Filmkritik

Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

15 juli, 2026 by Rosemari Södergren

Odysséen
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2026
Regi Christopher Nolan
I rollerna Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway, Robert Pattinson, Lupita Nyong’o, Zendaya, Charlize Theron

Det går nog inte att överdriva den betydelse som Odysséen haft på världens, och speciellt västvärldens, dramatik och litteratur. Eposet Odysséen som berättar om krigaren och befälhavaren Odysseus irrfärder och kriget mot Troja är en ofta använd mall för berättelser om äventyrare som skildrats genom ett par tusen år.

Det antas att Odysséen skrevs några årtionden senare än Iliaden, omkring 700 före Kristus. Eposet omfattar ungefär 12.000 verser på daktylisk hexameter och handlar om Odysseus tioåriga irrfärder på väg hem till sin ö Ithaka, där han är kung, efter det likaledes tioåriga trojanska kriget. Kriget mot Troja och där Odysseus och hans män kunde ta sig in i staden genom att gömma sig i en staty på en häst är säkert en av världens mest kända berättelse. Vem han inte hört talas om belägringen av Troja? På många språk har ordet odyssé efter eposet kommit att beteckna en lång upptäcktsfärd, även i bildlig betydelse. Odysséen är ett epos som tillsammans med Iliaden brukar tillskrivas Homeros och därmed skulle vara den äldsta bevarade grekiska och europeiska litteraturen. (Fakta från Wikipedia).

Christopher Nolan filmatisering av Odysséen är vägjord på många plan:
Musik och ljud är mästerligt komponerat och sammansatt av den svenske kompositören Ludwig Göransson.
En lång rad av världens starka och erfarna skådespelare som Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway, Robert Pattinson, Lupita Nyong’o, Zendaya, Charlize Theron bygger en gedigen grund.
Dramaturgiskt är filmen lika snyggt genomförd som eposet. Handlingen berättas inte kronologiskt, varken i eposet eller i filmen. Odysséen består av 24 sånger och börjar, liksom många antika epos, mitt i handlingen. Tidigare händelser beskrivs genom tillbakablickar eller historieberättande. För att hålla spänningen uppe används parallellhandlingar, tillbakablickar, inskott, perspektiv- och berättarväxlingar.
Fotomässigt är filmen genomarbetad och en njutning för alla cineaster.

Homeros brukar tillskrivas vara författare både till Odysséen och Iliaden som är de äldsta bevarade texterna i den grekiska och europeiska litteraturen. Odysséen antas ha skrivits omkring 700 år före Kristus, några årtionden senare än Iliaden. En del forskare menar att Odysséen består av olika kortare berättelser som samlats ihop och sammanförts, samma tankar som förts fram om sagosamlingar som Bröderna Grimms sagor. Det spelar egentligen ingen roll om en person skrivit Odysséen eller om en redaktör fört ihop flera berättelser, eposet har blivit ett verk som påverkat oändligt många andra berättelser och är en slags urform för västvärldens dramaturgi och litteratur. En modig hjälte som irrar runt och möter utmaningar och efter många år och kamper kommer hem och väl hemma också måste ta uti med en prövning eller strid återfinns i många versioner.

Gestalten Odysseus är inte bara en prototyp för en hjälte. Berättelsen har påverkat såväl religon som filosofi och psykologi. Hans mödor och hans kamp och hans samtal med sina gudar återfinns i många religiösa myter. Odysséen är både dramatik och myt och filosofi. Christopher Nolan har förvaltat eposet med omsorg och respekt, välgjord in i minsta detalj och har skapat en mytisk, episk actionfilm. Jag tycker att filmen är ett måste att se för alla som är intresserade av film och kultur. Men ändå griper den inte helt tag i mig som en helaftonsfilm helst ska göra. Den är utan tvekan sevärd, men kanske är den för perfekt för att riktigt beröra?

Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

19 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Mandalorian and Grogu
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2026
Regi Jon Favreau

När Mandalorian nu får göra entré på bioduken är det storslaget och det går inte att slita sig, jag sitter som fängslad framför bioduken och bara suger in handlingen som av och till är typisk Star Wars-action men också med scener där vi får känna relationerna mellan framför allt Mandalorian och hans skyddsling Grogu men också en del annan vänskap som finns och fördjupas eller växer fram. En äventyrsfilm med både det som är spännande från Star Wars men också det mer mjuka och relationsbaserade som fängslar alla fans av Mandalorian.

På streaming finns säsonger av Mandalorian. Och att den gjort stor succé råder det ingen tvekan om. Likaså är det uppenbart att Star Wars är en av de mest älskade filmserierna. Serien av Star Wars-filmer har också fått både ett antal uppföljande filmer och ett antal spinoff-tv-serier. Av alla dessa uppföljare är nog Mandalorian den mest älskade. Mandalorian har på sätt och vis blivit ett eget varumärke och är på så sätt en äkta och mycket lyckad spinoff: Spin-off: Filmer som utspelar sig i samma universum men som inte är direkta fortsättningar på huvudberättelsen.

Denna film med Mandalorian och Grogu fungerar lika bra att se för den som sett alla tre säsongerna av tv-serien som för den som inte sett en enda avsnitt. Handlingen i filmen utspelar sig vid tiden efter att det onda Imperiet har fallit, men kejserliga krigsherrar är fortfarande utspridda över galaxen. Den nyfödda Nya Republiken arbetar för att skydda allt Rebellalliansen kämpade för och har tagit hjälp av den legendariska mandaloriska prisjägaren Din Djarin och hans lärling Grogu.

Det är slående hur väl filmen speglar vår tid, fast handlingen utspelas i en fantasivärld i rymden. Imperiet kämpar för att ta tillbaka makten och i filmens inledning för vi se en av dess ledande karaktärer tala inför några underlydande som står på Imperiets sida. Han påpekar att sedan Imperiet fallit har det blivit mycket rörigare i det stora universumet. En del varelser vill ha tillbaka Imperiet ordning och reda, menar han. Det är väl åsikter som vi kan höra idag också som anledning till att människor flockas kring såväl höger- som vänsterextremism. När en diktatur faller kan det öppna för giriga oligarker som det gjorde efter Sovjetunionens fall, till exempel.

Mandalorien, Din Djarin, spelas av Pedro Pascal, som gör sin roll perfekt. Den rollen gav Pedro Pascal skjuts ut i filmvärlden och hans syns numer i många andra stora roller. Sverige har en duktig representant i filmteamet i Ludwig Göransson som skapat musiken, som är en av de pelare som gör denna films storhet. Star Wars: The Mandalorian and Grogu kommer med stor säkerhet att locka en stor publik och både de Star Wars-fans som Mandalorians supportrar kommer att bli nöjda, liksom alla som älskar lilla Jedi-babyn Grogu. Det är underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm, som vi behöver ibland. Samtidigt finns det en underliggande mening som berättar något om mänskligheten utan att direkt skriva oss det på näsan.

Filmrecension: Broken English – mer en skildring av kvinnors situation i rockvärlden

13 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Broken English
Betyg 3
Svensk bioprmiäer 15 maj 2026
Regi Iain Forsyth och Jane Pollard

Ser du fram emot en stund att njuta av Marianne Faithfull, hennes, sång och starka framträdande blir du besviken. Vill du se ett träffande inlägg om kvinnors roll i rock- och popbranschen och hur det behandlas, eller behandlades, då har du hittat rätt film för dig.

Broken English är mer en dokumentär, eller snarare ett debattinlägg om kvinnors position i rockvärlden, speciellt hur det varit, än en film om musikern och artisten Marianne Faithfull. Filmen kretsar kring Marianne Faithfull, sångerskan, låtskrivande, artisten och skådespelaren, men tyvärr får vi njuta alldeles för lite av hennes storhet.

Filmen är en hybriddokumentär där Marianne Faithfull blir intervjuad av en påhittad myndigheter för minnenas bevarande. Tillsammans med Tilda Swinton och George MacKay får Marianne Faithfull berätta historien om sitt liv som artist och kvinna i rampljuset. Medverkar i filmen gör vänner och kollegor som Nick Cave, Warren Ellis och Courtney Love och mänga fler. Ett minus är att vi som tittare förutsetts veta vilka alla medverkande är. Det är inte inte så att alla som ser filmen kan namnge alla kända personer/artister.

Det kan finnas en poäng att peka på hur massmedier av och till varit mer fokuserade på att beskriva Marianne Faithfull som “Mick Jaggers tjej” än att vissa vilken enormt begåvad låtskrivare hon var och med hur hon med sin raspiga röst kunde ge så mycket liv i sångerna och förmedla så många känslor till alla lyssnare.

Jag är lite besviken på filmen. Att Marianne Faithfull utnyttjades får vi skrivit oss på nästan. Det beskrevs mycket ensidigt och set så kallade Ministeriet för att bevara minnen gör dock samma sak för sitt syfte. De framställer henne mest som ett offer och symbol för kvinnor i rockvärlden. Och mest av allt saknade jag att få njuta av hennes musik och allt det hon skapade.

Men ett plus för filmen är att den till stor del skildras med henne som äldre i fokus. Hon intervjuas som äldre kvinna i inspelning som gjorts bara något eller några få år innan hon fick bort. Vi får höra en hel del berättas och kommenteras av hennes själv. Marianne Faithfull gick bort 2025, i filmen Broken English finns hennes allra sista studioinspelning fångad på film. Det är stort.

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

16 april, 2026 by Rosemari Södergren

Je m’appelle Agneta
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 april 2026 på utvalda biografer och på Netflix 29 april 2026
Regi Johanna Runevad
Manus Johanna Runevad och Isabel Nylund

En berättelse som spritter av livsglädje. En berättelse om att söka sig själv, att våga sticka ut och inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Och om att det aldrig är för sent att ta tag i sitt liv och göra det till sitt liv. Det är ett budskap som ofta förmedlas av företrädare för personlig utveckling. Att det går att göra saker för att hitta sig själv, det håller nog många med om. Men frågan är om det alltid går. Sjukdom och annat kan mycket väl sätta hinder i vägen. Så jätte-enkelt är det inte alltid för varenda en. Filmen förenklar ämnet och skildrar också karaktärerna något kliché-artat, men trots det är det ändå en film som sprider glada energier. En film det förmedlar energi.

Filmen bygger på Emma Hambergs roman med samma namn, som är den första boken i en serie av tre böcker. Den som läst boken vet vad som väntar men det går minst lika bra att se filmen utan att ha läst boken. Kanske är det till och med en fördel att inte ha läst boken?

Huvudpersonen Agneta är 49 år och ska snart fylla 50 år. Hon har precis blivit uppsagd från sitt arbete. Trots att hon jobbat på samma arbetsplats i många år blir hon arbetslös. Lite konstigt egentligen eftersom regeln för uppsägningar är först in, först ut. Den som jobbat länge ska sitta säkert. Nåväl, om hon inte blivit uppsagd att det inte blivit något berättelse. Hon ger sig av till Frankrike. Hon har alltid dragits till Frankrike och älskar fransk mat. Hon hittar en annons för ett jobb som aupair i en fransk by och hon får jobbet. Till sin egen överraskning, framför allt. Och hennes make Magnus försöker övertala henne att inte ta jobbet.

Agneta har hela sitt liv ansträngt sig att inte irritera någon. Att passa in och vara lagom på alla sätt och vis. Ledordet för henne och hennes man Magnus har varit att inte någon ska tänka något negativt om dem och inte prata illa om dem på grund av att de sticker ut.

Ett plus för filmen är att det är duktiga skådespelare i alla roller. Eva Melander som Agneta och Claes Månsson i rollen som Einar och Björn Kjellman som Magnus är klockrena i sina tolkningar av sina karaktärer. Men saker som drar ner betyget för filmen som helhet är att det lite för mycket klichéer. Einar, den homosexuella mannen, gestalter en slags homosexuell man: den som tycker om att roa sig, vara på nattklubb, dansa och klä sig i många glansiga tyger med starka färger. Bitvis känns han för mycket av en klyscha. Agneta är lite för nedtryckt i början för att vara riktigt trovärdig.

Jag funderar på om frigörelse och att hitta sig själv alltid måste handla om fri sexualitet och om att gå i sexiga kläder? Kan frigörelse inte handla om att tvärtom kasta bort kraven på att som kvinna sminka sig och gå i högklackat och istället känna sig fri i bekväma kölder? En hel del i filmen är mycket förutsägbart. Det är inte mycket som överraskar. Fast jag inte läst boken förstod jag ganska snabbt vad som skulle hända.

Men trots min kritik är det en film som sprider glädje, en feelgoodfilm. Med tanke på hur många filmer som släppts den senaste tiden och som varit mörka, deprimerande och utan hopp om livet och mänskligheten kan vi behöva ett film som sprider lite livsglädje och är livsbejakande. En film med ett viktigt budskap: att aldrig tacka nej till en dans.

Emma Hamberg har skrivit flera populära bokserier, där Agneta-böckerna och Rosengädda-serien är mest kända. Agneta-serien börjar med Je m’appelle Agneta. Hennes böcker kännetecknas av feelgood, humor och livsglädje.

Agneta-serien (i ordning)
Je m’appelle Agneta (2021)
Au revoir Agneta (2023)
Au pif! : den sanna historien om Agnetas kloster (2022

Filmrecension: Biodlaren – vilken besvikelse

7 april, 2026 by Rosemari Södergren

Biodlaren
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Marcus Carlsson

Som jag såg fram emot denna film, som var öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2026 – och så besviken jag blev, trots att en favoritskådespelare, Adam Lundgren, hade en av huvudrollerna. Biodlaren vann publikens pris på Göteborgs filmfestival och Adam Lundgren vann kategorin Bästa skådespelare. Så jag kan konstatera att smaken är delad.

För mig var filmen en besvikelse. Den är seg och utan riktning, den är svår att engagera sig i. Att se många närbilder på Adam Lundgren tillför inget högre betyg när dramaturgin spretar.

Adam Lundgrens karaktär, Olof, är en änkling som har en dotter som han har en usel relation till. Ganska snart förstår vi att de har sorg, att Olofs fru och dotterns mamma dött. Att människor mår dåligt när de har djup sorg – det har berättats om på många sätt både i film, litteratur och teater. Sorg och att leva med sorg är ett viktigt tema som gärna får tas upp i olika skildringar. Alla förlorar någon som står dem nära någon gång och får leva med sorg.

Denna berättelsen säger dock inte särskilt mycket. Olof och dottern reagerar på olika sätt och mår dåligt, ja det är tydligt. De agerar på olika sätt och kan inte kommunicera eller mötas i sorgen. Men att leva med sorg och förlust finns det många bättre och starkare skildringar av i både film, teater och litteratur.

Olof är biodlare. Filmen har till och med fått sin titel genom hans sysselsättning. Där kunna filmen ha utgått mycket mer från bin och deras samhällen och hur bin lever. Scenerna med biodlingen hänger mest i luften och tillför inte den bas och symbolik som den skulle kunna gjort.

Det är en berättelse om sorg och förlust, om oförmågan att prata om det svåra – men för spretig för att tala till mig. Jag är ändå en person som vet rätt mycket om att leva med sorg och sett många betydligt bättre filmer om att leva med sorg. Denna känns varken äkta eller har någon djupare kvalitet. Tyvärr.

Pressmeddelande om huvudrollerna:
I huvudrollen ser vi Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar, Känn ingen sorg, Vår tid är nu) och vid hans sida två imponerande värmlänningar – guldbaggenominerade Marika Lindström (Bränn alla mina brev, Vår tid är nu, Om jag vänder mig om) och nya stjärnskottet Hedvig Nilsson.

Filmkritik

Footer

Om oss