The Invite
Regi Olivia Wilde
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 21 augusti 2026
Betyg 4
Efter de vitt skilda Booksmart och Don’t Worry Darling (som jag fortfarande håller som hennes bästa) är skådespelaren Olivia Wilde återigen aktuell med en ny film som regissör – men också som en av huvudrollerna. Det är en liten ensemble, till en början hon (Angela) och Seth Rogen som spelar hennes man Joe, om fyra personer som senare byggs på med deras grannar som bjuds in på middag då de vill visa upp sin nyrenoverade lägenhet som tydligen varit lång och högljudd. För att sträcka fram en fredskvist bjuder de in dem till en liten soaré men kvällen utvecklar sig inte riktigt som de tänkt sig. Brutal ärlighet och snabba frågestunder om varandra sänker snabbt stämningen och bygger en bubbla av osäkerhet och en berg och dalbana av känslor.
Det snabba tempot i dialogen, träffsäkra blickar från främst Olivia själv som talar mer genom sina ansiktsuttryck snarare än ord (även om de också avfyras likt ett maskingevär emellanåt) och allas olika personligheter skapar en enorm humoristisk pärla som är svår att värja sig emot. Biosalongen exploderar ofta av skratt och det är tydligt att detta är en dramakomedi som gör sig bäst på bio med stor publik. Känslan är lite klassisk Woody Allen blandad med Bergmans Scener ur ett äktenskap där mixen kastas in i ett modern setting som bland annat blir talande om när det kommer fram att den stora fina lägenheten är ärvd från Joes föräldrar och ingenting de kunnat ha råd med själva – ett tecken i tiden på hur kapitalistisk spelplan fullständigt förstört den amerikanska bomarknaden med skenande priser som lämnat många med flertalet inneboende i allt trängre boutrymmen och det främsta sättet att få en bra lägenhet genom är arv och därmed en hel del tur.
Manuset, skrivet av Will McCormack och skådespelaren/författaren Rashida Jones, är briljant och det märks att i alla fall Rashida har bred erfarenhet av såväl drama men kanske främst komedi. Det sicksackas friskt mellan de mer komiska delarna som ibland mynnar ut i rena bråk och en del kanske bara andra oväntade lugnare delar. Men allt som oftast tillbaka till det mer öppna varma och skrattretande som ändå är ryggmärgen filmen vilar på. Grannarna, spelade av Edward Norton och Penélope Cruz, har själva varit högljudda (men av helt andra anledningar) och det finns alltid saker som en av grupperna vet men inte den andra eller publiken – ett briljant upplägg för lögner, undanflykter och bortförklaringar som sedan alltid kommer tillbaka för att skära dem som ett svärd i magarna. För det mesta ligger passande musik i bakgrunden och bygger på den aktuella stämningen, men när det ska bli ledsamt slår det tyvärr över och blir mest manipulativt tear-jerkande och hade nog helst fått bära sig självt utan att musiken ska berätta för oss hur vi ska känna i stunden. Men det blir också ett undantag som bekräftar regeln och ingenting som förstör helheten speciellt.
Ingenting varar för evigt, inte ens personliga relationer som byggs upp till att väldigt raskt kanske bli någonting mer, och när allting kraschar byts skratten snabbt ut till allvarsam tystnad – såväl på duken som i salongen. Filmen har oss i sitt järngrepp och det är inte ofta en film lyckas agera dirigent och publiken så villigt spelar med som vi vore dess band. Crescendot är inte alls vad en förväntar sig, liksom väldigt lite i filmen är – vilket ger en känsla av egensinnighet och stark personlighet – och trots det enkla upplägget känns det inte som du redan har sett denna filmen hundra gånger innan. Därmed kommer slutet lite som en chock både för huvudparet men också oss utanför.