Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: ”Sound of music” på Stockholms stadsteater

by

Foto: Sören Vilks

Sound of music
Premiär den 28 augusti 2021
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Regi Ronny Danielsson
Musikaliskt ansvar/musikarrangemang Joakim Hallin
Koreograf Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Camilla Thulin
Ljus Mikael Kratt
Ljud Avogoustos Psillas
Mask Petra Göransson, Carina Saxenberg

Det var naturligtvis nostalgi i luften på kvällens premiär. Det var Kulturhuset stadsteaterns första föreställning på drygt två år på grund av pandemin och renovering. Vi var många som hungrade efter att äntligen få lov att vara på teatern igen. Vad man har längtat.

En musikal har alltid, oavsett handlingen, ett mjukare sätt att berätta sin historia. Musik och sång är ju inte det naturliga sättet vi kommunicerar med varandra i vardagliga kriser. Så även om handlingen berör andra världskriget, nazism, tvång, flykt och förföljelse, så är det på en nivå som nästan är allt för rumsren. Med jämna mellanrum trycker man dock in ett och annat politiskt korrekt ställningstagande i dialogen och det är det som är musikalens räddning.

Trots min enorma hunger och glädje att äntligen få lov att befinna mig vid scenen, blev jag snabbt påmind om hur svårt det är att spela musikal. Ännu svårare blir det också om den ska göras i skuggan av en tidigare världsberömd musikalisk film och/eller en bok/bestseller/sann historia. Inte nog med att man går i någras fotspår, det är inte heller möjligt att återge så många bilder och ord som ens föregångare har kunnat använda sig utav. Man kan inte bli jämförd utan att förlora något.

De flesta känner till familjen von Trapps historia dvs. hur den levnadsglada och blivande nunnan (Maria) blir förälskad i den stränga, änklingen och sjökaptenen (George). En historia som nästan är så romantisk att man tror att den är påhittad. Maria tillför glädjen, musiken och ett nytt liv, och herr von Trapp smälter tillbaka till den man han en gång var.

Att brista ut i sång, mitt i handlingens kraft framåt med skådespeleri, kräver sina skådespelare. Det kan lätt bli att skådespel, sång och musik inte går hand i hand på lika villkor. Tyvärr kändes det ibland så under kvällen, även om sånginsatserna generellt var fantastiskt framförda. Framförallt höll Maria (Sara Jangfeldt) och Abbedissan (Karolin Funke) överlägset högt i klass på sina sånginsatser. Varenda ton satt på rätt plats och det fanns många stunder då gåshud var ett faktum.

Förälskelser är ofta en drivkraft i musikaler och Sound of music är inte ett undantag. Men att sjunga om kärlek och att trovärdigt återspegla dessa känslor, är inte samma sak. Det räcker inte med vackra ord för att två människor ska uppfattas som attraherade av varandra. Kanske är det så att känslorna/attraktionen mellan George och Maria, kommer att växa till sig under föreställningarnas gång? Kanske var det premiärfeber? Men i kväll kunde jag tyvärr inte se den förälskelse som faktiskt behövs för att en man ska bryta sin förlovning men en annan och en kvinna lämna ett kloster, för att få vara tillsammans. Däremot blev jag helt betagen av Rolfs (Olof Åhman) och Liesls (Stina Nordenberg) tonårsförälskelse och hur man valde att återspegla den på scen. På de sätt de tog i varandra, strålade mot varandra och kysstes, fanns det inget tvivel i deras skådespel mellan känslan och handling. Att föreställningen dessutom gjorde en egen tolkning kring deras eventuella trofasthet trots meningsskillnaden, var en schysst twist som jag alltid saknat från filmen.

Föreställningens förvåning i kväll var att man hade lagt till en sång som inte fanns med i originalupplagan av musikalen. Sången blev ett tydligare ställningstagande för Elsa Schräder att inte ta så hårt på brytningen med kapten von Trapp, eftersom en tydlig meningsskillnad fanns. Jag tycker nog att originaltanken kring deras relation var bättre.

Scenografin hade lyckats att med hjälp av dockskåpsliknande strukturer skapa skilda rum i genomskärning. Det gjorde att man kunde se aktiviteter som inte egentligen var i fokus, men ändå uppfatta dess betydelse samtidigt som handlingen var i centrum. Rummen gav utrymme för skådespelarna att röra sig, klättra och få energi i sina scener. Uppbyggnaden gav också många behagliga och vackra miljöer.

Rollista
Kapten von Trapp/Peter Gardiner, Maria/Sara Jangfeldt, Liesl/Stina Nordberg, Rolf/Olof Åhman, Max/Mats Blomgren, Elsa Schräder/Elisabeth Carlsson, Frau Schmidt/Lena-Pia Bernhardsson, Franz/Lars Lind, Abbedissan/Karolin Funke’

Filmrecension: The Gentlemen

by

The Gentlemen
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 februari 2020
Regi Guy Ritchie
I rollerna Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam och Michelle Dockery

En rolig, underhållande, smart film med duktiga stjärnskådespelare och grymt bra musik. Att få se Michelle Dockery från Downton Abbey som en gangsterbrud är en behållning i sig. Att se Colin Farrell som en boxningstränare med socialt engagemang och Hugh Grant som undersökande journalist med baksluga tankar och Matthew McConaughey som maffiakungen som vill gå i pension – är redan det värt biopengarna.

Matthew McConaughey spelar amerikanen Mickey Pearson, en man som tagit sig upp från botten av samhället till toppen som stenrik kung för ett super-lönsamt marijuanaimperium i London. Han har dock tröttnat på att vara kriminell och dessutom vill han tillbringa tid med sin fru och skaffa barn. Han vill sälja sitt imperium och har också fått en spekulant. En rolig detalj är hur imperiet är uppbyggt i samarbete med överklassen som behöver ekonomiskt tillskott för att hålla igång sina slott och herresäten.

Det finns många som är intresserade av att ta över imperiet eller att åtminstone roffa åt sig en bit av kakan. Intriger, våld, skjutande, mördande, planer smids på många håll, mutor och utpressning – alla ingredienser som brukar finnas med i gangsterskildringar.

Manuset är intelligent och där finns flera oväntade vändningar och skruvar.
Regissören Guy Ritchie har skrivit manus tillsammans med Marn Davies (Sherlock Holmes) och Ivan Atkinson (The Man From U.N.C.L.E). Ritchie slog igenom som regissör och manusförfattare 1998 med Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Sedan dess har han gjort filmer som Snatch, RocknRolla, Sherlock Holmes och Aladdin.

The Gentlemen är en välgjord actionkomedi. Men jag har ändå svårt för att se filmer där våld och dödande är underhållning. Jag har har svårt för att se någon som hjälte som försörjer sig på droghandel. Det spelar ingen roll att, som Matthew McConaughey karaktär Mickey Pearson säger: “ingen dör av marijuana”. Han menar därför att han är en bättre person och mer moraliskt hedervärd än kinesen som försörjer sig på heroinhandel. Det må vara sant att ingen dör av marijuana och det är också sant att alla som börjar röka marijuana inte går vidare till starkare droger. Det finns dock tillräckligt många som marijuana är inkörsporten till fler droger och som får sina liv förstörda – för att jag omöjligt ska kunna betrakta kungen över marijuanahandeln som hjälte. Dessutom försvarar denna maffiakung sin plats som kung med mord. Den som har sett någon av tv-serierna Narcos har fått en råare och mer sann skildring av vilka våldsdåd droghandelns kungar är redo att utföra. Så hur välgjord, rolig och överraskande filmen än är har jag svårt att smälta dess budskap. Filmen har fått censurgränsen 15 år och det är bra. Våld som skildras som underhållande bör inte släppas lös till yngre barn.

Men som sagt, det är en film som är välgjord på många plan.
Soundtracket till The Gentlemen bjuder på artister från Roxy Music och The Jam till David Rawlings och Mattiel samt en specialskriven låt av Manchester-rapparen Bugzy Malone, som själv medverkar i filmen. Christopher Benstead, Oscarbelönad för ljudmixen till Gravity, har skapat sitt första soundtrack till The Gentlemen.

Och den som inte har något problem med blod och mördande som underhållning lär sätta ännu högre betyg på filmen än jag gjort. Det går inte att komma ifrån att skådespelarna är skickliga och att det är en njutning att se dem agera.

Filmrecension: Min pappa Marianne – gripande, kärleksfull, sann historia

by

Min pappa Marianne
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Mårten Klingberg

En varm och generös historia om modet att våga vara den man är. En historia fritt berättad efter Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

När Hanna (Hedda Stiernstedt) återvänder till barndomsstaden Alingsås och sin trygga familj tror hon att inget har ändrats. Hon kommer tillbaka , arbetslös och från ett brutet förhållande
med pojkvännen och möter gamla kompisar som lever småstadsliv med man och barn. Det är ett liv hon inte vill ha och naturligtvis tycker hon att de är trista och lite inskränkta och utan vyer.
Nog känner hon att hon är frigjord och öppen mot världen på ett annat sätt. Hon gnabbas med brorsan, får ett vikariat på lokaltidningen och kliver in i den där rollen som barn ofta får i förhållande till föräldrar. Stöttad, omhändertagen och invaggad i tron att allt är som vanligt. Tillshon märker att något har ändrat sig mellan föräldrarna.
När hennes stora trygga far visar sig gilla att klä sig som kvinna, blir det en chock. Hon blir tvungen att ompröva sin relation till pappan, men mest av allt sina egna värderingar.

För pappan (Rolf Lassgård) är det en balansgång att göra det han måste. Att vara den han innerst inne är och att möta omvärlden och församlingen är han beredd på. Men rädslan att mista sin familj och att få dem att förstå är svårare. Makan (Lena Endre) vill inte prata om saken och vill inte att han går ut med kvinnokläder. Ändå accepterar hon en make i sidennattlinne i sängen bredvid.
Ofta när män klär sig i kvinnokläder är det underhållning, gärna burlesk humor. Här är det allvar , en nödvändighet för att leva sant. Men priset är högt när familjens samanhållning knakar.

Lassgård som pappa och präst är stor, vänlig och trygg och sedan som kvinna betraktar han prövande sin spegelbild. Med återhållet agerande visar han både glädjen och oron. Han är perfekt för rollen.
Med mycket mod och stolthet går han från sidennattlinnen till blommig klänning och högklackat.

Filmen är verkligen en feelgood-historia om ett svårt ämne. Att en man klär sig i kvinnokläder accepterar nog de flesta men att någon närstående man kommer i klänning till middag blir en helt annan sak. En gripande, kärleksfull historia som dessutom är sann.

Filmrecension: The Call of the Wild – Skriet från vildmarken

by

The Call of the Wild – Skriet från vildmarken
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Chris Sanders

Jack Londons roman “Skriet från vildmarken” från 1903 är en klassiker. En stark berättelse om hunden Buck, en stor hund med stort hjärta som blir bortrövad från sitt kärleksfulla hem i varma Kalifornien och säljs för att bli en hårt arbetande slädhund i det iskalla Alaska. Han möter både onda och goda människor. Det är en fascinerande och berörande roman som flera generationer läst och påverkats av. Den är väl värd att filmatiseras. Berättelsen håller mer än väl också för vår tid. Givetvis handlar den om mer än en hund. Den handlar om människor och människors beteende och vårt förhållande till naturen och vildmarken. Ett ämne som är mycket aktuellt i dagens värld och vår tid med klimathotet hängande över oss. Hur mycket lyssnar vi på vår inre röst, vår anknytning till naturen?

Berättelsen har filmatiserats också 1997 i regi av Peter Svatek. Vad jag sett fick den inte så varmt välkomnande, många var delvis besvikna. I denna nya filmatisering har en del av berättelsen ändrats – och det är absolut ingen nackdel, tycker jag. Berättelsens kärna går fram lika bra ändå. Och Harrison Ford i rollen som John Thornton är en underbar rollbesättning. Jag tycker regissören gjort en genidrag genom att förändra hans karaktär. John Thornton beger sig inte till Alaska för att söka guld utan är på flykt från sin stora sorg då han och hans fru förlorat sin son. Han är en man med en av de tyngst sorger en människa kan ha och därför söker han inte tröst i så förgängliga saker som guld och rikedom, detta ger en fördjupning till berättelsen.

Filmen grep mig, om än inte lika starkt som när jag som tioåring läste romanen, men tillräckligt för att jag ska ge den bra betyg. Det enda minus jag egentligen har är att hunden är dataanimerad. Jag förstår att man inte kan ha en hund i alla scener, det skulle vara djurplågeri. Men man kunde lugnt haft en äkta hund i de lugnare scenerna. Det finns något i hur hunden rör sig och agerar som inte är helt äkta, eftersom det inte är en äkta hund.

Filmen har en hel del att säga. Thornton har förlorat sin son, han vet att guld och begär efter materiella saker aldrig kan ge det vi människor innerst inne behöver. Vad ligger bakom överutnyttjandet av vår värld och vår natur? Människors omättliga girighet och begär. Denna girighet står inte i samklang med naturen och vi är trots allt vävda av samma material som resten av världen, oavsett om man är total ateist eller troende av något slag, kan ingen förneka att människor också är en del av naturen. Hur vi agerar mot andra varelsen och mot naturen kommer att avgöra vår framtid.

Filmrecension: Waves – kryper under huden

by

Waves
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2020
Längd: 2 tim 15 min
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)
Regi: Trey Edward Shults. I rollerna: Taylor Russell, Kelvin Harrison Jr., Alexa Demie, Bill Wise, David Garelik m fl

En film som berör och som handlar om hur vi möter svåra tragedier i livet. Hur går vi vidare? Hur lever vi med de känslor av skuld som alltid finns med? Människor har en förmåga att känna skuld också när man inte kunde förhindrat en fruktansvärd händelse. Hur kan en familj som drabbats av en svår tragedi hitta till något sätt att fungera på?

Filmen kretsar kring en svart medelklassfamilj i södra Florida och framför allt sonen uppfostras med det amerikanska idealet/filosofin att det viktigaste av allt är att vinna, att alltid träna stenhårt och planera och sikta på att vinna. Att endast vinnaren räknas. En livsfarlig filosofi som på många håll genomsyrar det amerikanska samhället och som skapar många tragedier. Alla kan inte vinna. För varje segrare finns en lång rad förlorare och då det inte är själva kampen och viljan som räknas utan bara segern blir det ett livsideal som för med sig att många människors liv förstörs.

Pappan i familjen kräver stenhård disciplin av tonårssonen Tyler. Till och med när Tyler vinner sina matcher på brottnings-arenan har pappan gnäll och klagomål för att han vill att sonen ska vinna matcherna ännu snabbare och vara ännu mer överlägsen.

I beskrivningen av filmen från filmbolaget står:
Från den hyllade regissören Trey Edward Shults kommer Waves, en hjärtskärande berättelse om människors förmåga till medkänsla och om att växa som människa även i de mörkaste tider.
Filmen följer en afrikansk-amerikansk förortsfamiljs episka, känslomässiga resa – ledd av en välmenande men dominerande pappa – där de upplever kärlek, förlåtelse och att komma varandra närmare efter en förlust.

Nja, jag tycker inte det träffar helt rätt. Beskrivningen haltar. Filmen är mycket bättre och starkare än vad den beskrivningen säger och handlar om mer än så.  En av filmens många styrkor är att den ibland säger mycket och gör det tydligt men också säger en hel del mellan raderna. För mig är de bästa filmerna de som låter mig tänka och känna själv.

Vid ett tillfälle säger pappan att han har så höga krav på sonen för att som färgad i det amerikanska samhället räcker det inte att vara medelmåttig. För att en svart man ska kunna lyckas krävs det att han är vinnaren.

Intressant är skillnaderna mellan sonens och dotterns uppfostran, hur dottern inte alls har dessa skyhöga förväntningar och krav på sig och därför kan utvecklas till en bättre människa och hitta sig själv medan sonen går bort sig och inte kan hantera motgångar.

Ett stort plus får filmen för ljud och musik. Musiken är en stor del av handlingen och det är inte många filmer där musiken på  liknande sätt genomsyrar filmens berättande.

Ett stort plus också för skådespelarna bland annat duktiga Lucas Hedges som Oscarnominerades för sin roll som Patrick Chandler i Manchester by the Sea.

Waves är en film som kryper under huden och jag har svårt att tänka mig att någon kan se den utan att tänka på livet och våra relationer. En stark film och mycket skickligt filmskapande bakom på många nivåer.