis, bestämd kvinna som inte låter sig styras av någon anna, allra minst en man. För den tidens dramatik är hon en ovanligt stark och självständig kvinna. Genom berättelsen gång gör Eliza en lång resa där hon går från fattig blomsterflicka till en societetsdam. Jag gillade utmaningen med att ta sig an den typen av roll med stor utvecklingskurva.

Manliga regissörer till filmer som My Fair Lady och Pretty Woman har inspirerats av George Bernard Shaw och gjort sin tolkning av pjäsen. Men många av dessa omtolkningar sakar en kvinnlig blick, enligt dig.
– Ja, precis. ibland har pjäsen feltolkats och Eliza har porträtterats som någon som i mångt och mycket blir styrd av andra . Det är männen runt ikring som formar henne. Men läser man manuset mer djupgående så framkommer en annan bild. Tvärtom är Eliza i originalverket den som bestämmer utvecklingen. Hon styr sitt eget öde och kliver in i männens värld med en egen och mycket tydlig målbild åt vartåt hon vill ta sig.

Är Pygmalion en feministisk pjäs?
– Absolut, men det som är spännande med Pygmalion är att det är en berättelse som kan vinklas. Beroende på upphovsperson kan du ge olika karaktärer olika mycket makt. I vår pjäs var vi måna om att berätta Elizas historia. Och egentligen finns det ingenting i texten som indikerar på att det inte skulle vara Eliza som sitter på makten. Väljer man att läsa in sig på George Bernard Shaw om hur han väljer att porträttera kvinnor så ser man tydligt hans stora tilltro till kvinnors kompetens kring att uppmärksamma och ta tag i relevanta problem i deras vardag. I Shaw’s berättelser blir kvinnor förgrundsgestalter medan männen blir bakgrundsfigurer, något som inte är vanligt förekommande inom den moderna dramatiken.

Det är ett ambitiöst och högst personligt projekt du tagit dig an där du spelar huvudroll och står som producent och regiassistent. Hur var det att axla samtliga roller?
– Det var tufft och det krävdes mer arbete än jag kunnat ana. Då det här var ett drömprojekt blev det viktigt att allt genomfördes på ett korrekt vis och att det i slutändan blev en pjäs som kändes viktig. Att som producent och projektledare ha den målbilden gjorde det inte enkelt direkt.
Som tur var hade jag vid min sida Alexandra, en fantastisk teaterregissör. Hon var som min högra hand och både förstod visionen och kunde komma med adekvat feedback och kritik. Det har varit skönt för mig att inte behöva på mig regissörsrollen då jag haft så mycket annat att tänka på. Med ett stort lugn överlämnar jag det ansvaret på Alexandra.

Hur skiljer sig pjäsen från originalet?
– Den skiljer sig på ett antal punkter. För att göra den relaterbar för en publik här hemma valde vi att flytta den från ett 1910-talets England till ett 1950-talets Sverige. Även språket skiljer sig. Eliza i originalet har en ruffig cockney-dialekt medans hon här talar flytande Stockholms-söder-slang. Att ta tillbaka ett rejält södertugg var för mig som
aldrig talat den dialekten en verklig utmaning. På 50-talets var Södermalm ett stadsområde som var drabbat av fattigdom. Detta dåtidens Sverige ville vi fånga.

I dessa metoo-tider känns Pygmalion som en aktuell pjäs. Eller hur tänker du?
– Ja, alltså Metoo har förstås påverkat teaterbranschen jättemycket, framförallt i och med rörelser som Tystnad tagning. Och därför kändes det viktigt att få göra en pjäs där flera starka kvinnoröster får komma till tals. Det var också även viktigt för mig att det blev ett kvinnolett projekt med en kvinnlig regissör vid rodret. Inom svensk kultur har historiskt män fått ta allt för stor plats. Just därför ville jag få berätta en kvinnas historia och att det görs tillsammans med en annan kvinna. Att som kvinnlig projektledare ta sig an en pjäs skriven av en man men med en kvinnlig blick var en speciell upplevelse. En fick hela tiden dissekera texten och tänka ett extra varv kring textens betydelse. Jag återkom ständigt till frågan- Är det så här jag själv känner? Det finns flera dramatiker som skrivit kvinnoroller vars agerande inte stämmer överens med hur jag själv skulle känna. Alienationen mellan dramatiker och karaktär är ibland stor. Eliza är inte ett exempel på detta. Tvärtom känns hon för att vara en kvinnoroll i en pjäs
skriven av en man ovanligt tillgänglig .

Är du stolt över resultatet?

– Oh, ja. Jag är nöjd över att vi lyfter flertalet starka kvinnoröster som tillsammans får föra historien framåt samtidigt som vi gör det i 50-tals setting på söder-slang. Det är i sig lite nytänkande och jag känner mig oerhört stolt över att vi gör det här, också på egen hand. Det finns inga finansiärer bakom utan all scenografi har vi själva byggt upp. Samtliga i teamet hjälper till med det man kan bidra med. Det hart varit en viktig erfarenhet att få leda denna skuta i land. Och det känns fantastiskt att få förgylla sin egen dröm med ett så fantastiskt team bakom. I minst tretton års tid har jag drömt om att få genomföra det här.
Det är nog nu. Vi tänker inte vara tysta längre och är det någon som kan höja rösten så är det Eliza Doolittle.

Pygmalion visas på Teater Pero på Sveavägen 114, 113 50 Stockholm
Datum: 20/9, 23/9, 28/9 kl. 19.00
Speltid: Ca 2tim 30min ink. paus
Förköp era biljetter på Biletto.

Petter Stjernstedt

Möte med Dag Öhrlund – författaren med flest lyssnare

10 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Sveriges mest lyssnade ljudböcker de senaste två åren är kriminalromanerna av den svenska deckarförfattaren Dag Öhrlund. Kulturbloggen var nyfiken på vem denne författare är vars böcker så många vill ta del av.
Hans deckare är både spännande och roliga böcker med flyt i berättelsen. Berättelserna flödar av berättarglädje. Det visade sig att Dag Öhrlund som person var lika lätt att samtala med som att lyssna på som att läsa hans berättelser.
Han har en välkomnande inställning och öppen attityd till sina läsare och tar sig alltid tid med dem. Hans Facebooksida har 27.000 följare och han uppdaterar den ofta och svarar på alla som kontaktar honom den vägen.
”Även om det bara blir en liten emoji, men jag svara varenda. Jag tänker som så att om de har tagit sig tid att lyssna på eller läsa min bok och sedan tagit sig tid att kontakt mig så tycker jag det är självklart att jag då ska svara dem”, berättar Dag Öhrlund.
Hans kontakter med läsare vid Facebook och andra sammanhang har dessutom blivit en kunskapsbank för honom. Han berättar hur han exempelvis fick tag på helikopterförare när han behövde samla in kunskap om hur det fungerar med helikoptrar.
”Det har blivit en dubbelsidig informationsförmedling. Via min Facebooksida har jag kontakt med en mängd olika människor. Där finns sjuksköterskor, lastbilschaufförer, helikopterförare … Ja en mängd människor som kommer och hjälper till när jag ställer frågor på sidan om något jag vill veta mer om”.
Dag Öhrlund står för en diger produktion och har skrivit eller deltagit i ett 60-tal böcker om de antologier han är med i räknas med. Deckare har han skrivit drygt ett tjugotal.
När han får frågan om hur han tar sig tid för att skriva och vilken disciplin han måste ha för att skriva så mycket blir tveksam: ”Disciplin? Jag vet inte riktigt om det handlar om det. Jag tycker det är så roligt att skriva. Det är så fruktansvärt kul när jag skriver”, säger han.
Det är snarare så att han kan känna ett obehag när han inte hinner sitta och skriva. Ibland kräver övriga livet hans engagemang och som författare måste han iväg på bokmässor och annat. Men han är samtidigt en väldigt social person så det blir många samtal och möten med människor också då.
Ett starkt skäl till att han inte kör fast när han skriver är den tid han lägger ned på förarbetet, på research och på att skriva ett synopsis.
”Jag gör omfattande synopsis, de kan vara på 40 sidor. Där vet jag hela händelseförloppet, vad som hända. Och om jag plötsligt kommer på en dialog som skulle passa i ett kapitel längre fram då skriver jag den direkt”, berättar han.
Han tillägger:
”Att skriva är som Jan Guillou brukar säga: Det är hårt arbete, det handlar om att få ner det på papper. Inspiration är för amatörer”.
Hans senaste deckarserie är berättelser som skildrar nutiden i Sverige där poliskommissarien Ewert Truut står i centrum. Han är en man som närmar sig pensionsåldern och inte alltid har lätt att anpassa sig till nya tider och kan vara skeptisk och misstänksam mot företeelser i nutiden men samtidigt är han öppen för att omvärdera och lära sig. Många känner säkert igen sig i honom, hur samhället förändrats och många värderingar ändrats med tidens gång.
Dag Öhrlund berättar att Ewert Truut är på många sätt hans alter ego: ”Han kör en Valiant och jag hade en sådan bil tidigare. Vi gillar samma slags kaffe, han röker John Silver, som jag gjort, han gillar djur, som jag. Fast han har en katt och det har inte jag. Jag har hund.”

I Truut-serien finns samhällskritik men inte med någon pekfinger-attityd och också intressanta karaktärer och värme mellan dem.

”Det är så roligt med att skriva att jag på så sätt kan föra ut tankar om samhället idag på mitt sätt, hur jag ser på det.”
Dag Öhrlunds sätt att berätta har helt klart hittat en väg till läsare och lyssnare. I två år i rad han hans böcker gjort honom till den i Sveriges mest lyssnade författaren. Serien om Truut har lästs in av Stefan Sauk – en kombination som helt klart varit lyckad. Den senaste kriminalromanen i serien släpptes i slutet av maj och lyssnades på av drygt 38.000 ljudbokslyssnare.

Allsidig och omtyckt trumslagare från Hisingen – Gunnar Pettersson intervjuas

6 juni, 2019 by Mats Hallberg

NÄR: 3/6 2019

VAR: Clarion Post vid Drottningtorget i Göteborg

På önskemål från spelkamraten Mats Boogh blir det långläsning. Intervjuar en frilansande musiker vars gärning förtjänar att synliggöras. Man borde rimligen kunna googla på honom, få fram hans imponerande cv. Har sett Gunnar Pettersson på scen åtskilliga gånger och varje gång uppskattat vad jag hört. För cirka ett och ett halvt år sedan tog jag första kontakten. Då beslöt vi att skjuta på samtalet. Gunnars mamma hade nyss dött och jag hade mycket på gång. När vi till slut sammanstrålar en kvalmig försommardag, ska Gunnar på kvällen till en “open rehearsal” några mil söderut. I telefon påföljande dag noterar han att det är sällan man ges chansen att prata om sig själv och ens egen historik.

Vi språkas vid ett par timmar. Jag hade förberett frågor, av vilka vi hinner med somliga Mannen mittemot mig med sin latte, berättar helst fritt ur hjärtat, vilket gör redigeringen mödosam och vansklig. Är självklart taggad att anta utmaningen, En komplikation är att jag inte bandade, måste istället bringa ordning i ofullständiga anteckningar. En utgångspunkt för basisten Boogh: att den snart 71-årige trumslagaren spelat med så många utan att ha blivit porträtterad, inte minst under åren i husbandet i Gomorron Sverige i SVT. Han påstår att det varit förhållandevis lätt för hans generation, efterkrigsgenerationen, att kunna hävda sig och få jobb. Dilemmat för dagens unga musiker är att överetablering råder.

Gunnar Pettersson är född i Göteborg i stadsdelen Kålltorp (fast mantalsskriven i Gamlestan). Bodde i etta med badrum som delades med övriga hyresgäster. Hans föräldrar flyttade till Hisingen där Gunnar gick i Bräckeskolan. Farfar byggde hus nedanför Biskopsgården 1915, ett hus som står kvar än idag. Gunnar har blivit Hisingen trogen, är gift, har tre barn och sex barnbarn. Anmärkningsvärt nog träffade han hustrun redan i tonåren, i trappan till legendariska Cue Club. Han har gått såväl Hvitfeldtska Musikgymnasiet som Musikhögskolan. Därtill tagit en fil mag i musikpedagogik och flitigt studerande ledde till Master of Science. Gunnar anser att kunskapens källa alltid gagnar den vetgirige. På gymnasiet och högskolan hade han samma lärare, nämligen Olle Edström – sedermera professor. Männen förblev vänner, har haft jazzgrupp.

Jag frågar förstås varför han fastnade för trumslageri. Gunnar kan erinra sig tre aha-upplevelser som liten grabb. Dels en film med en steppande Fred Astaire vars matande med fot mot en bastrumma gjorde Gunnar såld på ljudet från baskaggar. Vidare en konsert med Duke Ellington Orchestra på Liseberg 1962 i föräldrarnas sällskap. Vad som då fascinerade över allt annat var trumslagaren Sam Woodyard. Vad händer här? En shuffle som golvade mig, så tung att den skulle funka med bluesens största. Och för det tredje en nyårsrevy på Konserthuset där en musiker på enkelt trumset, hade bra tajm och såg så glad ut.

Vilka har i övrigt fungerat som förebilder? Jo, exempelvis Tony Williams (Gunnar brukar från scen dra en finurlig självupplevd anekdot om underbarnet Tony), Elvin Jones, Buddy Rich, Gene Krupa och Art Blakey. Inom den volymstarka elektifierade genren lyfts Ginger Baker, Mitch Mitchell och Charlie Watts fram. De sist nämnde rosas för att han spelar så musikaliskt, undviker bländande fyrverkerier. Började lyssna på The Shadows som var drivna musiker, de hade bra sound och dito låtar. Spanade in vad trummisen Brian Bennet hade för sig. Två svenskar som omgående hamnar på listan är Sture “Stubben” Kallin (Hep Cats och Hylands Hörna) och Egil Johansen. (känd bland annat för Jazz Incorporated och för att ha ingått i Arne Domnérus krets).

Gunnar berättar om sin resa från att lattja runt med ett låtsastrumset till att drömma om riktiga grejer, ett Slingerland- trumset som fanns i skyltfönster i Lintons musikaffär, intill det ställe han gjorde sina pryo-veckor. Innan dess hade han i julklapp fått virvelkagge, hi- hat och cymbal. Han tog under uppväxten några trumlektioner, lärde sig tre viktiga tekniska moment han kom att ha stor nytta av.

Han spelade i band på fritidsgårdar. Gunnar visar bilder ur fotoalbum när han lirar med, idag totalt okända grupper som Black Boots, Surbuns och Beachers. Första bandet han var med i hade endast låtar av Animals på repertoaren. Deras första “turné” tog dem till Cue Club på andra sidan älven. Man kunde i ruffiga Östra Nordstan (innan området revs för att ge plats åt köpcentret Femman), spela på olika (svart)klubbar under en vecka. Cue Club var trångt, serverade inte alkohol. Ändå besöktes den berömda klubben av heta internationella akter: Cream, Jimi Hendrix, Manfred Mann med flera. Och som musiker kunde Gunnar gå före i kön, fick träffa stilbildarna Jack Bruce och Ginger Baker. Från banksonen Styrbjörn Collianders, enligt egen utsago, filantropiska verksamhet och den tidens musikliv, finns mer att berätta som inte får plats i denna kombinerade biografi/ intervju. Får veta att Colliander (mördad i vansinnesdåd när Cue Club låg vid Kungstorget) presenterade varje band enligt samma mall: “Ikväll har vi ett nytt kapell.”

Utgår från att värvningen till mytomspunna Ginhouse i 20-års åldern var det första rejäla lyftet i karriären. Detta ytterst begåvade bluesgäng (existerade till och med 1970) har nyss haft 50-års jubileum och släppt sin första(!) skiva. Här hamnade mitt intervjuobjekt i musikaliskt sällskap med personer, som med rätta omges av respektfylld aura. Syftar på Bengan Blomgren, Bernt Andersson och Kjell Jansson. Gruppen var vid olika tillfällen förband till Jimi Hendrix och B.B King, en av konserterna med Peps Persson som vokalist.

När Gunnar examinerades från gymnasiet infann sig en konkret frågeställning. Hur ska man försörja sig? Vad som än händer gäller det att ha mat på bordet och tak över huvudet. Jag ringde runt till alla teatrar och undrade om de hade behov av musiker, fick napp på Göteborgs Stadsteater. Jobbade där i sjutton år som pjäsansansluten musiker. Gunnar trivdes. Såg det som väldigt stimulerande att spela allt mellan himmel och jord, blev mycket Kurt Weil och en del konstmusik. Ingen ringde honom om spelningar, eftersom de visste att han var upptagen. Ur minnets garderob plockas West side Story fram, en av de sista stora uppsättningar han medverkade i. Antar att det var på denna arbetsplats han första gången mötte Eva-Britt Strandberg, en sjungande skådespelare han haft längre samarbeten med. Han slapp uppleva den omtalade turbulensen. Men vad som skavde var arbetsvillkoren. Genom korttidskontrakt som löpte ut inom ett halvår rundades LAS, ett förfarande som bland annat innebar lägre pensionsförmåner.

Gunnar reagerade, engagerade sig fackligt i Musikerförbundet, blev sekreterare där 1980. Han tog initiativ till Musikalliansen efter modell från Teateralliansen, framhåller Yngve Åkerberg och hans insatser. Handlade om att förbättra frilansares situation. Stommen i detta trygghetspaket har Gunnar författat i uppsatsform med ansatser och konklusioner. Under ett par år satt han placerad på kontor på Järntorget, pendlade ofta till Stockholm, uppvaktade Statens kulturråd och minister Ulvskog.

Har absolut inga anspråk att ge fullständig redogörelse över Gunnar Petterssons omfattande karriär. Blir istället väsentliga nedslag. Får veta att han haft gig med pianisten Jannes “Lucas” Persson på krogar i Stockholm. Gunnar ingick i tidig upplaga av lätt avantgardistiska jazzgruppen Mount Everest, var med på första skivan och många konserter. En kompis till honom var gitarrist. Initiativtagaren Gilbert Holmströms (erhöll nyligen hedrande pris för sin konstnärliga gärning) målsättning var att utgå från fast beat med Bitches Brew-tendenser. Gunnar utgjorde ånyo komp i par med basisten Kjell Jansson. Övriga i Ginhouse sökte sig till/ rekryterades till den alternativa musikrörelsen.

Under ett antal år före och efter 1980 var helgerna ofta minst sagt hektiska. Efter repetition i Tv-huset på Delsjövägen och föreställning vid Götaplatsen, kunde sent gig med Totta´s Blues Band stå på schemat. Lördag 07:00 genomdrag med gästande solist i SVT-huset inför Gomorron Sverige. Bar mina cymbaler emellan gig, idag hade man fått hjärtinfarkt av ett så pressat program. Gunnar förklarar hur betydelsefullt det är att få spela med utrustning man är trygg med, egna grejer man vet låter bra. Han säger att det kan vara en pina att tvingas hålla till godo med ej inställda festivaltrummor.

Under perioden 1978-86 tillhörde Gunnar således den lilla orkestern i Gomorron Sverige, ett så populärt lördagsmagasin i SVT, att affärerna inte ansåg det lönt att öppna, förrän sändningen från Göteborg var slut. Varje program sågs av i snitt två och halv miljoner människor. Teve hade en fruktansvärd genomslagskraft! Idén hämtades från USA (Good Morning America) av parhästarna Hyland & Priwin. Kapellmästare avlöste varandra, medan sättningen i övrigt (bland andra Povels gitarrist Sven Olsson) var densamma under årens lopp. Vid starten engagerades två dubbelpianister vars karriärer sträckte sig tillbaka till 30-talet.

De som underhöll tittarna genom att framträda live, var landets populäraste artister, alla ifrån Svante Thuresson till Lill- Babs. Att inte se på gjorda fel som någon katastrof, hellre tänka på att spela för de max femton personer som befann sig i studion; blev avgörande attityd när det inte var play back. Då blev jag inte nervös. En tid lirade han med pianisten Gunnar Svensson, en fantastisk musikant, vars komiska ådra var av den kaliber att namnen blev trött i käkarna av skratt.

Trumslagarveteranen upplyser om ett telefonsamtal från Annika Lantz när hon satt i radiostudio med Håkan Hellström. Han hade sett ett klipp från ett avsnitt, där någon med stora händer spelade med vispar på ett blått Tama-trumset. Ville identifiera instrumentalisten med de stora händerna. Antingen tillhörde de herr Pettersson eller Bengt-Åke Nilsson. Gunnar lägger upp handryggarna på bordet där vi sitter i baren, beviset för att det var hans händer.

Totta´s Blues Band bildades i slutet av 70-talet efter att flera av medlemmarna blivit “frälsta” av en konsert på Studentkåren med Muddy Waters. Gunnar gjorde ingen vända med det tajta bandet till USA, var däremot med på skivinspelning och åtskilliga konserter. Hans kollega i kompet var Nikke Ström. Kan tänka mig att vännerna från ungdomsåren i Gin House, Bernt Andersson och Bengan Blomgren, rekommenderade ångermanlänningen Totta att ta in Gunnar som trumslagare. Vi hinner inte fördjupa oss i detta ruggigt svängiga band, vars frontman jämte Bengan Blomgren på gura, båda måste betecknas som världsklass.

En musiker av den digniteten är självfallet Ron Wood. Med denne superambitiöse Stones-gitarrist gjorde ju Totta´s en nordisk turné 1988. Upprinnelsen var att han befann sig i Sverige för att saluföra sina teckningar. Ett svenskt NHL-proffs bekant med det sociala geniet Nikke Ström, hade förmedlat kontakten. Wood befann sig på nattklubben Trädgår´n. Han ville jamma. Råkade vara en fredag när Gunnar hade premiär på Stadsteatern. Motvilligheten att lämna premiärfesten förbyts i förväntan, när han inser vilken chans som yppat sig. De inhemska storheterna får visa vad de förmår, som en slags audition. De hinner inte spela färdigt sin första storstadsblues, innan en riffande stjärna gör dem sällskap. Wood var extremt noggrann, bandade varje konsert, lät hustrun bedöma kvaliteten. Hennes kommentar kunde göra honom sur. Han blev däremot väldigt nöjd med det svenska samarbetet och i synnerhet gitarrkollegans prestationer.

Låt oss stanna kvar på ovan nämnda nöjespalats. 2010 är jag på plats i egenskap av recensent. På scen premiär för jubileumsrevy av Nationalteatern, vars låtar arrats av Anders Melander. Musiken svarar Totta´s Blues Band för, vars medlemmar tidigare ingått i denna sfär. Gunnar tyckte det gick bra, att det kändes kul att vara med. Man gjorde även några bejublade föreställningar i Stockholm. Det lustiga och märkvärdiga när vi talar om Vad var det vi sa? är att Gunnar tar fram just den stund, som för mig blivit oförglömlig. I ett längre audiovisuellt inslag hyllas Totta Näslunds (1945-2005) gärning, genom att nå sin kulmen med Sex fot under marken, vilket bandet följer upp med nyskriven melodi som utlöser obeskrivligt stark rörelse hos mig, främst tack vare Bengans bedrifter. Rörande att Gunnar är medveten om denna magiska stund, som förmodligen upprepades med ungefär samma styrka varje föreställning.

Den osedvanligt välutbildade trummisen kommer in på ämnet musikens hälsobringande effekter, tar upp Ronnie Gardiners rytmikprogram som behandlingsmetod för strokepatienter. Jag fyller i med kompositören och klaviaturspelaren Rickard Åström, knuten till forskningsprojekt på Sahlgrenska. (Hörde föredrag med honom i vintras om musik som friskvård och smärtlindring.) Visar sig, föga förvånande, att Rickard och Gunnar umgås, utbyter erfarenheter. Gunnar redovisar vilken positiv inverkan ett musikstycke hade på en alzheimerdrabbad person, vars talförmåga då återkom så sakteliga. I samma veva tar han upp ämnet musikpsykiatri.

Jag frågar vilka faktorer ska stämma in på en duktig trummis. Vad behöver man behärska? Är ju ett rytminstrument man spelar på, behövs någorlunda skaplig tajming. Allt det andra kommer seen. Kan tilläggas att Hisingens flitige musiker, tagit lektioner i New York i konsten att spela med vispar. En annan ståndpunkt, är att man ska klara av att leverera, trumsetet ska svara på vad man gör. Han uppehåller sig en stund kring instrument han beställt och vintage trummor.Vad som stör mig mest är fula sound, gäller att vårda sitt sound. Av den anledning släpar vi på vår utrustning. Gunnar ser Bengan Blomgren som ett föredöme, en musiker känd för att tillverka sina egna gitarrer. Han har sitt unika sound, därför han får dessa applåder. När känslan för ens instrument och för musiken försvinner då är det över, påpekar en reflekterande frilansare.

I och med karaktären av retrospektiv landar vi under intervjun sällan i nutid. Gunnar har nyligen varit i Salzburg och spelat. Efter millenieskiftet har han medverkat på flera album med Boplicity, ett band som återskapade andan från Gil Evans/ Miles Davis och deras ikoniska projekt Birth Of The Cool. Vidare ingår han i ett storband vars ändamål är att hylla crooners. Detta tribute-band, The Orchestra Big Band, anförs av Erik Gulbransson. Jag har hört honom live med härligt souliga blueskonstellationen Johanna Hjort & Sweet Little Angels och en tung combo som kallar sig Serve You Right To Suffer. Förenklat uttryckt samma sättning som Ginhouse plus Bror Gunnar Jansson (son till Kjell Jansson) vid sångmikrofon.

På begäran avslöjas andra intressen vid sidan om tonernas värld. Förutom umgänge med familj, framhåller Gunnar estetik. Termen exemplifieras genom kläder (han berättar gärna vad han och andra musiker haft på sig) och vackra hus. Finns så mycket fula hus här i Göteborg. Mark Isitt ses som ett föredöme. Hans artiklar om arkitektur i GP läses med stor behållning. Gunnar är mycket förtjust i 30-tals mode och art deco, älskar engelsk överklassmiljö såsom den avspeglas i Agatha Christies hjälte Hercule Poirot. Annars är jag för det mesta upptagen av att hålla på med musik, avslutar den vältalige kulturarbetaren.

Margaret Atwood i unikt livesänt författarsamtal sänds på bio i Sverige

2 maj, 2019 by Redaktionen

Margaret Atwood, författaren till romanen The Handmaid’s Tale, kommer att bli intervjuad i ett unikt livesänt författarsamtal på Folkets Hus och Parkers biografer.

Ett pressmeddelande berättar:
Margaret Atwood är författaren till romanen The Handmaid’s Tale, förlagan till den enormt populära TV-serien. I samband med världssläppet av uppföljaren, The Testaments, presenterar Folkets Hus och Parker ett unikt livesänt samtal från National Theatres scen i London till biografer i Sverige, 10 september kl 20.30.

Den 10 september publiceras också The Testaments (på svenska Gileads döttrar, utges av Norstedts) – Atwoods hett efterlängtade uppföljare till The Handmaid’s Tale. Under det livesända samtalet som leds av programledaren och författaren Samira Ahmed diskuteras bland annat den nya boken, hennes långa karriär och varför hon valt att återvända till berättelsen från The Handmaid’s Tale, 34 år efter originalet.

– Jag är mycket glad över att lanseringen av The Testaments inte bara sker i London den 10 september, utan också direktsänt på över 1 000 biografer i hela världen. Jag kan inte vara fysiskt på alla platser samtidigt, men jag ser fram emot att nå så många läsare via bioduken, säger Margaret Atwood.

Flera välkända skådespelare kommer att läsa delar ur den nya romanen, och det blir även filmat dokumentärt material från Atwoods hela karriär. Atwood kommer även att svara på frågor från biopubliken, under detta personliga framträdande.

Margaret Atwood har skrivit över femtio böcker, allt från romaner och poesi till kritiska essäer. Flera av hennes böcker har filmatiserats. Bland hennes romaner återfinns Tjänarinnans berättelse (The Handmaid’s Tale), Oryx och Crake, Alias Grace, Kattöga, Den blinde mördaren, Häxyngel, Syndaflodens år och Den ätbara kvinnan.

Klassikern The Handmaid’s Tale från 1985 hamnade åter på bästsäljarlistorna i samband med att Donald Trump valdes till president, och att den prisbelönta TV-serien började sändas 2017. Den engelskspråkiga utgåvan har sålt i över 8 miljoner exemplar i hela världen.

Atwood har vunnit ett stort antal priser, som the Booker Prize, the Arthur C. Clarke Award for Imagination in Service to Society, the Franz Kafka Prize, the Peace Prize of the German Book Trade och the PEN USA Lifetime Achievement Award. Hon bor i Toronto, Kanada.

Biografer som visar samtalet uppdateras löpande här: https://www.folketshusochparker.se/evenemang/live-pa-bio-scensamtal/margaret-atwood-live-in-cinemas/

Intervju

Footer

Om oss