Filmkritik

Je m’appelle Agneta
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 april 2026 på utvalda biografer och på Netflix 29 april 2026
Regi Johanna Runevad
Manus Johanna Runevad och Isabel Nylund

En berättelse som spritter av livsglädje. En berättelse om att söka sig själv, att våga sticka ut och inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Och om att det aldrig är för sent att ta tag i sitt liv och göra det till sitt liv. Det är ett budskap som ofta förmedlas av företrädare för personlig utveckling. Att det går att göra saker för att hitta sig själv, det håller nog många med om. Men frågan är om det alltid går. Sjukdom och annat kan mycket väl sätta hinder i vägen. Så jätte-enkelt är det inte alltid för varenda en. Filmen förenklar ämnet och skildrar också karaktärerna något kliché-artat, men trots det är det ändå en film som sprider glada energier. En film det förmedlar energi.

Filmen bygger på Emma Hambergs roman med samma namn, som är den första boken i en serie av tre böcker. Den som läst boken vet vad som väntar men det går minst lika bra att se filmen utan att ha läst boken. Kanske är det till och med en fördel att inte ha läst boken?

Huvudpersonen Agneta är 49 år och ska snart fylla 50 år. Hon har precis blivit uppsagd från sitt arbete. Trots att hon jobbat på samma arbetsplats i många år blir hon arbetslös. Lite konstigt egentligen eftersom regeln för uppsägningar är först in, först ut. Den som jobbat länge ska sitta säkert. Nåväl, om hon inte blivit uppsagd att det inte blivit något berättelse. Hon ger sig av till Frankrike. Hon har alltid dragits till Frankrike och älskar fransk mat. Hon hittar en annons för ett jobb som aupair i en fransk by och hon får jobbet. Till sin egen överraskning, framför allt. Och hennes make Magnus försöker övertala henne att inte ta jobbet.

Agneta har hela sitt liv ansträngt sig att inte irritera någon. Att passa in och vara lagom på alla sätt och vis. Ledordet för henne och hennes man Magnus har varit att inte någon ska tänka något negativt om dem och inte prata illa om dem på grund av att de sticker ut.

Ett plus för filmen är att det är duktiga skådespelare i alla roller. Eva Melander som Agneta och Claes Månsson i rollen som Einar och Björn Kjellman som Magnus är klockrena i sina tolkningar av sina karaktärer. Men saker som drar ner betyget för filmen som helhet är att det lite för mycket klichéer. Einar, den homosexuella mannen, gestalter en slags homosexuell man: den som tycker om att roa sig, vara på nattklubb, dansa och klä sig i många glansiga tyger med starka färger. Bitvis känns han för mycket av en klyscha. Agneta är lite för nedtryckt i början för att vara riktigt trovärdig.

Jag funderar på om frigörelse och att hitta sig själv alltid måste handla om fri sexualitet och om att gå i sexiga kläder? Kan frigörelse inte handla om att tvärtom kasta bort kraven på att som kvinna sminka sig och gå i högklackat och istället känna sig fri i bekväma kölder? En hel del i filmen är mycket förutsägbart. Det är inte mycket som överraskar. Fast jag inte läst boken förstod jag ganska snabbt vad som skulle hända.

Men trots min kritik är det en film som sprider glädje, en feelgoodfilm. Med tanke på hur många filmer som släppts den senaste tiden och som varit mörka, deprimerande och utan hopp om livet och mänskligheten kan vi behöva ett film som sprider lite livsglädje och är livsbejakande. En film med ett viktigt budskap: att aldrig tacka nej till en dans.

Emma Hamberg har skrivit flera populära bokserier, där Agneta-böckerna och Rosengädda-serien är mest kända. Agneta-serien börjar med Je m’appelle Agneta. Hennes böcker kännetecknas av feelgood, humor och livsglädje.

Agneta-serien (i ordning)
Je m’appelle Agneta (2021)
Au revoir Agneta (2023)
Au pif! : den sanna historien om Agnetas kloster (2022