Krönikor

Nordens största filmfestival med totalt 400 filmer är över. Mentalt trött efter att ha matats med syn- och ljudintryck under eva dygn, samtidigt en ynnest att via kameralinsen få resa runt i världen genom glädje och sorg. Blev för min del 30 filmer plus ett par övriga programpunkter. Är förstås omöjligt att redogöra för varje upplevelse på ett heltäckande sätt. Väljer därför att göra ett antal reflektioner och nedslag. Lyckades lägga ett tillfredsställande schema med tillräckligt mycket luft. Bortsett från Capturing The Devine skönt nog inget strul på de nio ställen jag bevistade för att se biofilm jag var nyfiken på. Att varje festival jag försöker ta pulsen på, sällan eller aldrig känns som att befinna sig mitt i smeten, är ett faktum man får lära sig att hantera.

Årets affisch var gjord av Karin Mamma Andersson. Hennes utsträckta pekfinger symboliserar viljan att läsa av trender. Anna Odell stod för både en pröva-på-installation, jämte vinjettfilmen med Jan Guillou i överenskommen underkastelse. Fokusering låg dels på Brasilien och klimatet för landets filmare, dels på beslutet att låta hälften av utbudet ha kvinnor som regissörer. Stellan Skarsgård hade utsetts till hedersgäst, höll masterclass jämte att flera av hans huvudroller kunde beskådas. Filmoraklet Stig Björkman hade getts en retrospektiv med tidiga spelfilmer,samt ett Directors Talk då vi fick smakprov ur kommande porträttfilm om Joyce Carol Oates. När han intervjuades var anekdoten om hur Harriet Andersson ägde rummet vid en tagning, särskilt notabel.

Är övertygad om att Tjeckiens Oscarsbidrag The Painted Bird kommer betraktas som ett mästerverk. Manus bygger på en självbiografisk roman jag har i min ägo, skriven av den judiske polsk-amerikanske författaren Jerzy Kosinski. I betydelsefulla biroller förekommer bland andra Stellan Skarsgård,Harvey Keitel och Julian Sands. I upp emot tre timmar av svartvita tablåer utan musik, skildras en pojkes skräckfyllda vandring via hans uttryckslösa ögon, på flykt undan nazister, kosackers härjningar och även civilas ondska. Otrolig omsorg om detaljer – menande blickar och fårade ansikten. Få repliker! Grymhet av sådan monumental art att varningsflagg måste hissas.

Efter att precis ha stått pall för flera äckliga scener, gav jag mig på kvällen i kast med 1917. Sam Mendes ruskigt påkostade krigsfilm från den vansinniga krigsföringen när miljoner unga män offrades stationerade i skyttegravar. Utsätter mig för ett bombardemang av färger, upphetsade dialoger, effektfullt soundtrack och ett rafflande äventyr i form av ett smått omöjligt uppdrag för två lägre befäl. Ett sällan skådat bildfyrverkeri paras med gediget skådespeleri med George MacKay i spetsen. Filmen som fått massvis av Oscarsnomineringar bygger på osannolikt hjältedåd berättat av farfar till Mendes. Producenten har inte hållit igen på kostnader, istället vräkt på med statister och lik i olika stadier av förruttnelse. Däremot har man struntat i att ge MacKay ett utseende trovärdigt hans oerhörda umbäranden. Han förvandlas därmed till en mytisk gestalt; utan smuts och skråmor.

Kan ha andra orsaker, men efter nämnda filmer drabbades jag av rejäl huvudvärk. På väg in till klassiska Draken hamnade jag i rekordlång kö när biljetter skulle skannas

Spelfilmer där relationer med barn utlöste dramatik var ett tema i flera av de berättelser jag rankar högst. Proxima i regi av Alice Winocour handlar om en kvinnlig astronaut vars prövningar för att klara rymdäventyret inte är värst, trots att hon vomerar och tuppar av. I denna pärla är det istället förhållandet till den otrygga dottern som för astronauten (lysande porträtterad av Eva Green), orsakar störst oro. Relationen dem emellan är filmens tårdrypande motor, fylld av tät emotionell laddning. Över språkbarriärer förenas besättningen på ett jordnära sätt. I lätt karikerad bredaxlad roll syns Matt Dillon. Kongenialt soundtrack av Ryuichi Sakamoto.

En annan skildring där barnen har stor inverkan är Good Intentions av Ana Garcia Blaya. I centrum för handlingen syns tre barn i skolåldern vars tillvaro spenderas antingen hos ordentliga mamman eller den hopplösa slacker-pappan. Den frånskilda pappan älskar fotboll, att röka på och indierock. Barnen stormtrivs i hans vilda värld vars centrum är en olönsam skivbutik. Saker ställs på sin spets när mamman aviserar att hon ska flytta med barnen från Argentina för att få högre inkomst. En charmig historia med högt tempo och avsiktligt primitivt foto, handkamera och super 8. Osäker på om den får svensk distribution.

Islands Oscarsbidrag av Hlynur Pálmason är ytterligare ett i raden av ypperliga beskrivningar av hur människor kan umgås över generationer. Vackert foto av svenska Maria von Hauswolff berättar om morfars ömsinta relation med snart 9-åriga barnbarnet, vars glädje efterhand förbyts till fasa, när han (formidabelt gestaltad av Ingvar Sigurdsson) fullständigt ändrar skepnad. Om en polis vars svartsjuka gör honom fullkomligt livsfarlig. Således ett narrativ med otäck vändning parat med hisnande vackra bilder. Oförutsägbart slut!

Julie Delpy är en stjärna verksam utanför de stora filmbolaget. I Zoe står hon både för regi och agerar farmaceut och ängslig mamma i huvudrollen. Vad som börjar som vårdnadstvist utvecklas till en anklagelseakt när den otänkbara katastrofen inträffar. Just för att relationen med Zoe är så tajt, blir man extra berörd av fortsättningen frenetiska försök. Filmen skiftar från lycklig vardagsrealism till gåtfullt experimenterande i kroppslig sci-fi anda, vilket överraskar utan att dribbla bort publiken.

En film lätt att tycka om är betitlad A Beautiful Day In The Neighborhood, efter ett älskat barnprogram i USA. I ett verk av Marielle Heller märks en glimrande Tom Hanks i klockrent samspel med Matthew Rhys. Och i en avgörande biroll syns Chris Cooper. En verklighetsbaserad dramakomedi om mötet mellan en invärtes trasig tidskriftskribent och en fascinerande barn-tv karaktär som vill ge tittarna trygghet. Rörande berättelse som inpräntar vikten av goda gärningar och förmågan att förlåta.

Ett antal amerikanska filmer fanns att se som pressvisningar. Några såg jag på detta vis utan att behöva försäkra mig om biljetter, några av dem såg jag i ordinarie program. Att de mestadels var otextade var en nackdel, när det gällde att hänga med. Hysteriskt uppskruvade Uncut Gems med Adam Sandler i intensiv action sättandes svårslaget rekord i antalet “fuck”, kändes efteråt som tämligen meningslös företeelse, även om den pumpade av adrenalin och tungt beat. Blev underligt nog hyllad av ansedda kollegan Hynek Pallas.

En thriller av Todd Haynes vid namn Dark waters är en biopic som med rätta sägs ha Erin Brockovich-vibbar. Mark Ruffalo gör antagligen sitt livs roll,har kring sig övertygande insatser av Anne Hathaway, Bill Pullman, Tim Roth med flera. Ruffalo personifierar advokaten som blir uppvaktad om en miljöskandal av två bönder från hans hembygd. Detta blir upptakten till en gigantisk, mångårig utredning och domstolsförhandlingar. Den mäktiga fienden drar sig förstås inte för att obstruera rättvisan och sätta kläppar i hjulet, vilket skrämmer och plågar målsägare, jämte filmens hjälte samt hans omgivning. Haynes & Ruffalo är mästerliga på att förmedla kusligt krypande obehag. Scenen när advokaten ska starta sin bil i ett parkeringshus, är så otroligt laddad att den har förutsättningar att bli ikonisk.

Ett verklighetsbaserat drama med episka dimensioner som oreserverat rekommenderas är Harriet av Kassi Lemons. Utspelar sig på 1800-talet när slaveriet grasserade som värst. Despotiska godsägare styrde med järnhand över vad de betraktade som sin egendom. Frihetskämpen Harriet Tubman har blivit en ikonisk förgrundsfigur i kampen mot slaveriet i sydstaterna. Hennes långa,tappra liv och osannolika öde skildras med passion av en makalös Cynthia Eriva. Spännande, otäckt och upplysande! Fantastiskt foto kombinerat med kraftfull musik förstärkerr vad publiken erfar. Att somliga svarta agerade kollaboratörer och därmed direkt eller indirekt orsakade dråp på systrar/ bröder, var en upprörande omständighet att chockas över.

Vettiga manus påstås vara en bristvara, inte minst i Hollywood. The Peanut Butter Falcon har rosats och vunnit publikpris, vilket är glädjande då det är en rolig film med djupa insikter om människans natur. Alla kan vi utvecklas under rätt förutsättningar, även en grabb med Down syndrom vars passion är wrestling. Shia Labeouf glänser som händig småkriminell bohem. Jagade fiskaren Tyler flyr sina motståndare, får likaledes flyende Zak på kroken. En feel good-historia som pendlar mellan Huckleberry Finn-liknande äventyr och visst mått av romantisk saga. LaBeof flankeras förtjänstfullt av Zack Gottsagen och Dakota Johnson.

På tal om att tvingas vara på rymmen en smidig övergång till Queen & Slim, vars tematik kallats för en Thelma & Louise för Black Lives Matter-rörelsen. Upprinnelsen är att en trafikpolis grovt missbrukar sina befogenheter, varför det svarta paret som nyss träffats på date drabbas av panik. Polisen skjuts ihjäl i självförsvar, vilket gör dem till jagat villebråd. De får i denna meningsfulla roadmovie, hjälp att hålla på fri fot av vänner och sympatisörer, men man är ändå förvissad om hur det kommer sluta. Den ansedda video-regissören Melina Matsoukas (Beyoncé…) har åstadkommit en formfulländad estetik genom snyggt foto, lysande klippning, tillgång till duktiga skådespelare samt ett fräckt soundtrack.

Förflyttar vi oss till England påträffas en må bra-film från samme regissör som gjorde Allt eller inget. Peter Cattaneo, på plats på Stora Teatern för att ge oss mer kött på benen, kör i Military Wives på i snarlikt spår. Vi fick veta att idén kom till honom efter en dokumentär på BBC,om körer som engagerat tusentals fruar till militärer utsända på uppdrag. De förenas av samma villkor, fast olikheter i övrigt skiner igenom. Kristin Scott Thomas och Sharon Horgan briljerar som rivaliserande initiativtagare. I potten för kören som känner sig hemma med 80-tals låtar som Don´t You Want Me och Shout, ligger ett framträdande i Royal Albert Hall. Olika officersgrader påverkar kvinnorna, liksom klasstrukturer. Komik utan att det blir fånigt, som inte heller väjer för yrkets risker- Tacksamt ämne att tackla för en lyhörd filmskapare som Peter Cattaneo.

Varje dygn festivalen pågick puffade jag för en de begivenheter,jag sett under dygnet på min facebooksida. En av dagarna föll valet på Once were Brothers om den kreativa formtoppen hos the Band, där summan påstods vara större än delarna. Robbie Robertson utgör ciceron i ett värdefullt dokument där såväl hans fru, som kännare och kollegor sätter in bandet med den magiska repertoaren i sitt sammanhang. Flödar av underbara låtar, hängivelse, destruktivitet och unikt bildmaterial. Rördes några gånger till tårar av skönheten. Inte oväntat fungerar Martin Scorsese (The Last Waltz) som exekutiv producent.

Apropå musikfilmer såg jag också Capturing The Devine – With Natacha Atlas, en dokumentär i K-special format av Susanna Edwards. Den kompromisslösa duon har i fjorton år kivats om projektet, vars uppkomst är att Edwards blev besatt av den flerspråkiga divans arabiska toner. Med tanke på alla problem och nyckfullt beteende som kantat inspelningarna, trasslade typiskt nog visningen av urpremiären. Helt klart en fängslande artist jag inte sett sjunga, däremot har cd med. Ansvariga teamet med dokumentärfilmaren själv i centrum var närvarande vid vad som blev en lyckad testvisning.

Åtskilliga filmer tävlar i olika sektioner. I nordiska avdelningen som tävlar om världens största prissumma vann Barn. Har sin upprinnelse i att en elev förolyckas i ett bråk vid ett fotbollsmål. Under två och halv timma speglas familjerna hos offret respektive hos den vållande, jämte berörd skolpersonal. I regi av Dag Johan Haugerud har en ohanterlig situation vävts in i en underlig stilblandning av sociologiskt drama och märkliga handlingar och dito relationer. Utan att filmen går på grund innehåller den en stor dos absurda inslag.

Såg ytterligare två norska filmer. Disco med Josefine Frida (Nora i Skam) var något av en besvikelse. I motsats till megasuccén Skam helt renons på erotik. Frida spelar en världsmästare i discodans vars kropp kollapsar under tävling. Hela hennes familj är drivande i en frikyrkoförsamling, vilket inte huvudpersonen revolterar mot. Tvärtom, väljer hon att underkasta sig en än strängare lära,utan att man blir riktigt klok på varför. Filmens foto belönades under festivalen.

Are You Leaving Already? (se foto ovan) är ännu en i raden av filmer där genrer blandas. Överlag en komedi med två underhållande målare – en norsk och en svensk – som månar om en stackars tjej med mörk bakgrund i egen lägenhet. En rörande film om godhet och förmågan att hitta oväntade lösningar. Instämmer i marknadsföringen om att detta är hjärtevärmande dramakomedi av en talangfull Dogma-förespråkare. Man fnissar mycket åt de töntiga irriterande hantverkarna, som mot alla odds är kapabla att leverera.

Stannar kvar i Norden. Erfarna Lone Scherfig från Danmark var med på galavisningen på Storan. I The Kindness Of Strangers kretsar också hon kring aspekten godhet. En kvinna med två söner lämnar i all hast sin sadistiske make, som råkar vara polis. Tyvärr har hon ingen plan b, men efter att ha praktiserat kleptomaniska drag, blir familjen hjälpt av välgörare. Dels frivilligorganisationer, därpå filantroper kring en fake-rysk restaurang vars ägare spelas av karaktärskådespelaren Bill Nighy. En egendomlig berättelse från New York om människor som antingen hamnat utanför skyddsvallarna, eller strävar på innanför. Hade trott att jag skulle uppskatta filmen mer.

En uppslitande skildring som tog mig med storm var Algeriets Oscarsbidrag Papicha. Får jag bara nämna tre favoriter i den 43.e upplagan av GFF, kan jag inte avhålla mig från denna omtumlande historia. Filmen borde vara obligatorisk för de välmenande opinionsbildare i Sverige som vill öka toleransen mot extremism och fundamentalism. Lyna Khoudry briljerar full av iver och oppositionslust, beger sig nattetid ut i dansens virvlar med väninna, allt medan fundamentalistisk terror råder. Korsningen mellan livslust och vidrig fanatism framställs läskigt skickligt av Mounia Meddour. En fest för cineaster, trots att man efteråt blir fruktansvärd nedstämd av förtryck och avskyvärda dåd.

Ingen blodspillan, men väl uråldriga ideal långsamt på väg att upplösas präglar En kvinnas val. Saudiarabiens omvälvande Oscarsbidrag har samma avsändare som Den gröna cykeln. Både denna och närliggande feministiska manifestet Papicha har svensk distribution tack och lov. Vi får följa en välmående familj med tre vuxna döttrar vars stolta far är turnerande musiker. I centrum står en läkare trött på att inte bli respekterad och ännu tröttare på oasfalterade ytan framför sjukhuset som försvårar transporter. Maryam bestämmer sig för att kampanja som första kvinna i kommunalval. Med syskonens bistånd genomförs en målmedveten strategi utan finansiärer. Kanske dumt att avslöja hur det går, hintar bara om en magnifik slutscen. En otroligt viktig film med subtil humor, vars budskap förhoppningsvis påskyndar positiva tendenser. Får inte missas.

En tredje film från ungefär samma region har den engelska titeln Chained. Gripande socialrealism om en bufflig polis som tappar status hos sin familj och hos sin arbetsgivare efter en incident. Färden mot botten utspelas i Tel Aviv. Fast Rashi älskar sin fru, saknar han förmåga att förstå henne och hennes rebelliska dotter med modellambitioner. Paralleller har dragits till framgångsrika bröderna Dardenne.

Kan inte minnas när/ om jag tidigare sett brasiliansk film på bio. Såg Bacurau sista kvällen efter att ha stått i jättelång kö av ackrediterade på Draken. Filmen har lockat rekordpublik i hemlandet, tagit hem jurypris i Cannes och betraktas som ett symboliskt motstånd mot nuvarande president. Iphones finns med som ett bärande inslag, liksom i flera andra filmer jag redogjort för. I likhet med många andra verk dessutom en besynnerlig mix av stilar. Regissörsparet har bakat samman voodoo med korruption, westerndramaturgi med grotesk splatter. En avskuren by tar till alla till buds stående medel för att inte utplånas av ett perverst internationellt gäng yrkesmördare, som tappat all heder och försonande drag. Mitt i makabra våldsorgier skönjer man referenser till politisk pragmatism och kulturhistoria. Distanserat och infernaliskt epos!

And The Birds Rained Down i regi av Louise Archambault belönades med publikens pris. En fin och drastisk historia om lockelsen i vildmarksliv, integritet, spirande kärlek, ålderdomens begränsningar, trofasta hundar. Vidunderligt foto ger oss kanadensisk natur i sin prakt. Måleri, musik och stärkande bad har sin givna plats. Sturgill Simpson framför en fullödig låt live i en scen från en pub.

En film från turkiska landsbygden har en lika autentisk input. Den heter Steppe. Under halvannan timme händer inte särskilt mycket utan att det för publiken blir långtråkigt. Känns som ett snitt ur verkligheten. Förhållandet som råder är att en gamling vägrar lämna sin by som kommer dränkas av ett dammbygge. Under tiden ägnar sig hans olyckliga son och två vänner åt diverse förberedelser. En lågmäld typisk festivalfilm där himlens portar öppnar sig. Tämligen händelsefattigt också i belgiska Hellhole där vi följer några personer som lever under pressade förhållanden. Kameran följer dem i elliptiska rörelse i olika miljöer i Bryssel, vars invånare plågas av minnen från terrordåd. Intressant, kuslig film som jag ändå uppfattade som skissartad.

Godkänd men inte så mycket mer lovord, vill jag ägna italienska The Champion. Trevligt ändå att regissören fanns tillgänglig för frågor efteråt. Filmens förlaga är den oregerlige Mario Balotelli. Handlar om en genialisk forward i Serie A-klubben Roma, vars labila humör måste korrigeras. En privatlärare anställs för att göra den odräglige stjärnan till duktig student. Ett annat spår är en komplicerad kärlekshistoria, jämte en diskussion om äkta vänskap och fixeringen vid lyx.

På ett förväntat sätt en yvig, pratglad skildring av en dysfunktionell fransk familj. Vid rodret styr Catherine Deneuve en kvalificerad ensemble. Dialoger i upprört tonläge varvas med några få stillsamma andhämtningar. Regissör Cedric Kahn tar också plats framför kameran, som den oansvarige brodern fast besluten att föreviga moderns födelsedag. Efterhand när instabila dottern dyker upp, blir stämningen infekterad, gradvis alltmer okontrollerbar. Förnämligt ljussatt skådespelartriumf, vars intrig uppvisar en krackelerande borgerlighet. Äldsta barnbarnet försöker hålla ihop den bräckliga farkosten med ett ambitiöst teaterstycke. Grundligt iscensatt kaotiskt tillstånd, som jag inte fann lika lyckat som jag hade hoppats.

Hade valt en till fransk film, nämligen Thalasso, eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen i regi av samme man som gjorde kidnappningsfilmen om den provokative författaren. Frestande att spekulera i vilken utsträckning de två Helan & Halvan-liknande celebriteterna medverkar som sig själva. Persongalleriet på den skinande blanka spa-anläggningen är tämligen abnormt avseende både beteende och fysionomi. Visst är det kul att duon ibland får direktionens tysta medgivande att bryta mot befintliga hälsoregler. Och visst är resonemangen om döda kroppars återfödelse härligt mysko, liksom ärendet som uppdykande x-kidnapparna lägger fram. Men filmen är ganska trist, vilket man inte kan hävda att H:s prosa är (har med behållning läst två romaner plus recenserat scenversion av Underkastelse)

Programpunkten Work In Progress presenterade ett fascinerande norskt-svenskt samarbete. Två norska kvinnliga manusförfattare berättade om hur det gått till väga för att med kvinnligt perspektiv skriva en remake på Utvandrarna. Verkar kunna bli ett spännande projekt. Förhoppningsvis premiär 20121.

obs Ursäkta längden på krönikan, dela gärna upp läsningen i omgångar.