Krönikor

Tankar om årets Oscarsnomineringar

16 mars, 2021 by Rosemari Södergren

Den 93:e Oscarsgalan äger rum söndagen den 25 april (amerikansk tid) och den belönar filminsatser från 2020. Kanske beror det på pandemin att svenska tv-kanaler sändes galan i år. Vissa år att har det varit svårt att hitta någon som ville sända denna stora filmgala. Kanske är det också ett tecken på det alltmer ökande intresset för film, beroende på streamaningtjänster som gör det så mycket enklare för många att se film. Galan direktsänds i TV4, TV4 Play och C More 02.00-05.00 måndagen den 26 april (svensk tid).

Att allt förändras, att inget är statiskt för evigt, är livets och existensens grundpelare. Och det gäller förstås Oscarsgalan och dess priser också. Den film som fått flest nomineringar i år är “Mank”, regi David Fincher, som visas på streamingtjänsten Netflix. Det tog några år för filmindustrin att acceptera att Netflix-filmer får vara med och tävla om statyetterna på Oscars.

För svensk del blev årets nomineringar ingen större succé, men ett undantag finns. Molly Sandén sjunger duetten “Husavik” tillsammans med Will Ferrell, en sång som nominerats för bästa originallåt. Sången är ledmotivet till filmen “Eurovision song contest. The story of Fire Saga”. Också den en film som är tillgänglig på streamingtjänst. Grattis Molly Sandén.

Vårt grannland Danmark har lyckats bättre i år med hanteringen av covid-19-pandemin och vaccinering. Också när det gäller Oscarsnomineringar ligger det betydligt bättre till än vi. Thomas Vinterbergs hyllade och redan på flera håll prisbelönta “En runda till” nominerades till två Oscars: Bästa Utländska Film och Bästa Regi.

“En runda till” har redan vunnit fyra European Film Awards, fem Robert vid den danska motsvarigheten till Guldbaggegalan. Filmen har också fått flera utmärkelser vid Filmfestivaler runt om i världen bland annat en Cesar för bästa utländska film samt också nominerats till Golden Globe och fyra brittiska Bafta. På årets Göteborg Filmfestival vann filmen också Publikens Pris.
Filmen hade premiär i Danmark i september 2020 och har där setts av över 800.000 personer.

Stort grattis till Folkets bio som på sin repertoar har tre filmer som nominerats:
“Quo Vadis, Aida” av Jasmila Žbanić och svensk/tunisiska samproduktionen “The Man Who Sold His Skin” av Kaouther Ben Hania, båda filmerna är nominerade för Best International Feature Film
och “Wolfwalkers” av Ross Stewart och Toll Moore är nominerad i kategorin Best Animated Feature

Flest nomineringar i år fick alltså David Finchers ”Mank” med 10 nomineringar. Därefter kommer
”Nomadland”, ”The Father”, ”Judas and the black Messiah”, ”Minari,” ”Sound of metal” och ”The trial of the Chicago 7” med sex nomineringar vardera. ”Promising young woman” har fem nomineringar.

Bästa film: ”The father”, ”Judas and the black Messiah”, ”Mank”, ”Minari”, ”Nomadland”, ”Promising young woman”, ”Sound of metal”, ”The trial of the Chicago 7”.

Bästa regi: Thomas Vinterberg (”En runda till”), David Fincher (”Mank”), Lee Isaac Chung (”Minari”), Chloé Zhao (”Nomadland”), Emerald Fennell (”Promising young woman”).

Bästa manliga skådespelare: Riz Ahmed (”Sound of metal”), Chadwick Boseman (”Ma Rainey’s black bottom”), Anthony Hopkins (”The father”), Gary Oldman (”Mank”), Steven Yeun (”Minari”).

Bästa kvinnliga skådespelare: Viola Davis (Ma Rainey’s black bottom”), Andra Day (”The United States vs Billie Holiday”), Vanessa Kirby (”Pieces of a woman”) Frances McDormand (”Nomadland”), Carey Mulligan (”Promising young woman”).

Bästa manliga biroll: Sacha Baron Cohen (”The trial of the Chicago 7”), Daniel Kaluuya (”Judas and the black Messiah”), Leslie Odom Jr. (”One night in Miami”), Paul Raci (”Sound of metal”), Lakeith Stanfield (”Judas and the black Messiah”).

Bästa kvinnliga biroll: Maria Bakalova (‘Borat subsequent moviefilm”), Glenn Close (”Hillbilly elegy”), Olivia Colman (”The father”). Amanda Seyfried (”Mank”), Yuh-jung Youn (”Minari”).

Bästa originallåt: ”Fight for you” (”Judas and the black Messiah”), ”Hear my Voice” (”The trial of the Chicago 7”), ”Husavik” (”Eurovision song contest”), ”Io Si (Seen)” (”The life ahead”), ”Speak now” (”One night in Miami”).

Bästa icke-engelskspråkig film: En runda till (Danmark), Better Days (Hong Kong), Collective (Rumänien), The Man Who Sold His Skin (Tunisien), Quo Vadis, Aida (Bosnien-Herzegovina).

Svar till 42 läkare: Det finns alltid värderingar i botten på forskning

13 februari, 2021 by Rosemari Södergren

42 läkare skriver på DN-debatt: ”Ett krav att forskare framför argument öppet och respektfullt”.

De skriver att forskare alltid öppet och respektfullt bör redovisa vilka forskningsresultat som ligger till grund för deras argument. Det låter bra och är säkert något de flesta av oss skriver under på, vid en första anblick. Men. Det finns en oerhört viktigt “men”. Låt oss ta läkaren och forskaren Jonas F. Ludvigsson som ett exempel. Han är nog ett skäl till varför dessa 42 läkare gått samman i en debattartikel.

SR.se Jonas F. Ludvigsson rapporterade från en forskning han lett där han hävdade att det är låg risk för barn att bli allvarligt sjuka i covid-19. Denna rapport och vad han sade om denna publicerade SR och Vetenskapsradion rakt av utan några följdfrågor.

Jonas F. Ludvigsson bygger sina argument på en värdering att de som blivit svårt sjuka är en acceptabel del av antalet barn. Hur känner föräldrar till barnen? En del barn kan vara påverkade resten av sina liv. Är det acceptabelt? I en annan text menar Ludvigsson att detta skulle kunna vara underlag för länder som stängt skolor att öppna. Men när dessa länder har större befolkning skulle detta rent matematiskt kunna föra med sig fler svårt sjuka barn. Det säger han inte. Det finns lärare som dött i covid-19. Vem kan vara säker på att de inte smittats i skolan?

Det finns en hel del följdfrågor som journalisterna borde ställt. Och grunden för hur Ludvigsson tolkar resultatet bygger på en värdering av hur många sjuka barn som är acceptabla. Det ligger alltid en värdering i grunden för all tolkning av resultat av forskning.

Sveriges Television rapporterar att: Bara sedan årsskiftet har ett trettiotal barn vårdats för MIS-C, Multisystem Inflammatory Syndrome in Children associated with COVID-19, på Astrid Lindgrens barnreumatolog.

Nu är det inte Jonas F. Ludvigssons argument och forskning dessa 42 läkare i första hand vill uttrycka sitt stöd för. Jonas F. Ludvigsson har berättat att han fått så hatfyllda kommentarer att han därför slutar med sin forskning. Hat bör aldrig få påverka forskare. Hat i sociala medier eller i andra sammanhang är aldrig acceptabelt. Givetvis inte. Men att kritiskt granska forskare måste ingå i journalistiken.

Vid sidan av huvudämnet för debattartikeln går det inte att låta bli att dra en parallell till de 22 forskare som vid flera tillfällen uttryckt kritik av den svenska strategin. Dessa 42 läkare vill på något sätt förmdla att det finns läkare som inte står bakom kritiken av den svenska strategin även om de 42 inte bedömer den svenska strategin i debattartikeln.

Det är väldigt enkelt att säga att forskare öppet ska redovisa vilken forskning de bygger sina argument på. Det är något många har saknat från Folkhälsomyndighetens sida. Var bygger de sina argument på att en uppgång av döda är en platå? Det var ett vanligt uttryck från deras representanter då dödssiffror skenade iväg. Var bygger Folkhälsomyndigheten sitt argument på att det är bättre att alla håller avstånd frivilligt? Argumenten bygger på värderingar. Det är alltid moral, etik och värderingar som är grunden för vilka beslut som tas utifrån forskning. Det är också värderingar som ligger i grunden för hur forskare formulerar sin forskning. Vi får inte glömma det. Vilka värderingar har Ludvigsson till att antalet svårt sjuka barn inte är något att oroa sig för?

De 42 läkarna verkar ha blivit vilseförda av Vetenskapsradion som okunnigt kallar en facebookgrupp för dold. Det är svårt att tro att journalisterna på Vetenskapsradion inte skulle vara medvetna om vad en privat grupp på facebook egentligen innebär. Det finns helt öppna grupper där vem som helst kan läsa allt. Det finns mer privata grupper där bara medlemmar i gruppen kan läsa vad som skrivs. Det kan vara oerhört viktigt för medlemmarna. Jag har själv några grupper där vi diskuterar personliga saker. Medlemmarna måste vara trygga med att det de skriver inte kommer utanför gruppen. I de grupper jag har hand om kan det handla om att någon skriver om sina problem i sin familj, till exempel. Genom att använda ordet “dold” har Vetenskapsradion skickat ut signaler om hemliga konspirationer. Har de medvetet försökt föra in lyssnare/läsare på felaktiga tankar? Finns det inte lite av häxprocess här? Jag frågar mig om varför Vetenskapsradions journalister sprider detta begrepp i detta sammanhang?

Precis som det för forskare alltid finns ett mått av forskarens etiska grund i bedömning av forskningsresultatet och formuleringen av metod osv finns det värderingar i botten hos journalister. Hur uttrycker journalister sig och vem väljer de att intervjua och varför? I inslaget där Vetenskapsradion menade sig avslöja en hemlig svensk farlig grupp intervjuades Hanna Linderstål som är ansvarig för att utreda hur en ny myndighet ska organiseras. Denna myndighet ska bevaka ett samhälles psykologiska försvar och kunna åtgärda fake news. Varför intervjuades just hon? Givetvis ville Vetenskapsradion ha någon som kritiserade facebookgruppen, någon som i sin roll har nytta av att visa på farliga sammanslutningar.

En del kommentar jag hört om denna facebookgruppen har handlar om kritik av att gruppmedlemmar uttalat att de vill stämma ansvariga för den svenska strategin. Det är obehagligt att dagen efter såg jag på förstasidan av Dagens Nyheter att några unga människor ville stämma svenska staten för att den inte följt klimatmålen. Det är ingen som river upp himmel och jord för att dessa ungdomar uttrycker sig så. Jag kan inte låta bli att undra om det beror på att de 200 i den så kallade dolda facebookgruppen kritiserar den svenska strategin under pandemin – och om Vetenskapsradion hyllar den svenska strategin vill de framställa kritiker som kriminella och farliga. Varför reagerar inte Vetenskapsradion på Dagens Nyheters rapport om ungdomar som vill stämma staten? För att ungdomarna tycker samma som Vetenskapsradion om klimatmålen?

Det finns mycket att ta upp kring yttrandefrihet och journalistikens roll under denna pandemi. Att granska makthavare är en viktig del av journalistikens uppgift. Under pandemin har myndigheter fått hålla presskonferens i direktsändning hundratals gånger ofta utan några granskande frågor från journalister. Vad har hänt med journalisternas roll? Det är viktigt att vi börjar diskutera detta. Det finns mycket att ta upp. Varför tog det många månader av pandemi innan Folkhälsomyndigheten rekommenderade personal som jobbar med smittade inom äldrevården att ha skyddsutrustning? Varför kontaktade Folkhälsomyndigheten flera krogar samma dag som det första förbuden att sälja alkohol efter kl 22 och tipsade dem om kryphålet i lagen att krogarna kan öppna igen kl 23? Vilken forskning ligger till grund för att de svenskar som kom med flyg från området med den nya mutationen i Storbritannien rekommenderas att först ta sig hem (med taxi? tåg? buss?) innan de alls testade sig? Vilken forskning säger att de inte smittar på vägen hem?

Det finns förstås en fara om bara experter får uttala sig. Av och till hörs med förakt ordet “hobbyepidemiologer” stämplas på den som har någon invändning på Folkhälsomyndighetens råd. Vill vi ha ett samhälle där människor inte får ha sunt förnuft? Vill vi ha ett samhälle där eliten styr? I grunden handlar besluten ändå om moral, etik och värderingar: vad är samhället beredd att offra för att uppnå något. Är det godtagbart att låta en del bli smittade eller vill vi ha en strategi som försöker få bort smittan? Det är viktiga värderingsfrågor som jag är rädd försvinner om vi får en övertro på forskare. För övrigt tycker jag diskussion om vilka värderingar som gäller varit allt för frånvarande under denna pandemi.

Årskrönika 2020 – Ett sorgligt och surrealistiskt år med konstnärliga ljusglimtar

8 januari, 2021 by Mats Hallberg

Kenny Washington med nordiskt komp – foto Leif Wivatt

Fick anstränga mig för att få till en personlig sammanfattning av året som passerat. Covid 19 och de restriktioner pandemin medfört, gör att en form av letargi tagit mig i besittning. Resulterar tyvärr i prokrastinering. Är som om hjärnkapaciteten går på lågvarv och dagarna sovs bort när vaken plikter eller lockelser hägrar.. Känner igen mig i den leda och overksamhet som Harald Svensson härförleden gav uttryck för, en mångsidig musiker tillika flitig besökare av livemusik. Att under sommaren ha testat positivt inverkar så klart menligt, blir en faktor att skylla på när energi saknas.

Alla människors liv har påverkats negativt till den grad, att hade någon dystopisk lagd person skrivit manus i stil med föregående års lockdown och lidande, hade den författaren troligen troligen blivit nobbad med motiveringen “bristande trovärdighet”. Ska inte på detta forum ägna mig åt att kritisera Sveriges bekämpning av grasserande pandemi. Nöjer mig med att förutspå att Europas mest rigida regelverk parat med inkonsekventa beslut plus senfärdiga, godtyckliga och otillräckliga stöd , kommer få långtgående följder för landets kulturliv. Den dystra slutsatsen framstår än tydligare, då jag analyserar vad aktionsgruppen Öppna salongerna förmedlat och den obefintliga respons de ränt från ansvariga.

krönikören intervjuar professor Ulf Bjereld – foto J-A Lindqvist

SKRIVANDE Hamnade på omkring 80 texter i Kulturbloggen. Därutöver uppemot 15 recensioner i JAZZ/Orkesterjournalen, jämte ett antal omdömen om konserter publicerade bara på facebook, spontant berömmande betraktelser. Nöjd med den förvånansvärt omfattande produktionen ett extremt år i princip utan festivaler. Tråkigt nog blev mejlintervjun med Amanda Andreas en isolerad händelse. Önskar kunna genomföra fler intervjuer framledes. Beträffande inriktning recenserades främst nyutkomna skivor, teater samt i en alltför lång text filmer värda uppmärksamhet från Göteborgs Filmfestival.

Erkänner att jag suktar efter bekräftelse. Blir uppmuntrad av att se andra länka till mina recensioner, oavsett om det rör sig om en frigrupp eller artister som vill marknadsföra sig. Ett bevis på att mina ord kan ha betydelse upptäcktes på jazzbasisten Avishai Cohens hemsida, han som skulle genomföra projektet 50/ 50 /50 (året han fyllde femtio spela lika många konserter i femtio olika länder). Min recension från ett fullsatt Göteborgs Konserthus hade nämligen publicerats på Cohens hemsida genom att ha översatts till engelska. Är medveten om att recensioner kunna göra skillnad, särskilt när stora draken GP haft avvikande synpunkter genom att dissa. Och minns jag rätt fick författaren och musikern Jan Sigurd långt över trehundra uppskattande reaktioner på fb, efter att ha delat min recension av In Chet Baker Land.

Lovisa Samuelsson på Storan – foto Frida Thurfjell

NYA SKIVOR Som kulturskribent ska man ju vara begiven på nyheter. Själv vill jag gärna om möjligt undvika hajpade händelser. Har således ännu inte lyssnat på senaste releaser från sådana giganter som Bob Dylan, Ulf Lundell eller Neil Young. Någon som jag däremot aktivt valde att sätta tänderna i, trots att jag blev hänvisad länk av det stora skivbolaget istället för recensionsex, var livevinylen Klockan två på natten, öppet fönster av Thåström. Kanske inte så konstigt när jag recenserat tre konserter, varav en bidrog till liveplattan. Tilltalades av det gravallvarliga anslaget och attacken i utförandet, vilket renderade i högsta betyg.

I JAZZ /OJ kallade jag ett alster signerat Peter Asplund världsklass.. I övrigt prisades särskilt kvinnliga artister, vilket inträffat också tidigare år. 5:or utdelades till Lovisa Samuelsson, Lena Swanberg, Ellen Andersson, Caecile Norby samt Långbacka & Bådagård. Vidare ströddes många rosor över Karin Hammar, Amanda Ginsburg, Iris Bergcrantz och Felisia Westberg för att nämna några favoriter. Andra gedigna verk har haft Fredrik Lindborg, Svante Söderqvist, Simon Westman, Karl Olandersson, Ali Djeridi, Godée/ Beuvens Quartet, Emil Ingmar, Tobias Grim, Pär-Ola Landin, Anders Hagberg och Roberto Fonseca (som ingått i Buena Vista Social Club) som avsändare. Av grupper ska framför allt Derupeto, Bohuslän Big Band samt tungrockiga Future Elephants. Huvudspår i recensionshögen som vanligt jazz, visor och instrumentalmusik. Magnifika Epidot jämte ett nedbantat Fläskkvartetten utgjorde två stärkande undantag.

Kan nämna att jag ingick i en stor jury som tillsammans med läsare utser årets bästa svenska jazzalbum. Det priset som instiftades på 50-talet kallas Gyllene Skivan.

Krönikören och Aida Jabbari – foto Leif Wivatt

LIVEMUSIK Ett tag i början av mars hade jag mycket att stå i. Var ute på uppdrag så ofta, att det nästan uppstod en lättnad i och med, vad som då rubricerades som uppskjutna evenemang under första fasen av pandemin i landet. Men 2019 innebar bevakning av ungefär sju festivaler, jämfört med inga alls efter att coronan slog klorna i oss. Strax före på Lorensbergsteatern bevistades shower av ett förstärkt Bo Kaspers Orkester och föreställningen Kvinnan som är jag av Lisa Nilsson. Resulterade i utförliga rapporter i Kulturbloggen. Att Nilsson hade sådan begåvning för dialekter och bitska monologer, var åtminstone delvis en nyhet.

Fotot ovan är från Stadsteaterns Lunchteater, vars program jag fick vara med om. Det gick i diktens och sångens tecken, när ikonisk poet från Iran korsades med Karin Boye. Observerade starkt engagemang från Aida Jabbari.

Har tidigare inte omnämnt att blev jag bjuden på en frejdigt självironisk show ihopsatt av Shirley Clamp. Råkade då sitta intill Viveca Lärn som jag månader tidigare träffat på Stadsteatern. Vilken tur att jag i den vevan hade läst hennes memoarer, vilket jag fick ur mig. Ett annat evenemang som var något mer än renodlad konsert, var ju direktsända galan P3 Guld i Partille. Uppfriskande att kastas in i en för mig tämligen okänd värld, en intensiv kavalkad av brokiga uttryck; fast kanalens vurmande för misogyna gangster-rappare måste fördömas. Glorifierandet av en viss sorts kriminella är djupt osmakligt och fullkomligt obegripligt.

foto på Eternal Spring (Johan Borgström sextett) från Unity

I brist på festivaler kunde ändå konserter på skilda platser genomföras i min närvaro. En genuin dubbelkonsert bortom Majorna på KOM Bar, soft, streamad release från välljudande trio i Lerum dit jag hade cyklat (56 km ToR), Eminente sångaren Kenny Washington med nordiskt elitkomp i Kungsbacka, delar ur GSO med barn- och ungdomskörer spred lycka i Konserthuset med Mats Kjelbye som initiativtagare.

Ett knippe lyckade gig ägde rum på Nef som tätt inpå nedstängningen konkade. På helgshoppingtid utanför en gitarraffär i city njöt jag av psykedeliskt inriktade Parallell Acitivity. Göteborg Jazz Orchestra levererade sensationellt bra spelningar både på ordinarie lokal och i extra spetsad tillställning på Brew House med Tomas von Brömssen. Sist nämnda evenemang spelades in av P2. En pärla under hösten på Storan bestod av tonsatt lyrik i popviseton under ledning av Maja-Karin Fredriksson. Hade förstås (press)biljett till en hel del begivenheter som tvingades ställas in/ skjutas upp.

Ellas Kapell på Unity – foto John Nilsson

Under pandemins tuffa restriktioner fanns i Göteborg en arrangör, vars ihärdighet förtjänar ovationer. Syftar på jazzkrogen Unity som anpassade sig till nya förutsättningar och körde på fram till tredje helgen i november, då dylika sammankomster sonika förbjöds. Underbart trösterikt att få höra livemusik regelbundet och på corona-avstånd och umgås med sympatiska musiker. Somliga svenska musiker hade till och med rest från Paris eller Köpenhamn för att ge en nödvändigt liten, ehuru mycket nöjd publik, briljans inklusive doser av uppiggande improvisation. På Unity bedrev man således en synnerligen god gärning, vilket fick mig att vallfärda varje fredagskväll. Ett antal av dessa aftnar hade som omfattande preludium bestått av krogbesök och teaterpremiär (ett par ggr uppsöktes till och med museum).

BÄST LIVE: 1. Kenny Washington – Esters i Kungsbacka 2. Mikael Ramel Band – Nefertiti 3. Göteborg Jazz Orchestra med Tomas von Brömssen – Brew House (ett par konserter med GJO på ordinarie spelstället Vauxhall höll nästan lika hög klass) 4. Björn Cedergren 5 – Unity (2 ggr) 5. Avishai Cohen trio med GSO – Göteborgs Konserthus. 6. Sticks & Leslie feat Fredrik Kronkvist – Unity 7. Rigmor Gustafsson – Nefertiti 8. Eternal Spring (Johan Borgström sextett) – Unity 9. Bo Kaspers Orkester – Lorensbergsteatern 10. Epidot – Unity 11. Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist – Stora Teatern 12. Kvinnan som är jag av Lisa Nilsson med band – Lorensbergsteatern 13. Förnuft och känsla – Unity 14. Matti Ollikainen trio – Nefertiti 15. Hjorth/ Jullander/ Ross – Unity 16. Boson/ Jardemark/ Bergström – Dergårdsteatern 17. Simon Westman trio – Unity 18. Dan Helgesen – Nefertiti 19. Sigurd & Brundin med vänner hyllar Chet Baker – Nefertiti 20. Alexander Lövmark – Unity 21. Kallerdahl – Lindgård – Ward – Unity. 22. Bernt Rosengren – Nefertiti 23. Ellas Kapell – Unity 24. Samuel Olsson Quart. – Unity 25. Axel Mårdsjö Modern Times – Ubity 26. We Float feat Samuel Hällkvist – Nefertiti 27. Gibrish – KOM Bar 28. Sam Vesterberg feat Tobias Grim – KOM Bar

FILM Skrev en långt recensionssvep från Göteborg Filmfestival i K-bloggen. Vill man läsa mina beskrivningar och bedömningar rekommenderas den texten. Oscarsbelönade Parasit är nog nästan enda film jag sett på ordinarie biorepertoaren. Tittade via datorn på två prisade svenska produktioner som väckt min nyfikenhet, berättelser jag underligt nog missat. Syftar på Nile Hilton Incident plus den säregna och mycket omtalade The Square av Robert Östlund.

En spontant sammanställd lista över filmer som berört mest:

Painted Bird (Tjeckien) I nutid den vidrigaste film jag bevittnat vilket orsakade plågsam huvudvärk. Möjligheten att klara av detta ondskefulla barbari, försvåras av det svartvita långsamma fotot och den knapphändiga dialogen.
Papicha (Algeriet) Skoningslösa fundamentalister massakrerar tjejer med drömmar om frihet.
Proxima (Frankrike) Kvinnlig astronaut har trots avsevärda påfrestningar allra störst problem med att skiljas från sin dotter
And The Birds Rained Down (Kanada) Rörande om naturens läkande kraft, ålderdom, vanor och gemenskap.
The Perfect Candidate (Saudiarabien) Kompetent kvinnokraft försöker med list och humor rubba ett ingrott patriarkat.
Dark Waters (USA) Envis och farlig juridisk kamp i ett miljöskandal med verklighetsbakgrund.
Once Were Brothers (USA) dokumentär med tyngd om The Band utifrån biografi av Robbie Robertson.
Harriet (USA) Gripande och färgsprakande äventyr om osannolikt driftig hjälte som bidrar till att besegra slaveriets legitimitet.
Parasit (Sydkorea) Lika märkligt som groteskt klassdrama där gradvisa upptrappningen är snillrikt gjord.
The Peanut Butter Falcon (USA) Hjärtevärmande lovsång till kampen för att förverkliga sina drömmar och att hålla ihop á la Tom Sawyer
A White, White Day (Island) Pendlar intelligent mellan finstämd familjeskildring och rasande uppgörelse i hämndens tecken.
A Beautiful Day In The Neighbourhood (USA) Om trygghet och försoning med Tom Hanks som tv-personlighet för småbarn.
Queen & Slim (USA) Snyggt bildspråk, socialt statement i BLM-sfären och tämligen spännande fast slutet är ofrånkomligt förutsägbart.
1917 (UK/ USA) Ytterst rafflande krigsdrama vars foto, klippning o soundtrack är vidunderligt. Ologiska missar i gestaltandet skaver något.
Barn (Norge) En dödsolycka på skola behandlas ur flera perspektiv på ett egenartat och okonventionellt sätt.
Military Wives (UK) Humor och konflikter varvas skickligt när inkallades respektive aktiverar sig med körsång. Förlaga i verkligheten existerar.
Bacurau (Brasilien) Kontroversiell historia med politiska dimensioner vars splatterartade handling på Drakens stora duk chockerade

TV-SERIER/ REALITY/ Ingen kan “anklaga” mig för att vara en flitig konsument av serier. Annat kommer emellan, exempelvis följa sportmästerskap och ligamatcher. Har enormt mycket kvar att ta del av bara på SVT Play. Fantastiska Skam följdes ingående först i sommar, medan jag låg ett år efter med säsong 3 av Vår tid är nu och då lämpligt nog tittade på tillkomna delarna som skildrade sommaren 1951. Efter hand blev det på tok för mycket melodram, på gränsen till pekoral. Trevligt att få se flera skådespelare som jag recenserat efter prestationer på scen i Göteborg

Min topplista: 1. When The Dust Settles (Danmark) 2. Erkännandet (England) 3. We Got This (Sverige) 4. Målet är målet (Sverige) 5. Herngrens husbil (syskon träffar kändissyskon) 6. En engelsk skandal (England) 7. Stjärnorna på slottet 8. Alla mot alla (frågesport i tv5) 9. På spåret 10. Så mycket bättre

Succén Don Quijote i regi av Erik Holmström – foto Lina Ikse

SCENKONST Ett år präglat av restriktioner, uppskjutna premiärer och negativa besked i omgångar som ändrat förutsättningar. Och med tanke på att Stadsteatern haft stängt för renovering och att Operan inte haft publik verksamhet sedan det förödande virusutbrottet, har undertecknad samlat ihop åtskilliga högkvalitativa upplevelser. Flera frigrupper har gjort förnämligt avtryck som alltför för få fick möjlighet att se. Hoppas många av nedanstående verk kommer ha nypremiär.

En lista utan inbördes rangordning på vad som i berömmande ordalag recenserats i Kulturbloggen från Göteborgs scener (med reservation för att jag missat någon uppsättning) :

Nationen – Backa Teater (från 15 år)
Sommarnöjen av Teater Bauer – Vingen i Torslanda
De vågade – Teater Jaguar
Avatarer – Masthuggsteatern
Var är min man? – Stadsteatern (Lunchteater i Norgehuset )
Tuesdays With Morrie – GEST vid Chapmans torg
Misantroperna – Folkteatern
Kontrabasen – Stadsteatern
Blixtra, spraka, blända – Folkteatern
Feardom – 3e Våningen (dans)
Ingeborgs manifest – Teater Trixter
Barnen – Göteborgs Dramatiska Teater
Förfesten – Hagateatern
Stolarna – Teater Trixter
Don Quijote x 7 – Folkteatern (sju (!) premiärer på åtta veckor)
Sysslolösa unga män med tillgång till vapen – Stadsteatern
Nyårsrevyn – Wendelsberg
Unga Amanda – GöteborgsOperan

LITTERATUR Vad gäller läsning har året varit exceptionellt. Skriver upp vilka titlar jag läst i en anteckningsbok. Kunde genom att räkna ihop antalet konstatera att tid och lust samverkat till att det blivit 60 böcker under årets lopp. Tre av dem har recenserats utförligt här: Kriminalromanen Gränsmark av Aino Trosell (som jag läst nästan allt av) samt två påkostade och efterlängtade biografier om med rätta mycket mycket ansedda musiker – Georg Riedel respektive Gilbert Holmström. Under senhösten när kulturlivet tvingades att upphöra tog mina “undanflykter” slut. Syftar på att på bibliotek i tur och ordning lånade delarna i den ryckiga, kusliga närgångna uppgörelsen med samlingsnamnet Min kamp. Vill inte påstå att jag frossat i den gränslöse Knausgårds ordmassor, men på något sätt tas man i besittning. För närvarande återstår den gigantiska del VI för att bedriften ska klassificeras som komplett.

Minns från den obekymrade vanliga tiden en givande genomgång av Glaskupan på Stadsbiblioteket i Gbg i ständiga serien Klassikerprat. Vidare två mycket intressanta föredrag av filosofen Jonna Bornemark i Stensjökyrkan och hos Humanisterna samhällsgranskaren Lars Åberg, vars senaste böcker jag ännu inte tagit del av. Något att se fram emot! Är en smula kluven efter att ha slukat den extremt ambitiöse debutanten Lydia Sandgren, vars huvudpersoner studerar humaniora och går på rockklubb på samma platser som undertecknad, fast absolut tillfreds med att ha tillägnat mig den Augustprisade skildringen.

Bästa bokupplevelser: 1. Att döda en härmtrast – Harper Lee 2. Min kamp (I – V) – Karl Ove Knausgård 3. Bland myglare, ministrar och miljonärer (grävande reportage) – Jan Mosander 4. De oroliga (om privatpersonen Ingmar Bergman) – Linn Ullman 5. Samlade verk – Lydia Sandgren 6. Fotbollsspelarpojken (biografi om Tord Grip) – Stefan Lövgren 7. Swede Hollow – Ola Larsmo 8. Hovjuvelerans barn (släktkrönika) – Gunnar Bolin 9. Quel Bordel (biografi om Christian Falk) – Håkan Lagher 10. Freak (biografi om Freddie Wadling) – Robert Lagerström 11. Doften av en man – Agneta Pleijel 12. Kvinnor som formade pophistorien – Anna Charlotta Gunnarsson 13. Gränsmark – Aino Trosell 14. Vem dödade Bambi? – Monika Fagerholm 15. På spaning efter farfar – Aarto Paasilinna / Vill inte göra listan för lång. Finns egentligen ännu fler titlar att rekommendera

Sven Wollter i Driving Miles – foto Ola Kjelbye

DÖDEN, DEN VIDRIGA Vore fel att inte omnämna några av alla de skapande människor vi förlorade under 2020, oavsett om de avled av covid 19 eller annan orsak. I SVT visades nyligen en minneskonsert för att hedra Marie Fredriksson. I jazzvärlden har vi mist läskigt många. Rolling Stone har sammanställt en diger förteckning. Där märks såväl legendarer som viktiga kultfigurer. Tänker på Ennio Morricone, Johnny Mandel, K. Penderecki, Hal Willner, Manu Dibango, Tony Allen, Peter Green, Mc Coy Tyner, Harold Budd, Betty Wright, Neal Peart, Andrew Weatherall, K.T Oslin och Andy Gill (Gang of Four) jämte Roy Hargrove, för att nämna ett antal storheter jag har viss kännedom om.

Hoppas att jag undviker flagranta förbiseenden. Vill nämligen alla sist lyfta fram tre personer. John Prine (foto ovan) hade jag förmånen att höra live i Göteborgs Konserthus 2017. Han var en av de mest respekterade låtskrivarna och artisterna i en fri alt country-stil i USA och erhöll flera Grammy. Prine överlevde cancerdiagnos, men dog vid 73 års ålder i sviterna av covid 19.

Stadsteatern och teaterälskare på Västkusten sörjde i somras. Carina Boberg som tillhörde fasta ensemblen dog efter en tids sjukdom. Hon var lika duktig på drama som i de syrligt humoristiska roller man förknippade henne med. Spontant från sista åren ser jag Bobergs ypperliga gestaltningar framför mig från Smärtan och Fanny och Alexander

. Sven Wollter var verksam in i det sista och turnerade med Nynningen (bandet recenserades i K-bloggen för några år sedan). Ända sedan Hemsöborna och Raskens har Wollter gjort outplånliga intryck, blivit folkkär genom sina exceptionella meriter. Sista decenniet hade jag turen att bevittna den enastående utstrålningen från scen ett halvdussin gånger. Dessutom fick jag 2011 intervju på tu man hand halvannan timme. Merparten av intervjun kan läsas här: https://www.seko.se/regioner/vast2/kultur/ mats-hallberg-intervjuar-sven-wolter

SF, Svensk Filmindustri, borde skämmas över sitt agerande under pandemin

7 januari, 2021 by Rosemari Södergren

Det är sorgligt, det är bedrövligt hur den svenska filmdistributören SF, Svensk Filmindustri, står i en klass för sig i sitt förakt mot risken för filmkritiker att bli smittade av covid-19.

Mer än 9.000 invånare i Sverige har i skrivande stund avlidit med covid-19. Denna pandemi som drabbat världen har drabbat Sverige hårt. Och det är anmärkningsvärt att av alla filmdistributörer som levererar film till svenska biografer är SF den enda som inte låter kritiker få möjlighet att recensera film online. För att se deras pressvisningar måste kritiker ta sig till biografen. Att sitta i en salong och byta luft i två timmar innebär en viss risk för smitta, utan tvekan. Men det handlar ju inte bara om att dela vistelse i lokal. Den som ska recensera ska ta sig till salongen, ofta med kommunala färdmedel. Det har vi fått många bevis för att trängseln varit stor ofta på både bussar, tunnelbana, spårvagn och tåg.

Hur kommer det sig att just den svenska SF inte tar hänsyn till risken för smitta? Till och med de stora amerikanska bolagen som är stenhårda i sin kamp mot piratkopiering har gjort det möjligt för filmkritiker att recensera online. De har ofta haft stor säkerhet kring möjligheten att se filmer online för att recensera, men det har fungerat. Varför envisar SF med att inte ge svenska filmkritiker möjlighet att utföra sitt jobb utan risk för smitta?

Regeringen och Folkhälsomyndigheten har varit hur tydliga som helst med att de som kan jobba hemifrån ska göra det. Nu är förstås den som arrangerar pressvisningen inte arbetsgivare åt filmkritiker men de har trots allt ett stort inflytande över arbetsmiljön för kritiker.

Jag har en tanke om att det kan vara något speciellt med den svenska inställningen. Något som genomsyrat våra myndigheter under pandemin. Det tog många månader innan Folkhälsomyndigheten ansåg att den som arbetar inom äldrevården och möter smittade bör kunna ha tillgång till skyddsutrustning. Det är verkligen skrämmande att det inte var något som Folkhälsomyndigheten rekommenderade från början.

Att Sverige sticker ut bland de skandinaviska länderna med dödstal som är många, många gånger större i förhållande till folkmängd än våra nordiska grannländer har självklart med våra strategi att göra. Stadsepidemiolog Anders Tegnell har gjort många försök att bortförklara skillnaderna. Vi har fått höra att vi har många invandrare än våra grannländer, vi har fått höra att inga andra länder kan räkna så bra som (vilket är skrämmande osant då Sverige är det enda land i Europa som inte klarade av att föra statistik under jul- och nyårshelgerna). Vi har fått höra av Tegnell att vi har många fler trångbodda. Bortförklaringarna är många. Den enkla förklaringen är troligen vår strategi som bland annat innebar att inte rekommendera skyddsutrustning åt personal på äldreboenden och att vi rustat ned vår tillgång till skyddsutrustning. Givetvis har det säkert också påverkat att de andra länderna stängde landet på ett helt annat sätt. I Norge måste de som kommer från exempelvis Storbritannien testas. När den nya, förmodligen smittsammare mutationen, från Storbritannien dök upp litade Folkhälsomyndigheten helt på att de som kommer därifrån inte smittar på bussar eller i taxibilar och så vidare. Det är som att svenska myndigheter inte riktigt på fullt allvar kan ta till sig att pandemin finns. Det är som om Sverige varit skyddat så länge från många svårigheter att dess myndigheter blivit handlingsförlamade.

Bedrövligt är det också att distributörer av den svenskregisserade skräckfilmen Andra sidan inte heller respekterade filmkritikers rätt till skydd mot smittorisken.

Jag kan inte låta bli att se paralleller mellan hur senfärdiga svenska myndigheter och i synnerhet Folkhälsomyndigheten varit i att se allvaret i smittan av covid-19 och hur SF hanterar situationen.

Dan Eliasson, tidigare chefen för MSB, fick avgå då han visade det dåliga omdömet att som chef för en av våra ledande myndigheter i krisstrategin reste till Kanarieöarna. Ändå finns det inget förbud mot att resa dit. Jag kan förstå att han som chef för denna myndighet bör föregå med gott exempel. Men är det inte likadant med Folkhälsomyndigheten? De har varit extremt senfärdiga med att rekommendera skyddsutrustning, extremt sena med att rekommendera munskydd när man inte kan hålla avstånd. Då blir väl följden att företag som SF inte bryr sig om att erbjuda filmkritiker en smittofri miljö. Det är som kollektivtrafikens ägare nu i dagarna förklarat att de inte tänker avvisa någon utan munskydd, trots att myndigheterna sagt att munskydd ska gälla under rusningstimmarna. Så någonstans brister det i det svenska systemet.

Och jag är verkligen besviken på SF.

Teater och opera måste satsa mer online

18 december, 2020 by Rosemari Södergren

Kulturen har fått ta en stor smäll under restriktionerna under pandemin av covid-19. En del kulturarbetare menar att de utsatts för en form av yrkesförbud. Jag förstår dem och kan hålla med om att det inte är logiskt att det inte får vara med än åtta personer i publiken i en stor ishall med plats för tusentals medan det är helt tillåtet att packa in människor som sillar i bussar och köpcentrum. Det är alltför uppenbart att kommersialismen hyllas mer än kulturen. Jag vägrar att tro att detta virus smittar mer om man sitter med långt avstånd på ett kulturevenemang än om man trängs och andas på varandra i en skumpig buss.

Men jag tycker kultursfären måste anpassa sig mer. Teater och opera kan fungera jättebra online.

Tänk på sändningarna som gjorts från amerikanska operascener och brittiska teaterscener via Folkets Bio. I dessa sändningar kan man få både mycket nära bilder och se scener på avstånd. Det kan egentligen tillföra väldigt mycket och vara stora upplevelser. Ibland kan det ge mer än att sitta på en plats flera hundra meter från scenen i en salong. Den enskilde betraktaren kan uppleva mycket via en föreställning online.

Genom att sända föreställningar online kan många fler se föreställningar än de som släpps in i en teatersalong. Ett demokratiskt uppdrag rent av. Och vilken möjlighet för teatrar och operahus att nå ut bredare till en ny publik, som säkert också i framtiden vill komma och se föreställningar på plats i testerna.

Det går alldeles utmärkt att ta betalt för föreställningar online. Det går att bara ge tillgång till exakt den tid då föreställningen ges om man så vill. Eller att ge den som betalat två dagar på sig att se föreställningen. Möjligheterna är många.

Hur det än blir med vaccinet och nya muteringar av viruset eller kommande kriser i samhället och världen behövs kulturen. Och den måste anpassa sig och öppna mycket mer för att finnas tillgänglig online.

Krönikor

Footer

Om oss