• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

13 november, 2026 by Rosemari Södergren

Lilla Amélie eller tecknet för regn

Lilla Amélie eller tecknet för regn
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Maïlys Vallade, Liane-Cho Han

Denna animerade film är nominerad till bästa animerade film för Oscarpriset 2026. Om den vinner är det välförtjänst. En vackrare animerad film för hela familjen, för alla åldrar, som tar upp de stora frågorna i livet är svår att hitta. Filmen är poetisk, varm, hjärtevärmande, vacker och helt UNDERBAR och tar oss rakt in i huvudet och känslorna hos den lilla Amélie.

Vi får följa Amélie från två till fyra års ålder och visar hennes syn på livet, Japan och människorna. Amélie är en liten belgisk flicka som är född i Japan. Sitt första år är hon mest ett paket, eller som läkaren säger: en grönsak, fram tills hon en dag som spädbarn bjuds på en liten bit vit choklad av sin farmor. Smaken är så fantastisk att ett mirakel sker och Amélie vaknar upp och hennes föräldrar och två äldre syskon får kontakt med henne. Lilla Amélie är nyfiken och kastar sig in i livets alla områden. Hon undersöker naturen och utvecklar sitt språk och känner hur magisk natur, djur, blommor och språk är. Mest av allt knyter hon an till familjens japanska barnflicka Nishio-san. Men att en japan har en nära relation med utlänningar i Japan ses inte med blida ögon från alla. Efter kriget fanns mycket hat mot människor från Europa. Livet är inte bara idylliskt men inte heller bara jobbigt och svårt.

Lilla Amélie eller tecknet för regn är mycket vackert animerad och karaktärernas ögon är ljuvliga att sjunka in i och det går inte att låta bli att dras in i bilderna. Ibland kommer ett vackert ljus, som en aura från solen runt en karaktär. Det var länge sedan en film som tar upp de svåra frågorna om avsked och livets ständiga förändring samtidigt är så vacker, så mjuk och som visar en möjlig väg att ta upp sådana ämnen också med de yngre.

Lilla Amélie eller tecknet för regn är baserad på romanen La Métaphysique des tubes / Little Amélie or The Character of Rain, av den belgiska bästsäljande författarinnan Amélie Nothomb som växte upp i en belgisk diplomatfamilj och tillbringade sina första levnadsår i Japan.

Amélie Nothomb om att bo i Japan som liten:
Jag trodde som barn att jag var japanska. Att lämna Japan var för mig att dö. Jag älskade min japanska barnflicka lika mycket som min mamma.

Filmen har hunnit bli nominerad till flera priser på flera festivaler och har bland annat vunnit publikpriset på Annecy Intl. Animation Festival och blev utsett till bästa europeiska film på San Sebastian Film Festival.’

Storslagen, hänförande och lika fängslande för mig som är i far- och morföräldrars ålder som för föräldrar och barn. Vi tas med på en trollbindande resa genom livet sett ut ögonen på en två-åring och vi får uppleva livets skönhet och glädje och livets mörker och sorg – och det går inte att låta bli att dras in i filmen. Det känns som att vara med där. Som att jag som betraktare är en fågel eller en nyckelpiga som betraktar allt. Den vackraste, mest strålande animerade film jag sett på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad, Filmkritik, Filmrecension, Lilla Amélie eller tecknet för regn, Oscarsnominerad

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

12 november, 2026 by Elis Holmström

A Talent For Murder

A Talent For Murder
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Anton Corbijn

Regissören Anton Corbjin har skapat ett antal av musikvärldens mest kända bilder i sin roll som professionell stillbildsfotograf. Att han står som avsändare för den legendariska bilden på fyra irländska herrar i Mojaveöknen, som pryder omslaget till ett av världens bästa album säger det mesta. Men sedan sin biografi om Joy Divison-sångaren Ian Curtis, som hade premiär 2010, har Corbijn gradvis blivit ytterst begeistrad i att göra spelfilm.

Resultaten har dock alltid varit detsamma, visuellt slående men långtifrån minnesvärda. Denna gång tar Corbijn sig an en adaption av en – till sin premiss sedd, absurd pjäs där författaren Patricia Highsmith och hennes fiktiva karaktär Tom Ripley står i centrum. Highsmiths litteratur är inte främmande för att adapteras till film, men rena adaptioner av författarens liv har fram till nu varit nästan obefintliga. Det kan dock finnas förklaringar, Highsmith beskrivs som urtypen för osympatisk, där ett generellt människoförakt som närmade sig rasism var dominant. Addera därtill flera teorier om allvarliga psykiska problem i kombination med en grundläggande personlighet som är antitesten till trevlig så blir en ren adaption ytterst svår vad gäller publikens förmåga att uthärda.

A Talent For Murder är istället en sorts fiktiv – nästan komisk, surrealistisk berättelse där Highsmiths litteratur och hennes troper utforskas. Highsmith själv blir endast en fiktiv figur i ett större ramverk och det hela kan snarare ses som en sorts märklig kompott mellan semi-biografi och studie i författarens mest kända verk. Det är minst sagt bisarrt och många gånger tangerar det komik, något som Corbijn inte är alltför lämpad att sköta. Det som borde vara underfundigt och bitskt blir istället platt och inte alls så lekfullt som det hade behövt vara. Då filmen oscillerar mellan verkligheten och författarprocessen – som presenteras som en film i filmen, blir det hela närmast en gröt.

Tanken att ha kraftfulla referenser till Highsmiths mest kända verk blir bara effektiva för de sanna Ripley-experterna, övergripande tematik kan givetvis förstås även för en som endast sett ett fåtal av de olika adaptionerna, men då flera av de troperna som diskuteras, och i vissa fall kritiseras, krävs en avsevärt djupare kunskap. Detta gör att filmen många gånger känns onödigt otillgänglig. Det är att likna vid en film om Alfred Hitchcock där allt utgår ifrån den ganska okända Cirkusboxaren istället för Psycho eller En Studie I Brott.

Dock finns ett underhållningsvärde, delvis för att filmen försöker iscensätta sitt eget Ripley-scenario där mord, svek och lögner vävs ihop till ett cyniskt och grymt nät. Måhända är det inte i närheten så fängslande som den faktiska varan författad av Highsmith själv men här finns ändå ett dugligt tittarvärde. Helen Mirren är också stark i sin roll som Highsmith även om det fanns utrymme att vara än mer motbjudande porträttet vad gäller att förolämpa allt och alla.

Sedan går det inte att undkomma att Corbijn fortfarande har ett sinnen för stil som få. Öppningsbilderna på de schweiziska alperna är gränslöst stiliga. Sättet han komponerar både vad gäller det faktiska fotot och med perspektiv och rörelse är fullkomligt genialiskt. Dock tycks dessa visuella färdigheter aldrig kunna överföras till saker som personregi, dramaturgi eller slutresultatet. A Talent For Murder må stundvis roa men känns till slut ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

9 november, 2026 by Rosemari Södergren

Arne goes to Space

Arne goes to Space
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november 2026
Regi Lars Vega

Den som sett trailer för filmen eller hört lite kort om handlingen blir nog lite lurad. Det är lätt att tro att det är en film om UFO, om utomjordingar. Jo det är i och för sig en film som har med en utomjording men det filmen handlar om är oss människor. Det är en varm berättelse med en del humor med framför allt fylld av kärlek till alla små människor och om de existentiella frågorna om liv och död och hur vi förändras när vi fullt ut förstår hur skört och kort livet är och att döden finns närvarande runt hörnet.

Handlingen kretsar kring två bröder som bor utanför Brobyn i Norrbotten. De två bröderna lever tillsammans och börjar komma upp i ålder och har helt klart passerat pensionsålder för ett bra tag sidan. De två bröderna Arne (Lennart Jähkel) och Stefan (Rolf Lassgård) fyller sina dagar med vedhuggning och att gnabbas med jaktlaget. Arne är en glad person och ser ofta positivt på det mesta medan den andra brodern, Stefan, är sur och arg och elak mot många, framför allt mot sin bror Arne. Ingen av dem har någon fru eller några barn. Jähkel och Lassgård är två duktiga skådespelare och det är första gången de är tillsammans i en film sedan Jägarna.

En utomjording bakom deras vedbod och hittas av Arne, som blir glad och börjar kommunicera med utomjordingen som han ger namnet Roland. Roland berättar att han är utsänd från sin värld för att studera jorden och hur människor lever på jorden. Arne tycker det är jättekul att ta hand om Roland med Stefan är inte gästvänlig alls.

Livet är dock aldrig stillastående. Saker händer och människor tvingas då att omvärdera sina beslut och förhållningssätt. Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen för till viss del har den en del överraskande vändningar och det vill jag inte förstör för den som ska se filmen.

Det finns delar av filmen som det går att reta sig på som att de två bröderna och människorna i byn framställs överdrivet löjliga – men ibland kan det vara ett sätt för att sätta fokus på hur vi människor kan bete oss. I grunden är det ändå en varm berättelse med hjärta och medkänsla för människor och våra beteenden. En varm film om det viktigaste i livet

Det är långfilmsdebut för regissören Lars Vega och jag blir förväntansfull inför hans fortsatta karriär. Arne Goes to Space är en varm film med vänlig humor om oss människor, en lovande debutfilm.

Om regissören och skådespelarna:
Lars Vega är född 1989 i Luleå och utbildad regissör på Danska filmskolan. Han har gjort flera uppmärksammade kortfilmer om livet på den svenska landsbygden, ofta med Lennart Jähkel i huvudrollen.

Rolf Lassgård är en sexfaldigt guldbaggenominerad och dubbelt Guldbaggevinnande svensk skådespelare född 1955 i Östersund. Hans genombrott kom i Min store tjocke far för vilken han Guldbaggebelönades, därefter har han gjort oräkneliga folkkära roller, inte minst huvudrollen i En man som heter Ove för vilken han belönades med sin andra Guldbagge.

Lennart Jähkel är en flerfaldig Guldbaggenominerad svensk skådespelare född 1956 i Piteå. Han bemästrar drama i lika hög grad som komedi, och har blivit en folkkär skådespelare genom roller i filmer som Jägarna och Såsom i himmelen, liksom tv-serier som Pistvakt och C/o Segemhyr.

Kiran Shah är en brittisk-kenyansk skådespelare och stuntman född 1956 som kommit att bli en branschlegend och har arbetat med världens främsta regissörer, bland andra George Lucas, James Cameron, Steven Spielberg, Peter Jackson och Ridley Scott. Som skådespelare har han medverkat i otaliga blockbusters, däribland i The Chronicles of Narnia och flera Star Wars-filmer inklusive Star Wars Episode VII: The Force Awakens. Han är också en väl anlitad stuntman, bland annat för Elijah Woods Frodo Baggins i Sagan om Ringen-filmerna. Han innehar titeln som världens kortaste stuntman i Guinness rekordbok och har belönats med en brittisk imperieorden för sitt bidrag till filmindustrin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Arne Goed to Space, Film, Filmkritik, Filmrecension, Lars vega, Lennart Jähkel, Norrbotten, Rolf Lassgård

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

4 november, 2026 by Rosemari Södergren

Wicker

Wicker
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 november 2026
Regi Alex Huston Fischer och Eleanor Wilson

Om inte Wicker får åtminstone en Oscarsnominering är juryn helt knäpp. En glasklar Oscarsnominering bör gå till Olivia Colman som har huvudrollen som fiskarkvinnan som blir kär i och har ett förhållande med en man är helt byggd av korg av rotting som flätats och på något magiskt sätt fått liv (spelas av Alexander Skarsgård). Olivia Colman visar än en gång vilken fantastisk skådespelare hon är. Hon har hunnit få en lång rad av filmpriset, bland annat fick hon en Oscar för sin insats som Anna av Storbritannien i Yorgos Lanthimos film The Favourite 2018. Hon fick dessutom en Golden Globe och en BAFTA för bästa kvinnliga huvudroll för den rollen.

Wicker är en vacker saga om en medelålders fiskarkvinna som får utstå en hel del spe och förakt från de flesta av de boende i en fattig fiskarby i en tid för länge sedan. Människorna driver med henne då hon varken är vacker eller har någon fästman eller make. Dessutom tycker de flesta att hon luktar ill – det är vad de säger i alla fall. I sin förtvivlan vänder hon sig till byns korgmakare (underbart gestaltad av duktiga och charmiga Peter Dinklage) som har magiska krafter.

Korgmannen kan dock uppföra sig som en gentleman, vilket retar människorna i byn, såväl män som kvinnor. Alexander Skarsgård är rätt rolig som mannen gjord av korg. På så sätt blir berättelsen en berättelse om mänskligheten och dess dragning till avundsjuka och missunnsamhet.

Alexander Skarsgård är inte den enda svenska skådespelaren i Wicker. Gustav Lindh som har stora roller i både Bränn alla mina brev och Trolösa har en av de större birollerna här. Ska bli intressant att se Gustav Lindh mer framöver i internationella sammanhang. Gustav Lindh kommer att föreans med Olivia Colman och Alexander Skarsgård på en visning under Stockholms filmfestival.

Wicker är ett komiskt och romantiskt drama och en av de absolut bästa filmerna jag sett på länge. En film som fyllde mig av positiv energi och jag liksom studsade på vägen hem av lycka över en sådan komisk och samtidigt magisk film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alexander Skarsgård, Filmkritik, Filmrecension, Olivia Colman, Wicker

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

3 november, 2026 by Elis Holmström

Godzilla Minus Zero

Godzilla Minus Zero
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 november 2026
Regi Takashi Yamazaki

Efter den närmast kultklassika Godzilla Minus One, som utkom för tre år sedan, är det nu dags för uppföljaren, denna gång försedd med en nolla i titeln. En siffra som inte kunde vara längre ifrån det faktiska slutbetyget…

Godzilla är – i alla fall i hemlandet Japan, en nationell ikon som får våra inhemska idoler som Pippi Långstrump, Bamse eller Lisbeth Salander att likna rena bihang. Den jättelika ödlan må ha kommersialiserats in absurdum men började i en ytterst politisk och vågad film där massförstörelsen och befolkningens terror var en allegori till det pågående kalla kriget och Japans ytterst traumatiska relation till kärnvapen.

Detta sublima budskap skulle med tiden dock suddas ut till fördel för större bataljer mellan jättelika monster och maximal förstörelse. Och i de amerikanska versionerna var mer eller mindre alla allegoriska kvalitéer utbytta mot en sorts Michael Bay-mentalitet där explosioner och – svaga, specialeffekter fick kompensera för allt, förutom en bra film då. Med Minus One togs monstret tillbaka till Japan men denna gång till de mycket svåra åren efter det andra världskriget. Aningen mer filosofiska diskussioner var tillbaka men framförallt var det en minutiöst välarbetad film med strålande specialeffekter som kunde stå jämte vilken Hollywood-produktion som helst.

Kultföljet blev omedelbart och del två anländer med osannolikt mycket pompa och ståt bakom sig. Och även om lite av chockvärdet – vad gäller kvalitén på produktionen och den briljanta bakgrunden mot ett efterkrigs-Japan, har lagt sig är detta en magnifik film som dominerar vad gäller att imponera och underhålla.

Till skillnad mot de åtskilliga amerikanska produktionerna finns här en vördnad men också lekfullhet som gör det hela både medryckande och gränslöst passionerat. Regissören Takashi Yamazaki är lika självsäker som ödmjuk inför uppgiften och han kombinerar det bästa av två världar, personlig förkärlek men också stor kompetens. Se bara till de – ännu en gång, fantastiska specialeffekterna som är precis lika bra som sist. Det är också en stilistiskt otroligt slående film. Genom att använda ett foto som ter sig aningen mer mjukt och grynigt blir flera effekter mer trovärdiga än om de nyttjat rakblads-skärpa. Detta bidrar också till en film som bär med sig en märklig autenticitet, trots att många inslag är direkt anakronistiska, både vad gäller dialog och moderna kameraåkningar.

Som de allra bästa av uppföljare förstås vikten av att bevara och utveckla de omtyckta karaktärerna från del ett. Minami Hamabe och Ryûnosuke Kamiki är både starka och färgstarka i de två huvudrollerna men det är Hidetaka Yoshioka i rollen som den orubblige Kenji Noda som är filmens stora stjärna, detta genom ett ytterst exakt skådespel och en fantastisk utstrålning som gör en relativt ordinarie karaktär till en ren elektromagnet.

Oavsett hur bra skådespelare som förekommer är det nästan sekundärt då den faktiska stjärnan är den titulära jätteödlan. Och denna gång skalas actionscenerna upp till proportioner som nästan når samma svindlade höjder som det legendariska monstret själv. Även om scenariona och mycket av upptakterna har setts förut presenteras de här med en sådan precision och övertygelse att det som de senaste åren blivit ordinärt ännu en gång – och som det faktiskt borde vara, känns spektakulärt. Framförallt är den faktiska monsterdesignen fullkomligt fantastisk och kombinerar det klassiska med det moderna i ett ljuvligt giftemål.

Underhållningsvärdet är ofta hejdlöst och det hela gör sig väl motiverat att ses på största möjliga duk. Resan har dock turbulens som tyvärr är problematiska kvarlevor från den föregående filmen. Yamazakis dramatiska regi är fortfarande alltför sentimental och överdriven. Flera gånger utvecklas dramatiken till Niagarafallen där tårarna rinner och folk skriker hysteriskt utan någon egentlig effekt. Slutspurten känns också aningen förhastad och förhoppningen att vara lika allegorisk som ursprungsfilmen från 1954 uppnås inte då alltför mycket fokus ligger på det rena – utomordentliga, spektaklet.

Yamazaki talade i en intervju om att inspirationen för Minus Zero var de eviga superuppföljarna Terminator 2 och Aliens, två uppföljare som fullkomligt körde över sina original. Riktigt så legendariska nivåer nås aldrig, men det är långtifrån ett misslyckande, Minus Zero är en storslagen och medryckande film som för första gången får mig att inse storheten i Godzilla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Godzilla Minus Zero

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in