Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: 1917 – en lysande skildring av krigets vanvett

by

1917
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Sam Mendes (Skyfall, Spectre)
I rollerna George McKay, Dean-Charles Chapman, Colin Firth, Mark Strong, Benedict Cumberbatch

En lysande skildring av krigets vanvett och om hur människor kan överleva i denna dårskap. Det är en skickligt genomförd anti-krigs-film där huvudpersonernas uppdrag är att förhindra en attack – till skillnad så många krigsfilmer som skildrar så kallade hjältar som lyckas döda fiender. I denna film handlar det om ett uppdrag att förhindra en storslakt av soldater.

Filmens handling utspelar sig i fronten i Europa 1917, ett år innan kriget som slut. Första världskriget började den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918.

I centrum för handlingen står två unga brittiska soldater – Schofield (spelad av George MacKay) och Blake (spelad av Dean-Charles Chapman) som får ett uppdrag som verkar omöjligt. Under hård tidspress ska de ta sig igenom fiendelinjen för att hindra en brittiks överste

Mitt i de hektiska striderna under första världskriget får två unga brittiska soldater – Schofield (spelad av George MacKay) och Blake (spelad av Dean-Charles Chapman) – ett till synes omöjligt uppdrag. Under hård tidspress måste de korsa fiendens territorium och leverera ett meddelande som kommer att stoppa ett tyskt dödligt bakhåll på hundratals brittiska soldater – där Blakes bror är en av dem.

Vägen till översten som ska hindras att anfalla går genom skyttegravar, nedbrända gårdar, försåtliga minor – och vi får se hur alla dessa soldater är människor som försöker överleva en vanvettig situation. Från de lägsta fotsoldaterna till de högsta befälen är de män som försöker hitta sätt att stå ut.

Filmen är spännande – men dess största kvalitet handlar om skildringen av människorna och av hur smutsigt kriget är. Det är så enastående bra berättar med foto, ljus, ljussättning och klippning och ljud och musik att det känns som om jag själv är där och försöker ta mig förbi de tyska fällorna.

Skådespelarna är skickliga och flera av de stora stjärnorna finns i biroller, som Colin Firth, Mark Strong, Benedict Cumberbatch. Allra mest imponerad är jag av de två huvudkaraktärerna som spelas av George McKay och Dean-Charles Chapman som tidigare kanske är mest bekant för rollen som Martyn Lannister i Game of Thrones. George McKay som är född 1992 har redan hunnit vara med i en lång rad filmer och gjorde bland annat rollen som Bodevan i Captain Fantastic. George McKay och Dean-Charles Chapman bär filmen med sina utstrålningar av vanliga unga män som försöker överleva, de är varken speciellt krigiska eller fega, de försöker bara överleva och det är enkelt att känna med dem.

1917 har fått tio Oscarsnomineringar, bland annat för Bästa film och Bästa regi. Filmen har också belönats med Golden Globe för Bästa Film (drama) och regissören Sam Mendes fick också en Golden Globe för bästa regi. Sam Mendes har skrivit manus tillsammans med Krysty Wilson-Cairns.

Sam Mendes har en imponerande bredd i sin cv över sitt filmskapande där han regisserat bland andra Spectre, Skyfall, Revolutionary Road, Road to Perdition och American Beauty.

Det skulle förvåna mig mycket om 1917 inte kniper flera av de tyngre Oscarspriserna.

Filmrecension: Catwalk – en stark och ärlig dokumentär om en väg från dröm till erövring

by

Foto: Charlie Bennet

Catwalk
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 31 januari 2020

Strålkastarljuset tänds. Scenen är tom på sånär en ensam flicka i vit tvångströja. Hennes blick är nedstämd, nedtryckt, nerslagen. Hon kramar sig själv, men inte på det sättet man vill att någon ska hålla om sig själv på. Hennes steg framåt är tunga. Bär på vikten av vad mänskligheten har gjort mot sådana som henne. Som har ansetts annorlunda. Avvikande. Fel. I takt med att musiken ökar blir hennes rörelser livligare. Framför publikens ögon bryter hon sig loss och avslutar numret med segergesten; En knuten näve, rakt upp i luften – revansch!

Allting börjar i Sverige, i Gislaved, där Emma Örtlund har en dröm. Hon vill bli fotomodell och få gå på en riktig catwalk. Hon säger att hon har utstrålningen som krävs och att hon kan bidra med något större till modeindustrin. Så hon skriver ett brev till Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson. Det är starten på en resa som tar Emma Örtlund, Alexander Rådlund, Ida Johansson, Kitty Jonsson och Nicklas Hillberg från Sverige hela vägen till New York fashion week.

Vi får följa deras repetitioner, utveckling och höra bakgrundshistorien till deras liv. De har alla någon form av funktionsnedsättning och även om dokumentären är ljus och härlig och ligger oerhört nära till skratt så finns gråten där också. De vittnar alla om mobbning, trakasserier, fördomar, hårda ord, förutfattade meningar och det känns svårt att tänka att dessa fantastiska människor som bara vill lysa och skina har fått utstå så mycket hat.

Det är något som Pär vill ta fasta på. Att deras visning ska berätta något, inte bara innehålla vackra kreationer. Så visningen tar avstamp ur Sverige 1920. Där Vipeholmsexperimenten står för dörren. Då de med funktionsnedsättning blev satta på anstalt och föräldrarna blev uppmanade att glömma bort sina barn. För att de var annorlunda, för att de inte passade in. Han visar bilder från förr och det väcker starka minnen, “jag känner igen de där blickarna” säger Kitty med tårar rinnandes ner för sina kinder. Hon vet också hur det känns när livslusten slocknat. Det blir tydligt vilken resa de har gjort när hon lite senare säger “Jag är här och vill ge ger glädje. Ta emot den nu!” och strålar mot kameran, en uppmaning som är omöjlig att inte fullfölja.

Hela dokumentären är en vacker mosaikblandning av att återvinna frihet, ta tillbaka makten, övervinna rädsla, och också, som Laleh sjunger i soundtracket som spelas på högsta volym bakom – Att bara få vara sig själv.

De korsar till slut atlanten (Lalehs “Goliat” i bakgrunden – Vi ska ta över, vi ska ta över världen) och Kitty får sin efterlängtade klänning som är full med fjärilar, en symbol för frihet. Alexanders läxa att balansera en bok på huvudet har gett resultat och han har en så stolt hållning där han går att ingenting kan tynga ner honom. Nicklas glittrande klänning är maffigare än himlavalvet. Idas ballerinaklänning med hennes tillhörande rörelsespel sprakar. Och så Emma, vars dröm och brev som startade allt det här, skrider ner för Catwalken som hon inte hade gjort annat, som hon inte skulle göra något annat. Från 1920-talets tvångströja, med nerslagen blick och kuvad person som helt saknar livsgnistan till att explodera ut i ett glittrande, sprakande sammelsurium av känslor, klänningar, värdighet och revansch. Det är helt otroligt!

“Imorgon är den här staden vår” säger Emma till Pär när de står och blickar ut över Manhattans skyline, kvällen innan visningen. “Imorgon är den här staden vår”. Imorgon är den här världen er.

Filmrecension: Color out of Space – inte ens Nicolas Cage kan rädda filmen

by

Color out of Space
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Richard Stanley

Nicolas Cage kan vara hur bra skådespelare som helst men den här filmen kan han inte rädda.

När en meteorit ramlar ner i familjen Gardners trädgård förvandlas familjens liv. Plötsligt börjar vackra växter slå ut och träden grönskar.
Men himlen klyvs av blixtar och dunder . Oljud väller fram och från meteoriten strålar ett sken på allt och alla. Människor sugs in
I dess dragningskraft, vatten bubblar och alla påverkas. Både djur och människor blir bestrålade och skadade medan frukter och växter frodas.
Under filmens gång händer värre och värre saker och katastrofen närmar sig. Rymdens ondska har kommit till jorden och ingen vet hur den ska motverkas.

Filmen grundar sig på en novell av skräckmästaren H.P. Lovecraft. Den skrevs redan 1927 och översattes till svenska 1973. Den här filmen är tänkt att vara den första filmen i en triologi från hans historier. Just den här novellen har filmatiserats tre gånger tidigare.

Efter en inledning som får mig att tänka på scenariot som kan inträffa vid en kärnkraftsolycka blir filmen mer och mer vriden. Här i filmen är meteoritens sken vackert lilarosa när det väller ut och skadar på många sätt. Efter lite mer än halva filmen tänker jag att nu kan regissören inte hitta på mer vidrigheter. Men det kan han. Den sista halvtimmen excellerar han i ond bråd död. Då har filmen redan tappat all sin trovärdighet och skräckpåverkan och har blivit en nästan komisk uppradning av läskigheter. Lite grann som att åka spöktåget på Gröna Lund.

Filmen är vackert fotad, ofta som en sagobok. Nicolas Cage är en bra skådespelare liksom hans hustru i filmen Joely Richardson. Annars är det dottern Madeleine Arthur som är den mest intagande. Ett plus för sminkning och kostymer.
Man förstår att det är svårt att överföra en sådan historia till film då skräck bygger på läsaren/åskådarens egen fantasi. Regissören Richard Stanley har gjort sin version av historien och det finns säkert lika många tolkningar som det finns läsare. Och läsare och beundrare av H.P. Lovecrafts finns det många. Jag tycker dock att filmens utveckling och det makabra slutet är alltför reellt och att filmen därför tappar det mystiska och obegripliga som kan genera skräck och fantasi. Det mänsklig vetenskap inte kan förklara är svårt att överföra till ett jordnära skeende.

Filmrecension: A Hidden life – förunderligt, unikt, vackert, poetiskt, berörande, starkt, sorgligt och viktigt

by

A Hidden life
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Terrence Malick
I rollerna Matthias Schoenaerts, Bruno Ganz, Michael Nyqvist
Filmen är ca 2 tim 54 min

Bildmässigt, ljudmässigt och berättarmässigt är det mästerligt. Något av de mest förunderliga, unika, vackra, poetiska, förunderliga, mest berörande, starka, sorgliga och viktiga som gjorts på film på länge. Regissören Terrence Malick har ett bildspråk som är helt unikt. (Förlåt upprepning av ord). A Hidden Life hyllas av internationella filmkritiker runt om i världen och filmen har ett budskap och en berättelse som är viktigare än på länge nu när högernationalister står och klampar och vill in i regeringar runt om i västvärlden.

Berättelsen bygger på en sann historia, om en österrikisk bonde, Franz Jägerstätter, i en by högt upp på bergen, i princip på nivån ovan molnen. Han och hans familj får slita hårt för att försörja sig men de lever enkelt och verkar lyckliga i sin anspråkslöshet. Men så blir det världskrig och Hitlers styrkor intar Österrike.

Österrikiska soldater måste svära trohet till Hitler. Det är en relativt enkel ceremoni där soldater står i en lång rad, håller upp sin hand och läser en liten ramsa. Men Franz Jägerstätter inser långt innan han ens bli inkallad att han aldrig kommer att kunna svära trohet till Hitler. Han vänder sig till byns präst och talar om sitt samvete. Prästen menar att han bör tänka på att ta hand om sin familj, att den Gud kan förlåta den eden. Franz får ett möte med biskopen för att ta upp frågan och en rädd biskop råder honom att svära eden. I byn blir det jobbigare och jobbigare. Både Franz själv och hans familj blir utstötta. Ingen vill ha med en svikare att göra, en person som inte vill försvara sitt land. Eller så ger han dem dåligt samvete över att han står fast vid något de alla innerst inne vet är det rätta.

Filmen ställer oerhört svåra frågor på sin spets. Varför hjälper inte Gud sina trogna som ber om hjälp när de står upp för det rätta? Är det verkligen rätt att utsätta sina barn för att bli faderlösa för att han inte kan svära en liten kort ed? Till och med hans advokat råder honom att svära eden utan att mena det.

Filmen tar upp en svår etisk situation och jag tror att var och en som ser filmen inte kan låta bli att ställa sig själv i sitt inre inför valsituationen och granska sitt val. Det kan vara en ganska plågsam filmupplevelse att möta sig själv på det sättet.

Och med ett fantastiskt foto, men filmklipp som är helt unikt och med enastående skådespelare i rollistan är det en film som berör starkt och på djupet. Men varför får den då inte ännu högre betyg av mig? Betyg 3 betyder avgjort en bra film. Men varför inte ännu högre? Först och främst för att filmen kunde sagt precis samma sak utan att vara nästan tre timmar. På två och en halv timme hade den kunnat säga samma sak och gå på djupet. När den regissör inte klarar att klippa ned överflödiga scener som säger samma sak tappar filmen en del av sin skärpa. Ja, en del av upprepningarna har sin funktion, som upprepningar och omtagningar i musikaliska verk också har. Men minst femton minuter skulle kunna klippas bort och filmen skulle fortfarande vara lång och krävande men då bli ett mästerverk.

Filmrecension: Dolittle – en stor besvikelse

by

Dolittle
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Stephen Gaghan
I rollerna: Robert Downey Jr, Antonio Banderas, Michael Sheen, Jim Broadbent, Jessie Buckley, Harry Collett, Rami Malek, Octavia Spencer, Kumail Nanjiani, John Cena, Marion Cotillard, Tom Holland, Selena Gomez, Ralph Fiennes, Emma Thompson. m fl.
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Jag älskade filmen Dr Dolittle som kom 1998 med Eddie Murphy i rollen som läkare som av en händelse plötsligt återfår gåvan han hade som barn; att kunna tala med djur. Det var en film som spred glädje och hade den underbara sången “Tala med djuren” som jag och mina barn länge gick och sjöng. Jag tvivlar på att denna nya version av Dolittle kommer att sprida liknande positiva energier bland barnfamiljer.

Här är det tvärtom en actionfilm med samma mall som Pirates of the Caribbean och en massa liknande filmer: ni känner säkert väl till mallen vid det här laget: en blivande hjälte är deprimerad och har gett upp gnistan, plötsligt händer något och hjälten behövs och hen rusar för att rädda världen. Det visar sig vara svårare än hen trott och hen måste ge sig ut på en farlig resa. Där finns någon annan person som inte är en hjälte men väldigt gärna vill följa med. Hjälten säger nej men denna person lyckas förstås klura sig med ändå. En ond person bestämmer sig för att sätta käppar i hjulet. En mängd svårigheter möter hjälten och dennes brokiga medhjälpare. När det ser som mörkast ut vänder det.

Det finns tusentals actionfilmer som bygger på denna mall. En del är bra, andra sämre. Det räcker inte att följa mallen och peppra den med en drake för att göra en bra film. Jag förstår inte hur en filmskapare kan misslyckas med en sådan underbar berättelse som Dr Dolittle. Men här är det förutsägbart in i minsta detalj och redan efter femton minuter längtade jag efter att filmen skulle ta slut.

Hur man dessutom lyckas få en av världen charmigaste skådespelare, Robert Downey Jr att tappa all sin gnista i en film, det är en gåta. Hur kan en regissör misslyckas med att låta honom briljera med sin charm. Jag tänker glömma att jag sett honom i den här filmen. Han är för bra för att jag ska svärta ned min bild av honom med detta misslyckande.

Filmens handling är i stort sett fristående från den förra filmen. Vi möter en djupt deprimerad Dr Dolittle som förlorat livsgnistan och slutat att hjälpa sjuka djur eller människor efter att hans förlorat sin älskade fru sju år tidigare. Ja sorg kan förändra människor i grunden. Men här är det skildrat så överdrivet, så fjantigt – han blir en löjlig figur bara. Det visar sig att den brittiska drottningen ligger för döden och om hon dör förlorar Dolittle det stora område han har till alla djuren. Han tvingas agera och beger sig till Buckingham Palace med gorilla, vandrande pinne struts, hund med flera djur. Det finns några scener som är lite små-mysiga men dessa scener räcker inte för att rädda filmen.

Nej det hade nog varit bättre att göra en uppföljning med Eddie Murphy och i den mer musikaliska versionen.

Dolittle är en stor besvikelse.