Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Prodigy – en film vi blir rädda av för stunden men glömmer efteråt

by

The Prodigy
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019
Regi Nicholas McCarthy
Författare Jeff Buhler
Stjärnor Jackson Robert Scott, Taylor Schilling, Peter Mooney, Colm Feore, Paul Fauteux

När Sarah Blume (Taylor Schilling, The Orange är en ny svart) inser sin sons skrämmande beteende Miles (Jackson Robert Scott), måste hon bestämma sig för att ge upp på honom eller skydda honom för att då också kunna rädda sitt liv.

Egentligen när vi pratar om skräckfilmer, har vi en fördom att vi pratar om något som inte har en solid och rationell grund att lita på. Den här genren av film få ofta ett betyg längre än genomsnittet. I de flesta av dem är motiven alltid repetitiva och icke-kreativa. Vi tittar på dem för att vara rädda och ha kul och vi kommer att glömma dem efteråt. The Prodigy är inte något undantag.

Ett härlig par kämpar med sin son, som har tecken på intelligens som ett autistiskt barn och störande aggression samtidigt.
När Miles beteende blir sadistiskt mot sina klasskamrater, sin fars hund och så vidare, tror hans läkare att Miles har reinkarnerat och ärvt en seriemördare själ, Edward Scarka (Paul Fauteux), som har varit besatt av att samla offrens händer.

Detta motiv är inte nog för att på allvar skrämma publiken även om vi blir lite skrämda. Miles är väldigt läskigt när han tittar på oss, när han svär på ungerska i sömnen, som inte är hans modersmål och när han framför en underlig ungerska melodi. Inte någon unik idé, den användes redan i Måns Mårlinds och Björn Steins film, Sex själar 2010 där Jonathan Rhys Meyers, som lider av flera personlighetsstörningar framför en melodi som har komponerats av ett offer som dött tidigare.

Nicholas McCarty är en regissör som har gjort flera andra skräckfilmer (The Pact and Holidays) och The Prodigy är hans bästa arbete hittills. Flera scener är skrämmande scener och hans skådespelare, speciellt tonårs-skådespelaren Jackson Robert Scott, spelar väldigt bra. McCarthy vet hur man skrämmer publiken, även om han använder en del billiga trick för att skrämma publiken.

Det stora problemet är författaren (Jeff Buhler) som inte ger oss någon anledning att komma ihåg filmens berättelse. Miles föräldrar står mest och ser dumma och passiva ut medan de har all världens anledningar att göra något för att hjälpa sin son, men de gör det inte. Och anledningen till att han reinkarnerats i en ny kropp (att samla det sista offrets hand som en trofé) är också barnslig.

Men ok, det är en hygglig skräckfilm, men inte något mästerverk. Gillar du att bli skrämd på bio kommer du att bli nöjd när de ser The Prodigy.

Filmrecension: Kungen av Atlantis

by

Kungen av Atlantis
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2019
Manus Simon Settergren & Ursula Fogelström
Foto Nils Croné
Klippning Darek Hodor, SFK & Joel Brunskog
Regi (Inspelning) Marina Nyström
Regi (Klippning & Postproduktion) Soni Jorgensen

En stark, en tragisk film om liv som det är svårt att ens föreställa sig i dagens Sverige. Själv kan jag väl placeras i facket curlingförälder, jag har väl försökt ställa upp på mina barn och underlätta för dem, försökt stå vid deras sida när det behövts. I Kungen av Atlantis får vi träffa två unga människor som inte fått chansen att börja leva sina liv utan de har fått ställa upp på sina föräldrar.

Samuel är huvudkaraktären. Han är en snäll ung man som tar hand om sin pappa som har svår shizofreni. Pappan, Magnus, spelas så enastående av Philip Zandén, som för övrigt är en av mina absoluta favoriter bland svenska skådespelare.

Samuel får ha rollen som förälder åt sin pappa och tar hand om honom på alla möjliga sätt, från att torka av sin pappa i ansikttn när han spillt glass, till att följa med honom till tandläkaren och locka fram honom ur en toalett när pappan rosenrasande stängt in sig på en publik toalett.

Ganska snabbt in i filmen får vi också reda på att Samuel varit duktig i skolan och till och med kommit in på en av de finaste ekonomiutbildningarna i London. Men för att ta hand om sin pappa har Samuel hoppat av sin utbildning och jobbar som timanställd i en matbutik.

Samuel måste på alla sätt och vis vara som en förälder till sin pappa. Han får ge sin pappa fickpengar.

Så möter Samuel en ung kvinna, Cleo, spelas av Happy Jankell. Samuel och Cleo blir mycket nära veckor och kära i varandra. Cleo är en fantastisk person som också kan charma pappa Magnus. Men pappan vill inte på något sätt acceptera att Samuel har någon flickvän. Pappan är livrädd för att Samuel ska lämna honom. Samuels mamma lämnade dem båda när Samuel var liten och Magnus är övertygad om att alla kvinnor bara lurar männen och överger dem.

Men Cleo har också en komplicerad relation till sin mamma. Jag ska inte berätta för mycket men det är uppenbart att inte heller Cleo får leva sitt liv utan måste ställa upp på sin mammas liv hela tiden.

Det är en hemsk berättelse, egentligen, om föräldrar som socialt eller psykiskt kan säga ha låst in sina barn. Det är svårt att glömma filmen efteråt.

Simon Settergren, som spelar Samuel, har haft en lång rad roller i filmer och tv-serier tidigare men lär slå igenom ordentligt i och med rollen i Kungen av Atlantis som han är som klippt och skuren för.

Filmrecension: Stockholm – spännande och roligt om Stockholmssyndromet

by

Stockholm
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2019
Regi Robert Budreau
Stjärnor Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong, Christopher Heyerdahl, Beau Santos, Thorbjörn Harr

En både spännande och rolig film, ett fascinerande katt- och råtta- spel om det välkända syndromet som Stockholm gett sitt namn: Stockholmssyndromet.
Stockholmssyndromet, att en gisslan utvecklar en psykologisk allians med sina tillfångatagare som en överlevnadsstrategi under fångenskap.

År 1973 tog Jan-Erik Olsson, som frisläppts efter en vistelse på fängelse, fyra anställda i banken som gisslan (tre kvinnor och en man) under ett misslyckat bankrån i Kreditbanken, en av de största bankerna i Stockholm.

Jan-Erik Olsson förhandlade om att det svenska fängelset skulle släppa hans vän Clark Olofsson från fängelset. Gisslan hölls fången i sex dagar (23-28 augusti) i ett av bankens valv. När gisslan släpptes, ville ingen av dem vittna mot de som tagit dem som gisslan.

Det har varit andra liknande fall vilket gjorde att psykologer gav detta beteende ett namn: Stockholmssyndromet. Andra som varit fångade och som uppvisat liknande beteende som gisslan i Stockholm är till exempel Mary McElroy och Natascha Kampusch. De fattade sympati för dem som tagit dem till fånga.

Mary McElroy har sagt: “Mina fyra kidnappare är förmodligen de enda människorna på jorden som inte anser mig vara en fullständig idiot.”

Det finns flera olika teorier som försöker förklara hur de som tar någon till fånga manipulerar och hjärntvättar sina fångar för att få deras sympati, men att utveckla dessa resonemang finns inte utrymme för i en filmrecension.

Stockholm av Robert Budreau är en film som inspireras av vad som hänt i Kreditbanken 1973 och filmen skildrar inte verkligheten exakt.

Filmen börjar när Lars Nystrom (Ethan Hawke) kammar färg genom sin mustasch, tar på sig en peruk och läderbyxor och glider in i Stockholms största bank med ett maskingevär i sin väska. Han sätter en liten radio på bankräknaren, skjuter i taket, och visar tydligt att en rån har startat. När Bianca Lind säger att hon har informerat polisstationen, ler Lars och säger: Det är bra.

En utbildad manipulator kunde knappast göra ett bättre jobb genom att försöka skapa skräckstämning och sedan lugna de närvarande. Lars Nyström har som syfte att tvinga den lokala polischefen Mattsson (Christopher Heyerdahl) att släppa Gunnar Sorensson (Mark Strong) ur fängelset. Gunnar Sorensson är en bankrånare och kompis till Nyström. Att få chefen att leverera Sorensson är överraskande lätt. Att komma ut ur banken med gisslan i släp är inte lätt.

Lars Nyström förhandlar med Mattsson och statsminister Olof Palme (Shanti Roney), som är porträtterade som karikatyrer av skandinavisk byråkratisk likgiltighet.

Bianca börjar känna sympati för Lars Nyström, för hon känner det som att samhället inte försöker rädda gisslan.

Filmen är en väldigt rolig men har inte lika hög kvalitet som Dog Day Afternoon 1975 av Sidney Lumet, ett mästerverk i samma genre.

Hawke (Born to be blue) är enastående som alltid och Rapace (Lizbeth Salander) har avlägsnat sin kalla och gåtfulla karaktär för att bli mer feminin och romantisk medan hon samtidigt förmedlar sin styrka.
Mark Strong är mycket bra i sin roll.

Stockholmsyndromet är tacksamt ämne för en bra film.

Filmrecension: Draktränaren 3 – lär bli årets sportlovsfilm

by

Draktränaren 3
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019

Draktränaren (originaltitel How to Train Your Dragon) är en amerikansk animerad film. Film nummer ett kom 2010 i regi av Chris Sanders och Dean DeBlois. Filmen är baserad på Cressida Cowells bokserie How to Train Your Dragon.

Filmen nominerades för en Oscar för Bästa animerade film och Bästa filmmusik under Oscarsgalan 2011, men förlorade till Toy Story 3 respektive Social Network. Filmen vann också tio Annie Awards, för bland annat “Bästa animerade film”. Filmen visas som serie på Cartoon Network och Netflix. Uppföljaren, Draktränaren 2, kom 2014. Nu fem år senare kommer Draktränaren 3.

För den som älskar karaktärerna är det ett kärt återseende. Handlingen utspelar sig i en fantasitid då vikingar levde samtidigt med drakar. Huvudpersonen är den unge Hicke, som är son till en vikingahövding men långt ifrån den muskelbyggare och manhaftiga personen som en person i hans position förväntas vara. I den första i filmen får vi se hur Hicke ska bevisa sin manlighet genom att döda en drake, som en tradition i hans bygd. Istället för att döda en drake blir han vän med drakar och han visar att vikingar och drakar kan leva tillsammans och ha nytta och glädje av varandra.

Ett vackert budskap som är lätt att föra över till dagens värld där mänskligheten måste leva med naturen och inte förstöra natur, klimat och miljö.

Draktränare 3 ska vara den sista och avslutande delen. Den fungerar mycket bra som en avslutande del. Den fungerar också fristående. För den som sett de två tidigare filmerna och tv-serien är det förstås fylld av trevliga återseenden men det går alldeles utmärkt att se och förstå utan att ha sett någon av de tidigare filmerna eller tv-serien.

Men jag kan bli trött på att lösningen på konflikter i barn- ocn familjefilmer så ofta är någon slags våldsam strid. Där finns en elak person som vill onda hemskheter och där finns de goda som ofta har en ledare som är lite udda och långt ifrån någon traditionell machotyp. De goda som förstås är i underläge måste kämpa allt det kan och i slutet är det en stor slutstrid. Det är samma upplägg i film på film. Det kan jag bli lite trött på. Draktränare 3 följer samma gamla upplägg. Där finns två parallella romantiska spår också och givetvis är de kvinnliga ljusa och vackra och de manliga klumpiga.

Men animeringen är fantastiskt välgjord, den har utvecklats starkt sedan första filmen. Musiken och ljudet jättebra och rösterna i originalversionen är enastående, som vi kan förvänta oss av stjärnskådespelare som Cate Blanchett och Kit Harington. Draktränare 3 lär bli årets film under sportlovsveckorna.

Filmen är regisserad av Dead DeBlois. Röster i originalversionen: Gerard Butler, Cate Blanchett, Kristen Wiig, Kit Harington, Jonah Hill, America Ferrera m fl.
Svenska röster: Hicke: Jesper Adefelt, Astrid: Norea Sjöquist, Grimmel: Niklas Falk, Valka: Susanne Barklund, Tryggvåld: Johan Hedenberg, Eret: Björn Bengtsson m fl.

Filmrecension: Ben is back

by

Ben is back
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 februari
Författare och regissör: Peter Hedges
Stjärnor: Julia Roberts, Lucas Hedges, Courtney B. Vance, Kathryn Newton, Rachel Bay Jones, David Zaldivar

När Holly Burns (Julia Roberts), en medelålders kvinna förbereder sig för julafton dyker hennes drogberoende son Ben Burns plötsligt upp efter att ha varit på rehab i 78 dagar.

Hans närvaro tas inte emot med öppna armar av alla i familjen. Hans syster Ivy (Kathryn Newton) och hans styvfar, Neal (Courtney B. Vance) Hollys andra make, är inte särskilt positiva till att han dyker upp.

Det kan dessutom vara farligt för honom att hålla sig borta från rehab. Holly hamnar i kläm i en svår situation där hon försöker balansera i sitt liv som mor för fyra barn och ha tid för sin man, hon sitter fast mellan valen. Är moderskänslor alltid de viktigaste? Hon har en svår sits.

Filmen skildrar en hängiven mor och hennes kamp för att rädda sin heroinberoende son när alla andra tror att det inte finns något hopp. Holly offrar allt för att ge en ny chans till Ben, oavsett vad som krävs.

Filmens tragiska drama börjar på en dag som övergår till en lång skräckfylld natt när någon stjäl familjens älskade hund, Ponce, för att hämnas på Ben på grund av hans tidigare drogaffärer. Ben ställs inför en utmaning att hitta Ponce.

Peter Hedges (What’s eating Gilbert Grape) som regissör och författare har bevisat att han har ett djupt intresse av att skildra mänskliga problem i sina tidigare verk och han kommer tillbaka starkare än tidigare i Ben is back. Han behärskar att ända in i minsta detalj skildra även de enklaste mänskliga relationerna psykoanalytiskt. Han har förmågan att utveckla och berätta om människor och deras känslor. Hans son, Lucas Hedges (Boy, erased) spelar Bens roll väldigt vackert. Han är bara 22 år men han har redan gjort många roller i stora filmer som Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, Manchester by the Sea och Lady Bird.

Julia Roberts lyser som den stjärna hon är i denna roll som en djupt plågad mamma. De andra stjärnorna är också bra.

Filmens handling utspelas i New York men har ett universellt budskap till hela världen eftersom missbruk har smärtsamma konsekvenser för missbrukarna och deras släktingar överallt.

Jag uppmanar dig att ta dina tonåringars händer och ta med dem för att titta på den här filmen men glöm inte att ta med servetter för att torka dina tårar.

En citat ur filmen: Om du vore svart, skulle du inte hamna i rehab. Du skulle vara i fängelse.