Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Krönika – Oasis i Cardiff – andra kvällen blev legendarisk

by

Oasis i Cardiff den 5 juli 2025. Foto: Thomas Johansson

Att vänta på något i åratal kan vara riskabelt – förväntningarna hinner bli nästan omöjliga att leva upp till. Men ibland händer det otroliga: verkligheten överträffar drömmen. För mig hände det den 5 juli 2025 i Cardiff, när jag äntligen fick se Oasis live – och det blev allt jag hoppats på och lite till.

Länge leve väntan

Jag har längtat så länge efter att se Oasis. När de spelade under sina storhetsår gick jag knappt på konserter, och chansen rann liksom bara förbi. Så när ryktet kom att bandet skulle återförenas för några exklusiva spelningar, fanns det ingen tvekan: vi måste dit.

Vi försökte få biljetter till premiärkvällen den 4 juli – men gick bet. Som plåster på såren lyckades vi istället få tag på biljetter till kvällen efter. Det visade sig bli en ren vinstlott.

Festen börjar redan på tåget

Redan på tåget till Cardiff började känslan byggas upp. Överallt Oasis-tröjor, bucket hats, öl i plastglas och förväntansfulla blickar. Våra bordsgrannar berättade att det alltid blir så här inför spelningar: en spontan fest på hjul. Mannen vid vårt bord var på väg till sin sjuttonde Oasis-spelning (!), medan hans vän, precis som vi, skulle se dem för allra första gången.

Att kliva av tåget i Cardiff var som att gå rakt in i en enda stor supporterklubb. Gatorna fyllda av fans, pubarna smockfulla, och musiken hördes från varje hörn. Ljuden av olika coverband väller in över gatan, tydligen det som det satsas mest på. Vi går in på The Piano Works, och blir imponerade av kvalitén på coverbandet. Hade inte blivit besviken om jag sett dom som en huvudakt.  Vi försökte ta oss in på ett annat ställe, men trängseln fick oss att ge upp snabbt. Istället gick vi mot arenan – där festen fortsatte.. 

Förband och förväntan

Utanför arenan ringlade kön till merchshopen som en lång orm av förväntan. Vi gick in och satte oss, redo för timmar av väntan på det magiska klockslaget 20.15. Först ut var Cast, som för mig bara var Walkaway, men det räckte gott. Sedan kom Richard Ashcroft från The Verve, som skickligt byggde upp stämningen när han avslutade med The Drugs Don’t Work, Lucky Man och Bitter Sweet Symphony. När han gick av scenen kokade arenan av förväntan.

Med 30 minuter kvar började den stora rusningen till barerna – eftersom man bara fick köpa fyra öl åt gången blev det som en ritual. Folk skyndade tillbaka med armarna fulla av pint, bara för att snart springa vidare till toaletterna.

This is not a drill

Exakt 20.15 tändes skärmarna med orden This is not a drill. Arenan exploderade. Första låten Hello blev precis det – ett rungande, gemensamt hej mellan band och publik.

Setlisten var densamma som kvällen innan, men det spelade ingen roll. Morning Glory gav mig gåshud som inte släppte på hela kvällen, och Stand By Me träffade djupare än jag trodde var möjligt. Det kändes som en enda lång kavalkad av största hitsen, levererade med en kombination av självsäkerhet och spelglädje som man inte alltid får se från band med så lång historia.

Ett magiskt ögonblick

Men det var när Don’t Look Back in Anger kom som allt stannade upp. Liam lät publiken ta över, och arenan förvandlades till ett enda stort körfält. Plastglas höjdes, armar sträcktes mot taket, och plötsligt stod tusentals främlingar och sjöng samma ord som om vi känt varandra hela livet.

När vi lämnade arenan fortsatte festen på gatorna. Folk sjöng fortfarande refrängen, någon skrålade Wonderwall, och det kändes nästan svårt att förstå att det faktiskt var över.

Två kvällar av magi – men andra kvällen blev större

Det blev exakt så magiskt som jag hade hoppats på – och lite till. Jag hade väntat i så många år på att få stå där och sjunga med, och när chansen väl kom var det inte bara en konsert, utan en kväll jag kommer bära med mig för resten av livet. När de sista tonerna av Champagne Supernova klingar ut, får jag tårar i ögonen, är det redan över. Det jag väntat på så länge, är över efter två timmar. 

Två kvällar av magi i Cardiff, men den andra kvällen… den blev något större än bara bra musik. Den blev legendarisk. Ett av årets starkaste musikminnen

Är det inte brottsligt att som Facebook godkänna annonser som lurar människor?

by

SVT berättar:
I en stor läcka från ett bedragarnätverk som Uppdrag granskning fått finns interna kostnadskalkyler som avslöjar nätverkets budget för marknadsföring: nästan 13 miljoner kronor – i månaden. En del av det hamnar hos Meta när bedragarna köper annonsutrymme på Facebook och Instagram, som ägs av Meta.

Häleri är förbjudet enligt lag, det vill säga att det är brottsligt att sälja varor som är stulna. Att dölja brott eller på annat sätt hjälpa brottslingar att begå brott är väl också olagligt? Hur kan du Facebook få fortsätta att publicera bedragarnas annonser år efter år?

Alla som använt eller använder Facebook har nog sett dessa bedrägliga annonser. Det är annonser med foto på någon känd person och så står det att den personen gjort en stor, oväntad vinst och budskapet är att vem som helst kan göra samma vinst. För att få veta mer klickar man på en länk och kommer till en nyhetssida (ser det ut som) som tillhör Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Fast det är en falsk sida, uppbyggd så det ser ut att vara seriös. Den som då går vidare hamnar hon bedragarna som lurar människor att investera, fast allt är en enda stor bluff som stjäl människornas pengar och ofta tömmer deras bankkonton och till och med lurar dem att ta banklån.

Uppdrag Granskning har samarbetat med ett antal journalister från ett trettiotal mediehus runt om i världen för granska läckta dokument från brottslingarna.

Lagstiftare i såväl Sverige som de flesta länder borde lagstifta och ställa Facebook inför rätta tillsammans med alla de brottssyndikat som lurar människor världen över på miljarder.

Facebook går inte att komma i kontakt med som användare. Redan det borde vara förbjudet. Det borde inte vara tillåter att bedriva kommersiell verksamhet utan att vara nåbar för kunder eller användare. Att det är omöjligt att få telefonkontakt med Facebook när något som också kännetecknar Blocket där många också blir lurar (inte av Blocket men hackare som lurar Blockets kunder). Blocket är något bättre än Facebook för det går ändå att få mail-kontakt med Blocket. Facebook är helt omöjligt att få kontakt med, i stort sett.

SVT berättar om UTGIVARNAS KRAV
1. Meta bör transparent redovisa vilka intäkter bolaget har från bluffannonser och vilka åtgärder som Meta vidtar mot brottssyndikaten som använder Metas plattformar.

2. Meta bör omedelbart förenkla anmälningsprocessen för brottsoffer som drabbas av bluffannonserna.

3. Utgivarna – med SVT, Sveriges Radio, UR, TV4, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna som huvudmän – kräver att polis, åklagare och domstolar ges ökade möjligheter att beivra bluffannonserna.

Men jag tycker inte detta räcker alls. Jag anser att Meta och alla andra som på olika sätt hjälper bedragare att lura människor ska lagföras och ställas inför rätta. Det bör vara brottsligt att underlätta på detta sätt.
Det är inte så att Meta/Facebook inte vet vad som pågår. Jag och många med mig har anmält dessa fejkade annonser i åratal till Facebook. Utan att något hänt. Meta fortsätter att tillåta bedragarnas annonser.

Göteborg Filmfestival 2025 – komprimerad fast fyllig redovisning

by

När: 23/1 – 2/4 2025

Var: 19 salonger på 8 biografer i Göteborg plus VR Experience i Nordstan, Hotel Draken och Yaki-Da

(Dessutom fanns möjligheten att streama filmer, se delar av utbudet on line i sin bostad, vilket visat sig vara är ett populärt alternativ.)

PRISER

BÄSTA NORDISKA FILM (Dragon Award): från Island When The Light Breaks

HEDERSOMNÄMNANDE: My Eternal Summer från Danmark i regi av Sylvia Le Fanu

PUBLIKPRISET (ingående i Nordic Competition): Före mörkret (Norge)

BEST ACTING (ur samma kategori om nio filmer som ovan): Andrea Broein Hovig för rollen i Kärlek

KRITIKERPRISET (filmer ur samma kategori som ovan): Flickan med nålen (Danmark)

BÄSTA NORDISKA DOKUMENTÄR: Trans Memoria

INGMAR BERGMAN INTERNATIONAL DEBUT AWARD: Harami i regi av Denise Fernandes

PUBLIKPRISET (bästa internationella film): Memoair of a Snail (animerad film från Australien)

Ungdomsjury-pris: Happyend

pressbild – Hanami

DRAKEN FILM AWARD till svensk kortfilm: Familj av Clara Vida

STARTSLADDEN (bästa kortfilm): Viktor Johansson för The Artist

STARTSLADDEN – Publikens pris: Cows av Jakob Márky och Kasper Häggström

SVENSKA KYRKANS FILMPRIS (Angelospriset): Leva lite av Fanny Ovesen

MAI ZETTERLING-STIPENDIET: Dokumentärfilmarna Annika och Jessica Carlsson

HONORARY DRAGON AWARD: Julie Delpy

NORDIC HONORARY DRAGON AWARD: Thomas Vinterberg

Två av deltagarna i Ingmar Bergman International Competion: Belkis Bayrak från Turkiet och Martin Sappia från Argentina intervjuas av Jonas Pedersen Hardebrant

Personlig utvärdering

Hur man än planerar genom att försöka lägga ett optimalt schema brukar efteråt könslan av att röra sig utanför festivalens centrum infinna sig efteråt. Var ändå på invignings-och avslutningsfest, hamnade på mingel med Bergman-veckan, såg några flerfaldigt Oscars-nominerade Hollywood-produktioner i festivalhjärtat Draken vilka blev slutsålda och kunde boka en exklusiv röda mattan-visning där drink ingick. Årets tema var olydnad och motståndets kraft vilket manifesterades i såväl spelfilmer som dokumentärer och i ett seminarium samt i den ironiska vinjett Magnus Krepper övertydligt förkroppsligar. Den ändrar skepnad halvvägs in i festivalen. Värt att nämna att nya konstnärliga ledaren för GFF heter Pia Lundberg. Om ni undrar över vädret var det ofta ganska ogästvänligt, blåsigt och framför allt regnigt.

Insåg för länge sedan att en handfull extraordinära visuella upplevelser är ett rimligt mål , ett mål som lyckligtvis infriades också denna upplaga. Hade tur, fick plats på samtliga visningar jag önskade, pressvisningar kompletterades med ett praktiskt bokningssystem plus en liten kvot för ackrediterade när det var utsålt. Saknade möjligen den där självklara fullpoängaren i år, en film som drabbar lika mycket på ett intellektuellt plan som emotionellt. De halvdussin verk vilka i skrivande stund haft starkast inverkan var storfilmen Brutalisten modellerad efter ett par banbrytande arkitekter, italienskt karga och vackra Vermiglio, dystra obevekligheten i danska My Eternal Summer, Komiska komplexiteten i Meet The Barbarians där Julie Delpy står för manus, regi och gör en huvudroll, osminkade skildringen av ett kompromisslöst och själviskt låtskrivargeni i A Complete Unknown samt skrämmande aktuella Det heliga trädets frukter om slöjupproret i Iran, fruktansvärda responsen från regimen och hur det fatalt påverkar en välbärgad familj med döttrar vars tillvaro slås i spillror med såväl inre som yttre fiender.

En stor eloge ska riktas till organisationen och alla volontärer! Sammanlagd publik på drygt ett par hundratusen personer ska ta sig in och ur biografer, umgås genom att visa hänsyn och gärna bidra till god stämning-. Filmer majoriteten uppskattar belönas med värmande applåder, extra mycket när regissörer/ producenter med flera närvarar. GFF är ett storslaget kollektivt och logistiskt evenemang som verkade fungera utan mankemang. Läste om en obehaglig incident, upplystes på fredagen om att fyra åskådare kollapsat och för eget vidkommande var jag på en pressvisning där ovan maskinist hade problem att få igång ljudet; en detalj i sammanhanget som omgående åtgärdades. Utan att veta i förväg fick vi på sedvanligt manér lyssna till och delta i ett så kallat q & a några gånger. Sådana arrangerades i samband med visningar av ovan nämnda My Eternal Summer, The Last Paradise On Earth (fascinerande socialrealism från Färöarna om hemhörighet) samt i dokumentären om Wilmer X (se föregående krönika).

Producent, regissör och huvudrollsinnehavare från The Last Paradise on earth på Bio Roy

Endast en dag åkte jag hem till Mölndal för att senare återvända. Det inträffade i samband i samband med att jag hade sett cineastiskt fullgångna Vermiglio, fint introducerad i inspelad form av kvinnliga regissören. Berättelsen med sina fullkomligt fantastiska barnskådespelare och betydelsebärande blickar tog började redan 09:45 andra helgens lördag bekvämt nedsjunken på balkongen på Roy. Samtliga övriga dagar tillbringades i Göteborg, antingen i ett GFF-svep eller med andra aktiviteter inlagda. En ibland irriterande omständighet är att de ansvariga för presentationer vilseleder, publicerar påståenden som definitivt bör ifrågasättas jämte alltför diffusa beskrivningar.

. Största niten var den obegripliga sf-parodin Imperiet av Bruno Dumont, vars meningslösa hopkok av groteskt framställda strider med utomjordingar gjorde att jag lämnade uttråkad efter femtio minuter. Att kalla finska, sexfixerade relationskomedin Sudden Outbursts of Emotions charmig måste betraktas som falsk marknadsföring. Manus baserat på en roman av Anna-Lena Härkönen (läst hennes Akvariekärlek som också filmatiserats) har en närmast hysteriskt uppdriven ton, vilket förvisso lockar fram åtskilliga skrattsalvor.

Hade avsevärda problem med att förlika mig med minst sagt destruktiva kärleksspiralen i franska Beating Hearts á la Till sista andetaget. Likaså att förstå den urspårade motivbilden i Book of Joy från samma land, när tjänst hos kyrkan i missriktad iver att hjälpa övergår i att ställa upp på förödande narkotikaaffärer parat med en uppblossande passion.. Kommer bli för innehållsrikt att analysera varje film jag såg. Kan dock konstateras att det råkade bli en hel del historier förmedlade på franska. Två av dessa motsvarade nätt och jämt mina förhoppningar. Dels glansigt vackra filmatiseringen av coming of age-romanen Bonjour Tristesse läst den ”tyngdlösa” 50-tals klassikern ) med ett par kända namn i rollistan i regi av en kanadensisk debutant som också är författare. Dels lite röriga och intensiva Tre väninnor i en anda av Rohmer plus en humoristisk aspekt; trots att filmens kommenterande voice-over uppträder som en gengångare synlig endast för sin forna maka.

Jannike Åhlund håller välkomsttal under Bergman-veckans mingel på Hotel Draken

Andelen drama och thrillers överväger i utbudet fast det går att hitta välgjorda komedier, pärlor genomsyrade av absurdism och lärorika dokumentärer. Gäller att blanda genrer, förhoppningsvis finna exempel på skickligt hantverk representerandes skiftande stilar, gärna från länder utanför västvärlden. Undviker helst engelskspråkiga filmer om de inte redan har distribution och därmed har textats eftersom jag har svårt att uppfatta repliker, särskilt när de levereras i forcerat tempo. Vikten av att åstadkomma ett minnesvärt slut ska kanske inte övervärderas. Vi lämnas i ovisshet i ett antal filmer, medan andra getts ett påklistrat slut, en epilog utan att upplösningens steg redovisas. Är detta en ny estetisk trend?

Att blickar kan säga mer än både förklarande repliker och redogörande monologer ( hanterandet av monologer behärskas mästerligt av Guy Pearce i Brutalisten) bevisades i otaliga scener. Bortsett från enstaka flopp och ett par besvikelser var det ett nöje att med ögon och öron ta emot gedigna verk vilka i flera fall hade stora kvaliteter. Foto, klippning, ljudeffekter, skådespelares övertygande insatser, målmedvetet regiarbete, intelligenta manus och engagerande musik är ingredienser som överlag samverkar i framgångsrika produktioner. Ett verk som skickligt laborerar med flera av dessa komponenter är The Last Showgirl vars febriga rytm och undergångskänsla påminner om intensiteten i actionfilmer. Ödena Pamela Anderson i en rörande paradroll och Jaime Lee Curtis gestaltar griper tag i en.

Fotot med växlingar från avslöjande närbilder till panoramavy var förstklassigt i många verk, liksom hur soundtrack och ljudläggning strök under handlingen eller försatte en i en speciell stämning. En företeelse jag faktiskt stördes av var hur regissörer överexponerade rökning vars tändande av cigaretter på ett ofta fånigt sätt symboliserade en cool trygghetsmarkör. Det var den enskilt mest förekommande aktiviteten i manus, nästan alltid som interaktion emellan protagonister. Ett tema av avgörande betydelse i ett knippe filmer jag såg var drogmissbruk. Antingen centralt eller så förekom problematiken som underström i i The Time It Takes, To A Land Unknown, Book Of Joy, Prescence och Brutalisten.

Av en slump såg jag ett par italienska filmer vars berättelser utspelades i en turbulent politisk tid. Både The Great Ambition om landets framgångsrike ledare för Kommunistpartiet och det också självbiografiskt nerviga far-dotter förhållandet skapat av Francesca Comencini, har med Röda Brigadernas kidnappning och mord på premiärminister Aldo Moro (finns gigantisk artikel på Wikipedia) som en fond för att spegla motsättningarna i landet. Två gedigna filmer!

55 årige fransk-amerikanske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Julie Delpy hade utsetts till årets hederspristagare. Hon har som bekant medverkat i många berömda regissörers projekt sedan ungdomen och på egna meriter nu uppnått stjärnstatus. Missade tyvärr när hon intervjuades. Kunde däremot jämföra hennes agerande för cirka trettio år sedan i romantiska nyckfulla mötet mot Ethan Hawke i Bara en natt, mot det i smarta skildringen av uppståndelsen kring en flyktingfamiljs ankomst till en överlag mycket välvilligt inställd by i Bretagne Men allt är förstås inte rosenskimrande. Där den förra bestod av filosoferande likt en ömsint bagatell, bör Meet The Barbarians klassificeras som ett snillrikt sätt att behandla en av vår tids mest komplexa frågor, den rent av mest brännande. Berättelsen lyfts av så många raffinerade vändningar och vad utmejslade individer har för sig att man baxnar. Roligt och ytterst tänkvärt på samma gång. Vad gäller upptrissad stämning och absurda förvecklingar kan paralleller dras till underhållande dramakomedin Goodrich vars intrig egentligen är tämligen tragisk. Michael Keaton ges rättmätigt epitetet formtoppad. Och den tjej som är hans snart tioåriga dotter är en otrolig talang, utlöser för mig festivalens främsta ögonblick av obetalbar humor.

Regissör, producent och manlig huvudrollsinnehavare i My Eternal Summer

Tanken är att snart sätta punkt. Mitt sista ämne kommer avhandla manligt och framför allt kvinnligt fokus. Maskulin styrka och i andra vågskålen skörhet, egoistisk hänsynslöshet kontra viljan att göra gott och lämna positivt avtryck. Konstruktiva egenskaperna tar överhanden i Brutalisten vars spektakulära och välgjorda resultat har likheter till sitt format med Oppenheimer och dess motsats i rafflande otäcka To A Land Unknown, , vars dramatik äger rum i Aten runt två fixande kusiner från Palestina. Manligt perspektiv i olika generationer utmärker också det raffinerade äventyret i Dog Thief vars miljö är högt belägna huvudstaden i Ecuador. Genom att belysa en föräldralös pojkes öde, hur han på ett udda sätt skaffar sig kontroll i en utsatt position växer en berörande berättelse fram.

I två vitt skilda berättelser som bägge var textade eftersom de har distribution, väger det relativt jämt i förhållandet manligt – kvinnligt. Syftar på Steven Soderberghs surrealistiska thriller Prescence vars utifrån kommande ondska det aldrig ges några nycklar till och den tokroliga skildringen av (vård)krävande mammor och en irländsk författardebutant på randen till genombrott, samt dennes oansvariga homosexuella vänner. Hysteriska tonläget i Four Mothers har gemensamma drag med den finska skabrösa komedin nämnd tidigare. Även om frossandet i kompisarnas Pride-utsvävningar känns onödigt påkletat, finns här många scener vilka fyndigt belyser förhållandet mellan utförare (sonen) och mottagare (mamman drabbad av stroke och de jämnåriga kinkiga kvinnor hon tussats ihop med).

Bra manus brukar ju ofta framhållas som en bristvara. Även om några älsklingar borde ha dödats (dvs alltför många uppslag) är manuset till Främmande språk riktigt bra då det vågar vara komplext. Cannesvinnaren Claire Burger har sammanställt en engagerande drabbning mellan två udda tjejer från Tyskland och Frankrike, konfrontationer som får blodet att svalla genom åtrå, kamp, kulturkrockar och skilda uppfattningar. En ung kvinnas öde är i fokus också i belgiska Julies tystnad, angelägen och kusligt aktuell genom att adressera misstänkt sexuella övergrepp inom elitidrott. Ett tennislöfte spelar övertygande huvudrollen vars knipa i form av lojalitetskonflikt uppenbaras efter hand.

Döttrarnas och deras skolkompisars livsfarliga frihetskamp i Det heliga trädets frukter i den nästan tre timmar långa film som medförde att regissören tvingades fly Iran, förtjänar givetvis uppmärksamhet, alla som menar sig vara feminister, eller ser det självklara i att stötta kvinnliga rättigheter uppmanas att gå och se. Och förhoppningsvis ta ställning mot det hedersförtryck som skamligt nog kunnat breda ut sig i vårt land. Ställde upp för att i somliga scener vara naken gestalta erotisk utlevelse i Hong Kong, gjorde den prisade aktrisen Noémie Merlant i Emmanuelle. Denna liderliga kultrulle från 1974 har gjorts i ett flertal remakes, fast inte tidigare regisserats av en kvinna. Huruvida personerna bakom projektet lyckats ska jag låta vara osagt. Sensualismen och omättliga begäret framställs snarare kyligt kalkylerande än med hetta.

Två kvinnor vilka arbetar på sjukhus i Bombay och bor ihop (läkare respektive sjuksköterska) har det trassligt på det privata planet. All We Imagine As Light är tillsammans med Dog Thief att betrakta som mina mest exotiska val. Den indiska filmen var vacker, växlade äventyrsscener med poetiska inslag och en gåtfull knorr. Dock totalt sett en halv besvikelse, gjorde ett splittrat intryck. Apropå kvinnligt perspektiv vill jag allra sist betona tonåriga livsaptiten som fängslar i ödesmättade Bonjour Tristesse och som fullkomligt tar mig i besittning i sorgliga My Eternal Summer.

Göteborg Filmfestival 2025 – Musikrelaterad krönika

by

I förrgår avslutades vad som marknadsförs som 48:e (skrockfulla hoppade man över att räkna med den trettonde i ordningen) årgången av Göteborg Filmfestival. Jag var för fjärde gången på plats i egenskap av ackrediterad press. Har inga exakta uppgifter om antalet biljetter till visningarna på åtta biografer, varav flera med många salonger. Det rör sig om cirka 270 000 biljettköp/ ackrediterade vilka har möjlighet att se omkring 245 filmer (inklusive kortfilmer i separata program) från uppskattningsvis 80 länder. Inbakad i siffran över sammanlagd publik är förmodligen de som valt att se festivalfilmer hemma on line. Med tanke på nödvändig höjning av biljettpris är det slående vilken lockelse GFF fortfarande utövar som mötesplats för branschen såväl som för filmentusiaster. Lade för egen del ett schema jag är relativt nöjd med utfallet av. Bestämde mig för att inte överkonsumera, acceptera att många intressanta filmer kommer missas samt prioritera att smälta intryck genom generösa pauser; ibland tillbringade på krogen. På elva dagar blev det totalt sett 28 ½ filmer, av vilka en handfull bör betraktas som nästintill fullpoängare. Återkommer i ny krönika med lagom(?) lång genomgång, värdering och personliga reflektioner

Hade turen att få en av de allra sista platserna till A COMPLETE UNKNOWN på dess första visning i Sverige på Draken. En bio-pic vars berättelse skildrar hur Bob Dylan etablerar sig i New York på folkmusik-scenen genom sin genialiska låtskrivarådra och hur han prompt insisterar på att gå sin egen väg. Något som kulminerar 1965 på festivalen i Newport. Kan inte jämföra med I´m Not There av Todd Haynes men har däremot läst den porträtterades memoarer. Äger endast ett halvdussin av Dylans album, varit på två konserter med trettiofyra års mellanrum, sett Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater och bevistat en tribut-gala på Stora Teatern i samband med att låtskrivargeniet fyllde 70 år. Man behöver vara nyfiken på Dylans biografi, fast absolut inte nördigt insatt för att ha behållning av skildringen som fått en drös Oscars-nomineringar. Till saken hör att det krävs av skådespelarna inte bara att deras utseende liknar förlagorna, utan att de dessutom lär sig sjunga som Bob Dylan, Joan Baez, Pete Seeger och Johnny Cash. Thimotée Chalamet övertygar med sitt porträtt av den buttre, produktive och föga sympatiske ikonen. Chalamet är jämte Edward Norton och Monica Barbaro i bärande biroller nominerad till flera priser.

Såg på Biopalatset ELLIS PARK om den australiensiske musikern Warren Ellis vars betydelse för Nick Cave och dennes sound inte kan överskattas. 59-årige multiinstrumentalisten, soundscape-artisten och kompositören av filmmusik bjuder på sig själv. Han ger oss bakgrunden till bevarandet av ett unikt tuggummi, spelar sina huvudinstrument fiol och piano, refererar till The Bad Seeds som han anslöt till på 90-talet och synliggör drivkraften vid sidan om konstnärliga skapandet. Den skäggprydde och lite fåfänge mannen visar sig ett skyddshelgon för ett djurreservat i Sumatra, där man ger skadade vilda djur en fristad i syfte att om möjligt släppa ut dem i naturen efter rehabilitering. Ellis besöker dessutom sina föräldrar vilka bor tämligen primitivt. Av pappan som dör under arbetet med dokumentären tycks han ha ärvt en del av sin talang. En värmande film om en humanistisk excentriker som trivs bäst långt ifrån bilden av förutsägbara rockmyter

.

Halvvägs in i festivalen styrde jag stegen mot Hagabion för att se en dokumentär om kemin i Wilmer X, sammanhållningen och gemensamma kärleken till musiken, men också ofrånkomliga slitningar och schismer i ett långlivat rock & roll band med känsla för svängig rhythm & blues; spetsade med svenska texter av deras sångare Nisse Hellberg. Mitt förhållande till Wilmer X kan jämföras med det jag har till Bob Dylan. Sett dem på Liseberg, har Teknikens under på vinyl och en samling av hits på cd och läst biografin om Nisse Hellberg (på hans meritlista ett flertal soloalbum och samarbete med bland andra Peps). Uppskattar verkligen hantverket hos bandet och särskilt extasen de uppnår live. Efter kamp för finansiering av ett projekt utan några som helst pluspoäng vid ansökan och två hängivna år i klipprummet , förmådde filmaren Stefan Berg (gjort Tusen bitar – filmen om Björn Afzelius som jag recenserat här) att få ihop en engagerande dokumentation. Intervjuer varvas med liveklipp från nutid och rikhaltigt arkivmaterial. Medlemmarna i Wilmer X är på plats jämte några fans vilka också figurerar i NÄR TIDEN STANNAR.

Efteråt sker ett intressant samtal. Vad som i filmkretsar kallas q & a med regissör och gruppens låtskrivare, enligt egen utsago inte någon extrovert person. Det fortsätter med häng i Hagabions bar där Sticky Bomb kör ett DJ-set. Utanför salongen påminner jag Jalle Lorensson om ett gig i närheten med ”Fjellis” för så där trettio år sedan vilket han minns. Råkade få chansen att prata om spelställen och konserter med Thomas Holst vid den runda bardisken och efter honom kom jag i givande samspråk med Stefan Berg, ansvarig för att energin och glädjefyllda magin hos ett mycket vitalt band äntligen visualiserats i en genomskådande dokumentär, vars SVT-format tyvärr tvingats klippts ner till hälften. Varför inte två delar likt dokumentären om Nationalteatern? Hur som helst mycket stimulerande evenemang med oväntad bonus.

En banbrytande kompositör som drar paralleller till (bild) konstnärer är Brian Eno, vars katalog spänner från utkristalliserat enkla popmelodier, till epokgörande ambient-klanger, lika omtalade samarbeten och suggestivt berömda beats på Remain In Light respektive My Life In The Bush of Ghosts. Från genombrottet som synt-pionjär i Roxy Music guidar han oss fram till nutid över femtio år senare. Med ny teknik där varje visning frambringar nya element låter Gary Hustwit ljudkonstnären träda fram i helfigur. Hans noga formulerade tankegångar uttalade i eftertänksamt tempo är skönt nog förhållandevis lättillgängliga, vilket är en stor fördel eftersom ENO är otextad. Bildstormande regissör har förstås riklig tillgång till arkivmaterial inklusive en dokumentär (finns på VHS hos mig) tillverkad 1990, samma år Apollo släpptes. Laddade upp med att spela några av mina vinyl-plattor av Brian Eno. Enda nackdelen med att sitta på Stora Teatern under hundra minuter var av ergonomisk art. Man fick i längden ont i nacken av att titta upp mot duken sittandes på parketten utan lutning.

Befann mig på INVIGNINGSFESTEN under halvannan timme. Kom ganska sent direkt efter biobesök, vilket innebar att jag missade huvudattraktionen Dungen. Det tog extra lång tid att komma in på Hotel Draken eftersom många ville vara med och det var kaos vid garderoben. Att jag nämner festen beror främst på att jag njöt av ynglingarna på bilden ovan, nämligen Valter Saarva trio. Han själv vid pianot, Hjalmar Marcus Martner på kontrabas samt Gabriel Säwström Figueroa bakom trumsetet. Under 30-40 minuter lirar de med härlig glöd standards på ett uppfinningsrikt sätt. Har hört den lovande pianisten jamma på Utopia.

Att lyssna på intensiva The Exorcist GBG på Yaki-Da blev den stora behållningen på AVSLUTNINGSFESTEN. Här i nattklubben på fyra våningar brukar annars högkvalitativ jazz spelas, lite som kuliss i restaurangen längst upp. The Exorcist har gjort ett knippe album och lanseras i termer av dödsdisco och rymdfunk. Skulle vilja påstå att de påminner om speedad drum & bass kompletterad med harmonik från syntar. Skicklige trumslagaren Pontus Torstensson kände jag till sedan tidigare. Övriga heter Timo Lundgren (stabil elbasist) och Petrus Fredestad på keyboard/ synt. Tajta trion kännetecknas av en tung, rytmisk ljudmatta kombinerat med passande syntslingor. Deras kompakt frustande groove fångade mig direkt. Kul med maximal output i överlag högenergiskt bpm

OBS Har av förklarliga skäl haft svårt att fokusera denna dag då det värsta massmordet i modern tid inträffat på svensk mark i Örebro. Man blir fullkomligt bedrövad och förskräckt av utvecklingen i Sverige.

MP hycklar om kollektivtrafiken

by

Miljöpartiet styr i Stockholms stad tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det vore bra för miljö och klimat om de styrande satsade på kollektivtrafiken. Men MP och S gör precis tvärtom: de gör det så dyrt att åka kollektivt att många hellre använder bil.

Onsdagen, den 8 januari 2025, priset för att åka kollektivt i Stockholm. Priset för att fylla på för ett 30-dagars periodkort höjs med 40 kronor och kostar framöver 1 .060 kronor. En enkelbiljett höjs från 42 kronor till 43 kronor. Samtidigt höjs också priset för själva SL-kortet.

Det är alltså en höjning från redan alldeles för höga priser. Det är ju tvärtom så att om MP menade allvar med miljöpolitiken skulle de kämpa med näbbar och klor för att kollektivtrafiken skulle bli gratis eller nästan gratis. Även S och V borde fundera på det. Vem sida står det på, egentligen?

Miljöpartiets Anton Fendert säger till Dagens Nyheter:
Bakgrunden var den ekonomiskt ansträngda situationen för SL.
– Läget är mer stabilt nu, men vi står fortfarande inför tuffa utmaningar, sade trafikregionrådet Anton Fendert (MP) till DN i oktober.

Det är är inget annat än hyckleri från MPs sida, tycker jag. Varför kan inte politiker ändra samhället? Finns det något skäl till att SL måste bära sig? Finns det inget samhällsintresse av att ha en fungerande och trevlig kollektivtrafik i Stockholm? Finns det inget samhällsintresse från MP, S och V av att människor med sämre inkomster kan resa inom Stockholm?

Dessutom har servicen starkt sänkts för kollektivtrafiken i Stockholm. Det har rapporterats en hel del om försämringar inom kollektivtrafiken. Men det borde ju istället satsar på att bli bättre och trevligare? Det är aldrig trevligt att åka med tunnelbana eller pendeltåg eller buss i Stockholm. Det är kallt att vänta och platserna som är märkta för att människor som har svårt att gå ska kunna sitta nära utgång beslagtas ofta av pigga, unga män som varken har svårt att gå eller är gravida. Men det finns ingen som har till uppgift att informera resande på tågen. Värdarna är borttagna.

Så här blir resultatet när makthavare lever under helt andra ekonomiska förutsättningar än de många som måste vända på varje krona.

MP värnar tydligen om cyklister men alla kan inte cykla till allt. Föräldrar som ska följa med barn till skolor eller sportevenemang kan inte alltid cykla med dem. Äldre människor kan inte alltid cykla för att handla. Stockholm blir en plats endast för de med höga inkomster. Är det vad MP siktar på?