• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Amanda Ginsburg 29 juli – Fasching in Bloom

30 juli, 2022 by Pernilla Wiechel

Scen: Moderna Museets trädgård, Fasching in Bloom
Sång: Amanda Ginsburg
Piano: Filip Ekestubbe
Bas: Ludvig Eriksson
Trummor: Ludwig Gustafsson
Stråkkvartett: Oscar Treitler, Emma Nyman, Matilda Brunström, Andreas Lavotha
 
Det går att börja stort som ung artist för att sedan fördjupa den egna redan intagna banan till något ännu bättre. Det är flerfaldigt prisbelönta Amanda Ginsburg ett levande exempel på, vars två utgivna album samtliga vunnit var sin Grammis. Hennes val att skriva texter utifrån det vardagliga livet som många kan känna igen sig i – till melodier som ofta hennes redan mycket hyllade pianist och studiekamrat Ekestubbe skapat och tillika skickligt arrat – har fått en än mer renodlad och fördjupad resonans och ett om möjligt ännu mer direkt klart sound. Det senaste albumet I det lilla händer det mestasom gavs ut mitt under pandemin 2020, och Kulturbloggens recensent prisade, vittnar om detsamma. 

Men vid kvällens konsert märks att turnerandet tagit fart för Ginsburg, vilket syns i att hon intar scenen med en helt annan pondus än hon gjorde 2019, då jag såg henne på en utomhusscen vid Skeppsbron. Live ger bandet fler improvisationer och pianisten redan känd av publiken fick flertalet spontana applåder. Men de få tillfällen Ginsburg själv fritt improviserade med sin klara träffsäkra stämma gav efterlängtade rysningar längs flera ryggrader. Här tycks inte finnas någon gräns. Äntligen, känns det som, tar hon ut svängarna, vilar i egna pauser, och lämnar inslagen av barbershop för de mer glidande jazz- och blues-färgerna. På det hela en spännande utveckling som hennes kapacitet redan tidigt visat prov på. Att det är den svenska traditionen av visjazz som Ginsburg vill utveckla står klart, men här finns vägar hon också kan ta. Och kvällens konsert med i synnerhet de arrangemang där stråkkvartetten fanns med – för tankarna till stora lokaler såsom Berwaldhallen och mäktiga symfonikonserter i kyrkor i stil med de Alice Babs hade med Duke Ellington. 

Men denna kväll tar allt plats vid den efterlängtade hemmascen, Moderna Museets trädgård, som Ginsburg jämför med jazzfestivalen hon hängde med till som barn. Hon tackar Fasching för det fina initiativet att flytta ut i det gröna, och att hon får vara där, denna kväll då de egna filtarna och stolarna utökar de redan fulla bänkraderna. Två extranummer gavs efter flera stående ovationer och tillrop. Hälften av kvällen bestod av ännu inte utgivna arrangemang (av tidigare verk) där stråkkvartetten deltog. En melodi av Olle Adolfsson i arr av pianisten spelades också vid sidan av de många övriga verken från främst det senaste albumet. Stämningen på konserten drogs snabbt upp av att melodin Åh nej (visa mitt i natten)fanns med vid inledningen, kryddad med extra pianoimprovisationer. När jag går hem tar jag främst med mig en av melodierna där Ginsburg själv kom till sin rätt, Romans på distans, och att hon under kvällen bjöd på fler gemytliga anektdoter från bland annat sin uppväxt. Dessutom lyckades hon få till allsång, då många så väl kände till raden ”vi träffas efter jobbet”.

Ginsburg nämnde att hennes mission lite är att få in jazzen i fler musiksammanhang. Därför var nyheten om att hon ska vara förband till Veronica Maggio inom en snar framtid, extra glädjande. Jazzen gör framsteg och Ginsburg med den.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Musik, Scen

The National på Rosendal -Rockpoeter av rang på scen

12 juni, 2022 by Petter Stjernstedt

Rosendal Garden Party, dag tre
Sharon Von Etten och The National

Till ett ösregn, hyfsat skyddad under ett stort grentätt träd, vittnar jag Sharon Von Ettens vackra stämma. Hennes senaste alster We’ve Been Going This All Wrong är lika vacker som tidigare verk och hennes röst är som vanligt glasklar, klingande ren. Likt en modern Patti Smith sjunger hon om droger, destruktiva förhållanden och misär. Det är naken, sov-rumsbaserad pop samtidigt som här finns stora gester, en storslagenhet i det lilla och det är oerhört vackert. Synd att stora delar av upplevelsen dränks av ett fontänregn.

Himlen öppnar sig för att sedan sluta sig. En linsgryta och sen vidare mot kvällens höjdpunkt, The National. Gudarna måste verkligen ha lyssnat för precis när bandet går på scen är det som att Fader vår har avslutat sitt toabesök och himlen blir alldeles blå och molnfri.

The National är det amerikanska rockgruppen som har hittat den rätta formulan för musikalisk magi. Femtetten med frontmannen Matt Berninger i täten hittar balansen mellan melankolisk, ömsint, energisk och aggressiv rock. Det är musik gjort med hjärta med låtar om trasiga människor, droger, alkohol och trassliga relationer. Matt är poeten som väger varje ordval på våg och gör om meningar till lyrik. “Smidges of bad ecstasy. Must have left it in my pocket, 
With my Christianity and my rocket
I’m binging hard on Annette Bening, And listening to REM again. Begin The Begin over and over.”

Källa: Wikimedia Commons

Som liveband är de knivskarpa. Bandet har en gedigen låtskatt bakom sig med åtta album släppta sedan första självbetitlade skivan The National från 2001. Musikalisk håller de jämn linje med smäktande och melankoliska toner, men också bombastiska arrangemang med stråkar och synthar. Ikväll hör vi både blåsinstrument, kvinnokörer och fioler. Detta ger mer tyngd till gruppens massiva pjäser. Publikfrierierna uteblir. Självklart får vi höra klassiker som i Need My Girl och Bloodbuzz Ohio. Men också bitar från en av första skivorna The Boxer som Slow Show och Fake Empire om vår fejkade absurda tillvaro. Starkaste ögonblicket kommer när Matt ”smetar kajal över ögonlocken” (metaforiskt!) och sjunger Light Years från senaste skivan Im Easy To Find där ett försiktigt pianospel och en ömsint sångare får leda väg. En ny låt finns med på repertoaren.  Låttiteln är oklar, men det är ljuv musik i samma kaliber som övrig arsenal, lovande inför kommande skivsläpp. 

Helheten är en väl avvägd blandning av ballader, B-sidor med stora klassiker och storslagna historier. Med kvällens konsert bevisar The National återigen att de är en av vår tids sylvassaste musiker, fem rockpoeter av rang.

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: festival, Matt Berninger, Rosendal Garden party, Scen, The National

Teaterkritik: ”Sound of music” på Stockholms stadsteater

29 augusti, 2021 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Sound of music
Premiär den 28 augusti 2021
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Regi Ronny Danielsson
Musikaliskt ansvar/musikarrangemang Joakim Hallin
Koreograf Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Camilla Thulin
Ljus Mikael Kratt
Ljud Avogoustos Psillas
Mask Petra Göransson, Carina Saxenberg

Det var naturligtvis nostalgi i luften på kvällens premiär. Det var Kulturhuset stadsteaterns första föreställning på drygt två år på grund av pandemin och renovering. Vi var många som hungrade efter att äntligen få lov att vara på teatern igen. Vad man har längtat.

En musikal har alltid, oavsett handlingen, ett mjukare sätt att berätta sin historia. Musik och sång är ju inte det naturliga sättet vi kommunicerar med varandra i vardagliga kriser. Så även om handlingen berör andra världskriget, nazism, tvång, flykt och förföljelse, så är det på en nivå som nästan är allt för rumsren. Med jämna mellanrum trycker man dock in ett och annat politiskt korrekt ställningstagande i dialogen och det är det som är musikalens räddning.

Trots min enorma hunger och glädje att äntligen få lov att befinna mig vid scenen, blev jag snabbt påmind om hur svårt det är att spela musikal. Ännu svårare blir det också om den ska göras i skuggan av en tidigare världsberömd musikalisk film och/eller en bok/bestseller/sann historia. Inte nog med att man går i någras fotspår, det är inte heller möjligt att återge så många bilder och ord som ens föregångare har kunnat använda sig utav. Man kan inte bli jämförd utan att förlora något.

De flesta känner till familjen von Trapps historia dvs. hur den levnadsglada och blivande nunnan (Maria) blir förälskad i den stränga, änklingen och sjökaptenen (George). En historia som nästan är så romantisk att man tror att den är påhittad. Maria tillför glädjen, musiken och ett nytt liv, och herr von Trapp smälter tillbaka till den man han en gång var.

Att brista ut i sång, mitt i handlingens kraft framåt med skådespeleri, kräver sina skådespelare. Det kan lätt bli att skådespel, sång och musik inte går hand i hand på lika villkor. Tyvärr kändes det ibland så under kvällen, även om sånginsatserna generellt var fantastiskt framförda. Framförallt höll Maria (Sara Jangfeldt) och Abbedissan (Karolin Funke) överlägset högt i klass på sina sånginsatser. Varenda ton satt på rätt plats och det fanns många stunder då gåshud var ett faktum.

Förälskelser är ofta en drivkraft i musikaler och Sound of music är inte ett undantag. Men att sjunga om kärlek och att trovärdigt återspegla dessa känslor, är inte samma sak. Det räcker inte med vackra ord för att två människor ska uppfattas som attraherade av varandra. Kanske är det så att känslorna/attraktionen mellan George och Maria, kommer att växa till sig under föreställningarnas gång? Kanske var det premiärfeber? Men i kväll kunde jag tyvärr inte se den förälskelse som faktiskt behövs för att en man ska bryta sin förlovning men en annan och en kvinna lämna ett kloster, för att få vara tillsammans. Däremot blev jag helt betagen av Rolfs (Olof Åhman) och Liesls (Stina Nordenberg) tonårsförälskelse och hur man valde att återspegla den på scen. På de sätt de tog i varandra, strålade mot varandra och kysstes, fanns det inget tvivel i deras skådespel mellan känslan och handling. Att föreställningen dessutom gjorde en egen tolkning kring deras eventuella trofasthet trots meningsskillnaden, var en schysst twist som jag alltid saknat från filmen.

Föreställningens förvåning i kväll var att man hade lagt till en sång som inte fanns med i originalupplagan av musikalen. Sången blev ett tydligare ställningstagande för Elsa Schräder att inte ta så hårt på brytningen med kapten von Trapp, eftersom en tydlig meningsskillnad fanns. Jag tycker nog att originaltanken kring deras relation var bättre.

Scenografin hade lyckats att med hjälp av dockskåpsliknande strukturer skapa skilda rum i genomskärning. Det gjorde att man kunde se aktiviteter som inte egentligen var i fokus, men ändå uppfatta dess betydelse samtidigt som handlingen var i centrum. Rummen gav utrymme för skådespelarna att röra sig, klättra och få energi i sina scener. Uppbyggnaden gav också många behagliga och vackra miljöer.

Rollista
Kapten von Trapp/Peter Gardiner, Maria/Sara Jangfeldt, Liesl/Stina Nordberg, Rolf/Olof Åhman, Max/Mats Blomgren, Elsa Schräder/Elisabeth Carlsson, Frau Schmidt/Lena-Pia Bernhardsson, Franz/Lars Lind, Abbedissan/Karolin Funke’

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Scen, Sound of Music, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Filmrecension: The Gentlemen

21 februari, 2020 by Rosemari Södergren

The Gentlemen
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 februari 2020
Regi Guy Ritchie
I rollerna Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam och Michelle Dockery

En rolig, underhållande, smart film med duktiga stjärnskådespelare och grymt bra musik. Att få se Michelle Dockery från Downton Abbey som en gangsterbrud är en behållning i sig. Att se Colin Farrell som en boxningstränare med socialt engagemang och Hugh Grant som undersökande journalist med baksluga tankar och Matthew McConaughey som maffiakungen som vill gå i pension – är redan det värt biopengarna.

Matthew McConaughey spelar amerikanen Mickey Pearson, en man som tagit sig upp från botten av samhället till toppen som stenrik kung för ett super-lönsamt marijuanaimperium i London. Han har dock tröttnat på att vara kriminell och dessutom vill han tillbringa tid med sin fru och skaffa barn. Han vill sälja sitt imperium och har också fått en spekulant. En rolig detalj är hur imperiet är uppbyggt i samarbete med överklassen som behöver ekonomiskt tillskott för att hålla igång sina slott och herresäten.

Det finns många som är intresserade av att ta över imperiet eller att åtminstone roffa åt sig en bit av kakan. Intriger, våld, skjutande, mördande, planer smids på många håll, mutor och utpressning – alla ingredienser som brukar finnas med i gangsterskildringar.

Manuset är intelligent och där finns flera oväntade vändningar och skruvar.
Regissören Guy Ritchie har skrivit manus tillsammans med Marn Davies (Sherlock Holmes) och Ivan Atkinson (The Man From U.N.C.L.E). Ritchie slog igenom som regissör och manusförfattare 1998 med Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Sedan dess har han gjort filmer som Snatch, RocknRolla, Sherlock Holmes och Aladdin.

The Gentlemen är en välgjord actionkomedi. Men jag har ändå svårt för att se filmer där våld och dödande är underhållning. Jag har har svårt för att se någon som hjälte som försörjer sig på droghandel. Det spelar ingen roll att, som Matthew McConaughey karaktär Mickey Pearson säger: ”ingen dör av marijuana”. Han menar därför att han är en bättre person och mer moraliskt hedervärd än kinesen som försörjer sig på heroinhandel. Det må vara sant att ingen dör av marijuana och det är också sant att alla som börjar röka marijuana inte går vidare till starkare droger. Det finns dock tillräckligt många som marijuana är inkörsporten till fler droger och som får sina liv förstörda – för att jag omöjligt ska kunna betrakta kungen över marijuanahandeln som hjälte. Dessutom försvarar denna maffiakung sin plats som kung med mord. Den som har sett någon av tv-serierna Narcos har fått en råare och mer sann skildring av vilka våldsdåd droghandelns kungar är redo att utföra. Så hur välgjord, rolig och överraskande filmen än är har jag svårt att smälta dess budskap. Filmen har fått censurgränsen 15 år och det är bra. Våld som skildras som underhållande bör inte släppas lös till yngre barn.

Men som sagt, det är en film som är välgjord på många plan.
Soundtracket till The Gentlemen bjuder på artister från Roxy Music och The Jam till David Rawlings och Mattiel samt en specialskriven låt av Manchester-rapparen Bugzy Malone, som själv medverkar i filmen. Christopher Benstead, Oscarbelönad för ljudmixen till Gravity, har skapat sitt första soundtrack till The Gentlemen.

Och den som inte har något problem med blod och mördande som underhållning lär sätta ännu högre betyg på filmen än jag gjort. Det går inte att komma ifrån att skådespelarna är skickliga och att det är en njutning att se dem agera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Actionkomedi, Filmrecension, Guy Ritchie, Knarkhandel, Knarkkungar, Recension, Scen, Underhållningsvåld

Filmrecension: Min pappa Marianne – gripande, kärleksfull, sann historia

20 februari, 2020 by Birgitta Komaki

Min pappa Marianne
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Mårten Klingberg

En varm och generös historia om modet att våga vara den man är. En historia fritt berättad efter Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

När Hanna (Hedda Stiernstedt) återvänder till barndomsstaden Alingsås och sin trygga familj tror hon att inget har ändrats. Hon kommer tillbaka , arbetslös och från ett brutet förhållande
med pojkvännen och möter gamla kompisar som lever småstadsliv med man och barn. Det är ett liv hon inte vill ha och naturligtvis tycker hon att de är trista och lite inskränkta och utan vyer.
Nog känner hon att hon är frigjord och öppen mot världen på ett annat sätt. Hon gnabbas med brorsan, får ett vikariat på lokaltidningen och kliver in i den där rollen som barn ofta får i förhållande till föräldrar. Stöttad, omhändertagen och invaggad i tron att allt är som vanligt. Tillshon märker att något har ändrat sig mellan föräldrarna.
När hennes stora trygga far visar sig gilla att klä sig som kvinna, blir det en chock. Hon blir tvungen att ompröva sin relation till pappan, men mest av allt sina egna värderingar.

För pappan (Rolf Lassgård) är det en balansgång att göra det han måste. Att vara den han innerst inne är och att möta omvärlden och församlingen är han beredd på. Men rädslan att mista sin familj och att få dem att förstå är svårare. Makan (Lena Endre) vill inte prata om saken och vill inte att han går ut med kvinnokläder. Ändå accepterar hon en make i sidennattlinne i sängen bredvid.
Ofta när män klär sig i kvinnokläder är det underhållning, gärna burlesk humor. Här är det allvar , en nödvändighet för att leva sant. Men priset är högt när familjens samanhållning knakar.

Lassgård som pappa och präst är stor, vänlig och trygg och sedan som kvinna betraktar han prövande sin spegelbild. Med återhållet agerande visar han både glädjen och oron. Han är perfekt för rollen.
Med mycket mod och stolthet går han från sidennattlinnen till blommig klänning och högklackat.

Filmen är verkligen en feelgood-historia om ett svårt ämne. Att en man klär sig i kvinnokläder accepterar nog de flesta men att någon närstående man kommer i klänning till middag blir en helt annan sak. En gripande, kärleksfull historia som dessutom är sann.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Rolf Lassgård, Scen, Svenska filmer

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Ernst Josephsons verk visas på Waldemarsudde i höst

Hösten 2023 öppnar konstmuseet Prins … Läs mer om Ernst Josephsons verk visas på Waldemarsudde i höst

Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

Asteroid City Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Asteroid City – Wes Andersons lika lågmälda som estetiska rymdkomedi

Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

Barracuda Queens Betyg 4 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

Nightwish Medlemmar: Tuomas Holopainen … Läs mer om Nightwish på Evenew Arena: Knock-out-show med värme och humanism

Sweden Rock Festival 30 år

På onsdag brakar det loss! Årets upplaga … Läs mer om Sweden Rock Festival 30 år

Dansmuseet 70 år

3 juni 2023 var det på dagen 70 år sedan … Läs mer om Dansmuseet 70 år

Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

Normal Betyg 3 Svensk biopremiär 3 juni … Läs mer om Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

Övertygande debut från efterfrågad basist spetsad med superba solon – Harmonia av Jon Henriksson

Jon … Läs mer om Övertygande debut från efterfrågad basist spetsad med superba solon – Harmonia av Jon Henriksson

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

The Boogeyman Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

Spider-Man: Across The … Läs mer om Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in