Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Årskrönika 2020 – Ett sorgligt och surrealistiskt år med konstnärliga ljusglimtar

by

Kenny Washington med nordiskt komp – foto Leif Wivatt

Fick anstränga mig för att få till en personlig sammanfattning av året som passerat. Covid 19 och de restriktioner pandemin medfört, gör att en form av letargi tagit mig i besittning. Resulterar tyvärr i prokrastinering. Är som om hjärnkapaciteten går på lågvarv och dagarna sovs bort när vaken plikter eller lockelser hägrar.. Känner igen mig i den leda och overksamhet som Harald Svensson härförleden gav uttryck för, en mångsidig musiker tillika flitig besökare av livemusik. Att under sommaren ha testat positivt inverkar så klart menligt, blir en faktor att skylla på när energi saknas.

Alla människors liv har påverkats negativt till den grad, att hade någon dystopisk lagd person skrivit manus i stil med föregående års lockdown och lidande, hade den författaren troligen troligen blivit nobbad med motiveringen “bristande trovärdighet”. Ska inte på detta forum ägna mig åt att kritisera Sveriges bekämpning av grasserande pandemi. Nöjer mig med att förutspå att Europas mest rigida regelverk parat med inkonsekventa beslut plus senfärdiga, godtyckliga och otillräckliga stöd , kommer få långtgående följder för landets kulturliv. Den dystra slutsatsen framstår än tydligare, då jag analyserar vad aktionsgruppen Öppna salongerna förmedlat och den obefintliga respons de ränt från ansvariga.

krönikören intervjuar professor Ulf Bjereld – foto J-A Lindqvist

SKRIVANDE Hamnade på omkring 80 texter i Kulturbloggen. Därutöver uppemot 15 recensioner i JAZZ/Orkesterjournalen, jämte ett antal omdömen om konserter publicerade bara på facebook, spontant berömmande betraktelser. Nöjd med den förvånansvärt omfattande produktionen ett extremt år i princip utan festivaler. Tråkigt nog blev mejlintervjun med Amanda Andreas en isolerad händelse. Önskar kunna genomföra fler intervjuer framledes. Beträffande inriktning recenserades främst nyutkomna skivor, teater samt i en alltför lång text filmer värda uppmärksamhet från Göteborgs Filmfestival.

Erkänner att jag suktar efter bekräftelse. Blir uppmuntrad av att se andra länka till mina recensioner, oavsett om det rör sig om en frigrupp eller artister som vill marknadsföra sig. Ett bevis på att mina ord kan ha betydelse upptäcktes på jazzbasisten Avishai Cohens hemsida, han som skulle genomföra projektet 50/ 50 /50 (året han fyllde femtio spela lika många konserter i femtio olika länder). Min recension från ett fullsatt Göteborgs Konserthus hade nämligen publicerats på Cohens hemsida genom att ha översatts till engelska. Är medveten om att recensioner kunna göra skillnad, särskilt när stora draken GP haft avvikande synpunkter genom att dissa. Och minns jag rätt fick författaren och musikern Jan Sigurd långt över trehundra uppskattande reaktioner på fb, efter att ha delat min recension av In Chet Baker Land.

Lovisa Samuelsson på Storan – foto Frida Thurfjell

NYA SKIVOR Som kulturskribent ska man ju vara begiven på nyheter. Själv vill jag gärna om möjligt undvika hajpade händelser. Har således ännu inte lyssnat på senaste releaser från sådana giganter som Bob Dylan, Ulf Lundell eller Neil Young. Någon som jag däremot aktivt valde att sätta tänderna i, trots att jag blev hänvisad länk av det stora skivbolaget istället för recensionsex, var livevinylen Klockan två på natten, öppet fönster av Thåström. Kanske inte så konstigt när jag recenserat tre konserter, varav en bidrog till liveplattan. Tilltalades av det gravallvarliga anslaget och attacken i utförandet, vilket renderade i högsta betyg.

I JAZZ /OJ kallade jag ett alster signerat Peter Asplund världsklass.. I övrigt prisades särskilt kvinnliga artister, vilket inträffat också tidigare år. 5:or utdelades till Lovisa Samuelsson, Lena Swanberg, Ellen Andersson, Caecile Norby samt Långbacka & Bådagård. Vidare ströddes många rosor över Karin Hammar, Amanda Ginsburg, Iris Bergcrantz och Felisia Westberg för att nämna några favoriter. Andra gedigna verk har haft Fredrik Lindborg, Svante Söderqvist, Simon Westman, Karl Olandersson, Ali Djeridi, Godée/ Beuvens Quartet, Emil Ingmar, Tobias Grim, Pär-Ola Landin, Anders Hagberg och Roberto Fonseca (som ingått i Buena Vista Social Club) som avsändare. Av grupper ska framför allt Derupeto, Bohuslän Big Band samt tungrockiga Future Elephants. Huvudspår i recensionshögen som vanligt jazz, visor och instrumentalmusik. Magnifika Epidot jämte ett nedbantat Fläskkvartetten utgjorde två stärkande undantag.

Kan nämna att jag ingick i en stor jury som tillsammans med läsare utser årets bästa svenska jazzalbum. Det priset som instiftades på 50-talet kallas Gyllene Skivan.

Krönikören och Aida Jabbari – foto Leif Wivatt

LIVEMUSIK Ett tag i början av mars hade jag mycket att stå i. Var ute på uppdrag så ofta, att det nästan uppstod en lättnad i och med, vad som då rubricerades som uppskjutna evenemang under första fasen av pandemin i landet. Men 2019 innebar bevakning av ungefär sju festivaler, jämfört med inga alls efter att coronan slog klorna i oss. Strax före på Lorensbergsteatern bevistades shower av ett förstärkt Bo Kaspers Orkester och föreställningen Kvinnan som är jag av Lisa Nilsson. Resulterade i utförliga rapporter i Kulturbloggen. Att Nilsson hade sådan begåvning för dialekter och bitska monologer, var åtminstone delvis en nyhet.

Fotot ovan är från Stadsteaterns Lunchteater, vars program jag fick vara med om. Det gick i diktens och sångens tecken, när ikonisk poet från Iran korsades med Karin Boye. Observerade starkt engagemang från Aida Jabbari.

Har tidigare inte omnämnt att blev jag bjuden på en frejdigt självironisk show ihopsatt av Shirley Clamp. Råkade då sitta intill Viveca Lärn som jag månader tidigare träffat på Stadsteatern. Vilken tur att jag i den vevan hade läst hennes memoarer, vilket jag fick ur mig. Ett annat evenemang som var något mer än renodlad konsert, var ju direktsända galan P3 Guld i Partille. Uppfriskande att kastas in i en för mig tämligen okänd värld, en intensiv kavalkad av brokiga uttryck; fast kanalens vurmande för misogyna gangster-rappare måste fördömas. Glorifierandet av en viss sorts kriminella är djupt osmakligt och fullkomligt obegripligt.

foto på Eternal Spring (Johan Borgström sextett) från Unity

I brist på festivaler kunde ändå konserter på skilda platser genomföras i min närvaro. En genuin dubbelkonsert bortom Majorna på KOM Bar, soft, streamad release från välljudande trio i Lerum dit jag hade cyklat (56 km ToR), Eminente sångaren Kenny Washington med nordiskt elitkomp i Kungsbacka, delar ur GSO med barn- och ungdomskörer spred lycka i Konserthuset med Mats Kjelbye som initiativtagare.

Ett knippe lyckade gig ägde rum på Nef som tätt inpå nedstängningen konkade. På helgshoppingtid utanför en gitarraffär i city njöt jag av psykedeliskt inriktade Parallell Acitivity. Göteborg Jazz Orchestra levererade sensationellt bra spelningar både på ordinarie lokal och i extra spetsad tillställning på Brew House med Tomas von Brömssen. Sist nämnda evenemang spelades in av P2. En pärla under hösten på Storan bestod av tonsatt lyrik i popviseton under ledning av Maja-Karin Fredriksson. Hade förstås (press)biljett till en hel del begivenheter som tvingades ställas in/ skjutas upp.

Ellas Kapell på Unity – foto John Nilsson

Under pandemins tuffa restriktioner fanns i Göteborg en arrangör, vars ihärdighet förtjänar ovationer. Syftar på jazzkrogen Unity som anpassade sig till nya förutsättningar och körde på fram till tredje helgen i november, då dylika sammankomster sonika förbjöds. Underbart trösterikt att få höra livemusik regelbundet och på corona-avstånd och umgås med sympatiska musiker. Somliga svenska musiker hade till och med rest från Paris eller Köpenhamn för att ge en nödvändigt liten, ehuru mycket nöjd publik, briljans inklusive doser av uppiggande improvisation. På Unity bedrev man således en synnerligen god gärning, vilket fick mig att vallfärda varje fredagskväll. Ett antal av dessa aftnar hade som omfattande preludium bestått av krogbesök och teaterpremiär (ett par ggr uppsöktes till och med museum).

BÄST LIVE: 1. Kenny Washington – Esters i Kungsbacka 2. Mikael Ramel Band – Nefertiti 3. Göteborg Jazz Orchestra med Tomas von Brömssen – Brew House (ett par konserter med GJO på ordinarie spelstället Vauxhall höll nästan lika hög klass) 4. Björn Cedergren 5 – Unity (2 ggr) 5. Avishai Cohen trio med GSO – Göteborgs Konserthus. 6. Sticks & Leslie feat Fredrik Kronkvist – Unity 7. Rigmor Gustafsson – Nefertiti 8. Eternal Spring (Johan Borgström sextett) – Unity 9. Bo Kaspers Orkester – Lorensbergsteatern 10. Epidot – Unity 11. Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist – Stora Teatern 12. Kvinnan som är jag av Lisa Nilsson med band – Lorensbergsteatern 13. Förnuft och känsla – Unity 14. Matti Ollikainen trio – Nefertiti 15. Hjorth/ Jullander/ Ross – Unity 16. Boson/ Jardemark/ Bergström – Dergårdsteatern 17. Simon Westman trio – Unity 18. Dan Helgesen – Nefertiti 19. Sigurd & Brundin med vänner hyllar Chet Baker – Nefertiti 20. Alexander Lövmark – Unity 21. Kallerdahl – Lindgård – Ward – Unity. 22. Bernt Rosengren – Nefertiti 23. Ellas Kapell – Unity 24. Samuel Olsson Quart. – Unity 25. Axel Mårdsjö Modern Times – Ubity 26. We Float feat Samuel Hällkvist – Nefertiti 27. Gibrish – KOM Bar 28. Sam Vesterberg feat Tobias Grim – KOM Bar

FILM Skrev en långt recensionssvep från Göteborg Filmfestival i K-bloggen. Vill man läsa mina beskrivningar och bedömningar rekommenderas den texten. Oscarsbelönade Parasit är nog nästan enda film jag sett på ordinarie biorepertoaren. Tittade via datorn på två prisade svenska produktioner som väckt min nyfikenhet, berättelser jag underligt nog missat. Syftar på Nile Hilton Incident plus den säregna och mycket omtalade The Square av Robert Östlund.

En spontant sammanställd lista över filmer som berört mest:

  1. Painted Bird (Tjeckien) I nutid den vidrigaste film jag bevittnat vilket orsakade plågsam huvudvärk. Möjligheten att klara av detta ondskefulla barbari, försvåras av det svartvita långsamma fotot och den knapphändiga dialogen.
  2. Papicha (Algeriet) Skoningslösa fundamentalister massakrerar tjejer med drömmar om frihet.
  3. Proxima (Frankrike) Kvinnlig astronaut har trots avsevärda påfrestningar allra störst problem med att skiljas från sin dotter
  4. And The Birds Rained Down (Kanada) Rörande om naturens läkande kraft, ålderdom, vanor och gemenskap.
  5. The Perfect Candidate (Saudiarabien) Kompetent kvinnokraft försöker med list och humor rubba ett ingrott patriarkat.
  6. Dark Waters (USA) Envis och farlig juridisk kamp i ett miljöskandal med verklighetsbakgrund.
  7. Once Were Brothers (USA) dokumentär med tyngd om The Band utifrån biografi av Robbie Robertson.
  8. Harriet (USA) Gripande och färgsprakande äventyr om osannolikt driftig hjälte som bidrar till att besegra slaveriets legitimitet.
  9. Parasit (Sydkorea) Lika märkligt som groteskt klassdrama där gradvisa upptrappningen är snillrikt gjord.
  10. The Peanut Butter Falcon (USA) Hjärtevärmande lovsång till kampen för att förverkliga sina drömmar och att hålla ihop á la Tom Sawyer
  11. A White, White Day (Island) Pendlar intelligent mellan finstämd familjeskildring och rasande uppgörelse i hämndens tecken.
  12. A Beautiful Day In The Neighbourhood (USA) Om trygghet och försoning med Tom Hanks som tv-personlighet för småbarn.
  13. Queen & Slim (USA) Snyggt bildspråk, socialt statement i BLM-sfären och tämligen spännande fast slutet är ofrånkomligt förutsägbart.
  14. 1917 (UK/ USA) Ytterst rafflande krigsdrama vars foto, klippning o soundtrack är vidunderligt. Ologiska missar i gestaltandet skaver något.
  15. Barn (Norge) En dödsolycka på skola behandlas ur flera perspektiv på ett egenartat och okonventionellt sätt.
  16. Military Wives (UK) Humor och konflikter varvas skickligt när inkallades respektive aktiverar sig med körsång. Förlaga i verkligheten existerar.
  17. Bacurau (Brasilien) Kontroversiell historia med politiska dimensioner vars splatterartade handling på Drakens stora duk chockerade

TV-SERIER/ REALITY/ Ingen kan “anklaga” mig för att vara en flitig konsument av serier. Annat kommer emellan, exempelvis följa sportmästerskap och ligamatcher. Har enormt mycket kvar att ta del av bara på SVT Play. Fantastiska Skam följdes ingående först i sommar, medan jag låg ett år efter med säsong 3 av Vår tid är nu och då lämpligt nog tittade på tillkomna delarna som skildrade sommaren 1951. Efter hand blev det på tok för mycket melodram, på gränsen till pekoral. Trevligt att få se flera skådespelare som jag recenserat efter prestationer på scen i Göteborg

Min topplista: 1. When The Dust Settles (Danmark) 2. Erkännandet (England) 3. We Got This (Sverige) 4. Målet är målet (Sverige) 5. Herngrens husbil (syskon träffar kändissyskon) 6. En engelsk skandal (England) 7. Stjärnorna på slottet 8. Alla mot alla (frågesport i tv5) 9. På spåret 10. Så mycket bättre

Succén Don Quijote i regi av Erik Holmström – foto Lina Ikse

SCENKONST Ett år präglat av restriktioner, uppskjutna premiärer och negativa besked i omgångar som ändrat förutsättningar. Och med tanke på att Stadsteatern haft stängt för renovering och att Operan inte haft publik verksamhet sedan det förödande virusutbrottet, har undertecknad samlat ihop åtskilliga högkvalitativa upplevelser. Flera frigrupper har gjort förnämligt avtryck som alltför för få fick möjlighet att se. Hoppas många av nedanstående verk kommer ha nypremiär.

En lista utan inbördes rangordning på vad som i berömmande ordalag recenserats i Kulturbloggen från Göteborgs scener (med reservation för att jag missat någon uppsättning) :

  • Nationen – Backa Teater (från 15 år)
  • Sommarnöjen av Teater Bauer – Vingen i Torslanda
  • De vågade – Teater Jaguar
  • Avatarer – Masthuggsteatern
  • Var är min man? – Stadsteatern (Lunchteater i Norgehuset )
  • Tuesdays With Morrie – GEST vid Chapmans torg
  • Misantroperna – Folkteatern
  • Kontrabasen – Stadsteatern
  • Blixtra, spraka, blända – Folkteatern
  • Feardom – 3e Våningen (dans)
  • Ingeborgs manifest – Teater Trixter
  • Barnen – Göteborgs Dramatiska Teater
  • Förfesten – Hagateatern
  • Stolarna – Teater Trixter
  • Don Quijote x 7 – Folkteatern (sju (!) premiärer på åtta veckor)
  • Sysslolösa unga män med tillgång till vapen – Stadsteatern
  • Nyårsrevyn – Wendelsberg
  • Unga Amanda – GöteborgsOperan

LITTERATUR Vad gäller läsning har året varit exceptionellt. Skriver upp vilka titlar jag läst i en anteckningsbok. Kunde genom att räkna ihop antalet konstatera att tid och lust samverkat till att det blivit 60 böcker under årets lopp. Tre av dem har recenserats utförligt här: Kriminalromanen Gränsmark av Aino Trosell (som jag läst nästan allt av) samt två påkostade och efterlängtade biografier om med rätta mycket mycket ansedda musiker – Georg Riedel respektive Gilbert Holmström. Under senhösten när kulturlivet tvingades att upphöra tog mina “undanflykter” slut. Syftar på att på bibliotek i tur och ordning lånade delarna i den ryckiga, kusliga närgångna uppgörelsen med samlingsnamnet Min kamp. Vill inte påstå att jag frossat i den gränslöse Knausgårds ordmassor, men på något sätt tas man i besittning. För närvarande återstår den gigantiska del VI för att bedriften ska klassificeras som komplett.

Minns från den obekymrade vanliga tiden en givande genomgång av Glaskupan på Stadsbiblioteket i Gbg i ständiga serien Klassikerprat. Vidare två mycket intressanta föredrag av filosofen Jonna Bornemark i Stensjökyrkan och hos Humanisterna samhällsgranskaren Lars Åberg, vars senaste böcker jag ännu inte tagit del av. Något att se fram emot! Är en smula kluven efter att ha slukat den extremt ambitiöse debutanten Lydia Sandgren, vars huvudpersoner studerar humaniora och går på rockklubb på samma platser som undertecknad, fast absolut tillfreds med att ha tillägnat mig den Augustprisade skildringen.

Bästa bokupplevelser: 1. Att döda en härmtrast – Harper Lee 2. Min kamp (I – V) – Karl Ove Knausgård 3. Bland myglare, ministrar och miljonärer (grävande reportage) – Jan Mosander 4. De oroliga (om privatpersonen Ingmar Bergman) – Linn Ullman 5. Samlade verk – Lydia Sandgren 6. Fotbollsspelarpojken (biografi om Tord Grip) – Stefan Lövgren 7. Swede Hollow – Ola Larsmo 8. Hovjuvelerans barn (släktkrönika) – Gunnar Bolin 9. Quel Bordel (biografi om Christian Falk) – Håkan Lagher 10. Freak (biografi om Freddie Wadling) – Robert Lagerström 11. Doften av en man – Agneta Pleijel 12. Kvinnor som formade pophistorien – Anna Charlotta Gunnarsson 13. Gränsmark – Aino Trosell 14. Vem dödade Bambi? – Monika Fagerholm 15. På spaning efter farfar – Aarto Paasilinna / Vill inte göra listan för lång. Finns egentligen ännu fler titlar att rekommendera

Sven Wollter i Driving Miles – foto Ola Kjelbye

DÖDEN, DEN VIDRIGA Vore fel att inte omnämna några av alla de skapande människor vi förlorade under 2020, oavsett om de avled av covid 19 eller annan orsak. I SVT visades nyligen en minneskonsert för att hedra Marie Fredriksson. I jazzvärlden har vi mist läskigt många. Rolling Stone har sammanställt en diger förteckning. Där märks såväl legendarer som viktiga kultfigurer. Tänker på Ennio Morricone, Johnny Mandel, K. Penderecki, Hal Willner, Manu Dibango, Tony Allen, Peter Green, Mc Coy Tyner, Harold Budd, Betty Wright, Neal Peart, Andrew Weatherall, K.T Oslin och Andy Gill (Gang of Four) jämte Roy Hargrove, för att nämna ett antal storheter jag har viss kännedom om.

Hoppas att jag undviker flagranta förbiseenden. Vill nämligen alla sist lyfta fram tre personer. John Prine (foto ovan) hade jag förmånen att höra live i Göteborgs Konserthus 2017. Han var en av de mest respekterade låtskrivarna och artisterna i en fri alt country-stil i USA och erhöll flera Grammy. Prine överlevde cancerdiagnos, men dog vid 73 års ålder i sviterna av covid 19.

Stadsteatern och teaterälskare på Västkusten sörjde i somras. Carina Boberg som tillhörde fasta ensemblen dog efter en tids sjukdom. Hon var lika duktig på drama som i de syrligt humoristiska roller man förknippade henne med. Spontant från sista åren ser jag Bobergs ypperliga gestaltningar framför mig från Smärtan och Fanny och Alexander

. Sven Wollter var verksam in i det sista och turnerade med Nynningen (bandet recenserades i K-bloggen för några år sedan). Ända sedan Hemsöborna och Raskens har Wollter gjort outplånliga intryck, blivit folkkär genom sina exceptionella meriter. Sista decenniet hade jag turen att bevittna den enastående utstrålningen från scen ett halvdussin gånger. Dessutom fick jag 2011 intervju på tu man hand halvannan timme. Merparten av intervjun kan läsas här: https://www.seko.se/regioner/vast2/kultur/ mats-hallberg-intervjuar-sven-wolter

SF, Svensk Filmindustri, borde skämmas över sitt agerande under pandemin

by

Det är sorgligt, det är bedrövligt hur den svenska filmdistributören SF, Svensk Filmindustri, står i en klass för sig i sitt förakt mot risken för filmkritiker att bli smittade av covid-19.

Mer än 9.000 invånare i Sverige har i skrivande stund avlidit med covid-19. Denna pandemi som drabbat världen har drabbat Sverige hårt. Och det är anmärkningsvärt att av alla filmdistributörer som levererar film till svenska biografer är SF den enda som inte låter kritiker få möjlighet att recensera film online. För att se deras pressvisningar måste kritiker ta sig till biografen. Att sitta i en salong och byta luft i två timmar innebär en viss risk för smitta, utan tvekan. Men det handlar ju inte bara om att dela vistelse i lokal. Den som ska recensera ska ta sig till salongen, ofta med kommunala färdmedel. Det har vi fått många bevis för att trängseln varit stor ofta på både bussar, tunnelbana, spårvagn och tåg.

Hur kommer det sig att just den svenska SF inte tar hänsyn till risken för smitta? Till och med de stora amerikanska bolagen som är stenhårda i sin kamp mot piratkopiering har gjort det möjligt för filmkritiker att recensera online. De har ofta haft stor säkerhet kring möjligheten att se filmer online för att recensera, men det har fungerat. Varför envisar SF med att inte ge svenska filmkritiker möjlighet att utföra sitt jobb utan risk för smitta?

Regeringen och Folkhälsomyndigheten har varit hur tydliga som helst med att de som kan jobba hemifrån ska göra det. Nu är förstås den som arrangerar pressvisningen inte arbetsgivare åt filmkritiker men de har trots allt ett stort inflytande över arbetsmiljön för kritiker.

Jag har en tanke om att det kan vara något speciellt med den svenska inställningen. Något som genomsyrat våra myndigheter under pandemin. Det tog många månader innan Folkhälsomyndigheten ansåg att den som arbetar inom äldrevården och möter smittade bör kunna ha tillgång till skyddsutrustning. Det är verkligen skrämmande att det inte var något som Folkhälsomyndigheten rekommenderade från början.

Att Sverige sticker ut bland de skandinaviska länderna med dödstal som är många, många gånger större i förhållande till folkmängd än våra nordiska grannländer har självklart med våra strategi att göra. Stadsepidemiolog Anders Tegnell har gjort många försök att bortförklara skillnaderna. Vi har fått höra att vi har många invandrare än våra grannländer, vi har fått höra att inga andra länder kan räkna så bra som (vilket är skrämmande osant då Sverige är det enda land i Europa som inte klarade av att föra statistik under jul- och nyårshelgerna). Vi har fått höra av Tegnell att vi har många fler trångbodda. Bortförklaringarna är många. Den enkla förklaringen är troligen vår strategi som bland annat innebar att inte rekommendera skyddsutrustning åt personal på äldreboenden och att vi rustat ned vår tillgång till skyddsutrustning. Givetvis har det säkert också påverkat att de andra länderna stängde landet på ett helt annat sätt. I Norge måste de som kommer från exempelvis Storbritannien testas. När den nya, förmodligen smittsammare mutationen, från Storbritannien dök upp litade Folkhälsomyndigheten helt på att de som kommer därifrån inte smittar på bussar eller i taxibilar och så vidare. Det är som att svenska myndigheter inte riktigt på fullt allvar kan ta till sig att pandemin finns. Det är som om Sverige varit skyddat så länge från många svårigheter att dess myndigheter blivit handlingsförlamade.

Bedrövligt är det också att distributörer av den svenskregisserade skräckfilmen Andra sidan inte heller respekterade filmkritikers rätt till skydd mot smittorisken.

Jag kan inte låta bli att se paralleller mellan hur senfärdiga svenska myndigheter och i synnerhet Folkhälsomyndigheten varit i att se allvaret i smittan av covid-19 och hur SF hanterar situationen.

Dan Eliasson, tidigare chefen för MSB, fick avgå då han visade det dåliga omdömet att som chef för en av våra ledande myndigheter i krisstrategin reste till Kanarieöarna. Ändå finns det inget förbud mot att resa dit. Jag kan förstå att han som chef för denna myndighet bör föregå med gott exempel. Men är det inte likadant med Folkhälsomyndigheten? De har varit extremt senfärdiga med att rekommendera skyddsutrustning, extremt sena med att rekommendera munskydd när man inte kan hålla avstånd. Då blir väl följden att företag som SF inte bryr sig om att erbjuda filmkritiker en smittofri miljö. Det är som kollektivtrafikens ägare nu i dagarna förklarat att de inte tänker avvisa någon utan munskydd, trots att myndigheterna sagt att munskydd ska gälla under rusningstimmarna. Så någonstans brister det i det svenska systemet.

Och jag är verkligen besviken på SF.

Teater och opera måste satsa mer online

by

Kulturen har fått ta en stor smäll under restriktionerna under pandemin av covid-19. En del kulturarbetare menar att de utsatts för en form av yrkesförbud. Jag förstår dem och kan hålla med om att det inte är logiskt att det inte får vara med än åtta personer i publiken i en stor ishall med plats för tusentals medan det är helt tillåtet att packa in människor som sillar i bussar och köpcentrum. Det är alltför uppenbart att kommersialismen hyllas mer än kulturen. Jag vägrar att tro att detta virus smittar mer om man sitter med långt avstånd på ett kulturevenemang än om man trängs och andas på varandra i en skumpig buss.

Men jag tycker kultursfären måste anpassa sig mer. Teater och opera kan fungera jättebra online.

Tänk på sändningarna som gjorts från amerikanska operascener och brittiska teaterscener via Folkets Bio. I dessa sändningar kan man få både mycket nära bilder och se scener på avstånd. Det kan egentligen tillföra väldigt mycket och vara stora upplevelser. Ibland kan det ge mer än att sitta på en plats flera hundra meter från scenen i en salong. Den enskilde betraktaren kan uppleva mycket via en föreställning online.

Genom att sända föreställningar online kan många fler se föreställningar än de som släpps in i en teatersalong. Ett demokratiskt uppdrag rent av. Och vilken möjlighet för teatrar och operahus att nå ut bredare till en ny publik, som säkert också i framtiden vill komma och se föreställningar på plats i testerna.

Det går alldeles utmärkt att ta betalt för föreställningar online. Det går att bara ge tillgång till exakt den tid då föreställningen ges om man så vill. Eller att ge den som betalat två dagar på sig att se föreställningen. Möjligheterna är många.

Hur det än blir med vaccinet och nya muteringar av viruset eller kommande kriser i samhället och världen behövs kulturen. Och den måste anpassa sig och öppna mycket mer för att finnas tillgänglig online.

Vad gör regeringen? Hemlig fördelning av 95 miljarder och nonchalans mot kulturens fotfolk

by

Ett trettiotal scentekniker protesterade utanför riksdagen under tisdagen. Bland dem fanns ljus -och ljudtekniker, annonsörer, bokare och transportörer – en stor del av den osynliga arbetskraften bakom konserter och evenemang, som har hamnat utanför när krisbidragen till kulturarbetare fördelats, rapporterade bland andra redaktionen för Sveriges television på tisdagen.

Vad är ett samhälle utan kultur? Ett samhälle där vi inte för höra berättelser, inte får leva oss in i olika situationer, inte får drömma med fantasin, inte för fördjupa vår förståelse av världen och människor och djur, inte får komma till främmande platser …

Smittospridningen med covid-19 har påverkat de flesta länder i världen det senaste halvåret och en grupp i världen som drabbats med i stort sett yrkesförbud är kulturarbetare. Inga konserter kan genomföras, inga författaruppläsningar, inga filmvisningar, inga teaterföreställningar. Sakta ser vi att det kommer att sätta igång under helt nya förutsättningar i Sverige i höst. Biografer släpper in högst 50 personen i salongen, likaså teatrarna. Allt enligt de restriktioner som finns i Sverige för tillfället.

En del har flyttat över online. Det är på gott och ont. Det gör att fler kan se saker, det krävs inte att ta sig till Stockholm för att se en online föreställning på Dramaten eller Kungliga Operan. Eller att se en föreställning på en mindre teater i en mindre stad. Det är spännande, skulle kunna utvecklas mer och säkert också finns det möjliga metoder för att ta biljettintäkter också online.

Det var lite stormigt för någon vecka då en del kulturarbetare började förlora tålamodet och krävde kulturministerns avgång. Kulturminister Amanda Lind (MP) har varit svag och inte kämpat särskilt väl för kulturen. Det kan vi nog alla konstatera. Sedan är frågan hur lätt det är. När fördelning gjordes av stöd till kulturen var det till stor del de etablerade artisterna som lyckades skriva sådan ansökan att de fick del av fördelningen. Men vad vi än tänker om det är ändå kulturens stödpengar rena småpengar i förhållande till vad de stora företagen får i stöd. Och där är det riktigt skrämmande hemligstämplat dessutom: Dagens Nyheter chef Peter Wolodarski skrev för några dagar sedan:
Skattebetalarna skickar just nu 95 miljarder till krisande svenska företag. Obegripligt nog är det hemligt vilka som får nödhjälpen. Riksdagen borde häva sekretessen.

Det här är en sådan tydlig bild av skevheten. Kulturen urholkas och det är mest de stora redan namnen med bra ekonomi i botten som fått de små stödpengarna. Men de många miljarderna fördelas av den rödgröna regeringen till storföretag utan att offentligheter han insyn. Vad gör regeringen? Hemlig fördelning av 95 miljarder och nonchalans mot kulturens fotfolk Det påminner om diktaturer …

Borde bara experter på statsvetenskap få rösta i riksdagsval?

by

Borde bara experter på statsvetenskap få rösta i riksdagsval? På den frågan svarar nog en majoritet i Sverige: Nej, absolut inte.
Det finns faktiskt en religion, Raëlismen, som predikar att endast en viss procent av befolkningen i världen är tillräckligt utvecklad för att ha förnuft och förstånd nog till att göra vettiga val i politik.

Nu handlar inte den här krönikan om religion. Jag vill ta upp hur viktigt det med yttrandefrihet i ett demokratiskt samhälle. Jag reagerar på röster jag hör från olika håll och speciellt i sociala medier där vanligt folk mer eller mindre hånas för att de har åsikter om den svenska strategin under covid-19-pandemin.

Jag tänker inte diskutera den svenska strategin. Inte för att jag inte har några tankar kring det utan för att det skulle jag i så fall inte göra i Kulturbloggen, för det är inte ett ämne för vår redaktion.  Däremot är frågor som har med yttrandefrihet att göra något vi värnar om.

Jag tycker det är skrämmande att många inte verkar förstå vad det är de uttrycker när de hånar människor som har tankar, reaktioner eller frågor kring den svenska strategin och hur myndigheter kommunicerar sina budskap.

Vi är nog alla överens om att vi har ett liv här och nu. Och då berörs vi av hur samhälle och omgivning agerar. Det är våra liv vi lever här och nu. I ett demokratiskt samhälle där varje människa har ett unikt värde bör det vara självklart att var och en har rätt att ha reflektera kring sitt liv. Och just nu påverkas våra liv i hög grad av covid-19-pandemin. Att människor hånas för att de reflekterar över sitt liv här och nu är ovärdigt ett demokratiskt samhälle.

Det fanns en tid då enbart överklassen hade rösträtt i Sverige. Det fanns en tid då bara män hade rösträtt i Sverige. Vi har utvecklat vårt samhälle och vår demokrati sedan dess. Då borde vi inte försöka knuffa tillbaka samhället till ett samfund där bara högutbildade får tänka och säga något.

Att de svenska experterna  inte alltid är överens med internationella experter ställer frågan om expertis på sin spets. Varför är det just de svenska experterna som vet bäst? Finns det inte ett rätt stort mått av nedvärdering av andra länder i den inställningen?

Nåväl, jag tänker inte gå vidare på frågan om de svenska experterna i förhållande till internationella och andra länders experter – det är inte en enhetlig grupp varje sig i Sverige eller i andra länder. I Sverige finns välutbildade experter som inte håller med våra makthavande experter. Och internationellt finns det också olika inriktningar.

Det vi måste komma ihåg i sammanhanget är att vetenskap ur längre perspektiv är en färskvara. Det fanns en tid då åderlåtning var den vanliga metoden att försöka bota sjukdomar. Vetenskapen idag har nått långt, många sjukdomar kan botas, människor kan bygga flygplan och rymdraketer, människor har utvecklat Internet, vi kan bygga avancerade broar med mera, med mera. Ändå är det oändligt mycket vetenskapen ännu inte vet. Det vi vet idag kommer att vara skrattretande om hundra år, eller i varje inte särskilt avancerat. Därför bör vi akta oss för att bygga hela vår etik på vetenskapen.

När det gäller detta virus som är orsak till denna ovanliga vår och sommar är det mycket forskarna ännu inte vet. Det måste både experterna och vi i allmänheten har respekt för. Jag kan tycka det fattas en del på flera håll när det gäller det. Tvärsäkerhet uttrycks från många håll. Måtte det inte gå prestige i frågor om liv och död.

En fara när vetenskapen får vara basen och inte får ifrågasättas är att vetenskapen i sig inte har något etiskt förhållningssätt. Vad vill vi som tillsammans är pelarna i ett samhälle värna? Vill vi rädda liv? Och vill vi rädda alla liv eller finns det olika liv som prioriteras olika? Vad ska vara basen, utgångspunkten, för besluten? Det borde aldrig vara vetenskapen som formulerar etiken.

Som jag har uppfattat hur det hittills gått till i Sverige: myndigheter och framför allt Folkhälsomyndigheten har haft makten. Och jag har bara hört dem formulera strategin som att målet är att intensivvården inte ska överbelastas utan ska orka med att ta hand om alla sjuka. Det är möjligt att myndigheterna helt enkelt inte är experter på kommunikation. Varför säger det inte att syftet, målet är att rädda liv?

En del menar att genom att se till att intensivvården orkar vill  rädda liv. Men det är inte samma sak. Om utgångspunkten är att rädda liv kanske Sverige hade tagit en del andra beslut. Också den svenska statsministern uttryckte tidigt under pandemin att tusentals skulle dö. För mig signalerar det en form av uppgivenhet. Men ord betyder  olika för oss alla. Andra har inte uppfattat vare sig myndigheternas eller regeringens budskap som jag gjort. Andra har uppfattat det på liknande sätt som jag. Det är viktigt att vi alla får uttrycka oss. Att vi får lufta våra tankar, våra känslor och vår kunskap och erfarenhet. Genom att möta varandras tankar, höra och lyssna på varandra kan vi bättre förstå vad orden säger och vad i tänker och vad vi vill göra och hur vi vill agera.

Yttrandefrihet är en viktig grundsten i ett demokratiskts samhälle. Därför blir jag mörkrädd här jag hör en del håna människor som uttrycker sina tankar och reflektioner i samband med covid-19-pandemin.

Vill vi ha ett öppet samhälle eller vill vi att bara högutbildade får rösträtt? Om du tillhör de som raljerar över människor som har åsikter: tänk en gång: Vill du ha ett samhälle där bara högutbildade får uttrycka sig?