5
Konstigt planerat att inte lägga den trösterika skönhetsupplevelsen laddad med ofantlig dos nerv som final. Också lustigt att Nick Cave framhåller att de inte har så mycket tid till förfogande, när denna seans pågår o uppemot två timmar. Även om recensioner inte ska handla om den som skriver, fick min värk i fötterna förvärrat av fel skor konsekvenser. Jag placerade mig på högra sidan om stora PA-utrymmet till Azalea-scenen vid 21-tiden. Hjälpte inte att luta sig mot ett räcke, varför jag satt ner under stora delar av konserten. Minnesgoda läsare vet förhoppningsvis att utförlig recension av jubelkaraktär skrevs när Cave & The Bad Seeds gästade WOW för några år sedan. Mott i deras show omöjligt att imitera uppstod denna gång tanken att dela ut 4+ eftersom en liten gradskillnad kunde noteras i ett skede, fast föll ändå så att säga till föga. Blev uppslukad och omsluten av obetvingliga kraften och närvaron. Dock mindre självklar fullpoängare än senast, vilket nästan alltid är fallet när jag blivit hänförd och ska se om samma akt, möjligen i aningen förändrad skepnad. Kan sammantaget inte hålla med GP:s smakdomare om att magin uteblev och att det var redan frälsta som smälte. I motsats till så många andra kollegor var det bara andra gången jag såg australiensaren bosatt i Brighton uppträda. Äger ett tribut-projekt plus enstaka utgåvor, varav Murder Ballads varit en favorit.
Hela arton album har Cave tillverkat tillsammans med Bad Seeds. Såg fär övrigt mycket intressant dokumentär om multiinstrumentalisten (violin, tenorgitarr etc.) Warren Ellis på GFF härom året. Förutom denne excentriske magiker består liveupplagan av bland andra av George Vjestica (gitarr med mera), Colin Greenwood på basgitarr, Larry Mullins (vibrafon mm.), Thomas Wydler på trummor samt Carly Paradis på keyvoards. Dessutom adderas skönsjungande kör bestående av fyra svarta damer ur vilken Janet Ramus minst en gång lösgör sig för att fronta. Kören svarar Cave och förstärker exemplariskt det mood låtskrivaren vill få fram.
Nästan samtliga låtar introduceras och ges ett kärnfullt omdöme. Och i vanlig ordning sker fysisk kontakt med fans allra längst fram. Cave iklär sig gärna en prästerlig aura, där den forna aggressiva rebelliska ådran decennier senare med smärtsamma förluster och vishet medfört att han vill bringa oss hopp och livskänsla i lika hög grad som tröst. Hans kompositioner hugger genomgående tag i en och vokala tekniken är god. Fast jag inte brytt mig om att studera texterna inser man att de betyder mycket för honom och lyssnare. Vi förunnas sexton låtar som nästan var och en gör specifik skillnad, sticker ut.
Tagen av stämningen sätter sig Cave återigen vid flygeln i ett inplanerat extranummer. Ackompanjerar sig själv i Into My Arms med sin andlöst vackra refräng. Vilken otrolig kontrast till ett antal emotionella urladdningar skickligt genomförda av en grymt sammansvetsad enhet plus infogade kören. Den numera sofistikerade versionen av urgamla genombrottet From Her To Eternity, ett titelspår som var för otyglat för min smak när det begav sig på 80-talet, görs redan som andra nummer. arret är ett kreativt konstverk i sig. Innan dess har man gått ut stenhårt i Get Ready For Love. Tidigt in i konserten firas triumfer med deppig skönhet i O Children jämte Tupelo. Lite trist att jag behövde sitta för att skona fötterna. Men mina öron uppfattade varje ton i perfekt akustik, även om öronproppar behövdes. Såg vad som försiggick på scen och alldeles nedanför på ena videoskärmen.
Numera kryddas soundet som bekant oftast av annat än gitarrsolon, inte minst vibrafon och klaviaturer. Förvisso träffar ett gitarrsolo i ett otro rätt i hjärtat. Cave & Bad Seeds alternativa rock är orkestralt uppbyggd, vilket gör den så fascinerande unik. Den har genom åren genomgått många faser. Bågar påstå att live har man arbetat sig fram till en varaktig formtopp senaste decenniet. Tippar på att Warren Ellis, närmaste samarbetspartnern numera, står för de spektakulära arren, antingen utförda med nervig bombastisk precision eller underskönt vackra klanger. I sättet att beskriva låtars sound och innehåll märks att nutidens Cave, mitt i för hans vidkommande musik som läkande terapi, ger sken av att fälla ironiska kommentarer. Och vad som är ett botemedel för artisten själv har förstås en tröstande effekt på oss mottagare.
I mina anteckningar står att obestridlige huvudpersonen uppvisar likheter med en schaman, vilket jag också tyckt om Patti Smith. Men han avhåller sig från att predika. Vill hinna igenom förutbestämd låtlista utan att forcera. Uppskattar mycket dominansen av lätta klangerna i första delen på Carnage, från ett album han gjort med Warren Ellis. Vill också slå ett slag för rymsektionens storartade insatser. Njuter stort av attacken och växlingarna i Henry Lee, nerven i Jubilee Street och inom det breda fält de är verksamma i måste Red Right Hand ses som oöverträffad. Så fenomenal i livetappning att orden inte räcker till. Musiken återger ångest och strapatser i ena vågskålen, fast sammantaget väger den andra vågskålen av hopp, frid och tröst över. En sång tvivlar Cave på att de ska klara av att spela, men det görs utan problem.
En irriterande störningsfaktor i vissa pauser och lågmälda sekvenser var pumpande bas från DJ-set i Dungen. Får bokas på kontot arrangörsmiss. Överraskades av en hjärtskärande text lades ut på svenska på backdrop att läsa samtidigt som den sjungs. Noterat åtskilliga fb-vänners euforiska syn på konserten. Och jag säger inte emot,även om högsta betyg inte var lika odiskutabelt denna gång.
OBS Flera märkte att Cave och Ellis lyssnade på och till och med dansade till The Cure när de efteråt lirade på motsatta scenen (skrev om dem när de besökte WOW för ett par år sedan, men orkade tyvärr inte närvara nu). Valde att avsluta med en sista lyckad halvtimme i tältet på Linné med Lycke Li (också recenserat på WOW tidigare om jag inte missminner mig) och hennes musiker. Knökat med lyckliga människor vars förväntningar på snygga melodier och hits uppfylldes.