Krönikor

Ystad Sweden Jazzfestival – en fantastisk festival

7 augusti, 2018 by Mats Hallberg Leave a Comment

1-5/8 2018

Ystad med omnejd

Ingår i Europe For Festivals (Remarkable Festival) och Five Star Festivals

Konstnär Angelica Wiik

När jag studerade programmet blev min konklusion, att här fanns inget jag skulle gråta för att ha missat. Tillbaka från Österlen måste omdömet väsentligt modifieras. Jag är lycklig över att fått genomföra en musikalisk överdosering, vilket betyder över 25 konserter på mindre än fem dygn. För nionde året arrangerades denna magnifika musikfest, vars konstnärlige ledare Jan Lundgren är värd alla upptänkliga lovord. Hur han klarar att presentera majoriteten akter, när han samtidigt är ansvarig för egna lysande spelningar är och förblir en gåta. Hans kontaktnät, 120 uppoffrande volontärer, geografiska läget, finansiella lösningar i form av sponsorer/ kulturstöd, fina ljudanläggningar, tillräckligt antal scener av varierande storlek samt närmare elvatusen biljetter. Listade faktorer är avgörande för att framgången vidmakthålls, vilket avspeglas i biljettförsäljningen som hamnade på drygt 10 600. Bland oss nyfikna musikälskare frodades en mycket positiv stämning. Har varit på åtskilliga festivaler, både som vanlig publik och ackrediterad press. Kan inte erinra mig att service, logistik och programplanering fungerat lika förträffligt någon annanstans. Otroligt hur väl inarbetad organisationen är. Det strulade aldrig. Inte undra på att Grammy-belönade världsartister känner sig välkomnade. festivalen har rättmätigt mycket högt anseende. I arrangörernas matkö stod förresten vid ett tillfälle, precis bakom mig, ingen mindre än Lizz Wright. Inte utan att man blev en smula exalterad och starstruck.

Foto Kenny Fransson

Bodde centralt på lägenhetshotell. Med avbrott för mat och fika blev det ideliga cykeltransporter bland mestadels pittoresk bebyggelse, till olika spelställen från förmiddag till sena kvällen, vilket innebar att konserter på några mils avstånd i Löderup fick prioriteras bort. Konserter hölls på två charmiga innergårdar under bar himmel (ingen nederbörd detta år), i två fina kyrkor, på stadens imponerande konstmuseum, vid lyxiga Saltsjöbad och på relativt nybyggda Ystad Arena där elitlag har sin hemmaplan. Mittpunkt för festivalen är stadens anrika teater med skivshop i tält. Enda påtagliga nackdel här är avsaknaden av fläktar, därför öppnas dörrarna efter varje låt. Unikt och underbart att vara med om, har det berättats för mig, var en gryningskonsert vid Ale Stenar med future jazz -pionjären Nils Petter Molvaer på trumpet och elektronik. Landshövdingen vaktade (en politiker jag intervjuat). En viktig omständighet som inte bör bortses från är akustiken. Ljudet var genomgående väldigt bra (undantag fanns), en förutsättning som måste klaffa, såväl för publikens trevnad som kräsna ljudtekniker hos Jazzradion. (Man spelade in mycket för framtida utsändningar.) Märktes att arrangörerna investerat i högklassig ljudanläggning i Ystad Arena. Vi förskonades helt från dränkande bas.

Foto Harry Paavolainen Efva Attling – Camilla Ahlgren – Anne Lundberg

Traditioner upprätthålls! Välvillig publik applåderar efter varje solo / feature, vilket ibland tenderar till att gå till överdrift, riskerar störa påföljande takter. Publikens sammansättning är VÄLDIGT blandad, med viss övervikt för mogen ålder. En jazzparad längs gator kring Stortorget med dixieband – i år Second Line Jazzband från Göteborg – inviger festivalen, jämte en tornväktare från St:a Maria Kyrka. Jag var på plats och hörde trumpetaren Mårten Lundgren blåsa fanfarer, liktydigt med diverse svenska folkmelodier. Att utse prominenta ambassadörer är en annan god tradition. Konferencier Anne Lundberg (till vardags på SVT) lät oss lära känna årets val, det vill säga formgivaren Efva Attling ( musicerat med självaste Esbjörn Svensson) och manusförfattaren Camilla Ahlgren (mest hyllad för teveserien Bron). Återkommande aktivitet är också att originalet till konstverket (bild längst upp) som gjorts till detta utomordentliga kulturevenemang, auktioneras ut genom att spekulanter lägger bud. Vet inte om jazzfrukostar var en nyhet för i år. Då jag ju bodde mitt i smeten, hann jag ta mig till den vars ämne var “Lars Gullin 90 år”. Kunnige Jan Bruér (förr hördes han i P2) guidade oss med åtskilliga musikexempel. Fick veta att den signifikanta barytonsaxen hade flera föregångare: dragspel, piano och klarinett. Tog en kort paus från all pulserande livemusik, när jag besökte ett galleri som visade fascinerande akvareller(?) av Hannah Svensson. Samtidigt som jag såg hennes utställning I jazzens tecken fick jag en pratstund med galleriägaren. Vi samtalade en stund om den i fjol tragiskt bortgångne Janne “Loffe” Carlsson (som spelat med Hannah), vars konst skulle ha ställts ut på galleriet.

Foto Harry Paavolainen

Ur ett dignande utbud och ett “överlastat” anteckningsblock vill jag ha vissa iakttagelser till “protokollet”, vid sidan av kommande recensioner. Orkade närvara en stund vid Marinan på två nattjam vars husband var härligt flexibla Sven Erik Lundeqvist trio. Hörde minst tre kvinnor sjunga. Drog flera jackpottar eftersom jag därtill såg instrumentalister som Mårten Lundgren (bilden ovan), the man himself Jan Lundgren och Jukka Perko med sin mjuka ton. Några konserter missade jag första halvan av eller första halvtimmen. Av dem blev jag oerhört upplivad av gitarristen Christian Beckmulin och hans tyska Quartet med en markant formtoppad Lutz Krajenski på hammondorgel. Mer splittrat intryck gav Almaz Yebio och hennes återupptagna grupp Twist´n Shout featuring Karl-Martin Almqvist. I Ornette Coleman´s anda formulerade man sig gärna krängande och avigt. Tonspråket inklusive sången, undanglidande och svårtillgängligt emellanåt, fast In Flames var en pärla. Magnus Lindgren och hans Stockholm Underground med Ida Sand njöt jag av utan att låta pennan vara igång, eftersom jag entusiastiskt recenserat detta vitala grooviga soulflöjt-projekt i både OJ och Kulturbloggen.

Flera vidunderliga arrangemang under avslutande galakonserten och i Lundgren & Backenroths bokstavligt talat seriösa musikmöte med tysk kör (recensioner kommer), var skrivna av Martin Berggren (foto se nedan). Mycket beröm utdelas till honom, vars pianotrio jag hörde ett par fräscha låtar med när jag anlände till presscentret. Välljudande, men alltför harmlösa, var swingdoftande vokaltrion Miss Sway tillsammans med bland andra tidigare nämnde Mårten Lundgren. Första dagarna dominerades av högklassiga vokala inslag. Jämnades ut efterhand, hänfördes över allt ifrån otroliga trumpetare över basister och organister till storartade trumslagare. Pratade med en kollega vars absoluta fullträff blev Phronesis. Till honom sa jag att överst på min topplista hamnade i knivskarp konkurrens Youn Sun Nah Quintet. Har glömt att nämna att Monty Alexander var hedersgäst (en annan festivaltradition). 2019 blir det ståtligt 10-års jubileum 31/7 – 4/8 och då kommer jazzsoul-favoriten Gregory Porter. Lita på att undertecknad också kommer!

Foto Markus Fägersten

De intima akterna övertygar på årets Storsjöyra

30 juli, 2018 by Petter Stjernstedt Leave a Comment

Loreen bjöd på magisk afton i Stora teatersalongen.Det är nåt visst med Storsjöyran. Det är en festival med bredd som bjuder på flera överraskningar. Det finns nåt för alla smaker. I 35 somrar har festivalen varit i trogen tjänst åt länet Jämtland. Och vilka festivalår det har varit med Lady Gaga, Pet Shop Boys och i år Kraftverk som dragplåster. Och som alltid avslutar Evert Ljusberg, presidenten över Jämtland, festligheterna med ett tal som pricksäkert beskriver världsläget och med skratt och allvar får publiken att energiskt vifta med sina Jämtlands-flaggor i luften. Jämtlänningarna kan vara stolta över ännu en lyckad festival.

Låt oss ta det från början. Det här är Petters Storsjöyra anno 2018. Festivalen satsar på både intimt och storslaget. Dragplåstren är i år världsstjärnan Zara Larsson, rock’n roll-mannen Thåström och synth-legendarerna Kraftverk (Som välförtjänt får en egen recension). Här finns mindre akter. Brunflo-födda Junior Brielle är bandet som får Kent-abstinensen hos Jocke-fantaster Sverige över att avta. Med bröderna Röhding på scen kokar Zigzag-tältet över. De har energi och utstrålning som få. Bröderna har enbart släppt fem-sex låtar. Men redan är de stjärnor. Som avslut av kvällens konsert bashar de i klassisk Tough Alliance-anda sönder en dator framför scenen. Det är är rock’n roll det.

Fler akter manifesterar både i attityd och känsla rock’n’rollen. Vi har fullblodsproffsen Vaccines från London och Wolfmother, en hårdrocksakt från Sydney Australien. Båda gör starka insatser. Blues Pills är den svensk-amerikansk-franska kvartetten frontad av sångerskan Elin Larsson med rötter i Östersund. De är ett lyckopiller som får den största skeptikern att snabbt lägga ifrån sig röda pennan. Kanske är musiken något ooriginell, men Elins hårdrocks-attityd och energi på scen tar bandet långt.

Rockmannen Thåström gör som alltid en stabil konsert. Det är kompetent och proffsigt, men Thåström har aldrig fallit mig i smaken. Det är för allvarstyngt. Som artist saknar Thåström självdistans. Jenny Wilson spelar i en annan genre-liga, men med fuck you fingret högt upp i luften kan hon tituleras årets kaxigaste. Hennes exorcism av house och electro med självutlämnande texter om våldtäkt och utsatthet träffar rakt i solarplexus.

Zara Larsson är 21 år fyllda redan ett proffs. Hon har varit förband åt Justin Bieber och tillsammans med musikproducenten David Guetta släppte hon 2016 den officiella EM-fotbollslåten “This One´s For You”. Hon är orimligt stor. Som backning har hon ikväll ett gäng proffsiga kvinnliga dansare. De bidrar till kraftpaketet som är Zara Larsson. Hon är artisten med pondus och professionalitet äntrar scen. Zara vet exakt hur hon ska få igång publiken. Hon charmar alla, även om fokus är snarare musiken än mellansnacket. Hennes röst är stark och helt klart jämförbar med storheter som Rihanna medans showandet liknar Beyonces. Musikmässigt är det radiovänligt, men kompetent. Med åren har hon samlat på sig ett batteri av hits som hon smäller av en efter en denna lördagskväll. Och jag kan inte för en millisekund sitta still. Det känns stort att äntligen få se henne live.

Zara må ha det som krävs, men hon är fortfarande en kommersiell artist som går slaviskt efter branschens regelbok. Då är det skönt att få se artister som vågar bryta normer och testa på nåt annat. Loreens spelning på Stora teatersalongen är magisk. Det är hon, en synthesizer, en pianist och ett piano. Thats it. Likt en Norah Jones sjunger hon ut med starkaste soulrösten. Pianot och den brummande synten hörs i bakgrunden. Musiken minner om Leonard Cohen eller John Legend. Stämningen är elektrisk och går närmast att ta på. Publiken är knäpptyst när strålkastarljusen riktas mot Loreen. Den lågmälda Euphoria får mig att gråta floder, likaså hennes moderniserade Statement. Jag har alltid imponerats av Loreen för hennes kreativitet. Och har sedan länge förstått att hon har ett betydligt bredare register än hon vågat visa på.

Loreen konkurrerar om rubriceringen “årets mest intima” med Jennie Abrahamson vars vackra synthmusik om apokalypsen skapar stämning nere i Intiman på Storsjöteatern. Det regnar där ute och folket flockas till värmen nere i källaren. Jennie är självutlämnande. Hennes musik tränger in i varje por. Jag älskar syntorgeln. Likt en intimare Anna von Hausswolff framför Jennie sin lo-fi-electro. Som avslut hör vi den nedtonade My Favorite Things från musikalen The Sound of Music. Jennie berättar att hon tvekade in i det sista om hon skulle ha med låten på kvällens konsert. Men ett enträget fans fick henne att ändå göra så. Denna ödmjukhet tillsammans med ett finlir gör att årets bästa akter Loreen och Jennie Abrahamsson överträffar sig själva. De är artister som drar till sig en ny publik som annars aldrig hade hört dem. Detta är Storsjöyran, överraskningarnas och kreativitetens festival, som bland sommarfestivalerna sticker ut.

Petter Stjernstedt

Tillsammans Cup – kärlek till Sverige – Tillsammans

6 juni, 2018 by Thomas Johansson Leave a Comment

Nationaldag, den 6 juni, och röd dag sedan 2005, så det känns som vi inte riktigt vet hur vi ska fira denna tillsammans. För två år sen, mitt under den period av stor invandring så skapades Tillsammans Cup på Enskede Ip. I år arrangerandes den för tredje gången och nu har den spridit sig, och arrangeras på ursprunget – Enskede Ip och arton andra platser.

Stockholm
Örebro
Österåker
Katrineholm
Motala
Kristianstad
Helsingborg
Botkyrka
Fisksätra
Halmstad
Sundsvall
Akalla
Örnsköldsvik
Höga kusten
Osby
Gävle
Sundbyberg
Malmö
Bollnäs

Kulturbloggen är på plats för tredje året på raken. Erkänner, vi älskar den trevliga stämningen, och att det är helt OK att gå omkring med en tröja där det står Heja Sverige på. Tillsammans Cup har växt till en nationell offensiv för mångfald och visar på exempel på vad som kan göras.

Erkänner att det är artisterna som lockat oss. I år blev de utlovade fem artisterna till slut tre, men de tre var desto bättre. Att gratis kunna se Parham, Janice och Norlie & KKV på en scen i Enskede är makalöst. Att sen se Norlie stå i en kö till en matvagn som alla andra gör att det känns på riktigt. Det här är en fest, en fest för fotbollen, för Sverige och för att vi vill leva tillsammans.

Every Million Miles släpper video om plasten som förstör våra hav

5 juni, 2018 by Petter Stjernstedt Leave a Comment

I Europa slängs varje år tonvis av plast och skräp i naturen. Med en ny EU-lag som förbjuder engångsplast kan sopmängden halveras, enligt EU-kommissionen. I samband med Världmiljödagen -den 5 juni – uppmärksammar Stockholmsbaserade Every Million Miles miljöfrågan med en låt och musikvideo.

Remember that cup of coffeé you had three years ago or that bottle your daughter played with last summer?..Things we use for a moment last a lifetime in the sea. Med de dramatiska orden inleds låten “Down by the shore”. Vi ser ur fågelperspektiv det azurblåa havet. På ytan gupar plastpåsar och läskflaskor runt. Det är en hemskt syn -men en realitet.

“Down by the shore” handlar om plastutsläpp i naturen. Det är mjuk snällpop a Deportees när den är som bäst. Videon är gjord i samarbete med Håll Sverige Rent som arbetar mot nedskräpning i naturen.

Världsmiljödagen är en av FN:s temadagar som i år handlar om Havet.
Efter många års hårda förhandlingar enades världens ledare slutligen hösten 2015 i Paris kring klimatmålen. Samma höst klubbades I FN igenom Agenda 2030. Enligt forskare når vi inte målen i Parisavtalen om att hålla oss under 2 grader. För att ta oss dit måste vi hjälpas åt. Tryck på politiker att lyfta frågan högt upp på Agendan. Med Down by the shore vill Every Million Miles skapa en större medvetenhet. Vi kan inte kan fortsätta så som vi gör. Vi måste tillsammans ta vårt rättmätiga ansvar.

Videon

Se Kulturbloggen går klimatmarschen

Petter Stjernstedt

Samtal kring en modernare, inkluderande kulturpolitik

31 maj, 2018 by Petter Stjernstedt Leave a Comment

I ett samtal med kulturarbeatere med maktposition diskuteras Kultur i hela landet, bättre villkor för konstnärer och inklusion inom konstens sfär.

Samtalet som ägde rum på Kulturhuset i Stockholm utgick ifrån en visionär handlingsplan om ett feministiskt, intersektionellt konstfält. Läs mer om detta här. Efter en presentation av handlingsplanen följde en debatt med inbjudna riksdagspolitiker. De sa ytterst lite om handlingsplanen. Därför får de lite spelrum här. Visionerna uteblir, men de berättar om hur de vill fördela sina pengar till den kulturella näringen. Man är överens om att konsten ska vara värdeneutral. Den gemensamma fienden är Sverigedemokraterna som i höstas ville förbjuda menskonst i det offentliga rummet. Samtliga tycker inte politiken ska styra kulturarbetares verksamhet.

Därefter hålls ett panelsamtal med kulturarbetare. Inbjudna gäster är:

Terese Bengard, verksamhetsledare Hela landet ska leva

Roger Blomgren, professor Bibliotekshögskolan och forskningsledare på Centrum för kulturpolitisk forskning

Anna Carlson, ordförande Teaterförbundet/Skådespelare

Calle Nathansson, vd Folkets Hus och Parker

Sanna Rayman, journalist, Dagen Samhälle

Moderator: Hur ser ni på konstfältet så som det ser ut i nuläget?

Calle: Jag saknar kulturpolitiken i den politiska debatten. Det är mycket snack om migration, säkerhet och trygghet. Men inge konst och kultur. Vi har haft samma kulturpolitiska mål sedan 60-talet. Och ser man politikers prioriterade frågor så hamnar kulturen långt ner. Det säger nåt om hur låg ställning kulturen har i vårt samhälle.

Anna: Konstfältet är som det sägs i handlingsplanen ett homogent fält. Konst-,film- och designstudenter är oftast vita, medelklass och kommer från ett välbärgat hem. Därmed blir perspektivet snävt. Och vi politiker bara accepterar situationen. Vi vänjer oss vid att svarta har svårare att få stöd än vita och vi blundar för det fakto att det homogena inte ger en rättvis bild av vårt samhälle. Argumenten är uttjatade. För få kvinnor utbildar sig till regissörer och manusförfattare. “Det är tråkigt, men det är inte vårt fel”, säger politiker och kulturarbetare. Jo, det är vårt allas gemensamma ansvar att ändra på dessa strukturer och rådande normer som utesluter människor från arenor de förtjänar att vistas i. Det går visst, bara med tillräckligt stor vilja.

Sanna. Jag håller inte med. Vad som syns på scen är något som politiker inte bör lägga sig i. Vi i detta rum köper att vi ska ha ett feministiskt, intersektionellt konstfält. Men alla gör inte det. Det är problematiskt om vi jämt och ständigt ska påtvinga ett bestämt perspektiv över kulturen.

Calle. Alltså. När ensidighet dominerar berättelsen så påverkas kvaliteten. Diskussionen kring att bredda konstfältet måste vara levande. Vi som sitter på makten bör inte styra verksamheten. Jag är själv mot kvotering. Det är fel väg att gå. Vi måste se över obalansen och fundera kring hur vi kan stimulera fler kvinnor och icke-vita att söka sig till dessa utbildningar. Ett sätt är att använda avidentifierade ansökningar. Då vet mottagaren inte vem som ligger bakom ansökan. På så vis kan andra grupper få ta plats på exempelvis konstfack.

Roger. Risken för styrning finns både från politiker och kulturarbetarna/institutionerna/teaterföreningarna själva. Exempelvis kan marxister göra en uppsättning som en Maoistisk-propaganda. Båda delar kan vara farliga.

Calle. Jag är osäker om jag förstår dig här, Roger. Men jag anser att politiker ska styra i minsta mån, men att en fristående grupp själva kan välja sitt perspektiv. Det lägger vi oss inte i. Jag ser inga problem med det.

Moderator. Hur mycket kan politiken styra?

Terese. Man kan styra på så sätt att resurserna fördelas över hela landet. Hela kakan kan inte gå till Storstaden Stockholm. Utan alla kommuner bör få ta del av kultur. För det krävs ekonomiskt stöd. Inom svensk kultursektor råder en extrem storstadskoncentration. Jag tror det är runt 44 procent av kulturpengarna som går till Stockholm. Det blir en
ond spiral då kulturarbetarna söker sig dit där jobben finns. Politiker bör bygga ut kulturens infrastruktur i hela landet så att Svensk kulturliv kan blomstra från Kiruna i norr till Skåne i söder.

Calle. Digitaliseringen är en revolution! Den gör att kultur enkelt kan spridas. Varför inte visa Västerbottens uppsättningar via biografer i hela landet. Det är ju briljant ju.

Terese. Visst, men det är också viktigt med själva live-upplevelsen. Folk vill se teater i sin egen bygd. För det händer något när man sitter i ett rum tillsammans och delar en upplevelse. Ekonomiskt stöd bör ges till alla bygdens teatrar, och inte bara insitutionerna i Stockholm.

Calle. Jag vill se ett kulturlyft där vi satsar mera på de ideella krafterna. Alltså att politiken gör det enklare för dem att verka.

Roger. Ge stöd åt folkets hus i hela Sverige. Och höj kulturens status genom att ta in den i all utbildning med fokus bildning. Jag har en kontroversiell tanke. Varför inte göra om lite. Genom att ta bort kulturpolitiken som egen domän, istället placera den under utbildningspolitik kan kulturen få en större tyngd där bildning är ett rättesnöre.

Hur bör livssituation för konstnär se ut och vad kan politikerna göra för att förbättra denna?

Anna. En professionell oavsett domän ska ha rätt att kunna försörja sig, ha rätt till alla försäkringssystem, få en vettig pension och så vidare. Alla ska kunna försörja sig hela året.

Sanna. Där håller jag inte med dig. Som student mot de humanistiska ämnena vet man redan att man tar en viss risk när man påbörjar sin utbilding. Alla får inte ett jobb som är direkt kopplad till ens utbildning. Så är det bara. Och det är ju knappast bara inom konsten som man har tillfälliga tjänster. En året-runt-jobbgaranti kan aldrig utlovas.

Terese. Alla ska kunna få jobb, även utanför storstaden. Vi måste öka tillgängligheten och bygga ut den kulturella infrastrukturen. Det är det enda rätta för att vi ska få ett land som florerar av spännande konstnärskap och kulturella yttringar.

Petter Stjernstedt

Krönikor

Footer

Om oss