BOBO STENSON TRIO har med nuvarande sammansättning gett ut fyra skivor sedan 2008, samtliga producerade av legendaren Manfred Eicher. Minns jag rätt har jag recenserat de två senaste och live har det förunnats mig att höra dem några gånger. Pianisten och kompositören är en förgrundsgestalt inom svensk jazz, vars omfattande gärning sedan 60-talet resulterat i en rad utmärkelser. Och trion vars medlemmar kommer från Göteborg, Sandviken och Västerås har belönats med såväl Grammis som Gyllene Skivan. Man kombinerar original (ofta skrivna av Jormin) med tolkningar av konstmusik och global folkmusik.
Konserten på cirka sjuttiofem minuter äger rum en eftermiddag på stadens teater. Stenson avslöjar vilket gott humör man är på genom att lansera lite torr humor, vilket går hem. Underligt nog blir de inte presenterade. En miss eller avsiktligt? Kan vara upplysande att ringa in deras renommé, statusen de ofta erhåller. Två tysktalande kollegor tillfrågades efter festivalens sista ton klingat ut vilken konserter som hamnar överst på deras lista: Bobo Stenson trio löd svaret. Sådan ställning åtnjuter trion välkänd utomlands. Rytmsektionen består av professor Anders Jormin på kontrabas och batterist och slagverkare Jon Fält belönad med Jazzkatten.
Merparten av repertoaren presenteras vilket är en tacksamt gest mot vetgiriga icke-kännare En samhörighet skapas gentemot andäktigt lyssnande auditorium. På ett udda vis inte atypiskt för trion inleds med Våren (S-E Bäck). Följs upp med melodi från Nordkorea, ett isolerat land Jormin besökt. Han vill ta oss med på en resa och förunderligt nog låter det jazzigt och lättlyssnat på hög kvalitativ nivå. Fälts bidrag kan inledningsvis beskrivas som diskret, en bild som drastiskt kommer förändras. I superb akustik hörs ett första feature på kontrabas. Stenson spelar som om varje ton bär på en väsentlig betydelse, är utrustad med ett trollbindande anslag. I rådande intimt tilltal passar folkvisa av Silvio Rodriguez perfekt. Med kubansk touch framställs exotiska rytmer och klanger i en melodi, vars roterande kring dess stam gör den till ett av konsertens krön. Noter finns, samtidigt ges frihet att komma med infall. Allteftersom uppstår fler improvisatoriska tilltag av lekfull karaktär. Efter drömskt reflekterande intro på flygeln levereras ett lyriskt, avmätt stycke betitlat Helios (A. Jormin). Minimalistiska, meditativa tongångar bildar ett mönster rogivande att vistas i.
I detta skede uppkommer en abrupt höjning av intensitet vars omslag av ansiktsuttryck att döma verkar överrumpla rytmsektionen som antar utmaningen förstås. En annan magisk melodi vars suggestiva tema skrivits av Don Cherry heter Dons Kora Song. Fullkomligt ljuvlig tolkning renderar i ihållande applåder. I Oktober agerar Fält pådrivare genom sin avancerade polyrytmik och en arsenal av pinaler. Han dundrar på i otyglad, tämligen vildsint impro med fantasifulla eskapader. Ler åt vad vi överväldigade utsätts för, av en trio som annars inte sällan blickar inåt. Fälts underhållande raffinemang kan liknas vid en light-version av Trilok Gurtu. De andra går i clinch med honom och vise versa.
Nyanser och kontraster är sannerligen deras signum och Stensons löpningar och anslag skänker omisskännlig dragningskraft. Har fått uppgift om att härligt hetsig final före extranummer ska ha varit ett alster av pionjären Ornette Coleman. Allra sist framförs ett mycket vackert medhårsstrykande , kontemplativt porlande stycke med Stenson som anförare. Trion är i zonen. Märker att Jormins spel inte belysts, fast dennes basgångar är en omistlig del av deras fundament. Utan honom skulle det låta annorlunda. Bob Stenson trio erövrar lyssnarna genom kontinuerlig nyfikenhet, ypperlig teknik och en intuitiv kommunikation som inte kan kopieras.
Först ut på scenen i Hotell Fritiden är HELGE ALBIN QUINTET, ytterligare ett av festivalens all star team. För oss som tyckt om att vistats i storbands-sfären är altsaxofonisten, kompositören och storbansledaren en meriterad man. För andra ej insatta i Tolvan Big Band och deras framgångsrika samarbeten från 80-talet och framåt, framstår nog professor Albin från Malmö (född i Danmark) som en doldis. Äger åtskilliga plattor med Tolvan, hört dem live flera gånger och recenserade deras comeback från 2022. Visste dock inte att veteranen bildade ny grupp för tre år sedan vars handplockade stjärngäng debuterade med Homemade, också rubrik för spelningen på YSJF:
Han omger sig i sin skånska kvintett av den under festivalen flitige tenoristen Karl- Martin Almqvist, Jacob Karlzon vid flygeln, Johnny Åman på kontrabas samt trumslagaren Lennart Gruvstedt som kamperat ihop med låtskrivaren i Tolvan och oclså varit anställd i DR Big Band. Åman har jag hört i exempelvis Mathias Landaeus trio medan Karlzon och Almqvist kunnat avnjutas i eget namn i skilda konstellationer så pass ofta senaste decennierna att det renderat i flera uppskattande recensioner, live och på skiva. De har båda spelat tidigare. på YSJF.
Fäster mig vid akustikens goda balans, men också en ljudbild som innebär ett visst avstånd. Befinner mig i mitten av salen. Blir en soft inbjudande start där fokus på sedvanligt vis flyttas runt.. Albin berättar att kompositionerna genomsyras av vad han lyssnat på i sitt liv. Efter Easy Going framförs Palett vars intrikata fast ändå följsamma harmonik gör den extra tilltalande. Här avlöser saxofonisterna och pianisten varandra som solister.. Låter omväxlande i en attraktiv anda av postbop, möjligen en smula förutsägbart emellanåt. Lysande musiker ges utrymme att uttrycka sin personlighet, underordnar sig dock utskrivna noter i ensemblespelet. Ska poängteras att musiken är tillgänglig, vilket uppskattas. Det bökas inte med glissandon och dissonanser. Kompet backar elastiskt upp solister. Förnämlig rytmsektion binder samman soundet.
Magic Fingers visar sig vara en expressiv melodi i ett makligare tempo. Omsluts av melodi med flyhänta passager från virtuosen vid flygeln och blir förtjust i titelspåret vars hook snyggt broderas ut och som bonus adderas spänstig dialog mellan vännerna från Tolvan. Gör reflektionen att merparten av materialet ter sig rätlinjigt även om Albin ibland roats av att knixa till sina kompositioner, adderat kluriga inslag. Bass Figures tillägnas logiskt nog Johnny Åman och dennes stil. Det är ett lyriskt, sofistikerat alster som vecklar ut sig efter tekniskt avancerat intro av basisten, som återkommer med fräscht inlägg i feature. Noterar att ansvarsmannen i centrum bläddrar fram rätt notblad mellan låtarna.
Jeriko, jazzklubb i Skåne, lanseras som en snabb historia. Detta blir en höjdpunkt då skickliga musikers samarbete resulterar i flow. Kanaliserad energi drivs av märgfull nerv. Vi förunnas både piggt trumsolo och lite uppfriskande stök i outrot. Plats har reserverats åt begärt extranummer. Entusiastisk publik får ta emot en bearbetning av klassiskt stycke skrivet av polsk tonsättare. Därför döpt till Lutoslawski No.3, en begåvad bearbetning. Det är ett vackert, skört stycke där Jacob Karlzon triumferar. Snappade upp under festivalen att flera ur publiken lyfte fram denna stimulerande spelning.
NEXT GENERATION är rubriken på ett mycket lovvärt och omtyckt initiativ som funnits med på programmet i flera år i samarbete med Musik i Syd. Det avser ett ganska stort antal konserter på cirka en trekvart vardera där utövarna bildat band, hittat spelkompisar på de utbildningar de går, företrädesvis folkhögskolor i Skurup eller Fridhem. Konserterna som har fritt inträde arrangeras sedan i fjol på Bäckahästens spatiösa uteservering. På grund av tajt schema hanns bara två framträdanden med vilka bägge förtjänar förmedlande av intryck. Vad beträffar yttre förutsättningar ska sägas att vädret var tillfredsställande liksom ljudet.
EDIT LJUNGKVIST KVARTETT består av förutom frontande sångerska Ragnar Bergholm Larsson på gitarr, kontrabasist Arvid Wester samt Arvid Bexelius bakom trummorna. På repertoaren finns såväl original som standards, ibland omharmoniseringar. I efterhand får jag veta att den unga kvinnan är barn till i jazzkretsar välkända föräldrar. Syftar på Lina Nyberg och Fredrik Ljungkvist. Att kvartetten valt att göra gitarr till melodiinstrument får anses anmärkningsvärt, skänker dem ett avskalat sound där Edits uttrycksfulla stämma lyfts fram. Hör ett piggt och prydligt musicerande i korsningen bop -swing. Gruppen har goda chanser att gå en ljus framtid till mötes. Inledningsvis tar man sig an låt baserat på solo av trumpetaren Fats Navarro och I Fall In Lobe Too Easily.
Ett scatsång-avsnitt ackompanjeras snitsigt av Bergholm Larsson vars finurliga figurer i Cheek To Cheek framställs med inspiration från Kenny Burrell och i viss mån Barney Kessel. Blir förtjust i hur det plockas ackord i detta romantiska örhänge. I en tillbakalutad soft standard med gitarr i framkant bjuds på oklanderlig sång, medan det i text av Annie Ross på tema av saxofonisten Wardell Gray serveras vokal akrobatik. I But Not For Me med nytt tema av vokalist och i ett par andra bitar finns likheter med eran av så kallade refrängsångerskor. Följsamma rytmsektionen ägnar sig främst åt att backa upp de mest framträdande i kvartetten.
Med ESKIL ROOS finns redan en relation etablerad i och med att hans debut släpps på Prophone i slutet av september. Jag har lyssnat och kommer recensera lyxiga produktion Mystery of the Mind inspelad i Göteborg. Pianisten och kompositören har onekligen kommit långt konstnärligt sett. På YSJF finns han tillsammans med basist Gustav Sundquist och trummis Hampus Petersson. I princip enda invändning jag har är att vad låtarna handlar om förklarades alltför ingående, även om introduktioner per se har ett värde för oss mottagare, blev det för mycket info om ett förlopp fyllt av filosofiska frågeställningar. Samtliga titlar anges således.
Tippar på att vi ser Roos traktera ett digitalpiano. Hade nöjet att få en pratstund med denne obestridlige talang efteråt. Vi hade gemensamma vänner trots åldersskillnaden. Ska omgående påpekas att kompositören inte sällan sträcker sig bortom ortodoxt jazzidiom, vilket gör att jag tänker på hans album som visuell instrumentalmusik förankrad i ambient mer än genren jazz. Han väckte verkligen mitt intresse vid första genomlyssningen, besitter en exceptionell förmåga påminnande om Joel Lyssarides emellanåt.
Omgående levereras en betagande melodi, en nattlig betraktelse som greppar tag i en. Vad gäller att tonalt måla med stämningar och känslor vet han definitivt hur man går till väga. Första fyra låtarna agerar rytmsektionen extremt diskret och inkännande. Arrangören menar att Roos musik pendlar mellan driv och lugn, att han influerats av klassiska tonsättare, folkmusik och nordisk jazz. En lite luddig beskrivning inte helt kapabel att ge en samlad bild. Det är knepigt att skriva fram den atmosfär och de klanger han laborerar med.
Musiken tar oss med till platser, låter oss sjunka in i tillstånd. Titelspåret doftar av Chopin enligt recensent med polska rötter.Vill för egen del lägga till E.S.T och deras unika ibland drömska sound. Roos sensibla anslag och kunskap om harmonilära leder till sinnrik förfining de luxe. Vi upplyses om att albumet är inspirerat av böckerna som ingår i Trollkarlens ring om äventyrliga vägval. Det är rogivande och lättillgängligt utan att bli utslätat, fast friktion saknas. En komposition tar fasta på den dramatiserade ungdomsromanen Momo – kampen om tiden. På slutet ökar pulsen väsentligt när rytmsektionen med Petersson i förarsätet inkluderas fullt ut i repetitivt stycke med österländsk bakgrund. Vi får ett stycke solopiano som är obeskrivligt vackert. Bitterljuva Linnea skildrar förlorad kärlek med flödande romantik, medan Breaking Free drastiskt bryter mönstret genom att svårspelade toner sprutar ur dem likt ryskt temperament. Blir ett ej inspelat extranummer, en snabb och dråplig dänga där rytmläggaren excellerar i baktakt. Skivan fanns efteråt till försäljning och flera ur publiken införskaffade ett exemplar.
.