Blir du ledsen om jag dör?
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Rojda Sekersöz
Det minst sagt njugga betyget ovan berättar – som i alltför många fall, inte allt. Att ta sig an den svenska gängkriminaliteten på film har varit nästan tabu-artat. För ett tag sedan mottog vi Miseria, en film så usel att det kunde vara värt att överväga en ny betygsskala innehållandes negativa betyg. Ämnet är en politiskt het potatis som oftast destillerar till att endast bli retorik för att tävla om maximala strafflängder. De mest drabbade områdena och människorna som bor i dem blir endast till kall statistisk eller en cynisk komponent i ett politiskt argument.
Vad gäller att ge de utsatta områdena ett faktiskt ansikte och samtidigt göra det med värdighet och omtanke så lyckas regissören Rojda Sekersöz till fullo. Där andra som vill skildra förorten, eller för den delen svenska subkulturer och dess många egenheter, presenterar det hela med märkliga pretentioner – i värsta fall rent självgod exhibitionism som i den helt outhärdliga Stammisar, finns är en naturlig och uppenbart bekväm inställning till materialet men också till karaktärerna. Därför blir de olika slangtermerna samt den – avsiktligen, o-eleganta dialogen till en faktiskt tillgång i stället för ett sänke. Huvudrollsinnehavarna Peshang Rad och Rudwan Socdal har dessutom en god kemi som på ett övertygande sätt säljer in den komplexa relationen som alltid är närvarande då det gäller ”ställföreträdande” föräldrar och barn.
Så varför leder dessa uppenbara plus till en film som halkar ned till de låga och inte alls särskilt välkomna betygsnivåerna? Svaret är – tyvärr, lika enkelt som sorgesamt. Trots de goda intentionerna och de många gånger stabila agerandena blir filmen saboterad av klumpig och nästintill skrattretande melodramatik som förvandlar några nyckelscener till outhärdlig pekoral. Ett antal – på pappret, starka scener blir demolerade av påträngande musik som är så pass malplacerad att det blir plågsamt distraherande. Sekersöz hittar inte heller någon balans mellan de lättsamma delarna kontra de kolsvarta där döden står inför dörren. Det är som att se ett jättelikt pussel där individuella bitar är klanderfria men där monteringen är rent monstruös. Att filmen tar inspiration från de mest rudimentära och enkla amerikanska independent-filmer blir också alltför uppenbart då den hela tiden eftersträvar att följa i samma fotspår som den aningen bortglömda – samt överskattade, Half Nelson, där mentorn bär på minst lika mycket svårsmält emotionellt bagage som lärjungen. Det är en klassisk formula som – tyvärr, endast funkar delvis här, då allt kulminerar i att vara hopplöst sentimental. Att filmen också försöker sig på en rad onödiga visuella knep och knåp som ett foto som blandar kraftig mättnad för att senare skifta till något mer avskalat leder inte till något annat än förvirring. Sättet passerad tid förmedlas genom filmen är också i det närmaste katastrofalt. Flera sekvenser är helt beroende av att förlöpt tid förklaras effektivt gentemot tittaren, istället liknar filmens veckor och månader snarare ett par lösryckta dagar.
Mot slutet kollapsar tyvärr alla fördämningar och filmens absolut sämsta sidor tar rodret. Enligt uppgifter produceras 300 000 ton socker i sockerbruket Örtofta i Skåne, det ligger ungefär en timme från Malmö där berättelsen utspelar sig. Tyvärr lär det vara inhemsk sockerbrist det närmsta årtiondet. Slutet nyttjar nämligen varenda sockerbeta som existerar i vårt avlånga land. Att publiken ens har sina tänder kvar efter detta förblir ett mirakel. Från att ha bjudit på ett antal sansade sekvenser med faktisk emotionell häfta blir allting ett sliskigt skämt. Och om inte detta var illa nog basuneras det ut lite Arja Saijonmaa i högtalarna. Då spelar det ingen roll att filmen bjuder på en och annan god scen, just då hörs endast ett vrål efter en akut insulininjektion.