Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

by

Reality
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Tina Satter.
Manus Tina Satter, James Paul Dallas.
I rollerna Sydney Sweeney, Josh Hamilton, Marchánt Davis, Benny Elledge med flera

En mardrömslik rysare där jag känner hur obeveklig makten kan vara. I synnerhet i det så kallade demokratiska landet USA. Filmen utspelas nästan helt i ett enda rum och ändå är det så mycket som händer, så mycket kan känner och tänker när jag följer dialogen. Det fruktansvärda är att det bygger på verkligheten. Dialogen är till och med rakt av från FBI:s inspelningar.

Reality Winner är en ung kvinna, född 1991, som hade arbetat inom flygvapnet och som arbetare som översättare på National Security Agency, NSA, i USA. Där upptäckte hon 2016 uppgifter från en amerikansk myndighet som hittat tydliga bevis på rysk påverkan på 2016 års presidentval i USA. Hon läckte denna information till journalister. För detta dömdes hon till fem års fängelse. Det är helt sjukt. Det visar vilket odemokratiskt land USA är. Jag kan inte så mycket om amerikansk yttrandefrihet och källskydd men i svensk lag är det förbjudet för företag och myndigheter att försöka få fram källor som läckt skandaler. Källskyddet finns inskrivet i svensk lag. Att Ryssland påverkat valet i USA borde vara viktigt att allmänheten får veta. Det borde inte vara hemligstämplat. Det borde inte vara möjligt att döma någon för spioneri för att den läckt detta till journalister så folket kan få veta sanningen.

I filmen får vi se när två FBI-agenter möter Reality då hon kommer med sin lilla bil till sitt lilla hus. De två FBI-agenterna är trevliga och visar sina legitimationer och ber att få prata med henne. De upplyser henne om att de har ett dokument som ger dem tillåtelse till husrannsakan av hennes hus, bil och henne.

FBI-agenterna uppträder vänligt och respektfullt. Samtidigt ligger hotet från deras makt ändå i botten. Efter att ha sett i hur många tv-serier som helst hur FBI kan komma klampande in till människors bostäder med skyddsvästar och k-pistar är det nästan ännu mer skrämmande när de kommer så här försåtligt hyggliga. Filmens dialog är ett ordagrant återgivande av förhöret FBI höll med henne. Det är otäckt på ett smygande sätt.

Små detaljer berättar så mycket. När Reality tillmötesgående vill hjälpa dem att låsa upp sin mobiltelefon ser vi hur de effektivt direkt avböjer, som om de misstänker att hon skulle kunna spränga en bomb genom att låsa upp mobilen åt dem.

Filmen bygger på en pjäs som regissören Tina Satter skrivit. Den är som en pjäs då den helt bygger på dialog. Jag kan tänka mig att den fungerar oerhört bra på scen men den är också mycket stark och effektiv som film. Det beror mycket på fotot som är lugnt och kommer nära och på de suveräna skådespelarna. Det är Tina Satters långfilmsdebut och jag har stora förväntningar på kommande filmer eller draman av henne.

Sydney Sweeney i rollen som Reality är så bra. Sydney Sweeney har bland annat varit med i The White Lotus och The Handmaid’s Tale där hon spelat helt andra karaktärer. Hon är så enastående rätt i denna film. I början av förhöret ger hon intrycket av att vara en vanlig ung tjej. Hon tränar crossfit och yoga, men FBI-agenterna styr obevekligt in samtalet mot annat där det kommer fram att hon har tre vapen hemma och hon talar farsi, dari och pashto flytande. Hon är uppenbart en ung kvinna med kunskap och som kan tänka självständigt. Inte så konstigt att hon inte stod ut med att den amerikanska befolkningen inte skulle ha rätt att veta att deras presidentval påverkades av Ryssland.

Reality som är hennes namn är ett bra namn på filmen också på grund ordets betydelse: ”verklighet”. Filmen ger obevekligt något att tänka på. Hur kan det vara fängelsestraff på att låta medborgare i ett land få veta att deras president valts med hjälp av ett annat land? Nutiden känns om dessutom väldigt nattsvart när jag också inser att USA dessutom är ledande i den militära organisationen NATO där ett medlemsland är Turkiet, vars president öppet hyllat terrororganisationen Hamas. Reality avslöjar maktens ohyggliga fula ansikte.

Wikipedia:
2018 dömdes Reality Winner till det längsta fängelsestraff som någonsin dömts ut för ett otillåtet släpp av statlig information till media efter att hon läckt en underrättelserapport om rysk inblandning i valet i USA 2016.

Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

by

100 årstider
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Giovanni Bucchieri
Medverkande Giovanni Bucchieri, Louise Peterhoff, Karin Franz Körlof, Lia Boysen, Stina Ekblad

Om drömmar, om livet, om kärlekshistorier vi aldrig kan glömma och om att leva med bipolär sjukdom. Filmen talar till våra känslor och tränger ner långt in i det undermedvetna, den är suggestiv och berättar på flera tidsplan samtidigt. Delvis fungerar det bra men delvis blir det lite för mycket av allt – och i fullt fart, som det kan vara när den som har en bipolär sjukdom är på väg uppåt mot det som förr kallades maniskt tillstånd. Det är en hybridfilm där dokumentära klipp blandas med dramatiserade spelscener trettio-fyrtio år senare och till detta blandas drömlika scener som kan vara drömmar eller fantasier. Det är väldigt gripande men också för mycket emellanåt.

Giovanni Bucchieri är en snart 50-årig före detta balettdansör och han har fått chansen att göra en spelning – och den tänker han ska bli storslagen och en gigantisk succé som ska ge honom hans genombrott som musiker. Av en tillfällighet träffar han en gammal bekant som bokar band och artister till spelningar och hon lovar att fixa en spelning åt honom. Giovanni spolar ned sina mediciner för han upplever att de hindrar hans kreativitet att flöda fritt. Men när läkare eller andra vänner och bekanta frågar honom om han tar sin medicin ljuger han och försäkrar att han tar dem. Han lurar väl egentligen mest sig själv.

I en inledningsscen ser vi honom som ung på en projektion på väggen där han bestämt hävdar att han aldrig kommer att dö. ”Mitt hjärta kommer aldrig att sluta dunka”, säger han. Det är på det underliggande temat för filmen. Dunkar gör det, på många sätt och ofta i full fart. Det kan vara svårt att hänga med.

På sin promenad hamnar han vid en korsning där han ser reklam för regissören Louise Peterhoffs kommande uppsättning av Romeo och Julia på Dramaten. Louise Peterhoff är hans ungdomskärlek och vi får både se gamla filmklipp med deras sockersöta över-romantiska genomgulliga kärlekshistoria och vi får följa Louise Peterhoff som medelålders då hon regisserar Romeo och Julia och har en tonårsdotter. För mig känns de gamla filmklippen som förljugna nostalgiska bilder. I den dramatiserade framtiden är Louise Peterhoff en komplicerad karaktär som inte är särskilt snäll mot sina skådespelare och hon spionerar på sin dotter.

Filmens styrka är också dess svaghet. Att den blandar tid och filmtekniker med ljud och musik talar till oss som publik på flera nivåer och till flera sinnen. Vi känner det som om vi är inne i Giovannis känslor emellanåt. Det är starkt och unikt och genuint. Samtidigt är det för mycket, för spretigt och det gör lite för ont att se hur han ljuger både för omgivningen och mest av allt för sig själv. Med tanke på de jag känner som har nära och kära med bipolär sjukdom vet jag hur utmanande, hur svårt det kan vara som anhörig.

Men ett tema som filmen också berättar om, fast jag inte ens vet om det är medvetet från filmens skapare, är beskrivningen av vår tids fokus på att endast den som är ung, rik och vacker har lyckats. Vår tid präglas av stort förakt för ålderdom och att många blundar för det faktum att vi är bara här en kort tid om vi jämför med mänsklighetens historia. Alla dör, förr eller senare. Att leva medveten om att vi alla dör och alla åldras förändrar människor och får dem att inte fastna i nostalgi kring när de var tonåringar. Och när vi kan acceptera av vi är en del i livets gång kan vi se skönheten i att åldras också. Huvudkaraktärerna i denna film kan ju inte acceptera att tiden går. Redan i inledningen ser vi Giovanni som medelålders betrakta sig själv som ung dansare och man känner att det är den unge dansaren han vill vara fortfarande. Han kan inte släppa att tiden gång.

Giovanni Bucchieri är intressant som regissör. Detta är hans debutfilm och jag kan absolut se honom skapa kommande mästerverk om han lämnar det mest privata som jag känner att de dokumentära filmerna med hans ungdomskärlek är.

Filmrecension: Somliga går med trasiga skor – ärligt, rättframt och starkt om både mörker och glädje

by

Somliga går med trasiga skor
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Magnus Gertten

En film som hugger tag i mig så jag glömmer tid och och rum totalt sugs  in i Cornelis liv och musik. Först och främst är det en gigantisk hyllning till hans genialitet, hans poetiska ådra, hans texter, hans visor. Det går inte att säga annat än att han hade en enorm förmåga att uttrycka sig med sina visor. De talar till våra hjärtan. Filmen bjuder på mycket musik och sång av och med trubaduren Cornelis Vreeswijk. Idag, 36 år efter sin död är Cornelis Vreeswijk är han fortfarande en av svensk musiks största ikoner.

Denna dokumentär känns som en av de ärligaste skildringarna jag sett på film på länge. Vi får både följa hans lycka och framgång men också mörkret, motgångar och problem. Han var gift tre gånger och vi får höra alla tre före detta fruarnas berättelser såväl om de lyckliga stunderna, förälskelsen som det mörka, besvikelser och uppbrott. Ibland undrar jag nästan om det är OK att vara så närgången och avslöja så mycket. Men med tanke på hur otroligt många dokumentärer som väjer för de mörka delarna av någons liv känns det rätt och uppfriskande att möta något så här ärligt och öppet. Men dokumentärer skildrar  inte bara det dystra och tragiska utan också många stunder av glädje och lycka.

Filmskaparen har lyckats berätta och skildra Cornelis Vreeswijk levande och nära. Det känns som att jag är med där när allt händer. Jag är en fluga på väggen eller någon som hänger vid sidan om och kan betrakta och känna med upplevelserna. Så imponerande välgjort och ärligt.

Cornelis Vreeswijk kunde som få andra ge röst åt samhällets utsatta, de svaga och trasiga. Han fick också ofta bevis på deras kärlek och uppskattning. Även om han periodvis hade det bra ställt kände han alltid samhörighet med de utstötta. Den så kallade svenska avundsjukan och missunnsamheten slog till en period då han unnade sig att bo lyxigt i en stor gård på landet. En period då han var lycklig och hade det bra och också en längre period kunde vara ifrån alkohol och andra droger. Då fanns det personer som menade att han svek sina ideal. Så sjukt det kan vara. Som om någon inte får ha det bra bara för att han eller hon ger röst åt utsatta.

Väldigt sorgligt tycker jag det är när han en period lyckats vara ifrån alkohol och så kallade vänner inom musikbranschen lockade honom att dricka starka drycker. Vilken aningslöshet som driver människor ibland. Det går inte att komma ifrån att bli känslomässigt engagerad i denna dokumentär.

Men först och främst och mest av allt är det ändå en hyllning till denna ikon inom som kom som fattig invandrarkille från Holland och moderniserade den svenska visan under 1960-talet. Vilket språkbruk han behärskade, vilken språkgeni han var och ändå var svenska inte hans första språk.

Detta nära porträtt går inte att värja sig ifrån, filmen kryper in under skinnet och jag är lycklig att jag fått se den och att jag levde under en tid då Cornelis Vreeswijk spelade och sjöng.

Filmrecension: Slow – seg och ytlig skildring av asexualitet

by

Slow
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 november 2023
Regi Marija Kavtaradze

För att vara en film som handlar om någon som är asexuell är det oproportionerligt stort fokus på sex och sexscener i filmen. Det är lite av ett hån mot de som är asexuella. Asexualitet är ett brett spektrum och handlar om många olika sätt att vara. Skildringen är fördomsfull och en sak är säker: den som tillhör det asexuella spektrat kommer inte att känna igen sig. Och då är frågan: varför skildra det så ytligt?

Filmen heter Slow och den är väldigt seg. Att något kan ta tid att berätta kan vara bra, det kan ge teman tid att fördjupas. Men i denna film är långsamheten bara seg och ger ingen fördjupning. Vilket jag tycker är tråkigt då jag känner många som återfinns under det asexuella spektrat.

Elena är dansare och hon träffar Dovydas när han anlitas som teckenspråkstolk i en klass hon undervisar för döva ungdomar. Elena ska träna de döva ungdomarna inför ett läger och en tävlingar. Elena och Dovydas blir vänner snabbt och vänskapen fördjupas. När Elena vill ha sex berättar Dovydas att han är asexuell. Men då de dras till varandra bestämmer det efter en del strul att ändå ha en relation, att vara ett par. Det blir, inte särskilt oväntat, en del svårigheter i relationen och det blir inte bättre av att de av och till har väldigt svårt att sätta ord på sina känslor och tankar. Den intressanta delen av filmen är skildringen av hur svårt det kan vara att verkligen våga känna vad man känner och kunna prata om det.

Asexualitet är mer spritt än många troligtvis förstår. I majoritet av filmer och litteratur skildras kärlek som lika med sex. Alla relationer startar när de har sex med varandra. Det är väldigt missvisande. Även våldtäkt innebär sex och det är väl ingen som kallar våldtäkt för tecken på kärlek. Att kärlek är så mycket ner än sex, att kärlek är något som binder samman människor på olika nivåer med eller utan sex är väl ganska självklart, även om tv-serier och filmer nu för tiden oftast likställer kärlek med att ha sex tillsammans. Det är väldigt ytligt. Så jag tycker det är synd att Dovydas asexualitet skildras väldigt ytligt. Filmens distributör skriver om filmen:
Hon vill alltid ha sex
Han vill aldrig ha sex
De älskar varandra

Njae, jag är rätt besviken ändå när de nu ändå kommer en film som skildrar någon som är asexuell. Filmen vann Bästa regi på World Cinema Sundance 2023 och när Litauens Oscarsbidrag. Jag tror att de som röstat på filmen inte känner till något om det asexuella spektrat, för då hade de sett hur mycket filmen missar. Jag känner flera personer som trätt fram i reportage och intervjuer där de berättat om sin asexualitet. De har blivit så hånade och förlöjligade i kommentar från tittare. Uppenbart är det väldigt provocerande i vår värld och vårt samhälle att vilja ha ett djup i en relation innan sex kommer in. Det finns asexuella grupper som kan ha sex om de är mycket trygga med sin relation. Men andra vill aldrig ha sex. En del är romantiska, andra är inte romantiska. Det är ett brett spektrum men det triggar många troll.

Elena är dansare så det är klart det är mycket dans med, många dansscener som ska skildra hennes känslor och inre liv. Det fungerar si så där.

Vad är kärlek? Kärlek kan självklart handla om mycket annat är tvåsamhet. Kärleken till ett barn eller kärleken mellan vänner eller kärleken mellan en människa och en hund eller katt kan vara stark och livsavgörande. Slow missar helt dessa möjligheter att kika närmare på vad kärlek är.

Slow – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Jeanne du Barry – humor och visuellt överdåd i Johnny Depps återkomst i Maïwenns regi

by

Jeanne du Barry
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Maïwenn

Johnny Depps återkomst på biograferna efter den intensivt mediabevakade skilsmässa med Amber Heard och rättegången kring allt ståhej är i en roll kung Louis XV:e av Frankrike. Det är en ganska rolig och absurd kostymfilm med Johnny Depp som en uttråkad fransk kung på 1700-talet.

Filmen bygger på verkliga händelser fast dramatiserade. Huvudpersonen, Jeanne föds under enkla förhållanden och hon lever med sin ensamstående mamma. Hennes mamma fick jobb hos en finare familj från överklassen och mannen i familjen fattar tycke för den lilla flickan Jeanne och lär henne att läsa och öppnar hennes ögon för litteraturens fantastiska värld. Men när Jeanne blir tonåring blir frun i huset orolig för att maken ska lockas till sexuella äventyr med Jeanne som då placeras i ett nunnekloster med en skola för flickor. Jeanne hittar mycket att läsa där och när hon upptäcker erotiska böcker blir hon utkastad från klostret.

Som Jeanne ser det finns det bara två valmöjligheter för en ung fattig kvinna: antingen att bli lågavlönad tjänarinna eller kurtisan, ett finare ord för prostituerad. Jeanne väljer kurtisans väg och hon lyckas bra. Hon blir uppvaktad av flera finare män, bland annat greven av du Barry. En dag får greven tips om att ta med Jeanne till kungen, som spelas av Johnny Depp. Kungen och Jeanne får en nära relation. Jeanne blir hans favorit-älskarinna.

Det är en rätt fantastisk historia. Hur sann skildringen av kungen och Jeanne du Barry är – tja det kan väl ingen veta. I en scen går både kungen och Jeanne i mans-kläder och det blir så uppmärksammat att flera av kvinnorna i hovet härmar Jeanne och klär sig i byxor som män. Jag vet inte hur sant det är. Men skildringar av kungens och Jeannes förhållande underhållande och hon är inget offer. Hon har själv valt sitt liv och hon ett liv i lyx. De två har uppenbarligen roligt tillsammans. Givetvis finns det avundsjuka och missunnsamhet och Jeanne får fiender.

Jag hade roligt och filmen bjuder på ett visuellt överdåd med vackert foto. Fantastiska kostymer och den imponerande slottsmiljön från Versailles och två skickliga skådespelare som Johnny Depp och Maïwenn i rollen som Jeanne. Jo, lite egotrippat är det att vara regissör och samtidigt ha huvudrollen och se till att det blir många närbilder på sitt ansikte. Visst. Men det är rätt kul också. Det finns en humor i det också.