Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Vaccinpass är nog en bra lösning ett tag

by

Att kulturen drabbats hårdare än de flesta andra verksamheter i Sverige under Covid-19-pandemin är uppenbart. Det är fortfarande nu när hösten drar igång i Sverige och en del restriktioner lättats mycket som är ovisst för kultur-Sverige.
Fler och fler höjer rösterna för att införa vaccinpass som krav för att få tillgång till kulturevenemang.
81 procent vill ha covidpass på konserter och andra liveevenemang. En enkät visar att svenska folket är mycket positiva till covidpass på konserter och andra liveevenemang. Hela 81 procent av de tillfrågade är positiva till att visa ett covidpass för att på så vis låta arrangörer fylla fler platser i lokalen på ett smittsäkert sätt. Endast en av tio är negativa. Det visar en färsk undersökning som Kantar Sifo genomfört på uppdrag av Sveriges Producenter och Privatteatrar.

– Det här är en mycket tydlig signal till våra beslutsfattare om att låta oss arrangörer införa covidpass och därmed slippa övriga restriktioner på våra evenemang så snart det bara går, säger Emelie Löfmark, ordförande för Sveriges Producenter och Privatteatrar.

Trots att drygt 60 procent av den vuxna befolkningen vaccinerats av två doser när detta skrivs i början av september ökar antalet svårt sjuka som läggs in på intensivvårdsavdelningar. Så när kultur-Sverige kan räkna med att få öppna fullt ut, det kan ingen ge besked om nu. Att införa krav på vaccin-pass kan vara en möjlig väg framåt, för en tid.

Det blir inte helt riskfritt med vaccinpass. Det är ett argument emot. Det finns rapporter om personer som trots att de är vaccinerade blivit sjuka. Oftast har de inte blivit så svårt sjuka. Det är omöjligt att veta hur det gått till när de blev smittade. Hade de blivit smittade någon dag innan de tog vaccinet?

En del forskning visar dessutom att barn kan sprida smittan utan att ha några symptom. Och i Sverige vaccineras endast vuxna. Ska barn inte få gå på kulturevenemang då? Eftersom de inte vaccineras kan de inte få passet, såvida det inte går att lösa med någon form av antikropp-test.

Det är obehagligt på längre sikt om människor som inte tar vaccinet nekas entré till kulturevenemang. Så det finns en del att tänka på.

Men jag tycker att kortsiktigt, för ett halvår framåt, kunde vaccinpass, vara bra för att kulturarrangemang ska kunna ta in en större publik än nu.

Kulturkalas-weekend med personlig påfyllning

by

Göteborg Jazz Orchestra plus musiker ur Göteborg Jazz Academy – foto Timmy Bengtsson

Var: Göteborg med omnejd

När: 20-22/8 2021

Göteborgs Kulturkalas genomfördes i väldigt bantat skick och med starkt reduceras publikkapacitet med tanke på att pandemin inte klingat av tillräckligt. Kulturkonsumenter hänvisades till att följa utbudet digitalt, vilket ju inte alls kan jämföras med att vara på plats. Till populära evenemang krävdes förhandsbokning. Vill redovisa vad jag upplevde med några egna kompletteringar. Den senfärdiga publiceringen beror på att jag först igår fick tillgång till begärliga foton. (Och då var jag på premiärfest för ny konsertserie i Majorna inklusive utsökt minispelning av Anna Lundqvist & Fabian Kallerdahl och senare på kvällen härligt oförutsägbar konsert med Monica Z-stipendiaten Alexander Lövmark featuring Tommy Kotter.)

Fredag 20 augusti! Första aktivitet som platsar i denna tematiska nätdagbok inträffar då jag cyklar till ett tämligen ödsligt Göteborgs Stadsbibliotek. Lånar analytisk biografi om Jan Johansson, en mycket ambitiös sådan som nu är utläst. Som bekant fick den mästerlige pianisten och kompositören sitt genombrott åren han bodde i Göteborg med intentionen att ta examen på Chalmers.

Nästa anhalt favoritkrogen Avalon (också hotell). Att jag styr kosan dit just denna tidpunkt beror på att Matti Ollikainen är där i egenskap av barpianist. Franska Trions härförare är även en alldeles utmärkt jazzpianist. Har recenserat honom några enstaka gånger. Äter försenad varmrätt medan jag hoppas på en musikalisk kick. Blir tyvärr en flopp fast fragment ur Over The Rainbow, What a Wonderfull World och dylikt ur American Sonngbook kan urskiljas. Tyvärr finns inte Ollikainens supportar på plats, vilket förmodligen påverkade. Den intensiva närvaro hans livemusicerande förknippas med saknas. Att förvänta sig sedvanlig svindlande skönhet och smärta var helt fel ingång.

Erik Björksten och undertecknad – foto Amanda Andreas

Väljer att cykla en dryg kuperad mil till Råda Säter vid Rådasjön i i utkanten av Mölnlycke. Hinner fram till den visduo jag hyllade i Kulturbloggen mitt i sommaren. Amanda Andreas & gitarrist Erik Björksten bjuder i sin uppföljare på delvis nytt material. Egna kompositioner av Andreas varvas med Barbro Hörberg, Lill Lindfors och Edit Piaf. Intim och livsbejakande konsert som tillåter sig ett visst mått av spontanitet, vilket känns helt naturligt. Trevligt att regnet höll sig borta när vi satt under bar himmel i naturskön omgivning. Som kuriosa kan flikas in att min uppväxt var förlagd till Pixbo, beläget på andra sidan Rådasjön.

Lördag 21 augusti! Förflyttar mig ånyo medelst cykel. Mitt första mål för dagen är Domkyrkan. Tidigare i sommar under värmeböljan lyssnade jag på och efteråt umgicks med Mattias Nilsson. Denna gång heter musikerna som har lunchkonsert Tobias Grim och Magnus Bergström, vilka också tillhör mina vänner. De serverade en kontemplativ, musikaliskt spännande stund genom mångsidige Grims finesser på akustisk gitarr jämte Bergströms gedigna basgångar. I buketten av ljuvliga tongångar rymdes både psalm (som Grim dristade sig till att improvisera kring), standards, soundtrack, svårspelade Egberto Gismonti och Visa vid vindens ängar. Mycket trevligt evenemang jag hade stort utbyte av. Blir lite uppskattande eftersnack med duon. Tar mig därefter till Brewhouse för att se hur arbetet fortskrider med att iordningställa för utomhuskonsert med ett makalöst bra storband, vars resa jag haft förmånen att följa.

foto Timmy Bengtsson

För somliga kulturkalasbesökare utgjorde antagligen filmvisningen av danska En runda till på Götaplatsen årets clou. För åtskilliga andra var det istället konserten med Göteborg Jazz Orchestra under ledning av Palph Soovik som gällde. Har flera gånger tidigare skrivit utförliga berömmande texter om dem, varför jag nöjer mig med en sammanfattning jämte lite info. Föga förvånande blev tillställningen en dundersuccé som rönte stora ovationer. Borgmästare Anneli Rhedin (se foto ovan) invigningstalade, projektet Göteborg Jazz Academy presenterades och de tio workshopande ungdomarna medverkade i tre låtar och det blev uruppföranden av musik komponerad av giganten Georg Riedel och Erik Weissglas. Blev ytterst behagligt att i utsökt akustik sitta med solen i ansiktet och höra en taggad, underbart synkad orkester med ett antal glimrande solister. Och när ordinarie medlemmar har förhinder rekryteras de bästa som finns att tillgå i närområdet. Tänker på basisten Matz Nilsson, Björn Cedergren (lika flitig som påslagen solist) på tenorsax, Vanja Holm på percussion och Niclas Rydh i trombonsektionen med flera.

foto Timmy Bengtsson

Omdömet ojämnt indikerar en mix av toppar och dalar. Denna konsert med visst fokus på beställningsverk från Georg Riedel kan kallas ojämn utifrån annan skala: Antingen väldigt bra eller helt fantastiskt! I den senare kategorin utmärker sig titlar som Time (Riedel), By The Way (Weissglas/ Henrysson i arrangemang av Axel Mårdsjö), crescendot i Guidelines (Weissglas), rytmorgien i Tunisian NIght (Norström) som kröns av hetsande dialog emellan Göran Kroon och Vanja Holm. sugande temat i Schoolways (Hallberg) där oförliknelige överraskningsmannen Tommy Kotter gick loss på sin klaviatur till glädje för publiken samt sprittande extranumret Blues In My Shoes med Count Basie-vibbar. Lovade en komprimerad redogörelse. Bara en notering till. Artonåringen i blickfånget på tenor i bilden längst upp heter Kasper Sundby. Trots sin unga ålder har han redan låtit tala om sig, tack vare sin osannolikt stora talang. Passade förresten på att skaffa mig deras t-shirt efteråt och den eminenta skiva som hittills föreligger. – Svenska jazzhjältar inspelad live.

The Wavemakers – foto Glenn T. Unger –

Emigranternas Hus stängdes tidigare i år av Göteborgs Kommun. Ett svårförklarligt och rent av skamligt beslut. Anmälde mig till en guidning som inte kunde genomföras och nu är det försent. Tröst i bedrövelsen är att det gjorts en musikal om företeelsen svenskar som utvandrade via Göteborgs hamn till Chicago. Drömmen om ett bättre liv är tänkt att framföras live. Datum är inplanerade trots nuvarande osäkra omständigheter. Blev inbjuden som media att se en visning längst upp i Kronhuset av filmvarianten, gjord av dokumentärfilmaren Kjell Andersson. Roger Nordin (tidigare föreståndare för Emigranternas Hus om jag är rätt underrättad) framför sitt manus själv, mestadels i bild docerande från talarstol. Han berättar med påtagligt patos. Vad beträffar alla låtar som förekommer i filmen med ungefär halvannan timmes längd, har text och musik skrivits av musikkollektivet The Wavemakers. En kompetent konstellation på nio personer bestående av flera musiklärare. Många sjunger, fast den vars syssla det uteslutande är heter Sonja Bjurdell. Wavemakers behärskar allehanda stilar (allra sist lägger de till och med in en fräck hommage till Kebnekajse), även om de naturligtvis inte åstadkommit låtar i nivå med Björn & Benny.

Roger Nordin, musiker och dansare(?) – foto från hemsida

Musikalen som är ett led i Göteborgs jubileumssatsning, har erhållit medel för att översättas till engelska och visas i USA. Den baseras på en familjs unika brevsamling över flera generationer, en familj som på grund av armod kände sig nödgade att utvandra 1927. Efter att ha registrerats på Ellis Island tar man tåget till släktingar i Chicago. En period bodde det fler svenska i Chicago än i Sverige. Även om den invandrade familjens liv är besvärligt, är man driftiga och klarar sig. Hustrun driver exempelvis en restaurang. Drömmen om ett bättre liv saknar skådespelare. Däremot innehåller den flera koreograferade scener vars dansare ska föreställa paret Johan och Elisabet.

Musikalen blir till en intressant och tankeväckande exposé, vars slutkläm om integration förvisso ter sig alltför naiv. Märks att manusförfattare och filmare enats kring några favoritämnen. Syftar exempelvis på naturens skönhet, teknikens språng såsom tåg över marknivå / femton mil tunnelbana, drabbande dramatiska nyheter, berusande förälskelse övergående i ofrånkomlig vardag, samt vilket mirakel det är att födas. Dessutom görs åtskilliga musikaliska utvikningar utöver låtarna från Wavemakers. Jitterbug och Elvis flimrar förbi, medan musikalen uppehåller sig i längre sekvenser kring Muddy Waters rullande blues och mytomspunna Woodstock-festivalen.

Lägga mer tyngd på föräldrarnas börda eller höja barnens aktivitet?

by

Suck. Ibland blir jag så trött på hur svenska politiker och/eller forskare tänker att göra livet dyrare för de som redan har dålig ekonomi ska lösa problem med till exempel överviktiga barn.

Ett dag skriver föreslår några forskare att skatten ska höjas på läskedryck för att motverka barnfetma.

Varenda läkare – och för den delen de flesta andra människor också – vet väl att vikten på en människa hör tätt ihop med relation mellan hur många kalorier som kommer in i kroppen och hur många som människan ifråga gör av med. Visst kan ämnesomsättningen variera något men i princip gäller det att ha balans mellan intag och uttag.

Att det inte är bra att barn är överviktiga är självklart. Rent fysiskt kan övervikt ge många sjukdomar, som diabetes och ledbesvär och mycket annat. Dessutom gör det att barnen får svårare att röra sig, det blir tyngre att röra. I många fall ger det depressioner.

Att straffa barnen och deras föräldrar med att göra läsk dyrare: är det verkligen en vettig lösning? Är det inte mycket smartare och mycket mer effektivt att öka hur barn rör sig?
Lägg in lek i rörelse på skolschemat för alla barn. En timme lek om dagen. Lek där de leker kurragömma och annat där de rör sig. Öka dessutom möjligheten för barn att spela fotboll och annat på skoltid eller på fritids direkt i samband med skolan.
Alla föräldrar har inte sådana jobb att de kan ta sina barn till ishockeyträning eller annat på eftermiddagar. Alla föräldrar har inte råd med avgifter för idrottsföreningar. Alla barn är inte duktiga på idrott och sanningen är ju att fotbollstränare eller handbollstränare eller gymnastik-, eller dans- eller friidrottstränare eller andra tränare för barn är särskilt intresserade av barn som inte är duktiga. Ofta är det någon förälder som är tränare och heller ger sina egna barn chans att göra målen. Det vet nog de flesta av oss att det är så. Lägg in många flera timmar med motion av olika slag i skolans verksamhet. Det är bättre för helheten.
Att röra på sig ger så många positiva effekter.

Skamligt att talibanerna, Iran och Saudiarabien inte bojkottas

by

FNs klimatrapport kom snabbt i skymundan. Det tog inte många dagar tills klimatfrågan försvann från världens mediers rapporter. Medier världen över klarar oftast inte mer än ett ämne i taget.

Talibanerna är därmed inte skyldiga endast till att förstöra ett land, Afganistan, och deras vidriga förtryck av hälften av världens befolkning (kvinnorna) utan de är indirekt orsak till att världen inte kan enas kring vad som måste göra för att stoppa hotet om att jorden och mänskligheten går under på grund av klimatförändringar. Om klimathotet kommer i skymundan kanske världens makthavare inte tar de beslut som måste göras för att stoppa utvecklingar av klimatförändringar.

Ingen med minsta förstånd kan blunda för det som händer nu: när glaciärerna smälter och jorden drabbas av extrem värme och skyfall och översvämningar med mera, med mera. Att klimathotet är verkligt bör ingen med vett i skallen kunna förneka.

Att talibanerna står för ett enormt förtryck av människor bör ingen kunna förneka heller. Samma system med förtryck av kvinnor finns i både Iran och Saudiarabien. Ändå är västvärldens nationer redo att idka handel och affärer med såväl Iran, Saudiarabien som talibanerna.

USA har i många år bojkottat Kuba. Men ärligt talat: hur farligt är Kuba i jämförelse med vad Iran, Saudiarabien och talibanerna står för?

Det fanns en tid då människor bojkottade Sydafrika på grund av rasismen och förtrycket av svarta. Men nu: när det pågår ett öppet förtryck av kvinnor – då är affärsverksamheten viktigare för Sverige och andra västländer. I Iran får en kvinna inte ta ett jobb utan att hennes make skriver under att han tillåter det. Det är bara ett exempel av många på det kvinnoförtryck som utövas i Iran.

Det borde vara dags för världens demokratier att både kräva jämställdhet världen över för män och kvinnor och samtidigt ta itu med klimatförändringarna.

Krönika: Finns det något hopp att förhindra klimathotet när svensk lag och Sveriges myndigheter inte ens kan skydda oss mot passiv förgiftning av tobak?

by

IPCC:s brutala rapport om klimathotet är historisk och borde vara framsidesnyhet världen över. Ändå tyder det mesta på business-as-usual. Skriver Kristofer Ahlström i Dagens Nyheter. Tyvärr går det ju inte att länka till artiklar i DN, man måste prenumerera för att läsa deras artiklar.

Ja det är verkligen skrämmande. Idag när denna krönika skrivs har det bara gått ett dygn sedan klimatrapporten släpptes och på hemsidan för SVT.se, Sveriges public service, finns inte en puff för en enda artikel om klimathotet och rapporten. Så nog är det mycket av att sticka huvudet i sanden, som en struts.

Ja klimatet och vädret har förändrats och varit omväxlande genom årtusenden. Men de förändringar som är att vänta nu kommer att förändra livet på jorden för mänskligheten radikalt. De flyktingströmmar vi sett hittills är ingenting i jämförelse när stora områden blir omöjliga att leva i för människor. När länder som Sverige inte ens kan ta emot de som kommit hittills på ett sätt så att de kan komma in i samhället – hur ska då tio- kanske hundra gånger fler kunna leva här? Det blir stora utmaningar. Utan tvekan.

Kommer mänskligheten ens att överleva när isarna smälter och det blir översvämningar, eldsvådor, extrem hetta och extrem kyla?

Mitt i allt detta blir jag så ledsen och så uppgiven när jag ser mig omkring i det bostadsområde där jag bor på en ort som ligger vägg i vägg med Stockholm. Människor slänger cigarettfimpar överallt, vilket förgiftar mark och är en fara för djur som stoppar fimparna i munnen. Människor skräpar ner otroligt i mitt område. Om soptunnan närmast deras lägenhet är fylld då orkar de inte gå hundra meter till nästa soptunna utan de släpper soppåsarna på marken och strax kommer fåglar och hackar sönder påsarna och soporna sprids på marken och lockar råttor i massor.

Vårt samhälle har inga lagar som vi kan använda för att motverka detta.

För några år sedan kom en lag som förbjöd cigarett-rökning utanför restauranger. För det första är det sällan någon ens bryr sig om detta. Där vi bor har vi två restauranger, Om rökare bestämmer sig för att inte röka vid ingången till restaurangen då går de bara tjugo meter och hamnar under vår och våra grannars lägenheter. Så vi får tvingas andas in röken och få rökluft i lägenheten istället. Det finns ingen lag som skyddar oss mot att bli passiva rökare.

När vårt samhälle inte ens kan skydda oss mot cigarettröken och alla fimpar som slängs på marken – och när människor inte ens kan ta den hänsynen och låta bli att skräpa ned och sprida sin cigarettrök – då har jag inte mycket hopp om att vi kan rädda vår värld. Det finns länder där man inte får slänga fimpar på marken och där man inte får röka mer än på särskilda rökrutor. Varför är det omöjligt i Sverige att ta hänsyn till miljö och människor?