22/1 – 1/2 (online 2/2) 2026
10 biografer i Göteborg inklusive VR-Experience i Nordstan
Festivalcenter: Draken (biograf + hotell
Årets främsta kulturevenemang här på Västkusten i konkurrens med Bok & biblioteksmässan är över sedan ett par dagar tillbaka. 266 filmer från 76 länder visades för en rekordpublik, drygt 45 000 besökare. Nu när Hagabion är tillfälligt stängd på grund av renovering av byggnaden blev Skeppet ny biograf. Facit för egen del landade på tjugosju filmer på bio och fem långfilmer online plus några kortfilmer också sedda på datorn hemmavid. Dumt nog skippade jag invigningsfilmen svenska Biodlaren (vann publikens pris) till förmån för premiär på Stadsteatern. och mitt i veckan bestod den rafflande dramatiken istället av sista omgången i herrfotbollens Champions League. I motsatsen till i fjol missades dessutom både invignings- och avslutningsfest av skilda orsaker.
Det är lätt att drunkna i det gigantiska utbudet när man som ackrediterad försöker pussla ihop ett passande schema. Jag utgick lämpligt nog från pressvisningar plus produktioner med svensk text, Röda Mattan-visningar på Storan och tävlingsbidrag vilka visades på Draken. Jag är förhållandevis nöjd med hur jag valde. Bottennapp undveks även om det är ofrånkomligt med ett par besvikelser. För att inte bli utmattad behövs åtskilliga timmar av återhämtning och rejält med luft för mat på krog och dryck i bar. Några dagar valde jag att åka hem efter pressvisningar för att resa tillbaka på kvällen (bor i grannkommun). För oss med pressstatus finns tre sätt att få tillträde till önskad film. Lät bli att chansa två gånger och kom därför in på mina val.
Uppseendeväckande att inga tekniska missöden inträffade i min närvaro, däremot ett akut sjukdomsfall. Hoppas att den drabbade tillfrisknade. Vädret var bistert med iskalla vindar vilka gjorde att temperaturen kändes som fem-tio grader lägre. Att kunna sitta bekvämt och på det avstånd man föredrar är viktigt. Hade tur varenda gång utom den gången jag bevistade Skeppet och behövde knö in mig i bakersta raden när jag såg den lika förunderliga som skrämmande Hönan som utspelas i Grekland. På andra balkong på Storan satt vi ackrediterade nästan perfekt. Behöver jag ens skriva att GFF inte hade kunnat arrangeras utan ett stort antal volontärer? TACK ska ni ha!
Begreppet sanning hade utsetts till tema, vilket alla fick stå ut med att bli påminda om inför varje visning i årets bisarra tortyr-pastisch till vinjett. Vän av ordning frågar sig vems sanning och hur korrelerar den med fantasi som drivmedel för fiktion? Paradoxen hindrade dock inte arrangörerna att anordna seminarium på temat där personerna bakom dubiösa USA-podden var främsta dragplåstret. Hörde dem intervjuas i segmentet Draken Talkshow av den alerte och lagom påläste Jonas Pedersen Hardebrant vars mikrofonteknik förtjänar beröm. Var på plats på två av dessa rappa Talkshows vilka varade cirka fyrtio minuter där gäster avlöste varann. Ibland alltför hög flamsfaktor, ibland upplysande samtal! Tyskland ska ha varit denna upplagas fokusland vilket inte hade någon avgörande inverkan på utbudet. Såg endast ett par tyskspråkiga rullar. Olika delar av filmbranschen arrangerade åtskilliga egna och publika seminarier. Var inte med på sådant event.
Mottagare av hederspris av form av Drakar var i nordisk kategori Noomi Rapace intervjuad på Storan i samband med visningen av Mother. På samma ställe skedde intervju/ intressant miniföreläsning av polska prisade regissören Agnieszka Holland efter att vi sett hennes mångbottnade spännande film Franz K och hon (se fotot ovan) hade tilldelats heders-Drake av festivalens konstnärliga ledare Pia Lundberg. Att Holland hade kusiner boendes i Göteborg kom som en total överraskning, till skillnad från info om vilka regissörer hon influerats av och uppväxten präglad av förtryck i Polen.
Konstaterar att jag tyvärr endast sett två av de filmer vilka belönats med diverse priser.
Dragon Award (bäst nordiska film av åtta nominerade): The Last Resort från Danmark
Dragon Award Best Acting (i de tävlande nordiska filmerna): Adam Lundgren i Biodlaren
Sven Nykvist Cinematography Award (av de nordiska tävlingsbidragen): Louise McLaughlin för Weightless
Kritikerpris ( utdelas av internationella Filmkritikerförbundet ur nordiska tävlingen): Weightless
Publikpriset: Biodlaren av Marcus Carlsson
Dragon Award för bästa nordiska dokumentär: Första blatten på månen av Iván Blanco
Ingmar Bergman Debut Award: Bouchra / samproduktion Marocko, USA och Italien
Publikpris till bästa internationella film (sexton tävlande): Calle Malaga av Maryam Touzami från Marocko
Ungdom Jury Dragon Award: My Father´s Shadow
Draken Film Award (svensk kortfilm): Farbror Ali och jag
Startsladden (bästa kortfilm): Det som finns kvar av mig av Christer Wahlberg
Angelospriset (Svenska kyrkans pris): Mecenaten av Julia Thelin
Minns att jag i fjol skrev musikrelaterad krönika. I år blev det det i alla fall två tonala dokumentärer av skilda slag. Dels Vi var the Ark av Martin Sandin. Lite förargligt att jag ägnade mig åt att ta del av festivalens fantastiska drinkerbjudande på favoritkrog när jag blir varse att filmen ska börja om fem minuter på Handels. Skyndar mig igenom Haga, men missar inledningen eftersom jag hade haft fel starttid i huvudet. Trodde att skildringen skulle attrahera större publik. Min poäng är att jag gillade porträttet på den glamrockigt hedonistiska gruppen från Växjö-trakten vars kärna hängt ihop sedan tonåren, splittrades efter genombrott och internationella turnéer för att genomföra succéartad reunion-turné. Frontmannen, prästsonen Ola Salo, har jag recenserat vid två tillfällen, bland annat hans krogshow på Rondo medan hitmakarna The Ark sågs när de var på topp på WOW. Låtskrivare Salo menar att ställdes inför valet att anamma eller förkasta kristna tron. Samtliga medlemmar gavs generöst med utrymme för att redovisa tillvaron i ett tajt band, vars extatiska dynamik drev dem framåt. Bry er inte om GP:s påstående om klyschig dokumentation.
Ett par snäpp vassare och osminkad är odiskutabelt ändå Broken English, en minst sagt gedigen genomgång av Marianne Faithfulls turbulenta liv och brokiga karriär. Erfarna filmare involverar såväl artisten själv i utforskandet som covers live från bland andra Nick Cave, Beth Orton och Courtney Love. Innovativt och med genuin emotionell tyngd får vi följa med på en intim och drabbande resa. Mycket ur hennes cv jag inte kände till tas noggrant fram. Jag låter mig svepas i väg av Tilda Swinton och George MacKay som undersölande ciceroner i ”The Ministry of Not Forgetting”. Man blir förstås extra tagen av vetskapen att Faithfull dör innan projektet slutförts.
I två filmer sedda vid datorn spelar musiken en avgörande roll. Tänker på tyska dramat Rave On om rejv-kulturens sterilt suggestiva beats och en desperat vilja till comeback, en orgie i kickar genom färger, rök och ohämmat drogande. Har en skickligt inlagd nervig framåtrörelse. Den andra berättelsen är en arvstvist på Malta som utvecklas till en roadtrip för en osannolik konstellation med beslutsam rebell som anförare. Zejtune utgår från kraften i den traditionella folksången ghana, en slags skärande strupsång med improviserade texter inte olikt rap med komponenter från fado och flamenco. Fascinerande äventyr över generationsgränser.
The History of Sound avnjöts från andra balkong på Storan under en så kallad Röda mattan-visning. Sydafrikanske regissören Oliver Hermanus har praktfullt visualiserad en novell om två hängivna folksångs-arkeologer som redan kring första världskriget finner varandra på musikkonservatorium och under primitiva omständigheter genomför en inspelningsexkursion. Storfilmen lanseras med formuleringen att Paul Mescal och Josh Ó Connor gör en Brokeback Mountain. Fotot är lika hänförande som skådespeleriet. Ömsint gestaltas oceaner av erotisk frustration och öar av lycksalighet, jämte kärleken till betagande enkla sånger. Tankarna går till den legendariske Alan Lomax och hans fältinspelningar flera decennier senare. Noterade att snutt med Joy Division utgör soundtrack i gripande scen med Chris Cooper på slutet och inser kopplingen till manus i detta oerhörda hopp i tiden.
En av de saker jag uppskattar mest är möjligheten att se välgjord epik med nordiska förtecken. Ovan syns delar ur teamet till finska historiska kvinnodramat Tell Everyone av Alli Haapasalo. Ljudläggning och närgånget foto samverkar på ett makalöst sätt. Marketta Tikkanen är lysande i huvudrollen flankerad av andra i utomordentliga prestationer, i denna ordkarga svärta uppblandad med glimtar av glädje på en hårdför institution på en ö 1898. En av mina främsta upplevelser på Draken, förvisso ingen munter historia. Danska omtumlande familjedramat Nyårsfesten och dess förvecklingar i regi av Paprika Steen med stjärnor som Tuva Novotny. Anders W. Berthelsen och Lars Brygmann, borde kunna locka publik till biografer. Förutsättningarna finns! Manus bygger på vad som händer när nykomling tas in i gemenskapen och okänsligt ifrågasätter släktens traditioner. Konflikter uppstår. Ett standardgrepp hos manusförfattare som fungerar.
Med tanke på folkmängd är Island ett osannolikt framstående. Har till och med en bok om öns filmunder och har förmodligen sett ett tvåsiffrigt antal på GFF. I år tävlade The Love That Remains av Hlynur Pálmason. Genremässigt kan den beskrivas som bitterljuv dramakomedi med oväntade övernaturliga inslag. Agerandet i den ofta till synes lyckliga familjen med tre barn och husdjur känns otroligt naturligt, skildras med varsam hand. Fast i förlängningen tätnar bilden när bekymren hopar sig för Sverrir Gudnasons fiskare. Var inte lika förtjust i svenska egendomliga kammardramat Mecenaten även om uppslaget att som städerska kliva in i till synes ouppnåelig miljö är originellt och inte helt orimligt. Störde mig dock på ologiska förloppet. Medförde att skärskådningen av ett glassigt lyxliv med tillhörande koder och hur absorberande individer kan träna sig till att kopiera världsvana maner, delvis försvann i maktspelets fysiska faser.
Påkostade dramat ovan sågs faktiskt på just Storan. I samarbete med Netflix hade Den svenska länken världspremiär. Den lanserades med ett samtal efteråt. Tidigare så gott som okända hjälten på UD som från 1942 trotsar sina överordnade för att med byråkrati kunna rädda judar med svensk anknytning, förekommer med sitt riktiga namn förkroppsligad av Henrik Dorsin, vars övertygande insats flankeras av i första hand Jonas Karlsson och Sissela Benn. Kostym- och rekvisitaavdelningen har tillsammans med ansvariga för skapandet av tidstrogna miljöer gjort ett imponerande jobb. Vad som måste framhållas är förstås tonen i berättandet, att man vågat sig på att föra in moment av situationshumor i en story egentligen renons på lustigheter. Skulle ha kunnat bli ett osmakligt platt fall. Lyckligtvis har regissörerna gott handlag med materialet, väger rädslan för fienden i argumenten, lyfter effektivt fram diplomatins förtjänster och vikten av mod och list.
Jag som sällan går på bio annars vill peka på betydelsen av bra manus. Hur befriande det är med visst mått av oförutsägbarhet i handlande. Svensk-engelska Bad Apples av Jonatan Etzler (presenterade sin film på Draken)hade begåvats med otroligt intelligent och klurigt manus. Hopplöst röriga intriger får mig däremot att tappa fokus, gör mig uttråkad. Applåderar mycket hellre åt att den som utmålats som offer plötsligt, eller gradvis, istället blir the bad guy eller vise versa. Dylika vändningar kunde beskådas i exempelvis i grekiska Bearcave, mexikanska Dreams och Scarlett Johanssons smarta och originella regidebut Eleanor The Great.
En observation är att hantverkskunnandet märks och ger en proffsig inramning, att flera konventionella spelfilmer tryfferas med art movie-avvikelser. Ett typexempel var den i övrigt socialrealistiskt framställda Urchin från England. Andra filmer som använde liknande teknik var Istornet och Hollands fyndiga skiftningar i utforskandet av Kafkas liv och verk och kulten kring honom. Noterar att i vanlig ordning är rökning den överlägset mest populära aktiviteten på vita duken, möjligen i konkurrens bilkörning. Rökning av nikotin och andra substanser är en synnerligen överexponerad syssla på film. Många betydelsebärande kyssar förekom givetvis. Simning var ett huvudtema i Becoming från Kazakstan och ett sidotema i obehagliga Chronology of Water av Kristen Stewart. Lysande barnskådespelare fick hjärtat att skälva i exempelvis Amrum, ovan nämnda isländska verk, ungerska thrillern Orphan samt franska klasskildringen Six Days In Spring. I sist nämnda rulle liksom i spanska Romeria badade ungdomar i flera scener. Min sista spaning rör just aspekter på klass. Ett verkningsfullt ämne att behandla om det vinklas med omsorg om detaljer, vilket sker i flera av festivalens filmer. Diametralt olika livsvillkor belyses, ofta på ett övertygande sätt som får oss tittare att haja till.
Har förvisso redan betonat att jag slapp magplask. Men jag hade svårt för det onda, ordlösa sagoskimret i Alperna som manifesterades i gåtfulla Istornet. Och tillfreds för att jag kom in på sponsorernas smyginvigning på Draken och kunde beskåda Jodie Foster i sin första fransktalande roll som privatspanande psykiatriker, var jag oförberedd på filmens tillkrånglade innehåll. Blev besviken! Jim Jarmusch kändes igen lite väl mycket från förr i sitt sätt att bete sig som en lakonisk matter-of -fact filmskapare i tre skilda episoder med bland andra Tom Waits och Charlotte Rampling i ledande roller.
Finns självklart mycket mer att säga om 49:e upplagan (inte helt korrekt då man skrockfulla hoppade över trettonde i ordningen). Möten, starka sinnesrörelser från episoder och liknande. En av de scener som berörde allra mest fanns i filmen ovan., ett mästerverk som skildrar hur slutfasen av nazismens ofattbara härjningar påverkar öbor och i en synnerhet en familj som tagit ställning. Avrundar min kanske alltför långa krönika genom att plocka ut ett tiotal produktioner som för mig är solklara 4:or,eller 4+ och i ett par fall fullpoängare. Några har eller kommer recenseras i Kulturbloggen av andra bedömare. Jag såg en gradering i MovieZine som i flera fall avviker från min bedömning.
Här är några personliga favoriter: Amrum, Broken English, flerfaldigt Oscars-nominerade Hamnet med Paul Mescal som Shakespeare och Golden Globe-belönade Jessie Buckley i rollen som barnafödande trolsk hustru, Re-Creation, läskiga dragningen till att återuppleva barndomens smärta i den bio-pic som fått titeln Chronology of Water, charmiga Calle Malaga med sitt öppna slut, intensiteten och konstnärliga laddningen i nämnda Tell Everyone, The Love That Remains, Eleanor The Great, History of Sound, Den svenska länken, Bad Apples, flerskiktade levnadsteckningen Franz K, sällsamt äventyrliga perspektivet i Hönan (hur mycket var trickfilm och vilka scener var autentiska filmade?)samt gripande franska Unga mödrar. Hög tid att sätta punkt för en lyckad festival jag hade stor behållning av.
