Lily Allen kommer till Way Out West med en skilsmässa i bagaget. Det är inte bara en bildlig formulering – hela konserten kretsar kring West End Girl, albumet som vuxit fram ur uppbrottet från hennes äktenskap.
Det gör spelningen till något annat än en vanlig festivalspelning. Mer teaterföreställning än hitkavalkad. Allen berättar, gestaltar och spelar upp sitt havererade äktenskap, och stundtals blir det både utlämnande och starkt.
Men på en festivalscen blir det också lite problematiskt.
För publiken har kommit för Lily Allen. Och Lily Allen har trots allt en imponerande katalog av låtar som kan få vilken festivalpublik som helst att sjunga med. Smile, Not Fair, The Fear och Fuck You finns där någonstans i bakgrunden, medan Allen i stället väljer att fokusera på det nya materialet.
Det är ett modigt val. Men också ett val som gör att konserten tappar en del av den omedelbara energi som en festivalspelning behöver.
Samtidigt finns det mycket att uppskatta. Allen har fortfarande sin speciella blandning av brittisk popkänsla, svart humor och sårbarhet. När de nya låtarna träffar rätt blir det väldigt personligt – och ibland nästan obehagligt nära.
Problemet är snarare helheten. Tempot blir ojämnt och det teatraliska upplägget gör att känslan av konsert ibland försvinner. Man vill stundtals att Lily Allen bara ska släppa allt och ge publiken de där stora låtarna.
Det är ingen dålig spelning. Långt därifrån.
Men det känns som om Lily Allen försöker göra något annat än det publiken egentligen kom för.
Tre stjärnor för en modig, personlig och stundtals stark föreställning – men med en känsla av att den kunde ha blivit så mycket mer.
Skribent: Lea Johansson Maliniemi