Joel Alme har sagt att han inte tycker om att spela live. Det är nästan svårt att förstå när man står framför scenen på Way Out West. För trots att han kanske helst skulle slippa själva situationen är det uppenbart att låtarna trivs där.
Det finns något fint i den motsägelsen. Alme är ingen artist som behöver kasta sig ut i publiken, bjuda på stora gester eller spela över. Han står där och låter musiken göra jobbet. Och vilken musik det är.
Melankolin finns hela tiden nära, men under den finns värmen och de stora melodierna. Almes låtar har en förmåga att kännas både väldigt personliga och samtidigt som om de handlar om oss allihop. Kärlek, saknad, längtan och alla de där små nederlagen som blir till något större när de får en riktigt bra melodi.
Och kanske är det just därför hans motvilja mot livescenen blir så fascinerande. Han verkar inte behöva vara någon annan än sig själv på scen. Ingen påklistrad rockstjärneattityd, inget överdrivet publikfrieri. Bara låtarna och den där karakteristiska rösten.
Det finns också något väldigt göteborgskt i Joel Alme. Inte bara för att han är förknippad med staden, utan för att musiken bär på samma blandning av vemod och värme. Som om regnet alltid finns någonstans i bakgrunden, även när solen faktiskt skiner över Slottsskogen.
Så kanske gillar Joel Alme fortfarande inte att spela live. Men publiken på Way Out West verkar definitivt gilla att lyssna på honom live. Och ibland är det faktiskt det enda som spelar någon roll.
En fyra för den utflygna hemmasonen
Skribent: Lea Johansson Maliniemi