Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Överväldigande glädjekicken Ystad Jazzfestival 10-års jubilerade

by

Nils Landgren – foto Kenny Fransson

Ystad Jazzfestival

31/7 – 4/8 2019

Kom hem på kvällen dygnet efter sista tonen klingat ut från Sveriges förnämsta jazzfestival sommartid, tillika den överlägset bäst arrangerade av de jag har erfarenhet av. !0-års jubilerande festivalen lockar media från en lång rad länder och tre världsdelar. För mig var det tredje året, tillika mina mest glädjefyllda dagar under året. Planerar att i detta forum skriva ett antal recensionssvep, som behandlar de allra flesta av konserter jag bevittnade.

Det digra, nästan orimligt ambitiösa programmet pågår från tidig förmiddag till en bit efter midnatt. För mig blev det uppemot tjugofem konserter, varav somliga inte “bevakades” från början till slut. Gäller att inte försumma kroppens och själens behov, såsom sömn, vila, motion, föda, dryck och stimulerande samtal; även om man är fullt upptagen med att förse sig med fräscha liveakter. Egentligen helt hysterisk livekonsumtion, vilket gjorde det svårt att ordentligt tillgodogöra sig sista kvällskonserten. I år orkade jag varken vara med om nattjam eller föreläsningsinriktade jazzfrukostar, trots att jag bodde bara ett par stenkast från festivalcentret pittoreska Ystad Teater. Däremot såg jag jubileumsutställningen på Konstmuseet, där jag särskilt uppskattade en samling fantastiska in – action – foton.

Outtröttlige konstnärlige ledaren Jan Lundgren och hans stab, inklusive c:a 120 volontärer har satt staden på kartan musikaliskt, trots att jazz i övrigt är en marginell företeelse i Ystad enligt honom. Jazzradion i P2 spelar in många konserter och sände live under söndagen. Utbudet är väldigt brett och det bereds plats för såväl konstnärligt nyskapande, som att en expose görs över den breda jazzfåran. Därtill ges visst utrymme åt spännande angränsande genrer. Improviserad musik existerar sida vid sida med noterad, storband med smågrupper, akustiska varianter med högteknologisk elektronik. I programmet uppstår fruktbar friktion, knappast någon kan fixa att älska alla stilar, vilket knappast är meningen heller. Beträffande det grymt imponerande utbudet kommer stjärnor från hela världen, vilka varvas med gäster från Norden och akter från omgivningarna runt omkring. Invigde programmet gjorde Peter Asplund & XL Big Band, samma konstellation som genomförde den första konserten i festivalens historia.

Peter Asplund och XL Big Band – foto Anna Rylander

Mycket välförtjänt har Ystad Sweden JazzFestival steg för steg jobbat sig fram till ett makalöst gott renommé. Numera ingår festivalen i exklusiva Five Star Festivals. Stödet från Musik i Syd och sponsorer betyder mycket, liksom internationellt verksamme mästerpianisten Jan Lundgrens kontaktnät. Men utan oräkneligt antal nedlagda arbetstimmar av ideella krafter, hade inte en festival av sådan här dignitet varit genomförbar. Deras vänlighet och kompetens bidrar i högsta grad till den varma, inkluderande stämning som råder. Vi i media får ett otroligt fint bemötande och suverän service.

I år var vädret minst lika oberäkneligt som ett solo från scen kan vara. Trivsamma tillställningar utomhus, kan istället bli påfrestande upplevelser när vädret trilskas.. Några evenemang påverkades av ösregn. Den nya spelplatsen Sövde Amfiteater fick ett skyfall på sig strax före Jill Johnson med storband skulle spela och en annan storbanskonsert fick flytta in på Ystad Teater. Nyckfullt väder som behagade ändra skepnad utan varsel, men vi slapp fjolårets svettiga värmebölja. Efter en av cykelturerna till lyxiga Ystad Saltsjöbad för att bevista konsert, hann jag ta mig ett uppfriskande dopp i havet även om solen inte gassade.

Jan Lundgren konstnärlig ledare, Susanne Rydén vd Musik i Syd samt Thomas Lantz festivalens ordförande – foto från Jazzfestivalens facebooksida

Anne Lundberg, känd från SVT, agerade konferencier inför majoriteten konserter på Ystad Teater. Hon var påläst och skapade god stämning. Annars var det i vanlig ordning konstnärlige ledaren som tagit sig an uppgiften att presentera. Hur orkade han kan man fråga sig, inte minst med tanke på flitig medverkan som pianist. Konstnären Ardy Strüwer hade dels utställning på närbeläget galleri, dels gjort årets festivalbild, ett konstverk vars original köptes genom auktionsförfarande för sextitusen kronor.

Funk Off – foto Kenny Fransson

En tradition består i att utse ambassadörer. I år fungerade Fredrik Lindström, Anne Swärd samt Marie och Gustav Mandelmann som sådana.. Konstigt nog syntes de inte i vimlet. Traditionen föreskriver också att festivalen så att säga blåses in av en tornväktare i S:ta Maria Kyrka. I år var den spektakulära företeelsen populärare än någonsin(?), tack vare att Nils Landgren ansvarade för den bedriften med Ack Värmeland du sköna som grädde på moset.. En annan tradition är Jazzparaden i stadens centrala delar. I år tjuvstartade den under tisdagen. I täten med fräck koreografi befann sig svängiga femtonmanna marsch-bandet Funk Off från Italien, en konstellation som hade konsert dagen därpå vid Bergsjöholms slott, något jag tyvärr missade. En ytterligare sedvänja är att förlägga konserter till Solhällan i Löderup, några mil ifrån festivalcentret. Där har jag heller inte varit. Gratisspelningar under paraplyet talangutveckling på Ny Scen var en nyhet för i år. Ett Välkommet initiativ!

Ljudtekniker gjorde en imponerande insats. På anrika syrefattiga Teatern, där man sitter lie väl trångt, lät det oftast väldigt bra. Samma omdöme kan avges från flertalet scener, även om några få undantag existerade. 8 000 biljetter såldes och 11 000 besök gjordes på festivalens evenemang. Årets hedersgäst hette Benny Golson, legendarisk låtskrivare och saxofonist vars liv stäcker sig över nio (!) decennier. Finns egentligen hur mucket som helst att redovisa, inte minst ett tiotal möten med musiker. Men krönikan är redan i längsta laget.

Bild på undertecknad publicerad på Ystads Allehandas Instagram – fotograf Susanne Durlind

Vill betona den härliga stämning som uppstår på Österlen bland musiclovers. Publiken applåderar solon, ger stående ovationer och håller inne responsen ett par sekunder efter känslosamma låtslut från scen. Så effektfullt när luften vibrerar av förtrollningen. Snacka om sällsam samhörighet mellan publik och utövare på scen.

Du kan bli åtalad för vad du skriver i Facebook-grupper

by

Är du med i slutna eller hemliga grupper på Facebook? Var uppmärksam på vad du skriver där. Du kan bli åtalad för förtal. Det går inte att skylla på att det är en sluten grupp. Under senare tid flera personer blivit dömda för vad de skrivit i Facebookgrupper.

Jack Werner, expert på sociala medier, berättar i Dagens Nyheter om tre svenska fall där personer blivit fällda för saker skrivna på Facebook.

I slutet av juni fälldes i kvinna i Göteborg för att hon i en grupp på Facebook hade pekat ut sin son mördare. Hon fälldes för brott mot personuppgiftslagen.

Den tredje juli fälldes en kvinna anmält en regissör för våldtäkt i samband med #metoo-rörelsen. Nacka tingsrätt dömde kvinnan för förtal.

I det tredje fallet handlade det inte ens om att den som fälldes själv hade skrivit något utan han hade inte tagit bort kommentarer tillräckligt snabbt. Jack Werner skriver: Den 25 juni fälldes administratören för Facebookgruppen ”Stå upp för Sverige” för att han låtit rasistiska kommentarer ligga kvar orörda.

Juridiskt håller det alltså inte att hänvisa till att det som skrivits gjorts i slutna eller hemliga grupper, det bedöms som offentligt ändå. Det hjälper inte om det är sant att regissören begått våldtäkt eller om mannen som utpekats som mördare har mördat. Det räknas som förtal ändå.

Det känns förstås lite kluvet att den som är utsatt för brått och namnger förövaren blir dömd och att förövaren kan få skadestånd. Å andra sidan: vad händer om människor blir utpekade och är oskyldiga? Eller om någon blir utpekad och uthängd men som har avtjänat sitt straff och börjat på ny kula? Det är inte glasklara enkla frågor.

I det här ovan nämnda fallen är de personer som dömts för förtal och som namngett förövare övertygade om förövarens skuld. Men de två utpekade, eventuella förövarna, är inte dömda. Jag är ingen jurist men misstänker att om den person som beskyllts för mord och den som beskyllts för våldtäkt hade dömts skulle de två kvinnorna inte dömts för förtal. Men jag är ingen jurist.

Grundproblemet är att förövare inte alltid fälls i rätten. Som Jack Werner uttrycker det: Rättssystemet är ett löfte om att vi ska bli tagna på allvar när vi utsatts för något. Tilltron till systemet baseras på att tillräckligt många tycker att löftet hålls.

Det tredje fallet skiljer sig för det är det inte den som skrivit kommentaren som anses skyldig utan är administratören gruppen där den rasistiska kommentaren publicerades.

Jag hoppas detta sprids. Det är en viktig lärdom varenda person som någonsin skriver något på webben, oavsett om det är på Facebook eller i något forum eller i epost, har klart för sig att där finns inget som är hemligt, inget som är slutet, ingen som är privat, inget som inte kan komma fram och bli publikt.

En annan viktig slutsats är att varenda en som är administratör för en grupp på Facebook eller någon diskussionsgrupp har klart för sig sitt ansvar att ta bort sådant som är rasistiskt eller strider mot lag.

En ännu viktigare lärdom önskar jag att alla makthavare gör. Alla som kan påverka lag och juridik. Vi måste ha ett rättssystem där den som blir utsatt för våld känner att den skyldige blir dömd. Förlorar vi tilltron till rättssystemet – då hotas demokratin, då hotas trygghet och tilltron till samhället.

Miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten

by

Den nya miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten. Men vem kunde ana att den största kärnkraftsdebatten på åratal skulle sättas igång av en svensk musikvideoregissör…?

I början av maj hade tv-serien Chernobyl premiär på HBO. Sen dess har ett avsnitt i veckan släppts och nu finns alla fem avsnitten ute. Serien är regisserad av en svensk: Johan Renck. Låter namnet bekant? Kanske för att han på 1990-talet gjorde musik tillsammans med bland andra E-Type. Senare gick han vidare som soloartist, under namnet Stakka Bo. Därefter är det inte lika självklart att gemene man haft koll på honom. Johan Renck började regissera musikvideor – först sina egna, för att spara pengar. Men sen åt fler och fler artister. Både svenska som Kent och Cardigans och internationella som David Bowie, Madonna och Beyoncé (Renck bor sedan länge i USA). När Bowie gjorde sin sista video, kort innan han dog, var det Renck som fick förtroendet att regissera den.

Johan Renck har ett bolag tillsammans med Jonas Åkerlund och de tillhör våra absolut mest kända svenskättade musikvideoregissörer. Även Åkerlund har regisserat åt Madonna, Lady Gaga, Metallica, Roxette och många fler. Såklart har de också gjort en hel del reklamfilm, vanlig film och tv-serier. Bland annat har Renck regisserat avsnitt till “Breaking Bad” och “Vikings”. 2008 släppte han den egna långfilmen “Downloading Nancy”. Han har gått en lång väg från tiden som Stakka Bo, helt enkelt.
Arbetet med Chernobyl har påverkat honom starkt, säger han i intervjuer.
– Det jag gör från och med nu måste ha ett syfte. Stimulera till något slags tanke. Bära på en mening (DN, 190606).

Renck blev alltså tillfrågad att regissera serien Chernobyl vars manus skrivits av Crag Mazins. Hans tidigare meriter är främst manuset till “Baksmällan 2”, vilket kritiker gärna lyfter upp. Och visst är det skillnad på “dagen efter” och en kärnkraftsolycka. Men nu står vi här, med succésiffror och världshyllningar. Det finns flera anledningar att se serien:

1. Det är ett bra sätt att ge sig själv tid för reflektion över svåra frågor. Den väcker frågor om tillväxt, demokrati och faran med lögner och mörkläggning. Serien har ett tempo som gör att man hinner med att reflektera. I kölvattnet av serien har bland annat SVT Halland gjort en reportageserie om kärnkraftverket Ringhals, och Vattenfall går ut i sina kanaler och bemöter frågor med anledning av serien. Bland mycket annat.

2. Serien har blivit den högst rankade tv-serien på IMDb någonsin. Den kommer före Game of Thrones, Breaking Bad, Band of Brothers och många andra. Den har i skrivande stund 9,7 av 10 poäng.

3. Johan Renck är en regissör som förstår sig på musik, och mörker. Det märks i serien. Bland annat har skådespelaren Stellan Skarsgård, som medverkar i serien, sagt till Expressen: “Han är fantastisk. Du vet, i normala fall är det två eller tre regissörer som jobbar med en tv-serie som den här, men han tog allt och bar det på axlarna med enorm energi och lust. Sedan har han satt ihop något som är väldigt musikaliskt på något sätt. Han har gjort ett fantastiskt jobb” (Expressen, 190606).

Allt är dock inte frid och fröjd. De senaste dagarna har det dykt upp stark kritik från den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, som vann Nobelpriset i litteratur 2015.
Hon är kritisk till att serien till stora delar bygger på hennes bok ”Bön för Tjernobyl” men att hennes namn inte nämns. Renck, såväl som manusförfattaren Crag Mazin har hämtat inspiration ur denna bok, men också andra böcker från bland andra ukrainska Jurij Sjtjerbак och ryska Grigorij Medvedev. HBO har under processen köpt rättigheterna till boken ”Bön för Tjernobyl”, men nämner inte detta i vare sig för- eller eftertexterna. Nu har dock Johan Renck själv gått ut och svarat att HBO genast kommer att lägga till hennes namn.

Att ta sig an Chernobyl och debatten kring den är att kasta sig in i en härlig mix av högt och lågt, fin- och fulkultur, katastrofer och succéer, nobelprisförfattare och musikvideoregissörer. En salig blandning – som i slutändan blir kultur när den är som allra bäst: Nämligen underhållning som berör.

PS. Ni som vill åka till Chernobyl bör nog skynda er – turistbyråerna rapporterar att det börjar bli fullbokat nu efter serien. DS.

Tips! Några av Johan Rencks bästa musikvideor:
● Lana Del Rey – “Blue Velvet”
● The Knife – “Pass This On”
● Kent – “Kärleken Väntar”
● Fever Ray – “Seven”
● Stakka Bo – “Here We Go”
● David Bowie – “Lazarus”

Osynliga i fokus på Folkets bio i sommar

by

De osynliga är den svenska titeln på en fransk film som har premiär på Folkets bio den 23 augusti. Filmen handlar om en grupp som ofta är osynlig i samhället: hemlösa kvinnor.
Filmen handlar om socialarbetare och hemlösa kvinnor på ett kommunalt center i Frankrike som tvingas stängas av besparingsskäl. De utsatta kvinnorna förlorar den enda trygghet de har i tillvaron. Filmen som regisseras av Louis-Julien Petit har en lång rad amatörskådespelare med egna erfarenheter av hemlöshet i rollerna.

Folkets bio står som så ofta för att distribuera filmer som sticker ut i mängden. De osynliga är en av flera filmer som Folkets bio visar i sommar som lyfter fram grupper som annars syns väldigt sällan i film eller i medier överhuvudtaget. Först ut på svenska biodukar i sommar av dessa är Rött kort i regi av Soheil Beiiraghi som går upp på svenska biografer 28 juni.

Filmen handlar om några iranska kvinnliga fotbollsspelare i landslaget. Laget har lyckats ta sig till VM-final men när de ska checka in på flygplanet på väg till finalen stoppas lagets stjärna, Afrooz. Hon får inte gå ombord på planet, hon får inte lämna landet eftersom hennes man inte ger henne tillstånd till det. I Iran får gifta kvinnor varken resa från Iran eller ta ett jobb utan att deras man godkänt det.
Det är skrämmande att kvinnor är så ofria i Iran och i flera andra länder. Men detta talas det sällan om, heller. I mina ögon är det ett fruktansvärt kvinnoförtryck att kvinnor ägs av sina män. Visserligen finns det förstås många män i Iran som inte hindrar sina fruar att resa – men att det ens är möjligt och att det aldrig hörs något om detta från svenska och andra europeiska kvinnokämpar är för mig obegripligt.

Den tredje filmen som lyfter upp en ofta osynlig grupp i film är Josefin & Florin, i regi av Ellen Fiske och Joanna Karlberg. Den har inte premiär förrän den 20 september, men med förhoppning att sommaren blir lång räknar jag in den bland sommarfilmerna.

Filmen bygger på verkliga förhållanden och berättar om den 22-årige rumänske tiggaren Florin som träffar den 38-åriga svenska singelmamman Josefin utanför mataffären. De blir förälskade och gifter sig efter åtta månader och flyttar ihop i den lilla byn Oskarström.
Florin och Josefin kommer från två mycket olika kulturer och de har en ålderskillnad på 16 år – trots stor kärlek utsätts deras förhållande för många utmaningar av olika slag. När såg vi en film om romer på svenska biografer senast?

Vilken verklighet och vilka grupper i samhället skildras i film oftast? Det är definitivt medelklassen och de rikaste som är i fokus allra mest. Förut var det dessutom att vara medelklass, eller överklass och heterosexuell som var normen. När det gäller att annan sexuell läggning än hetero har det hänt en del inom filmvärlden men förövrigt är det fortfarande de välbeställdas liv som är i centrum. Jag rekommenderar Folkets bios sommarutbud.

Författaren Christell Andersson berättar om sin bok “Från knytnävsslag till egen identitet”

by

Från knytnävsslag till egen identitet är en verklighetsbaserad berättelse, utgiven på Vaktel förlag. Författaren berättar här själv om boken:

Christell Andersson heter jag, född och uppvuxen i Göteborg. Min första passion idag är skrivandet. Skulle jag beskriva mig med ett ord hade det varit överlevare. I största delen av mitt liv har jag levt i våld i nära relation trettio år på en skör tråd. Trettio år där jag haft ett utåtriktat liv på jobbet och ett helt annat där hemma. Men mitt tuffaste jobb var där hemma, där jag jobbade dygnet runt för att hålla mig och mina barn vid liv. Men hjälp av min dåvarande chef lyckades jag till slut ta mig ur med livet i behåll.

Mitt skrivande blev en sorts meditation och något av en handbok för mig själv där jag tar upp varje steg i den sjuka värld jag levt i. Alla känslor som uppstår, ångesten och hur omgivningen reagerar med rädsla. Men också hur stor betydelse en liten seger har för att ta mig framåt. Jag vill vara en inspiration till alla de kvinnor som känner igen sig i min berättelse och visa att inget är omöjligt.

Hoppet och viljan att vara kvar här på jorden ska spegla sig. Om du känner igen dig, håll fast vid livet och ge aldrig upp och till dig som aldrig blivit utsatt hoppas jag att kunna nå fram att någon lärt sig något nytt utifrån min historia. Jag vet att jag är ute på djupt vatten men det är mitt eget val, ingen ska få tysta mig.
Det här är en bok som borde läsas av alla. I synnerhet beslutsfattare.

Detta är min personliga berättelse om tiden i helvetet och hur jag hittade nyckeln till att ta mig ut. Det är en omskakande och på samma gång hoppingivande bok. Jag skriver för att berätta om hur det kan se ut, för att stärka och ge råd till andra i samma situation. Samtidigt är jag kritisk till samhällets fortfarande bristande stöd. Var är till exempel stödet för den som tagit sig ur denna terror? Hur ska de få möjligheten till en nystart?

”Vad gör man när man står där ensam, barskrapad, ingenstans att bo, om man inte kan få en lägenhet i sitt eget namn? När Kronofogden och skuldsaneringsenheten fullkomligt struntar i vad du har varit med om …” Jag trodde aldrig att eftervåldet skulle kräva så mycket av mig. Att det plötsligt skulle göra så ont att andas att min kropp skulle ge vika för all smärta den har utsatts för under så lång tid.
Men jag hittade min inre styrka tack vare mina barn och mina vänner. I dag kämpar jag med min psykiska ohälsa, tar en dag i sänder mitt liv är ganska svajigt men jag jobbar och håller på och bygger upp mitt liv igen, och jag har börjat att föreläsa om våld i nära relation.

När jag står där uppe och delar med mig av min personliga berättelse känns det som en befrielse, jag känner inte skuld och skam längre den är inte min att bära den skickar jag tillbaka till förövaren.
All styrka till alla er där ute som kämpar! tillsammans blir vi en kraft att räkna med.

Christell Andersson