Supergirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Craig Gillespie
DC Studios chef James Gunn var – och är, inte särskilt skygg med att dela ut kängor till det nuvarande filmklimatet, dess olika producenter, däribland den före detta arbetsgivaren – och ständiga DC rivalen, Marvel Studios. Gunn har stolt menat att ingen av hans produktioner någonsin skulle tillåtas starta inspelningar utan ett färdigt manus. Detsamma har sagts om digitala specialeffekter där Gunn menar att han alltid kommer ge effektmakarna största möjlighet att jobba ostört och utan stress.
Allt det där verkar dock ha skjutits ut i rymden i och med Supergirl. För vad vi nu får är mer eller mindre allt som Gunn ifrågasatt och hånfullt slagit ned på. I en genre som – av branschexperter och cyniska internet-kommentatorer, numera anses daterad, uttjatad och trött, finns inget utrymme för trevande försök. Det är att simma eller sjunka. Supergirl är inte bara försiktig utan rent handfallen vad gäller att göra något som kan beskrivas som innovativt, än mindre kompetent. För någonstans under den kreativa processen verkar något ha gått obeskrivligt fel. På pappret borde det vara ett fräckt, våghalsigt och uppkäftigt rymdäventyr. Marknadsföringen lovar en mer bitsk, uppkäftig och kavat karaktär än den nästintill ofelbara Clark Kent/Superman. Slutresultatet är allt annat än ungdomligt eller vågat, tvärtom är detta någon form av absurd kapitulation där all form av skaparglädje och kreativitet gått samma öde till mötes som valfri förbrytare som vågar trotsa lagen då Stålmannen patrullerar.
Att Gunns moderna klassiker Guardians Of The Galaxy gjort avtryck i modern underhållningsfilm råder det inget tvivel om. Den postmoderna och djupt självironiska ton som introducerades där har fått leva vidare i många projekt som följt. Årets stora ekonomiska flopp, Masters of The Universe, hade förmodligen inte sjösatts utan att Guardians-mallen fanns tillhands.
När nu Cruella-regissören Craig Gillespie vill ge sig på ett kosmiskt äventyr är det förståeligt att Gunns film står som stor inspirationskälla. Ingen hade nog velat att inspirationen skulle bli till en tragisk stöttepelare, där allt som presteras blir till en likblek och urbota trist kopia. Visuellt, narrativt och formmässigt är allt endast en hopplös efterapning som inte ens kan maskera sina tillkortakommanden. Bristen på originalitet är bara början. Löftet om starka narrativ, som inte dikteras av bolagsstyrelser eller externa viljor, tycks ha förpassats till närmsta avgrund.
Filmens intrig är en häpnadsväckande gyttja, där den emotionella kärnan avverkas så slarvigt och nästintill parodiskt att stora delar av filmens mer jordnära scener faller pladask. Filmens humor ger ifrån sig samma läten som tusen stockar som sågas simultant och får publikens ögonlock att falla tungt. Trots att tempot är högt är filmen vilsen och seg. Det hoppas mellan identitetslösa planeter som efter ett tag är oskiljaktiga, majoriteten liknar sunkiga kåkstäder utan minnesvärd scenografi, ingen av platserna är stämningsfulla eller fantasifulla.
Milly Alcocks korta gästinhopp i förra årets Superman lovade en självsäker, bufflig men charmig tolkning av Kara Zor-El, men allt det där är som bortblåst här. För resan till yttre rymden verkar ha berövat Gillespie all den goda personregi han demonstrerade i Cruella. Alcock verkar regisseras utan rim eller reson. Stora delar blir förvirrade och fåniga fylle-scener som varken är underhållande eller välspelade. De gånger då Alcock får skina är ett fåtal mer koncentrerade och nedstämda sekvenser som förtas genom att de placeras i ett skede då allt är i rullning, tillfällen då långsamma utläggningar kring ångest och ånger inte alls har någon plats. Eve Ridley som ackompanjerar Alcock är inte heller värdig några vidare superlativ. Dock är det svårt att vara alltför fördömande då hennes karaktär inte fyller någon som helst funktion och kemin med Alcock är ytterst tveksam. De båda damerna klarar sig dock undan med livet behåll. Detsamma kan inte sägas om Matthias Schoenaerts som efter sin medverkan i kalkonfester som The Old Guard återigen lyckas nå en ny bottennotering. Med en obeskrivligt usel insats och en skurk knappt värd namnet är detta en av de sämsta antagonisterna på länge. Inte ens internets drömrollbesättning av Jason Momoa som den burduse superbusen Lobo är något annat än en gruvlig besvikelse. Momoa känns nedtonad och den älskade prisjägaren har inte något värt vatten att göra eller säga.
Detta för oss in på filmens actionscener som är precis lika hopplöst sömniga och förvirrade som övriga filmen. Där Gunn bjöd på uppfinningsrikedom och energi i slagsmålen från förra årets Superman är detta som att se på två barfyllon som sakteliga vevar på. Finess eller adrenalin finns inte så långt röntgensynen kan nå och som en extra unken krydda försöker Gillespie tillföra lite pop- och rockmusik som endast blir plågsamt krystad.
Supergirl räddas endast av ett fåtal mycket övertygande och välarbetade utomjordiska kreatur, skapade med praktiska effekter som kostym, mask och smink. Här demonstreras omsorg, härligt nörderi, omtanke och övertygelse, ord som är antitesen till övriga filmen.