5 av 5 – en helt fantastisk konsert
Way Out West återanvänder gärna gamla succéer. Ibland känns det som en trygg repris, ett namn som redan har bevisat att det fungerar. Men med The XX blir det något helt annat.
För det här är en återkomst som jag verkligen inte visste hur mycket jag hade saknat.
Allt är svart och vitt. De svarta tröjorna i merchandise-ståndet säljer slut och framför scenen breder ett kompakt mörker ut sig. Det borde egentligen vara precis tvärtom mot det jag brukar gå igång på. Jag gillar egentligen inte den här typen av musik.
Men The XX hittar alla mina strängar.
Och de får dem att jubla av glädje.
Det är sparsmakat, mörkt och suggestivt. Basgångarna ligger som ett hjärtslag genom området medan sången smyger sig fram mellan tystnaderna. Det finns något nästan hypnotiskt över hur lite The XX behöver göra för att skapa så mycket känsla.
Det är en konsert där mörkret aldrig blir tungt. Tvärtom. Det finns en märklig eufori i det. När de stora låtarna kommer känns det som att hela publiken dras in i samma svarta och vita värld. En mer klubbig upplevelse.
Och plötsligt inser jag det:
Jag har verkligen saknat The XX.
Kanske är det det finaste med festivalrepriser. Ibland återanvänder man inte bara en gammal succé. Man återupptäcker något man själv glömt att man älskade.
The XX visar att Way Out West kan plocka fram gamla kort ur leken – och ändå bjuda på något som känns alldeles nytt.
En helt fantastisk spelning.