Krönikor

Scenkonstgalan i Göteborg – bubblande hyllning i lusten och kampens tecken.

20 februari, 2019 by Mats Hallberg

Scenkonstgalan 18/2 2019

Stora Teatern Göteborg

Foton AnnaCarin Isaksson

Tror det är fjärde gången jag är med och bevakar “en kärleksförklaring till scenkonsten”, en gala som delar ut nio priser plus ett hederspris. Geografiskt indelade jurygrupper hade nominerat tre produktioner inom varje kategori, bortsett från kategorin Publikens röst. I år hade arrangörerna Scenkonstguiden förlagt evenemanget till en måndag, eftersom teatrar av hävd brukar ha spelledigt då. De allra flesta i en publik på uppskattningsvis 500 personer hade rest från olika delar av landet, för att träffa kollegor och samtidigt hoppas kunna stå på scen som vinnare. Galan stöds av bland andra Kulturrådet, Västra Götalandsregionen och Sensus. Bubblor var årets tema, vilket framgår bokstavligt av bilden ovan. Ett möjligen illavarslande meddelande kom, strax innan en yster publik styrde stegen mot efterfesten på Scandic Rubinen. Initiativtagarna Teater NU meddelade att de lämnar över stafettpinnen till någon annan. “Skeppet kommer segla i hamn i annan famn”.

Det är som med de tevesända motsvarigheterna viktigt med en duktig konferencier. Tilltänkte Robert Fux hade dubbelbokat sig och valde att prioritera Expressens kulturfest. I rollen som charmerande och ironisk vikarie glänste Nina Zanjani, med ett otal huvudroller både på Dramaten och Göteborgs Stadsteater i bagaget. (Föga förvånande har jag recenserat hennes minnesvärda prestationer åtskilliga gånger.) Varje prisutdelning blev som en ny scen med klädombyte och nytt ämne för Zanjani. När jag läser det finstilta i programmet, framgår det att hennes punchlines hade utformats av fler kreatörer. Många spetsfundigheter och kul upptåg blev det, inte minst när forna arbetskamraten Emilie Strandberg utmanade på verbal duell. Zanjani försökte dreja, fixade allsång till Oh Yoko och avrundade fint genom att sjunga Hasse & Tages Ljuva drömmar. Roligt och lite oväntat att se hur en vanligtvis tillbakadragen scen- och filmräv bjussade på sig själv.

Labyrint – Malmö Stadsteater = Årets Katharsis

Under tre timmar inklusive paus hinner mycket hända. I vad som kallades mellanakt beundrade vi Linn Holm i solouppvisning. Holm är luftakrobat och Cyr wheel-artist som jobbat mycket i Tyskland, hos Cirkus Cirkör samt med egna projekt. En sådan här manifesterande tillställning behöver livemusiker, vars uppgift bland annat är att förstärka den festliga prägeln när vinnarna avslöjas. Varje gång jag varit med har kvinnor stått för de musikaliska inslagen. Att överhuvudtaget puffa för feminism, normbrytare och kvinnliga konstnärer är kutym, ett mer eller mindre uttalat syfte. Inget undantag i år.

Fick njuta av hajpade stjärnskottet Amanda Andréas och hennes band. Hon är en jazzig vokalist, pianist och låtskrivare. Amanda som jag känner jag till från Unga Folkteatern och deras projekt RÖST arbetar på Alfons Åberg-museet. I höstas ägde releasen på debutalbumet rum på Fasching. Hon omgav sig på Stora Teatern, med etablerade instrumentalister som Finn Björnulfson (slagverk), Jenny Kristoffersson (kontrabas) och Lisen Rylander Löve (tenorsax). Blev cirka fyra låtar, till exempel första singeln Var är ni nu? , en smäktande ballad och en absurd visa jag förknippar med Lill Lindfors. Förekom inga introduktioner. Genomgående bitterljuvt sound tryfferades av några strålande solon från en saxofonist jag ofta sett i aktion. Talangen hos Andréas var uppenbar, gav mersmak. Anmärkningsvärt att Lisen Rylander hade skrivit musiken till Skirtpower, som belönades för Årets sinnesorgasm.

Bernardas hus – Teater norra = Publikens röst

Utdelarna av priset (en sten) hade uppmanats att göra en presentation eller mini-performance i samband med ceremonin. Somliga gjorde något spektakulärt medan andra var mer återhållsamma. Susanne Hägglund hade mycket spexig framtoning som narcissistisk dragartist. På spåret finalisten Eric Ericson fick förhinder, varför oannonserade ovan nämnde Emelie Strandberg gavs tillfälle att gnabbas med aftonens “programledare”. Skådespelaren som häromåret gjorde Ibsens Nora (Gizem Erdogan) på teatern vid Götaplatsen, delade ut pris till den enda belönade som inte kunde vara på plats. Dramatikern Carolina Frände fanns med på länk, eftersom hon snart har premiär i Stockholm. En prisutdelare suktade efter pris för egen del, önskade få den bekräftelsen. Han ville att teaterns skrik skulle nå utanför dess väggar. Om kategorin Katharsis gavs några vettiga tankar. Tillståndet beskrevs som en rensning: “Publiken lever igenom mig, på så vis slipper de lida” (ung. citat). Två kvinnor levererade ett politiskt statement om amnesti till ensamkommande. Några andra tyckte det var “fucking fett att teatern sprider bubblor”.

Av de nominerade uppsättningarna hade jag endast sett och recenserat två: DNA -dansa nära anhörig på Backa Teatern och All min kärlek på Teater Tamauer. Från mitt västsvenska perspektiv stöttade jag filmaktuella Tofta Teater med säte utanför Kungälv, en grupp jag råkade i samspråk med på efterfesten. I kategorin Årets sinnesorgasm fick de tre kandidaterna mycket jubel när motiveringarna lästes upp. Här fanns det mest supportrar! En av de få männen som prisades uppmärksammade nöjt, det faktum att norra Sverige var rikligt representerat.

Hederspriset brukar benämnas överraskningspriset. Det delas ut av galageneralen Matilda Johansson från Scenkonstguiden. Stolt mottagare blev Martha Vestin, vars karriär började på Atelierteatern i Göteborg redan 1963. I motiveringen framgår att hon skrivit bok om regi som studerats ingående av många, att hon drivit sommarteater i Krapperup (norra Skåne) i ett par decennier samt att hon utvecklat vandringsteatern. I sitt tacktal sa Vestin att hon var förtjust i att de som förflyttar gränser har premierats. Vidare att den scenkonst som utmanar är hotad, i ett samhälle som föredrar det trygga.

PRISTAGARE:

Årets magi: Dissekering av ett snöfall – Norrbottensteatern

Årets Spot On: Mödrars manifest – Konstgruppen Ful

Årets Katharsis; Labyrint – Malmö Stadsteater

Årets brott; Fem musor – Potato Potato

Årets sinnesorgasm: Skirtpower – danskompaniet Spinn

Publikens röst: Bernardas hus – Teater norra

Årets Slow Food: Lule Stassteater

Årets politiska: Carolina Frände -för Krilon och Laramie project

Årets formförnyare: The most human – Robert Jonsson

Hederspris: Marta Vestin

obs för juryns motiveringar och förklaringar till varje kategori rekommenderas www.scenkonstguiden.se

Krönika: Melodifestivalen – Sveriges största barnprogram

3 februari, 2019 by Gustav Krantz

Mellon. Ordet som är en del av det svenska språkets förfall, om man får tro Björn Ranelid i en krönika från 2017. Mellon är också kodordet för att Morias portar ska öppna sig i Sagan om Ringen. Den djupaste och mörkaste grottan i hela Midgård. Och det är väl här någonstans man som tittare känner att man hamnat. Moria har invaderats av tusentals (miljontals?) orcher, vilka i SVT skulle motsvaras av den hysteriskt ballongviftande publiken. Chefen för det hela, Björkman, symboliseras i Moria givetvis av en Balrog.

Jag har funderat över hur låtvalet går till. Björkman verkar ha vetorätt och helt enkelt välja ut de låtar han tror kommer dra flest tittare. “Alla ingredienser finns”, säger han om årets startfält. Nu har det i och för sig bara gått en deltävling, men den viktigaste ingrediensen är som alltid Thomas G-son. Han är saltet på mellomyspopcornen. I första deltävlingen har han skrivit fler än hälften av bidragen, och det är ju en starkt bidragande orsak till att alla låtar låter likadant, förutom en eller två, som förvisso åker ut direkt, kanske just för att de skiljer ut sig. Det ligger något bekant i nästan alla låtar: “var har jag hört den här låten förut?”. Svaret är förra året, när G-son skrev en nästan likadan låt till en annan artist. Min sambo, som har ett mycket bättre musiköra än jag, lyckades sjunga med i verser som hon aldrig tidigare hört. Rimmen och texterna är så pass väntade:

Gave you my heart
Can’t believe you just tore it apart

Som alltid när en tv-produktion lider av dåligt manus vet man inte om det är det dåliga manuset eller programledarnas dåliga framförande av manuset som är värst. I det här fallet verkar det vara en olycklig kombination. Den komiska tajmingen som åtminstone borde finnas hos två av programledarna, nämligen komikerna Kodjo och Marika, är helt off. Inget skämt sitter där det ska. Tittarna får se ytterligare en repetition så man förstår ungefär hur skämtet skulle ha levererats om det gjorts på ett bra sätt. De fyra (varför är de så många?) behöver nog ett par veckor för att hitta tajmingen och samarbetet.

Melodifestivalen är Sveriges största underhållningsprogram, något produktionen inte glömmer att påpeka. I inledningssketchen går de fyra programledarna i ett tomt Globen när en förvrängd speakerröst plötsligt annonserar att de blivit utvalda att leda Melodifestivalen. Utvalda. Det är en ära att leda Sveriges största underhållningsprogram. Det är snäppet under julvärdskapet, och snäppet över Musikhjälpen. Programledarna är några som måste annonseras. Hur som helst protesterar Kodjo över det märkliga sättet de får jobbet på. Medan han gör detta har de övriga tre redan hunnit byta om till en fånig dräkt (?) och står redo utanför husbilen som ska dem runt i landet. Kodjo är årets Kvinnaböske. Den lite vilsne karaktären, han som inte riktigt förstår. Det tar dock bara ett par sekunder innan han också hunnit byta om.

Kanske vore det på sin plats att byta etikett på Melodifestivalen: Sveriges största barnprogram. Det är mer ärligt och kraven skulle sänkas. Barnen har säkert roligt. Vi vuxna befinner oss hellre i Moria.

Skaplig standard och frikostig budget – Krönika om P3 Guld 2019

21 januari, 2019 by Mats Hallberg

För tredje året i rad tog jag chansen att bevaka P3 Guld, vilket innebär att jag varit med de gånger evenemanget förlagts till Partille arena. Om ni anser att jag med mina 60 år är för gammal och dessutom oinitierad, kan sägas till mitt försvar att det fanns åtminstone en äldre kollega. Sedan är det förvisso sant att jag har dålig koll, även om jag fortfarande älskar musik. När den för mig totalt okände Fricky höll tacktal inkluderade han Cleo. Kan som kuriosa upplysa om att jag intervjuat henne backstage.

Finns mycket att spekulera om så här dygnet efter, flera relevanta frågeställningar att fundera på. Hur många ser på galan? När jag frågade yngre personer på min stora arbetsplats, var jakande svar extremt sällsynta. Vidare är det intressant att få reda på vad kalaset kostade. Tänker på alla som jobbade med galan, jämte alla som förekom framför kamerorna. Ett tredje spörsmål att fokusera på, är hur mycket medverkan på galan, antingen genom uppträdande eller via mottagande av pris, betyder för artisternas karriär och ekonomi? Som ni märkte var omåttligt populära Hov1 frånvarande, liksom Robyn.

Seinabo Sey -foto Mattias Ahlm

Det är ett välregisserat arrangemang, alltifrån busstransporten tur och retur till efterfesten på Park och däremellan det minutiösa körschemat för tevesändningen. På bussen till Partille satt jag bredvid en kvinna som var inbjuden som artist, okänd för mig. Hon heter Monika Mäk och tillhörde de som plåtades på röda mattan. Ville vara framme i god tid för att hinna höra på Hanna Järver, en nominerad artist som framträdde på förfesten. Hade inte perfekt tajming, vilket medförde att jag bara hörde 6-7 minuter av hennes korta set. Hon hade fyra snubbar i sitt band, spelade hårdför, larmig pop i en singer-song writer tradition med svenska texter. Att låta öronen ta emot deras distade sound uppluckrat av drömsk electronica gav definitivt mersmak. Såg också slutet på en kort akt med hiphop. Z.E (en av galans vinnare) var otroligt duktig på att rimma till feta beats. Om denne macho rappare/ spoken word artist håller i längden går inte att uttala sig om. Att unga lyssnare bedömt att han är begåvad nog, är förvisso ett faktum.

Minnesgoda tittare märkte att man ändrat på scenografin. I år fanns ingen publik på parkett, bortsett från när Benjamin Ingrosso avslutade hela tillställningen. Istället ju en mängd boxar att laborera med, uppepå dessa agerade dansare och körsångare tog i. En annan nyhet var hur och var artisterna hade placerats. Det var utsålt, men inte riktigt fullsatt. Som vanligt brydde sig inte publiken om att inta sina platser i tid. Beträffande de speedade programledarna inställer sig två spörsmål. Exakt hur stor dos trams parat med narcissism borde de få ägna sig åt? Och kan Marcus Berggren komma undan med vilka påhopp som helst, genom att hänvisa till satirens ramverk och ansvarig utgivare? Tål att tänka på! När det gäller musikskaparnas framförande av sin musik, kan varje liveakt liknas vid ett statement, något som skulle förmedlas. Ibland krystat som i fallet med tennismatchen herre mot dam, ibland välfunnet som paraden av lättklädda kvinnor med skiftande kroppar i mångkulturens tecken.

När jag lämnade efterfesten frågade jag den legendariske programledaren Mats Nileskär ( Soul Corner) – som trevligt nog kände igen mig – om årets upplaga var bra. JA, blev hans entydiga svar. Duetten Miriam Bryant gjorde med Markus Krunegård och band i en byggbarack(?) tillhör inte hennes främsta alster, vilket jag kom fram till redan när jag recenserade på WOW. Programmakarna ska harangeras för den finstämda, fylliga hyllningen till tragiskt bortgångne Tim Bergling (Avicii). Då kunde publikens sorg förnimmas, vår tids motsvarighet till stearinljus skådades på läktarna. En omständighet som ibland fallerade var tyvärr ljudkvaliteten. Utgår från att teknisk personal åtgärdade, så att de som hörde sändningen slapp ta del av missförhållandet.. Min tinnitus är ett tillräckligt problem ändå.

Norlie & KKV med Estrad – foto Mattias Ahlm

Vad har rent musikaliskt fastnat hos mig? Jo i viss mån Seinabo Sey med eleganten Martin Hederos på elpiano och en stråkensemble som täckte in både diskant och bas. Tveksam till om låten blir en stor hit, fast rösten gjort henne till odiskutabel soulstjärna. Associerar till storheter som Anita Baker och Angie Stone. Upptäckte Little Dragon vars sångerska sympatiskt nog introducerade bandmedlemmarna (trummisen Erik Bodin har jag hört live i annat betydligt mindre sammanhang). Trots eländigt ljud, registrerade jag ett rytmiskt tunggung i halvsnabb takt vars sound lät osvenskt. Snygg soulfunk helt enkelt! Nutida r& b med hiphop-element som jag föll pladask för, serverades av en stolt Mwuana, vinnare ifjol. Hög klass på hans medryckande sing back-framförande med fräcka samplingar. Tredje positiva överraskningen kom från nästan fånigt tuffa Viagra Boys. Härligt kompromisslös mix av grunge, punk och heavy metal med vokalist influerad av Henry Rollins. Hårt och samtidigt melodiskt, vilket gjorde att jag fick blodad tand.

Miriam Bryant/ Markus Krunegård – foto Mattias Ahlm / Sveriges radio

Inget anmärkningsvärt att rapportera från efterfesten. Folk minglade och trivdes. Fanns inga utannonserade uppträdanden i år, lyckades ändå snappa upp ett kul, kort vokalt techno-set. Jag kände igen ytterst få: hejade på en cellist från Göteborgs symfoniker, gitarristen Anders “Agge” Augustsson och en man från Jazzradion. Innan jag sätter punkt lovade jag att ha med några repliker från segraren i kategorin årets pop. På Park uppstod tillfälle att fråga höggravida Linnea Henriksson om hon kom ihåg att vi sågs i Halmstad (Jazzriksdag) i våras och om fått veta i förväg att hon skulle få pris. Linnea sa att hon visste att hon har många fans, men blev ändå glatt förvånad över att tilldelas priset. Med tanke på sin kropps tillstånd var hon på väg att lämna. Glömde både att fråga om gjorda erfarenheter av Så mycket bättre och berömma för hennes förmåga att tolka jazzstandards.

Ortens bästa poet lägger ned

3 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Ortens bästa poet – har funnits i fyra år och 20.000 personer har nåtts via evenemang i landet och livesändningar på nätet. 300 poeter har deltagit och minst det dubbla antalet har gått på workshops i poesi, skriver Melody Farshin, ståuppkomiker och skribent i Dagens Nyheters kulturbilaga den 3 januari 2019.
Melody Farshin som debuterade som författare hösten 2018 med boken Mizeria var konferencier på Ortens bästa poet sedan starten 2015.

Melody Farshin ger uttryck för stark besvikelse och skriver att Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning inte har örat mot gatan och att den vägrar lyssna på folket. Hon jämför med hur mycket resurser som staden var beredd att satsa för att istället för att satsa på poesi gav stöd till en melodifestival i förorten.

Det är väl ganska typiskt, denna fördomsfulla nedvärdering och förutfattade meningar från beslutsfattare gentemot människor som bor i mindre eleganta stadsdelar. För att människor inte har lika hög genomsnittslön som i Danderyd och inte lika många med höga akademiska poäng behöver dessa människor inte vara obildbara och bara vilja ha lättsmält ytlig underhållning.

I förorter där genomsnittsinkomsten ofta är lägre än i välbärgade områden bor ofta en större mångfald människor med brokigare bakgrund. För att dessa människor inte tagit sig in i de välavlönade svenska arbetsplatser betyder inte att de inte skulle ha förståelse eller känsla för poesi eller att uttrycka sig metaforiskt eller symboliskt. Det finns människor som flytt från andra länder som är poeter.

Jag tycker det är sorgligt och bedrövligt att Ortens bästa poet inte kan överleva för poesi vidgar vårt språk, vidgar får fantasi och vår förmåga att förstå och utveckla språket och alla dess möjligheter.

2017 fick föreningen drygt en halv miljon i bland annat kulturstöd från Stockholms stad. Förutom det fick de ytterligare nästan 1,3 miljoner kronor från landstinget, studieförbund och privatpersoner, som delvis använts för att finansiera tävlingen ”Ortens bästa poet”, rapporterar SVT Nyheter.

För 2018 fick föreningen 300.000 kronor i kulturstöd från Stockholms stad och 250 000 kr från statens kulturråd. Men de får ändå inte projektet att gå ihop.

– Vi har inte nått upp till de nivåer vi behöver för att finansiera tävlingen, säger Bipasha Huq, från Förenade förorter till SVT.

Årskrönika 2018 – Mats Hallberg redovisar och värderar

2 januari, 2019 by Mats Hallberg

Har personligen varit ett intensivt år, fast nu finns å andra sidan gott om tid att koppla av och påbörja utvecklande projekt. Orsaken är att jag sedan december blivit en “fri man” som Ulf Lundell sjunger, slipper hädanefter att kombinera skrivande med betungande nattpass på Posten. Hoppas det kan vara av intresse att jag redovisar gångna året i kulturens tecken, något jag gör för tredje året.

Om skrivandet: Närmare hundra texter i Kulturbloggen, ett dussintal i Orkesterjournalen plus en handfull recensioner på Facebook. Så lyder facit angående textproduktionen, texter som kunnat läsas på nätet och i enstaka fall i papperstidning. Sysslan är mödosamt kreativ, resulterar både i ångest och lustkänslor. Den ovälkomna skrivkrampen hälsar på emellanåt, särskilt när jag nödgas vässa mina argument när ett verk som ska bedömas inte håller måttet. Många timmars analys och famlande efter rätt formuleringar riskerar då att få minimal respons. Att tvingas dissa proffs vars ansträngningar inte burit frukt är nästan smärtsamt. Vet av erfarenhet att jag ofta har svårt för att vara entydigt kategorisk, behöver oftast tid för eftertanke och överäganden. De gånger frigrupper använt ens recensioner i sin marknadsföring, eller då regissörer delat länkar, får man ett lika glädjande kvitto på uppskattning som när man blir citerad av musiker och teatrar.

Kan på rak arm bara erinra mig ha gjort två intervjuer: dokumentärfilmsveteranen Maj Wechselmann och jazzsångaren Alexander Lövmark. Hoppas på fler intervjuer i år, har en del på gång.

Foto Mårten Carlsson, intervju med Nationalteaterns Maria Grahn 2011 på Dinner 22

Livemusik: För att ge en bild av omfattningen kan det vara på sin plats med en förteckning över festivaler eller motsvarande som bevakats. Jazzfestivaler i Ystad och Stockholm, Jazzdagar i Falkenberg, Jazzveckan i Ljungskile, världsmusikfestivalen Clandestino i Göteborg, Jazz- och bluesfestivalen i Trollhättan, WOW och Göteborgs Kulturkalas. Till uppräkningen ska enskilda konserter i Kungsbacka, Lerum, Kungälv, Mölndal samt Göteborg adderas. Vid längre resor har jag åkt tåg. Till och från P3 Guld i Partille transporterades jag bekvämt i chartrad buss. När det gäller de kickar konserter kan ge, har suget inte minskat efter fyrtiofem år. Musiken kan vara stillsam eller präglad av ett sjusärdeles drag. Jag har ingått i en publik på tjugo personer på jazzklubb och stått bland över tjugotusen i Slottsskogen. Ljudet har växlat från fantastiskt till undermåligt. Förväntningar brukar uppstå, relativt ofta infrias de i olika utsträckning.

Vad som varit bäst framstår som en närmast omöjligt uppgift att bedöma. Ur minnet vill jag ändå lista högtidsstunder som gjort mig lycklig. 1. Youn Sun Nah – Ystad 2. Willemark/ Knutsson/ Öberg – Plugged Records Sthlm 3. Jan Lundgren & Hans Backenroth med Ratinger Kammerchor – Ystad 4. Shai Maestro trio – Kulturhuset 5. Agnas/ Zetterberg/ Texas Johansson – Unity 6. Thåström – WOW 7. Jan Garbarek Quartet – Kulturhuset 8. Ellen Andrea Wang – Ystad + Trollhättan 9. Lill Lindfors med Claes Crona trio – Mölnlycke 10. Iggy Pop – WOW 11. Wolfgang Haffner Band – Ystad+ Kulturhuset 12. Lars Jansson kvartett feat Cecilie Norby – Ljungskile 13. Rymden – Berwaldhallen 14. The Bad Plus – Fasching 15. Judith Owen – Kungälv 16. David Crosby – Göteborgs Konserthus 17. Förnuft och känsla (Kallerdahl/ Lorinius/ Birgenius) – Unity 18. Claes Janson – Falkenberg 19. Ola Magnell – Liseberg 20. Claire Martin – Ystad 21. Knut Reiersrud – Trollhättan 22. Union Carbide Production – Liseberg 23. Phronesis – Ystad 24. The Manhattan Transfer – Ystad 25. Jakob Karlzon trio – Nefertiti 26. Paulo Fresu Devil Quartet – Ystad 27. Cecilie McLorin Salvant – Ystad 28. Lisa Nilsson – Gothia 28. Bill Evans & Ulf Wakenius Quart – Ystad 29. Adam 8 – Unity 30. Magnus Lindgren och Stockholm Underground feat Ida Sand – Lerum 31. Vivian Buczek – Nefertiti 32. Progglådan (feat Coste Apetrea & Kenny Håkansson) – Stora Teatern 33. Rebecka Törnqvist – Nefertiti 34. Donny Mc Caslin – Fasching 35. Lizz Wright – Ystad 36. Horncraft – Plugged Records 37. Oumou Sangare – Pustervik 38. Anders Bergcrantz & Tomas Franck – Falkenberg 39. Bernt Rosengren Quart – Unity 40. Sofie Livebrant – Kungsbacka 41. Hannah Svensson och hennes grupp – Falkenberg 42. Fröken Elvis – Stenhammarsalen 43. LSD´s – Unity 44. The Groove – Nefertiti 45. Lars Jansson trio med Erik Söderlind – Nefertiti 46. Trudy Kerr Quart – Ystad 47. Bronk – Nefertiti 48. Bohuslän Big Band med Avishai Cohen – Ystad 49. Elin Larsson “Crossing Borders” – Ystad 50. Tangerine Dream – WOW

Blev en lång topplista, ganska spontant utformad. Hoppar över konserter som jag bara hört delar av, när jag till exempel hastat till Nef från teaterpremiärer. Och konkurrensen har under året var så mördande, att somligt recenserat i mycket positiva ordalag inte fått plats. .

Överst på listan, fantastiskt foto från Ystad teater Markus Fägersten

Skivutgivningar: Ny musik införskaffar jag inte längre på skiva, förutom när jag ibland köper från artisterna vid deras spelningar. Sedan tillkommer förstås recensionsex. Blev om jag räknar rätt, nitton recensioner i Kulturbloggen och ett par i Orkesterjournalen, vilka sammanfogades till en topplista publicerad här. Trevligt att “silverpristagaren” Anders Hagberg delade länken, något som genererade många likes för honom. Vissa album jag önskat skriva om skickades aldrig, andra kom utan att jag beställt. Med några få undantag rör det sig om svenska produktioner. Apropå skivor vill jag upplysa om årets roligaste begivenhet som infaller en söndag varje månad, nämligen Vinylträffar på Bengans med olika teman. Har inventerat min samling och bjudit på anekdoter kring och låtar med bland andra Bruce Springsteen, Kung Sune, Kajsa & Malena och Sky.

Att få ingå i juryn till Gyllene Skivan är ett ansvarsfullt hedersuppdrag. Tillsammans med röstande läsare av Orkesterjournalen user vi, vad vi anser vara årets bästa svenska jazzproduktion. I fjol delades priset ut till Lina Nyberg på Jazzriksdagen i Halmstad.

Grammisnominerad skiva jag önskar att jag hade fått recensera, av en musikalisk trollkarl jag såg spela live flera gånger 2018.

Grammisnominerad skiva jag önskar att jag recenserat, av en musikalisk trollkarl som jag träffat och hyllat flera gånger.

Film: Tyvärr har jag av tidsskäl fått prioritera bort regelbundna biobesök. De två spelfilmer jag sett på sistone har varit Cold War respektive Green Book. Den förstnämnda ett dystert kärleksdrama i svartvitt, mest från ett Europa bakom järnridån där konst användes i propagandistiskt syfte. Kritikersuccén baserad på regissörens föräldrar gjorde mig tom inombords, samtidigt som den var minnesvärd. Green Book är mycket välgjord feel good-film utan att det blir glättigt. Fantastiska huvudrollsinnehavare, snyggt foto och överlag gediget manus. En flerfaldigt Golden Globe-nominerad rulle vars dramaturgiska båge inbringar både skratt och insikter. Handlar om klass, rasism, tillhörighet, vänskap samt musikens dragningskraft och selektering. En rent fiktiv berättelse i grälla färger var omtumlande The Florida Project med Williem Dafoe i rollen som motellföreståndare, konstant på gränsen till sammanbrott i en film om att tappa kontrollen. I övrigt gör jag vågen för dokumentären på SVT om Esbjörn Svensson jämte ett fint porträtt på legendariske låtskrivaren Allen Toussaint.

Böcker och författare: Har inte hunnit läsa i önskvärd utsträckning. Sommaren och första månaden som pensionär har varit perioder då jag haft möjlighet att botanisera på närmaste bibliotek. Då gjorde jag noggranna läsningar av en roman och två dokumentära sammanställningar, arbeten som i slutändan blev till positivt hållna recensioner i Kulturbloggen. Tjugotvå titlar finns uppskrivna i mitt register, några av dem har hamnat som tips eller funderingar på Facebook-tråd. Hälften av böckerna har skrivits av kvinnor, vilket inte är direkt anmärkningsvärt för mitt läsande. Att italienska Marina Bellezza respektive Kärleken i Julia Anderssons liv, borde ha kortats avsevärt, ehuru de äger ansenliga kvaliteter, blev en oundviklig reflektion i somras. Av skönlitteratur user jag Moderspassion – Majgull Axelsson och Mödrarnas söndag – Graham Swift till mina topplaceringar, tätt följd av romaner författade av Agnes Lidbeck, David Ericsson och Sara Beischer. Den sistnämndes nya bok har ett metaperspektiv, vars glidande dimension blir extra kittlande när man haft tillfälle att träffa den halländske “omsorgsexperten” ett antal gånger.

Eftersom jag är medlem i Ove Allansson-sällskapet var jag berättigad till fritt inträde endera dagen som allmänhet på Bokmässan i Göteborg. Gick runt i drygt tre timmar, ståndaktigt utan att handla. Träffade folk, lyssnade på uppläsningar och intervjuer. Efter fjolårets turbulens visade det sig att evenemanget inte riktigt återhämtat sig, även om det i vanlig ordning var kändistätt. I min hemstad har jag lyssnat till och pratat med Marie Hermansson, Anne Swärd och Daniel Suhonen.

Av de många intressanta program Göteborgs Stadsbibliotek bjuder på, ska särskilt framhållas den stående serien Klassikerprat. Vet att jag närvarade när verk av Borges, Enquist och P Roth dissekerats. I maj bevistade jag uppläsningsscenen Forum för poesi och prosa när Sara Granér och Klas Östergren gästade. Fick ett kort inspirerande snack med den avhoppade Akademiledamoten i samband med signering. Samma dygn jag avtackades på arbetsplatsen (läste strofer av Kent Andersson), var jag åhörare på den så kallade Författardagen till för i första hand bibliotekarier. Ulrika Nandra och Sara Beischer glänste!

Beträffande läst sakprosa var Mikael Persbrandts bekännelser hopfogade av Carl Johan Wallgren ett svindlande äventyr, medan Håkan Lahger firade stilistiska triumfer i praktverk om skivbolagen Metronome och nu Sonet. Tre gånger hängde jag på Olav Furumola Unsgaards lyckade release-klubb Talk is Cheap på Pustervik. Träffade där tunga journalister som nämnde Lahger, Fredrik Strage och Ika Johannesson. Apropå kortare möten med personer som försörjer sig på sin penna, vill jag föra till protokollet ett möte med den smått legendariske sport- och nöjesskribenten Tore S Börjesson på hans stamhak Östgötakällaren på Södermalm. Fångade honom med mina intervjuer om Bengan Blomgren och andra kring den alternativa musikrörelsen.

Teater och annan scenkonst: Ägnat mycket tid att betrakta dramatik där den utspelats, allt ifrån platser som storslagna GöteborgsOperan till minimal studio vid Konstepidemin, hem för ADAS. Lika spännande varje gång att utsätta sig, ta del av vad som försiggår i en konstnärligt utformad omgivning. Skulle tendenser till att bli blasé uppstå, då ska man ha vett nog att sluta. Finns uppemot trettiofem recensioner på Kulturbloggen, vilket inkluderar ett par krogshower, opera, musikal samt ett dansverk. Tillkommer gör Wendelsbergsrevyn med sina duktiga elever, politiska “väckelse-kabarén” Medborgarbandet i Kungsbacka feat Nina Persson och Kristin Amparo och RAW man som kan definieras som en konfliktfylld enaktare om manlighet skriven och regisserad av oförtröttlige Martin Theorin. Av produktioner från SVT Drama såg jag Systrar 1968, vars förutsägbara berättande elakt, men relativt rättvisande, kallades klichébingo av Expressens kulturchef. Har sparat en omgång av påkostade melodramen(?) Vår tid är nu.

Av allt jag sett vad har gjort allra störst intryck? Inskränker mig till att framhålla några få uppsättningar, fast det finns fler som varit helgjutna. Otroligt spektakulära och empatiska musikalen Ringaren i Notre Dame, feministiskt stolta och sensuella Upprorets poet rotad i banbrytande iransk berömdhet, nytolkningen av Ett dockhem featuring Jesper Söderblom, ypperliga textförmedlare i angelägna franska monologerna Smärtan respektive Underkastelse, den autentiska densiteten i smarta DNA – dansa nära anhörig, De ensligas allé ett självbiografiskt kvinnligt projekt om medberoende signerat Carina M Johansson med absolut gehör. TERROR på Göteborgs dramatiska teater engagerade med olösligt dilemma vars utgång avgjordes i rättegång, musikteatern Madame Flod -återkomsten med fyndigt manus av Malin Lindroth kombinerade uppkäftig humor med rättmätig vrede och kammarspelet Allt gott i världen belyste raffinerat, välbeställda människors dåliga samvete i relation till de vi kallar ensamkommande. Stora delar av Dom blinda, dockteater-gästspelet Doktor Faustus på Folkteatern och symbolbemängda Hemsöborna har också varit exempel på utsökt teaterkonst. De allra flesta toppnoteringar har spelats på Göteborgs Stadsteater, ett teaterhus som för närvarande fyller salongen, tack vare Eva Bergmans fint orkestrerade uppsättning av Fanny och Alexander, innehållande åtskilliga skådespelartriumfer. Se där några kortfattade tankar om ett rikt teaterår i Göteborg.

Avrundar genom att framhålla ett udda verk, vars outplånliga avtryck antagligen avspeglades i min text om den. Syftar på dansdramat M(O)RD av koreografen Benedikte Esperi, en mångsysslande entreprenör. Hon och hennes handplockade yngre kvinnliga kollegor framförde ett specialskrivet verk baserat på de omtalade Yngsjömorden. Lämpligt nog skedde det i lokaler som fram till 1900-talets början fungerade som kvinnofängelse. Det märkliga var att publikplatser saknades. Vi hänvisades till att luta oss mot väggar och flytta runt till olika sektioner. Ordlös kommunikation, ögonbindlar som angav förutsättningar, stämningsmättad musik, fysiskt agerande genom total kroppskontroll. Och i avslutande fasen en kör plus inspelad pumpande musik och sång ackompanjerade danskompaniet uppradat utomhus i snön med facklor. Magisk föreställning, förstärktes av att initiativtagaren blev lyrisk över min betraktelse. Två dagar efter premiären återvände jag för att höra dem berätta om tillkomstprocessen.

Foto Ines Sebalj Gruppbild på de medverkande i Upprorets poet

Krönikor

Footer

Om oss