3/10 2025
Aftonstjärnan på Hisingen
Evenemanget har fått heta ”Livet är mer än bara musik” och självklara påståendet är också titeln på Georg Wadenius senaste skiva som recenserats här. Antar att samtliga som kom till ett utsålt Aftonstjärnan hade läst på, var informerade om att det skulle bli något annat än en vanlig konsert med en nybildad duo. Lotta Hasselquist Nilsson var inte någon jag kände till innan jag hulkade mig igenom Tom Alandhs dokumentär i två delar om Stefan Nilsson galopperande ALS, glimtar ur hans karriär och anekdoter ur ett sagolikt lyckligt äktenskap. Pianisten som belönats för sina insatser i att främja skapande för unga träffades av blixten, det vill säga Stefans utstrålning, under Barnkörveckan på Fårö 2008.
Georg Jojje Wadenius existens kände jag till redan tidigt 70-tal, diggade hans medverkan på plattor med bland andra Pugh, Made In Sweden (andra upplagan) och Solar Plexus. Lotta sa på Aftonstjärnan att Jojje varit en tonårsidol. När han i egenskap av nyrekryterad till Blood, Sweat & Tears stod på Scandinaviums scen hösten 1972 var jag där. Fick fribiljett (+1) av min morbror som presenterade akterna på scen. Under 2000-talet har jag förunnats fler konserter där han frontat och recenserat platta med Cleo bandet. Träffade honom som hastigast efter lyckad spelning med tribut-bandet Really Dan för ett par år sedan. Haft hyfsad koll på framgångsrika karriären i USA – husbandet i SNL, Paul Simon, Roberta Flack, Luther Vandross, Steely Dan med mera. Innan jag tog mig an Livet är mer än bara musik visste jag dock föga om privatlivet. Genom hans egen försorg fylls den kunskapsluckan i föreställningen som getts tidigare på Scala. Vi får veta om en dysfunktionell barndom, musikens betydelse och om hans äktenskap med stor betoning på alla lyckliga år med norska Britt.
Föreställningen man blir tagen av är uppdelad i två avdelningar med paus. Jojjes berättelse avlöses av Lottas. Vad som ytterst berörande redovisas interfolieras med låtar och kompositioner signerade den berömde gitarristen och i andra halvan kompositioner av prisade Stefan Nilsson. Musiken på gitarr/ elbas och piano understryker och förstärker vad duon var för sig pratat om. På ett naturligt sätt förhåller änkan och änklingen sig till sina manus vilka accentueras med belysande bildspel. Var beredd på en emotionell resa och det högg tag i mig ett par gånger. Musiken tar vid och fördjupar deras utsagor. De båda förtjänar drivor av beröm för hur de valt formuleringar och tonfall. Jojje bar både på känslor av övergivenhet (lämnad av mamma vid fyra ålder) och att uppleva sig som värdelös. Dessutom skuld och sorg medan Lotta tryckte på samlivets glädje (inget sköts upp till morgondagen) lika mycket som den ofattbara grymheten.
Sällsynt att höra Wadenius sjunga på svenska när det inte handlar om Barbro Lindgrens barnvisor (arrangerades en Goda´Goda´- konsert dagen efter på samma scen). Märks onekligen att orden har en speciell laddning och symbolik även om det tagits hjälp utifrån. 80-åringen överlät nämligen textskrivandet till Lotta Olsson vars make den älskade barnboksförfattaren Ulf Nilsson dog för fyra år sedan. På så vis får vi tre öden på grund av dödens obarmhärtiga intrång. Ett halvdussin av albumets låtar framförs i avskalad form på duo, plus finalnumret Släck du som jag återkommer till. Framkommer att Lotta fick kontakt med sin tonårsidol under hyllningskonserten till Stefan Nilsson i Filadelfiakyrkan (där han själv deltog bara veckor före sin död). Och hon medverkar på Jojjes berörande skiva inspelad i Norge.
Wadenius skiftar från akustiskt till elförstärkt instrument. Avancerade licks registeras, fast den emotionella aspekten är i centrum. Hans älskades favoritlåt, den instrumentala Kärleksmorgon framförs mitt i hans avdelning. En väldigt vacker melodi! Att pianots akustik inte riktigt gifter sig med elgitarren är en petitess, känns nästan förmätet att påpeka. Finns en tyngd i berättelsen man blir alldeles tagen av när den kände musikern väljer att dela med sig och hudlöst blotta sina känslor, sitt trauma såväl som sin lycka med en underbar fru, en kroniker som drabbades av både cancer och hjärnhinneinflammation. Kan inte tyda alla anteckningar gjorda i mörkret. Men har för mig att en sprillans ny stark låt lanserades i hans avdelning på slutet.
Tiden efter paus ägnas åt Stefan Nilsson, hans ofattbart fruktansvärda öde. Hans änka kommenterar och vidareutvecklar varmt och sakligt vad den skakande dokumentären i två delar redovisar. Musiken blev räddningen för den trettonårige Georg Wadenius som senare halvhjärtat påbörjade läkarstudier. Musik, barnbarn och alla lyckliga minnen har varit räddningen i den gränslösa sorgen för Lotta Hasselquist Nilsson. En fin förunderlig känsla uppstår när hon levererar sin makes ofta melankoliskt vackra musik. Hade inte hört henne spela piano tidigare, något som sannerligen behärskas. Lotta som tydligen också är basist kompas av Jojje på just elbas, ett instrument han också lirade på tidiga inspelningar.
Vi får njuta av melodier ur Skärgårdsdoktorn, de ”riktiga” Beck-filmerna med Gösta Ekman, Ofrivillige golfaren, Pelle Erövraren, up tempo – kompositionen Ytterst om uppväxten i Norrland att betrakta som hans gladaste stycke med inspiration från såväl Kornet som Sky. Vidare förunnas publiken Lottas sång -en slags motsvarighet till hans hit Gabriellas sång. Änkan som avhållit sig från att sjunga offentligt, gör ett lysande undantag, hyser inga rädslor längre. Ett par gånger påverkar tonerna så överväldigande att sekvenser hugger tag i magen och hakan darrar.
Deras respektive publika sorgearbete knyts raffinerat ihop i Släck du, vars beatbaserade utbroderade komposition utgör finalnummer också på skivan Livet är mer än bara musik. Låten är tillägnad ovan nämnde barnboksförfattaren Ulf Nilsson på temat tacksamhet. Här används förinspelad förstärkning som får det att svänga och livsmod ingjutes trots allt. Tog avsevärt längre tid att skriva om mina upplevelser av en sammankomst där ord ter sig futtiga. Lyckligtvis finns musiken att tillgå. Några personer lämnade föreställningen innan den var slut. Inte osannolikt att berättelserna om den brutalt orättvisa döden kom för nära.
Efteråt fick jag möjlighet att träffa Lotta, blev kvar så pass länge att utgången låstes, fick ta gamla porten ut. Talade om för pianisten att jag förmodligen blev den sista att recensera hennes stora kärlek och att han tackade för vad jag skrev. Fick bekräftat att vi hade en gemensam vän som fått medalj av Kungen, upplyste om några gånger jag hörde Stefan live men missade nämna Kornet hösten -78 på Errols samt avslöjade att jag mött hennes bror som ville jag skulle intervjua honom ( vidlyftig korrespondens finns) som lirade trummor i Stefans The Gift Band. Sammanfattningsvis en obeskrivligt minnesvärd afton som hyllade livet fast döden så kompromisslöst ständigt sätter käppar i hjulet i vår strävan efter lycka och frid. Lottas Hasselquist Nilsson spred sitt och Stefans råd till oss: Skjut inte upp era planer till morgondagen, ”carpe diem”!