• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Krönika: Facebook mot EU, vem vinner? Eller: Behöver vi verkligen Facebook?

16 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Det är en maktkamp på gång. Facebook vill fritt kunna hantera uppgifter om alla sina användare och föra över mellan Europa och USA och övriga världen, förstås. Allt för att kunna sälja riktade annonser och kunna nå målgrupper för marknadsföring – allt för att öka sina intäkter. Givetvis.

EU slår vakt om GDPR-reglerna.

PC för alla:
I Metas senaste kvartalsrapport antyder företaget att tjänster som Facebook och Instagram kan tvingas stänga ned i EU:s medlemsländer. Om man inte kommer överens om reglerna för dataöverföring, vill säga.

Voister:
Meta, företaget som äger bland annat Facebook, Instagram och Whatsapp, meddelar att flera av deras tjänster kan läggas ned i Europa. Anledningen är EU-lagstiftningen som gör att företag inte får överföra personlig data om EU-medborgare till USA.

Allt handlar om att tjäna pengar, givetvis:
Expressen:
Techjätten menar att överförandet av användardata till USA, som europeiska lagen GDPR förbjuder, är avgörande för att tjänsterna och dess annonsering ska fungera. Företaget trycker på att om inte ett nytt avtal kommer på plats kan plattformarna Facebook och Instagram behöva tas bort från den europeiska marknaden.

Hur viktiga är Facebook och Instagram för europeer? Kommer människor att vara redo att gå ut på gator och demonstrera för rätten att bli övervakade av Facebook? Ingenting förvånar mig längre när det gäller människors förmåga att indoktrinera sig själv sedan frihetsälskare gick sida vid sida med nazister i demonstrationer i Stockholm och Göteborg för rätten att få sprida smitta. Ja frihetsfolket verkar inte begripa att om nazisterna fick makten skulle rätten att demonstrera vara det första som försvann. Ja nu menar ju de som demonstrerade inte att de ville sprida smitta men de demonstrerade mot restriktioner som var till för att hindra att människor i riskgrupper blir svårt sjuka, vilket i praktiken betyder att de demonstrerade för rätten att sprida smittan. Nu är, förhoppningsvis, pandemin inte lika farlig längre så vi kanske slipper se frihetsälskare och realers gå sida vid sida med nazister igen. För frågan är: vilka grupper skulle kunna tänka sig att kräva att GDPR-reglerna inte ska gälla Facebook?

Det har funnits andra sociala medier, föregångare till Facebook, som försvann rätt snart, när de väl började försvinna. Det kan gå fort. Det finns flera stora nackdelar med Facebook, det får vi inte glömma.

En fråga är också hur beroende Facebooks ägarföretag Meta är av att vara stora i Europa? Jag tror det blir ett minus i deras vinst även om de troligen överlever ändå. Eller gör de det? Det finns många europeer och amerikaner som är vänner i Facebook och som byter erfarenheter i olika grupper. Om Europa försvinner kan många amerikaner tappa intresset för Facebook, Instagram och Whatsapp.

Jag tror att förlusten blir större för Meta än de räknar med. Kanske har Metas planer på att grunda Metauniversum vuxit och kanske är Meta redo att börja nedmontera Facebook med Instragram och Whatsapp?

Det finns en obehaglig risk att EU börjar kompromissa om regler för data-överföring. I Irland håller myndigheter på att undersöka om de kan släppa på reglerna för Facebooks skull.
Voister:
Just nu utreder IDPC, irländska dataskyddsmyndigheten, hur data om EU-medborgare eventuellt ska kunna överföras till USA. Beslut i frågan väntas komma senare i år.

Det är en farlig väg att gå för EU. Om de börjar att rucka på regler som skyddar den enskilde mot dataövering för Metas skull: när kommer nästa undantag?

Detta är enormt skrämmande. Många av oss minns säkert hur länge Facebook accepterade (och tjänade pengar på) falsk annonsering med bilder på kända svenskar som i fejkade annonser gjorde reklam för bitcoin vilket utblottade många.

Facebook samlar in gigantiskt mycket information om var och en av oss – vilket se sedan använder för att annonsera riktat. Det har gjort dess ägare stenrika. Det är inget fel att ha en affärsidé som ger inkomster. Även om jag måste välja mellan Facebook och Google helt klart skulle satsa på Google som ju ändå ger användare chans att tjäna en mindre summa genom att ha Googles annonser på sina hemsidor. Facebook låter oss göra allt jobb med att dra trafik och sedan är det Meta som drar in all finansiell vinst.

Ett av de stora problemen med både Facebook och andra giganter som Google, är den näst intill obefintliga supportavdelningen. Vilket annat stort företag skulle komma undan med denna obefintliga support?

Deras heliga algoritm som styr vad vi får se i våra flöden är till största delen programmerad för deras vinnings skull. 5.000 facebookanvändare har klickat att de gillar Kulturbloggens facebooksida. Men det struntar Facebook i och ett par tusen av dem får aldrig ens se den sidans uppdateringar i sitt flöde. För Facebook har i sin makt bestämt att de klickat gilla utan att egentligen vilja ha informationen. Denna diktatoriska algoritm är läskig.

För min del skulle jag inte sörja om Facebook försvinner. Det finns alternativ.
Ett alternativ är att hemsidor får egna diskussionsforum, så den som är intresserad av till exempel kultur kan diskutera det i forum kopplat till den webbsidan.

TikTok som alternativ tror jag inte på eftersom det är uppbyggt på videoklipp. MeWe finns som konkurrent till Facebook men den som vill ha ut mer av MeWe måste betala en liten summa varje månad. Det är jag tveksam till att den stora massan vill. Det är därför fritt för någon nytänkare att lansera något som kan fånga upp vårt sociala online-evenemang.

Arkiverad under: Krönikor, Toppnytt

Pandemin är över: Vad har vi lärt oss och vad bär vi med oss framgent?

9 februari, 2022 by Petter Stjernstedt

Så nu äntligen börjar den drygt tvååriga pandemin gå mot sitt slut. Mycket har förändrats i hur vi jobbar, hur vi hälsar och bemöter varandra, hur vi ser på sjukdom. Att stanna hemma från jobbet när man är sjuk är idag jämfört med tidigare en självklarhet. Frågan är vad vi behåller post-covid och vad vi tar med oss från denna historiska period ur mänsklighetens tidevarv.

I rapporten Lifestyle after lockdown lyfter ett gäng finska forskare de förändringar som vi människor tar med oss efter att covid-19 slutat klassas som samhällsfarlig sjukdom. Rapporten är från förra året men få förändringar kan skönjas från november 2021 vågar jag påstå. Mycket kan kopplas till klimatförändringarna och hur pandemin blir en generalrepetition inför det stundande hotet.

I rapporten blottläggs hur attityder, beteenden och värderingar förändrats hos invånarna i en medelstor finsk stad. Jag lyfter tre punkter ur rapporten.

1.Här finns förutsättningar för en övergång till ett mer hållbart liv både inom arbetsliv och på hemmafront.

Egen analys: Pandemin har visat att vi kan kollektivt anpassa oss i och med en större förändring. Vanor har brutits vilket ger utrymme för adaption.

2. Människor håller på att omdefiniera om vad det innebär att ha ett gott liv.

Egen analys: Många stockholmare flyttar från storstan för att kunna jobba hemifrån och samtidigt ha nära koppling till naturen. Det nya sätt att arbeta på har gjort det möjligt för oss att kunna få mer tid över till fritid.

3. Det finns en tydlig efterfrågan på att kunna göra förändringar för ett mer hållbart och godare liv.

Enligt rapporten halkar företag efter att kunna anpassa sig till denna efterfrågan.

Jag tror det är en tidsfråga innan fler företag öppnar upp för möjligheterna och möjliggör arbete hemifrån och tillgodoser andra önskemål. Det är nu vi kan ställa krav på arbetsgivaren för ett godare liv. För efterfrågan bara ökar vågar jag påstå.

Efter denna pandemi kommer vi att se på arbetet på ett nytt vis, kanske att vi vill gå ner i arbetstid eller ta vissa möten hemifrån. På så vis kan vi kombinera utomhusliv, fritid och arbete.

Vi kommer flera av oss sluta att hälsa på samma sätt som jag gjort tidigare. Vissa kommer återgå till handskakning, medan vissa kommer att avstå vid exempelvis möte med främlingar. Och vi kommer att stanna hemma när vi är sjuka. Detta kommer att rädda liv.

Vad pandemin har visat är hur benägna vi faktiskt är som människor att kollektivt anpassa oss och ta ansvar i en förändringarnas tid. Detta lyfter forskarna i rapporten som en viktigt slutsats.

Visst har de funnits de som slarvat. Men generellt är jag otroligt imponerad över svenska invånares insatser för att underlätta för vården och minska på smittspridning.

Jag känner ett visst försiktigt hopp inför en kommande och pågående förändring, en omställning som kommer innebära stora uppoffringar och anpassningar hos oss människor. Politiker verkar inte förstå vad en omställning innebär för hela vårt samhälle ( Det tyder den enasida debatten från måndags på då  frågan om kärnkraft eller inte var det enda som diskuterades). Men med tiden kommer även de att tvingas haja och greppa hela bilden ( Vi behöver äta mindre kött, mindre bilåkning, mindre flyg och så vidare).

Covid har visat hur vackert och betydelsefullt det är att vi kan samarbeta kring ett större projekt. Den stora utmaningen är fortfarande framför oss. Nu gäller det att att hålla i och hålla ut, som Tegnell skulle uttrycka det, i flera år framåt. Viruset är kvar för att stanna men klimatförändringarna kan vi stoppa. Nu gäller det att vara modiga och ta lärdomar från denna historiska period som äntligen är bakom oss. För vi har bara en planet och den ska vi värna om såsom vi värnar om våra äldre.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Krönikor

Göteborg Filmfestival 2022 – oturlig tajming, ödsliga pressvisningar och sevärda biofilmer.

9 februari, 2022 by Mats Hallberg

foto på lyckliga vinnare – från organisationens facebooksida

28/1 – 6/2 2022 i Göteborg

I förrgår vid 22-tiden hade sista filmen visats klart på årets festival, den 45:e i ordningen (fast har för mig att man skrockfulla inte räknade den trettonde upplagan). På 90-talet tog jag semester för att kunna göra långväga imaginära resor via vita duken. Tre senaste åren publik festival kunnat hållas har jag varit press. Såg i år 24 filmer på bio. Brydde mig inte om att överkonsumera, därför inget tittande online. Insåg att det kanske inte fanns plats som ackrediterad under slutfasen av restriktioner, en situation som innebar noggrann koll av vaccinationsbevis, krav på stora avstånd och tak satt till 30% av maxkapacitet.

Efter mitt påminnelsemejl kom emellertid bekräftelse samma eftermiddag GFF drog igång (smygstart skedde kvällen före). Då jag trodde att jag skulle bli ratad hade jag avvaktat planering, vilket för min del istället medförde dag-för-dag scenario. Tog det säkra före osäkra och baserade schemat på pressvisningar, vars antal i år hade utökats, mestadels förlagda till Biopalatset. Frekventerade också ståtliga Draken, Göta och Capitol. Fick anpassa dygnsrytmen, vilket var lite slitsamt om än värt besväret. Som framgår i rubriken besöktes pressvisningarna överlag av väldigt få, ett par gånger hade jag salongen i princip för mig själv. Skojade med Jan-Olov Andersson från AB om att här stoff till en krönika. Vid avnjutande av god två rätters på Skanhof såg jag platsen där Emma Gray intervjuade gäster varje kväll, intervjuer som sändes på nätet. Och i samband med premiärvisningen av Sven Wollters sista film Dag för dag, genomfördes vad som på fackspråk kallas Q & A. Min poäng är som aktivitet under festivalens hägn, ägnade jag mig uteslutande åt att se film på bio. Bevistade således inga seminarier eller dylikt. Och blev bara enstaka besök på presscentret vid Scandic Rubinen.

foto från festivalens facebooksida

En lite kontroversiell programpunkt var möjligheten att inför några filmer bli hypnotiserad. I det fylliga programmet fanns en essä av konstnärlige ledaren Jonas Holmberg rubricerad kaos och reda, eftersom Oordning utgjorde tema 2022. Honorary Dragon Award heter ett av festivalens hederspriser. Det tilldelades italienske filmregissören Luca Guadagnino. Två av hans filmer visades. Och efter Call Me By Your Name arrangerades Directors Talk. Det andra hederspriset – Nordic Honorary Dragon Award – gick till svenska skådespelaren Rebecca Ferguson. Som ni kunnat läsa tävlas det i flera kategorier. Trots min flitiga närvaro på pressvisningar, har jag inte sett någon av de vinnande filmerna. Märkligt! Däremot några länders Oscars-bidrag jämte filmer prisade på festivaler runt om i världen.

Var dock på plats på Draken när Svenska Kyrkan delade ut sitt pris som i år tillföll Dag för dag. I regi av Felix Herngren är det en förskräckligt ojämn historia, vars manus skrivits av Martina Haag och William Spetz. Dessa tre finns för övrigt med i rollistan. Idén historien bygger på inbjuder till djupare funderingar om att leva livet fullt ut innan det är för sent. Marianne Mörck fyrverkeri av aggressiva men välmenande replikharanger utgör själva motorn, medan samspelet emellan Tomas von Brömssens dementa Tage och beslutsamt kontemplativa Malte (Sven Wollter i dennes avsked till filmpubliken). Look a like-kopplingen till Giorgio Moroder blir en fyndig detalj och det öppna slutet ett intelligent grepp. Lika berörande som dråpligt! Men den andra vågskålen tyngs av flamsig Solsidan-estetik á la grannar invecklade i otrohetsaffärer. Dag för dag färdigställdes för ett och ett halvt år sedan, fast planen är att den ska visas på biografer först i höst.

Svenska Kyrkan delar ut pris till Dag för dag – foto från filmfestivalens facebooksida

Såg ett antal filmatiseringar av romaner. Årets invigningsfilm var Så jävla easy going av Christoffer Sandler. Fyra manusförfattare hade sett till att August-prisade Jenny Jägerfelds ungdomsbok fungerade som nervig berättelse på vita duken. Joanna är i stor behov av ADHD-medicin. För att lätta på trycket ägnar hon sig åt simning och mekaniska samlag med sin kk. I en kaotisk tillvaro där varken föräldrar eller likvida medel finns till hands, begås desperata handlingar. Nikki Hanseblad är fantastisk i huvudrollen, vilket borde inbringa en Guldbagge. Shant Rooney porträtterar som så ofta med finstilt skärpa, en plågad och i detta fallet handfallen karaktär. Mycket svart humor i en rusig skildring som kuriöst nog utspelas i Göteborg, till och med på festivalbiografen Capitol. Så jävla easy going-postern signalerar paralleller till Fucking Åmål. Musiken påminner tyvärr om fantasilöst plagiat på Broder Daniel, enda trista inslaget i en riktigt bra film.

Ett minst sagt omtumlande drama är barbariska krigsfilmen Svart krabba, vars mardröm bygger på Jerker Virdborgs debutroman (läst ett par andra titlar av honom). Ljudeffekter, stunt, panoramafoto och actionscener är väldigt påkostade. Noomi Rapace ger heroiska strapatser ett ansikte och anför en stjärnspäckad rollista, vars rollfigurer måste premiera tillit för att ha någon som helst chans att ta sig till slutdestinationen.. Finns minimalt med mänsklighet i denna fasansfulla, rent av perverst ondskefulla atmosfär. Har näppeligen sett en sådan här svartsynt svenskproducerad, överbrutaliserad thriller tidigare. Bortser från kravet om rimlig realism. Låter mig istället svepas med med av den utvalda elitgruppens omöjliga uppdrag över isar och fiendeland.

Black Crab. (L to R) Noomi Rapace as Caroline Edh, Erik Enge as Granvik in Black Crab. Cr. Johan Bergmark/Netflix © 2022 Netflix, Inc.

Vid denna summering känns det tveksamt om några upplevelser ska klassificeras som mästerverk. Vid dylika tillfällen blir jag tagen, inte ovanligt att (kall)svettas vilket inte inträffade under festivalen. Däremot sågs flera filmer snäppet under högsta betyg. Flera som känslomässigt engagerade och därför rekommenderas.

Betraktade timtals av narrativ som lämpligen kan beskrivas som tjejer/ kvinnor i knipa. Med definitionen avses så väl att kämpa för att klara sig inklusive familj samt att nödgas förändra ett omöjligt livspussel. Tänker på stark dramatik som franska The Restless om en konstnärs tumultartade maniskhet, Cannes-prisade Sandra Melissa Torres i huvudrollen i Amparo för att rädda sin veke son från att skickas till fronten i Colombia, Blue Bayou av och med Justin Chon där Alicia Wikander och en makalös barnskådis i 8-års åldern sliter med kärleken, ekonomin och amerikanska migrationslagstiftningen, Murina utspelas vid och i Adriatiska havet med en underskön dotter och despotisk far i centrum, i ett sensuellt spel när besökare hälsar på som skickar referenser antikens tragedier, vardagsinfernot i ett av strejker lamslaget Paris i Full Time – en välgjord skildring med inblick i förhållanden för städerskor på lyxhotell. De två svenska filmer jag avhandlat ovan kvalar givetvis in i min kategori. Pricken över i:et hamnar ändå på Farha vars dokumentära bakgrund gör den koncentrerade berättelsen än mer gripande. Fjortonåriga Farha får 1948 till slut faderns tillstånd att studera vidare när hennes by utsätts för skoningslöst angrepp, varför hon göms i en jordkällare. Oerhört lovande långfilmsdebut av regissör från Jordanien. Excellent foto laborerar med ljus/ skugga för att exponera magnifikt agerande i dominerande huvudroll.

Farha

Vatten i olika former förekom rikligt. Antar att både skyfall, simscener och havsytans speglingar är frestande att bearbeta för fotografer, vilket kan leda både till poetiska utvikningar och dramatiska narrativ. Vanligast förekommande aktivitet i två ambitiöst anlagda filmer från Europa var tveklöst rökning. Blev något tvångsmässigt rituellt över detta beteende i verklighetsbaserade Lämna inga spår (Polens Oscarsbidrag) och Fabian – berättelsen om en moralist (roman från 1931 av Erich Kästner. Vådan av beroendet bekräftas i eftertexterna till den politiska polska skandalen, utförligt belyst ur olika perspektiv. Bägge filmerna har för övrigt ansenlig längd utan att tiden går långsamt.

Kärlek, klass, kulturkrockar jämte hot om våld utgör ingredienser i brittiskt underfundiga, delvis feel good-filmen Ali & Ava av Clia Barnard. Den blev publikfavorit i Cannes. Brittiska Mothering Sunday regisserad av en fransyska som var på plats på Draken, blev en halv besvikelse trots stjärnensemble och tacksamt klassaspekt. Alltför rörigt med olika tidsplan hävdar jag som ändå slukat läsvärda kortromanen med samma namn av Graham Swift. Vill skjuta in att flitigt förekommande rökning fock en närmast estetisk effekt.

När det vankades fokus på våldsamheter och brutalitet valde jag oftast att prioritera bort. I Kanadensiska fängslande Oscars-kandidaten Drunken Birds stod en värsting till plantageägare i centrum genom sitt hårdföra, oresonliga agerande. Tim Roths coola skådespeleri känns synonymt med våldsamma intriger. Inget undantag i Sundown vars intrig äger rum i vad som skulle kunna föreställa ett semesterparadis i Mexiko. Vidrigheterna i Farha har antytts, likaså vansinnet i Svart krabba.

Inte sällan ställer man sig frågan: hur kunde detta intetsägande verk vinna pris på ansedd festival? I blickpunkten för mitt ifrågasättande i första hand två floppar. Dels Memoria regisserad med säregen estetik av thailändare som erhöll jurypriset i Cannes. Tilda Swinton besöker i stillsamt kvasifilosofiska utläggningar i och utanför Bogota sin syster, hör detonationer som ingen annan uppfattar. Dels What Do We See When We Look At The Sky? som påstås vara ett helgjutet genombrott om förvirrande förbannelse i stad i Georgien med fotbolls-VM som fond. Att den beskrivs i termer av oemotståndlig romcom och vann kritikerpris i Berlin är helt obegripligt. I likhet med flera filmer användes speakerröst, så kallad voice-over.

En satir i grälla färger, avantgardistiskt klippt och berättad motsvarar mina förväntningar. Lika hysteriska som subversiva äventyret Bad Luck Banging Or Loony Porn kallas med rätta för pandemisk storstadssymfoni, en smått grotesk kakafoni från Bukarest om hyckleri och graden av frihet, vars Guldbjörn i Berlin känns motiverad. Håll utkik! Polska Silent Room utspelas på solig ö i Italien i form av listigt kammarspel vars psykologiska realism uppvisar släktskap med handfallenheten i Ruben Östlunds Turist. Mycket habilt hantverk!

Exotiska upplevelser hör till. I årets upplaga inhämtades vad vi för enkelhets skull kan kalla det annorlunda främst från Japan. Meditativa och empatiskt präglade Haruhara-san´s Recorder kretsande kring sorgearbete lät kameran vila länge i utdragna scener, likt metafysiken i de två konstnärligt inriktade flopparna ovan. Tredelade episodfilmen Tillfälligheter och fantasier från samma kultur gick hem bättre hos mig utan att över hövan engagera. Formen som mest framgångsrik när den kunde kopplas till ett koncept vi är bekanta med från Paul Auster.

Birthe Neumann i Pakten

Trenne filmatiseringar kvar att kärnfullt orda om. Lost Illusions ska definitivt betraktas som en storfilm med sitt formidabla bildberättande och dess protagonists omvälvande utveckling från naiv till cynisk i 1830-talets Paris. Bländande huvud- och birollsbedrifter jämte ett gigantiskt uppbåd av statister. Gérard Depardieu syns i en markant biroll. Enda invändning handlar om svårigheten i att hänga med i alla turer. Man hinner inte följa skeendet när kvick konversation översätts till engelsk textning. (Inte läst romanen, däremot annat verk av Balzac när jag studerade litteraturvetenskap.)

Billie August gästade GFF eftersom han är aktuell med Pakten, en biopic med stora förtjänster om ett förhållande på i längden ojämlika villkor emellan Karin Blixen och aspirerande poeten Torkild Björnvig, Pakten sluts på Rungstedlund 1948 på initiativ av den syfilisansatta författaren med tecken på megalomani. Självklart är den inte oproblematisk. Konflikter uppstår. Interiörer, färgsättning och skådespeleri imponerar. Birthe Neumann tolkar storartat karismatiska Blixen. Roligt att kunna nämna att jag äger Björnvigs självbiografi Pakten, som lästes med intresse på 80-talet.

foto från filmfestivalens facebooksida

Claes Olsson är den finlandssvenska filmens grand old man. Minns filmatiseringen av Underbara kvinnor vid vatten. Nu har en av filmmediets epiker i Norden tagit sig an Den svavelgula himlen – en berättelse om kärlek och vänskap, svek och raseri, klass och tidsanda. Manus bygger på romanen med samma namn av Kjell Westö (inte läst romanen, däremot träffat honom vid signering och läst andra titlar). Flera epoker korsklipps i ett ambitiöst projekt, vars nav är den tillbakablickande läraren och författaren Frej som publikens guide. Tyckte om den mångbottnade filmen, fast den etablerar ett stiliserat avstånd till sin publik. Man dras inte inte på allvar in i intrigen, får istället väven av händelser serverade med analyserande distans.

Som vanligt visades åtskilliga dokumentärer. Såg en av dem under mitt intensiva ”bevakande” av pressvisningar. Fördom och stolthet – en queer filmhistoria av Eva Beling visar sig vara synnerligen upplysande. En uppseendeväckande och välbehövlig genomgång av sexuell läggning av betydande aktörer inom svensk film sedan stumfilmseran med Mauritz Stiller.

Arkiverad under: Film, Krönikor

Hur kan forskare hävda att svenska dödssiffrorna inte skulle blivit lägre om vi smittspårat?

4 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Hur kan en seriös forskare uttala sig om något som inte existerat? När jag läser artikeln i Dagens Nyheters fredagsupplaga 4 februari 2022 blir jag mörkrädd över denna brist på följdfrågor från journalisten. En forskare får helt ogenerat hävda att De nedstängningar som ägde rum i USA och i Europa på grund av pandemin räddade i praktiken inga liv. Det konstaterar forskare i en rapport från det ansedda Johns Hopkins University i USA.
– Nu ser man att Sverige valde en bättre väg, säger en av rapportförfattarna, Lars Jonung, till DN.

Seriöst? Hur kan forskare veta att liv inte räddades i Europa på grund av att de smittspårade och satte smittade i karantän och inte tillät evenemang där tiotusentals trängdes? Forskarna kan inte veta vad som hade hänt om exempelvis Tyskland låtit en stor melodifestival arrangersr med en publik på tiotusentals tätt stående människor, som Sverige tillät i pandemins början. Om länder som Italien och Tyskland hade låtit bli att smittspåra, som svenska myndigheter lät bli – hur hade det blivit då?

Hur kan forskarna veta att om italienarna inte fått ännu högre dödssiffror om smittade inte hades satts i karantän? Hur kan forskare veta vad som skulle hända om verkligheten varit en annan?

Forskare bör väl känna till att människor i Italien ofta lever på ett annat sätt än i Sverige. I Sverige har vi ganska stor yta för varje människa, vi bor sällan lika tätt inpå varandra, vi vistas inte lika mycket på restauranger och caféer. Att jämföra svenska dödstal med italienska är inte särskilt vetenskapligt vettigt.

Vad vi vet är att de tre länder som ligger närmast Sverige, som har mest likartat samhälle och kultur är Danmark, Norge och Finland. Och vi vet att i förhållande till miljoner invånare har Sverige mycket högre dödstal än våra skandinaviska grannländer. Det är tydliga siffror.
Hur hade det gått om Sverige smittapårat, om vi hade testat och haft karantän och munskydd? Det vet inte forskarna. Om de säger att de vet det ljuger de inte bara, de försöker få oss att tro att de är någon form av psychic medium, verkar det som. Det är akademiskt illa om det försöker ge sken av att det kan restriktioner som byggde på att människor får välja om de vill följa råden eller inte.

En annan sak som får mig att bli förskräckt över vad Lars Birger Jonung, svensk nationalekonom, pläderar för:
På frågan: Vad bör vi ha lärt oss till nästa pandemi? Svarar han:
– Att tvingande nedstängningar inte fungerar. Det är totalt sett ett skadligt instrument för samhället.

Det är rätt tydligt att denna forskare Lars Jonung är en talesman för principen att människor ska jobba och konsumera. Han är trots allt nationalekonom. Han hyllar förmodligen ett samhälle där vi jobbar och jobbar och inte hinner tänka. Jag undrar: Och på vilket sätt är det farligt att människor får tid att dra sig tillbaka en period? Vad är det för farligt om vi skyddar varandra ett tag?

Vi vet alla att det finns resurser på jorden så alla människor skulle kunna få mat på bordet och någonstans att bo. Men ekonomer vill ofta tro att lyckan sitter i att få ett nytt operativsystem till vara mobiler var sjätte månad, bildligt talat, men ändå. Är det verkligen viktigt att industrierna alltid rullar på? Kan mänskligheten inte ha nytta av att hinna tänka och känna efter?

Så varför kunde DN:s journalist inte ställa frågan hur forskare kan veta hur något skulle bli om vi gjort annorlunda? Hur kan de veta att de svenska dödssiffrorna inte hade blivit lägre om vi hade smittspårat i början och satt smittbärare i karaktän och undvikit stora folksamlingar de första månaderna? Hur kan han veta att vi inte hade fått lägre dödssiffror om personal på äldreboenden hade fått använda skydd i början av pandemin? Det är ganska oetiskt av dessa forskare att hävda att de vet hur det skulle bli om verkligheten varit annorlunda.

Och varför ber DN inte Jonung att exakt definiera vad han menar är den svenska metoden? Att inte smittspåra? Att inte ha munskydd på äldreboenden? Att inte ge syrgas till äldre? Att tillåta stora folksamlingar som Melodifestivalen mitt i pandemin?

Arkiverad under: Krönikor, Scen, Toppnytt

Tankar om Guldbaggarna – och stort grattis till Clara Sola

25 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Pelle T Nilsson / SPA

Clara Sola blev kvällens stora vinnare med fem Guldbaggar, däribland bästa film, bästa manus och bästa regi. De riktigt tunga priserna. Filmen är regissören och tillika manusförfattaren Nathalie Álvarez Mesén som långfilmsdebut. Filmen beskrivs om många som en skildring av ett sexuellt uppvaknande men i mina ögon berättar filmen om mycket mer. Som jag skrev i Kulturbloggens recension av Clara Sola:
En stark analys av det patriarkala samhället och hur dess strukturer kraftfullt kan utövas av kvinnor som får möjlighet att sätta sig över andra – men också en magisk berättelse. Beroende på hur betraktaren känner och uppfattar filmen är Clara Sola antingen mycket mörk eller så lyses den upp av glimtar av hopp. Som alla riktigt, riktigt bra filmer är den öppen för många tolkningar och allt sägs inte rent ut.
Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Clara Sola.

Det är en mycket välförtjänt pristagare även om det ärligt ska sägas att det varit en knepigt filmår. På grund av pandemin har betydligt färre gått på bio än före pandemin.

Lite förvånande är det att Ronnie Sandahls film Tigrar inte fick en enda guldbagge. Tigrar fick nyligen de svenska filmkritikernas pris. Här kan du läsa om det priset.
Också Maria Brander i Expressen tar upp det:
”Jag faktiskt förvånad över att ”Tigrar” inte fick ett enda pris. Den var trots allt Sveriges Oscarsbidrag 2021.”

Den tv-sända delan av Guldbaggegalan får väl godkänt av mig. Gina Dirawi har en fantastisk förmåga att vara rolig, på ett lagom sätt utan att håna andra människor. Att Suzanne Osten fick hedersbagge var på tiden. Och att flera olika av film-yrken lyftes fram som scenografin, mask och kostym, var ett bra grepp som visade vilket stort arbete och grupparbete som krävs för att skapa film. Att Guldbaggens arrangörer efterapar Oscars-galan, det är som det är. Ibland blir det bra, ibland blir det löjligt. Som Sveriges televisions bevakning från röda mattan som sändes live i SVT Play, det var extremt uselt. En ung man hade utrustats med mikrofon och en öronsnäcka så de som kände till vem som var vem och som borde intervjuas kunde instruera denna unga man. Det var så tydligt att han inte kände till alla och därför lät han alla själva säga vem de var och vad de gjort. Det var vara bara det att ibland lyssnade han inte ens på vad de sade. Manuel Concha fick upprepa flera gånger att han regisserar filmen Suedi. Men ännu sämre än att SVT:s utsände till röda mattan inte kände igen skådespelare och regissörer med mera var att allt fokuserades på att snacka om hur vackra alla var och vilka klädmärken de hade. Alltså: seriöst? Visst får man ha kul och visst kan Guldbaggegalan ses som en stor firmafest för filmfolket men det ligger mycket hårt och seriöst arbete bakom varje film. Filmindustrin är värd att uppmärksammas för mycket mer än hur snygg någon är. Speciellt som SVT är vårt skattefinansierade tv-producent. Vi har rätt att förvänta oss mer och bättre än så.

Det var kul att ”Flykt” – i regi av Jonas Poher Rasmussen fick pris som Bästa internationella film. Filmen fick också pris på den europeiska filmgalan nyligen.

Det var både unga och äldre erfarna skådespelare som fick pris. Jonay Pineda Skallak fick pris som bästa manliga biroll för rollen som Sluggo i ”Vinterviken” och det var berörande att se hans glädje. Sofia Kappel som fick pris som bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Bella i ”Pleasure” debuterade som skådespelare. Samtidigt prisades två av de erfarna väl meriterade svenska skådespelarna, Jonas Karlsson och Jennie Silfverhjelm, både för roller i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Jonas Karlsson, bästa manliga huvudroll, för rollen som Tyko Johnsson Jennie Silfverhjelm, bästa kvinnliga biroll, för rollen som Tykos fru Marianne Jonsson. Att ta hand om en roll i en film som drar åt komedin och som bygger på en tecknad serie som återkommer varje jul i svensk tv, är en utmaning som de båda förvaltade väl tillsammans med filmteamet.

En av de få prisade filmerna på galan är ”Sabaya” som fick pris som bästa dokumentär. Den ska jag se till att se nu så fort som möjligt. Jag har haft den på önskelistan länge. Den skildrar förföljelsen av det yazidiska folket som IS utförde. Ett hemskt, förfärligt krigsbrott som borde uppmärksammas mycket mycket mer än det görs.

Här är alla vinnare:
Bästa regi: Nathalie Álvarez Mesén för ”Clara Sola”

Bästa manus: Nathalie Álvarez Mesén och Maria Camila Arias – för ”Clara Sola”

Bästa film: ”Clara Sola”, producerad av Nima Yousefi

Bästa kvinnliga huvudroll: Sofia Kappel för rollen som Bella i ”Pleasure”

Bästa manliga huvudroll: Jonas Karlsson – för rollen som Tyko Johnsson i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Bästa dokumentär: ”Sabaya” – i regi av Hogir Hirori

Bästa foto: Sophie Winqvist Loggins – för ”Clara Sola”

Gullspira: Johan Hagelbäck

Bästa internationella film: ”Flykt” – i regi av Jonas Poher Rasmussen

Bästa kortfilm: ”Man med duvor” – i regi av Lina Maria Mannheimer

Bästa originalmusik: Lisa Nordström – för ”Children of the enemy”

Bästa manliga biroll: Jonay Pineda Skallak – för rollen som Sluggo i ”Vinterviken”

Bästa kvinnliga biroll: Jennie Silfverhjelm – för rollen som Marianne Jonsson i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”

Bästa visuella effekter: Alex Hansson och Torbjörn Olsson – för ”Utvandrarna”

Bästa kostymdesign: Amanda Wing Yee – för ”Pleasure”

Bästa ljuddesign: Erick Vargas Williams, Valène Leroy, Charles De Ville och Aline Gavroy – för ”Clara Sola”.

Bästa produktionsdesign: Michael Higgins – för ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”

Bästa maskdesign: Erica Spetzig – för ”Pleasure”

Bästa klippning: Hanna Lejonqvist och Dino Jonsäter – för ”Världens vackraste pojke”

Hedersguldbaggen: Suzanne Osten

Arkiverad under: Film, Krönikor, Scen, Toppnytt Taggad som: Guldbaggen

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 97
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Höstens program på Unga Klara

UNGA KLARA är Sveriges nationella scen … Läs mer om Höstens program på Unga Klara

Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Brittiska The Kooks har släppt en nya … Läs mer om Lyssna: The Kooks – Cold Heart

”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Den 30 juni 2022 blir det premiär för … Läs mer om ”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in