4
Varje år tänker jag att jag borde förbereda mig bättre. Förutsättningarna för bevakning försämrades dessutom rejält på grund av värkande fötter, stelhet som beror på ischias samt sår på ena ögat. Första dagen i perfekt väder gick ändå skapligt fast blev tidig hemgång. Mäktade med tre och en halv konsert plus någon låt på Linné så vi snackar mjukstart. Var nyfiken på Goran Kajfes/ Andreas Tilliander på Konserthuset. Men det blev för mastigt att inkludera. Har kanske blivit lite blasé på denna omtumlande, och intensiva folkfest med sin radikala hållning (vegetarianism etc.) I år sålde biljetterna slut snabbare än någonsin, fast årets line-up inte direkt lockade undertecknad. Arrangören hade kryddat med minst ett halvdussin återvändare. Att som GP hävda att Zara Larsson skulle vara mest intressanta inslaget säger mycket, även om jag finner uttalandet oerhört missvisande, snudd på skrattretande. Har dock aldrig sett så många samtidigt lämna VIP-området som inför artistens konsert, vilket gjorde att det plötsligt blev gott om sittplats för att äta lagad mat.
Rubriken om Ritschard syftar på att jag inte lyssnat på hans fullängdare, men skrev utförligt då den proggige visrockande mannen med förkärlek till country under tre kvällar framträdde på Storan i slutet på förra året, vilket han tackade för. Samma blåsartrio då som nu i soliga Slottsskogen, liksom Jonathan Lundberg på keys och min favorit Ola Gustafsson på pedal steel. Dessutom medverkar tre kvinnliga medlemmar ut Tensta Gospel Choir och glimrade gitarrist vid namn Peter Strömqvist. En anpassning till det storvulna tuffare soundet på WOW hade definitivt skett. Bakom trumsetet återfinns ingen mindre än Andreas Dahlbäck och elbasisten Alva Ragnarsson fick till en egen avdelning under sitt artistnamn Dagsedlar. Dahlbäck och Gustafsson som gärna samarbetar och syns i tv-inspelningar är verksamma som producenter medan unga trion på blås till vardags hör hemma i jazzens värld: Linnea Jonsson (trumpet) har recenserats ett par gånger av undertecknad, trombonisten Tilde Schweitzer har eget storband och sitter i andra, och Simon Skogh från Hälsingland lirar bastrombon och sousafon.
Mannen som kollapsat i SVT två(!) gånger och fått ställa in också på grynd av operation öppnar WOQ på Flamingo genom att sjunga nya klämmiga singeln Mint Condition är därtill aktuell med liveplatta. Vi bjuds på en timmas varierat material från en påtagligt glad sångare och låtskrivare vars stora genombrott han förtjänat. Vilken scennärvaro och vokal förmåga! Och konsten att skriva låtar vilka ibland bör betecknas visor behärskas till fullo jämte valet av covers. 4+ landar min bedömning på att för precisera närmare.
Ryser av introt i låten som avlöser. Visar sig vara Duplantis Blues. Ola Gustafsson färgar på pedal steel och det märks att såväl huvudpersonen som kör och musiker är taggade. Den förhållandevis stora publiken får därefter När du reser dig och Sockenplan Revisited. En av sångers sägs ha anknytning till Göteborg. Njuter av ett av hans paradnummer upplockat från Hootenanny Singers. Syftar smäktande lyrik från Topelius med snart tvåhundra år på nacken, På Roines strand som möjligen kan liknas vid ett finskt skillingtryck. Visan är ett vokalt kraftårov som klaras med glans. Överraskas av Hoola Bandoolas Huddinge, Huddinge från 1975 som Country & Western. Slås ånyo av naturliga scennärvaron, mästerlig frasering och hur tajt det ihopsatta bandet låter. Gitarrist Peter Strömqvist spetsar anrättningen en handfull gånger toppat av ett längre flådigt, publikfriande solo. Ny angenäm upptäckt!
Efter medryckande Sverigerocken lanserar Ritschard en sjungande basisten som kallar sig för Dagsedlarna. Hon gör sin Cowboy och övertygar storligen i vad som utmynnar i duett i Inte här (när jag är här), vilket initierade känner till är en gripande visa av Ritschard himself. Jag överraskas igen av vad som aviseras som en funkig bit dedikerad till arbetarklassen i Göteborg (kan jag med mina drygt trettioett år på postterminal räkna mig till kategorin?) Blir till ett krön på konserten när det riffas distinkt av gitarrist och blås. Strömqvist går verkligen loss och fyrar av distade toner med bland annat wha wha så¨det står härliga till i denna sympatiskt naiva text.
Kanske blivit lite långrandigt beskrivande i mitt hyllande. Frun från Sundsvall Anna Bjermqvist sjunger lead i Än går det vågor. för att därpå förenas med sin make. Och på sluttampen fröjdas man åt Söder-romantik med sousafon, regional vals och låten med stående introduktion gällande blandmissbrukare. Enligt publicerad låtlista är titlarna Frågar åt en vän och Nya Slussen. Utomordentlig öppning på WOW. Ska sägas att jag valde att sitta i skuggan (lättare att anteckna dessutom) bortsett från finalen.